Hem > Religioner och trosuppfattningar > Ateismen sedd genom islam > Vem skapade Gud?
Varför frågan "vem skapade Gud?" är självemotsägande: den omöjliga oändliga regressionen, den Evige utan orsak (Koranen 57:3), och den verkliga fråga som döljer sig bakom invändningen.
Frågan "vem skapade Gud?" förutsätter att allt måste ha en orsak. Men den troendes argument har aldrig sagt det: det säger att allt som börjar har en orsak. Allah har per definition inte börjat: "Han är den Förste och den Siste" (Koranen 57:3).
Att fråga vem som skapade den Evige är att fråga vem som skapade den som inte behöver det: frågan tömmer sig själv, och det ateistiska alternativet (en början utan orsak eller en oändlig regression) motsäger det förnuft den åberopar.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 2 min lästid"Om allt har en orsak, vem skapade Gud?" Invändningen synes oemotståndlig, och den är i verkligheten de ateistiska invändningarnas mest populära. Den vilar på en vilseledande tillskrivning: den lägger den troende en tes i munnen som han inte företräder. Den troende säger inte "allt har en orsak".
han säger "allt som börjar har en orsak". Skillnaden är hela diskussionen: ett evigt väsen, utan början, behöver inte träda in i orsakskedjan, eftersom ingenting finns att förklara före honom.
Ta frågan på allvar och driva den: om Gud behövde en skapare skulle dennes skapare behöva det också, och så vidare i oändlighet. Men en oändlig regression av orsaker, utan första led, fullbordar aldrig något: en oändlig dominokedja, utan första dominobricka, fäller ingen bricka. Det krävs alltså ett väsen vars existens inte förutsätts utan ges: utan början, utan orsak, "Han är den Förste och den Siste", den som "Han har varken fött eller blivit född," (Koranen 112:3).
Att fråga "vem skapade den evige" är att fråga "vem skapade den som inte behöver det": frågan tömmer sig själv.
Och det ateistiska alternativet är inte bekvämare: ett universum ur intet utan orsak, eller en redan genomgången oändlig regression, är omöjligheter som förnuftet inte godtar någon annanstans. Sidan Guds existens: islams bevis utvecklar argumentet om början.
Ofta döljer invändningen en djupare och mer personlig fråga: "vem har skapat allt detta, och varför jag?" Det är exakt den fråga Koranen riktar: "Har de skapats ur intet? Eller är det de själva som skapar? Eller har de skapat himlarna och jorden? Nej, de är inte säkra på någonting." (Koranen 52:35-36). Frågan är ingen filosofisk gåta: den angår dig, ditt ursprung, din ände, ditt ansvar.
Allah döljer inte sitt svar: ett enda budskap, en enda Skapare, en enda väg.
Sista detalj, avgörande: den som frågar "vem skapade Gud?" förutsätter att ingenting kan existera utan yttre orsak, alltså inte heller universum. Bra sett: det är precis den muslimska positionen.
Universum, som har börjat, har en orsak;
den Evige, som inte har börjat, är dess orsak.
Invändningen, driven ärligt, återför alltså till svaret. Om den övertygar dig står dörren öppen: silon bli muslim svarar alla de praktiska frågor som följer.
Det är ingen privilegiering, det är definitionen på det eviga: bara det som börjar behöver en orsak. Ett evigt väsen, utan början, träder inte in i orsakskedjan. Den första orsaken måste vara första, annars skulle ingenting någonsin existera: en oändlig rad av orsaker redan avslutad är en logisk omöjlighet.
Nej: frågan löses i en mening (det eviga behöver ingen skapare, Koranen 57:3), och den döljer ofta en verklig fråga, mer personlig: vem skapade mig, och varför? Det är den Koranen riktar sig direkt till (Koranen 52:35).