Hem > Religioner och trosuppfattningar > Sikhismen sedd genom islam > Är sikhismen monoteistisk?
Sikhismen försäkrar en enda Gud utan bild redan i sin första vers. Vad denna monoteism delar med tawhid, och de 3 divergenser som kvarstår.
Ja. Sikhismen, grundad i Punjab på 1500-talet av Guru Nanak, försäkrar en enda Gud, skapare, utan bild och utan födelse: "Ik Onkar", den Ena, öppnar Guru Granth Sahib, den heliga boken.
Denna monoteism närmar sig tawhid i det väsentliga: en enda Gud utan partner eller inkarnation. Den skiljer sig på 3 punkter: återfödelserna och karmen godtas, gurusna spelar rollen av andliga mellanhänder, och uppenbarelsen fullbordas i själva Granths text, utan slutlig profetia i koranisk mening.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidSikhismen öppnar med ett unikt tecken: Ik Onkar, den Ena är. Den Mool Mantar som följer beskriver Gud som sanningen framför allt annat, skaparen, utan rädsla, utan hat, utan bild, utöver födelserna och tillvarande av sig själv.
Guru Nanak (1469-1539), i en region genomkorsad av den polyteistiska hinduismen och islam, reser så en bekräftad och kompromisslös monoteism: en enda Gud, oåtkomlig för bilder, som ingen avatar framställer. Den heliga boken, Guru Granth Sahib, samlar gurusnas hymner och vissa helgon från andra vidder, och sedan 1708 innehar den själv funktionen av evig guru för gemenskapen.
I denna punkt är närheten verklig: vare sig sikhiskt tempel eller moske utställer gudomlig framställning. Islam definierar Gud: "Säg: ”Han är Gud, den Ende. Gud är den Suveräne [som alla varelser behöver]. Han har varken fött eller blivit född, och ingen är hans like.”" (Koranen 112:1-4).
Sikhismen förkastar Guds inkarnation i statyer, islam förkastar varje likhet: "Ingen syn kan omfatta honom" (Koranen 6:103). De två traditionerna fogar till bildförkastelsen en angränsande etik: människornas likhet inför Gud, den obligatoriska välgöranden (den sikhiska langar, en gemensam måltid öppen för alla, svarar mot den muslimska zakat), det ärliga arbetet och delningen. Dessa samstämmigheter är inte kosmetiska: de kommer från en och samma semitiska grund, förmedlad och omtolkad i Punjab.
Divergenserna är klara. 1: cyklerna. Sikhismen behåller återfödelsen och karmen, medan islam lär ut ett enda liv och en enda dom. 2: mellanhänden.
De sikhiska gurusna förmedlar vägen och, i dyrkan, guruns ljus förmedlar tillträdet till Gud;
islam medger ingen mellanhänd i anropet: tjänaren kallar direkt, och Gud svarar (Koranen 2:186). 3: uppenbarelsen. Sikhismen fullbordas i Granth, utan profetisk avslutning i koranisk mening;
islam förseglar profetian med Muhammed (frid vare med honom). Muslimen hedrar alltså i sikhismen en uppriktig monoteism, och ställer emot den ren tawhid, förseglad profetia och en enda dom.
De 10 mänskliga gurus, från Nanak till Gobind Singh (död 1708), är inga gudar i den sikhiska doktrinen: de är sanningens portar, och texten tar sedan deras plats. Sedd genom islam vilar gränsen på den tilldelade rollen: så snart en skapelse blir frälsningens obligata kanal backar enheten.
Tawhid ställer tjänaren ansikte mot ansikte med sin Herre utan kanal, utan sakramental prästkår, utan text-gud: Koranen är Guds ord, inte dyrkad i sig själv utan lydd som den som kommer från Honom. Nyansen är fin men total, och den förklarar varför två monoteismer så nära varandra om Gud kan divergera fullständigt om frälsningen. Sidan skillnaden mellan sikhism och islam går igenom praktikerna.
Inte i strikt mening: de vördar det andliga ljus som förmedlats av de 10 gurus och, sedan 1708, själva Guru Granth Sahibs text som evig guru. Sedd genom islam är det där tawhid tar sitt avstånd: muslimen låter ingen träda emellan, och anropar direkt sin Herre som svarar den som anropar Honom (Koranen 2:186).
Historiskt levde Guru Nanak i skärningspunkten mellan de två traditionerna i Punjab, och sikhismen behåller synliga element därifrån: den Ena utan bild på den muslimska sidan, cyklerna och karmen på den hinduiska. Sikherna gör anspråk på en egen uppenbarelse, mottagen av sina gurus. Muslimen dömer varje doktrin efter dess innehåll: en enda Gud utan födelse är en punkt av samstämmighet, mellanhänden och cyklerna är det inte.
Som islam dömer den att Gud överskrider varje framställning: de sikhiska templen (gurdwara) huserar boken, aldrig statyer. Denna bildförkastelse är en av de starkaste gemensamma punkterna mellan de två religionerna i Punjab och Arabien.