Läs sura Abasa

عَبَسَ وَتَوَلَّىٰٓ ﴿١﴾

MED BISTER min vände han sig bort

أَن جَآءَهُ ٱلْأَعْمَىٰ ﴿٢﴾

när den blinde mannen kom fram till honom.

وَمَا يُدْرِيكَ لَعَلَّهُۥ يَزَّكَّىٰٓ ﴿٣﴾

Och kanske skulle han - hur hade du kunnat ana detta? - [kanske skulle han] ha vuxit i renhet

أَوْ يَذَّكَّرُ فَتَنفَعَهُ ٱلذِّكْرَىٰٓ ﴿٤﴾

eller ha tagit emot och dragit nytta av vad du skulle ha sagt [honom]

أَمَّا مَنِ ٱسْتَغْنَىٰ ﴿٥﴾

Den som inte tror sig behöva [Gud och Hans ord],

فَأَنتَ لَهُۥ تَصَدَّىٰ ﴿٦﴾

till honom lyssnade du uppmärksamt,

وَمَا عَلَيْكَ أَلَّا يَزَّكَّىٰ ﴿٧﴾

fastän ingen kan klandra dig om han inte renas från sin synd;

وَأَمَّا مَن جَآءَكَ يَسْعَىٰ ﴿٨﴾

men den som kom till dig med sin enträgna bön

وَهُوَ يَخْشَىٰ ﴿٩﴾

och [visade att han] fruktade Gud,

فَأَنتَ عَنْهُ تَلَهَّىٰ ﴿١٠﴾

[honom] lät du gå sin väg ohörd!

كَلَّآ إِنَّهَا تَذْكِرَةٌۭ ﴿١١﴾

NEJ [låt] detta bli en påminnelse [för dig]!

فَمَن شَآءَ ذَكَرَهُۥ ﴿١٢﴾

Och låt den som vill lägga den på minnet!

فِى صُحُفٍۢ مُّكَرَّمَةٍۢ ﴿١٣﴾

[Bevarade] på ark som behandlas med vördnad,

مَّرْفُوعَةٍۢ مُّطَهَّرَةٍۭ ﴿١٤﴾

hålls de högt i ära, obesmittade av [jordisk smuts];

بِأَيْدِى سَفَرَةٍۢ ﴿١٥﴾

[himmelska] budbärare bär dem i sina händer,

كِرَامٍۭ بَرَرَةٍۢ ﴿١٦﴾

ädla och plikttrogna [tjänare].

قُتِلَ ٱلْإِنسَـٰنُ مَآ أَكْفَرَهُۥ ﴿١٧﴾

[Men] genom sin ihärdiga förnekelse av sanningen drar människan på sig [Guds] fördömelse och utestänger sig själv från Hans nåd!

مِنْ أَىِّ شَىْءٍ خَلَقَهُۥ ﴿١٨﴾

Av vad har Gud skapat henne

مِن نُّطْفَةٍ خَلَقَهُۥ فَقَدَّرَهُۥ ﴿١٩﴾

Han har skapat henne av en droppe sädesvätska och ger henne därefter de egenskaper [som hennes uppgift kräver].

ثُمَّ ٱلسَّبِيلَ يَسَّرَهُۥ ﴿٢٠﴾

Sedan jämnar Han vägen för henne.

ثُمَّ أَمَاتَهُۥ فَأَقْبَرَهُۥ ﴿٢١﴾

Till sist låter Han henne dö och begravas,

ثُمَّ إِذَا شَآءَ أَنشَرَهُۥ ﴿٢٢﴾

och när Han vill skall Han väcka henne till nytt liv.

كَلَّا لَمَّا يَقْضِ مَآ أَمَرَهُۥ ﴿٢٣﴾

Men [människan] har inte fullgjort de plikter som Han har lagt på henne!

فَلْيَنظُرِ ٱلْإِنسَـٰنُ إِلَىٰ طَعَامِهِۦٓ ﴿٢٤﴾

Låt människan se på sin föda:

أَنَّا صَبَبْنَا ٱلْمَآءَ صَبًّۭا ﴿٢٥﴾

Vi sänder ned regn i riklig mängd

ثُمَّ شَقَقْنَا ٱلْأَرْضَ شَقًّۭا ﴿٢٦﴾

och låter sedan [de spirande fröna] öppna fåror i jorden

فَأَنۢبَتْنَا فِيهَا حَبًّۭا ﴿٢٧﴾

och brödsäd växa upp ur den,

وَعِنَبًۭا وَقَضْبًۭا ﴿٢٨﴾

och druvor och färskt grönt,

وَزَيْتُونًۭا وَنَخْلًۭا ﴿٢٩﴾

och olivträd och dadelpalmer

وَحَدَآئِقَ غُلْبًۭا ﴿٣٠﴾

och [andra träd som bildar] lummiga parker

وَفَـٰكِهَةًۭ وَأَبًّۭا ﴿٣١﴾

och frukter och foderväxter

مَّتَـٰعًۭا لَّكُمْ وَلِأَنْعَـٰمِكُمْ ﴿٣٢﴾

för era egna behov och för er boskap.

فَإِذَا جَآءَتِ ٱلصَّآخَّةُ ﴿٣٣﴾

NÄR [Uppståndelsens dag] bryter in [med ett mäktigt dån],

يَوْمَ يَفِرُّ ٱلْمَرْءُ مِنْ أَخِيهِ ﴿٣٤﴾

kommer människan att undvika sin broder

وَأُمِّهِۦ وَأَبِيهِ ﴿٣٥﴾

och sin moder och sin fader

وَصَـٰحِبَتِهِۦ وَبَنِيهِ ﴿٣٦﴾

och sin hustru och sina barn,

لِكُلِّ ٱمْرِئٍۢ مِّنْهُمْ يَوْمَئِذٍۢ شَأْنٌۭ يُغْنِيهِ ﴿٣٧﴾

ja, var och en av dem skall ha nog av sina egna bekymmer.

وُجُوهٌۭ يَوْمَئِذٍۢ مُّسْفِرَةٌۭ ﴿٣٨﴾

Den Dagen kommer några ansikten att stråla av glädje,

ضَاحِكَةٌۭ مُّسْتَبْشِرَةٌۭ ﴿٣٩﴾

leende och lyckliga.

وَوُجُوهٌۭ يَوْمَئِذٍ عَلَيْهَا غَبَرَةٌۭ ﴿٤٠﴾

Men några ansikten kommer den Dagen att täckas av damm

تَرْهَقُهَا قَتَرَةٌ ﴿٤١﴾

och skymmas av svart [rök];

أُو۟لَـٰٓئِكَ هُمُ ٱلْكَفَرَةُ ٱلْفَجَرَةُ ﴿٤٢﴾

de är de som förnekade sanningen och sjönk djupt i synd.