Hem > Religioner och trosuppfattningar > Buddhismen sedd genom islam > Nämns Buddha i Koranen?
Koranen nämner inte Buddha. Orientalisternas hypotes kring Dhu al-Kifl, vad islam säger om de onamngivna sändebuden, och den återhållsamhet som påbjuds.
Nej. Koranen nämner varken Buddha eller buddhismen.
Vissa orientalister har föreslagit att identifiera profeten Dhu al-Kifl (Koranen 21:85-86) med Buddha, genom fonetisk (Kifl och Kapila) och geografisk likhet: denna hypotes är aldrig fastställd och förs inte fram av de muslimska lärda. Islam lär ut att en varnare har kommit till varje folk (Koranen 35:24): de gamla visarnas exakta ställning utan uppenbarelse förblir i Guds händer.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidKoranen försäkrar en allmän regel: "Till varje folk har vi låtit ett sändebud komma" som har manat dem till "Dyrka Gud och håll er borta från avgudar!" (Koranen 16:36). Och den drar slutsatsen: "Inget folk har lämnats utan en varnare" (Koranen 35:24).
Två verser senare preciserar Boken att vissa sändebud har berättats om och andra inte: listan över namngivna profeter är ett urval, inte en fullständig katalog. I denna ram ställs frågan om Buddha (Siddhartha Gautama, 500- och 400-talet f.Kr., i dagens norra Indien) upp ärligt: skulle en så gammal vis, i en så vidsträckt civilisation, ha nekats en varnare? Koranen vägrar denna slutsats, utan att nämna någon.
Koranen nämner Dhu al-Kifl bland de uthålliga som räddades: "Ismael, Idrīs och Dhū al-Kifl; alla var de tålmodiga" (Koranen 21:85). Orientalister har föreslagit att känna igen Buddha där: Kapilavastu, födelsestaden, skulle klinga som Kifl, och den beskrivna tålamodet skulle passa visens porträtt.
De klassiska muslimska kommentatorerna identifierar Dhu al-Kifl med israelitiska eller arabiska gestalter, och ingen gammal islamisk källa fastställer tesen. Ärligheten bjuder: det är en modern hypotes utan muslimsk textuell grund, som muslimen återger som sådan, varken mer eller mindre.
Buddha försäkrar ingen Skapare: hans undervisning utgår från lidandet, analyserar dess orsaker (begäret) och föreslår en väg till befrielse (den ädla åttafaldiga vägen, utförlig i Dhammapada) som leder till nirvana. Han gör inte anspråk på gudomlig uppenbarelse i koranisk mening, och det buddhistiska livet efter detta består av återfödelser snarare än uppståndelse och dom.
Sedd genom islam är det alltså ett imponerande moraliskt system, med en verklig omsorg om medkänslan och självbehärskningen, men vars grundvalar (ingen förklarad Skapare, återfödelsecykler) divergerar från tawhid. Muslimen kan känna igen den praktiska visdomen utan att ge de buddhistiska texterna en bevarad uppenbarelses rang: åtskillnaden mellan mänsklig visdom och profetia är precis, och den strukturerar svaret.
Islam förkastar 2 symmetriska överdrifter: att utropa Buddha till profet utan uppenbarelse, eller att döma honom utan kunskap. Domen över de folk som inte har mottagit det klara budskapet tillhör Gud ensam, och de lärda fastställer regeln: den som aldrig har nåtts av kallelsen är inte skyldig för det han inte visste.
Mellan de 2 är muslimens väg erkännandet av det moraliska goda var det finns, vissheten om att den slutliga sanningen har kommit med det sista budskapet, och den fredliga kallelsen till det bättre. Sidan nirvana och paradiset jämför själlets två öden, och sidan buddhismen presenterar hela traditionen.
Det är en hypotes av 1800-talets orientalister, grundad på en fonetisk likhet och på beskrivningen av Dhu al-Kifl som en tålmodig och rättvis människa. Den stödjer sig inte på någon gammal islamisk källa: de klassiska kommentatorerna identifierar Dhu al-Kifl med arabiska eller israelitiska gestalter, och inget konsensus behåller Buddha. Frågan förblir öppen i den meningen att Gud ensam känner alla sina utsända.
Frågan dömer folk och doktriner, inte individer: det är Gud som dömer hjärtana. Buddhismen utövas olika (filosofi, bilddyrkan, ren meditation beroende på strömning), och islam fördömer bilddyrkan som handling, utan att uttala en global dom över människor vars tro har förmedlats dåligt. Muslimen kallar med visdom och lämnar den slutliga domen åt Herren.
Koranen säger det själv: vissa sändebud har berättats om tidigare, andra inte (Koranen 40:78). Den namngivna listan är pedagogisk, inte uttömmande: det väsentliga är regeln, en varnare till varje folk, och återhållsamheten om de namn som inte förmedlats.