Start > Profeternas historier > Dawud
Historien om Dawud (fred vare med honom) i Koranen och den islamiska traditionen: verser, hadither och exegeternas åsikter, troget översatta från arabiskan.
Dawud dödade Jalut, och Allah gav honom konungadömet och visdomen: profet och konung, han härskade över Israels barn. Järnet gjordes böjligt: han var den förste som formade ringbrynjor, medan berg och fåglar prisade med honom och han reciterade Zabur med en oböverträffad röst. « Den bön som Allah älskar mest är Dawuds bön, och den fasta som Allah älskar mest är Dawuds fasta »: « han sov natten till hälften, stod upp för sin tredjedel och sov sin sjättedel; han fastade en dag och bröt en dag ». Förlåten efter de två tvistandes prövning levde han hundra år.
Innehållsförteckning :
Uppdaterad 09 november 2026 kl 23h02
📖 29 min lästidDet är Dawud ibn Isha ibn Uwayd ibn Ba'az ibn Salmun ibn Nahshun ibn Awinadhab ibn Iram ibn Hasrun ibn Faras ibn Yahuda ibn Ya'qub ibn Ishaq ibn Ibrahim al-Khalil: Allahs tjänare, Hans profet och Hans efterträdare på Bayt al-Maqdis jord.
Muhammad ibn Ishaq har berättat, från några av de lärda, från Wahb ibn Munabbih: Dawud (fred vare med honom) var av liten växt, blåögd, sparsamt hårig, med rent och uppriktigt hjärta. Vi har omtalat att vid Goljats död, vilken drabbade honom enligt Ibn Asakir, vid Umm Hakims palats, nära Marj as-Suffar. Israels barn älskade honom och vände sig till honom och till hans konungadöme över dem; av Taluts sak blev det som blev, och konungadömet kom till Dawud. Allah förenade för honom konungadömet och profetsskapet, de båda godena av denna värld och den kommande: konungadömet fanns i en stam och profetsskapet i en annan, och de båda förenades i Dawud, såsom den Högste har sagt: « Och Dawud dödade Jalut, och Allah gav honom konungadömet och visdomen och lärde honom vad Han ville.
Och om Allah inte stötte tillbaka människorna de ena genom de andra, skulle jorden sannerligen förstöras. Men Allah äger nåd mot världarna » (Sura 2, 251), det vill säga: utan konungars upprättande som domare över människorna skulle människornas starka förtära sina svaga. Därför har det kommit i vissa atharer: « makten är Allahs skugga på Hans jord », och de troendes furste Uthman ibn Affan sade: Allah tillhåller genom makten det Han inte tillhåller genom Koranen.
Ibn Jarir har omtalat i sin Historia att när Goljat utmanade Talut och sade till honom: gå ut till mig, eller jag går ut till dig, kallade Talut människorna till frivillighet, och Dawud erbjöd sig och dödade Goljat. Wahb ibn Munabbih sade: människorna vände sig till Dawud till dess att Talut inte längre nämndes; de avsatte Talut och upprättade Dawud över sig. Man har sagt: det skedde på Shamwils befallning, till den grad att vissa sade: han upprättade honom som konung före slaget. Ibn Jarir sade: det flertalet håller är att han inte fick konungadömet förrän efter att ha dödat Goljat. Och Allah vet bäst. Ibn Asakir har berättat, från Sa'id ibn Abd al-Aziz: att han dödade Goljat vid Umm Hakims palats, och att floden som finns där är den som nämns i versen. Och Allah vet bäst.
Och den Högste har sagt: « Vi gav sannerligen Dawud en nåd från Oss: O berg, genljud med honom, och ni fåglar. Och Vi gjorde järnet böjligt för honom: gör fullständiga ringbrynjor och avmät väl ringarna. Och gör det goda: Jag ser väl vad ni gör » (Sura 34, 10-11).
Och den Högste har sagt: « Och Vi lät bergen prisa med honom, på kvällen och i gryningen, och fåglarna samlade: alla vände sig till Honom. Och Vi lärde honom tillverkningen av ringbrynjor åt er, för att de skulle skydda er från er egen vildhet: är ni då tacksamma? » (Sura 21, 79-80). Allah bistod honom i tillverkningen av ringbrynjor av järn, för att skona stridande från fiender, och ledde honom i deras tillverkning och deras sätt, och Han sade: « och avmät väl ringarna », det vill säga: driv inte spiken för djupt, annars skulle den spränga, och lämna den inte för lös, annars skulle den brista.
Det är det Mujahid, Qatada, al-Hakam, Ikrima och andra har sagt. Al-Hasan al-Basri, Qatada och al-A'mash sade: Allah hade gjort järnet så böjligt mellan hans händer att han spann det med handen, utan behov av eld eller hammare. Qatada sade: han var den förste som tillverkade ringbrynjor av ringar, ty tidigare gjordes de av plåtar. Ibn Shawdhab sade: han tillverkade varje dag en brynja som han sålde för sex tusen dirham.
Och det är fastställt i den autentiska hadithen: « den bästa födan som en människa äter kommer av sin egen ernärvelses frukt, och Allahs profet Dawud åt av sin egen hands arbete. »
Och den Högste har sagt: « Minns Vår tjänare Dawud, given i kraft, ständigt återvändande till Allah. Vi underkastade bergen att prisa med honom, på kvällen och i gryningen, och fåglarna samlade: alla vände sig till Honom. Och Vi befäste hans konungadöme och gav honom visdomen och ett avgörande ord » (Sura 38, 17-20). Ibn Abbas och Mujahid sade: kraften är kraftfullheten i ohörsamhetens motsats, det vill säga: given i kraftfullhet i tillbedjan och rätta gärning. Qatada sade: han fick en kraft i tillbedjan och ett förstånd i islam. Det har omtalats för oss att han stod om natten och fastade halva tiden.
Och det är fastställt i de båda Sahierna att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade:
« Den bön som Allah älskar mest är Dawuds bön, och den fasta som Allah älskar mest är Dawuds fasta: han sov natten till hälften, stod upp för sin tredjedel och sov sin sjättedel; han fastade en dag och bröt en dag; och han flydde inte när han mötte fienden. »
Rapporterad av al-Bukhari och Muslim
Hans ord: « Vi underkastade bergen att prisa med honom, på kvällen och i gryningen, och fåglarna samlade: alla vände sig till Honom », liksom Han har sagt: « O berg, genljud med honom, och ni fåglar », det vill säga: prisen med honom. Det är det Ibn Abbas, Mujahid och mer än en annan har sagt i denna verss exegetik. « På kvällen och i gryningen »: dagens slut och dess början. Den Högste Allah hade nämligen gett honom av den stora rösten det Han inte hade gett någon: när han sjöng recitationen av Hans bok stannade fåglarna i luften, upprepade hans sång och prisade genom hans prisande, och bergen likaså genljöd honom och prisade med honom, var gång han prisade på morgonen och på kvällen, Allahs böner och Hans fred vare med honom.
Al-Awza'i sade: Abdallah ibn Amir har berättat för mig: Dawud fick av den vackra rösten det ingen någonsin fick, till den grad att fåglarna och de vilda djuren kretsade kring honom till att dö av törst och hunger, och till det att floderna stannade. Wahb ibn Munabbih sade: ingen hörde honom utan att tjuta som i dans; han reciterade Zabur med en röst vars like öronen aldrig hade hört, till den grad att jinnerna, människorna, fåglarna och djuren samlades kring hans röst till dess att en del av dem omkom av hunger.
Abu Awana al-Isfara'ini sade: Abu Bakr ibn Abi Dunya har berättat för oss, Muhammad ibn Mansur at-Tusi har berättat för mig, jag hörde Subayh Abu Turab; och Abu Awana sade: Abu al-Abbas al-Murri har berättat för oss, Muhammad ibn Salih al-Adawi har berättat för oss, Sayyar, det vill säga ibn Hatim, har berättat för mig, från Ja'far, från Malik, som sade: när Dawud (fred vare med honom) företog sig recitationen av Zabur sprängdes de unga jungfrurna. Och det är märkligt. Abd al-Razzaq har berättat, från Ibn Jurayj: jag frågade Ata' om recitationen med sången, och han sade: vad är ont med det? Jag hörde Ubayd ibn Umayr säga: Dawud (fred vare med honom) tog instrumentet, spelade på det och reciterade därunder, och instrumentet återgav honom hans röst; han ville därmed gråta och låta gråta.
Imam Ahmad sade: Abd al-Razzaq har berättat för oss, Ma'mar har berättat för oss, från az-Zuhri, från Urwa, från Aisha, som sade: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) hörde Abu Musa al-Ash'aris röst medan han reciterade, och han sade: « Abu Musa har fått en andel av Dawuds släktes psalmer. » Och det är enligt de två shejkernas villkor, men de har inte berättat den via denna väg. Ahmad sade: Hasan har berättat för oss, Hammad ibn Salama har berättat för oss, från Muhammad ibn Amr, från Abu Salama, från Abu Hurayra: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « Abu Musa har fått en andel av Dawuds psalmer. » Och det har nått oss från Abu Uthman an-Nahdi att han sade: jag har hört barbaten och mizmaren, och jag har aldrig hört en vackrare röst än Abu Musa al-Ash'aris.
Och med denna ömma röst hade han den snabba recitationen av Hans bok, Zabur, såsom imam Ahmad har sagt: Abd al-Razzaq har berättat för oss, Ma'mar har berättat för oss, från Hammam, från Abu Hurayra: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « Recitationen underlättades åt Dawud: han befallde att hans riddjur skulle sadlas, och han fullbordade recitationen innan den var sadlad; och han åt inte annat än av sin egen hands arbete. » Och så har al-Bukhari ensam berättat det, från Abdallah ibn Muhammad, från Abd al-Razzaq, med detta ordalysselsättande: « Recitationen underlättades åt Dawud: han befallde att hans djur skulle sadlas, och han reciterade innan de sadlats; och han åt inte annat än av sin egen hands arbete. » Därefter sade al-Bukhari: Musa ibn Uqba har berättat den, från Safwan, det vill säga ibn Sulaym, från Ata' ibn Yasar, från Abu Hurayra, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom).
Och Ibn Asakir har lenkat den i Dawuds (fred vare med honom) biografi i sin Historia genom flera vägar: från Ibrahim ibn Tahman, från Musa ibn Uqba, och via Abu Asim, från Abu Bakr as-Sabri, från Safwan ibn Sulaym.
Koranen, omtalad här, betecknar Zabur som Allah lät stiga ned över honom och uppenbarade för honom. Och omtalandet av hans djur är den mera sannolikt bevarade uppgiften: ty han var en konung som hade undersåtar, och han reciterade Zabur inom den tid under vilken man sadlade djuren, och det är en snabb sak, med meditation och samlad sång, på ödmjukhetens sätt, Allahs böner och Hans fred vare med honom. Den Högste Allah har sagt: « Och åt Dawud gav Vi Zabur » (Sura 17, 55), och Zabur är en välkänd Skrift. Vi har omtalat, i Tafsir, hadithen berättad av Ahmad och andra, enligt vilken den lät stiga ned i Ramadan-månaden, och den innehåller förmaningar och vida kända visdomsord för den som studerar den.
Vad Hans ord gäller: « Och Vi befäste hans konungadöme och gav honom visdomen och ett avgörande ord », det vill säga: Vi gav honom ett jättelikt konungadöme och en genomträngande dom. Ibn Jarir och Ibn Abi Hatim har berättat, från Ibn Abbas: två män tvistade inför Dawud (fred vare med honom) om en ko; den ene hävdade att den andre hade berövat honom den, vad den tilltalade förnekade. Dawud hänsköts deras sak till natten, och när det blev natt uppenbarades för honom att döda den anmärkande. På morgonen sade Dawud till honom: Allah har uppenbarat för mig att döda dig; jag skall alltså oundvikligen döda dig; vad säger du om det du har hävdat?
Han sade: vid Allah, Allahs profet, jag är sanningsenlig i mitt anspråk, men jag hade förut bedragit hans fader och dödat honom. Dawud befallde att han skulle dödas, och han dödades. Dawuds sak blev då mycket stor hos Israels barn, och de underkastade sig honom med en stor underkastelse. Ibn Abbas sade: det är Hans ord: « och Vi befäste hans konungadöme », och Hans ord « och gav honom visdomen » betecknar profetsskapet.
Vad « ett avgörande ord » gäller, har Shurayh, ash-Sha'bi, Qatada, Abu Abd al-Rahman as-Sulami och andra sagt: det är vittnesbördet och de edsvurna, det vill säga: beviset till den anmärkandes förmån och eden på den som förnekar. Mujahid och as-Suddi sade: det är domens riktighet och dess förstånd. Mujahid sade: det är klarheten i ordet och i domen, och Ibn Jarir valde det. Och det motsätter inte vad som har berättats från Abu Musa: det är uttrycket « vad det följande gäller ».
Wahb ibn Munabbih sade: när det onda och de falska vittnesbördena förökades bland Israels barn fick Dawud en kedja för att avgöra domen: den var utspänd från himlen till Bayt al-Maqdis klippa, och den var av guld. När två män tvistade om en rätt, nådde den av dem som hade sanningen den, och den andre nådde den inte. Den förblev så till dess att en man anförtroade en pärla åt en annan, som förnekade den honom; han tog en käpp och lade pärlan däri. När de båda infann sig inför kedjan grep den anmärkande den; och sedan när det sades till den andre: ta den med din hand, räckte han handen mot käppen; den anmärkande gav honom den, med pärlan däri, och sade: o Allah, Du vet att jag har överlämnat den åt honom. Därefter grep han kedjan och nådde den. Saken blev dunkel för Israels barn, och kedjan blev snart upphöjd och försvann från dem. Mer än en exeget har omtalat det i den meningen, och Ishaq ibn Bishr har berättat det, från Idris ibn Sinan, från Wahb, i samma mening.
Den Högste har sagt: « Har de två tvistande berättelsen nått dig, när de klättrade över helgedomens mur? När de trädde in hos Dawud blev han förskräckt av dem. De sade: frukta inte: två tvistande, av vilka den ene har gjort den andre orätt; döm alltså mellan oss med sanningen, överdrive inte, och led oss till den rättvisa vägen. Denne är min bröder: han har nittionio får, och jag ett enda får; han sade: anförtro den åt mig, och han segrade i talet.
Han sade: han har sannerligen gjort dig orätt genom att begära ditt får till sina får; och många förbundare gör varandra orätt, utom dem som tror och gör de goda gärningarna, och de är få. Dawud förstod att Vi hade prövat honom; han bad sin Herre om förlåtelse och föll ned nedfallnad och vände om i ånger. Vi förlät honom detta, och han skall hos Oss få en närhet och en vacker återkomst » (Sura 38, 21-25). Många exegeter av salaf och khalaf har här omtalat berättelser och överföringar, varav de flesta är israelitiska berättelser, och varav vissa nödvändigtvis är förfalskade; vi har medvetet avstått från att berätta dem i vår bok och nöjde oss med den ensamma berättelsen av berättelsen i den stora Koranen.
Och Allah leder den Han vill till en rak väg.
Imamerna har divergerat om nedfallningen i sura Sad: hör den bland de obligatoriska nedfallningarna, eller är den blott en tacksägelsenedfall och hör inte bland de obligatoriska nedfallningarna? Två uppfattningar.
Al-Bukhari sade: Muhammad ibn Abdallah har berättat för oss, Muhammad ibn Ubayd at-Tanafisi har berättat för oss, från al-Awwam: jag frågade Mujahid om nedfallningen i sura Sad, och han sade: jag frågade Ibn Abbas: varest föll ned du dig? Han sade: läser du inte: « och av hans avkomma Dawud och Sulayman... Dessa är dem Allah har lett; följ alltså deras välledning » (Sura 6, 84 och 90)? Dawud hörde alltså bland dem din Profet (Allahs fred och välsignelser vare med honom) fick befallning att följa; Dawud föll ned däri, och Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) föll ned däri.
Och imam Ahmad sade: Ismail, det vill säga ibn Ulayya, har berättat för oss, från Ayyub, från Ikrima, från Ibn Abbas, som sade om nedfallningen i sura Sad: den hör inte bland de obligatoriska nedfallningarna, och jag såg Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) falla ned däri. Al-Bukhari, Abu Dawud, Tirmidhi och an-Nasa'i har berättat den så, från Ayyubs hadith, och Tirmidhi sade: hasan sahih.
An-Nasa'i sade: Ibrahim ibn al-Hasan al-Miqsami har underrättat mig, Hajjaj ibn Muhammad har berättat för oss, från Omar ibn Darr, från hans fader, från Sa'id ibn Jubayr, från Ibn Abbas: Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) föll ned i sura Sad, och han sade: Dawud föll ned däri i ånger, och vi faller ned däri i tacksägelse. Endast Ahmad har berättat den, och hans män är trovärdiga.
Abu Dawud sade: Ahmad ibn Salih har berättat för oss, Ibn Wahb har berättat för oss, Amr ibn al-Harith har underrättat mig, från Sa'id ibn Abi Hilal, från Iyad ibn Abdallah ibn Sa'd ibn Abi Sarh, från Abu Sa'id al-Khudri, som sade: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) reciterade sura Sad på minbarret; när han nådde nedfallningen steg han ned och föll ned, och människorna föll ned med honom. En annan dag reciterade han den; när han nådde nedfallningen tvekade människorna att falla ned, och han sade: « Det är blott en profets ånger; men jag såg er tveka, då steg jag ned och föll ned mig. » Endast Abu Dawud har berättat den, och dess kedja är enligt sahih-villkoret.
Imam Ahmad sade: Affan har berättat för oss, Yazid ibn Zuray' har berättat för oss, Humayd har berättat för oss, Bakr, det vill säga ibn Omar, och Abu as-Siddiq an-Naji har underrättat att Abu Sa'id al-Khudri såg i dröm att han skrev sura Sad; när han kom till nedfallningsversen såg han bläckhornet och skrivpennan och allting framför sig falla ned. Han berättade det för Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), som inte upphörde därefter att falla ned däri. Endast Ahmad har berättat det.
Tirmidhi och Ibn Majah har berättat, från Muhammad ibn Yazid ibn Khunays hadith, från al-Hasan ibn Muhammad ibn Ubaydullah ibn Abi Yazid, som sade: Ibn Jurayj sade till mig: min farfader Ubaydullah ibn Abi Yazid har berättat för mig, från Ibn Abbas: en man kom till Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) och sade: Allahs sändebud, jag har sett i dröm att jag bad bakom ett träd; jag reciterade nedfallningsversen och föll ned mig, och trädet föll ned genom min nedfall, och jag hörde det säga, i nedfall: o Allah, anteckna mig hos Dig genom den en belöning, gör av den hos Dig en skatt, frilägga mig genom den från en synd, och tag emot den av mig såsom Du tog emot av Din tjänare Dawud. Ibn Abbas sade: jag såg Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) resa sig, recitera nedfallningsversen och sedan falla ned, och jag hörde honom säga, i nedfall, det mannen hade berättat av trädet ord. Tirmidhi sade: gharib, vi känner den inte annat än via denna väg.
Vissa exegeter har omtalat att han (fred vare med honom) förblev i nedfall fyrtio dagar; Mujahid, al-Hasan och andra har sagt det. Och harvid har kommit en hadith tillskriven Profeten, men den är av Yazid ar-Raqashis förmedling, som är svag och övergiven i sin berättelse.
Den Högste Allah har sagt: « Vi förlät honom detta, och han skall hos Oss få en närhet och en vacker återkomst » (Sura 38, 25), det vill säga: han skall på uppståndelsens dag få en närhet genom vilken Allah skall föra honom nära och närma honom till Hans helighets helgedom, såsom det är fastställt i hadithen: « de rättvisa domarna skall vara på podier av ljus, vid den Barmhärtiges högra sida, och Hans båda händer är rätta: dem som är rättvisa i sina domar, i sina familjer och i vad de har ansvaret för. »
Imam Ahmad sade i sin Musnad: Yahya ibn Adam har berättat för oss, Fudayl har berättat för oss, från Atiyya, från Abu Sa'id al-Khudri: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « De människor Allah älskar mest på uppståndelsens dag, och dem som är Honom närmast i sammankomsten: en rättvis imam; och de människor Allah hatar mest på uppståndelsens dag, och dem som är svårast i straffet: en orättvis imam. » Och så har Tirmidhi berättat den från Fudayl ibn Marzuq al-Agharrs hadith, och han sade: den känner inte tillskriven Profeten annat än via denna väg. Ibn Abi Hatim sade: Abu Zur'a har berättat för oss, Abdallah ibn Abi Ziyad har berättat för oss, Sayyar har berättat för oss, Ja'far ibn Sulayman har berättat för oss: jag hörde Malik ibn Dinar om Hans ord: « och han skall hos Oss få en närhet och en vacker återkomst »: Dawud (fred vare med honom) skall upprättas på uppståndelsens dag vid Tronens fot, och Allah skall säga: o Dawud, prisa Mig i dag med denna vackra och ömma röst med vilken Du prisade Mig i denna värld.
Han skall säga: hur skall det ske, då den har ryckts ifrån mig? Han skall säga: jag återställer den åt dig i dag. Då skall Dawud lyfta en röst som får Paradisets människors salighet att rinna över.
Hans ord: « O Dawud, Vi har gjort dig till efterträdare på jorden: döm alltså mellan människorna med sanningen och följ inte lusten, ty den skall leda dig vilse från Allahs väg. Dem som leder vilse från Allahs väg skall ett hårt straff tillkomma, för att de har glömt räkenskapens dag » (Sura 38, 26): det är den Högste Allahs tilltal till Dawud, varav meningen siktar på sakernas innehavare och människornas domare: deras befallning till rättvisan och till följdandet av den sanning som stigit ned från Allah, inte till något annat av åsikter och lustar, och hotandet mot den som annorledes tillvägagår och annorledes dömer. Dawud (fred vare med honom) var vid den tiden förebilden i rättvisa, i överflöd av tillbedjan och i slags fromhet, till den grad att ingen timme av natten eller av dagens ytterheter förflöt utan att hans hus folk var i tillbedjan natt och dag, såsom den Högste har sagt: « Verken, Dawuds släkt, i tacksägelse; och få av Mina tjänare är tacksamma » (Sura 34, 13).
Abu Bakr ibn Abi Dunya sade: Ismail ibn Ibrahim ibn Bassam har berättat för oss, Salih al-Murri har berättat för oss, från Abu Imran al-Jawni, från Abu al-Jald, som sade: jag har läst i Dawuds (fred vare med honom) sak att han sade: o Herre, hur skall jag tacka Dig, då jag inte når att tacka Dig annat än genom Din nåd? Uppenbarelsen kom till honom: o Dawud, vet du inte att det du har av nådebevis kommer från Mig? Han sade: ja, o Herre. Han sade: jag är nöjd med dig därför.
Al-Bayhaqi sade: Abu Abdallah al-Hafiz har underrättat oss, Abu Bakr ibn Balawayh har underrättat oss, Muhammad ibn Yunus al-Qurashi har berättat för oss, Rawh ibn Ubada har berättat för oss, Abdallah ibn Lahiq har berättat för mig, från Ibn Shihab, som sade: Dawud sade: « Allt lov till Allah, såsom det tillkommer Hans ansigtes ädelhet och Hans storhets majestät. » Allah uppenbarade för honom: du har tröttat ut vakterna, o Dawud. Och Abu Bakr ibn Abi Dunya har berättat det, från Ali ibn al-Ja'd, från ath-Thawri, i samma ordalysselsättande.
Abdallah ibn al-Mubarak har sagt i Asketismens bok: Sufyan ath-Thawri har underrättat oss, från en man, från Wahb ibn Munabbih, som sade: i Dawuds släktes visdom: « Det tillkommer den förståndiga människan att inte vara ouppmärksam på fyra timmar: en timme i vilken han samtalar i hemlighet med sin Herre, en timme i vilken han låter sin själ avlägga räkenskap, en timme i vilken han begiver sig till sina bröder som underrättar honom om hans brister och säger honom sanningen om honom själv, och en timme i vilken han lämnar sin själ åt dess njutningar i det som är tillåtet och vackert; ty denna timme är en hjälp åt de övriga timmarna, och en vila åt hjärtana. Det tillkommer den förståndiga människan att känna sin tid, att vakta sin tunga och att uppmärksamma sin sak; och det tillkommer den förståndiga människan att inte begiva sig i rörelse utom för en av tre saker: en proviant för hans återkomst, en reparation av hans ernärvelse, och en njutning i det som inte är olagligt.
» Abu Bakr ibn Abi Dunya har också berättat det, från Abu Bakr ibn Abi Khaythama, från Ibn Mahdi, från Sufyan, från Abu al-Agharr, från Wahb ibn Munabbih; och han har också berättat det från Ali ibn al-Ja'd, från Omar ibn al-Haytham ar-Raqashi, från Abu al-Agharr, från Wahb ibn Munabbih. Denna Abu al-Agharr är den vars identitet Ibn al-Mubarak utkom av i hans förmedling. Det är det Ibn Asakir har sagt. Abd al-Razzaq sade: Bishr ibn Rafi' har underrättat oss, en sheikh av Sanaas folk har berättat för oss, som man kallade Abu Abdallah, som sade: jag hörde Wahb ibn Munabbih, och han omtalade samma ordalysselsättande.
Hafizen Ibn Asakir har berättat, i Dawuds (fred vare med honom) biografi, många vackra ting. Bland dem: « Var för den föräldralösa som en barmhärtig fader, och vet att du skördar såsom du sår. » Han har berättat, via en sällsam kedja och tillskrivet Profeten: Dawud sade: « O du som sår de onda gärningarna, du skall skörda deras torn och deras stick. » Från Dawud (fred vare med honom): « den förn onClose förkunnaren i människornas församling liknar sångaren vid en död mans huvud. » Han sade också: « hurufulle är den arme efter rikedom; och fulare än det: villfarelsen efter välledningen. » Han sade: « Betrakta det du hatar att människorna omtalar dig i deras församling, och gör det inte när du är ensam. » Han sade: « Lova inte din broder vad du inte uppfyller åt honom, ty det föder fiendskap mellan dig och honom. »
Muhammad ibn Sa'd sade: Muhammad ibn Omar al-Waqidi har underrättat oss, Hisham ibn Sa'd har berättat för mig, från Omar, Ghafras frigivne, som sade: judarna, när de såg Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) gifta sig med kvinnorna, sade: se på den som inte mättas av föda; vid Allah, han har inget begär än mot kvinnorna. De avundades honom för de många hustrurna och klandrade honom därför: var han profet, skulle han inte begära kvinnorna. Och den svåraste av dem däri var Huyayy ibn Akhtab. Allah besannade dem till motsatsen och underrättade dem om Allahs nåd och Hans vidlyftighet mot Sin profet, Allahs böner vare över honom och Hans fred, och Han sade: « Eller avundas de människorna det Allah har gett dem av Sin nåd?
Vi gav Ibrahims släkt Skriften och visdomen, och Vi gav dem ett jättelikt konungadöme » (Sura 4, 54); med människorna siktar han på Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom). Åt Ibrahims släkt har getts Skriften och visdomen, och ett jättelikt konungadöme: det som Allah gav Sulayman ibn Dawud. Han hade tusen kvinnor: sjuhundra ädla hustrur och trehundra bihustrur. Dawud (fred vare med honom) hade hundra kvinnor, bland dem Uriyas hustru, Sulayman ibn Dawuds moder, som han gifte sig med efter prövningen: det överstiger det Muhammad (Allahs fred och välsignelser vare med honom) hade.
Al-Kalbi har omtalat liknande ordalysselsättanden: Dawud (fred vare med honom) hade hundra kvinnor, och Sulayman tusen kvinnor, av vilka trehundra bihustrur.
Hafizen har berättat, i sin Historia, i Sadaqa ad-Dimashqis biografi, som förmedlar från Ibn Abbas, via al-Faraj al-Himsi, från Abu Hurayra al-Himsi, från Sadaqa ad-Dimashqi: en man frågade Ibn Abbas om fastan, och han sade: jag skall berätta för dig en hadith som jag håller innesluten i mitt bröst. Vill du att jag underrättar dig om Dawuds fasta? Han var fastare, stående om natten, tappre, han flydde inte när han mötte fienden, och han fastade en dag och bröt en dag. Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « den utmärktaste fastan är Dawuds fasta.
» Han reciterade Zabur med sjuttio röster som han modulerade; han hade en rak'a av natten i vilken han lät sin själ gråta, och genom hans gråt grät allting; och den drabbade och den febrige gladde sig åt hans röst. Vill du att jag underrättar dig om hans son Sulaymans fasta? Han fastade månadens tre första dagar, de tre i mitten och de tre sista: han inledde månaden med fastan, mitten med fastan och förseglade den med fastan. Vill du att jag underrättar dig om den rena jungfruns sons fasta, Isa ibn Maryam?
Han fastade ständigt, åt av korn och klädde sig i hår; han åt vad han fann och begärde inte vad som saknades; inget barn till honom dog, inte heller förstördes något hus; och där natten överraskade honom, knälsatte han på sina fötter och stod i bön till morgonen; han var bågskytt, och ingen jakt han siktade gick honom förbi; han passerade förbi Israels barns församlingar och uträttade deras behov. Vill du att jag underrättar dig om hans moder Maryam bint Imrans fasta? Hon fastade en dag och bröt två dagar. Vill du att jag underrättar dig om den arabiska analfabetiska profetens fasta, Muhammad (Allahs fred och välsignelser vare med honom)?
Han fastade tre dagar av varje månad och sade: det är den helal livstidens fasta.
Och imam Ahmad har berättat liknande ordalysselsättanden, från Abu an-Nadr, från Faraj ibn Fadala, från Abu Harim, från Sadaqa, från Ibn Abbas, tillskrivet Profeten, om Dawuds fasta.
Omtalande av hans livslängd och sättet för hans död (fred vare med honom). Det har redan omtalats, i Adam skapelse hadither, att när Allah framkallade Adams avkomma ur hans rygg, och Han såg bland dem profeterna (fred vare med dem), och Han såg bland dem en strålande man, och Han sade: o Herre, vem är denne? Han sade: det är din son Dawud. Han sade: o Herre, vad är hans livstids termin?
Han sade: sextio år. Han sade: o Herre, utöka hans termin. Han sade: nej, utom att jag utökar av ditt. Adams termin var tusen år, och Han utökade åt honom fyrtio år.
När Adams termin fullbordades kom dödsängeln till honom, och han sade: mig återstår av mitt liv fyrtio år. Adam hade glömt vad han hade gett sin son Dawud, och Allah fullbordade Adams termin av tusen år, och Dawuds av hundra år. Ahmad har berättat det, från Ibn Abbas, likaså Tirmidhi, som besannade det från Abu Hurayra; Ibn Khuzayma och Ibn Hibban har besannat det, och al-Hakim sade: enligt Mouslims villkor. Dess vägar och dess ordalysselsättanden har redan omtalats i Adams historia.
Ibn Jarir sade: vissa Skriftens folk hävdar att Dawuds termin var sjuttiosju år: det är ett misstag vi förkastar hos dem. De säger: hans konungadömes längd var fyrtio år, och denna berättelse kan godtas, ty vi har ingenting som motsäger den och ingenting som kräver den.
Vad hans död (fred vare med honom) gäller, sade imam Ahmad i sin Musnad: Qutayba har berättat för oss, Ya'qub ibn Abd al-Rahman ibn Muhammad har berättat för oss, från Amr ibn Abi Amr, från al-Mattalib, från Abu Hurayra: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade:
« Profeten Dawud var av svartsjuka intensiv: när han gick ut stängde man dörrarna, och ingen trädde in hos hans familj till hans återkomst. En dag gick han ut och boningen stängdes; hans hustru kastade en blick mot boningen, och se, en man stående mitt i huset. Hon sade till dem som var i huset: varifrån har denna man trätt in, då boningen är stängd? Vid Allah, Dawud skall bringas i förlägenhet i vår sak.
Dawud kom, och se, mannen stående mitt i huset. Dawud sade till honom: vem är du? Han sade: jag är den som inte fruktar konungar, och intet förhindrar mig. Dawud sade: du är, vid Allah, dödsängeln; var välkommen i Allahs beslut.
Dawud förblev på sin plats, och hans själ togs; man fullbordade hans sak, och solen gick upp över honom. Sulayman sade till fåglarna: skugga Dawud. Fåglarna skuggade honom till det att jorden förmörkades över dem båda. Han sade till dem: fäll ihop er, vinge för vinge.
»
Rapporterad av Ahmad
Abu Hurayra sade: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) visade oss hur fågeln gjorde: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) fällde ihop med sin hand, och den dagen fick de långvingade falkarna övertaget i skuggandet. Endast Ahmad har berättat det, och dess kedja är god och stark: dess män är trovärdiga. Meningen med hans ord: de långvingade falkarna fick övertaget i skuggandet, och det är falkarna med långa och höga vingar; singularformen är madrahi, och al-Jawhari sade: det är falken med den långa vingen. As-Suddi har berättat, från Abu Malik, från Ibn Abbas: Dawud (fred vare med honom) dog en plötslig död, och han iakttog sabbatsvilan, och fåglarna skuggade honom.
As-Suddi sade också, från Abu Malik, och från Sa'id ibn Jubayr: Dawud (fred vare med honom) dog en sabbatsdag, av en plötslig död. Ishaq ibn Bishr har berättat, från Sa'id ibn Abi Aruba, från Qatada, från al-Hasan: Dawud (fred vare med honom) dog vid hundra år, en onsdagsdag, av en plötslig död. Abu as-Sakan al-Hajari sade: Ibrahim al-Khalil dog en plötslig död, och Dawud en plötslig död, och hans son Sulayman en plötslig död, Allahs böner och Hans fred vare över dem alla. Ibn Asakir har berättat det.
Och det har berättats från någon av dem att dödsängeln kom till honom medan han steg ned från sin bönehelgedom, och sade till honom: låt mig stiga ned, eller jag stiger upp. Han sade: o Allahs profet, åren, månaderna, verkningarna och ernärvelserna har genomlöpt sin krets. Han föll ned nedfallnad på ett av dessa steg, och han togs i nedfall.
Ishaq ibn Bishr sade: Wafir ibn Sulayman har underrättat oss, från Abu Sulayman al-Filastini, från Wahb ibn Munabbih, som sade: människorna kom för Dawuds (fred vare med honom) begravning och sutto i solen, på en sommardag. Han sade: den dagen följde fyrtio tusen munkar, klädda i kapuschongerna, hans likfölje, utan att räkna de övriga människorna, och bland Israels barn, efter Musa och Harun, dog ingen för vem Israels barn sörjde mer än för Dawud. Han sade: värmen ansatte dem, och de kallade Sulayman (fred vare med honom) att skynda åt dem i det som nådde dem av värme. Sulayman gick ut, kallade fåglarna, och de svarade; han befallde dem, och de skuggade människorna.
De trängdes mot varandra från alla håll, till dess att vinden hölls tillbaka, och människorna var nära att omkomma av trängseln; de ropade till Sulayman (fred vare med honom), ansatte av trängseln. Sulayman gick ut, kallade fåglarna: skugga människorna från solens håll, och avstå från vindens håll. De gjorde så: människorna var i skuggan, medan vinden blåste på dem. Det var det första de såg av Sulaymans konungadöme.
Abu Ya'la sade: Abu Hammam al-Walid ibn Shuja' har berättat för oss, al-Walid ibn Muslim har berättat för oss, från al-Haytham ibn Humayd, från al-Wadin ibn Ata, från Nasr ibn Alqama, från Jubayr ibn Nufayr, från Abu ad-Darda: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « Allah tog Dawud mitt ibland hans kamrater, medan de inte hade prövats eller förändrats; och Messias kamrater förblev på hans sunna och hans välledning i tvåhundra år. » Detta är en sällsam hadith, och dess tillskrivning till Profeten kräver undersökning, och al-Wadin ibn Ata var svag i hadithen. Och Allah vet bäst.