Hem > Religioner och trosuppfattningar > Ateismen sedd genom islam > Varför tillåter Allah lidande?
Den allvarligaste invändningen mot Guds existens, besvarad av Koranen: livet som examen, fria viljan som priset på all dygd, och slutdomen som inte lämnar någon veck.
Koranen svarar i tre punkter: livet är en prövning avsedd att åtskilja handlingarna ("den som gav upphov till döden och livet för att pröva er", Koranen 67:2); det onda människan begår följer av fria viljan, utan vilken ingen dygd existerar; och varje orättvisa ska gottgöras på domedagen, utan undantag (Gud säger "Tro aldrig att Gud är omedveten om vad de orättfärdiga gör", Koranen 14:42). Lidandet vi inte förstår inskrivs i en total visdom som vår partiella blick inte täcker.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidKoranen ställer ramen först: "den som gav upphov till döden och livet för att pröva er [och uppenbara] vem av er som är bäst i sina gärningar" (Koranen 67:2). En prövning utan svårighet prövar ingenting: en värld utan smärta, utan förlust, utan kostsamma val vore en kuliss, inte ett liv. Det är just därför lidandet existerar som tålamodet har värde, att modet betyder något, att barmhärtigheten mot den svage är en handling och inte en reflex.
Koranen antar till och med prövningen som en lag för den troende vägen: "Vi kommer helt visst att låta er utstå prövningar genom fruktan, hungersnöd, och förlust av egendom, liv och skörd. Ge dock glada besked till de tålmodiga" (Koranen 2:155).
Lidandets hårdaste del är den människorna tillfogar varandra. Koranen förbinder den med fria viljan: människan har fått valet, och med det ansvaret. En värld där Gud mekaniskt skulle hindra varje mordisk hand vore en dockvärld, utan verklig kärlek, utan verkligt mod, utan verklig generositet: ingen dygd existerar utan möjligheten till sin motsats.
Och för offret är Koranen entydig: "Tro aldrig att Gud är omedveten om vad de orättfärdiga gör; han skjuter bara upp deras [straff] till en dag då deras ögon ska stirra [av skräck]" (Koranen 14:42): straffriheten existerar inte, ens när världens domstolar släpper förbi.
Det som gör det onda outhärdligt är föreställningen att det skulle förbli ostraffat och offret glömt. Det islamiska svaret är domedagen: varje orättvisa gottgjord, varje tår räknad, varje förtryck stämt. Ingenting lämnas i oordning: varken det tysta brottet eller smärtan utan vittne.
Det är ingen abstrakt tröst: det är en trosuppgift som förändrar den nuvarande handlingen, eftersom varje begånget onda är en framtida skuld.
Den som tror på denna rättvisa förtvivlar inte om historien, och skipar inte själv rätt: den agerar, hjälper, och lämnar resten åt Gud.
Den onda invändningen är en moralisk invändning: den förutsätter att lidandet är en skandal, alltså att det finns ett gott man har rätt till. Men i ett slumpens universum, varifrån skulle denna "rättighet" komma? Om allt är slump är lidandet bara en uppgift, varken rättvis eller orättvis, och själva ordet skandal löses upp.
Den starkaste invändningen mot Gud förutsätter alltså en objektiv moral i världen, som bara håller om världen har en Lagstiftare: det onda argumentet, drivet till sitt slut, stödjer tron mer än den stjälper den.
Sidan ateismen sedd genom islam upptar samtliga ateistiska argument och deras svar.
Det är den islamiska teologins smärtsammaste och mest respekterade fall: det oskyldiga barnet lider för ingen synd, dess belöning och dess rättvisa tillhör helt och hållet evigheten, och människorna har den absoluta plikten att hjälpa det. Islam förbjuder att tro att ett offer förtjänar sitt onda.
Ja: Jakob (frid vare med honom) sa "{1286a}" (Koranen 12:86): prövningen uttrycks inför Gud, med tålamod och anropanden, aldrig i den förtvivlan som förnekar hans visdom. Profeten Ayyoub (frid vare med honom) är förebilden för klagan som förblir i tron.