Hinduismen sedd genom islam

Hinduismen, Indiens största religion, lär ut en yttersta Absolut (Brahman), många personliga gudomligheter, dharma (plikten), karma och själarnas återfödelse mot befrielsen (moksha). Islam känner inte igen någon namngiven uppenbarelse i den: den klassiska fiqh-ställningen har jämställt dess anhängare med majus när det gäller samvaroreglerna. De största divergenserna gäller den dyrkan som tillkommer Gud ensam, själets natur och återfödelsen, som Koranen ersätter med en enda uppståndelse (Koranen 23:15-16).

Vad hinduerna tror, enligt sina texter

Hinduismen har varken grundare, kyrka eller enda dogm: den är en familj av årtusendegamla traditioner kring Veda, Upanishaderna och verk som Bhagavad-Gita, en andlig dialog i hjärtat av stora eposet Mahabharata. Dess centrala läror: Brahman, den yttersta verkligheten;

atman, varje varelses inre själv;

dharma, den egna pliktens ordning.

karma, handlingarnas och deras konsekvensers lag; samsara, återfödelsernas cykel; och moksha, den slutliga befrielsen från denna cykel. Hinduerna hedrar personliga gudomligheter (Vishnu och hans avatarer som Krishna, Shiva, gudinnan Devi), som de filosofiska skolorna framställer som manifestationer av eller vägar till den ende Absoluten.

Den klassiska ställningen: hinduerna jämställda med majus

Koranen nämner inte Indien, men den räknar "majus" (magerna, förstådda som de persiska zoroastrierna) bland de grupper som Gud ska döma på uppståndelsens dag (Koranen 22:17).

När islam kom till Indien utvidgade de lärda till hinduerna majus regler, i avsaknad av en tydligt identifierbar uppenbarelse: egna rättigheter och skyldigheter i samvaron, utan skriftfolkets fulla ställning.

Denna klassiska hållning förenar två element: en fast doktrinär divergens om dyrkan, och en rättvis gångsätt mot grannar som inte för krig: "Gud förbjuder er inte att vara goda och rättvisa mot de som varken har stridit mot er på grund av er tro eller fördrivit er ur era hem" (Koranen 60:8), och ingen tvång i tron (Koranen 2:256).

Divergenserna mellan hinduism och islam: gudomlighet, själ, återfödelse

Tre punkter skiljer verkligen åt de två religionerna. Den första: dyrkan. För islam tillhör varje dyrkan riktad till en gudomlighet eller en bild, och varje tolkning som gör människan eller naturen till en del av Gud, föreningen (shirk), den enda synd som Koranen inte förlåter den som dör utan att ångra sig.

Även Advaita, som reducerar allt till en opersonlig Brahman, divergerar i grunden: Gud är en personlig Skapare, skild från Sin skapelse, som talar, älskar och dömer.

Den andra: själens öde. Själarnas återfödelse genom liven, efter karmans behag, motsäger Koranen, som lär ut ett enda liv, en enda död, därefter en enda uppståndelse: "Sedan, efter denna fas, ska ni ovillkorligen dö. Sedan återuppstår ni på nytt, på uppståndelsens dag." (Koranen 23:15-16).

Den tredje: uppenbarelsen.

Hinduismen känner inte till begreppet en förseglad profetia; islam lär ut en kedja av sändebud som kulminerar i Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse), utsänd till hela mänskligheten.

Hinduism och islam: det gemensamma

Utbytena mellan muslimer och hinduer har format århundraden av gemensam historia: civilisationer, kunskaper, mystik (indisk sufism och hinduisk bhakti har talat med varandra). Det som delas i vardagen: rättvisan, välgörandet, värdigheten i den andliga utövningen, respekten för asketer och fromma människor. Det som diskuteras: sanningen om Gud, själen och det hinsides, med detta dossiers regel: framställa den andras tro som han lever den, lägga fram det islamiska svaret med sina bevis, och låta Gud döma hjärtana.