Hem > Religioner och trosuppfattningar > Sikhismen sedd genom islam
Vad sikherna tror enligt Guru Granth Sahib: en enda Gud (Ik Onkar), förkastandet av avgudar och kaster, de tio gurus. Den verkliga närheten till islam och divergenserna.
Sikhismen, född i Punjab på 1400-talet med Guru Nanak, lär ut en enda Gud utan form (Ik Onkar), förkastandet av avgudar, kaster och tomt ritualism, ärligt arbete och delning. Det är doktrinärt den indiska tradition som ligger närmast den islamiska monoteismen, och Nanak räknade muslimer bland sina följeslagare. Divergenserna: gurukedjan avslutad av texten (Guru Granth Sahib) som levande auktoritet, och själarnas återfödelse som Koranen ersätter med en enda uppståndelse.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidSikhismen uppstår på 1400-talet i Punjab med Guru Nanak (1469-1539), i en indisk värld söndersliten mellan hinduiska riter och islamiska seder. Nanak predikar en enda Gud, utan form eller bild, skapare och barmhärtig, att bönen gäller mer än den mekaniska pilgrimsfärden, att ärligt arbete och delning av sin måltid gäller mer än alla riter, och att kasterna är intet inför Gud.
Nio gurus efterträder honom;
den tionde, Gobind Singh, avslutar linjen genom att göra den heliga texten, Guru Granth Sahib, till gemenskapens "eviga guru".
Denna text, hymner och dikter, försäkrar från början den gudomliga enheten (Ik Onkar) och samlar olika röster, bland vilka kompositioner av muslimska och fromma hinduiska författare: ett nästan unikt fall av interkonfessionell öppenhet i en grundtext (Denis Matringe, specialist på sikhismen, understryker denna del av ett delat arv).
Bland de i Indien födda traditionerna är sikhismen den som ligger närmast den islamiska monoteismen: en enda Gud utan bild, förbudet mot avgudadyrkan, kasternas intighet, betydelsen av minnet av det gudomliga namnet (simran, nära dhikr), välgörandet och det delade bordet (langar, en gemensam måltid öppen för alla, utan åtskillnad av kast eller religion).
Guru Nanak reste med en muslimsk följeslagare, Bhai Mardana, och hans budskap förkunnades i en islamisk omgivning: de två traditionernas historia i Punjab är en historia av grannskap, dialoger och också gemensamma prövningar. Islam kallar till detta rättvisa grannskap mot var och en som inte för krig (Koranen 60:8) och förbjuder tvång i tron (Koranen 2:256).
Tre divergenser kvarstår. Den första: uppenbarelsen.
Sikhismen stödjer sig på de tio gurus erfarenhet och undervisning, avslutade av den levande texten;
islam vilar på en profetkedja förseglad med Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse), med en uppenbarad och inte komponerad bok.
Den andra: Gudsdoktrinen. Waheguru är nära den ende Guden, men tawhid preciserar det sikhismen inte formulerar: Gud talar, utsänder sändebud, dömer, och skiljer Sig från Sin skapelse; Koranen sammanfattar: "Säg: ”Han är Gud, den Ende." (Koranen 112).
Den tredje: själarnas återfödelse, ärvd från den hinduiska miljön, som Koranen ersätter med ett enda liv, en enda död och en enda uppståndelse, med en personlig dom.
I dessa punkter fortsätter dialogen med samma metod: framställa sikhismen så som dess anhängare lever den, och lägga fram det islamiska svaret med sina källor.
Ja: Guru Granth Sahibs öppningsformel (Ik Onkar) försäkrar en enda formellös verklighet, som sikhismen namnger Waheguru. Det är denna uppriktiga monoteism som närmar sikhismen mest åt islam bland de i Indien födda traditionerna, även om Gudsdoktrinen där skiljer sig från tawhids.
Turbansen (dastar) och det oklippna håret (kesh) är ett av de fem yttre tecknen som den tionde gurun införde för att markera den sikhiska identiteten. De är gemenskapliga och andliga markörer, utan islamisk religiös motsvarighet.