Berättelsen om Dhu al-Kifl

Dhu al-Kifl är nämnd i Koranen bland de tåliga och de utvalda. Den kända uppfattningen gör honom till profet; andra, som Ibn Jarir, till en rättfärdig man som borgade för sitt folks angelägenheter och dömde mellan dem med rättvisa, varav hans namn. Al-Yasa' skall, gammal, ha utsett honom för att han accepterat tre föresatser: « han fastar på dagen och ber på natten och blir inte förbittrad », och själva Iblis misslyckades med att göra honom förbittrad. Enligt en hadith som bedöms som mycket sällsam återgav en annan man med detta namn en kvinna hennes pengar och dog samma natt: på hans dörr stod skrivet « Allah har förvisso förlåtit Dhu al-Kifl ».

« Och Ismael och Idris och Dhu al-Kifl: alla de tåliga, och Vi lät dem stiga in i Vår nåd; de hörde till de rättfärdiga. » « Och MINNS Våra tjänare Ibrahim och Isak och Yaqub, som ägde händer och syn: Vi renade dem med en genomgripande renad genom åminnelsen av den eviga hemvisten; och de är hos Oss utvalda, de bästa. Och MINNS Ismael och al-Yasa' och Dhu al-Kifl; alla de bästa.

» Att han nämns i den stora Koranen, i lovprisning tillsammans med dessa stora profeter, visar med sitt uppenbara att han är profet, må hans Herres bön och frälsning vare över honom; det är den kända uppfattningen. Andra har hävdat att han inte var profet, utan en rättfärdig man, en domare och en rättvis och rättrogen ledare; Ibn Jarir avstod från att ta ställning i frågan, och Allah vet bäst. Ibn Jarir och Ibn Abi Najih har överfört att han inte var profet utan en rättfärdig man, och att han hade borgat för sitt folks söner: att vaka över deras angelägenhet och döma mellan dem med rättvisa; han gjorde det, och han kallades därför Dhu al-Kifl. Ibn Jarir och Ibn Abi Hatim har överfört, på Dawud ibn Abi Hinds väg: när al-Yasa' blev gammal sade han: om jag bara utnämnde en man över folket, som sköter dem medan jag lever, till dess att jag får se hur han sköter dem. Han samlade då folket: « den som för min skull accepterar tre ting skall jag utse: att han fastar på dagen och ber på natten och inte blir förbittrad?

» En man reste sig, som ögat föraktar: « jag. » « Du fastar på dagen och ber på natten och blir inte förbittrad? » « Ja. » Han skickade hem dem den dagen och sade detsamma dagen därpå; folket teg, och samme man reste sig: « jag.

» Han utnämnde honom. Och Iblis började säga till demonerna: « tagen er an en sådan. » De blev till slut trötta därpå: « överlåt mig det, och honom. » Han kom då till honom i gestalt av en fattig gammal shejk, och kom till honom när han tog sin viloplats för natten; han sov vareken natt eller dag utom denna vilan. Han knackade på dörren: « vem är det? » « En förtryckt gammal shejk. » Han reste sig och öppnade dörren och började redogöra för sin sak: « det råder en tvist mellan mig och mitt folk, och de har förtryckt mig och gjort mig och gjort mig », och han fortsatte breda ut sig framför honom till det att sänggåendet kom och natten gick: « när jag går ifrån dig, kom och hämta mig, så skall jag ta din rätt.

» Han gick då, och var i sin rådsförsamling, och fortsatte se om han fick se shejken, och han såg honom inte; han reste sig och följde efter honom. När nästa dag kom började han döma mellan folket och väntade på honom, men han såg honom inte. När han mot kvällen vände tillbaka och tog sin viloplats kom denne till honom och knackade på dörren: « vem är det? » « Den förtryckta gamla shejken. » Han öppnade för honom: « sade jag inte till dig: när du har suttit hos mig, kom då till mig? » « De är det listigaste av alla folk: de lovar att ge dig din rätt, och när du reser dig förnekar de den. Gå därför din väg, och när du har gått, kom till mig.

» Natten gick honom ur händerna; han gick och började vänta på honom utan att se honom, och vilan blev honom besvärlig. Han sade till några av de sina: « låt ingen närma sig den här dörren, till dess att jag sover, ty vilan har blivit mig besvärlig. » När denna tid kom kom han: « förbjudet, förbjudet. » « Jag kom i går och framställde min sak för honom. » « Nej, vid Allah, han har befallt oss att inte låta någon närma sig honom.

» När de hade tröttat ut honom såg han sig om och fick se en öppning i huset och klättrade in genom den, och där var han i huset. Mannen vaknade: « du där, hade jag inte befallt dig? » « Vad mig beträffar, vid Allah, du blev inte tillsatt; se då till vad du blev tillsatt med! » Han gick mot dörren, och den var stängd såsom han hade stängt den, och mannen var med honom i huset. Han kände igen honom: « Allahs fiende? » « Ja.

» « Du har tröttat ut mig i allting, och jag har gjort vad du ser för att göra dig förbittrad. » Allah kallade honom därför Dhu al-Kifl, eftersom han hade borgat för en sak och fullbordat den. Ibn Abi Hatim har även överfört, från Ibn Abbas, kortfattat, i detta sammanhang; och så har det överförts från Abdallah ibn al-Harith och från Muhammad ibn Qays och från Ibn Hujayra den äldre, och från andra av de första generationerna, likaså: min fader har överfört till oss, Abu al-Jamahir har överfört till oss, Sa'id ibn Bashir underrättade oss, Qatada överförde till oss: jag hörde al-Ash'ari, jag menar Abu Musa: « Dhu al-Kifl var inte profet, utan en rättfärdig man som bad hundra böner varje dag; och Dhu al-Kifl borgade därefter för honom att be hundra böner varje dag, och han kallades därför Dhu al-Kifl.

» Och Ibn Jarir har överfört den på Abd ar-Razzaqs väg, från Ma'mar: Abu Musa al-Ash'ari sade den, och han nämnde den avbruten: Asbat ibn Muhammad har överfört till oss, al-A'mash har överfört till oss, från Abdallah ibn Abdallah, från Sa'd, Talhas klient: jag hörde från Allahs sändebud en hadith, även om jag bara hade hört den en gång eller två gånger, till dess att han hade räknat upp till sju gånger: « Dhu al-Kifl hörde till Israels barn och avhöll sig inte från en synd som han begick. En kvinna kom då till honom och gav honom sextio dinarer på villkor att han var hos henne. När han satt hos henne såsom en man sitter hos sin hustru darrade hon och grät. Han sade till henne: vad är det som får dig att gråta, tvingade jag dig? » « Nej, men detta är en handling som jag aldrig har gjort, och det är nöden som har drivit mig till den. » « Gör du sådant, och har du aldrig gjort det? » Sedan steg han ner: « gå å din väg med dina dinarer; vid Allah, Dhu al-Kifl skall aldrig lyda Allah emot Honom.

» Han dog därför denna natt, och på morgonen stod det skrivet på hans dörr: Allah har förvisso förlåtit Dhu al-Kifl. Tirmidhi har överfört den, från al-A'mashs hadith med denna lydelse, och sade: gott, och nämnde att vissa har överfört den med avbrytandet vid Ibn Umar; det är en mycket sällsam hadith: jag känner den inte annat än genom denna enda hadith. Ibn Hibban förklarade den som tillförlitlig, men av honom överfördes ingenting annat än denne Abdallah ibn Abdallah ar-Razi. Allah vet bäst; och om den bevaras gäller den inte denne Dhu al-Kifl, ty Profetens hadiths lydelse står utan bestämningen; det är alltså en annan man än den som nämns i den ädla Koranen, och Allah vet bäst vad som är riktigt.