Hem > Religioner och trosuppfattningar > Ateismen sedd genom islam > Koranen och Big Bang
"Himlarna och jorden var en enda sammanfogad massa": vad versen säger, hur tafirerna läste den före den moderna vetenskapen, och varför den varken ska övertolkas eller smutskastas.
Koranen säger: "Såg inte de otrogna hur himlarna och jorden var slutna [i torka och ofruktbarhet] tills vi öppnade dem [genom regn och grönska]?" (Koranen 21:30). Många ser däri en samstämmighet med tanken på ett universum som haft en unik begynnelse.
Den klassiska tafiren, äldre än den moderna kosmologin, läste den som skapelsen först och därefter världarnas åtskillnad.
Den rätta regeln: att ta emot samstämmigheten utan att göra Koranen till en kosmologisk handbok.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidVersen riktar sig först till förnekarna: "Såg inte de otrogna hur himlarna och jorden var slutna [i torka och ofruktbarhet] tills vi öppnade dem [genom regn och grönska]? Och genom vattnet frambringar vi allt levande. Varför tror de då inte?" (Koranen 21:30).
Två ord bär meningen: "ratq", det som är sömmat, förenat; "fataq", det som är rivet, åtskilt. Versen hävdar ett gemensamt ursprung, följt av en åtskillnad som har frambragt himlarna och jorden, och den förbinder detta ursprung med livet ur vattnet.
Dess slutgiltiga argument är kallelsen att tro: den som konstaterar ett unikt ursprung kan inte förnuftigt förneka en Skapare.
En punkt av ärlighet: de klassiska exegeterna, långt före 1900-talet, läste denna vers utan den moderna kosmologins verktyg. De flesta talade om himlarnas och jordens första skapelse och sedan deras åtskillnad, vissa om en himmel fortfarande "som då var liksom rök" (Koranen 41:11) innan den formgavs. Ingen skrev "urbegynnelseexplosion": läsningen i termer av universums början upplystes a posteriori, när fysiken fastställt att vårt universum har en historia, en början, och inte en statisk evighet.
Det är detta glid som gör versen så omdiskuterad idag: texten hävdar sedan alltid en början, i en värld som förnekade den.
Två överdriv tar fel på samma sätt. Den första: att höja insatserna ("Koranen beskriver Big Bang") och binda uppenbarelsen till vetenskapliga modeller som kommer att förändras, och därmed utsätta tron för nästa revision. Den andra: att smutskasta ("ren tillfällighet") och ignorera att texten hävdade en unik begynnelse när världens evighet gick för filosofisk självklarhet.
Den rätta vägen ryms i en rad: Koranen är ingen kosmologisk handbok, den säger att universum har ett avsett ursprung, och varje upptäckt bekräftar det i dess princip, inte i dess ekvationer.
Den oändliga himlen "Vi skapade universum med enorm kraft" (Koranen 51:47), livet ur vattnet, varje vers erbjuder sig till forskarens läsning liksom till den troendes. Upenbarelsen förändras inte: ingenting har försumats i Boken (Koranen 6:38), och det är Allah själv som är dess Väktare: "Det är vi som har uppenbarat denna förmaning, och vi ska sannerligen bevara den." (Koranen 15:9). Sidorna Guds existens och islam och vetenskapen förlänger ämnet.
Koranen använder inte den moderna vetenskapens vokabulär och framställer sig inte som en fysikalisk teori: versen 21:30 hävdar himlarnas och jordens gemensamma ursprung. Samstämmigheten med ett universum som har börjat är verklig och anmärkningsvärd, men försiktigheten påbjuds: vetenskapen förfinar sina modeller, uppenbarelsen följer dem inte (Koranen 15:9).
Versen 51:47 talar om himlen "{5147c}", om vilken det sägs "{5147b}": det arabiska verbet förstås som att vidga eller ge stor makt. Många ser däri ett eko av utvidgningen, de klassiska tafirerna läste däri en växande oändlighet. Samma försiktighet: det är ett tecken som inbjuder att tänka, inte en observationsformel.