Hud

Hud sändes till Ad, araber av al-Ahqaf, första folket efter syndafloden att dyrka avgudar: Sadd, Samud och Hara. Han kallade dem att endast tillbe Allah; deras furstar kallade honom lögnare och krävde det utlovade straffet. Efter tre års torka såg de ett moln och trodde på den väntade regnet: det var en rasslande och våldsam vind, « sju nätter och åtta dagar i följd », som lyfte människorna och lät dem ligga « såsom om de voro tomma palmpålar ». Hud och de som hade trott räddades genom en nåd från Allah, och de utrotade Ad följdes av en förbannelse i denna värld och i den kommande.

Huds historia

Hud (fred vare med honom) är Hud ibn Shalikh ibn Arfakhshad ibn Sam ibn Nuh. Det sägs: Hud är Eber ('Abir) ibn Shalikh ibn Sam ibn Nuh; och det sägs: Hud ibn Abdallah ibn Rabi' ibn al-Jaroud ibn Ad ibn Aws ibn Iram ibn Sam ibn Nuh, såsom Ibn Jarir har överfört det. Ad voro araber bosatta vid al-Ahqaf, som äro sandbergen, i ash-Shihrs land; deras dal kallades Mughith. De bodde oftast i pelarbärda tält av tjocka pelare.

« HAR DU inte sett hur din Herre gick till väga mot [stammen] Aad? Och mot Iram, [de tusen] pelarnas [stad], vars like aldrig har återskapats på jorden » Sura 89, 6-8

det vill säga Ads stam av Iram. Det är de första Ad; vad de andra Ad beträffar äro de senare, såsom bevisningen skall ske på sin plats. Vad de första Ad beträffar äro det Ad av Iram med pelare, av vilka ingenting liknande skapades i länderna, i stamens mening, i pelarnas mening. Den första meningen är den riktiga, såsom vi har fastställt i Tafsiren.

Vissa ha hävdat att Iram var en stad som vandrade över jorden, nu i Cham, nu i Yemen, nu i Hijaz, nu annorstädes: det är att avlägsna sig en mycket lång sträcka. Han har sagt det varför det inte finns något indicium, något bevis att stödja sig på, någon grund att vila på.

Det är överfört i Ibn Hibbans Sahih: bland profeterna voro fyra araber: Hud, Salih, Shu'ayb och din profet, o Abu Dharr. Hud var den förste att tala arabiska. Wahb ibn Munabbih har hävdat att hans fader var den förste att tala den. En annan har sagt att den förste att tala arabiska var Nuh. Och det sägs: Adam, och det är det mest sannolika: annat än detta, och Allah vet bäst.

Vad araberna al-'Ariba beträffar äro det många stammar bland vilka: Ad, Thamud, Jurhum, Tasm, Jadis, Umaim, Madian, Imliq, Abil, Jasim, Qahtan och Bani Yaqtan, och andra. Vad araberna al-Musta'riba beträffar härstamma de från Ismael ibn Ibrahim al-Khalil. Ismael ibn Ibrahim var den förste att tala det vältaliga och genomborrande arabiska, sedan han tagit arabernas tal, Jurhums, som hade slagit sig ner hos hans moder Hajar vid den heliga platsen, såsom bevisningen skall ske på sin plats, om Allah den Högste vill; men Allah lät honom tala detta språk på vältalighetens och klarhetens högsta grad, och så talade Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom).

Saken är att Ad, de första Ad, voro de första, efter syndafloden, att tillbada avgudarna. Deras avgudar voro till antalet tre: Sadd, Samud och Hara. Allah sände därför bland dem deras bror Hud (fred vare med honom), som kallade dem till Allah, såsom den Högste har sagt det, efter nämningen av Nuhs folk:

Huds kallelse till Ads folk

« OCH TILL [stammen] Aad [sände Vi] deras broder Hud. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Fruktar ni Honom inte?" Folkets äldste, som [alla] förnekade sanningen, sade: "Såvitt vi kan se, är du omtöcknad till förståndet och vi tror att du ljuger." [Hud] svarade: "Nej, mitt folk! Mitt förstånd är inte omtöcknat. Herren över alla världar har sänt mig [och] jag framför min Herres budskap till er. Jag är en rådgivare som ni kan lita på.

Förvånar det er att ni får ta emot en påminnelse från er Herre genom en man ur er mitt som varnar er? Minns att Han har gett er den plats som Noas folk förut intog och stärkt er makt och ert inflytande. Minns [med tacksamhet] Guds välgärningar, så skall det kanske gå er väl i händer." [Då] svarade de: "Har du kommit för att begära av oss att vi överger det som våra förfäder dyrkade och att vi inte tillber någon annan än Gud? Nedkalla då över oss det [straff] som du hotar oss med, om du har talat sanning!"

[Hud] sade: "Er Herre har redan [genom de handlingar Han låter er begå] straffat och förnedrat er och [Han har] öst Sin vrede över er. Tvistar ni med mig om de namn som ni och era förfäder har funnit på utan Guds tillstånd? - Vänta då [på det som skall komma]! Jag skall vänta med er." Och i Vår nåd räddade vi honom och dem som var med honom, men dem som avvisade Våra budskap som lögn och förkastade tron lät Vi förgås till sista man. » Sura 7, 65-72

« OCH TILL [stammen] Aad [sände Vi] deras broder Hud, som sade: "Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom! [Vad ni dyrkar] är era egna uppfinningar! Jag begär ingen lön av er, mitt folk, för detta [budskap]; min lön får jag bara av Honom som har skapat mig. - Vill ni inte använda ert förstånd Be nu er Herre om förlåtelse för era synder, mitt folk, och vänd ångerfulla åter till Honom. Då skall Han låta Sin välsignelse flöda över er och Han skall lägga styrka till er styrka - men återgå inte till ert [förra] syndiga liv!"

De sade: "Hud! Du har inte gett oss klara bevis [för att du är Guds utsände]; ditt ord är inte nog för att vi skall överge våra gudar och vi tror inte på vad du säger. Vi kan bara anta att en av våra gudar låtit något ont drabba dig." [Hud] svarade: "Jag ber Gud vara mitt vittne - och även ni skall vittna - att jag inte har någon del i vad ni gör då ni sätter medhjälpare vid Guds sida. Smid nu era onda planer mot mig utan att ge mig andrum! Jag litar till Gud, min Herre och er Herre. Det finns inte en levande varelse vars lugg Han inte har fattat i ett fast grepp. Min Herres väg är i sanning en rak väg!

Men om ni vänder mig ryggen, [kom ihåg att] jag har framfört till er det [budskap] med vilket jag sändes till er. Min Herre kan låta ett annat folk ta er plats men ni kan inte i något avseende vålla Honom skada. Min Herre vakar över allt." Och när Vår dom föll [över dem] räddade Vi i Vår nåd Hud och dem som följde honom i tron och Vi räddade dem från ett tungt straff [i livet efter detta]. Detta [var stammen] Aad. De avvisade sin Herres budskap och satte sig upp emot det sändebud [som Han hade låtit komma till dem], men de gjorde [villigt] vad varje övermodig fiende till sanningen befallde dem.

Och [Guds] fördömelse följde dem i detta liv och [skall vila tungt över dem] på Uppståndelsens dag. Stammen Aad förnekade sin Herre - Det är ute med Aad, Huds folk! » Sura 11, 50-60

Huds folks straff i Koranen

« EFTER DETTA lät Vi ett nytt släkte stiga fram; och Vi sände [Vårt] sändebud till dem, [en] av deras egna, [med budskapet:] "Dyrka Gud - ni har ingen annan gud än Honom! Skall ni då inte frukta Honom?" Men folkets äldste, de som förnekade sanningen och inte trodde på mötet [med Gud] efter döden och som förvekligats av det utsvävande liv som Vi hade låtit dem föra, sade [till folket]: "Denne är ingenting annat än en människa som ni själva; han äter samma föda som ni och dricker vad ni dricker. Om ni följer en alldeles vanlig människa, er like, är det helt säkert ni som förlorar!

Lovar han er inte att ni efter att ha dött och förvandlats till mull och torra ben skall uppstå [till nytt liv] Vad han lovar er är orimligheter! Livet, det är livet i denna värld; som vi lever så dör vi och vi kommer inte att uppväckas till nytt liv! Han är bara en man som sätter ihop lögner om Gud och Vi tror inte på honom!" [Och han] bad: "Herre, hjälp mig! De kallar mig lögnare!" Och [Gud] svarade: "Det skall inte dröja länge innan de grips av ånger."

Och en dag genljöd över dem dånet [av Vårt straff], rättvist och nödvändigt, och Vi [sopade bort] dem som torra agnar. Och så var det ute med dessa orättfärdiga människor! » Sura 23, 31-41

« [ÄVEN stammen] Aad beskyllde [Guds] budbärare för lögn. Och deras broder Hud sade till dem: "Fruktar ni inte Gud Jag är ett sändebud [utsänd] till er som ni kan lita på; frukta därför Gud och lyd mig! Jag begär ingen lön av er för detta - min lön får jag inte av någon annan än världarnas Herre. Är det för ert nöjes skull som ni reser minnesmärken på varje kulle och de befästa borgar ni bygger - hoppas ni därigenom nå odödlighet? Och varför går ni till väga med sådan grymhet, när ni utövar er makt? Frukta nu Gud och lyd mig! Frukta Honom som har skänkt er allt det som ni [själva] vet, skänkt er boskap och söner,

och trädgårdar och källor. Jag är rädd att straffet [annars] drabbar er en olycksdiger Dag!" De svarade: "Det är likgiltigt för oss om du förmanar oss eller inte förmanar oss; det [vi gör är det som] har varit [våra] förfäders sed sedan urminnes tid, och vi kommer inte att straffas [för detta]!" Och när de kallade honom lögnare, lät Vi dem gå under. I detta ligger förvisso ett budskap [till människorna], men de flesta av dem vill inte tro. Din Herre är den Allsmäktige, den Barmhärtige. » Sura 26, 123-140

Vad Ad beträffar blåste de upp sig på jorden utan rätt och sade: vem är starkare än vi? Sågo de inte att Allah, som skapade dem, är starkare än de i styrka? Och de förnekade Våra tecken. Vi sände därför över dem en rasslande vind, i otursförsedda dagar, för att låta dem smaka förnedringens straff i detta liv, och det kommande livets straff är ännu mera förnedrande, och de skola inte undsättas.

« OCH MINNS hur [stammen] Aads broder - sedan [många] varnare passerat som han hade kännedom om och andra om vilka han var okunnig - varnade sitt folk [som levde] i sanddynernas land: "Dyrka ingen utom Gud! Jag fruktar det straff [som annars kommer att drabba] er en olycksdiger Dag!" De svarade: "Har du kommit för att förmå oss att överge våra gudar? Låt då det som du hotar oss med drabba oss, om du talar sanning!" Han sade: "Gud ensam har kunskap [om det straff som skall drabba er]. Jag framför [bara] till er det [budskap] som jag har anförtrotts. Men jag ser att ni är dåraktiga och okunniga människor."

Och när de såg [straffet som] en molnbank [vid horisonten] som rörde sig i riktning mot deras dalar, ropade de [glatt]: "Se, ett moln! Det skall ge oss regn!" [Hud sade:] "Nej, detta är straffet som ni så otåligt bad om: en stormvind som för med sig svårt lidande och som skall ödelägga allt enligt sin Herres befallning." Och när morgonen kom, kunde ingenting urskiljas annat än [resterna av] deras bostäder. Så lönar Vi de obotfärdiga syndarna. » Sura 46, 21-25

Och:

« Och i [berättelsen om vad som hände stammen] Aad ligger [samma budskap]: Vi sände mot dem en dödsbringande vind som, där den drar fram, inte lämnar något levande efter sig utan förvandlar allt till multnande ben. » Sura 51, 41-42

« och att Han lät det forna Aad gå under liksom stammen Thamud - [de förintades] till sista man - och före dem Noas folk - de var de syndigaste och mest hårdnackade [av alla] - och de [städer] som Han kastade över ända » Sura 53, 50-53

« STAMMEN Aad förnekade sanningen och hur [hårt drabbade dem inte] Mitt straff, [de som inte fäste vikt vid] Mina varningar! [Till sist,] en lång och olycksdiger dag, sände Vi en rasande stormvind mot dem, som grep tag i människorna, [kastade omkull dem och lämnade dem utsträckta på marken] som palmstubbar, uppryckta med rötterna. Hur [hårt drabbade dem inte] Mitt straff, [de som inte fäste vikt vid] Mina varningar! Vi har gjort Koranen lätt att minnas; finns det någon som bevarar [dess ord] i minnet [och tar lärdom] » Sura 54, 18-22

Vad Ad beträffar förgjordes de av en rasslande och våldsam vind, som Han underkastade dem i sju nätter och åtta dagar i följd: man såg folket ligga, såsom om de voro tomma palmpålar. Ser du någon enda överlevande av dem?

« HAR DU inte sett hur din Herre gick till väga mot [stammen] Aad? Och mot Iram, [de tusen] pelarnas [stad], vars like aldrig har återskapats på jorden Och mot thamudenerna, som högg ut [sina bostäder] i dalens klippväggar Och mot [de oräkneliga] tältmasternas Farao? [Alla] gick de för långt i sitt trots på jorden, och de störde ordningen och spred överallt sedefördärv, och därför lät din Herre straffets piska vina över dem. Din Herre förtröttas sannerligen [inte] i Sin vaksamhet! » Sura 89, 6-14

Vi ha redan talat om var och en av dessa berättelser på sina ställen, i vår bok Tafsiren: Allah tillhör lovet och nåden. Ads nämning har passerat i sura Bara'a, Ibrahim, al-Furqan, al-'Ankabut, och i sura Sad, och i sura Qaf. Låt oss därför framställa berättelsens innehåll sammanfattat, utifrån dessa sammanhang, med det som därtill fogas av underrättelser. Vi ha redan fastställt att de voro de första folken att tillbada avgudarna efter syndafloden:

Huds tvist med Ads furstar

« Och kom ihåg när Han gjorde er till efterföljare efter Nuhs folk och gav er av kroppslig längd i skapelsen » (al-A'raf, 69), det vill säga: Han gjorde dem till deras tids starkaste människor i kroppar, styrka och råhet. « Sedan lät Vi efter dem en annan släkte uppstå » (al-Mu'minun, 31): det är Huds folk enligt det riktiga. Det sägs: att det är Thamud. « Ropet grep dem med full rätt, och Vi gjorde dem till rasbråten » (al-Mu'minun, 41): och Salihs folk, det är de som förgjordes av ropet; vad Ad beträffar förgjordes de av en rasslande och våldsam vind (al-Haqqah, 6). Och detta som de ha sagt hindrar inte ropets och den våldsamma vindens förenande över dem, såsom kommer berättelsen om Madians folk, oiseraets folk, över vilka förenades flera slag av straff. Och det finns ingen divergens om att Ad voro före Thamud.

Saken är att Ad voro araber av rå beskaffenhet, förnekare, olydiga och envistade i avgudarnas tillbedjan. Allah sände därför bland dem en man av dem, som kallade dem till Allah, att tillbe Honom ensam och vara Honom uppriktig. De kallade honom för lögnare, motsatte sig honom och smädade honom: Allah grep dem därför med en Mäktig Allsmäktigs grep. När han bjöd dem Allahs tillbedjan, manade dem till Hans lydnad och att åkalla Hans förlåtelse, och lovade dem härför det goda i denna världen och den kommande, sade hans folks furstar som hade förnekat: vi se dig i galenskapen, det vill säga: denna sak som vi kallar dig till är en galenskap, med tanke på vad vi äger av tillbedjan av dessa avgudar från vilka man hoppas hjälp och försörjning; och därtill tänka vi att du ljuger i din hävdan att Allah har sänt dig.

Han sade: o mitt folk, det finns ingen galenskap i mig, utan jag är ett sändebud av världarnas Herre, det vill säga: saken är inte såsom ni tänka, inte heller såsom ni tro: jag förmedlar er min Herres budskap, och jag är åt er en trogen rådgivare. Och förmedlingen innebär att den förmedlande till sitt ursprung inte ljuger, inte tillför och inte undanrycker, och antar att förmedla med ett vältaligt, passande, samlande, avskräckande uttryck, utan förvirring, utan divergens eller oro; och han är, med denna förmedling enligt denna beskrivning, på sitt folks rådgivningens och medlidandets och deras rättlednings omsorgs topp: han begär av dem ingen lön, fordrar av dem ingen ersättning, utan är Allah uppriktig i kallelsen till Honom och rådgivningen mot Hans varelse, begärande sin lön blott av Den som har sänt honom, ty det goda i denna världen och den kommande i dess helhet är i Hans händer, och ordningen återgår till Honom. « O mitt folk, jag begär av er för detta ingen lön: min lön åvilar blott Den som har skapat mig.

Villen ni då inte förstå? », det vill säga: vilket förnuft äger ni varmed ni skilja och förstå att jag kallar er till den klara sanning som er natur, på vilken ni ären skapade, vittnar om, och som är sanningsreligionen med vilken Allah sände Nuh och förgjorde dem av skapelsen som motsatte sig den? Se här jag kallar er till den, utan att begära lön av er för den, utan jag söker den hos Allah, det ondas och det godas innehavare. Följen alltså den som inte begär någon lön av er, och som ären väl rightade: « Och vad har jag för skäl att inte tillbe Den som skapat mig, och till Honom skolen ni återföras.

»

« O Hud, du är inte till oss kommen med ett uppenbart bevis, och vi överge inte våra gudomar för ditt tal, och vi ären inte troende på dig. Vi säga ingenting annat än att en av våra gudomar har drabbat dig av ett ont. » Det vill säga: du är inte till oss kommen med något övernaturligt som skulle vittna för dig om sanningen i det du för med dig; vi äro inte av dem som överge våra avgudars tillbedjan för ditt blotta tal, utan bevis du skulle ha upprättat och argument du skulle ha rest. Vi tänka ingenting annat än att du är galen i det du hävdar; och enligt oss är det som har drabbat dig att en av våra gudomar har blivit vred på dig och drabbat dig i ditt förnuft, och galenskapen har gripit dig till följd däraf.

« Han sade: jag tar Allah till vittne, och varen själva vittnen, att jag är oskyldig till det ni fören med, utom Honom. Smida därför alla er list emot mig och giv mig ingen frist. » Det är från hans sida en utmaning emot dem, en förklaring av oskyldighet emot deras gudomar, ett smädande av dem från hans sida, och visandet att de inte gagnar i något och inte skadar, att de äro en död kropp vars dom är hans dom och vars verkan är hans verkan: om de äro såsom ni hävda, att de undsätta, gagna och skada, se här jag är oskyldig till dem, kastande förbannelser emot dem: smida därför alla er list emot mig och giv mig ingen frist: ni och de, tillsammans, med allt ni kan nå och förmå, utan att ni frånrycka mig en enda timme, eller ett ögonblinks blinkning: jag bryr mig inte om er, jag tänker inte på er och jag bekymra mig inte för er. « Jag litar till Allah, min Herre och er Herre: det finns ingen varelse som inte håller sin hårtuva i Hans hand.

Min Herre är visst på en rakt väg. » Det vill säga: jag förtröstor på Allah och stödjer mig på Honom, och jag är viss om Hans härlighet vid vilken den inte förgås som söker sin tillflykt till den och stödjer sig däri: jag bryr mig inte om någon varelse utom Honom, jag förtrostar mig blott på Honom och tillber blott Honom. Och detta allena är ett genomborrande argument för att Hud är Allahs tjänare och Hans sändebud, och att de äro i okunnigheten och villfarelsen i sin tillbedjan av annat än Allah: ty de nådde honom inte av något ont och ryckte därur ingenting hatligt, vilket bevisar hans sanningsenlighet i det han förde dem och nulliteten i det de voro på, och fördärvet i det de riktade sig emot. Före detta, i hans ord: « O mitt folk, om min ställning och min påminnelse om Allahs tecken tynger er, så litar jag till Allah.

Fören alltså er sak och er medhjälpare, och må er sak inte vare er till hinder, döm därför om mig och giv mig ingen frist » (Houd, 91): « Och jag fruktar inte det ni fören med, utom om min Herre vill något: min Herre omfattar all ting i vetande. Villen ni då inte låta er påminnas? Och hur skulle jag frukta det ni fören med, medan ni inte frukta att föra Allah till medhjälpare det för vilket Han inte har lätit er någon bevis nedstiga? Vilket av de båda parten äger större rätt till trygghet, om ni veta?

De som ha trott och inte smutsat ner sin tro med orättfärdighet: de äga tryggheten, och de äro de väl rightade. Och det är Vårt argument som Vi gav Ibrahim emot hans folk: Vi höja till grader vem Vi vill: din Herre är den Vise, den Allvetande » (al-An'am, 80-83).

Och hans folks furstar som hade förnekat och förnekat den kommande världens möte, och åt vilka Vi hade givit överflödet i detta liv, sade: denne är blott en människa såsom ni, som äter av det ni äten och dricker av det ni dricken. Om ni ären lydiga åt en människa såsom ni skolen ni då vara förlorade. Löfter han er att, när ni ären döda och ären stoft och ben, skolen ni framföras?

De bedömde det osannolikt att Allah sänder ett mänskligt sändebud: och det är den sofism som många av förnekarnas okunniga, äldre och nutida, framförde. « Fanns det för människorna någon förvånan att Vi uppenbarade för en man av dem: varna människorna » (Yunus, 2)? « Och ingenting hindrade människorna att tro, när rättledningen kom till dem, annat än att de sade: har Allah sänt en människa såsom sändebud? Säg: om det på jorden voro änglar som vandrade i stillhet, skulle Vi låta dem från himlen en ängel såsom sändebud nedstiga » (al-Isra, 94-95).

« Förvånan ni då över att en förmaning från er Herre har kommit till er genom en man av er, för att varna er »: det är ingen förvånan, ty Allah vet bäst var Han lägger Sitt budskap. « Löfter han er att, när ni ären döda och ären stoft och ben, skolen ni framföras? Långt, mycket långt bort är vad som lovas er. Det finns blott vårt liv här: vi dö och vi leva, och vi skola inte uppväckas.

Det är blott en människa som diktar en lögn emot Allah, och vi ären inte troende på honom. » De bedömde återkomsten osannolik och förnekade kropparnas återrestning efter deras förvandling till stoft och ben: långt, mycket långt bort, det vill säga: långt, långt bort är detta löfte. « Det finns blott vårt liv här: vi dö och vi leva »: människor dö och andra leva. Och detta är dahriternas tro: moder som återföda, och en jord som uppslukar.

Vad självvandringens anhängare beträffar äro det dem som tro att de återkomma till denna boning efter var trettiotusensexhundra år: och allt detta är lögn, förnekelse, okunnighet och villfarelse, falska ord, en fördervd inbillning, utan argument eller bevis som skulle draga till sig de fördärvas förnekares förnuft, Adams söner som inte förstå och inte rightas, och för att de hjärtan som inte tro på det kommande skola böja sig härtill, att de godtaga det och begå vad de begå (al-An'am, 113).

« Uppfören ni på varje höjd ett underverk, för att leka? Och ni taga er byggnadsverk, såsom om ni skolat bo evigt. » Uppfören ni på varje höjd ett stort, imponerande byggnadsverk, såsom palatsen och deras like, för att leka med deras byggande? Ty ni behöva det inte; och det var blott därför att de bodde i tält: « Har du inte sett vad din Herre gjorde med Ad, Iram med pelare, som inte skapats liknande i länderna.

» Ads av Iram äro de första Ad, som bodde i de pelare som bära tälten. Den som hävdat att Iram var en stad av guld och silver, som flyttar sig i länderna, har farit vill och haselat: han har sagt det varför det inte finns något indicium. « Och ni taga er byggnadsverk »: det äro palatsen, duvhussen, vattenreservoarerna. « Såsom om ni skolat bo evigt »: det vill säga i hopp från er sida om att bo i denna boning långa tider.

« Och när ni gripa, gripa ni såsom tyranner. Fructa alltså Allah och var mig lydiga. Och fructa Den som försett er med allt ni veta, som försett er med boskap, barn, trädgårdar och källor. Jag fruktar för er en fruktansvärd dags straff.

» « Äre du till oss kommen för att vi skola tillbe Allah ensam och överge det våra fäder tillbade? Låt därför komma det du lovar oss, om du hör till de sanningsenliga. » Det vill säga: äre du till oss kommen för att vi skola tillbe Allah ensam och motsäga våra fäder och våra anfäder och det de voro på? Om du är sanningsenlig i det du för med dig, låt därför komma det du lovar oss av straff och vedergällning, ty vi tro inte på dig, följa dig inte och hålla dig inte för sanningsenlig.

« Det är oss likgiltigt, om du förmanar eller om du inte är av de förmanande. Det är blott de äldstas sed, och vi skola inte straffas. » Enligt läsningen med öppen kha' betecknar det de äldstas tillverkning: det vill säga att det du för med dig är blott en tillverkning från din sida, och att du har tagit det ur de äldstas böcker; så har mer än en Sahaba och de två följande släktena förklarat det; och enligt läsningen med gemmerad kha' och lam betecknar det religionen: det vill säga att denna religion vi stå på inte är annat än våra förfäders och föregångarnas anfäders religion, och vi skola inte vända oss ifrån den, inte förändra den och skola förbliva fastklistrade vid den. « Och vi skola inte straffas.

» « Skändligheten och er Herres vrede ha fallit över er. Tvisten ni med mig om namn som ni ha namngivit, ni och era fäder, utan att Allah har lätit någon bevis nedstiga? Vänten alltså: jag är med er av dem som vänta. » Det vill säga: ni ha förtjänat genom detta tal skändligheten och Allahs vrede.

Ni motsätta er tillbedjan av Allah ensam, utan medhjälpare, genom tillbedjan av avgudar som ni ha snidit och som ni ha namngivit gudomar av er själva, överenskommande härom, ni och era fäder, utan att Allah har lätit någon bevis nedstiga: det vill säga att Han inte har lätit över det ni riktat er emot något indicium eller bevis nedstiga. Och om ni vägra godtaga sanningen och uthärda i det falska, och det är er likgiltigt om man förbjuder er vad ni gören eller inte, vänten alltså nu på Allahs straff som skall slå över er, Hans stränga stormanfall som inte stöts bort, och Hans vedergällning som inte stoppas. « Han sade: min Herre, kom mig till undsättning, ty de kalla mig för lögnare. Han sade: inom kort skola de resa sig fulla av ånger.

Ropet och molnet, Huds folks straff

Ropet grep dem med full rätt, och Vi gjorde dem till rasbråten: långt från det orättfärdiga folket. » « De sade: äre du till oss kommen för att avleda oss från våra gudomar? Låt därför komma det du lovar oss, om du hör till de sanningsenliga. Han sade: vetandet är blott hos Allah, och jag förmedlar er det jag var utsänd med, men jag ser att ni äro ett okunnigt folk.

Sedan, när de sögo honom i form av ett moln som riktade sig emot sina dalar, sade de: det är ett moln som för oss regnet. Nej, det är det ni begärde hast med: en vind i vilken det finns ett plågsamt straff, som fördervar allting på sin Herres befallning. På morgonen syntes ingenting mer än deras boningar: så belöna Vi det brottsliga folket. » Och Allah den Högste har nämnt berättelsen om deras förintande på mer än ett ställe: « Vi räddade därför honom, och dem som voro med honom, av en nåd från Vår sida, och Vi avskar rötterna åt dem som ansåg Våra tecken för lögn, och de voro inte troende.

» « Och när Vår befallning kom räddade Vi Hud och dem som hade trott med honom av en nåd från Vår sida, och Vi räddade dem från ett hårt straff. Så voro Ad: de förnekade sin Herres tecken, bröt mot Hans sändebud och följde varje envistad tyranns befallning. Och de följdes, i detta liv, av en förbannelse, och på uppståndelsens dag. Visst förnekade Ad sin Herre: långt bort må Ad vara, Huds folk!

»

« Ropet grep dem med full rätt, och Vi gjorde dem till rasbråten: långt från det orättfärdiga folket. » « De förnekade honom: Vi lät dem därför förgås. Det finns häri ett tecken, och de flesta av dem voro inte troende. Din Herre är visst den Mäktige, den Nåderike. »

« Sedan, när de sögo honom i form av ett moln som riktade sig emot sina dalar, sade de: det är ett moln som för oss regnet. Nej, det är det ni begärde hast med: en vind i vilken det finns ett plågsamt straff. » Det var straffets början som slog över dem: de voro i brist och torka, de bad därför om regn, sögo ett moln på himlen och trodde att det var en nådens regn: men det var ett straffets regn, ja mer, det är det ni begärde hast med, det vill säga straffets utgjutande: « Låt därför komma det du lovar oss, om du hör till de sanningsenliga », och därom finns liknande i al-A'raf.

Huds folks delegation och åkallan emot dem

Exegeterna och andra ha nämnt härunder följande underrättelse: när de endast ville förnekelsen i Allah (Hans härlighet vare upphöjd), höll Han inne regnet från dem tre år, till dess det hade utmattat dem. Denna tids människor, när något utmattade dem, bad Allah om befrielse, och de bad den inte annat än vid den heliga platsen och vid platsen för Hans hus. Och amalekiterna, av Imliq ibn Lawadh ibn Sam ibn Nuh, voro bosatta där borta: deras anförare vid den tiden var en man kallad Mu'awiya ibn Bakr, vars moder var av Ads folk, Jaldah dotter till al-Khaybari. Ad sände därför en delegation av nära sjuttio män för att åkalla regn åt dem vid den heliga platsen.

De passerade förbi Mu'awiya ibn Bakr i Mekkas närhet, bosatte sig hos honom och förblevo där en månad: han lät dem dricka vin, och två sångerskor, Mu'awiyas sångerskor, sjöngo för dem. När deras vistelse hos honom varades, och han kände omsorg om sitt folk och kände sig besvärad att bjuda dem att ge sig av, diktade han en vers som påminde dem om avfärden, och befallde åt de två sångerskorna att sjunga den för dem:

« O du av aftonen, ve dig: res dig och gå till undsättning, kanske Allah skall förläna oss i morgon ett moln som vattnar Ads jord. Ad ha tillbringat aftonen, utan att återge talet, av intensiv törst: vi hoppas inte på att undkomma den, varken för den gamle eller den unge. Deras kvinnor voro i överflöd: deras kvinnor ha tillbringat aftonen i fasta. De vilda bestarna komma till dem i dagsljus, utan att någon fruktar för aditen för pilarna. Och ni, här, efter er vilja, dag och natt, alldeles fullständigt. Er folks delegation är gjord ful bland delegationerna: vägra inte hälsningarna och hälsningen. »

Vid detta ögonblick vaknade folket från det de var kommit för: de reste sig mot den heliga platsen och åkallade för sitt folk. Deras åkallare, Qayl ibn 'Itar, åkallade, och Allah uppväckte tre moln: ett vitt, ett rött och ett svart. « Välj åt dig och åt ditt folk av dessa moln. » « Jag har valt det svarta molnet, ty det är molnet som inrymmer mest vatten.

» « Du har valt förstörande askor, som inte skall lämna från Ad någon: varken fader som du skall lämna, eller son, utan att den gör honom till en bränd, utom Bani al-Lawdhiyya al-Muhda »: det är en klan av Ad som voro bosatta i Mekka: det som nått deras folk nådde dem inte, och av deras avkomma och deras efterkommande som förblevo äro det de andra Ad. Allah ledde det svarta moln han hade valt emot Mughith. När de sögo det gläddes de: « Det är ett moln som för oss regnet. Nej, det är det ni begärde hast med: en vind i vilken det finns ett plågsamt straff, som fördervar allting på sin Herres befallning.

» Mahd, när det som där fanns blev uppenbart, ropade, och svimmade sedan: « Vad har du sett, o Mahd? Jag har sett en vind i vilken det voro eldgnistor, och framför den män som ledde den. » Allah underkastade den därför åt dem i sju nätter och åtta dagar i följd, bestående, och den lämnade från Ad ingen utan att han förgick. Och Hud (fred vare med honom), enligt vad som nämnts för mig, isolerade sig i en inhägnad, han och dem som voro med honom av de troende: vinden nådde dem blott det som mjukade deras hy och glädde själarna, medan den passerade över Ad, i färd mellan himlen och jorden, och slog dem med stenar.

Och han har nämnt berättelsen i dess helhet.

Imam Ahmad har överfört i sin Musnad en hadith som liknar denna berättelse. Har berättat för mig Zayd ibn al-Hubab, har berättat för mig Abu al-Mundhir Salam ibn Sulayman an-Nahwi, har berättat för oss 'Asim ibn Abi an-Najud, efter Abu Wa'il, efter al-Harith, som är Ibn Hassaan ibn Yazid al-Bakri: jag gick ut för att klaga hos Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) emot al-'Ala ibn al-Hadrami. Jag passerade ar-Rabadha och se, en gammal kvinna av Bani Tamim helt utan medel: « O Allahs tjänare, jag har en anhållan till Allahs sändebud: ären du min bärande till honom? »

« Jag bar hennes anhållan, kom till Medina, och se, moskén fylld av sitt folk, en svart baner som vådade, och Bilal, med svärdet vid sidan, framför Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom). Vad är folkets sak? De sade: han vill sända Amr ibn al-As på fälttåg. Jag satte mig.

Han inställde sig hos sig själv, eller han sade: han for på resa. Jag anhöll om tillträde till honom och han tillät mig det. Jag steg in, hälsade: har det skett mellan er och Bani Tamim något? Ja: vi ha fått övertaget över dem, och jag passerade en gammal kvinna av Bani Tamim helt utan medel: hon bad mig bära dig hennes anhållan, och hon är här vid porten.

Han tillät henne och hon inställde sig: o Allahs sändebud, om du ser möjligheten att lägga mellan oss och Bani Tamim ett förbjudet område, gör det till ad-Dahna. Den gamla kvinnan smickrades och gick, prisande dig. O Allahs sändebud, vart skall Mudar fördömas? Jag sade: så sade den förste: en get som bär sin egen förlust.

Jag bar denna utan att känna att hon var för mig en motståndare: jag söker Allahs och Hans sändebuds beskydd emot att vara såsom Ads delegation. Och vad är Ads delegation? Han vet bäst hadithen, men han frågar honom. Ad råkade ut i torkan.

Deras åkallare passerade förbi Mu'awiya ibn Bakr och förblev hos honom en månad, som lät dem dricka vin: de två sångerskorna. När månaden passerade gick han ut mot Tihamas berg: o Allah, Du vet att jag inte har kommit till en sjuk för att läka honom, inte heller till en fånge för att lösa honom. O Allah, låt det regna över Ad det du brukade låta regna över dem. Svarta moln passerade nära honom: välj.

Han utsåg ett svart moln bland dem. Tag den: förstörande askor som inte skall lämna från Ad någon. Det har nått mig att han sände över dem vind blott såsom det som passerar i denna ringen av vind, till dess de förgick. Och han sade sanning.

Och mannen och kvinnan, när de sänder en delegation: var inte såsom Ads delegation. »

Överfört av Ahmad, efter al-Harith ibn Hassaan ibn Yazid al-Bakri

Tirmidhi har överfört den likaså, på Abd ibn Humayds väg, från Zayd ibn al-Hubab med detta nisba. An-Nasa'i har överfört den från Salam Abu al-Mundhirs hadith, efter 'Asim ibn Bahdala, och Ibn Majah har överfört den på denna väg. Och mer än en exeget, såsom Ibn Jarir och andra, har anfört denna hadith och denna berättelse i kommentaren till denna vers.

Det är möjligt att detta sammanhang gäller de andra Ads förintande: det Ibn Ishaq och andra ha nämnt inrymmer nämligen en nämning av Mekka, som inte byggdes förrän Ibrahim al-Khalil, när han lät Hajar och hennes son Ismael bo där, och Jurhum kom att slå sig ner hos dem, såsom kommer: och de första Ad voro före al-Khalil. Och det finns nämningen av Mu'awiya ibn Bakr och hans dikt, som är en poesi senare än de första Ads tid, som inte liknar de äldstas tal. Och där sägs att i dessa moln fanns eldgnistor, medan de första Ad inte förgjordes annat än av en rasslande vind. Ibn Mas'ud och Ibn Abbas ha sagt: det är en kall vind, våldsam i sitt blås, som Han underkastade dem sju nätter och åtta dagar i följd, det vill säga fullständiga, som följa efter varandra.

Den förderande vinden sänd till Huds folk

Enligt vissa överföringar var dess början fredagen; enligt andra onsdagen. « Man såg folket ligga, såsom om de voro tomma palmpålar »: Han har liknat dem vid huvudlösa palmpålar: och det därför att vinden kom till en av dem, tog honom, höjde honom i luften, och vände honom sedan på sin hjärnskåls hjässa, krossande hans huvud, så att det återstod en kropp utan huvud.

« Vi sände över dem en rasslande vind, en otursförsedd och bestående dag »: det vill säga en dag otursförsedd för dem, vars straff över dem är bestående. « Den otursförsedda och bestående dagen » är, enligt vissa, onsdagen. De som sett sig för ett dåligt varsel enligt denna förståelse ha farit vill och motsagt Koranen: « Vi sände över dem en rasslande vind, i otursförsedda dagar » (Fussilat, 16). Och det är fastställt att det äro åtta dagar i följd: om de voro otursförsedda i sig själva vore alla sju dagar inrymda i dessa åtta otursförsedda: och ingen säger det.

Meningen i « otursförsedda dagar » är visst: för dem. « När Vi sände över dem den sterila vinden »: den som inte frambringar något gott, ty den isolerade vinden sprider inga moln och pollinerar inga träd: den är steril, utan någon utgång av gott. « Som inte lämnar något av det den når utan att göra det såsom ruttet strån »: det vill säga såsom den avlägsna, förgängliga sak, ur vilken man absolut inte drar någon nytta. Det har fastställts i de två Sahiherna, från Shu'bas hadith, efter al-Hakam, efter Mujahid, efter Ibn Abbas, att han sade: « Jag har blivit undsatt av Sabas vind, och Ad ha förgjorts av dabbour.

»

« OCH MINNS hur [stammen] Aads broder - sedan [många] varnare passerat som han hade kännedom om och andra om vilka han var okunnig - varnade sitt folk [som levde] i sanddynernas land: "Dyrka ingen utom Gud! Jag fruktar det straff [som annars kommer att drabba] er en olycksdiger Dag!" » Sura 46, 21

Det förefaller att Ad om vilka här är fråga äro de första Ad, ty sammanhanget liknar Huds folks sammanhang, som äro de första. Och det är möjligt att dem som nämns i denna berättelse äro de andra Ad: dit hänvisar det vi har nämnt, och det som kommer av Aisha (må Allah vara nöjd med henne) hadith. « Sedan, när de sögo honom i form av ett moln som riktade sig emot sina dalar, sade de: det är ett moln som för oss regnet. » Ad, när de sögo detta moln, det vill säga det som bildade sig i atmosfären såsom ett moln, togo det för ett regnmoln: men det var ett straffets moln; de höll det för en nåd: det var en vrede; de hoppades därav det goda och mottogo det ondas övermod.

« Nej, det är det ni begärde hast med »: det vill säga av straffet, « en vind i vilken det finns ett plågsamt straff. » Det är möjligt att detta straff är det som nådde dem av den rasslande, våldsamma, kalla, starka i sitt blås vinden, som varade över dem sju nätter med sina åtta dagar, utan att lämna någon: ja mer, den förföljde dem till att inställa sig i bergens grottor och skyddsrum, omslutande dem, låtande dem ut ur dem, dödande dem, rivande över dem de solida husen och de välbyggda palatsen. Och då de hade stött sig på sin styrka och sin makt: « Vem är starkare än vi? », lät Allah över dem Den som är starkare än de i styrka, mäktig över dem: det är den sterila vinden.

Och det är möjligt att denna vind i sakens slut lät uppstå moln som resten av dem togo för moln innehållande en nåd åt dem och en undsättning åt det som återstod av dem: Allah sände dem därför över dem i gnistor och i eld, såsom mer än en överförare har nämnt. Och detta vore såsom det som nådde Madians skuggas folk, åt vilka Han förenade den kalla vinden, eldens straff, som är det hårdaste av straffen genom de olika och motsatta tingen, med ropet som Han nämner i sura Qaf: de troende äro lyckade. Och Allah vet bäst.

« Allah öppnade över Ad vind som fördervade dem blott öppningen av en rings plats. Den passerade över öknens folk, bar dem med deras hjordar och deras egendomar mellan himlen och jorden. Städernas folk, bland Ad, sögo vinden och vad den inrymde och sade: det är ett moln som för oss regnet. Den kastade därför öknens folk och deras hjordar över städernas folk.

»

Överfört av Ahmad och at-Tabarani, efter Mujahid

At-Tabarani har överfört den på Abdan ibn Ahmads väg, efter Ismael ibn Zakariya al-Kufi, efter Abi Malik, efter Muslim al-Mula'i, efter Mujahid, och från Sa'id ibn Jubayr, efter Ibn Abbas, som säger: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « Det öppnades inte över Ad av vind annat än motsvarigheten av en rings plats, och sedan sändes den över dem och bar öknens folk emot städerna: det är ett moln som för oss regnet, riktande sig emot våra dalar. Öknens folk voro i vinden, och öknens folk kastades över städernas folk till dess de förgick. Den trampade dess skatter till att utgå genom portarna. » En annan har sagt: den utgick utan räkning. Saken är: denna hadith, i dess uppstigande till Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), är föremål för undersökning; sedan har det skilt sig åt om Muslim al-Mula'i, och häri finns en sorts oro: Allah vet bäst.

Versens uppenbara mening är att de sögo ett moln: och man förstår av den, i språket, molnet, såsom dit hänvisar al-Harith ibn Hassahan al-Bakris hadith, om vi göra honom till denna berättelses uttolkare. Abu at-Tahir har berättat för mig: Ibn Wahb har berättat för oss: jag har hört Ibn Jurayj berätta för oss, efter Ata' ibn Abi Rabah: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), när vinden reste sig, sade: « O Allah, jag ber Dig om dess gott, det goda i det den inrymmer och det goda i det den är utsänd för, och jag söker Ditt beskydd emot dess onda, det onda i det den inrymmer och det onda i det den är utsänd för. » Och när himlen förändrades, förändrades hans färg, han utgick, inställde sig, kom och gick åter; och när det regnade sågs honom glädjas. Aisha kände igen honom och frågade honom: « O Aisha, såsom Ads folk: Sedan, när de sögo honom i form av ett moln som riktade sig emot sina dalar, sade de: det är ett moln som för oss regnet.

» Tirmidhi, an-Nasa'i och Ibn Majah ha överfört den från Ibn Jurayjs hadith. En annan väg: Harun ibn Ma'rouf har berättat för oss att Abdallah ibn Wahb har underrättat oss att Amr har underrättat: « Jag har aldrig sett Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) skratta öppet till dess jag såg hans gom: han gjorde blott ett leende. När han såg ett moln eller en vind igenkändes det på hans ansikte. O Allahs sändebud, när människorna se molnet gläda de sig i hopp att det inrymmer regnet, och jag ser dig, när du ser det, känna på ditt ansikte motviljan?

» « O Aisha, vad garanterar mig att det inte finns däruti ett straff? Ett folk blev straffat av vinden. Nuhs folk blev straffat av vinden: det är ett moln som för oss regnet. » Och så har Muslim överfört det, på Harun ibn Ma'roufs väg, och al-Bukhari och Abu Dawud ha överfört det från Ibn Wahbs hadith.

Denna hadith är såsom det uttryckliga i skiljandet av de båda berättelserna, såsom vi har angett i början. På denna grund vore berättelsen som nämns i sura al-Ahqaf en underrättelse om de andra Ads folk, och Koranens övriga sammanhang en underrättelse om de första Ad: och Allah vet bäst det riktiga.

Vi ha redan nämnt Huds (fred vare med honom) vallfärd vid nämningen av Nuhs vallfärd. Det har överförts från de troendes befälhavare Ali ibn Abi Talib att han nämnde beskrivningen av Huds (fred vare med honom) grav i Yemens land. Andra ha nämnt att den är i Damaskus, och i dess moské, en plats vid den södra muren där vissa människor hävdar att Huds (fred vare med honom) grav är: och Allah vet bäst.