Läs Ruku 512 i Koranen

لَآ أُقْسِمُ بِيَوْمِ ٱلْقِيَـٰمَةِ ﴿١﴾

Jag kallar till vittne Uppståndelsens dag!

وَلَآ أُقْسِمُ بِٱلنَّفْسِ ٱللَّوَّامَةِ ﴿٢﴾

Jag kallar till vittne den anklagande [rösten] i människans [inre]!

أَيَحْسَبُ ٱلْإِنسَـٰنُ أَلَّن نَّجْمَعَ عِظَامَهُۥ ﴿٣﴾

Tror människan att Vi inte förmår sätta samman hennes ben [på nytt]

بَلَىٰ قَـٰدِرِينَ عَلَىٰٓ أَن نُّسَوِّىَ بَنَانَهُۥ ﴿٤﴾

Visst förmår Vi det! Vi förmår [till och med] återställa hennes fingerspetsar [i deras forna skick]!

بَلْ يُرِيدُ ٱلْإِنسَـٰنُ لِيَفْجُرَ أَمَامَهُۥ ﴿٥﴾

Men människan vill fortsätta att leva sitt syndiga liv

يَسْـَٔلُ أَيَّانَ يَوْمُ ٱلْقِيَـٰمَةِ ﴿٦﴾

och hon frågar [misstroget]: "Och denna Uppståndelsens dag, när kommer den?"

فَإِذَا بَرِقَ ٱلْبَصَرُ ﴿٧﴾

[Den Dag] då blickarna grumlas [av fruktan]

وَخَسَفَ ٱلْقَمَرُ ﴿٨﴾

och månen mister sitt sken

وَجُمِعَ ٱلشَّمْسُ وَٱلْقَمَرُ ﴿٩﴾

och solen och månen förenas -

يَقُولُ ٱلْإِنسَـٰنُ يَوْمَئِذٍ أَيْنَ ٱلْمَفَرُّ ﴿١٠﴾

den Dagen skall människan ropa: "Vart skall jag fly?"

كَلَّا لَا وَزَرَ ﴿١١﴾

Men då finns ingen trygg plats dit du kan fly!

إِلَىٰ رَبِّكَ يَوْمَئِذٍ ٱلْمُسْتَقَرُّ ﴿١٢﴾

Den Dagen [är du tillbaka hos] din Herre - målet för din färd!

يُنَبَّؤُا۟ ٱلْإِنسَـٰنُ يَوْمَئِذٍۭ بِمَا قَدَّمَ وَأَخَّرَ ﴿١٣﴾

Den Dagen skall människan förstå vad hon gjorde och vad hon underlät;

بَلِ ٱلْإِنسَـٰنُ عَلَىٰ نَفْسِهِۦ بَصِيرَةٌۭ ﴿١٤﴾

ja, hon skall se sig själv [sådan hon var],

وَلَوْ أَلْقَىٰ مَعَاذِيرَهُۥ ﴿١٥﴾

även om hon söker ursäkter [för sina fel].

لَا تُحَرِّكْ بِهِۦ لِسَانَكَ لِتَعْجَلَ بِهِۦٓ ﴿١٦﴾

SKYNDA inte på din tunga [när du vill återge uppenbarelsens ord] för att snabbt få fram allt!

إِنَّ عَلَيْنَا جَمْعَهُۥ وَقُرْءَانَهُۥ ﴿١٧﴾

Det ankommer på Oss att samla [allt i ditt hjärta] och [att vaka över] läsningen.

فَإِذَا قَرَأْنَـٰهُ فَٱتَّبِعْ قُرْءَانَهُۥ ﴿١٨﴾

När Vi läser den [för dig Muhammad], följ då uppmärksamt med i läsningen;

ثُمَّ إِنَّ عَلَيْنَا بَيَانَهُۥ ﴿١٩﴾

sedan är det Vår sak att göra dess mening klar.

كَلَّا بَلْ تُحِبُّونَ ٱلْعَاجِلَةَ ﴿٢٠﴾

NEJ! Ni [människor] älskar detta liv och dess flyktiga [glädjeämnen]

وَتَذَرُونَ ٱلْـَٔاخِرَةَ ﴿٢١﴾

[till den grad att] ni skjuter tankarna på evigheten åt sidan!

وُجُوهٌۭ يَوْمَئِذٍۢ نَّاضِرَةٌ ﴿٢٢﴾

Den Dagen skall [någras] ansikten lysas upp av glädje -

إِلَىٰ رَبِّهَا نَاظِرَةٌۭ ﴿٢٣﴾

de får skåda sin Herre -

وَوُجُوهٌۭ يَوْمَئِذٍۭ بَاسِرَةٌۭ ﴿٢٤﴾

medan mörka skuggor kommer att skymma [andras] ansikten -

تَظُنُّ أَن يُفْعَلَ بِهَا فَاقِرَةٌۭ ﴿٢٥﴾

de grubblar över det lidande som väntar dem.

كَلَّآ إِذَا بَلَغَتِ ٱلتَّرَاقِىَ ﴿٢٦﴾

NEJ! När [den döende] är nära att utandas sin sista suck

وَقِيلَ مَنْ ۜ رَاقٍۢ ﴿٢٧﴾

och de [anhöriga] frågar: "Vem har det botemedel [som kan rädda honom]?"

وَظَنَّ أَنَّهُ ٱلْفِرَاقُ ﴿٢٨﴾

och han själv tänker att avskedets stund är inne

وَٱلْتَفَّتِ ٱلسَّاقُ بِٱلسَّاقِ ﴿٢٩﴾

och vånda läggs till vånda.

إِلَىٰ رَبِّكَ يَوْمَئِذٍ ٱلْمَسَاقُ ﴿٣٠﴾

Då återstår [bara] den sista färden till din Herre!