Läs Ruku 502 i Koranen

يُبَصَّرُونَهُمْ ۚ يَوَدُّ ٱلْمُجْرِمُ لَوْ يَفْتَدِى مِنْ عَذَابِ يَوْمِئِذٍۭ بِبَنِيهِ ﴿١١﴾

[ändå] får de se varandra. För att köpa sig fri från straffet kommer den obotfärdige syndaren den Dagen att vilja offra [till och med] sina barn,

وَصَـٰحِبَتِهِۦ وَأَخِيهِ ﴿١٢﴾

sin hustru, sin broder,

وَفَصِيلَتِهِ ٱلَّتِى تُـْٔوِيهِ ﴿١٣﴾

de anhöriga som hade beskyddat honom,

وَمَن فِى ٱلْأَرْضِ جَمِيعًۭا ثُمَّ يُنجِيهِ ﴿١٤﴾

ja, alla jordens invånare - [om] han på så sätt kan rädda sig.

كَلَّآ ۖ إِنَّهَا لَظَىٰ ﴿١٥﴾

Ack, nej! [Han slipper inte ifrån denna] rasande eld

نَزَّاعَةًۭ لِّلشَّوَىٰ ﴿١٦﴾

som skall [bränna] bort hans hud upp till och med huvudsvålen!

تَدْعُوا۟ مَنْ أَدْبَرَ وَتَوَلَّىٰ ﴿١٧﴾

Den kallar alla dem som vände ryggen [åt budskapet] och drog sig undan

وَجَمَعَ فَأَوْعَىٰٓ ﴿١٨﴾

och dem som samlade och gömde [rikedomar i sina kassakistor].

۞ إِنَّ ٱلْإِنسَـٰنَ خُلِقَ هَلُوعًا ﴿١٩﴾

MÄNNISKAN är skapad rastlös och otålig.

إِذَا مَسَّهُ ٱلشَّرُّ جَزُوعًۭا ﴿٢٠﴾

Hon beklagar sig så fort hon drabbas av något ont,

وَإِذَا مَسَّهُ ٱلْخَيْرُ مَنُوعًا ﴿٢١﴾

men om det goda kommer på hennes lott visar hon [de behövande] ifrån sig.

إِلَّا ٱلْمُصَلِّينَ ﴿٢٢﴾

[Så uppträder] inte de som med allvar ger sig hän åt sin andakt

ٱلَّذِينَ هُمْ عَلَىٰ صَلَاتِهِمْ دَآئِمُونَ ﴿٢٣﴾

och som oförtröttligt förrättar sin bön,

وَٱلَّذِينَ فِىٓ أَمْوَٰلِهِمْ حَقٌّۭ مَّعْلُومٌۭ ﴿٢٤﴾

och som av vad de äger [anslår] rättmätiga andelar

لِّلسَّآئِلِ وَٱلْمَحْرُومِ ﴿٢٥﴾

åt tiggarna och dem som [i tysthet] lider nöd

وَٱلَّذِينَ يُصَدِّقُونَ بِيَوْمِ ٱلدِّينِ ﴿٢٦﴾

och som tror på Domens dag

وَٱلَّذِينَ هُم مِّنْ عَذَابِ رَبِّهِم مُّشْفِقُونَ ﴿٢٧﴾

och fruktar sin Herres straff -

إِنَّ عَذَابَ رَبِّهِمْ غَيْرُ مَأْمُونٍۢ ﴿٢٨﴾

ingen kan vara säker på att gå fri från sin Herres straff -

وَٱلَّذِينَ هُمْ لِفُرُوجِهِمْ حَـٰفِظُونَ ﴿٢٩﴾

och som håller sina begär i styr

إِلَّا عَلَىٰٓ أَزْوَٰجِهِمْ أَوْ مَا مَلَكَتْ أَيْمَـٰنُهُمْ فَإِنَّهُمْ غَيْرُ مَلُومِينَ ﴿٣٠﴾

och inte [ger fritt utlopp åt sin lust] med andra än sina hustrur eller dem som de rättmätigt besitter - inget klander kan då riktas mot dem;

فَمَنِ ٱبْتَغَىٰ وَرَآءَ ذَٰلِكَ فَأُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْعَادُونَ ﴿٣١﴾

men går de längre är de syndare -

وَٱلَّذِينَ هُمْ لِأَمَـٰنَـٰتِهِمْ وَعَهْدِهِمْ رَٰعُونَ ﴿٣٢﴾

och de som troget fullgör sina förtroendeuppdrag och uppfyller sina löften,

وَٱلَّذِينَ هُم بِشَهَـٰدَٰتِهِمْ قَآئِمُونَ ﴿٣٣﴾

och de som står fast vid sitt vittnesmål,

وَٱلَّذِينَ هُمْ عَلَىٰ صَلَاتِهِمْ يُحَافِظُونَ ﴿٣٤﴾

och de som slår vakt om bönen.

أُو۟لَـٰٓئِكَ فِى جَنَّـٰتٍۢ مُّكْرَمُونَ ﴿٣٥﴾

[Alla] dessa skall [hälsas] med hedersbetygelser i [paradisets] lustgårdar.