Guds existens

Islam erbjuder tre familjer av argument för Allahs existens: universums början (allt som börjar har en orsak utanför sig självt), världens ordning (tecknen på en avsikt, Koranen 3:190-191) och fitran, den naturliga kunskap som är inpräntad i människan (Koranen 30:30). Inget av dem gör anspråk på att vara en ekvation: det är rationella induktioner, samma ansats som vi använder överallt annars.

Guds existens: universums början

Det första argumentet utgår från ett faktum som samtidens vetenskap bekräftar: universum har en början. Men allt som börjar behöver en orsak utanför sig självt: ingenting skapar sig självt, ty det skulle behöva existera innan det existerade. En materiell och tidslig börjans orsak kan alltså varken vara materian eller tiden: den är icke-materiell, utan början, och fri att besluta.

De klassiska muslimska teologerna, från al-Ghazali till Ibn Taymiyya, formulerade detta argument århundraden innan kosmologin bekräftade universums början.

Koranen ställer det som en fråga: "Har de skapats ur intet? Eller är det de själva som skapar?" (Koranen 52:35).

Guds tecken i världens ordning

Det andra argumentet betraktar det som redan finns: de fysikaliska konstanterna inställda med en svindande precision, det levandes komplexitet, medvetandets framväxt, förmöget att betrakta helheten. Koranen kallar dessa element "tecken" och inbjuder att läsa dem: "I skapelsen av himlarna och jorden och i växlingen mellan natt och dag finns helt visst tecken för de som använder sitt förstånd" (Koranen 3:190). Den som finner ett sorterat bibliotek drar inte slutsatsen att bokstäverna ordnat sig själva.

Slumpen förklarar olyckor, inte en systematisk och begriplig ordning: den mest naturliga induktionen är att ett förstånd föregår denna ordning.

Fitran: den inpräntade kunskapen

Det tredje argumentet är inre: fitran, denna naturliga läggning som gör att människan, inför oändligheten, döden eller orättvisan, spontant kallar på någon som hör. "Följ den sanna, monoteistiska tron helhjärtat; den disposition som Gud har låtit ingjuta i människans själva natur." (Koranen 30:30). Denna tillflykt är ett konstant antropologiskt faktum, i alla kulturer, och till och med de officiellt ateistiska samhällena har inte förmått avskaffa den.

Islam begär inte att tro emot sin natur, utan att återvända till den.

Guds existens: vad är ett godtagbart bevis?

Återstår modernitetens krav på ett empiriskt, mätbart, reproducerbart bevis. Frågan att ställa: för vilken verklighet konstruerades denna metod? För att mäta materian.

En ande, en avsikt, en mening kan inte vägas: inget laboratorium kommer någonsin att mäta din mors kärlek, och ingen drar för den skill slutsatsen att den inte existerar.

Att kräva av Gud att han ska genomlysas av mikroskopet är att per definition utesluta svaret före frågan. De bevis Koranen erbjuder är av den mest solida ordning som finns: början, ordningen, den betraktande människans djupaste natur. Sidor ateismen sedd genom islam svarar de omvända invändningarna, och sidan vem skapade Gud? behandlar den vanligaste invändningen.