Hem > Religioner och trosuppfattningar > Ateismen sedd genom islam
De ateistiska argumenten återgivna ärligt (avsaknad av bevis, det ondas problem, vem skapade Gud) och vad Koranen och förnuftet svarar: skapelsen, universums ordning, fitran.
Ateismen är positionen att Gud inte existerar; agnosticismen bedömer frågan som osäker. Islam behandlar dem som negativa troset, vilka i sin tur vilar på overifierbara postulat, och svarar dem med förnuftet och Koranen: skapelsen är inte utan orsak (Koranen 52:35), universums ordning är ett tecken för de förståndiga (Koranen 3:190-191), och fitran, människans naturliga läggning, känner igen sin Skapare (Koranen 30:30).
Varje känt ateistiskt argument får här ett dokumenterat svar, utan karikatyr.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 5 min lästidModern ateism är ingen religion, utan en position i en fråga: existerar Gud? Ateisterna svarar nej och stödjer sig huvudsakligen på tre argument, som detta dossier återger ärligt innan det svarar dem. Det första: avsaknaden av direkt empirisk evidens för Guds existens.
Det andra: det ondas problem, formulerat bland annat av filosofen David Hume i hans Samtal om naturlig religion: en allsmäktig och god Gud synes oförenlig med lidandets existens.
Det tredje: orsakskedjans regression, populariserad genom frågan "vem skapade Gud?": om allt behöver en orsak, gör Gud det också. Agnosticismen anhopar sitt omdöme. Dessa frågor är allvarliga och förtjänar bättre än förakt, i båda riktningarna.
Koranen ställer ursprungsfrågan med en anmärkningsvärd precision: "Har de skapats ur intet? Eller är det de själva som skapar? Eller har de skapat himlarna och jorden? Nej, de är inte säkra på någonting." (Koranen 52:35-36).
Argumentet ryms i en rad: människan och universum har inte kunnat skapa sig själva, ty de skulle ha behövt existera innan de existerade.
Och allt som har en början behöver en orsak utanför sig självt. Modern vetenskap bekräftar att en början har ägt rum (universum har en historia), vilket återför frågan till dess ursprung: vad har orsakat denna början? En början har ingen orsak inuti sig själv: orsaken är nödvändigtvis yttre, tidigare, oberoende.
Invändningen förutsätter att allt måste ha en orsak. Men det teistiska argumentet har aldrig sagt det: det säger att allt som börjar har en orsak. Allah har per definition inte börjat: "Han är den Förste och den Siste, den Högste och den ständigt Närvarande" (Koranen 57:3), "Han har varken fött eller blivit född," (Koranen 112).
Att fråga "vem skapade den Evige" är att fråga "vem skapade den som inte behöver skapas": frågan tömmer sig själv.
Omvänt strider det ateistiska alternativet (ett universum som uppstår ur intet utan orsak, eller en oändlig regression av orsaker) mot den förnuftsprincip den åberopar på annat håll: en början utan orsak, eller en redan avslutad oändlig serie, är omöjligheter som förnuftet inte godtar någon annanstans.
Koranen begär inte att tro blint: den hänvisar ouphörligen till betraktandet.
"I skapelsen av himlarna och jorden och i växlingen mellan natt och dag finns helt visst tecken för de som använder sitt förstånd de som minns Gud stående, sittande och liggande, och som begrundar skapelsen av himlarna och jorden [och säger]: ”Herre! Du har inte skapat detta förgäves" (Koranen 3:190-191).
Designargumentet gör inte anspråk på att ersätta en ekvation: det säger att ordningen, de fysikaliska konstanternas precision, det levandes komplexitet och medvetandets framväxt samstämmer bättre med en avsikt än med slumpen.
Den som ser en bok antar inte att bläcket ordnat sig självt.
universum är mer ordnat än vilken bok som helst. Denna ansats är inte ett matematiskt bevis: det är en rationell induktion, densamma vi använder överallt annars.
Humes invändning förutsätter att om Gud vore allsmäktig och god skulle lidandet inte existera. Det islamiska svaret ryms i tre punkter.
En: livet är inte en plats för slutligt nöje utan en prövning: "den som gav upphov till döden och livet för att pröva er [och uppenbara] vem av er som är bäst i sina gärningar" (Koranen 67:2);
en prövning utan svårighet prövar ingenting.
Två: det mänskliga onda följer av fria viljan, utan vilken ingen dygd skulle ha värde; människan ansvarar för sina val, och offren är inte glömda: "Tro aldrig att Gud är omedveten om vad de orättfärdiga gör" (Koranen 14:42); varje orättvisa ska gottgöras på domedagen, ingen veck lämnas.
Tre: det skenbara onda (en prövning som fostrar, ett ont som avvärjer ett värre) inskrivs i en total visdom som vår partiella blick inte täcker: ett pussel där man bara ser en bit tillåter ingen dom om bilden.
Ateismen måste omvänt till slut kalla det onda "en uppgift hos slumpen", vilket löser upp själva föreställningen om orättvisa som den åberopade: om allt är slump är ingenting verkligen orättvist.
Koranen kallar fitra människans naturliga läggning: "Följ den sanna, monoteistiska tron helhjärtat; den disposition som Gud har låtit ingjuta i människans själva natur." (Koranen 30:30). Inför döden, himlens oändlighet, förlusten av en närstående, den oåterkalleliga orättvisan kallar människan spontant på någon som hör: det är ett konstant antropologiskt faktum, i alla kulturer, som till och med de officiellt ateistiska samhällena inte har kunnat avskaffa. Islam begär inte att tro emot sin natur, utan att återvända till den.
Och den erbjuder en barmhärtighet som svarar de verkliga frågorna: "ge inte upp hoppet om Guds nåd" (Koranen 39:53).
Ett förbigående tvivel utesluter inte tron: hjärtats uppriktiga övertygelse räcker för att träda in i islam, och frågorna behandlas därefter, en för en. Silon bli muslim svarar på de praktiska frågorna, från shahadan till den första bönen, och du kan skriva till webbplatsen via dess kontaktformulär för varje fråga som blockerar.
Frågan är självemotsägande: att skapa förutsätter en början, och Allah är per definition utan början, "den Förste" (Koranen 57:3). Att fråga vem som skapade den Evige är att fråga vem som skapade den som inte behöver skapas. Allt som har börjat har en orsak; Allah har inte börjat.
Nej: vetenskapen beskriver hur universum fungerar, tron svarar varför det existerar och vilken mening det har. De två står på skilda plan. Koranen inbjuder ouphörligen att betrakta skapelsen (Koranen 3:190-191): det vetenskapliga utforskandet motsäger den inte, det åtföljer den.
Livet är en prövning: "{672a}" (Koranen 67:2). Det mänskliga onda följer av fria viljan, det skenbara onda inskrivs i en visdom vi inte mäter, och varje orättvisa ska gottgöras på domedagen: ingenting lämnas i oordning.