Folket 'Ad och straffet

Hud (fred vare med honom) sändes till 'Ad, som fått efterträda Nuh folk och var givna en kraftfull gestalt, för att kalla dem att dyrka Allah ensam; deras notabler kallade honom lögnare och regnen hölls inne från dem i tre år. En sändebudsskara av omkring sjuttio män drog ut för att be om regn; molnet som de tog för en barmhärtighetens regnbärande bar « en vind i vilken finns ett smärtsamt straff », som blåste över dem sju nätter och åtta dagar och lämnade dem liggande « såsom vore de tomma palmpålar ». Hud och de som trodde räddades, och Allah sade: « långt borta från 'Ad, Huds folk! »

Huds kall till folket 'Ad

« OCH TILL [stammen] Aad [sände Vi] deras broder Hud. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Fruktar ni Honom inte?" Folkets äldste, som [alla] förnekade sanningen, sade: "Såvitt vi kan se, är du omtöcknad till förståndet och vi tror att du ljuger." [Hud] svarade: "Nej, mitt folk! Mitt förstånd är inte omtöcknat. Herren över alla världar har sänt mig [och] jag framför min Herres budskap till er. Jag är en rådgivare som ni kan lita på.

Förvånar det er att ni får ta emot en påminnelse från er Herre genom en man ur er mitt som varnar er? Minns att Han har gett er den plats som Noas folk förut intog och stärkt er makt och ert inflytande. Minns [med tacksamhet] Guds välgärningar, så skall det kanske gå er väl i händer." [Då] svarade de: "Har du kommit för att begära av oss att vi överger det som våra förfäder dyrkade och att vi inte tillber någon annan än Gud? Nedkalla då över oss det [straff] som du hotar oss med, om du har talat sanning!"

[Hud] sade: "Er Herre har redan [genom de handlingar Han låter er begå] straffat och förnedrat er och [Han har] öst Sin vrede över er. Tvistar ni med mig om de namn som ni och era förfäder har funnit på utan Guds tillstånd? - Vänta då [på det som skall komma]! Jag skall vänta med er." Och i Vår nåd räddade vi honom och dem som var med honom, men dem som avvisade Våra budskap som lögn och förkastade tron lät Vi förgås till sista man. » Sura 7, 65-72

« OCH TILL [stammen] Aad [sände Vi] deras broder Hud, som sade: "Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom! [Vad ni dyrkar] är era egna uppfinningar! Jag begär ingen lön av er, mitt folk, för detta [budskap]; min lön får jag bara av Honom som har skapat mig. - Vill ni inte använda ert förstånd Be nu er Herre om förlåtelse för era synder, mitt folk, och vänd ångerfulla åter till Honom. Då skall Han låta Sin välsignelse flöda över er och Han skall lägga styrka till er styrka - men återgå inte till ert [förra] syndiga liv!"

De sade: "Hud! Du har inte gett oss klara bevis [för att du är Guds utsände]; ditt ord är inte nog för att vi skall överge våra gudar och vi tror inte på vad du säger. Vi kan bara anta att en av våra gudar låtit något ont drabba dig." [Hud] svarade: "Jag ber Gud vara mitt vittne - och även ni skall vittna - att jag inte har någon del i vad ni gör då ni sätter medhjälpare vid Guds sida. Smid nu era onda planer mot mig utan att ge mig andrum! Jag litar till Gud, min Herre och er Herre. Det finns inte en levande varelse vars lugg Han inte har fattat i ett fast grepp. Min Herres väg är i sanning en rak väg!

Men om ni vänder mig ryggen, [kom ihåg att] jag har framfört till er det [budskap] med vilket jag sändes till er. Min Herre kan låta ett annat folk ta er plats men ni kan inte i något avseende vålla Honom skada. Min Herre vakar över allt." Och när Vår dom föll [över dem] räddade Vi i Vår nåd Hud och dem som följde honom i tron och Vi räddade dem från ett tungt straff [i livet efter detta]. Detta [var stammen] Aad. De avvisade sin Herres budskap och satte sig upp emot det sändebud [som Han hade låtit komma till dem], men de gjorde [villigt] vad varje övermodig fiende till sanningen befallde dem.

Och [Guds] fördömelse följde dem i detta liv och [skall vila tungt över dem] på Uppståndelsens dag. Stammen Aad förnekade sin Herre - Det är ute med Aad, Huds folk! » Sura 11, 50-60

Straffet för Huds folk i Koranen

« EFTER DETTA lät Vi ett nytt släkte stiga fram; och Vi sände [Vårt] sändebud till dem, [en] av deras egna, [med budskapet:] "Dyrka Gud - ni har ingen annan gud än Honom! Skall ni då inte frukta Honom?" Men folkets äldste, de som förnekade sanningen och inte trodde på mötet [med Gud] efter döden och som förvekligats av det utsvävande liv som Vi hade låtit dem föra, sade [till folket]: "Denne är ingenting annat än en människa som ni själva; han äter samma föda som ni och dricker vad ni dricker. Om ni följer en alldeles vanlig människa, er like, är det helt säkert ni som förlorar!

Lovar han er inte att ni efter att ha dött och förvandlats till mull och torra ben skall uppstå [till nytt liv] Vad han lovar er är orimligheter! Livet, det är livet i denna värld; som vi lever så dör vi och vi kommer inte att uppväckas till nytt liv! Han är bara en man som sätter ihop lögner om Gud och Vi tror inte på honom!" [Och han] bad: "Herre, hjälp mig! De kallar mig lögnare!" Och [Gud] svarade: "Det skall inte dröja länge innan de grips av ånger."

Och en dag genljöd över dem dånet [av Vårt straff], rättvist och nödvändigt, och Vi [sopade bort] dem som torra agnar. Och så var det ute med dessa orättfärdiga människor! » Sura 23, 31-41

« [ÄVEN stammen] Aad beskyllde [Guds] budbärare för lögn. Och deras broder Hud sade till dem: "Fruktar ni inte Gud Jag är ett sändebud [utsänd] till er som ni kan lita på; frukta därför Gud och lyd mig! Jag begär ingen lön av er för detta - min lön får jag inte av någon annan än världarnas Herre. Är det för ert nöjes skull som ni reser minnesmärken på varje kulle och de befästa borgar ni bygger - hoppas ni därigenom nå odödlighet? Och varför går ni till väga med sådan grymhet, när ni utövar er makt? Frukta nu Gud och lyd mig! Frukta Honom som har skänkt er allt det som ni [själva] vet, skänkt er boskap och söner,

och trädgårdar och källor. Jag är rädd att straffet [annars] drabbar er en olycksdiger Dag!" De svarade: "Det är likgiltigt för oss om du förmanar oss eller inte förmanar oss; det [vi gör är det som] har varit [våra] förfäders sed sedan urminnes tid, och vi kommer inte att straffas [för detta]!" Och när de kallade honom lögnare, lät Vi dem gå under. I detta ligger förvisso ett budskap [till människorna], men de flesta av dem vill inte tro. Din Herre är den Allsmäktige, den Barmhärtige. » Sura 26, 123-140

Vad 'Ad beträffar, blåste de upp sig i högmod på jorden utan rätt och sade: vem är mäktigare än vi? Såg de inte att Allah, som skapade dem, är mäktigare än de i kraft? Och de förnekade Våra tecken. Vi sände därför mot dem en ryttande vind, i olycksaliga dagar, för att låta dem smaka förnedringens straff i det liv som är i denna värld, och straffet i det kommande är ännu mer förnedrande, och de skall inte tillkännages någon hjälp.

« OCH MINNS hur [stammen] Aads broder - sedan [många] varnare passerat som han hade kännedom om och andra om vilka han var okunnig - varnade sitt folk [som levde] i sanddynernas land: "Dyrka ingen utom Gud! Jag fruktar det straff [som annars kommer att drabba] er en olycksdiger Dag!" De svarade: "Har du kommit för att förmå oss att överge våra gudar? Låt då det som du hotar oss med drabba oss, om du talar sanning!" Han sade: "Gud ensam har kunskap [om det straff som skall drabba er]. Jag framför [bara] till er det [budskap] som jag har anförtrotts. Men jag ser att ni är dåraktiga och okunniga människor."

Och när de såg [straffet som] en molnbank [vid horisonten] som rörde sig i riktning mot deras dalar, ropade de [glatt]: "Se, ett moln! Det skall ge oss regn!" [Hud sade:] "Nej, detta är straffet som ni så otåligt bad om: en stormvind som för med sig svårt lidande och som skall ödelägga allt enligt sin Herres befallning." Och när morgonen kom, kunde ingenting urskiljas annat än [resterna av] deras bostäder. Så lönar Vi de obotfärdiga syndarna. » Sura 46, 21-25

Och:

« Och i [berättelsen om vad som hände stammen] Aad ligger [samma budskap]: Vi sände mot dem en dödsbringande vind som, där den drar fram, inte lämnar något levande efter sig utan förvandlar allt till multnande ben. » Sura 51, 41-42

« och att Han lät det forna Aad gå under liksom stammen Thamud - [de förintades] till sista man - och före dem Noas folk - de var de syndigaste och mest hårdnackade [av alla] - och de [städer] som Han kastade över ända » Sura 53, 50-53

« STAMMEN Aad förnekade sanningen och hur [hårt drabbade dem inte] Mitt straff, [de som inte fäste vikt vid] Mina varningar! [Till sist,] en lång och olycksdiger dag, sände Vi en rasande stormvind mot dem, som grep tag i människorna, [kastade omkull dem och lämnade dem utsträckta på marken] som palmstubbar, uppryckta med rötterna. Hur [hårt drabbade dem inte] Mitt straff, [de som inte fäste vikt vid] Mina varningar! Vi har gjort Koranen lätt att minnas; finns det någon som bevarar [dess ord] i minnet [och tar lärdom] » Sura 54, 18-22

Vad 'Ad beträffar, förgjordes de av en ryttande och häftig vind som Han underordnade dem i sju sammanhängande nätter och åtta dagar; man såg folket ligga, såsom vore de tomma palmpålar. Ser du någon enda överlevande där?

« HAR DU inte sett hur din Herre gick till väga mot [stammen] Aad? Och mot Iram, [de tusen] pelarnas [stad], vars like aldrig har återskapats på jorden Och mot thamudenerna, som högg ut [sina bostäder] i dalens klippväggar Och mot [de oräkneliga] tältmasternas Farao? [Alla] gick de för långt i sitt trots på jorden, och de störde ordningen och spred överallt sedefördärv, och därför lät din Herre straffets piska vina över dem. Din Herre förtröttas sannerligen [inte] i Sin vaksamhet! » Sura 89, 6-14

Vi har redan i vår bok Tafsiren behandlat vart och ett av dessa berättelser på sina platser; Allah tillhör lovet och tacken. Omnämnandet av 'Ad har förekommit i sura Bara'a, Ibrahim, al-Furqan, al-Ankabut och i sura Sad och i sura Qaf. Låt oss alltså redogöra för berättelsens innehåll sammandraget utifrån dessa sammanhang och med det som till dem fogas av uppgifter. Vi har redan fastställt att de var de första folken att tillbedja avgudbilderna efter syndafloden:

Huds debatt med notablerna hos 'Ad

« Och minns när Han gjorde er till efterträdare efter Nuh folk och gav er en utsträckt gestalt i skapelsen » (Sura 7, 69), det vill säga Han gjorde dem till de starkaste av sin tids folk i kropp byggning, kraft och härdighet. « Sedan lät Vi efter dem en annan släktled uppstå » (Sura 23, 31): det är Huds folk enligt det riktiga; det har sagts att det är Thamud. « Utropet grep dem i full rättvisa, och Vi gjorde dem till ruiner » (Sura 23, 41); det är dock Salihs folk som förgjordes av utropet, medan 'Ad förgjordes av en ryttande och häftig vind (Sura 69, 6). Och det de har sagt hindrar inte att utropet och den häftiga vinden förenades över dem, såsom det skall komma i berättelsen om Madyans folk, oasens folk, över vilka flera slags straff förenades. Och det råder ingen oenighet om att 'Ad var före Thamud.

Saken är att 'Ad var stelaktiga araber, otrogna, upproriska och envisa i avgudbildernas tillbedjan. Allah sände därför bland dem en man av dem, som kallade dem till Allah, att dyrka Honom ensam och vara Honom uppriktiga. De kallade honom lögnare, ställde sig emot honom och smädade honom, och Allah grep dem därför med en Mäktig, Allsmäktig grepp. När han befallde dem Allahs tillbedjan och manade dem till att lyda Honom och be om Hans förlåtelse och lovade dem därför denna världens och det kommandes goda, sade de av hans folks notabler som var otrogna: vi ser dig i vansinne, det vill säga den sak du kallar oss till är ett vansinne, med hänsyn till den dyrkan vi äger av dessa avgudbilder från vilka man hoppas hjälp och försörjning; och dessutom anser vi att du ljuger i ditt påstående att Allah har sänt dig.

Han sade: o mitt folk, inget vansinne finns hos mig, utan jag är ett sändebud från världarnas Herre, det vill säga saken är inte sådan ni tänker er och tror; jag förmedlar er min Herres budskap och är åt er en trogen rådgivare. Och förmedlingen innefattar från början att den som förmedlar inte ljuger, inte lägger till och inte tar bort, och den förutsätter att man förmedlar med ett vältaligt, träffande, samlade, avskräckande uttryck, utan förvirring, utan motsägelse eller oreda; och han är, med denna förmedling av denna beskrivning, på rådgivningens topp åt sitt folk och av medkänsla med dem och omsorg om deras vägledning: han begär ingen lön av dem och kräver ingen ersättning, utan är Allah uppriktig i kallet till Honom och i rådgivningen åt Hans skapelse och begär sin lön bara av den som har sänt honom, ty detta hela och det kommandes goda finns i Hans händer och ordningen återgår till Honom. « O mitt folk, jag begär ingen lön av er för detta: min lön vilar bara på den som har skapat mig.

Är ni då inte förståndiga? », det vill säga vilken förnuft äger ni, med vilket ni kan skilja och förstå att jag kallar er till den klara sanningen som er natur, på vilken ni har skapats, vittnar om, och som är sanningens religion med vilken Allah sände Nuh och förgjorde dem av skapelsen som ställde sig emot den? Här är jag som kallar er till den utan att begära lön av er för den, utan jag söker den hos Allah, det ondas och det godas Innehavare. Följ därför den som inte begär lön av er och som är väglädda: « Och vad har jag för att inte dyrka den som har skapat mig, och till Honom skall ni föras tillbaka.

»

« O Hud, du har inte kommit till oss med något tydligt bevis, och vi överger inte våra gudomligheter på ditt ord, och vi är inte troende på dig. Vi säger ingenting annat än att en av våra gudomligheter har drabbat dig av ett ont. » Det vill säga: du har inte kommit till oss med något övernaturligt som vittnar åt dig om sanningen i det du för med dig; vi är inte av dem som överger våra avgudbilders dyrkan på ditt blotta ord, utan något bevis du skulle ha fastställt och något argument du skulle ha rest. Vi tror ingenting annat än att du är vansinnig i vad du påstår; och enligt oss är det som har drabbat dig att en av våra gudomligheter har blivit vred på dig och har drabbat dig i ditt förnuft, och vansinnet har gripit dig i följd av det.

« Han sade: jag kallar Allah till vittne och var självaste vittnen, att jag är ren från det ni delar Honom till, i stället för Honom. Anställ därför alla era anstiftningar emot mig och giv mig ingen respit. » Det är en utmaning från hans sida emot dem, ett förklara sig ren från deras gudomligheter, en smädelse av dem från hans sida och ett visa att de inte gagnar i något och inte skadar, att de är en död kropp vars dom är hans dom och vars verk är hans verk: om de är sådana som ni påstår, att de hjälper, gagnar och skadar, så är jag ren från dem och över dem utstötande förbannelser: anställ därför alla era anstiftningar emot mig och giv mig ingen respit; ni och de tillsammans, med allt ni kan nå och rå över, utan att ni drar ifrån mig en enda timme eller ett ögonblunds räckvidd; jag bryr mig inte om er, jag tänker inte på er och oroar mig inte för er. « Jag sätter mitt förtroende till Allah, min Herre och er Herre; ingen varelse finns som inte håller sin hårtofs i Hans hand.

Min Herre är visst på en rät väg. » Det vill säga jag litar på Allah och stödjer mig på Honom och förtror Hans härlighet, i vilken inte går förlust den som söker sin skydd och sitt stöd hos den; jag bryr mig inte om någon varelse utom Honom, jag förtror bara Honom och dyrkar bara Honom. Och detta ensamt är ett huggande argument att Hud är Allahs tjänare och Hans sändebud och att de befinner sig i okunnighet och vilsenhet i sin dyrkan av annat än Allah, ty de drabbade honom inte av något ont och fick inte ur honom något av det avskydda, vilket visar hans sanning i det han förde dem och att det han de höll sig till var intet och att det de gick mot var fördärv. Före detta, i hans ord: « O mitt folk, om min ställning och mitt omnämnande av Allahs tecken känns tunga för er, sätter jag mitt förtroende till Allah.

Samlaren därför er sak och edra delare, och låt er sak inte bli er till besvär, och döm sedan om mig och giv mig ingen respit » (Sura 11, 91): « Och jag fruktar inte vad ni delar Honom till, om inte min Herre vill något; min Herre omfattar allt med vetande. Är ni då inte till påräkning? Och hur skulle jag frukta det ni delar Honom till, medan ni inte fruktar att ha delat Allah till det Han inte har låtit komma ned till er något bevis för? Vilket av de två partierna har mer rätt till säkerhet, om ni vetar?

De som har trott och inte fläckat sin tro med orätt: hos dem finns säkerheten, och det är de som är väl ledsagade. Och sådan är mitt argument som Vi gav åt Ibrahim mot hans folk: Vi höjer i grader den Vi vill; din Herre är Vise, Allvetande » (Sura 6, 80-83).

Och de av hans folks notabler som var otrogna och förnekade mötet med det kommande och åt vilka Vi hade förunnat överflödet i det liv som är i denna värld sade: denne är ingenting annat än en människa såsom ni, som äter av det ni äter och dricker av det ni dricker. Om ni lyder en människa såsom ni, är ni då förlorare. Lovar han er att, när ni har dött och vore stoft och ben, ni skola bli framförda?

De ansåg det osannolikt att Allah sänder en mänsklig sändebud, och det är den villovredovisning som många av de otrogna okunniga, äldre och senare, framförde. « Finns det något förvåning för människorna att Vi har uppenbarat åt en man av dem: varna människorna » (Sura 10, 2)? « Och ingenting har hindrat människorna att tro när vägledningen kommit till dem annat än att de sade: har Allah låtit en människa komma som sändebud? Säg: om det på jorden fanns änglar som vandrade lugnt, skulle Vi låta dem komma ned från himlen en ängel som sändebud » (Sura 17, 94-95).

« Förvåna er alltså över att en väckelse från er Herre har kommit till er genom en man av er, för att varna er »? Detta är ingen förvåning, ty Allah vet bäst var Han lägger Sitt budskap. « Lovar han er att, när ni har dött och vore stoft och ben, ni skola bli framförda? Långt borta, långt långt borta, det man lovar er. Det finns bara vårt liv i denna världen: vi dö och vi leva och vi skall inte uppväckas.

Det är bara en man som hittar på lögn emot Allah, och vi är inte troende på honom. » De ansåg återkomsten osannolik och förnekade kropparnas återupprättande efter deras förvandling till stoft och ben; långt borta, långt långt borta, det vill säga långt långt borta, detta löfte. « Det finns bara vårt liv i denna världen: vi dö och vi leva »; människor dö och andra lever. Och det är dahrismens trosbekännelse: livmödrar som bär fram och en jord som svalkar.

De som anhänger själarnas vandring är de som tror att de återkommer till denna bostad efter var och en trettiosex tusen år, och allt detta är lögn, otro, okunnighet och vilsenhet, falska ord och en förvanskad inbillning, utan argument eller bevis som skulle locka förnuftet hos Adams söners vankelmodiga otrogna som inte tänker efter och inte leds, och för att de hjärtan hos dem som inte tror på det kommande skall bäja för det och godta det och begå vad de begår (Sura 6, 113).

« Uppför ni på var och en av höjderna ett underverk, i lek? Och tar ni edra byggnader, som om ni vore att förbliva evinnliga. » Uppför ni på var och en av höjderna en stor, imponerande byggnad, som palatsen och dessas likar, för att leka med dess byggande? Ni har ju inget behov av det, och det var bara därför att de bebodde tält: « Har du inte sett vad din Herre gjorde med 'Ad, av Iram med pelarna, som inte har skapats dess like i länderna.

» 'Ad av Iram är de första 'Ad, som bebodde pelarna som bär tälten. Den som har påstått att Iram var en stad av guld och silver, som flyttar omkring i länderna, har haft fel och gått vilse: han har sagt det för vilket det inte finns någon ledtråd. « Och tar ni edra byggnader »: det är palatsen, duvhuserna och vattenreservoarerna. « Som om ni vore att förbliva evinnliga », det vill säga i hopp om er del att bo i denna bostad långa tider.

« Och när ni griper, griper ni såsom tyranner. Frukten alltså Allah och lyd mig. Och frukten den som har försett er med det ni vetar, som har försett er med boskap, barn, trädgårdar och källor. Jag fruktar åt er ett förskräckligt dags straff.

» « Är du kommit till oss för att vi skola dyrka Allah ensam och överge det våra fäder tillbade? Låt alltså komma det du lovar oss, om du hör till de sannfärdiga. » Det vill säga: är du kommit till oss för att vi skola dyrka Allah ensam och motsäga våra fäder och våra förfäder och det de höll sig till? Om du är sannfärdig i det du för med dig, låt alltså komma det du lovar oss av straff och vedergällning, ty vi tror inte på dig, följer dig inte och håller dig inte för sannfärdig.

« Det är oss likgiltigt, om du förmanar eller inte är av de förmanande. Det är bara de äldras sedvanliga, och vi skall inte straffas. » Enligt läsningen med öppen kha' betecknar det de äldras tillverkning, det vill säga att det du för med dig bara är en tillverkning från din del och att du har tagit det i de äldras böcker; så har mer än en av Följeslagen och de två följande släktena förklarat det. Och enligt läsningen med geminerad kha' och lam betecknar det religionen, det vill säga att denna religion vi står på bara är våra föregående fäders och förfäders religion, och vi skall inte vända oss bort från den och inte ändra den utan förbliva fast klamrade vid den. « Och vi skall inte straffas.

» « Det otvättade och din Herres vrede har störtat över dig. Träter du med mig om namn som ni har gett, ni och edra fäder, utan att Allah har låtit komma ned något bevis för? Vänta alltså: jag är med er av dem som väntar. » Det vill säga ni har med dessa ord förtjänat det otvättade och Allahs vrede.

Ni sätter er emot dyrkan av Allah ensam utan delare genom dyrkan av avgudbilder som ni har snidit och som ni av er själva har kallat gudomligheter, ni och edra fäder kommande överens däruti, utan att Allah har låtit komma ned något bevis för, det vill säga att Han inte har låtit komma ned något av ledtråd eller bevis för det ni har begivit er mot. Och om ni vägrar att taga emot sanningen och envist håller fast vid det falska och det är er likgiltigt om man förbjuder er vad ni gör eller inte, vänta alltså nu Allahs straff som skall störtas över er, Hans stränga stormande som inte skjuts tillbaka och Hans vedergällning som inte stoppas. Han sade: min Herre, kom mig till hjälp, ty de kallar mig lögnare. Han sade: inom kort skola de upphöjas fulla av ånger.

Utropet och molnet, straffet för Huds folk

Utropet grep dem i full rättvisa, och Vi gjorde dem till ruiner; långt borta från det orättvisa folket. » De sade: är du kommit till oss för att vända oss från våra gudomligheter? Låt alltså komma det du lovar oss, om du hör till de sannfärdiga. Han sade: vetandet finns bara hos Allah, och jag förmedlar er det varmed jag var utsänd, men jag ser att ni är ett okunnigt folk.

Sedan, när de såg honom i form av ett moln på väg mot deras dalar, sade de: det är ett moln som ger oss regn. Nej, det är det ni begärde fart på: en vind i vilken finns ett smärtsamt straff, som förgör allt enligt dess Herres befallning. På morgonen sågs inte annat än deras bostäder: så belönar Vi det brottsliga folket. » Och Allah den Upphöjde har nämnt berättelsen om deras förgörelse på mer än ett ställe: « Vi räddade honom därför och dem som var med honom genom en nåd ifrån oss, och Vi skar av rötterna åt dem som förnekade Våra tecken, och de var inte troende.

» « Och när vår befallning kom, räddade Vi Hud och dem som hade trott med honom genom en nåd ifrån oss, och Vi räddade dem av ett hårt straff. Sådana var 'Ad: de förnekade sin Herres tecken, olydde Hans sändebud och följde varje förbittrad tyranns befallning. Och de följdes i detta livet av en förbannelse och på uppståndelsens dag. 'Ad har visst varit otrogna sin Herre; långt borta från 'Ad, Huds folk!

»

« Utropet grep dem i full rättvisa, och Vi gjorde dem till ruiner; långt borta från det orättvisa folket. » « De förnekade honom: Vi lät dem därför förgås; däri finns ett tecken, och de flesta av dem var inte troende. Din Herre är visst den Mäktige, den Barmhärtige. »

« Sedan, när de såg honom i form av ett moln på väg mot deras dalar, sade de: det är ett moln som ger oss regn. Nej, det är det ni begärde fart på: en vind i vilken finns ett smärtsamt straff. » Det var straffets början som störtade över dem: de var i brist och torka och begärde därför regn, såg ett moln på himlen och trodde att det var en barmhärtighetens regn; men det var ett straffets regn, ja, det är det ni begärde fart på, det vill säga straffets utgjutande: « låt alltså komma det du lovar oss, om du hör till de sannfärdiga », och därför finns dess like i al-A'raf.

Huds folks sändebud och bönen emot dem

Exegeterna och andra har här nämnt följande underrättelse: när de inte ville annat än otro mot Allah (må Hans härlighet vara upphöjd), höll Han inne regnet från dem i tre år, till dess det hade utmattat dem. Denna tids folk bad när något utmattade dem Allah om befrielse, och de bad bara vid det heliga stället och platsen för Hans hus. Och Amalekiterna, av efterkommandet av Imliq ibn Lawadh ibn Sam ibn Nuh, bodde där; deras ledare på den tiden var en man som kallades Mu'awiya ibn Bakr, vars moder var av 'Ad folket, Jaldah, dotter till al-Khaybari. 'Ad sände därför ett sändebud av omkring sjuttio män för att be om regn åt dem vid det heliga stället.

De passerade Mu'awiya ibn Bakr i Mekkas omgivningar, slog sig ner hos honom och bodde där en månad; han gav dem vin att dricka, och två sångerskor, Mu'awiyas sångerskor, sjöng åt dem. När deras vistelse hos honom drog ut på tiden och han kände omsorg om sitt folk och kände sig generad att befalla dem att resa vidare, dikta han en dikt som manade dem att fara och befallde de två sångerskorna att sjunga den åt dem:

« O du som är kvällningen, ve åt dig: stig upp och hjälp till, kanske Allah ger oss i morgon ett moln som vattnar 'Ad land. 'Ad har tillbringat kvällen och ger ej längre ifrån sig något tal, av svår törst; vi hoppas varken för den gamle eller den unge att undgå den. Deras kvinnor var i välstånd: deras kvinnor har tillbringat kvällen fasta. De vilda bestarna kommer till dem i fullt dagsljus, utan att någon fruktar för 'Adiden från pilar. Och ni här, efter edert behag, dag och natt, alldeles fullkomligt. Ert folks sändebud är gjord ful bland sändebuden: visa inte de hälsningar och den hälsning avslagna. »

Vid detta ögonblick vaknade folket av det det var kommit för; de reste sig till det heliga stället och bad för sitt folk. Deras bönförfattare Qayl ibn 'Itar bad, och Allah väckte tre moln: ett vitt, ett rött och ett svart. « Välj åt dig och åt ditt folk av dessa moln. » « Jag har valt det svarta molnet, ty det är molnet som innehåller mest vatten.

» « Du har valt förkrossande aska, som inte skall lämna av 'Ad någon: varken fader du lämnar eller son, utan att den gör dem till brända, utom Bani al-Lawdhiyya al-Muhda »; det är en klan hos 'Ad som var bosatt i Mekka, det som drabbade deras folk drabbade dem inte, och av deras efterkommande och avkomlingar som återstod är de det är de andra 'Ad. Allah ledde det svarta molnet han hade valt mot Mughith. När de såg det gladdes de: « Det är ett moln som ger oss regn. Nej, det är det ni begärde fart på: en vind i vilken finns ett smärtsamt straff, som förgör allt enligt dess Herres befallning.

» Mahd, när det som fanns i den blev uppenbart, ropade och svimmade: Vad har du sett, o Mahd? Jag har sett en vind i vilken det var eldglimtar och framför den män som styrde den. Allah underordnade den därför åt dem i sju nätter och åtta dagar i sträck, bestående, och den lämnade inte av 'Ad någon utan att han förgicks. Och Hud (fred vare med honom), enligt vad som har nämnts mig, avskildes sig i en inhägnad, han och dem som var med honom av troende: vinden rörde dem bara i det som mjukade deras hy och glädjde själarna, medan den passerade över 'Ad, i färd mellan himmel och jord, och smällde dem med stenar.

Och han har nämnd berättelsen i sin helhet.

Imam Ahmad har återgivit i sin Musnad en hadith som liknar denna berättelse. Zayd ibn al-Hubab har berättat åt mig, Abu al-Mundhir Salam ibn Sulayman an-Nahwi har berättat åt oss, Asim ibn Abi an-Nujud har berättat åt oss, efter Abu Wa'il, efter al-Harith, som är Ibn Hassaan ibn Yazid al-Bakri: jag gick ut för att klaga hos Allahs sändebud (fred och Allahs välsignelser vare med honom) över al-Ala ibn al-Hadrami. Jag passerade ar-Rabadha och se, en gammal kvinna av Bani Tamim helt till initierad: o Allahs tjänare, jag har en begäran hos Allahs sändebud; är du min framförare till honom?

« Jag bar hennes begäran och kom till Medina, och se, moskén höljde av dess folk, en svart fan som vajade, och Bilal, svärdet vid sidan, framför Allahs sändebud (fred och Allahs välsignelser vare med honom). Vad är folkens sak? De sade: han vill sända Amr ibn al-As i fälttåg. Jag satte mig.

Han gick in hos sig, eller han sade: han gav sig ut på resa. Jag bad om tillstånd att gå in hos honom och han gav mig det. Jag steg in och hälsade: har det skett något mellan er och Bani Tamim? Ja: vi har fått övertaget över dem, och jag passerade en gammal kvinna av Bani Tamim helt till initierad: hon bad mig föra dig hennes begäran, och här är hon vid dörren.

Han gav henne tillstånd och hon gick in: o Allahs sändebud, om du ser att placera mellan oss och Bani Tamim ett förbjudet område, gör det till adh-Dahna. Den gamla kvinnan smickrades och gick och lovprisade dig. O Allahs sändebud, åt vilket håll skall Mudar tvingas? Jag sade: så har den förste sagt: en get som bär sin egen förlust.

Jag har burit denna utan att känna att hon var åt mig en motståndare; jag söker Allahs och Hans sändebuds skydd mot att vara som 'Ad sändebud. Och vad är 'Ad sändebud? Han vet bättre än honom hadithen, men han frågar honom. 'Ad genomled torkan.

Deras bönförfattare passerade Mu'awiya ibn Bakr och stannade hos honom en månad, och han gav dem vin att dricka: de två sångerskorna. När månaden hade gått gick han ut mot Tihamas berg: O Allah, du vet att jag inte har kommit till en sjuk för att bota honom och inte till en fånge för att friköpa honom. O Allah, låt det regna över 'Ad vad du lät regna över dem. Svarta moln passerade nära honom: välj.

Han utpekade ett svart moln bland dem. Tag den: förkrossande aska som inte skall lämna av 'Ad någon. Det har nått mig att han sände över dem vind bara såsom det som går i denna vindringen, till dess de förgicks. Och han sade sant.

Och mannen och kvinnan, när de sänder ett sändebud: var inte som 'Ad sändebud. »

Återgivit av Ahmad, från al-Harith ibn Hassaan ibn Yazid al-Bakri

Tirmidhi har återgivit den på samma sätt, i överlämningskedjan från Abd ibn Humayd, från Zayd ibn al-Hubab med detta nisba. An-Nasai har återgivit den i hadithen från Salam Abu al-Mundhir, efter Asim ibn Bahdala, och Ibn Majah har återgivit den i denna kedja. Och mer än en exeget, såsom Ibn Jarir och andra, har anfört denna hadith och denna berättelse i kommentaren till denna vers.

Det är möjligt att detta sammanhang rör de andra 'Ad:s förgörelse, ty det som Ibn Ishaq och andra har nämnt innehåller ett omnämnande av Mekka, som inte byggdes förrän efter Ibrahim den förtrogne, när han lät Hajar och hennes son Ismael bo där och Jurhum kom och bosatte sig hos dem, såsom det skall komma; de första 'Ad var dock före den förtrogne. Och där är omnämnandet av Mu'awiya ibn Bakr och hans dikt, som är en diktkonst från tiden efter de första 'Ad:s och som inte liknar de äldras tal. Och det sägs där att i dessa moln fanns eldglimtar, medan de första 'Ad förgjordes bara av en ryttande vind. Ibn Mas'ud och Ibn Abbas sade: det är en kall vind, häftig i sitt blåsande, som Han underordnade åt dem sju nätter och åtta dagar i sträck, det vill säga fullständiga, som följer på varandra.

Den förgörande vinden som sändes mot Huds folk

Enligt vissa rapporter var deras början en fredag, enligt andra en onsdag. « Man såg folket ligga, såsom vore de tomma palmpålar »: Han jämförde dem med palmpålar utan topp, och det beror på att vinden kom till en av dem, tog honom, höjde honom i luften och vände honom sedan på sin krunas topp och krossade hans huvud, så att han blev en kropp utan huvud.

« Vi sände mot dem en ryttande vind, i en olycksbringande och varaktig dag », det vill säga en dag olycksbringande åt dem, vars straff över dem är varaktigt. « Den olycksbringande och varaktiga dagen » är enligt vissa onsdagen. De som har tagit den till förebud utifrån detta förstående har haft fel och motsagt Koranen: « Vi sände mot dem en ryttande vind, i olycksaliga dagar » (Sura 41, 16). Och det är fastställt att det är åtta sammanhängande dagar; om de vore olycksbringande i sig själva, vore alla sju dagar inbegripna i dessa åtta olycksbringande, och ingen säger det.

Betydelsen i « olycksaliga dagar » är just: åt dem. « När Vi sände mot dem den otuktiga vinden »: den som inte bringar något gott, ty den ensamma vinden samlar inte moln och pollinerar inte träden; den är otuktig, utan någon utväg av gott. « Som inte lämnar något av det den når utan att göra det såsom hampa avbiten », det vill säga som den nedgångna, förgängliga saken, av vilken man inte utvinner någon som helst nytta. Det har fastställts i de båda Sahih, i hadithen från Shu'ba, efter al-Hakam, efter Mujahid, efter Ibn 'Abbas, att han sade: « Jag har blivit hjälpt av Sabas vind, och 'Ad har förgjorts av dabbour.

»

« OCH MINNS hur [stammen] Aads broder - sedan [många] varnare passerat som han hade kännedom om och andra om vilka han var okunnig - varnade sitt folk [som levde] i sanddynernas land: "Dyrka ingen utom Gud! Jag fruktar det straff [som annars kommer att drabba] er en olycksdiger Dag!" » Sura 46, 21

Det framstår att de 'Ad som här är om talade är de första 'Ad, ty sammanhanget liknar sammanhanget för Huds folk, som är de första. Och det är möjligt att dem som nämns i denna berättelse är de andra 'Ad, dit hänvisar det vi har nämnt och det som skall komma av Aishas hadith (må Allah godta henne). « Sedan, när de såg honom i form av ett moln på väg mot deras dalar, sade de: det är ett moln som ger oss regn. » 'Ad, när de såg detta moln, det vill säga det som bildades i atmosfären som ett moln, tog det för ett regnmoln; men det var ett straffets moln, de höll det för en nåd, och det var en vrede; de hoppades där det goda och fick ur det det ondas visshet.

« Nej, det är det ni begärde fart på », det vill säga straffet, « en vind i vilken finns ett smärtsamt straff. » Det är möjligt att detta straff är det som drabbade dem av den ryttande, häftiga, kalla, starkt blåsande vinden som förblev över dem sju nätter med sina åtta dagar och inte lämnade någon av dem, ja, den förföljde dem tills den gick in i bergens grottor och skyddsrummen, höljde dem, drev dem ut därifrån, dödade dem och rev ned över dem de stadiga husen och de väl byggda palatsen. Och eftersom de hade stött sig på sin kraft och sin makt: « vem är mäktigare än vi? », släppte Allah loss över dem den som är mäktigare än de i kraft och råder över dem: det är den otuktiga vinden.

Och det är möjligt att denna vind i sakens slut lyfte moln som de återstående tog för moln innehållande en nåd åt dem och en hjälp åt det som återstod av dem; Allah sände dem därför på dem i eldglimtar och eld, såsom mer än en återgivare har nämnt. Och det skulle vara såsom det som drabbade Madyans skuggas folk, åt vilka Han förenade den kalla vinden och eldens straff, som är det strängaste av straffen genom det olika och motsatta, med utropet som Han nämner i sura Qaf: de troende har lyckats. Och Allah vet bättre.

« Allah öppnade på 'Ad av den vind som förgjorde dem bara öppningen av en rings plats. Den passerade ökenens folk och bar dem med deras hjordar och egendomar mellan himmel och jord. Städernas folk bland 'Ad såg vinden och vad den innehöll och sade: det är ett moln som ger oss regn. Den kastade därför ökenens folk och deras hjordar på städernas folk.

»

Återgivit av Ahmad och at-Tabarani, från Mujahid

At-Tabarani har återgivit den i överlämningskedjan från Abdan ibn Ahmad, efter Ismael ibn Zakariya al-Kufi, efter Abu Malik, efter Muslim al-Mulai, efter Mujahid, och från Sa'id ibn Jubayr, efter Ibn 'Abbas, som sade: Allahs sändebud (fred och Allahs välsignelser vare med honom) sade: « Öppnades det på 'Ad av vinden bara motsvarigheten till en rings plats, och den sändes sedan på dem och bar ökenens folk mot städerna: det är ett moln som ger oss regn, på väg mot våra dalar. Ökenens folk var i vinden, och ökenens folk kastades på städernas folk till dess de förgicks. Den trampade dess skatter tills den gick ut genom portarna. » En annan har sagt: den gick ut utan räkning. Syftet: denna hadith är i sin uppstigning till Profeten (fred och Allahs välsignelser vare med honom) föremål för undersökning, och sedan har det rått oenighet om Muslim al-Mulai, och i den finns en slags oreda; Allah vet bättre.

Versens förståndiga mening är att de såg ett moln, och av den förstår man på språket molnet, såsom Aisha-berättelsen av al-Harith ibn Hassahan al-Bakri hänvisar till det, om vi gör den till den här berättelsens uttolkare. Abu at-Tahir har berättat åt oss: Ibn Wahb har berättat åt oss: jag har hört Ibn Jurayj berätta åt oss, efter Ata ibn Abi Rabah: Allahs sändebud (fred och Allahs välsignelser vare med honom), när vinden reste sig, sade: « O Allah, jag ber Dig om dess goda, det goda av det som finns i den och det goda av det den har sänts för, och jag söker Ditt skydd emot dess onda, det onda av det som finns i den och det onda av det den har sänts för. » Och när himlen förändrades och dess färg förändrades, gick han ut och in, kom och for, och när det regnade sågs honom glädja sig. Aisha förstod det och frågade honom: « O Aisha, som 'Ad folket: Sedan, när de såg honom i form av ett moln på väg mot deras dalar, sade de: det är ett moln som ger oss regn.

» Tirmidhi, an-Nasai och Ibn Majah har återgivit den i hadithen från Ibn Jurayj. En annan kedja: Harun ibn Maruf har berättat åt oss att Abdallah ibn Wahb har underrättat oss att Amr har underrättat: « Jag har aldrig sett Allahs sändebud (fred och Allahs välsignelser vare med honom) skratta öppet till dess jag såg hans tänder: han gjorde bara någon form av leende. När han såg ett moln eller en vind kändes det på hans ansikte. O Allahs sändebud, när folken ser molnet glädjer de sig i hopp om att det innehåller regn, och jag ser dig, när du ser det, känna på ditt ansikte motviljan?

» « O Aisha, vad garanterar mig att det inte finns däri ett straff? Ett folk straffades av vinden. Nuh folk straffades av vinden: det är ett moln som ger oss regn. » Och så har Muslim återgivit det, i överlämningskedjan från Harun ibn Maruf, och al-Bukhari och Abu Dawud har återgivit det i hadithen från Ibn Wahb.

Denna hadith är som den uttryckliga åtskillnaden mellan de två berättelserna, såsom vi har antytt i början. På den grunden vore berättelsen som nämns i sura al-Ahqaf en underrättelse om de andra 'Ad:s folk och övriga sammanhang i Koranen en underrättelse om de första 'Ad, och Allah vet det riktiga bäst.

Vi har redan nämnt Huds (fred vare med honom) vallfärd vid omnämnandet av Nuh vallfärd. Det har återgivits från de troendes befälhavare Ali ibn Abi Talib att han har nämnt beskrivningen av Huds (fred vare med honom) grav i Jemens land. Andra har nämnt att den är i Damaskus och i dess moské, en plats vid den södra muren där vissa folk hävdar att Huds (fred vare med honom) grav är, och Allah vet bättre.