Buddhismen sedd genom islam

Buddhismen, grundad på Siddhartha Gautamas undervisning, lär ut fyra ädla sanningar (lidandet, dess ursprung, dess upphörande, vägen, nedtecknade i Dhammapada), den slutliga befrielsen (nirvana), frånvaron av ett permanent jag (anatman) och återfödelsen, utan Skapare. Koranen nämner inte Buddha, men försäkrar att en varnare har passerat i varje gemenskap (Koranen 16:36); islam motsätter den en ende Skapare, en enda uppståndelse och en själ som buddhismen inte erkänner som permanent.

Vad buddhisterna tror, enligt palikanonen

Buddhismen uppstår på 500- och 400-talen f.Kr. med Siddhartha Gautama, furste som blev asket och sedan "den Uppvaknade" (Buddha). Hans undervisning, förmedlad i palikanonen och sammanfattad i samlingar som Dhammapada, ryms i fyra ädla sanningar: tillvaron rymmer lidande;

lidandet föds ur törsten (begäret att fästa);

den upphör med denna törsts utsläckande; och en väg leder dit, den åttafaldiga (rätt insikt, avsikt, tal, handling, levebröd, strävan, uppmärksamhet, meditation).

Buddhismen lär ut anatman: det finns inget permanent jag, bara betingade aggregat; och karmen bär varelserna från återfödelse till återfödelse ända till nirvana, den slutliga befrielsen. Två stora familjer fortsätter den: Theravada (den gamla kanonens individuella askes) och Mahayana (bodhisattvorna som skjuter upp sin befrielse för att rädda alla varelser).

En vis, ingen gud: Buddhas ställning

I sin gamla form är buddhismen ingen religion om Gud: Buddha framställer sig som en uppvaknad människa som hittat vägen, inte som en skapare eller en förbönsman, och han avvisar spekulationerna om världens ursprung som "onyttiga" för frälsningen.

Koranen, den, centrerar allt på Skaparen och Hans ord: divergensen är här frontal, men den diskuteras utan karikatyr, ty buddhismen föreslår ingen gudomlighet rival till Gud, den föreslår en väg utan Gud. Koranen försäkrar sin sida att ingen gemenskap har lämnats utan varnare: "Till varje folk har vi låtit ett sändebud komma" (Koranen 16:36), med uppdrag att säga "Dyrka Gud och håll er borta från avgudar!".

De lärda identifierar inte de onamngivna sändebuden och uttalar inte Buddha som profet.

de noterar helt enkelt att uppenbarelsen inte utesluter att vägledare har varit utsända till Indien, och att dagens undervisning kan ha fjärmat sig från dem.

Divergenserna mellan buddhism och islam: nirvana, själ, återfödelse

Tre divergenser i grunden. Den första: Gud.

Buddhismen lämnar frågan om skaparen åt sidan;

Koranen gör den till den centrala frågan (Koranen 52:35 erinrar om att skapelsen inte är utan skapare).

Den andra: själen. Den buddhistiska anatman förnekar ett permanent jag, medan Koranen försäkrar en själ av gudomligt ursprung vars natur förblir delvis gåtfull: "De frågar dig om själen. Säg: ”Endast min Herre känner till själens [natur]" (Koranen 17:85).

Den tredje: människans ände.

Buddhismens cykliska återfödelse motsätter sig den enda uppståndelsen: "Sedan, efter denna fas, ska ni ovillkorligen dö. Sedan återuppstår ni på nytt, på uppståndelsens dag." (Koranen 23:15-16), med en dom, ett paradis och ett helvete.

Buddhism och islam: det gemensamma

I etiken är det gemensamma fältet förvånansvärt: icke-våld, medkänsla, sanning, lösgörandet från ägodelar, självbehärskning, föräldrarnas ära, gåvan.

Dhammapada klingar ibland som en moralisk spegel av den profetiska visdomen, vilket förklarar de två traditionernas ömsesidiga nyfikenhet. Detta dossiers regel gäller här som överallt: ärlighet om den buddhistiska doktrinen, ett islamiskt svar med källor, respekt för människorna, och tydlighet om den avgörande divergensen: för islam befriar sig människan inte själv ur lidandets cykel, hon är kallad av sin Skapare, förlåten av Hans barmhärtighet och mottagen i en evig boning.