Profeten Ibrahim

Son till Tarikh bröt Ibrahim sitt folks avgudar, tvistade med kungen Nimrod och kastades i elden: « o eld, var kyla och trygghet för Ibrahim ». Han utvandrade till Syrien och Egypten och befriade Lut i spetsen för 318 män. Åt honom förkunnades Ismael av Hajar, sedan Isak av den åldrade Sara; den offrade som förkunnats i drömmen var, enligt den riktiga uppfattningen, Ismael. Tillsammans med Ismael upprättade han det Gamla Husets grundvalar och kallade folket till pilgrimsfärden. Allah gjorde honom till en imam för folket; han dog 175 år gammal och begravdes i Hébron, nära Sara.

Han är Ibrahim, son till Tarikh, son till Nahur, son till Sarugh, son till Raghu, son till Falagh, son till 'Abar, son till Shalakh, son till Arfakhshad, son till Sam, son till Nuh (fred vare med honom). Detta är Bokens folks text i deras bok; jag har antecknat, under deras namn och efter deras egna uppgifter, deras livslängder uttryckta i indiska siffror, såsom de har nämnt dem; och vi har redan redovisat Nuhs (fred vare med honom) ålder, vilket befriade från att upprepa det.

Hafizin Ibn 'Asakir har överfört, i den biografiska notisen om Ibrahim al-Khalil hämtad ur hans historia, efter Ishaq ibn Bishr al-Kahili, författare till Kitab al-Mubtada, att Ibrahims moders namn var Umayla; sedan har han citerat efter honom, i berättelsen om hans födelse, en lång berättelse. Hon hette Nuna, dotter till Karnaba, son till Kutha, av Banu Arfakhshad, son till Sam, son till Nuh (fred vare med honom).

Ibn 'Asakir har överfört på en annan väg att Ibrahim hade kunyan Abu adh-Dhifan. De sade: när Tarikh nådde 75 års ålder föddes honom Ibrahim, Nahur och Haran, och åt Haran föddes Lut (fred vare med honom). Enligt dem var Ibrahim den av de tre som innehade den mellersta rangen, och Haran dog under sin faders livstid i hans land, det han var född i, nämligen kaldeernas land, det vill säga Babyloniens land. Det är den riktiga och utbredda versionen hos sirans, krönikeskrivarnas och berättelsernas folk; hafizin Ibn 'Asakir har förklarat den autentisk sedan han överfört den på Hisham ibn 'Ammars väg: från al-Walid: från Sa'id ibn 'Abd al-'Aziz: från Makhul: Ibrahim föddes i Damaskus Ghouta, i en by som heter Barza, på ett berg som heter Qasiyoun.

Sanningen är att han föddes i Babylonien; denna böneort tillskrevs honom blott därför att han bad där när han kom till Luts (fred vare med honom) undsättning. Ibrahim gifte sig då med Sara, och Nahur gifte sig med Milka, Harans dotter, det vill säga sin broders dotter. Sara var infertil och födde inte. Tarikh bröt upp med sin son Ibrahim, hans hustru Sara och hans broders son, Lut son till Haran, och lät dem gå ut ur kaldeernas land mot kanaaneernas land; de bosatte sig i Harran, och Tarikh dog där 250 år gammal.

Detta visar att han inte var född i Harran, utan att hans födelse skedde i kaldeernas land, det vill säga Babyloniens land och dess omgivning. Sedan utvandrade de mot kanaaneernas land, som är Bayt al-Maqdis land, och de bosatte sig i Harran, som på den tiden var kasdeernas land; likadant var det med Jaziras och Syriens land. De tillbad de sju planeterna; de som befolkade staden Damaskus följde denna religion: de vände sig mot nordpolen och tillbad de sju planeterna med handlingar och ord av alla slag; därför hade vart och ett av Damaskus sju gamla portar sitt tempel ägnat åt en av dessa planeter, åt vilket man helgade högtider och offergåvor. Likaså tillbad Harrans folk planeterna och avgudarna; och alla som fanns på jordens yta var trolösa, utom Ibrahim al-Khalil, hans hustru och hans broders son, Lut (fred vare med honom).

Det är den Konfidenslige genom vilken Allah undanröjde dessa mörker och förklarade denna villfarelse ogiltig: Allah gav honom rättskänslan i hans ungdom, sände honom som sändebud och tog honom till nära vän i hans mognad. « Vi gav förvisso förut Ibrahim hans rättskänsla: Vi kände honom fullkomligt » (al-Anbiya, 51), det vill säga att han var den värdig.

« OCH [MINNS] Abraham som sade till sitt folk: "Dyrka Gud och frukta Honom! [Ni skulle inse att] detta är bäst för er, om ni visste [skillnaden mellan rätt och orätt]! De som ni dyrkar i Guds ställe är bara bilder utan liv, och [på så sätt] ger ni verklighet åt en lögn. De som ni tillber i Guds ställe kan inte sörja för era behov. Be därför Gud om er försörjning, dyrka Honom och tacka Honom; det är till Honom ni skall föras åter. Och kallar ni [mig] lögnare, så har [andra] folk före er beskyllt [sina profeter] för lögn. Och på Sändebudet har ingen annan uppgift [lagts] än att med klarhet framföra [sitt budskap]."

SER INTE [förnekarna av sanningen de spår som visar] hur Gud inleder skapelsen? När tiden är inne skall Han förnya den? Detta är lätt för Gud. Säg: "Gå ut i världen och se [dessa spår som visar] hur Han har inlett skapandet! - Till sist, när tiden är inne, skall Gud frambringa den sista skapelsen. Gud har allting i Sin makt. Han straffar den Han vill och förbarmar sig över den Han vill och till Honom skall ni föras åter; och ni kan inte trotsa [Hans vilja] vare sig på jorden eller i himlen, och ni har ingen annan beskyddare eller hjälpare än Gud."

De som framhärdar i att förneka sanningen i Guds budskap och [människans kommande] möte med Honom, för dem är allt hopp om Min nåd och Min barmhärtighet ute och [i det kommande livet] väntar dem ett svårt lidande. [ABRAHAMS] folk svarade honom inte, men [några] sade [till de andra]: "Döda honom eller bränn honom [på bål]!" - men Gud räddade honom undan elden. I detta ligger förvisso budskap till människor som vill tro!

Och [Abraham] sade: "[Det är inte av egen övertygelse som] ni i Guds ställe dyrkar dessa avgudar, [utan] på grund av de känslor av vänskap [och solidaritet] som förenar er i detta liv. Men på Uppståndelsens dag skall ni ta avstånd från varandra och förbanna varandra, och Elden skall bli er slutliga hemvist och [där] skall ingen hjälpa er. Lot, [den ende] som trodde på honom, sade: "Jag vill lämna ondskans rike och vända åter till min Herre. Det är Han som är den Allsmäktige, den Vise!" » Sura 29, 16-26

« Och sedan han lämnat dem och det som de dyrkade i Guds ställe, skänkte Vi honom Isak och Jakob och kallade dem båda till profeter. Och Vi gav dem del av Vår nåd och lät [senare släkten] hålla dem högt i ära som sanningens män. » Sura 19, 49-50

Sedan nämnde den Högste hans ordväxling med hans fader och hans folk, såsom vi skall nämna den, om Allah den Högste vill. Den första av hans kallelser var riktad till hans fader, ty hans fader hörde till dem som tillbad avgudarna: det är nämligen den mest värdige av män att mottaga ett uppriktigt råd.

« OCH MINNS [vad] denna Skrift [har att säga om] Abraham; Han var en man av sanning och en profet, och han sade till sin fader: "Fader! Varför tillber du [stenar] som varken kan höra eller se och som är dig till ingen nytta Fader! Jag har fått del av en kunskap som du inte har fått del av. Följ mig [så] skall jag visa dig en rak väg. Fader! Dyrka inte Djävulen - Djävulen som gjorde uppror mot den Nåderike. Fader! Jag fruktar att Guds straff skall drabba dig och att du då [skall inse att du] varit Djävulens vän."

[Fadern] sade: "Hatar du mina gudar, Abraham? Om du inte upphör med detta [tal], skall jag laga så att du blir stenad. Ge dig nu av [och låt mig slippa se dig] under lång tid!" [Abraham] svarade: "Fred vare med dig! Jag skall be till min Herre, att Han förlåter dig. Han har alltid varit god mot mig. Och jag skall dra mig undan från er alla och från det som ni anropar i Guds ställe, och jag skall anropa min Herre [och ingen annan]. Kanske hör Han min bön." » Sura 19, 41-48

Den Högste nämner samtalet och tvisten som ägde rum mellan honom och hans fader, och hur han kallade sin fader till sanningen med den ömmaste formuleringen och de bästa antydningarna: han bevisade honom avgudadyrkandets nihilitet som han befann sig i, dyrkan som inte hör den som tillber den åkalla och inte ser var han befinner sig: hur skulle den alltså befria dig från någonting, eller göra dig gott i föda eller undsättning?

Sedan sade han, uppmärksammande på det som Allah hade gett honom av vägledning och nyttigt vetande, han som var yngre i ålder än hans fader: « o min fader, mig har nått av vetandet det som dig inte har nått: följ mig, jag skall leda dig till en riktig väg » (Maryam, 43). Det vill säga: riktig, klar, lätt, lutad åt det goda: den skall föra dig till lyckan i ditt liv här och i ditt kommande. När han framställde för honom denna riktighet och överlämnade detta uppriktigt råd accepterade han inte det från honom och tog inte fast på det: i stället hotade han honom och varskott honom: « föraktar du mina gudomligheter, o Ibrahim? Om du inte upphör skall jag stena dig » med ord och med handling, « håll dig borta från mig en lång tid », det vill säga: bryt med mig och förläng din frånvaro.

Ibrahim sade då till honom: « fred vare över dig »: må ingenting missnöjande nå dig från mig, må ingen orätt drabba dig från mig: du är snarare i trygghet från min sida: « jag skall be om förlåtelse åt dig hos min Herre: Han har varit mot mig välvillig »: det vill säga: mild: Han har lett mig till Sin dyrkan och uppriktigheten mot Honom. « Jag överger er, och det ni åkallar i Allahs ställe, och jag åkallar min Herre: kanske skall jag inte, genom min Herres åkallan, vara olycklig. » Ibrahim bad visst om förlåtelse åt honom, såsom han hade lovat honom i sina åkallan; och när det uppenbarades för honom att han var Allahs fiende tog han avstånd från honom: ty Ibrahims förlåtelsebön för hans fader var blott ett löfte han hade gett honom; och när det uppenbarades för honom att han var Allahs fiende tog han avstånd från det. Ibrahim var förvisso mycket öm och mycket mild (Hud, 75).

Ismail ibn 'Abd Allah har berättat för oss: min broder 'Abd al-Hamid berättade för mig: från Ibn Abi Dhi'b: från Sa'id al-Maqbari: från Abu Hurayra som sade: Ibrahim skall möta sin fader Azar på uppståndelsens dag, och på Azars ansikte skall finnas sot och damm. Hade jag inte sagt dig: olyd mig inte? Då olyder jag dig inte i dag. Herre, Du lovade mig att inte förödmjuka mig den dag de uppväcks: vilken förödmjukelse är djupare än en fjärran faders? Jag har förklarat Paradiset förbjudet för de trolösa. Ibrahim, vad finns under dina fötter? Han såg: där var ett blodigt kadaver: man tar det i dess ben och kastar det i Elden. Så har han överfört det, i Ibrahims historia, på enastående sätt.

Och han sade i tafsiren: Ibrahim ibn Tahman sade det: från Ibn Abi Dhi'b: från Sa'id ibn Abi Sa'id al-Maqbari: från hans fader: från Abu Hurayra. Så har an-Nasa'i överfört det: från Ahmad ibn Hafs ibn 'Abd Allah: från hans fader: från Ibrahim ibn Tahman, i dessa ord. Al-Bazzar har även överfört det från Hamm ibn Salamas hadith: från Ayyub: från Muhammad ibn Sirin: från Abu Hurayra: från Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) i närstående ord: och hans version innehåller en singularitet. Han har även överfört den från Qatadas hadith: från 'Uqba ibn 'Abd al-Ghafir: från Abu Sa'id: från Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) i närstående ord. « Och när Ibrahim sade till hans fader Azar: tar du avgudar till gudomligheter? Jag ser dig, dig och ditt folk, i en uppenbar villfarelse » (al-An'am, 74). Detta visar att Ibrahims faders namn var Azar. De flesta släktforskare, bland dem Ibn 'Abbas, hävdar att hans faders namn var Tarah, skrivet med kha; han skulle ha fått tillnamnet efter en avgud han tillbad, kallad Azar.

Sanningen är att hans namn var Azar; det kan vara att han hade två egennamn, eller att den ene av dem var ett tillnamn och den andre ett egennamn: denna uppfattning är möjlig, och Allah vet bäst.

« Vi visade nu Abraham [Vårt] herravälde över himlarna och jorden, för att han skulle bli fullt övertygad. När nattens mörker sänkte sig över honom, såg han en stjärna och utropade: "Detta är min Herre!" Men när den sjönk [under horisonten], sade han: "Jag kan inte dyrka något som sjunker och försvinner." Och när han såg månen gå upp sade han: "Detta är min Herre!" Men när den sjönk [och försvann] sade han: "Om min Herre inte vägleder mig blir jag säkert en av dem som går vilse."

Och han såg solen gå upp och sade: "Detta är min Herre! Denna [stjärna] är störst." Men när [även solen] sjönk [och försvann] sade han: "Stamfränder! Jag har ingen del i [den synd ni begår när] ni sätter medgudar vid Guds sida. Jag har i sökandet efter sanningen funnit den rena, ursprungliga tron, vänt mig ifrån allt falskt och [vänt mig] till Den som har skapat himlarna och jorden, och jag ägnar inte avgudar min dyrkan."

[Då] hans stamfränder ville tvista med honom sade han: "Vill ni tvista med mig om Gud sedan Han gett mig vägledning? Jag har ingenting att frukta från det som ni sätter vid Hans sida, om inte min Herre vill att något [ont] skall drabba mig. Han omfattar allt med Sin kunskap - vill ni inte tänka över [detta] Hur skulle jag kunna frukta de [gudabilder] som ni tillber vid sidan av Gud? Och ni har inte tvekat att sätta medgudar vid Hans sida, vilket Han inte har gett Sitt tillstånd till! [Säg nu] vilken av [våra] två grupper som har rätt att känna sig trygg - om ni vet det.

[Det är] de som tror och inte låter sin tro förmörkas av orätt som de begår. De kan känna sig trygga; de har funnit den rätta vägen." Dessa är Våra argument, som Vi gav Abraham när han tvistade med sina stamfränder. Vi låter den Vi vill växa i visdom, steg för steg. Din Herre är vis [och Han] har kännedom om allt. » Sura 6, 75-83

Här är alltså tillfället av ordväxlingen med hans folk, då han bevisade dem att dessa synliga kroppar, de lysande stjärnorna, inte kan göra anspråk på gudomlighet eller bli tillbedda med Allah: ty de är skapade, näringssatta, formade, styrdade och underkastade: stundtals träder de fram, stundtals försvinner de och är frånvarande från denna värld, medan det för den Högste Herren ingenting är frånvarande och ingen dold sak undgår Honom: Han är den Varande som består utan slut: ingen gudomlighet utom Honom, och ingen herre bredvid Honom. Han bevisade dem först stjärnans, Venus, oförmåga: därför steg han från henne till månen, mer lysande än hon och vackrare i sin nåd: sedan steg han till solen, den starkaste av de synliga kropparna i ljus, i glans och i prakt, och bevisade att den är underkastad, satt i rörelse, uppmätt och näringssatt. Av Hans tecken: natten, dagen, solen och månen: « fallen inte ned inför solen och inte inför månen: fallen ned inför Allah som skapade dem, om det är Honom ni tillber » (Fussilat, 37).

När han såg solen stiga: det vill säga träda fram: sade han: detta är min Herre: denna är större: och sedan, när den försvann, sade han: o mitt folk, jag förnekar det ni ställer vid Allahs sida: jag har vänt mitt ansikte mot den som skapade himlarna och jorden, i ren religion: och jag hör inte till dem som ställer något vid Hans sida. Hans folk tvistade med honom: han sade: tvistar ni med mig om Allah, medan Han har lett mig? Jag fruktar inte det ni ställer vid Hans sida, om inte min Herre vill något. Det vill säga: jag bryr mig inte om dessa gudomligheter som ni tillber i Allahs ställe: de gagnar till ingenting, de hör inte och förstår inte: de är snarare näringssatta och underkastade såsom stjärnorna och det som liknar dem: eller formade, snidade och svarvade på stan.

Det framstår att denna förmaning om stjärnorna var riktad till Harrans folk, ty de tillbad dem: detta vederlägger den som påstod att han sade « detta är min Herre » vid hans utgång från boskapen, medan han var liten, såsom Ibn Ishaq och andra har nämnt: denna uppfattning vilar på israelitiska berättelser på vilka man inte kan räkna, särskilt när de motsäger sanningen. Vad Babylons folk beträffar tillbad de avgudarna: det är de med vilka han tvistade om deras dyrkan, och han bröt den inför deras ögon, förödmjukade den och bevisade dess nihilitet. Han sade: « Ni har inte tagit, i Allahs ställe, annat än avgudar, av välvilja emellan er i detta liv; och på uppståndelsens dag förnekar de ena de andra och förbannar de ena de andra: er härd är Elden, och ni skall inte ha någon undsättare » (al-'Ankabout, 25).

« REDAN i hans ungdom gav Vi Abraham kunskap om den rätta vägen och ett rättrådigt handlande; Vi visste att han var [värdig Våra gåvor]. Till sin fader och sitt folk sade han: "Vad föreställer dessa statyer som ni dyrkar med en sådan hängivenhet?" De svarade: "Vi såg våra fäder dyrka dem." Han sade: "Det är tydligt att ni och era fäder helt har gått vilse." De sade: "Säger du detta på fullt allvar, eller vill du skämta?" Han svarade: "[Jag talar allvar!] Er Herre är himlarnas och jordens Herre, Han som har skapat dem, och jag är en av dem som vittnar om detta."

[För sig själv sade han:] "Jag skall vid Gud sannerligen ta itu med era avgudar så snart ni vänder ryggen till!" Och så slog han dem i stycken, alla utom den förnämste av dem, så att de skulle kunna vända sig till honom. [När de såg förödelsen] sade de: "Vem har gjort detta mot våra gudar? Han har begått en svår orätt!" [Några] sade: "Vi hörde en ung man tala om dem; hans namn är Abraham." [De andra] sade: "För hit honom inför allt folket, så att de kan [berätta vad de får] bevittna!" [När han förts fram] frågade de: "Har du, Abraham, gjort detta mot våra gudar?"

Han svarade: "Nej, det var denne, den förnämste av dem, som gjorde det. Men fråga dem ni, om det är så att de kan tala." Då återgick de till att diskutera inbördes och [några] sade [till de andra]: "Det är ni som har gjort orätt!" Men så svängde de om [och sade till Abraham:] "Du vet mycket väl att dessa [bilder] inte kan tala!" [Då] sade han: "Dyrkar ni alltså i stället för Gud det som varken kan gagna eller skada er Skam över er och det som ni dyrkar i Guds ställe! Vill ni inte använda ert förstånd?" [Då] ropade de: "Låt oss bränna honom [på bål] och hämnas gudarna, om [något] måste göras [för dem]!"

[Då] befallde Vi elden: "Bli svalka och säkerhet för Abraham!" [Sedan] försökte de snärja Abraham med list, men [Vi korsade deras planer] och lät dem stå som förlorare: » Sura 21, 51-70

« OCH BERÄTTA för dem om Abraham - hur han frågade sin fader och sitt folk: "Vad är det ni tillber?" De svarade: "Vi tillber [våra] gudabilder och vi skall fortsätta att ge dem vår hängivna dyrkan." [Abraham] sade: "Hör de er när ni anropar dem, eller kan de hjälpa er eller skada er?" De svarade: "Nej, men vi gör vad vi har sett våra fäder göra." Han sade: "Har ni ägnat en tanke åt vad det är ni dyrkar, ni och alla era förfäder Dessa [gudar] är mina fiender - [för mig] finns ingen [gud] utom världarnas Herre. Det är Han som har skapat mig och Han som leder mig, och Han som ger mig mat och dryck.

Och när jag är sjuk, återger Han mig hälsan. Han skall låta mig dö och därefter väcka mig till nytt liv och på Domens dag - det är mitt hopp - skall Han förlåta mig mina synder!" [Och Abraham bad:] "Herre! Ge mig visdom och förena mig med skaran av Dina rättfärdiga [tjänare]; » Sura 26, 69-83

« ABRAHAM följde samma väg. Han steg inför sin Herre med rent hjärta. Till sin fader och sitt folk sade han: "Vad är det ni dyrkar Hyllar ni lögnen om gudar [som har en plats] vid sidan av Gud Vad är då er åsikt om världarnas Herre?" Och han såg upp mot stjärnorna och sade: "Jag känner vämjelse [för er skull]!" Då drog de sig tillbaka och gick ifrån honom. Därefter begav han sig i hemlighet till deras gudabilder och frågade: "Varför tar ni inte för er [av offergåvorna] Hur är det fatt med er? Och ni svarar ju inte!" Och han smög sig fram till dem och slog till dem med hela sin styrka [så att de gick i stycken].

Då fick [människorna] bråttom tillbaka, [och] han sade: "Dyrkar ni [bilder] som ni har huggit till [med era egna händer], fastän Gud har skapat både er och ert hantverk?" De sade: "Låt oss bygga ett bål och kasta honom i elden!" Och de hade [annat] ont i sinnet mot honom, men Vi korsade [deras planer]. » Sura 37, 83-98

Allah den Högste underrättar om Ibrahim, Hans nära vän (fred vare med honom), att han avskydde hos hans folk avgudadyrkandet, sänkte det i deras ögon och mindeskade det: « Vad är dessa statyer som ni håller fast vid? », det vill säga: ni förblir devota vid dem och luter er mot dem. De sade: « vi fann våra fäder som tillbad dem »: deras enda argument var fädernas och förfädernas sedvänja och deras dyrkan av Allahs rivaler som de befann sig i. Han sade: « ni befann er förvisso, ni och era fäder, i en uppenbar villfarelse ».

« När han sade till hans fader och hans folk: vad tillber ni? Lögner, gudomligheter i Allahs ställe, är det det ni önskar? Vad tror ni därför om världarnas Herre? » Vad tror ni därför om Honom: vad skall Han göra med er när ni möter Honom, medan ni har tillburit annat än Honom?

« Höra de er när ni åkallar dem? Gagnar de eller skadar de? » De sade: « men vi fann våra fäder som gjorde så »: de medgav honom att de inte hör någon åkallare, att de varken gagnar eller skadar till någonting: och det som drev dem till att tillbe dem var blott efterapningen av deras förfäder, som var vilseledda som de, bland de okunniga fäderna. « Ser ni då vad ni tillbär, ni och era äldsta fäder?

De är förvisso alla fiender för mig, utom världarnas Herre. » Och detta är ett uppenbart bevis för avgudarnas gudomlighets nihilitet som de gjorde anspråk på: ty han tog avstånd från dem och mindeskade dem: om de skadade skulle de ha skadat honom, och om de hade verkan skulle de ha verkat på honom. De sade: « har du kommit till oss med sanningen, eller leker du? » Detta tal du för oss, varmed du sänker våra gudomligheter: « er Herre är snarare himlarnas och jordens Herre, den som skapade dem: och jag är bland er vittne om det.

» Nej: jag säger er detta på allvar, med fasthet: er gudomlighet är Allah, ingen gudomlighet utom Han: Han är er Herre och allttings Herre, himlarnas och jordens Skapare, som skapade dem utan förebild: Han förtjänar alltså ensam dyrkan, utan medhjälpare: och jag är bland er vittne om det. « Vid Allah, jag skall visst räna mot era avgudar sedan ni har vänt er ifrån. » Han svor att räna mot dessa avgudar de tillber sedan de vänt sig till sin fest. Han sade det i hemlighet, i sig själv: vissa av dem hörde det.

De hade en fest dit de begav sig en gång varje år i stadens utkanter: hans fader kallade på honom för att han skulle närvara. « Jag är sjuk », såsom den Högste har sagt: « Sedan lät han sin blick glida mot stjärnorna och sade: jag är sjuk. » Han gav dem underförstådda antydan i sitt tal tills han nådde sitt mål: deras avgudars förödmjukelse och Allahs religion, sanningen, seger i nihiliteten av det de befann sig i av avgudadyrkan, avgudar som förtjänar att brytas och förödmjukas i högsta grad. När de gick ut till sin fest och han blev kvar i deras stad smög han till deras gudomligheter: det vill säga att han hastade dit i det dolda.

Han fann dem i en stor sal, och inför dem hade de ställt slags maträtter i offergåva: « äter ni inte? Vad fattas er att ni inte talar? » Han kastade sig då över dem, huggande från höger: ty höger är starkare, hårdare, snabbare och mer härskande. Han bröt dem alltså med en yxa i sin hand, och reducerade dem till bitar: det vill säga till grus: han bröt dem alla, utom den största av dem: kanske de skulle komma tillbaka till den. Han lade yxan i den storas hand, som tecken på att den avskydde att dessa små blev tillbedda med den. När de kom tillbaka från sin fest och fann vad som hänt deras tillbedde sade de: « vem har gjort detta åt våra gudomligheter? Han är visst av de orättfärdiga. »

Detta är för dem ett uppenbart bevis, om de resonerade: det som hänt deras gudomligheter som de tillbade: om de hade varit gudomliga skulle de ha försvarat sig mot den som ville göra dem illa; men de sade, genom sin okunnighet, sin förnufts svaghet och sin villfarelse överflöd: « vem har gjort detta åt våra gudomligheter? Han är visst av de orättfärdiga. » De sade: « vi har hört en yngling tala om det: man kallar honom Ibrahim »: det vill säga att han talar om det med klander, kritik och förakt: det är han som tar sig an dem och brister dem: « Vid Allah, jag skall visst räna mot era avgudar sedan ni har vänt er ifrån.

» De sade: « för honom inför folkens ögon: kanske de skulle vittna »: det vill säga inför den största sammankomsten, inför vittnena: kanske de skulle vittna om hans tal, höra hans ord och se med sina egna ögon det straff han skall underkasta sig: och detta var en av den Konfidensliges (fred vare med honom) största anläggningar: att folket samlas alla och att han upprättar emot alla avgudadyrkarna beviset för nihiliteten av det de befann sig i, på Faraoens sätt: « er avtalade tid är smyckningsdagen, och låt folket samlas förmiddagen » (al-Qasas, 38).

När de samlades och förde honom fram sade de: « är det du som har gjort detta åt våra gudomligheter, o Ibrahim? » Han sade: « det är snarare den största av dem som har gjort det. » Det vill säga: den som är mest lutad åt att låta mig brisa de andra: och han gjorde blott att han gav dem underförstådda antydan om det: « fråga dem alltså, om de kan tala. » Med dessa ord ville han att de skulle skynda sig att säga: dessa talar inte; på så sätt skulle de medge att de är döda ämnen som de andra döda ämnena.

De återvände alltså till sig själva och sade: « det är ni de orättfärdiga »: det vill säga: i att ha lämnat den utan väktare eller vakt. Sedan « sänkte de sina huvuden »: det vill säga: de återföll i prövningen; hans ord « det är ni de orättfärdiga » skulle då betyda: i sin dyrkan av dem. Qatada sade: den värsta villrådighet grep folket: det vill säga att de böjde sig: « du vet väl att dessa avgudar inte talar. » « Tillber ni, i Allahs ställe, det som inte gagnar er till någonting och inte kan skada er?

Skam över er och det ni tillber i Allahs ställe: resonerar ni alltså inte? » « Där ser man dem komma fram till honom i trängda led »: det vill säga: de skyndade sig. Han sade: « tillber ni det ni snider »: det vill säga: hur tillber ni avgudar som ni själva snider i trä och sten, som ni formar och ger gestalt åt som ni vill, « medan Allah har skapat er och det ni gör »? Måtte ordet återges med det verbala verbet eller i agentens mening, talets mening kräver att ni är skapade och att dessa avgudar är skapade: hur skulle då ett skapat tillbe ett skapat liknande det?

Ty er dyrkan av dem är inte riktigare än deras dyrkan av er, vilket är meningslöst: det andra är alltså meningslöst genom analogi: ty dyrkan passar och är skyldig blott Skaparen ensam, utan medhjälpare. De sade: « bygg åt honom en byggnad och kasta honom i den brinnande ugnen. De ville anlägga en fälla åt honom: det är dem Vi gjorde de lägst.

Herren gjorde dem till åtlöje, upphöjde Hans ord, Hans religion och Hans bevis. De sade: « bränn honom och undsätt era gudomligheter, om ni skall göra något. » « Vi sade: o eld, var kyla och trygghet för Ibrahim. De ville anlägga en fälla åt Ibrahim: det är dem Vi gjorde de störst förlorande.

» Och det därför att de började samla ved från vart ställe de kunde: de spenderade en viss tid åt att samla den åt honom, till den grad att kvinnan bland dem, när hon var sjuk, avlade löfte att, om hon blev botad, bära ved åt Ibrahims bål. Sedan grävde de en stor grop och lade i den veden och tände elden där: den fattade eld, röt och uppflammade med en eld vars gnistor saknade like. Sedan ställde de Ibrahim (fred vare med honom) i slungan av en kastmaskin som åt dem byggde en man av kurderna som hette Hizan: han var den förste som tillverkade kastmaskinerna, och Allah lät jorden sjunka under honom: han drunknar där till uppståndelsens dag. Sedan började de tillfälta honom och lägga honom i bojor, sägande: ingen gudomlighet utom Du: ära vare Dig: Dig tillhör lovandet och Dig tillhör kungadömet: ingen medhjälpare åt Dig.

När den Konfidenslige (fred vare med honom) ställts i kastmaskinens slunga, tillfält och i bojor, och de kastade honom, sade han: Allah räcker oss; Han är den bästa beskyddaren: Ibrahim sade det i ögonblicket han kastades i elden, såsom Bukhari har överfört:

« De som kände sin tro växa, när de varnades att [styrkor] hade dragits samman mot dem och att de borde vara på sin vakt, och svarade: "Vi behöver ingen annan hjälpare än Gud. Var finns en mäktigare beskyddare?" Och de återvände [styrkta av] Guds välsignelse och Hans nåd; det onda hade inte rört vid dem. Deras mål var att vinna Guds välbehag och Guds nåd är en outsinlig källa. » Sura 3, 173-174

Abu Hisham ar-Rifa'i berättade för oss: Ishaq ibn Sulayman berättade för oss: från Abu Ja'far ar-Razi: från 'Asim ibn Abi an-Najud: från Abu Salih som sade: när Ibrahim kastades i elden sade han: o Allah, Du är ensam på himlen och jag är ensam på jorden, jag dyrkar Dig: har Du något behov? Vad Dig beträffar, nej.

Det har överförts från Ibn 'Abbas att regnets ängel sade: när befalls jag att sända regnet? Allahs ord var snabbare: « Vi sade: o eld, var kyla och trygghet för Ibrahim » (al-Anbiya, 69). 'Ali ibn Abi Talib sade, om « trygghet »: gör honom inte illa: utan att Allah sade « och trygghet för Ibrahim » skulle eldens kyla ha skadat Ibrahim. Denna dag fick jordens folk ingen nytta av en eld, och ingenting brann av honom utom hans kedjor. Det har överförts att Jibril (fred vare med honom) var hos honom, torkade svetten av hans ansikte: ingenting av elden nådde honom. Skuggans ängel var också hos honom. Och Ibrahim befann sig såsom i en brynja: elden omgav honom, och han var i en grönskande lustgård: och folket betraktade honom utan att kunna nå honom. Det vackraste ordet var det som Ibrahims fader sade när han såg sin son i detta tillstånd: « Vilken utmärkt Herre din Herre är, o Ibrahim. »

Ibn 'Asakir har överfört att Ibrahims moder betraktade sin son (fred vare med honom) och kallade på honom: min son, jag önskar komma till dig: bed Allah att befria mig från eldens hetta som omger dig. Han gjorde det. Hon trädde alltså fram till honom utan att någonting av eldens hetta rörde henne; och när hon nådde sin son omfamnade hon honom, gav honom sin kyss, och gick sedan tillbaka. Man har underrättat mig att Ibrahim blev kvar där, fyrtio eller femtio dagar, sägande: aldrig har jag haft dagar och nätter av ett liv mjukare än de där jag var där, och jag hade önskat att allt mitt liv och min tillvaro vore som när han var där. Må Allahs böner och fred vare över honom.

De ville hämnas: de överlämnades; de ville höja sig: de sänktes; de anstiftade emot honom en ränk: « det är dem Vi gjorde de störst förlorande », « de lägst »: de vann sålunda förlust och förakt i denna värld; vad det kommande beträffar skall deras eld inte vara över dem vareken kyla eller trygghet, och man hälsar dem inte i det kommande med hälsningen och friden: « den är en dålig viloplats och vistelseort » (al-Furqan, 13).

'Ubayd Allah ibn Musa, eller Ibn Sallam, har överfört den till oss: Ibn Jurayj underrättade oss: från 'Abd al-Hamid ibn Jubayr: från Sa'id ibn al-Musayyab: från Umm Sharik att Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) beföll att döda geckon och sade: han blåste på Ibrahim. Muslim har överfört den från Ibn Jurayjs hadith; de två shejkerna har överfört den, likaså an-Nasa'i och Ibn Majah från Sufyan ibn 'Uyaynas hadith, båda från 'Abd al-Hamid ibn Jubayr ibn Shayba, i dessa ord. Muhammad ibn Bakr berättade för oss, som sade: döda geckon, ty han blåste elden på Ibrahim. A'isha dödade dem alltså. Ismail berättade för oss: Ayyub berättade för oss: från Nafi' att en kvinna trädde in hos A'isha: vad är detta spjut? Vi dödar med det geckona: nämligen att, när Ibrahim kastats i elden, ansträngde alla bestar sig att släcka den, utom geckon som började blåsa den på honom. Ahmad har överfört den ensam, på dessa två vägar, i mawquf tillstånd.

'Affan berättade för oss: Jarir berättade för oss: Nafi' berättade för oss: Sa'iba, al-Fakih ibn al-Mughiras frigivna, berättade för mig: jag trädde in hos A'isha: o de troendes moder, vad gör du med detta spjut? Hon sade: det är för dessa geckoner: vi dödar dem med det, ty Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) underrättade oss att, när Ibrahim kastats i elden, ansträngde ingen best på jorden sig att släcka elden åt honom, utom geckon som blåste på honom. Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) beföll oss alltså att döda det. Ibn Majah har överfört den: från Abu Bakr ibn Abi Shayba: från Yunus ibn Muhammad: från Jarir ibn Hazim, i dessa ord.

Nämning av Ibrahim al-Khalils ordväxling med den som ville bestrida den Store, den Upphöjde, i bauret av storheten och högmodets mantel, och som gjorde anspråk på herredömet medan han blott var en av de svaga trälar.

« HAR DU inte hört om den man som tvistade med Abraham om hans Herre? - Gud hade skänkt honom kunglig makt och myndighet. - Och Abraham sade: "Min Herre är Den som skänker liv och skänker död." [Kungen] svarade: "Jag skänker liv och jag skänker död!" Då sade Abraham: "Gud låter solen gå upp i öster; låt den då gå upp i väster!" Och [kungen], som förnekade sanningen, blev förstummad av häpnad. - Gud vägleder inte de orättfärdiga. » Sura 2, 258

Den Högste nämner Hans nära väns ordväxling med denna tyranniska upproriske kung som gjorde anspråk åt sig själv på herredömet: den Konfidenslige (fred vare med honom) förklarade hans argument ogiltigt, bevisade hans okunnighets omfattning och hans förnufts svaghet, tvingade honom genom beviset och lyste upp demonstrationsvägen åt honom.

Denna kung är Babyloniens kung; hans namn är Nimrod, son till Kan'an, son till Kush, son till Sam, son till Nuh: så har Mujahid sagt. (Andra säger:) Nimrod, son till Falih, son till 'Abar, son till Salih, son till Arfakhshad, son till Sam, son till Nuh. Han var en av världens kungar.

Han härskade visst över världen, enligt vad de nämner, fyra till antalet: två troende och två trolösa: de troende: Dhul-Qarnayn och Sulayman (fred vare med dem); de trolösa: Nimrod och Bukht Nassar. De har nämnt att denna Nimrod förblev i sitt kungadöme 400 år: han visade sig tyrann och överträdare, blåste upp sig i högmod och olydde, och företrädde detta liv. När Ibrahim al-Khalil kallade honom att tillbe Allah ensam utan medhjälpare drev okunnigheten, villfarelsen och den långa toleransen honom att förneka Skaparen: han tvistade alltså med Ibrahim al-Khalil och gjorde anspråk åt sig själv på herredömet: « min Herre är den som ger liv och som låter dö »: han sade: « jag ger liv och låter dö ».

Qatada och as-Suddi sade: han menar att, när man förde fram till honom två män vars dödande hade blivit obligatoriskt, om han beföll den enes dödande och förlät den andre, var det såsom om han hade låtit den senare leva och låtit den förra dö: och detta utgör ingalunda ett svar åt den Konfidenslige: det är ett tal utom tvistens ställning, som inte vederlägger och inte besvarar: det är en ren avledning: och i verkligheten är det ett avbrott. Den Konfidenslige har nämligen bevisat Skaparens tillvaro genom dessa iakttagbara realiteters tillkomst: djurens livgivande och deras död, vilket kräver tillvaron av en Görare av detta som de nödvändigtvis beror på, och det att de inte består av sig själva: det behövs en Görare för dessa iaktbara händelser: deras skapande, deras underkastande, sattande i rörelse av dessa stjärnor, vindarna, molnen, regnet, skapandet av dessa djur som existerar under våra ögon, och sedan deras dödande. Därför sade Ibrahim: « min Herre är den som ger liv och som låter dö ».

Vad hans ord « jag ger liv och låter dö » beträffar: om han menade däremed att han är Göraren av dessa iaktbara realiteter visade han sig oförskämd och hårdnackad; om han menade det som Qatada, as-Suddi och Muhammad ibn Ishaq nämner sade han ingenting som har att göra med den Konfidensliges ord: ty han har vareken förhindrat en premiss eller motsagt beviset. Och eftersom detta kungs avbrott av tvisten kunde undgå många människor, närvarande eller andra, nämnde han ett annat bevis som demonstrerar Skaparens tillvaro, Nimrods anspråks nihilitet och hans avbrott inför alla. Han sade: « Allah låter alltså solen komma från öster: för den alltså från väster. » Det vill säga: denna sol är underkastad: varje dag stiger den från öster, såsom dess Skapare har underkastat den, den som låter den vandra och härskar över den: och det är Allah, ingen gudomlighet utom Han, alltings Skapare.

Om du är såsom du gör anspråk, den som ger liv och låter dö, lät alltså denna sol komma från väster: ty den som ger liv och låter dö är den som gör vad Han vill, som ingen kan hindra eller besegra: Han har snarare härskat över alltting, och alltting lyder Honom. Om du är såsom du gör anspråk gör alltså detta: om du inte gör det är du inte det du gör anspråk på: och du vet, såsom vare vet, att du inte har någon makt över någonting av detta: du är snarare mer vanmäktig och mindre än att skapa en mygga eller försvara dig emot den. Han bevisade alltså hans villfarelse och hans okunnighet, hans lögn i hans anspråk, nihiliteten av det han följde och som han uppsvämmades av inför sitt folks okunniga: det återstod honom inte något ord att svara den Konfidenslige: han blev avskuren och blev tyst: « den trolösa blev förvirrad: Allah leder inte de orättfärdiga folket. »

As-Suddi har nämnt att denna ordväxling ägde rum mellan Ibrahim och Nimrod den dag han kom ut ur elden: han mötte honom blott denna dag: där ägde denna ordväxling rum mellan dem.

'Abd al-Razzaq har överfört: från Ma'mar: från Zayd ibn Aslam att Nimrod förfogade över föda, och att folken strömmade till honom för ransonen: Ibrahim kom med dem som kom för ransonen: denna ordväxling ägde rum mellan dem: och Ibrahim mottog inte föda som folken mottog: han gick ut utan att ha något av föda. När han närmade sig de sina tog han en sanddyn av damm, fylde sina båda handflator med den och sade: jag skall sysselsätta min familj vid min ankomst hos den. Vid hans ankomst lade han sitt bagage, kom, lade armbågen och somnade: hans hustru Sara gick till de båda handflatorna och fann dem fulla av en utmärkt föda: hon tillredde av den en måltid. När Ibrahim vaknade fann han vad de hade tillrett: varifrån kommer er detta?

Från det jag hade fört med mig. Zayd ibn Aslam sade: Allah sände till denna tyranniske kung en ängel som beföll honom att tro på Allah: han vägrade; sedan kallade Han honom en andra gång: han vägrade; sedan en tredje gång: han vägrade. (Ängeln sade till honom:) Samla dina härar och jag skall samla mina. Nimrod samlade alltså sin här och sina soldater vid soluppgången: Allah sände över dem stickande myggor där de inte såg solskivorna: Allah släppte dem över dem: de åt deras kött och deras blod, och lämnade dem krossade benlämningar: en av dem trädde in i kungens näsborrar och blev där 400 år: Allah den Högste pina honom genom den: han slog sig själv på huvudet med klubborna under hela denna tid, till dess att Allah lät honom förgås genom den: och Allah den Högste vet bäst.

Ibrahims utvandring till Syrien och Egypten

« Lot, [den ende] som trodde på honom, sade: "Jag vill lämna ondskans rike och vända åter till min Herre. Det är Han som är den Allsmäktige, den Vise!" Och Vi skänkte [Abraham sonen] Isak och [sonsonen] Jakob och kallade flera av hans efterkommande till profeter och skänkte dem uppenbarelsen. Och Vi gav honom hans lön i denna värld och i det kommande livet har han sin plats bland de rättfärdiga. » Sura 29, 26-27

« Vi räddade honom och Lot [och förde dem] till det land som Vi har välsignat för alla folk. Och som ännu en gåva av Vår nåd skänkte Vi honom [sonen] Isak och [dennes son] Jakob och Vi gjorde dem alla till rättsinniga människor; och gjorde dem till ledare som ledde [människorna] enligt Våra befallningar, och Vi ingav dem [vilja] att göra gott och att regelbundet förrätta bönen och att hjälpa de behövande. Och de ägnade Oss hela sin dyrkan. » Sura 21, 71-73

När han utvandrade från sitt folk för Allah, utvandrande ur deras krets, var hans hustru infertil, inget barn föddes av henne, och han hade inget barn: med honom fanns blott hans broders son, Lut son till Haran son till Azar: och Allah den Högste skänkte honom sedan de rättfärdiga barnen, och lade i hans ätt profetsskapet och Boken: vare profet som sänts efter honom är alltså av hans ätt, och varje Bok nedlämnad från himlen över en profet bland profeterna efter honom faller på en av hans släkt och hans efterkommande: en äramantel från Allah och en ädelhet åt honom, sedan han övergav sitt land, sitt folk och sina nära, och utvandrade till ett land där han kunde bosätta sig för att dyrka sin Herre och kalla skapelsen till Honom. Landet dit han begav sig i utvandring är Syriens land: « till landet som Vi har välsignat för världarna »: så har Ubayy ibn Ka'b, Abu al-'Aliya, Qatada och andra sagt.

Al-'Awfi har överfört: « till landet som Vi har välsignat för världarna »: « Förvisso är den första Huset som upprättades åt folken det som är i Bakka: välsignelse och vägledning för världarna » (Al 'Imran, 96). Ka'b al-Ahbar gjorde anspråk på att det var Harran. Vi har redan överfört från Bokens folk att han gick ut ur Babyloniens land, han och hans broders son Lut, och hans broder Nahur, och Ibrahims hustru Sara, och hans broders hustru Milka: de bosatte sig i Harran, och Tarikh, Ibrahims fader, dog där.

Ibrahim och Lut begav sig i riktning mot Syrien: Ibrahim mötte Sara, Harran kungs dotter, som hade klandrat sitt folk om hans religion: han gifte sig med henne på villkor att inte göra henne ledsen. Ibn Jarir har överfört det: det är en sällsam berättelse: den kända berättelsen är att hon var hans morbroder Harans dotter, den han efter vilken Harran är uppkallat: vad den beträffar som gör anspråk på att hon var hans broder Harans dotter, Luts syster, såsom as-Suhayli har överfört från al-Qutubi och an-Naqqash, har han farit långt vilse, talat utan vetande och gjort anspråk på att äktenskapet med broderns dotter var på den tiden tillåtet: han har därför inget bevis; även om det hade varit tillåtet en tid, såsom det överförts av judarnas rabbiner, ägnar sig inte profeterna åt det: och Allah vet bäst. Sedan är fastställt att Ibrahim (fred vare med honom), när han utvandrade från Babylonien, gick ut med Sara, utvandrande från hans land, såsom sagts tidigare: och Allah vet bäst.

Bokens folk har nämnt att, när han kom till Syrien, uppenbarade Allah för honom: jag gör detta land åt din ätts land efter dig: Ibrahim upprättade alltså ett altare åt Allah, i tack för denna välgärning, och reste sitt tält i Bayt al-Maqdis öster: sedan begav han sig på resa mot Jemen: och det blev hunger, det vill säga torka, hårdhet och dyrhet: de utvandrade alltså till Egypten: och de har nämnt Saras historia med dess kung: jag är hans syster: och de har nämnt att kungen tog henne i sin tjänst och gav honom Hajar: sedan fördrivit dem ur landet: de återvände till uppgångens land, det vill säga Bayt al-Maqdis land och dess omgivning, med honom boskap, trälar och rikedomar.

Muhammad ibn Mahbub berättade för oss: Hammad ibn Zayd berättade för oss: från Ayyub: från Muhammad: Ibrahim ljög blott tre gånger: hans ord « jag är sjuk », och hans ord « det är snarare den största av dem som har gjort det », och hans ord « hon är min syster ». En dag, medan han var med Sara, korsade de en tyrann av tyrannerna: där är en man med en av folkens vackraste kvinnor. Han sände bud till honom och frågade honom om henne: vem är hon? Min syster.

Han sade till Sara: på jordens yta finns ingen troende utom jag och du: och denna man har frågat mig: jag sade honom alltså att du var min syster: motsäg mig alltså inte. Han lät hämta henne: när hon trädde in hos honom sträckte han ut handen för att gripa henne: hans hand greps: åkalla Allah åt mig: jag skall inte göra dig något illa. Hon åkallade Allah: han släpptes. Sedan grep han henne en andra gång: hans hand greps likaså, eller starkare: åkalla Allah åt mig: jag skall inte göra dig något illa.

Hon åkallade: han släpptes. Han kallade då på vissa av sin slöjvakt: du har inte för mig en människa: du har för mig en demon: och han slog på benet Hajar. Det är din moder, o himmelvattnets barn.

Hafizin Abu Bakr al-Bazzar har överfört den: från 'Amr ibn 'Ali al-Fallas: från 'Abd al-Wahhab ath-Thaqafi: från Hisham ibn Hassan: från Muhammad ibn Sirin: från Abu Hurayra som sade: Ibrahim ljög aldrig blott tre gånger, allt detta för Allahs sak: hans ord « jag är sjuk »; « det är snarare den största av dem som har gjort det »; och medan han vandrade i en tyranns av tyrannerna land gjorde han rast: man kom underrätta tyrannen att en man gjort rast här med en av folkens vackraste kvinnor: han sände bud till honom och frågade honom om henne: hon är min syster: denna man frågade mig om dig: jag sade alltså: du är min syster: och det finns i dag ingen undergiven utom jag och du: du är min syster: motsäg mig alltså inte hos honom. Man förde henne: när han sträckte ut handen för att gripa henne greps hans hand: åkalla Allah åt mig: åkalla Allah åt mig: jag skall inte göra dig något illa. Hon åkallade: han släpptes tre gånger: du har inte för mig en människa: du har för mig en demon: för ut henne: och skänk honom Hajar.

Hon kom medan Ibrahim stod i bön: när han kände henne vände han sig: gå din väg! Allah har räckt emot tyrannens ränk: och Hajar har skänkts mig. De två shejkerna har överfört den från Hishams hadith: vi känner ingen kedja höjd till Muhammad: från Abu Hurayra utom Hisham: och andra har överfört den i mawquf tillstånd.

'Ali ibn Hafs berättade för oss: från Wurqa', som är Ibn Umar al-Yashkuri: från Abu az-Zinad: från al-A'raj: Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sade: Ibrahim ljög blott tre gånger: « jag är sjuk »; « det är snarare den största av dem som har gjort det »; « hon är min syster ». Ibrahim trädde in i en by där fanns en kung av kungarna, eller en tyrann av tyrannerna: det sades: Ibrahim har trätt in i natt med en av folkens vackraste kvinnor. Kungen, eller tyrannen, sände bud till honom: vem är den som är med dig? Min syster.

Sänd honom alltså. Han sände henne till honom: motsäg inte mitt ord: jag sade honom att du är min syster: om det på jorden finns en troende utom jag och dig. När hon trädde in hos honom reste han sig mot henne: hon började tvätta sig och beda: o Allah, om Du vet att jag har trott på Dig och på Ditt sändebud, och att jag inte har uppenbarat min innerlighet utom åt min make, ge då inte den trolösa makt över mig: han föll i kramper till att skaka hans ben. Abu az-Zinad sade: Abu Salama ibn 'Abd al-Rahman sade: om han dör skall man säga: hon har dödat honom.

Han släpptes. Sedan reste han sig mot henne: hon började tvätta sig och beda: o Allah, om Du vet att jag har trott på Dig och på Ditt sändebud, och att jag inte har uppenbarat min innerlighet utom åt min make, ge då inte den trolösa makt över mig: han föll i kramper till att skaka hans ben. Abu az-Zinad sade, och Abu Salama sade: om han dör skall man säga: hon har dödat honom. Han släpptes.

Vid det tredje eller fjärde tillfället sade han: ni har mig sänt blott en demon: återge henne åt Ibrahim: och skänk honom Hajar. Hon kom tillbaka och sade till Ibrahim: har du känt det? Allah har vänd bort den trolöses ränk och slagit på benet en tjänarinna. Ahmad har överfört den ensam på denna väg, och den uppfyller sahihens begreppsordningar: Bukhari har överfört den: från Abu al-Yaman: från Shu'ayb ibn Abi Hamza: från Abu az-Zinad: från al-A'raj: från Abu Hurayra: från Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom), i förkortad form.

Min fader berättade för oss: Sufyan berättade för oss: från 'Ali ibn Zayd ibn Jud'an: från Abu Nadra: Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sade, om Ibrahims tre ord han uttalade: ingen av dem har tjänat som förfogande på religionens bekostnad: « jag är sjuk »; och « det är snarare den största av dem som har gjort det »; och han sade till kungen när han ville hans hustru: hon är min syster. Hans ord i hadithen « hon är min syster » betyder: i Allahs religion; och hans ord till henne: på jordens yta finns ingen troende utom jag och dig, betyder: två troende makar utom jag och dig: och att lägga det på denna mening påbjuds: ty Lut var med dem, och han är profet (fred vare med honom). Gå din väg! Allah har vänd bort den trolöses ränk: i en annan version: den perverse: och det är kungen: och slog på benet en tjänarinna.

Ibrahim, sedan hon förts till kungen, stod upprest i bön för Allah (Hans härlighet vare prisad) och fordrade att Han skulle beskydda de sina och vända bort den våldsamhet från den som ville göra illa åt hans familj: och hon gjorde likaså: vare gång Allahs fiende ville överfalla henne reste hon sig till sin tvagning och sin bön och åkallade Allah (Hans härlighet vare prisad) med den stora åkallan som nämns: « och sök hjälp i tålamodet och bönen » (al-Baqara, 45). Allah beskyddade henne alltså och bevarade henne, för Hans tjänares och sändebuds, Hans älskades och Hans nära väns Ibrahims (fred vare med honom) beskydd.

Vissa lärda har gått till profetsskapet av tre kvinnor: Sara, Musas moder och Maryam, fred vare över dem; det de flesta håller är att de är sannfärdiga: Allah behagade dem. Jag har sett i vissa athar att Allah (Hans härlighet vare prisad) tog bort slöjan i det som var mellan Ibrahim (fred vare med honom) och henne: han upphörde inte att se henne sedan hon gick ut från hans hus till dess att hon kom tillbaka till honom: han var vittne åt henne medan hon var hos kungen, och åt sättet Allah beskyddade henne emot honom: för att detta skulle vara det mest lugnande för hans hjärta, det mest glädjande för hans öga och det mest befästande för hans ro: ty han älskade henne med en intensiv kärlek för hennes religion, hennes släktskap med honom och hennes strålande skönhet: ingen kvinna efter Hawwa till hans tid var vackrare än hon: åt Allah tillhör lovsången och nåden.

Denna Egyptens Farao var ad-Dahhaks broder, kungen berömd för sin tyrannvärja: han var sin broders ståthållare över Egypten: hans namn var Sinan, son till 'Ilwan, son till 'Ubayd, son till 'Uj, son till 'Imlaq, son till Lawidh, son till Sam, son till Nuh: Ibn Hisham har nämnt i at-Tijan att den som ville henne var 'Amr ibn Amr al-Qays ibn Baylbun ibn Saba, som styrde Egypten: as-Suhayli har överfört det: och Allah vet bäst.

Sedan återvände den Konfidenslige (fred vare med honom) från Egyptens land till uppgångens land, det heliga land där han var, med honom boskap, trälar och rikedom i överflöd: Hajar kopten, egyptiskan, följde dem. Sedan flyttade Lut (fred vare med honom) med vad han ägde av rikedomar i överflöd, på den befallning den Konfidenslige gav honom, till Ghors land, känt som Zughars Ghor: han bosatte sig i staden Sodom, dessa landas moder på den tiden: dess bebare var skurkar, trolösa och perverse.

Allah den Högste uppenbarade för Ibrahim al-Khalil, med befallning till honom att utsträcka hans blick och betrakta norr och söder, öster och väster, och förkunnade honom det goda budskapet att hela detta land skulle Han ge honom, honom och hans ätt till tidens slut, och att Han skulle mångfaldiga hans avkomma till dess att den vore till antalet som jordens damm: detta goda budskap knöts till denna umma: det fullbordades till och med och större än i denna muhammadska umma: « Allah har vikning åt mig jorden och jag såg dess östfolk och dess västfolk: och min ummas makt skall nå det som åt mig vikts av den.

» Sedan grep en trupp tyranner Lut (fred vare med honom), tillfångatog honom, tog hans rikedomar och förde bort hans boskap: när nyheten nådde Ibrahim al-Khalil (fred vare med honom) marscherade han emot dem med 318 män: han befriade Lut (fred vare med honom), återvann hans rikedomar, dödade många av Allahs och Hans sändebuds fiender och satte dem på flykten, förföljande dem till att nå Damaskus norr: han lade läger i stadens utkanter, nära Barza: och jag tror att Ibrahims Maqam som idag tillskrivs honom i Barza bara har namngivits så därför att det var den Konfidensliges härlägrets lägerplats: och Allah vet bäst. Sedan återvände han, bistånd och undsättning, till sitt land: Bayt al-Maqdis lands kungar kom honom till mötes, förhärligande honom, ärande honom, undergivna: och han bosatte sig i sitt land: må Allahs böner och fred vare över honom.

Ismaels födelse, son till Ibrahim

Ibrahim (fred vare med honom) bad Allah om en ren avkomma: Allah förkunnade honom om den det goda budskapet: och när Ibrahim vistats tio år i Bayt al-Maqdis land: « Herren har berövat mig barn: träder alltså hos denna tjänarinna av mig: kanske skall Allah skänka oss av henne ett barn. » När hon överlämnade sig till honom trädde Ibrahim hos henne: knappt hade han trätt hos henne förrän hon blev havande av honom. När hon blev havande höjde hon sig i sin själ och blev högmodig mot sin matrona: Sara blev svartsjuk på henne och klagade åt Ibrahim: gör med henne vad du vill. Hajar blev rädd och flydde: hon bosatte sig nära en källa där: « frukta ingenting: Allah skall göra av den pojke du bär något gott. » Han beföll henne att återvända, och förkunnade henne det goda budskapet att hon skulle föda en son hon skulle kalla Ismael: och att han skulle vara den vildaste bland folket: hans hand över alla, och allas hand emot honom: och att han skulle äga alla sina bröders land: hon tackade Allah (Hans härlighet vare prisad) för det.

Detta goda budskap fullbordades blott på hans sons son Muhammad, må Allahs böner och fred vare över honom: det är genom honom som araberna härskade, och att de ägde alla land i öst och i väst: och Allah skänkte dem av nyttigt vetande och rätta handling vad Han inte hade skänkt någon nation före dem: och det är blott genom deras sändebuds ädelhet över de andra sändebuden, hans budskaps välsignelse, det lycksaliga budskapet om honom och hans fullkomlighet i det han förde: och universaliteten av hans mission åt alla jordens bebare.

De sade: hon födde honom, och Ibrahim hade åldern 86 år, 13 år före Isaks födelse. När Ismael föddes uppenbarade Allah för Ibrahim med förkunnande åt honom av det goda budskapet om Isak, född av Sara: han föll ned i framlutning för Allah: « Jag bönhörde din bön om Ismael: jag har välsignat honom, mångfaldigat honom och ökat honom med en stor tillväxt: tolv furstar skall födas av honom: och jag skall göra honom till herre över ett stort folk. » Detta är också ett goda budskap om denna stora umma: och dessa tolv furstar är de tolv kaliferna förkunnade i 'Abd al-Malik ibn 'Umayrs hadith: från Jabir ibn Samura, som sade: det skall finnas tolv anförare: ett ord jag inte förstod: jag frågade alltså min fader: vad sade han? Han sade: alla av Quraysh.

De två shejkerna har överfört den: och i en version: denna ordning skall inte upphöra att bestå: och i en version: mäktiga, till dess att det finns tolv kalifer, alla av Quraysh.

Bland dem finns de fyra imamerna: Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali: bland dem också Umar ibn 'Abd al-'Aziz: och bland dem vissa av Banu al-'Abbas: det avses inte att de följer varandra i tolv efterföljande regeringar: utan deras tillvaro är nödvändig: och det avses inte de tolv imamerna som rafiditerna tror på, vars förste är Ali ibn Abi Talib och vars siste är den Väntade i Samarras grotta, nämligen Muhammad ibn al-Hasan al-'Askari enligt deras anspråk: ty deras av dem hade inte mer nytta än Ali och hans son al-Hasan ibn Ali i ögonblicket han övergav striden, överlämnade makten åt Mu'awiya, släckte fitnans eld och lugnade krigen mellan muslimernas kvarnar: och de andra av dem var på enkla undersåtars rang: de hade över umman ingen myndighet i någon angelägenhet: vad de tror om Samarras grotta är en inbildning i huvudena och en förvirring i själarna: det har vareken verklighet, tillvaro eller spår.

Ärendet är att, när Ismael föddes åt Hajar, förstärktes Saras svartsjuka emot henne: hon bad den Konfidenslige att låta hans ansikte försvinna från henne: han bröt alltså upp med henne och hennes son, och reste med båda till dess att han lät dem på den plats där idag finns Mekka: hans barn var då spädbarn. När han lät dem där och vände honom ryggen reste Hajar sig mot honom och krokade sig fast i hans kläder: o Ibrahim, vart går du, och lämnar oss här, medan vi inte har det som räcker oss? Han besvarade henne inte: har Allah befallt dig detta? Ja. Då skall Han inte förlora oss. I Kitab an-Nawadir: Sara blev vred på Hajar och svor att hon skär av tre delar av hans kropp: den Konfidenslige beföll henne alltså att sticka sina öron och låta sitt släpnedrag sänkas: hans ed fullbordades sålunda. Hon var den första av kvinnorna att skäras, den första att sticka sina öron och den första att förlänga sitt släpnedrag.

Ibrahims utvandring med Ismael och hans moder Hajar till Farans berg

'Abd Allah ibn Muhammad berättade för oss: 'Abd al-Razzaq berättade för oss: Ma'mar berättade för oss: från Ayyub as-Sakhtiyani och från Kathir ibn Kathir ibn al-Muttalib ibn Abi Wada'a, den ene från den andre (Yazid: den ene av dem över den andre): från Sa'id ibn Jubayr: när kvinnorna för första gången tog randbältan var det i efterapning av Ismaels moder, som tog ett bälte för att dölja sina spår för Sara. Sedan kom Ibrahim med henne och med hennes son Ismael, medan hon diade honom, till att låta dem nära Huset, nära ett stort träd över Zamzam, i Hägerskapets övre del: det fanns i Mekka denna dag ingen, och det fanns inte vatten: han lät dem där, lämnade hos dem en vattensäck i vilken fanns dadlar, och en vattensäck i vilken fanns vatten. Vart går du, Ibrahim, medan du lämnar oss i denna dal där det inte finns varken man eller någonting? Hon sade honom detta många gånger, och han vände sig inte till henne: har Allah befallt dig detta?

Ja. Då skall Han inte förlora oss. Hon återvände, och Ibrahim gick, till dess att han var i passet varifrån de inte såg honom: han vände sitt ansikte mot Huset och åkallade: « Herre, jag har av min avkomma installerat i en dal utan odling, vid Ditt helgade Hus. Herre, för att de skall förrätta bönen: gör då att en del av folkets hjärtan lutas mot dem: och skänk dem frukter: kanske skall de vara tacknämliga » (Ibrahim, 37).

Ismaels moder började dia Ismael och dricka av detta vatten, till uttömning av vad som fanns i vattensäcken: hon blev törstig, och hennes son blev törstig: hon började betrakta honom veva sig, vrida sig: hon gick, oförmögen att uthärda att betrakta honom: hon fann att Safa var det berg närmast den jord som begränsade den: hon reste sig på det, sedan betraktade dalen för att se om hon såg någon: hon såg ingen: hon steg ned från Safa till dess att hon nådde dalen, lyfte upp randen av sin tunika, och sprang sedan av männens tröttsamma löpning: när hon passerat dalen kom hon till Marwa, reste sig på den och betraktade om hon såg någon: hon såg ingen: hon gjorde detta sju gånger. Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sade: det är därför folkets fram och åter mellan de två. Sedan: tystnad: hon sökte sin son: hon hörde en röst: om du har en undsättning hos dig.

Där är ängeln vid Zamzams ställe: han grävde med sin häl, eller sade: med sin vinge, till dess att vattnet framträdde: hon började träda in i det med sägande med sin hand: så, och att ösa vatten i sin vattensäck: och vattnet bubbade sedan hon öst. Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sade: må Allah förbarmar sig över Ismaels moder: om hon hade lämnat Zamzam: om hon inte hade öst vatten skulle Zamzam varit en bubbelande källa. Hon drack alltså och gav sitt barn bröstet: ängeln sade till henne: frukta inte övergivandet: här är Allahs Hus: denna pojke och hans fader skall bygga det: och Allah förlorar inte de sina.

Huset var upphöjt över jorden, såsom en höjd: översvämningarna kom till det, förbi på dess högra och dess vänstra: det förhöll sig så till dess att förbi dem gick en trupp av Jurhum, eller ett husfolk av Jurhum, kommande från Kada'as väg: de steg ned i Mekkas lägre del och såg en fågel kretsa: denna fågel kretsar visst omkring vattnet: vi har redan känt denna dal:

och det finns inte vatten. De sände alltså en eller två spejare: där är de inför vattnet: de återvände och underrättade dem om vattnet: Ismaels moder var nära vattnet: giver ni oss tillstånd att stiga ned nära dig? Ja: men ni har ingen rätt på vattnet. Ja: det behagade Ismaels moder, som älskade sällskapet.

De stego alltså ned, och sände bud till sina familjer: dessa stego ned med dem, till dess att det fanns där folk av husläkter av dem: gossen växte upp, lärde av dem arabiskan: det behagade dem och förundrade dem när han växte upp: när han nådde puberteten gav de honom till hustru en kvinna av dem. Ismaels moder dog. Ibrahim kom alltså efter Ismaels giftermål, för att efterse hans spår: gå och sök oss. Han frågade då Ismaels hustru om deras liv och tillstånd: vi befinner oss i det onda: vi befinner oss i trängsel och hårdhet: hon klagade åt honom: när din make kommer, överför åt honom hälsningen, och säg honom att byta sin dörrs tröskel.

Ismael kom: såsom om han hade känt något: har någon kommit er? Ja: en sådan och sådan gammal man kom oss: han frågade oss om dig: jag underrättade honom: och han frågade mig hur vårt liv var: jag sade honom att vi befann oss i kämpan och hårdheten. Har han rekommenderat dig något? Ja: han beföll mig att överföra åt dig hälsningen och säga dig: byt din dörrs tröskel.

Det är min fader: och han beföll mig att skilja mig från dig: gå till din familj. Han skilde sig alltså från henne och gifte sig med en annan av dem. Ibrahim förblev fjärran från dem vad Allah ville: sedan kom han: gå och sök oss. Hur är det med er?

Han frågade henne om deras liv och tillstånd: vi befinner oss i det goda och behaget: hon lovprisede Allah: vad är er föda? Köttet. Och er dryck? Vattnet.

o Allah, välsigna dem köttet och vattnet.

De hade inte denna dag sädesslag: om de hade haft det skulle han ha åkallat för dem om det: och ingen närmar sig dem två utanför Mekka utan att det tillfaller honom behagligt. När din make kommer, överför åt honom hälsningen, och befäll honom att befästa sin dörrs tröskel. Har någon kommit dig? Ja: en gammal man av vacker hållning kom oss: hon lovprisede honom: han frågade mig om dig: jag underrättade honom: och han frågade mig hur vårt liv var: jag sade honom att vi befann oss i det goda: har han rekommenderat dig något?

Ja: han överför åt dig hälsningen: och han befäller dig att befästa din dörrs tröskel. Det är min fader: och du är tröskeln: han beföll mig att hålla dig kvar. Sedan förblev han fjärran från dem vad Allah ville: sedan kom han efter det: och Ismael tillverkade pilar åt honom under ett stort träd nära Zamzam: när han såg honom reste han sig mot honom: och båda gjorde såsom gör sonen med fadern och fadern med sonen: o Ismael, Allah har befällt mig en sak. Gör alltså det din Herre har befällt dig.

Skall du bistå mig? Jag skall bistå dig. Allah har befällt mig att bygga här ett Hus. Han pekade på en upphöjd kulle över det som omger den: där, upprättade de Husets grundvalar: Ismael förde stenarna och Ibrahim byggde: till dess att byggandet upprästes: han förde denna sten och ställde den åt honom: han stod på den medan han byggde: och Ismael räckte honom stenarna: « Herre, tag emot detta av oss: Du är den Hörande, den Allvetande » (al-Baqara, 127).

Och båda började bygga medan de gick kring Huset: « Herre, tag emot detta av oss: Du är den Hörande, den Allvetande. »

'Abd Allah ibn Muhammad berättade för oss: Abu 'Amir 'Abd al-Malik ibn 'Amr berättade för oss: Ibrahim ibn Nafi' berättade för oss: från Kathir ibn Kathir: från Sa'id ibn Jubayr: när det kom på tal mellan Ibrahim och hans familj om det han var utgått med Ismael och Ismaels moder, med dem en säck i vilken fanns vatten.

Han har nämnt dess helhet på liknande sätt som det föregående: och denna hadith hör till Ibn Abbas ord, sammanflätade med en del av hans upphöjande: och den innehåller singulariteter: den verkar höra till det Ibn Abbas mottagit av de israelitiska berättelserna: däri sägs att Ismael då var spädbarn: och enligt Torahs folk beföll Allah Ibrahim att omskära sin son Ismael, och alla han hade av trälar och andra: han omskar dem alltså: och det sedan 99 år av hans liv förflutit: Ismaels ålder denna dag vore alltså 13 år: och detta är lydnad mot Allahs (Hans härlighet vare prisad) befallning i hans familj: vilket visar att han gjorde det i syfte av ett påbud: därför är den riktiga uppfattningen bland de lärda orden att omskärelsen är påbudig för männen, såsom är fastställt på dess plats.

Det är fastställt i hadithen överförd av Bukhari: Qutayba ibn Sa'id berättade för oss: Mughira ibn 'Abd al-Rahman al-Qurashi berättade för oss: från Abu az-Zinad: från al-A'raj: Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sade: Ibrahim profeten (fred vare med honom) lät sig omskäras vid 80 års ålder, med en yxa. 'Abd al-Rahman ibn Ishaq följde honom: från Abu az-Zinad: och 'Ajlan följde honom: från Abu Hurayra. Muhammad ibn 'Amr berättade den: från Abu Salama: från Abu Hurayra. Muslim har överfört den så: från Qutayba, i dessa ord: och i vissa formuleringar: Ibrahim omskar sig sedan 80 år förflutit på honom: och han omskar sig med en yxa: och qadum är verktyget.

en plats. Denna formulering motsäger inte 80 års överskjutande: och Allah vet bäst, för det som kommer, vid nämningen av hans död: från Abu Hurayra att han sade: Ibrahim lät sig omskäras vid 120 års ålder: och levde sedan detta 80 år. Ibn Hibban har överfört den i sin Sahih: och i detta sammanhang nämns inte den offrades historia, inte heller att den är Ismael: och han nämnde Ibrahims (fred vare med honom) besök blott tre gånger: den första sedan Ismael gift sig, efter Hajars död: och hur skulle han låta dem sedan barnets tidiga barndom, såsom det nämnts, till tillfället av hans giftermål, utan att bry sig om deras tillstånd? Det har nämnts att jorden var vikning åt honom: han red al-Buraq när han begav sig till dem: hur skulle han då vara ointresserad av efterseendet av deras tillstånd, medan de befann sig i den stora nöden och det brådskande behovet?

Det verkar att en del av detta sammanhang är mottaget av de israelitiska berättelserna, broderad med något av de upphöjda orden: och den offrades historia nämns inte däri: men vi har bevisat att den offrade är Ismael, enligt den riktiga uppfattningen, i sura as-Saffat.

Den offrade, Ismael son till Ibrahim, historia

« Och [Abraham] sade: "Jag skall [lämna er och] gå dit min Herre vill leda mig." [Och han bad:] "Herre! Ge mig en [son, en] av de rättfärdiga!" - Och Vi gav honom det glada budskapet om en son med ett milt och fogligt sinnelag. Och då [sonen] hade blivit gammal nog att [arbeta tillsammans med fadern och] delta i hans strävanden, sade [denne]: "Min käre son! Jag har sett i drömmen att jag offrar dig [åt Gud]. Vad anser du [om detta]?" [Ismael] svarade: "Fader, gör som du blir befalld! Om Gud vill, skall du se att jag är tålig och uthärdar [allt]."

Men så fort de båda hade visat att de underkastade sig Guds vilja och [Abraham] hade lagt [sonen] med tinningen mot marken, ropade Vi till honom: "Abraham [hejda din hand]! Du har redan utfört den befallning som du fick i drömmen!" Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta; detta var klart och tydligt en prövning. Som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur; och Vi lät hans minne bevaras av senare släkten [som ber:] "Fred och välsignelse över Abraham!" Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta. Han var en av Våra sant troende tjänare.

Och Vi gav honom det glada budskapet att Isak [skulle födas åt honom och bli] en profet, en av de rättfärdiga. Och Vi välsignade honom och Isak - bland deras efterkommande finns såväl den som gör det goda och det rätta och den som begår uppenbar orätt till skada för sig själv. » Sura 37, 99-113

Den Högste nämner om Sin nära vän Ibrahim att, när han utvandrade från sitt folks land, bad han sin Herre om att skänka honom en rättfärdig son; Allah den Högste förkunnade då det goda budskapet om en mild pojke, och det är Ismael (fred vare med honom); ty han är den förstfödde av honom, vid 86 års ålder hos den Konfidenslige (al-Khalil), och det är det varom det inte råder någon tvist mellan bekännelsernas folk: han är den förste av hans söner och hans förstfödde. « Och när han hade nått den ålder då han kunde löpa med honom », det vill säga att han växte upp och började ägna sig åt hans ärenden såsom hans fader. « Och när han hade nått den ålder då han kunde löpa med honom », det vill säga att han växte upp och reste omkring, och att han kunde uthärda vad hans fader gjorde av vandring och arbete. När detta skett visades det i dröm för Ibrahim (fred vare med honom) att han hade befallts offra denna son.

Och i hadithen från Ibn 'Abbas, i upphöjd överföring: profeternas dröm är uppenbarelse. Det har även 'Ubayd ibn 'Umayr sagt.

Och detta är en prövning från Allah (Hans härlighet vare prisad) för Sin nära vän: att han offrar denna käre son, som kom till honom på hans ålderdom, honom som redan hade nått ålderdomen efter det att han hade befallts att inrätta åt honom och hans moder ett ödemarksland och en dal utan liv och utan sällskap, utan odling och utan bete; han lydde då Allahs befallning i detta och lämnade dem där med förtroende för Allah och överlämnande åt Honom; Allah gav dem då utväg och utgång, och Han försåg dem därifrån de inte räknade med; och sedan, efter allt detta, när det befallts att offra den son som han hade insatt i sin Herres ordning, som var hans förstfödde och hans ende och som inte hade någon utom honom, svarade han sin Herre, lydde Hans befallning och skyndade mot Hans lydnad; därefter framställde han detta för sin son, för att det skulle vara det mildaste för hans hjärta och lättaste för honom, framför att ta honom med tvång och offra honom med välde: « o min son, jag ser i drömmen att jag offrar dig; se då vad du anser.

» Den milda pojken förekom då i godhet sin fader den Konfidenslige Ibrahim: « o min fader, gör det som du har blivit befallt; du skall finna mig, om Allah vill, bland de tåliga. » Och detta svar står på rättvisa och lydnad mot fadern och tjänarnas Herres topp. « Och när de båda hade underkastat sig och han lät honom ligga på pannen »: båda underkastade sig, det vill säga underkastade sig Allahs ordning och beslöt sig därtill; det är en omställning av det föregående och det uppskjutna; meningen med « han lät honom ligga på pannen » är: han lade honom på sitt ansikte; han ville offra honom från nacken, för att inte se honom i ögonblicket av hans offer; så har Ibn 'Abbas, Mujahid, Sa'id ibn Jubayr, Qatada och ad-Dahhak sagt.

Eller så lade han honom såsom man lägger de djur som skall offras, och randen av hans tinning blev fastklistrad vid jorden; och « båda underkastade sig », det vill säga Ibrahim uttalade Allahs namn, förkunnade Hans storhet, avgav sitt vittnesbörd och överlämnade sonen åt döden; han drog kniven över hans strupe: ingenting skars; mellan kniven och hans strupe hade lagts en platta av koppar, och Allah vet bäst.

« o Ibrahim, du har bekräftat din syn », det vill säga att syftet med din prövning, din lydnad, din skyndan mot din Herres befallning och ditt givande av din son i offer är fullbordat, såsom du tillät din kropp lågorna och såsom din förmögenhet är utsträckt åt de två gästerna; « det var förvisso den uppenbara prövningen », det vill säga den synbara, uppenbara prövningen. « Och Vi löste honom med en stor offring », det vill säga: Vi satte som lös för offranden av hans son det som Allah den Högste lät honom finna av ersättning; den kända berättelsen hos de flesta är att det var en vit vädur, blind på ett öga, behornad; Samura såg den bunden vid ett sidr-träd på Thabir. Från Abd Allah ibn 'Uthman ibn Khuthaym, från Sa'id ibn Jubayr: en vädur som hade betat i Paradiset fyrtio höstar; den betade i Paradiset till dess att Thabir sprängdes för den, och den bar en röd klädnad. En vädur blind på ett öga, behornad, steg ner till honom från Thabir; den hade ett brälande; han offrade den; och det är väduren som Abel bar fram, och den behagades hos honom.

Ibn Abi Hatim har överfört den. Han offrade den då i Mina, han offrade den vid Maqam. Vad som har överförts från Ibn 'Abbas, att den var en hjort, och från al-Hasan, att det var en bock av det vilda färet som kallas Jarir: det kan knappt röra sig om någotdera; och de flesta athar här är hämtade ur de israelitiska berättelserna, och Koranen räcker för vad som skedde av den stora händelsen och den lysande prövningen, och för att han löstes med en stor offring.

Det har nått i hadithen att den var en vädur: Sufyan har överfört till oss: Mansur har överfört till oss, från sin morbror Musaffa, från Safiyya bint Shayba, som sade: en kvinna från Banu Sulaym underrättade mig: Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sände bud till 'Uthman ibn Talha. Hon frågade 'Uthman: varför har Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) kallat på dig? Han sade: jag såg vädurens horn när jag trädde in i Huset; jag glömde att befalla dig att klä över dem; klä över dem då, ty det ankommer inte att det finns i Huset något som avleder den som ber. Sufyan: vädurens horn förblev i Huset till dess att Huset brann; de brann upp. Det har på liknande sätt överförts från Ibn 'Abbas att vädurens huvud förblev upphängt nära Kaabas ränna, uttorkad; och detta ensamt räcker som bevis för att den offrade är Ismael; ty det är han som bodde i Mekka, och Isak vet vi inte att han någon gång i sin ungdom besökte den, och Allah vet bäst.

Och detta är det uppenbara i Koranen; ja det verkar som en text på att den offrade är Ismael; ty den nämner den offrades historia: « och Vi förkunnade honom det goda budskapet om Isak, en profet bland de rättfärdiga.

» Den som gör av detta ett annat fall har pålagt sig själv en möda; och den som säger att det är Isaks grund är ingenting annat än israelitiska berättelser, och deras bok innehåller det i en förvanskning: « hans förstfödde Isak »; nämningen av Isak här är alltså en lögnaktig, förfalskad inskjutning; ty han är vareken den ende eller den förstfödde; den ende och den förstfödde är Ismael. Det som drev dem till detta är arabernas avund; Ismael är nämligen arabernas fader, de som bor i Hijaz, bland vilka är Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom), och Isak är Yaqubs fader, som är Israel, från vilken israeliterna härstammar; de ville därför draga denna ära till sig; de förvanskade sålunda Allahs ord och lade till därtill, och de är ett bedraget folk, och de erkänner inte att nåden är i Allahs hand: Han ger den åt vem Han vill.

En stor del av de äldre och andra har sagt att det var Isak; de har tagit det, och Allah vet bäst, från Ka'b al-Ahbar eller från Bokens folks blad; det finns där ingen autentisk hadith från den Osårbara som skulle få oss att, för den skull, överge Bokens Mäktiges uppenbara; och det förstås inte ur Koranen; det är snarare, nej den underförstådda, nej det utsagda, nej texten vid eftertanke, att han är Ismael; och vilken vacker bevisföring Muhammad ibn Ka'b al-Qurazis är att han är Ismael: « och Vi förkunnade honom det goda budskapet om Isak, och bakom Isak, Yaqub »; hur skulle det goda budskapet om Isak äga rum, och att Yaqub skall födas honom, och därefter att det befallts att offra Isak medan han är liten, förrän ens han föddes honom? Det kan inte vara möjligt; ty det motsäger det föregående goda budskapet, och Allah vet bäst.

« och Vi förkunnade honom det goda budskapet om Isak » är en hel mening; « och bakom Isak, Yaqub » är en annan mening som inte ligger inom goda budskapets utsträckning; ty enligt arabiskan är det inte tillåtet att det hänsjös utan att den genitiviska partikeln upprepas med det: det sägs inte: jag gick förbi Zayd och efter honom 'Amr, utan: och efter honom till 'Amr. « Och bakom Isak, Yaqub » står i ackusativ genom en underförstådd verb vars återställande lyder: « och Vi gav Isak Yaqub »; och i det han sade finns en betänkandepunkt: « och när han hade nått den ålder då han kunde löpa med honom »; men Ismael var inte hos honom; han var snarare, i sin tidiga barndom, han och hans moder, mitt emot Mekka; hur skulle han då nå den ålder att löpa med honom? Och även detta är tvistligt; ty det har överförts att den Konfidenslige i de flesta fallen red al-Buraq till Mekka för att se sin son och sitt barn och därefter vände tillbaka, och Allah vet bäst. Åt vem det har tillskrivits att säga att den offrade är Isak: Ka'b al-Ahbar.

Och det har överförts från 'Umar, från al-'Abbas, från 'Ali, från Ibn Mas'ud, från Masruq, från 'Ikrima, från Sa'id ibn Jubayr, från Mujahid, från 'Ata', från ash-Sha'bi, från Muqatil, från 'Ubayd ibn 'Umayr, från Abu Mayasara, från Zayd ibn Aslam, från 'Abd Allah ibn Shaqiq, från az-Zuhri, från al-Qasim ibn Abi Buzza, från Makhul, från 'Uthman ibn Hadir, från as-Suddi, från al-Hasan, från Qatada, från Abu al-Hudhayl och från Ibn Sabit; och det är Ibn Jarirs val; och det är häpnadsväckande från hans sida; och det är en av Ibn 'Abbas två versioner; men det autentiska, från honom och från de flesta av dessa, är att han är Ismael (fred vare med honom). Mujahid har sagt det, och Sa'id, ash-Sha'bi, Yusuf ibn Mihran, 'Ata' och andra, inte en: han är Ismael (fred vare med honom). Younous har berättat för mig att Ibn Wahb underrättade oss: 'Amr ibn Qays underrättade mig, från 'Ata' ibn Abi Rabah: den offrade är Ismael, och judarna har hävdat att han är Isak, och judarna har ljugit. 'Abd Allah ibn Imam Ahmad har sagt, efter sin fader: han är Ismael; jag frågade min fader om den offrade, och han sade: det autentiska är att han är Ismael (fred vare med honom).

Det har överförts från 'Ali, från Ibn Umar, från Abu Hurayra, från Abu at-Tufayl, från Sa'id ibn al-Musayyab, från Sa'id ibn Jubayr, från al-Hasan, från Mujahid, från ash-Sha'bi, från Muhammad ibn Ka'b och från Abu Ja'far Muhammad ibn 'Ali: den offrade är Ismael (fred vare med honom); al-Baghawi har även överfört det från ar-Rabi' ibn Anas, från al-Kalbi och från Abu 'Amr ibn al-'Ala'. Och det har överförts från Mu'awiya: « o de två offrades son »; och Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) log; dit har 'Umar ibn 'Abd al-'Aziz och Muhammad ibn Ishaq ibn Yasar gått; ingen tvivel i detta. Från Burayda ibn Sufyan ibn Farwa al-Aslami: « och Vi förkunnade honom det goda budskapet om Isak, och bakom Isak, Yaqub »: här är en sak som jag ännu inte har tänkt igenom, och jag ser det som du har sagt; därefter sände han bud till en man han hade i Syrien, som var en jude som blivit muslim och vars islam var god: 'Umar ibn 'Abd al-'Aziz frågade honom om detta, och jag var hos 'Umar ibn 'Abd al-'Aziz: vilken av de två sönerna till Ibrahim befalldes offras?

Ismael, vid Allah, o de troendes anförare; och judarna vet det visst; men de avundas er, o arabernas församling, att er fader är den om vilken det fanns en befallning från Allah och den nåd som Allah har nämnt hos honom, för hans tålamod inför det han befalldes; de förnekar det därför och hävdar att det är Isak, ty Isak är deras fader. Och vi har behandlat denna fråga i detalj, med dess bevis och dess athar, i vår tafsirs Bok; Allah tillhör lovsången och nåden.

Isaks födelse, son till Ibrahim

« och Vi förkunnade honom det goda budskapet om Isak, en profet bland de rättfärdiga. Och Vi välsignade honom, liksom Isak: och av deras ätt finns det som gör gott, och som uppenbart är orättfärdiga emot sig själva » (as-Saffat, 112-113). Förkunnelsen av hans ankomst gjordes av änglarna åt Ibrahim och Sara när de passerade hos dem, på passage, på väg till Luts folks städer, för att förgöra dem på grund av deras trolöshet och perversion.

« OCH VÅRA budbärare kom till Abraham med ett glatt budskap. De hälsade honom "Fred!" och han svarade: "Fred [vare med er]!" Och han skyndade sig att bära fram en helstekt kalv. Men när han såg att de inte sträckte sina händer mot födan, blev han rädd [att de hade onda avsikter]. [Men] de sade: "Var inte orolig! Vi har sänts till Lots folk." Och hans hustru som stod [i närheten] log förnöjt. Då gav Vi henne det glada budskapet om Isaks [födelse] och om Jakob [som skulle födas] efter Isak.

Hon sade: "Skall jag, arma kvinna, föda en son, gammal och svag som jag är och min man har uppnått hög ålder? Detta är sannerligen märkligt!" [Budbärarna] sade: "Förvånas du över Guds beslut? Guds nåd och välsignelser skall vara med er alla i detta hus! Honom tillhör allt lov och pris!" » Sura 11, 69-73

« OCH BERÄTTA för dem om Abrahams besökare - hur de steg fram till honom och hälsade honom med fredshälsningen och han sade: "Ert besök gör oss oroliga!" [Och] de sade: "Du har ingenting att frukta! Vi kommer med det glada budskapet till dig att [du skall få] en son [som skall bli en vis man]." [Abraham] svarade: "Detta budskap ger ni mig trots min höga ålder? Vad är detta som ni säger mig?" De sade: "Vårt budskap till dig är sanning. Var därför inte en av dem som misströstar [om Guds nåd]!" [Abraham] sade: "Vem - utom den som helt har gått vilse - ger upp hoppet om sin Herres nåd?" » Sura 15, 51-56

« HAR DU hört berättelsen om Abrahams himmelska gäster? När de kom till honom och hälsade "Fred!", svarade han: "Fred [vare med er]! Ni är [tydligtvis] främlingar [här]?" Efter ett kort samråd med husfolket kom han ut med en [helstekt] gödkalv; som han satte framför dem och bad dem ta för sig. [När han såg att de inte åt] blev han rädd att de [hade ont i sinnet]. Men då sade de: "Du har ingenting att frukta!" - och de gav honom det glada budskapet om en son [som skulle födas åt honom och bli en man] med stor visdom.

Då närmade sig hans hustru och slog sig för pannan med ett jämmerrop och utbrast: "En gammal orkeslös och ofruktsam kvinna [som jag]!" De svarade: "Så har din Herre beslutat. Han är den Allvise, den Allvetande!" » Sura 51, 24-30

Den Högste nämner att änglarna sade: och de vare tre: Jibril, Mikail och Israfil: när de kom till den Konfidenslige räknade han dem först som gäster: han behandlade dem som gäster: han stekte åt dem en fet kalv av det bästa av hans boskap: när han räckte den åt dem och framställde den såg han hos dem ingen avsikt att äta, överhuvudtaget: och kände av dem fruktan: de sade: frukta inte: vi är sända till Luts folk: det vill säga för att förgöra det: Sara fröjdade sig då, vred för Allahs sak emot dem: och hon stod vid gästernas huvudände, såsom är sedvänjan hos folket, araberna och andra: de förkunnade henne alltså det goda budskapet om Isak, och bakom Isak, Yaqub: det vill säga att änglarna gav henne det goda budskapet om det: « då trädde hans hustru fram skrikande »: det vill säga med ett skrik: « slog sig för ansiktet »: det vill säga såsom kvinnorna gör i häpnaden: « ve mig: skall jag föda, medan jag är en gammal kvinna, och här min make en åldring »: det vill säga: hur skulle en sådan som jag föda, medan jag är åldrad och infertil också, och här min make, det vill säga min man, en åldring: hon förvånades över ett barns ankomst, tillståndet vara detta: « detta är förvisso en sällsam sak.

» De sade: « förvånar dig Allahs bud? Må Allahs barmhärtighet och Hans välsignelser vare över er, husets folk: Han är den Värde lovprisan, den Härlige. » Och likaså förvånades Ibrahim (fred vare med honom), fröjdade sig åt detta goda budskap, bestyrkte det och gladdes åt det: « förkunnar ni mig det goda budskapet, då ålderdomen har nått mig? Varpå förkunnar ni mig?

» De sade: « vi förkunnar dig sanningen: var alltså inte av dem som förtvivar »: de bestyrkte underrättelsen genom detta goda budskap och befäste den med honom: de förkunnade honom alltså det goda budskapet om en vetande pojke: och det är Isak: och hans broder Ismael är en mild pojke, enligt hans rang och hans tålamod: så har hans Herre beskrivit honom med löftets sannfärdighet och tålamodet: « och Vi förkunnade honom det goda budskapet om Isak, och bakom Isak, Yaqub »: och detta hör till det som Muhammad ibn Ka'b al-Qurazi och andra anlitade som bevis för att den offrade är Ismael: och att Isak inte kan befallas att offras sedan det goda budskapet ägt rum om hans tillvaro och om tillvaron av hans son Yaqub, kommen av ätten efter honom.

Enligt Bokens folk framställde han med den stekta kalven, som är den grillade, en limpa av gryn innehållande tre mått, av fläck och av mjölk: och enligt dem åt de: och detta är en ren vrangvilja: de tecknade att de åt: och födan upplöstes i luften. « Vad Sara din hustru beträffar skall hennes namn inte längre vare Sarai: hennes namn skall vare Sara: jag skall välsigna henne: och jag skall ge dig av henne en son: och jag skall välsigna honom: och han skall vare av folken: och folkens kungar skall komma av honom. » Efter hundra år skall mig födas en pojke? Sara skulle föda sedan 90 år förflutit på henne?

Måtte Ismael leve inför dig! Allah sade då till Ibrahim: vid Min sanning: din hustru Sara skall dig föda en pojke: och du skall kalla honom Isak: till en sådan tid som denna av nästa år: och jag sluter med honom Min pakt till evigheten: och åt hans ätt efter honom: « och jag bönhörde din bön om Ismael: jag har välsignat honom, gjort honom stor och ökat honom med en stor tillväxt: tolv furstar skall födas av honom: och jag skall göra honom till herre över ett stort folk »: vi har talat om det tidigare: och Allah vet bäst.

« och Vi förkunnade honom det goda budskapet om Isak, och bakom Isak, Yaqub »: bevis på att hon skall njuta av sin sons Isaks tillvaro, och att sedan av honom skall födas hans son Yaqub, det vill säga att han skall födas under bådas livstid, så att deras ögon måtte bliva glada genom honom, liksom hans faders ögon blivit glada genom honom. Om detta inte vore det avsedda skulle nämningen av Yaqub och att han nämns vid namn, till uteslutande av resten av Isaks ätt, inte ha någon nytta: och när han nämndes vid namn visar det att båda njöt av honom och fröjdade sig åt hans födelse, liksom de fröjdade sig åt hans faders födelse före honom. « Och Vi gav honom Isak och Yaqub: vart och en ledde Vi. » « Och när han övergav dem och det de tillbade i Allahs ställe gav Vi honom Isak och Yaqub.

» Och detta, om Allah vill, är uppenbart och starkt: det bestyrker det som fastställts i de två Sahiherna, från Sulayman ibn Mihran al-A'mashs hadith: från Ibrahim ibn Yazid at-Taymi: från hans fader: jag sade: o Allahs sändebud, vilket Hägerskap upprättades först? Det okränkbara Hägerskapet. Sedan vilket? Det fjärran Hägerskapet.

Hur många finns det mellan dem? 40 år.

Sedan vilket? Sedan där du når bönen, bed: alla är Hägerskap. Enligt Bokens folk är det Yaqub (fred vare med honom) som grundlade det fjärran Hägerskapet: och det är Elias hägerskap: och det är Bayt al-Maqdis hägerskap: Allah har ärat det. Och detta är riktat: och det vittnar om det vi har nämnt av hadith.

Enligt detta skulle Yaqubs, som är Isra'il (fred vare med honom), byggande alltså komma efter den Konfidensliges och hans sons Ismaels byggande av det okränkbara Hägerskapet med exakt 40 år: och dessa tvås byggande ägde rum efter Isaks tillvaro: när han åkallade sade han i sin åkallan, såsom den Högste har sagt: « Och när Ibrahim sade: Herre, gör denna stad till en trygg ort: och fjärra från mig och mina söner avgudadyrkandet. Herre, de har vilselett många av folket: den som följer mig hör till mig: och den som olyder mig, Du är den Stor Förlåtande, den Barmhärtige. Herre, jag har av min ätt installerat i en dal utan odling, vid Ditt helgade Hus. Herre, för att de skall förrätta bönen: gör då att en del av folkets hjärtan lutas mot dem: och skänk dem frukter: kanske skall de vara tacknämliga.

Herre, Du vet vad vi döljer och vad vi öppnar: och ingenting är Allah dolt på jorden och inte på himlen. Lov vare Allah som åt mig, trots ålderdomen, gav Ismael och Isak: min Herre hör visst åkallan. Herre, gör att jag upprättas i bönen, och en del av min ätt. Herre, och tag emot min åkallan.

Herre, förlåt mig, och åt mina föräldrar, och åt de troende, den dag räkningen upprättas » (Ibrahim, 35-41).

Vad har nått i hadithen, att Sulayman son till Dawud (fred vare med dem), när han byggde Bayt al-Maqdis, bad Allah om tre förmåner: Herre, förlåt mig: och skänk mig ett kungadöme som passar ingen efter mig: såsom vi skall överföra i hans historia: meningen är att han förnyade dess byggande, såsom det tidigare överförts att det är 40 år mellan dem: och ingen har sagt att mellan Sulayman och Ibrahim är 40 år, utom Ibn Hibban, i hans delningar och hans slags: och detta ord antogs av ingen, och ingen hade förut framfört det.

Byggandet av det Gamla Huset av Ibrahim och Ismael

« Vi anvisade Abraham platsen för denna Helgedom [och sade:] "Sätt ingenting vid Min sida!" och "Rena Min Helgedom för alla som skall vandra runt den och som skall resa sig [till bön] och böja rygg och knän och falla ned på sina ansikten!" Kungör för människorna [plikten att fullgöra] vallfärden. De skall komma till dig till fots och ridande på alla slag av snabbfotade riddjur och de skall komma från alla håll och från avlägsna trakter » Sura 22, 26-27

« Det första tempel som restes för människornas bruk var helt visst Helgedomen i Bakkah, en välsignelse och en ledstjärna för hela världen. Den förmedlar klara budskap [och där finns] den plats där Abraham en gång stod; den som stiger in där är i trygghet. Vallfärden till denna Helgedom är en plikt gentemot Gud för var och en som har möjlighet att genomföra den. Och den som förnekar sanningen [skall veta att] Gud är Sig själv nog och inte behöver [någon eller något i] Sin skapelse. » Sura 3, 96-97

« Och [minns att] Abraham sattes på prov av sin Herre och [att han] fullgjorde alla Hans befallningar. [Gud] sade: "Jag skall göra dig till ett föredöme för människorna." Abraham frågade: "Och mina efterkommande?" [Gud] svarade: "Mitt löfte omfattar inte syndarna." » Sura 2, 124

« OCH [MINNS att] Vi gjorde Helgedomen till en samlingsplats för människorna och en fristad [för förföljda]. Välj därför platsen där Abraham [en gång] stod för er bön. Och Vi gav Abraham och Ismael uppdraget att rena Helgedomen för dem som skall vandra runt den, och för dem som där skall dra sig tillbaka i stillhet, och för dem som skall böja rygg och knän och falla ned på sina ansikten [i tillbedjan].

Och då Abraham bad: "Herre, gör detta till ett tryggt land och ge dess folk - de bland dem som tror på Gud och den Yttersta dagen - de frukter de behöver för sitt uppehälle", sade [Gud]: "Och den som förnekar tron, honom skall Jag skänka välstånd under någon tid; sedan skall Jag överlämna honom åt Eldens straff - ett i sanning fasansfullt slut!" » Sura 2, 125-126

« Och när Abraham och Ismael lade grunden till Helgedomen [bad de:] "Herre! Tag nådigt emot vår [möda]! Du är den som hör allt, vet allt. Herre! Gör att vi underkastar oss Din vilja och gör våra efterkommande till ett samfund av [människor] som underkastar sig Din vilja. Lär oss att förrätta vår andakt och tag emot vår ånger; Du är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige!

Herre! Låt ett sändebud uppstå bland dem, [en man] ur deras mitt - som framför till dem Dina budskap och undervisar dem i Skriften och i [profeternas] visdom och som renar dem [från avgudadyrkans synd]. Du är den Allsmäktige, den Allvise." » Sura 2, 127-129

Den Högste nämner om Sin tjänare och sändebud, Hans utvalde och Hans nära vän, hanifernas imam och profeternas fader (över honom den bästa bön och frälsning), att han byggde det Gamla Huset, det första Hägerskap upprättat åt folkens universalitet för att dyrka Allah däri: Allah tillskrev honom Husets plats, det vill säga ledde honom till den och pekade ut den åt honom: till oss har nått från de troendes anförare Ali ibn Abi Talib och andra att han leddes dit genom en uppenbarelse från Allah (Hans härlighet vare prisad).

Vi har redan nämnt, i himlarnas skapelses beskrivning, att Kaaba är vänt mot det Bebodda Huset, till den grad att, om den föll skulle den falla på det: likaså himlarnas sju dyrkortsorter: i varje himmel finns ett Hus där denna himmlens bebare dyrkar Allah: det är där såsom Kaaba för jordens bebare: Allah den Högste beföll alltså Ibrahim (fred vare med honom) att bygga åt Honom ett Hus som vore för jordens bebare såsom dessa dyrkortsorter för himmelns änglar: Allah ledde honom till Husets plats beredd därför, utsedd sedan Han skapade himlarna och jorden: såsom är fastställt i de två Sahiherna: Allah helgade denna stad den dag Han skapade himlarna och jorden: den är alltså helgad av Allahs helgadhet till uppståndelsens dag.

Den som däri håller fast vid hans ord « Husets plats » är vareken grundad eller uppenbar: ty det avsedda är dess förutbestämda plats i Allahs vetande, beslutad i Hans allmakt, förhärligad hos profeterna, dess plats sedan Adam till Ibrahims tid.

Vi har nämnt att Adam upprättade över den en kupol: vi har före dig vandrat kring detta Hus: och att Arken kretsade kring den 40 dagar, eller däromkring: men alla dessa berättelser kommer från Israels barn: vi har fastställt att de inte kan vareken troas eller förnekas: man argumenterar därför inte med dem: vad sanningen har förkastat är förkastat. « Förvisso är den första Huset som upprättades åt folken det som är i Bakka: välsignelse och vägledning för världarna.

» Mekka: Kaabas plats: « det finns uppenbara tecken »: det vill säga: den Konfidensliges, profeternas fader efter honom, och hanifernas imam bland hans ätts byggande, dem som inspireras av honom och håller fast vid hans sunna: « Ibrahims maqam »: det vill säga: stenen på vilken han stod upprest när byggandet steg till hans höjd: hans son ställde alltså åt honom denna berömda sten, för att han skulle höja sig på den när byggandet steg och verket blev högt: såsom det passerat i Ibn Abbas långa hadith: och denna sten var fastklistrad vid Kaabas mur, såsom den varit sedan uråldrarna till Umar ibn al-Khattabs (må Allah behaga honom) dagar: han fjärrade den från Huset litet, för att dem som ber nära den inte skulle hindra dem som kretsar kring Huset: och Umar ibn al-Khattab (må Allah behaga honom) följdes däri: hans Herre bestyrkte honom i ting bland dem: « tag alltså av Ibrahims maqam en böneort »: Allah lät alltså nedomkomma: « och tagen av Ibrahims maqam en böneort »: och den Konfidensliges båda fötters spår förblev i klippan till islams början:

Thawr, och den som planterade Thabir på dess ställe; och Raqim som steg upp i Hira och steg ned; och Huset, åt vilket är skyldig Husets lott, i Mekkas buk: och vid Allah, Allah är inte ouppmärksam; och den Svarta Stenen, när de med handen passerar den, medan de kretsar på morgonen och på aftonen; och Ibrahims fotstegs spår i klippan, fuktigt, på hans båda nakna fötter, utan sandaler:

det vill säga att hans ädla fot sjönk in i klippan: den tog alltså hans fots storlek, naken, utan sandaler. « Och när Ibrahim och Ismael upprättade Husets grundvalar: Herre, tag emot detta av oss: Du är den Hörande, den Allvetande. » Båda var alltså på uppriktighetens och lydnaden mot Allahs (Hans härlighet vare prisad) topp: och de bad Allah, den Hörande, den Allvetande, att taga emot av dem vad de gjorde däri av stor lydnad och tacksamhetsvärd möda: « Herre, gör oss båda undergivna åt Dig: och av vår ätt ett folk undergivet åt Dig: och visa oss våra riter: och tag emot vår ånger: Du är den Stor Tagande ångern, den Barmhärtige. »

Ärendet är att den Konfidensligen byggde Hägerskapens ädleste på den ädleste orten, i en dal utan odling, och åkallade åt dess bebare välsignelsen, och att de skulle försörjas med frukter trots vattnens knapphet och träden, odlingarna och frukternas frånvaro: och att Han skulle göra den till ett okränkbart Hägerskap och en garanterad trygghet: Allah (Honom tillhör lovandet) bönhörde alltså hans begäran, svarade hans kallelse och beviljade hans begäran: « ser de inte att Vi har gjort en trygg Hägerskap, medan folken omkring dem rycks bort? » (al-'Ankabout, 67). « Har Vi inte åt dem tillskrivit en trygg Hägerskap dit alltings frukter förs, försörjning från Oss? » (al-Qasas, 57).

Han bad Allah att väcka bland dem ett sändebud av dem, det vill säga av deras art och talande deras vältaliga, träffande och sannfärdiga språk, för att de två nåderna, den världsliga och den religiösa, skulle fullbordas på dem, med de båda världarnas lycka: Allah besvarade honom genom att väcka bland dem ett sändebud: och vilket sändebud: Han sigillade genom honom sina profeter och sina sändebud, fullkomnade genom honom religionen bortom det Han hade gett någon före honom, och gjorde universal genom hans kallelse jordens bebare, trots mångfalden av deras arter, deras språk och deras karaktärer, i alla land, städer och trakter, till uppståndelsens dag: detta var en av hans särdrag bland profeterna, på grund av hans ädelhet i sig själv, fullkomligheten av det han sändes med, hans orts ädelhet, hans tungas vältalighet, fullkomligheten av hans omsorg om hans gemenskap, hans mildhet och hans barmhärtighet, hans härkomsts ädelhet, hans ankommens storhet, hans ursprung och hans källas renhet:

därför förtjänade Ibrahim al-Khalil (fred vare med honom), jordens bebare Kaabas byggare, att hans rang, hans plats och hans läge vore i himlarnas boningar, på de höga graderna, vid det Bebodda Huset, som är den sjunde himmlens bebare Kaaba, välsignad och saligförklarad, i vilken träder varje dag 70 000 änglar för att dyrka däri: de återvänder inte dit till uppståndelsens och framträdandets dag: vi har nämnt, i sura al-Baqaras tafsir, Husets byggandes beskrivning och det som om det har nått av berättelser och athar: detta räcker: den som vill det söke sig därtill: åt Allah tillhör lovsången.

När Allah beföll Ibrahim och Ismael att bygga Huset, och de inte visste var dess plats var, sände Allah en vind kallad al-Khajuj, med två vingar och ett huvud i ormform: den svepte åt dem vad som omgav Kaaba, från det första Husets grundval: de följde den med hackor, grävande, till att lägga grundvalen: « och när Vi åt Ibrahim tillskrev Husets plats. » o min son, sök mig en vacker sten som jag skall ställa här. Han sade: o min fader, jag är trött, uttröttad. Det är ditt att göra det.

Han gick: Jibril kom till honom med den Svarta Stenen från Indien: den var en vit ädelsten lik kamomillen: Adam nedsänkte den från Paradiset: den svärtades av folkens synder: Ismael kom med en sten: han fann den vid hörnet: o min fader, vem har dig fört detta? Den som är mer verksam än du har det fört. De byggde alltså: « Herre, tag emot detta av oss: Du är den Hörande, den Allvetande. » Ibn Abi Hatim har nämnt att han byggde den av fem kullar: och att Dhul-Qarnayn, som var jordens kung på den tiden, passerade nära dem båda medan de byggde den: vem har er befällt detta?

Allah har oss befällt det. Och vad vet jag om vad ni säger? Fem vädurar vittnade att Han beföll honom det: han trodde alltså och medgav. Och al-Azraqi har nämnt att han kretsade kring Huset med den Konfidensligen.

Den Konfidensliges byggande bestod en lång tid: sedan byggde Quraysh den efter det, och förkortade den gentemot Ibrahims grundvalar på norrsidan, mot Syrien, såsom den är idag: i de två Sahiherna, från Maliks hadith: från Ibn Shihab: från Salim att 'Abd Allah ibn Muhammad ibn Abi Bakr underrättade Ibn 'Umar: har du inte sett att ditt folk, när de byggde Kaaba, begränsade sig till Ibrahims grundvalar? o Allahs sändebud, skall du inte återföra den till Ibrahims grundvalar? Utan ditt folks nyliga omvändelse: utan att ditt folk är av färsk utgång ur djahiliyan: i trolösheten: jag skulle ha spenderat Kaabas skatt på Allahs väg, jag skulle ha lagt dess dörr i jordens nivå, och jag skulle ha inräknat däri Hijr.

Ibn az-Zubayr (må Allah behaga honom) byggde den under sin tid enligt vad Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) hade angivit, enligt det hans moster A'isha, de troendes moder, hade underrättat honom: när al-Hajjaj dödade honom år 73 skrev han till 'Abd al-Malik ibn Marwan, denna tids kalif: de trodde att Ibn az-Zubayr inte hade gjort det annat än av egen initiativ: han beföll alltså att återföra den till vad den var: de rev den syriska muren, tog ur den Hijr, sedan murade igen muren och lade stenarna i Kaabas innersta: dess östra dörr höjdes: och de murade totalt igen den västra, såsom det ännu idag iakttagas: sedan när det nådde dem att Ibn az-Zubayr inte hade gjort det annat än när A'isha, de troendes moder, underrättat honom om det, ångrade de vad de hade gjort och sorgedade över att inte ha låtit den bli: sedan, under al-Mahdi ibn al-Mansurs tid, rådfrågade han imam Malik ibn Anas om dess återställande till den beskrivning för vilken Ibn az-Zubayr hade byggt den: jag fruktar att kungarna skulle göra den till en lek: det vill säga att, vare gång en kung kom skulle han bygga den enligt den beskrivning han ville: ärendet fastställdes alltså på vad den är idag.

Allahs och Hans sändebuds lovprisning om Ibrahim

« Och [minns att] Abraham sattes på prov av sin Herre och [att han] fullgjorde alla Hans befallningar. [Gud] sade: "Jag skall göra dig till ett föredöme för människorna." Abraham frågade: "Och mina efterkommande?" [Gud] svarade: "Mitt löfte omfattar inte syndarna." » Sura 2, 124

När han vunnit vad hans Herre beföll honom av de stora bördorna gjorde Han honom till en imam för folket: de inspireras av honom och tar hans vägledning till förebild: han bad Allah att denna imamat vore knuten till hans sak, bestående i hans släkt och evig i hans efterkommande: han blev alltså bönhörd till det han bett om och avsett: imamat överlämnades åt honom med dess tyglar: de orättfärdiga blev undantagna från att nå den: och blev därav utmärkta, bland hans ätt, de verkande lärda: « Och Vi gav honom Isak och Yaqub: och Vi lade i hans ätt profetsskapet och Boken: Vi gav honom hans lön i detta liv: och han är, i det kommande, bland de rättfärdiga » (al-'Ankabout, 27).

« Och Vi skänkte honom [avkomlingar], Isak och Jakob, som Vi vägledde [liksom] Vi förut väglett Noa. Och bland hans efterkommande var också David och Salomo, Job och Josef, Moses och Aron - så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta - och Sakarias och Johannes, Jesus och Elia - alla hörde de till de rättfärdiga - och Ismael och Elisa, Jona och Lot - var och en av dessa har Vi satt högre än alla [övriga] skapade varelser - [dem] och andra bland deras förfäder, deras efterkommande och deras bröder. Vi utvalde dem och ledde dem till en rak väg. » Sura 6, 84-87

Pronomenet i hans ord « och av hans ätt » återgår alltså på Ibrahim, enligt den berömda berättelsen, och på Lut: ehuru han var hans broders son: men han trädde in i ätten genom företräde: och det är det som driver den andra överföraren att säga att pronomenet är på Nuh: såsom vi har framställt i hans historia: och Allah vet bäst.

« Ja, Vi sände Noa och Abraham och kallade flera av deras efterkommande till profeter och gav dem [Våra] uppenbarelser; bland dessa [efterkommande] följde några den raka vägen, men många av dem visade trots och olydnad [mot Gud]. » Sura 57, 26

Varje Bok nedlämnad från himlen över en profet bland profeterna efter Ibrahim al-Khalil är alltså av hans ätt och hans anhängare: och detta är en äramantel som inte har någon like, och en hög rang man inte står ut med: av hans länd föddes nämligen två stora söner: Ismael av Hajar, sedan Isak av Sara: och åt denna föddes Yaqub, som är Isra'il, åt vilket alla deras stammar hänförs: profetsskapet var alltså bland dem: de mångfaldigades till den grad att blott den som skapade dem känner deras antal: Han utmärkte dem genom missionen och profetsskapet, till dess att de sigillerades av Isa ibn Maryam, av Israels barn.

Vad Ismael (fred vare med honom) beträffar: araberna härstammar från honom, med deras stammars mångfald, såsom vi skall exponera längre fram om Allah den Högste vill: och det existerade av hans släkt ingen profet utom deras sigill i absolut mening och deras herre, Adams söners stolthet i denna värld och i det kommande: Muhammad ibn 'Abd Allah ibn 'Abd al-Muttalib ibn Hashim, qurayshiten, hashimiten, mekkien och sedan medinien: må Allahs böner och fred vare över honom: det existerade alltså inte av denna ädla gren och detta blomstrande ris annat än denna strålande pärla, den utstrålande ädelstenen, den ädla halsbandets mittpärla: det är herren som församlingens folk skryter med: och som de första och de sista begära på uppståndelsens dag.

Det är fastställt om honom, i Muslims Sahih: jag skall stå på en station dit hela skapelsen önskar nå, ända till Ibrahim: han har alltså lovprisat Ibrahim, hans fader, med ett stort beröm i detta sammanhang: och hans ord visar att han är de skapades bästa efter honom hos Skaparen, i detta liv och på dagen då benet blottas.

'Uthman ibn Abi Shayba berättade för oss: Jarir berättade för oss: från Mansur: från al-Minhal: från Sa'id ibn Jubayr: Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sökte skydd åt al-Hasan och al-Husayn: er fader sökte skydd genom det åt Ismael och Isak: jag söker skydd genom Allahs fullkomliga ord emot varje djävul och varje giftig best, och emot varje avundsjukt öga. Sunan-samlingarnas folk har överfört det från Mansurs hadith, i dessa ord.

« [Minns också] Abraham som sade: "Herre! Visa mig hur Du återuppväcker de döda." [Gud] frågade: "Tror du då inte?" [Abraham] svarade: "Jo, jag tror, men jag vill att mitt hjärta skall få ro." [Och Gud] sade: "Tag fyra [slag av] fåglar och lär dem att känna din röst. Sätt så ut dem, några på varje berg [runt omkring], och ropa sedan på dem, så skall de genast återvända till dig. Och var förvissad om att Gud är allsmäktig, vis." » Sura 2, 260

Exegeterna har för denna fråga nämnt orsaker som vi har utvecklat i tafsiren och fastställt på det fullkomnigaste sättet: det väsentliga är att Allah (Hans härlighet vare prisad) besvarade honom enligt hans begäran: Han beföll honom alltså att ta fyra fåglar: de har divergerat om deras bestämning, i flera ord: ärendet är vunnet åt varje återställande: Han beföll honom att riva deras kött och deras fjädrar, att blanda delarna emellan sig, sedan att dela dem i portioner, och att lägga på vart berg en portion: han gjorde det han befalldes: sedan befölls det att kalla på dem med deras Herres tillstånd: när han kallade på dem flög varje lem mot sin ägare, och varje fjäder kom mot sin syster: till dess att varje fågels kropp rekonstituerades på vad den var: medan han betraktade den som säger « var, och det är »s allmakt: de kom till honom löpande, för att det skulle vara klarare för honom och mer tydligt att se än om de kommit flygande.

Det befölls att han tog deras huvuden i sin hand: varje fågel kom alltså till sitt huvud: och den satte sig på sin kropp som förut: ingen gudomlighet utom Allah. Och Ibrahim (fred vare med honom) kände Allah den Högstes allmakt att återge de döda livet, av ett visst vetande som inte medger något motsatt: men han älskade att se detta med sina ögon: och att höja sig från visshetens vetande till visshetens öga: Allah besvarade honom alltså enligt hans begäran: och beviljade honom hans förhoppnings ord.

« VARFÖR tvistar ni efterföljare av äldre tiders uppenbarelser om Abraham? Tora uppenbarades ju inte - och inte heller Evangeliet - förrän efter hans tid. Vill ni inte använda ert förstånd? Här tvistar ni [med varandra] om det som ni känner till; varför vill ni tvista om det som ni är helt okunniga om? Gud vet, men ni vet inte. Abraham var [till sin tro] varken jude eller kristen - han sökte och fann den rena, ursprungliga tron och underkastade sig Guds vilja; och han vägrade att ge avgudarna sin dyrkan.

De människor som står Abraham närmast är helt visst de som följer hans exempel, såsom denne Profet och [hans skaror av] troende. Och Gud är de troendes Beskyddare. » Sura 3, 65-68

Den Högste förkastar hos Bokens folk, judarna och kristna, vartdera gruppens anspråk att den Konfidensligen var på deras religion och deras väg, medan Torah och Evangelium inte nedlämnades annat än efter honom: det vill säga: hur skulle han vara på er religion, medan det blott efter honom, efter långa tider, är det som er lagstadgades? « resonerar ni alltså inte? » till hans ord: « Ibrahim var vareken jude eller kristen: men han var hanif, undergiven: och han hörde inte till dem som ställer något vid Allahs sida. » Han bevisade alltså att han var på Allahs religion, den rena: som är att sträva mot uppriktigheten, att av egen vilja vända sig från det falska till sanningen: religion motsatt åt judendomen, kristendomen och medhjälperiet: och vem skulle vända sig från Ibrahims religion, utom den som gjorde sig fåfäng?

« Vem utom den tanklöse, den lättsinnige, vänder ryggen åt Abrahams tro? [Abraham] som Vi har utvalt och upphöjt i denna värld och som i det kommande livet helt visst har sin plats bland de rättfärdiga. När hans Herre sade till honom: "Underkasta dig Guds vilja!" svarade han: "Jag underkastar mig Guds, världarnas Herres vilja." Och han gav sina söner, liksom [senare] Jakob, denna maning: "Söner! Gud [själv] har valt er tro; underkasta er därför Guds vilja innan döden överraskar er."

Ja, ni är själva vittnen till att Jakob, när han kände döden nalkas, sade till sina söner: "Vem skall ni dyrka när jag är borta?" Och de svarade: "Vi skall dyrka din och dina fäders, Abrahams, Ismaels och Isaks Gud, den Ende Guden, och vi underkastar oss Hans vilja." Deras tid är förbi. De skall lönas efter vad de har gjort och ni skall lönas efter vad ni har gjort. Ni skall inte ställas till svars för deras handlingar. OCH DE säger: "Bli jude" eller "Bli kristen, för att få rätt vägledning!" Säg: "Nej, [vi följer] Abrahams rena, ursprungliga tro, han som inte hörde till dem som dyrkar avgudar."

Säg: "Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för [de andra] profeterna av deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss Hans vilja." Och om de tror på det som är föremål för er tro, då har de i sanning funnit rätt väg; men om de vänder om [och går en annan väg], då är de söndrare och sektbildare och Gud skall skydda dig mot dem. Han är Den som hör allt, vet allt.

Gud [själv] har färgat [vår tro] och vem ger färg bättre än Gud? Det är Honom vi tillber [och ingen annan]. Säg [till judarna och de kristna]: "Vill ni tvista med oss om Gud, Han som är vår Herre likaväl som er Herre? Våra handlingar är våra och era handlingar är era. Vi tillber Honom med uppriktig tro. Påstår ni att Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande var judar eller kristna?" Säg: "Är det ni eller Gud som vet bäst? Vem är mer orättfärdig än den som undertrycker det vittnesbörd som han fått från Gud? Gud förbiser ingenting av vad ni gör." » Sura 2, 130-140

Allah (Hans härlighet vare prisad) har alltså helgaförklarat Sin nära vän (fred vare med honom) genom att förklara honom vareken jude eller kristen, och bevisat att han var hanif, undergiven, och inte hörde till dem som ställer något vid Allahs sida: « de mest värda av folk hos Ibrahim är dem som följde honom »: det vill säga dem som var på hans religion bland hans efterföljare på hans tid, och den som höll fast vid hans religion efter dem: « och denna profet »: det vill säga Muhammad (må Allahs välsignelse och fred vare över honom): ty Allah lagstadgade åt honom den rena religion Han lagstadgade åt den Konfidenslige: och Allah den Högste fullkomnade den åt honom: och skänkte honom det Han inte hade gett någon profet eller sändebud före honom: « Säg: min Herre har lett mig till en riktig väg, en riktig religion, Ibrahims religion, hanif: och han hörde inte till dem som ställer något vid Allahs sida. Säg: min bön, min rit, mitt liv och min död är åt Allah, världarnas Herre: ingen medhjälpare: och jag har fått detta bud: och jag är den förste av de undergivna » (al-An'am, 161-163).

« Ibrahim var ett samfund lydigt åt Allah, hanif: och han hörde inte till dem som ställer något vid Allahs sida » (an-Nahl, 120). « tacknämlig åt Hans välgärningar: Han utvalde honom och ledde honom till en riktig väg: och Vi gav honom i denna värld ett gott: och han är, i det kommande, bland de rättfärdiga. Sedan Vi uppenbarade för dig: följ Ibrahims religion, hanif: och han hörde inte till dem som ställer något vid Allahs sida » (an-Nahl, 121-123).

Ibrahim ibn Musa berättade för oss: Hisham berättade för oss: från Ma'mar: från Ayyub: från 'Ikrima: från Ibn 'Abbas att Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom), när han såg bilderna i Huset, inte trädde in i det innan han beföll att de utplånades: och han såg Ibrahim och Ismael, i deras händer, spåpilarna: må Allah förbanna dem: vid Allah, de begagnade aldrig pilarna för att kasta lott. Muslim har inte överfört den: och i vissa av Bukharis ord: må Allah förbanna dem: de visste väl att vår gamle man aldrig begagnade den för att kasta lott.

Hans ord « ett samfund » betyder: en förebild, en ledd imam, kallande till det goda, i vilken man tar föredöme: « lydigt åt Allah »: det vill säga ödmjuk inför Honom i alla hans tillstånd, hans rörelser och hans vilor: « hanif »: det vill säga uppriktig, med klarsyn: « och han hörde inte till dem som ställer något vid Allahs sida »: « tacknämlig åt Hans välgärningar »: det vill säga erkännande hans Herre med alla hans lemmar, med hans hjärta, hans tunga och hans handlingar: « Han utvalde honom »: det vill säga att Allah utvalde honom åt Sig, företrädde honom åt Sin mission och tog honom till nära vän: och skänkte honom de båda goda, detta livets och det kommande: « och vilken har bättre religion än den som underkastar sitt ansikte åt Allah, medan han gör gott, och följer Ibrahims religion, hanif: och Allah tog Ibrahim till nära vän » (an-Nisa, 125). Den Högste kallar att följa Ibrahim (fred vare med honom): ty han var på den rätta religionen och den rätta vägen: och han fullgjorde allt vad hans Herre beföll honom: « och Ibrahim, som vann » (an-Najm, 37).

Därför tog Allah honom till nära vän: och khullan är kärlekens topp:

du smög dig in i själens stig i mig: det är därav som khalilen kallades khalil:

och likaså vunnit denna rang profeternas sigill och sändebudarnas herre: Muhammad, må Allahs böner och fred vare över honom: såsom är fastställt i de två Sahiherna och annat, från Jundub al-Bajalis, 'Abd Allah ibn 'Amrs och Ibn Mas'uds hadith, att han sade: o folk, Allah har tagit mig till nära vän, såsom Han tog Ibrahim till nära vän. Och han sade också, i slutet av ett tal han höll: o folk, om jag skulle ta mig en nära vän bland jordens bebare skulle jag ta Abu Bakr till nära vän: men er sällskapsman är Allahs nära vän. De två shejkerna har överfört den från Abu Sa'ids hadith: och den är fastställd också från 'Abd Allah ibn az-Zubayrs, Ibn 'Abbas och Ibn Mas'uds hadith.

Bukhari har överfört i sin Sahih: Sulayman ibn Harb berättade för oss: Shu'ba berättade för oss: från Habib ibn Abi Thabit: från Sa'id ibn Jubayr: Mu'adh, när han kom till Jemen, bad med dem morgonbönen och reciterade: « och Allah tog Ibrahim till nära vän » (an-Nisa, 125): Ibrahims moders ögon blevo glada. 'Abd ar-Rahim ibn Muhammad ibn Muslim berättade för oss: Ismail ibn Ahmad ibn Usayd berättade för oss: Ibrahim ibn Ya'qub al-Juzjani berättade för oss i Mekka: 'Abd Allah al-Hanafi berättade för oss: Zam'a ibn Salih berättade för oss: från Salama ibn Wahram: från 'Ikrima: av Allahs sändebuds (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) följeslagare folk satte sig i väntan på honom: han kom ut, och när han närmade sig dem hörde han dem samtala: han lyssnade till deras tal: vilken häpnad att Allah tagit av Sin skapelse en nära vän: och Ibrahim är Hans nära vän. Vad är häpnadsväckare: att Allah talat med Musa med ett direkt tal: och Isa är Allahs ande och Hans ord. Adam: Allah har företrätt honom.

Han kom alltså ut till dem och hälsade dem: jag har hört era ord: och er häpnad att Ibrahim är Allahs nära vän: han är det: och att Musa är den till vilken Allah talat: han är det: och att Isa är Hans ande och Hans ord: han är det: och att Adam är den Allah företrätt: han är det. Veten att jag är Allahs älskade: utan stolthet: veten att jag är den förste förmedlaren och den förste vars förbön skall tagas emot: utan stolthet: och jag är den förste att låta Paradisets dörrs ring klinga: Allah öppnar den alltså och låter mig träda in där: med mig de fattiga bland de troende: och jag är de första och de sista ädleste på uppståndelsens dag: utan stolthet. Denna hadith är sällsam på denna väg: och den har vittnen på andra vägar: och Allah vet bäst.

al-Hakim har överfört i sin Mustadrak från Qatadas hadith: från 'Ikrima: förnekar ni att khullan är åt Ibrahim, och det direkta talet åt Musa, och åsynen åt Muhammad: må Allahs böner och fred vare över dem alla? Min fader berättade för oss: Mahmud ibn Khalid as-Sulami berättade för oss: al-Walid berättade för oss: när Allah tog Ibrahim till nära vän kastade Han i hans hjärta den vördnadsväckande fruktan: till den grad att hans hjärtas slag hördes från fjärran, såsom hörs fågelns slag i luften. Ibrahim (fred vare med honom) tog emot folket som gäster: han gick en dag ut sökande en man åt vilken erbjuda gästfriheten: han fann ingen att erbjuda den åt: han återvände till sitt hus: där fann han en man stående: o Allahs tjänare, vad har låtit dig träda in i mitt hus utan mitt tillstånd? Jag trädde in däri med dess Herres tillstånd.

Och vem är du? Jag är dödsängeln: min Herre har mig sänd till en av Hans tjänare: jag förkunnar honom det goda budskapet att Allah tagit honom till nära vän. Vem är han? Vid Allah, om du förkunnar mig honom, vore han i landens ände, går jag till honom: och jag skall inte upphöra vara hans granne till dess att döden skiljer oss.

Denna tjänare är du. Jag! Han sade: ja. Varav har min Herre tagit mig till nära vän?

Genom det du ger folket utan att begära av dem någonting. Ibn Abi Hatim har överfört det: Allah den Högste har nämnt honom i Koranen på många ställen, med berömmet och förtjänsten om honom: han nämns på 35 ställen: varav 15 i blott al-Baqara: och han är en av de fem som äger beslutsamheten, de fem vars namn nämns vid namn, bland de andra profeterna, i al-Ahzabs och ash-Shu'aras två verser:

« OCH VI har tagit löfte av profeterna - av dig [Muhammad] och av Noa och Abraham och Moses och Jesus, Marias son - ja, Vi tog en högtidlig försäkran av dem, » Sura 33, 7

« Han har föreskrivit för er samma [regel för] tron som Han anbefallde Noa - detta har Vi uppenbarat för dig [Muhammad] - och som Vi anbefallde Abraham och Moses och Jesus, nämligen att hålla fast vid [den sanna] trons [principer] och att aldrig tillåta söndring. För dem som sätter medhjälpare vid Guds sida ter sig det som du uppmanar dem till som en svår väg; [men] Gud utser dem Han vill till detta och till detta leder Han dem som vänder sig till Honom [i tro och lydnad]. » Sura 42, 13

Sedan är han den ädleste av de beslutsamma efter Muhammad (må Allahs böner och fred vare över honom): och det är honom Muhammad (må Allahs böner och fred vare över honom) fann i den sjunde himlen, lutande sin rygg mot det Bebodda Huset i vilket träder varje dag 70 000 änglar: som inte återvänder dit till deras ordslut: vad det har nått i Sharik ibn Abi Namirs hadith beträffar: från Anas, i Isra hadith: att Ibrahim är i den sjätte himlen och Musa i den sjunde: det hör till det som kritiserats åt Sharik i denna hadith: det autentiska är den första berättelsen.

« och jag har uppskjutit den tredje till en dag dit hela skapelsen önskar nå, ända till Ibrahim. » Muslim har överfört den från Ubayy ibn Ka'bs (må Allah behaga honom) hadith: jag är Adams söners herre på uppståndelsens dag: utan stolthet. Sedan nämner han att folket skall söka förbönen hos Adam: sedan hos Nuh: sedan hos Ibrahim: sedan Musa: sedan Isa: vart och en av dem vänder sig ifrån den: då sade han: det är jag som tar mig an den: det är jag som tar mig an den. Hadithen.

'Ali ibn 'Abd Allah berättade för oss: Yahya ibn Sa'id berättade för oss: 'Abd Allah berättade för oss: Sa'id berättade för mig: från hans fader: det sades: o Allahs sändebud, vem är folkens mest ärade? Den av dem mest fruktande Allah. Det är inte därom vi frågar dig. Då: Yusuf, Allahs profet, profetens son, profetens son, Allahs nära väns son. Det är inte därom vi frågar dig. Är det till arabernas ursprung ni frågar mig? Deras bästa är i djahiliyan deras bästa i islam, när de förstår.

Så har Bukhari överfört den på andra ställen: och Muslim: och an-Nasa'i på flera vägar: från Yahya ibn Sa'id al-Qattan: från 'Ubayd Allah, som är Ibn Umar al-'Umari, i dessa ord: Abu Usama sade: och Mu'tamir: från 'Ubayd Allah: från Sa'id: från Abu Hurayra: från Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom): och han bestyrkte den med ed, på ett annat ställe av deras båda hadither, och i 'Abda ibn Sulaymans hadith: och an-Nasa'i från Muhammad ibn Bishrs hadith: de fyra, från 'Ubayd Allah: från Sa'id: från Abu Hurayra: från Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom): utan nämning av hans fader.

Muhammad ibn Bishr berättade för oss: Muhammad ibn 'Amr berättade för oss: Abu Salama berättade för oss: Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sade: den ädle, den ädles son, den ädles son, den ädles son: Yusuf son till Yaqub son till Isak son till Ibrahim, Allahs nära vän. Ahmad har överfört den ensam. Muhammad ibn Bishr berättade för oss: Muhammad ibn 'Amr berättade för oss: Abu Salama berättade för oss: Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sade: den ädle, den ädles son, den ädles son, den ädles son: Yusuf son till Yaqub son till Isak son till Ibrahim, den Barmhärtiges nära vän. Ahmad har överfört den ensam.

'Abda berättade för oss: 'Abd as-Samad ibn 'Abd al-Rahman berättade för oss: från hans fader: från Ibn Umar, som sade: den ädle, den ädles son, den ädles son, den ädles son: Yusuf son till Yaqub son till Isak son till Ibrahim. Han har överfört den ensam, på 'Abd al-Rahman ibn 'Abd Allah ibn Dinars väg: från hans fader: från Ibn Umar, i dessa ord.

Vad hadithen överförd av imam Ahmad beträffar: Yahya berättade för oss: Sufyan berättade för oss: Mughira ibn an-Nu'man berättade för mig: från Sa'id ibn Jubayr: från Ibn 'Abbas: folket skall uppväckas nakna, nakna på fötter, omskurna: den förste att kläs skall vara Ibrahim (fred vare med honom): sedan reciterade han: « liksom Vi inledde den första skapelsen skall Vi upprepa den » (al-Anbiya, 104). De två shejkerna har överfört den från Sufyan ath-Thawris och Shu'ba ibn al-Hajjajs hadith, båda från Mughira ibn an-Nu'man an-Nakha'i al-Kufi: från Sa'id ibn Jubayr: från Ibn 'Abbas, i dessa ord. Och denna bestämda förtjänst kräver inte företrädet gentemot det som motsäger den av det som fastställts åt den lovade maqamens innehavare, som de första och de sista begära: Waki' och Abu Nu'aym berättade för oss: Sufyan, som är ath-Thawri, berättade för oss: från Mukhtar ibn Fulful: en man sade till Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom): o de skapades bästa: han svarade: det är Yusuf son till Yaqub son till Isak son till Allahs nära vän.

Muslim har överfört den från ath-Thawris hadith, från 'Abd Allah ibn Idris, från 'Ali ibn Mushir och från Muhammad ibn Fudayl: de fyra, från al-Mukhtar ibn Fulful: hadith hasan sahih. Och detta hör till ödmjukheten mot hans fader den Konfidenslige (fred vare med honom): företrä mig inte åt profeterna. Och han sade: företrä mig inte åt Musa: ty folket skall blixtraslags på uppståndelsens dag: jag skall vara den förste att vakna: jag skall finna Musa hållande fast vid Tronens del: jag vet inte om han vaknat före mig, eller om han sparats av Templets blixt. Allt detta motsäger inte det som fastställts genom tawatur från honom: må Allahs böner och fred vare över honom: att han är Adams söners herre på uppståndelsens dag.

Likaså Ubayy ibn Ka'bs hadith i Muslims Sahih: och jag har uppskjutit den tredje till en dag dit hela skapelsen önskar nå, ända till Ibrahim. Och sedan Ibrahim (fred vare med honom) är sändebudarnas och de beslutsammas bästa efter Muhammad: må Allahs böner och fred vare över dem alla: den som ber befölls att säga i sin tashahhud det som fastställts i de två Sahiherna från Ka'b ibn 'Ujras hadith: vi sade: o Allahs sändebud, denna hälsning på dig känner vi: hur är alltså bönen på dig? Sagen: o Allah, bed på Muhammad och på Muhammads familj, såsom Du bad på Ibrahim och på Ibrahims familj: Du är den Värde lovprisan, den Härlige: och välsigna Muhammad och Muhammads familj, såsom Du välsignat Ibrahim och Ibrahims familj: Du är den Värde lovprisan, den Härlige.

« och Ibrahim, som vann »: han vann allt det han befalldes: och han fullgjorde troens alla egenskaper och dess grenar: hänsynen till den stora angelägenheten hindrade honom inte att sysselsätta sig med den lilla angelägenheten: Ma'mar underrättade oss: från Ibn Tawus: från hans fader: från Ibn 'Abbas: « och när hans Herre prövade Ibrahim med ord som Han fullgjorde »: Allah prövade honom genom renheten: fem (gärningar) på huvudet och fem på kroppen: vad de på huvudet beträffar: mustaschens skärande, munnsköljningen, siwaken, vattenandningen genom näsan och huvudshårets utredande: vad de på kroppen beträffar: naglarnas skärande, skärandet av de intima delarna, omskärelsen, armhålornas epilering och avföringarnas och urinens spårs tvättande med vatten.

Ibn Abi Hatim har överfört den: och det har överförts från Sa'id ibn al-Musayyab, från Mujahid, från ash-Sha'bi, från an-Nakha'i, från Abu Salih och från Abu al-Jald något liknande: och i de två Sahiherna, från Abu Hurayra, som sade: fitran är av fem: omskärelsen, skärandet (av de intima delarna), mustaschens skärande, naglarnas skärande och armhålornas epilering: och i Muslims Sahih och hos Sunan-samlingarnas folk, från Waki's hadith: från Zakariyya ibn Abi Za'ida: från Mus'ab ibn Shayba al-'Abdari al-Makki al-Hajabi: från Taliq ibn Habib al-'Anazi: från 'Abd Allah ibn az-Zubayr: Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sade: tio hör till fitran: mustaschens skärande, att låta skägget växa, siwaken, vattenandningen genom näsan, naglarnas skärande, fingerledernas tvättande, armhålornas epilering, skärandet av de intima delarna och vattnets avtorkande, det vill säga istinja'.

Och det skall komma, i nämningen av hans livslängd, talet om omskärelsen: ärendet är att han inte lät sig upptas av uppriktigheten mot Allahs (Hans härlighet vare prisad) fullgörande och ödmjukheten i den stora dyrkan, till att försumma hans kroppars intresse: och att ge varje lem vad som tillfaller den av återställande och förskönande: och att undanröja det som är fult, som hårens eller naglarnas överflöd: eller smutsens eller orenhetens närvaro: detta hör till hans ord den Högste om honom, av den stora förtjänsten: « och Ibrahim, som vann ».

Ibrahims palats i Paradiset

Ahmad ibn Sinan al-Qattan al-Wasiti och Muhammad ibn Musa al-Qattan berättade för oss: Yazid ibn Harun berättade för oss: Hammad ibn Salama berättade för oss: från Simak: från 'Ikrima: Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sade: i Paradiset finns ett palats: jag tror att han sade: av en pärla: det finns i det vareken spricka eller svaghet: Allah har berett det åt Sin nära vän Ibrahim (fred vare med honom) som vistelseort. Och Ahmad ibn Jamil al-Marwazi berättade för oss: an-Nadr ibn Shumayl berättade för oss: Hammad ibn Salama berättade för oss: från Simak: från 'Ikrima: från Abu Hurayra: från Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom), i närstående ord: och denna hadith: vi känner ingen som överfört den från Hammad ibn Salama med bestyrkandet åt honom, utom Yazid ibn Harun och an-Nadr ibn Shumayl: utan denna brist vore den till sahihens begreppsordningar: och de har inte extraherat den.

Ibrahims (fred vare med honom) beskrivning

Younous berättade för oss: al-Layth berättade för oss: från Abu az-Zubayr: från Jabir, som sade: profeterna visades för mig: där är Musa: en man bland männen, såsom om han vore Shanu'as män: och jag såg Isa ibn Maryam: den närmaste av dem jag såg i likheten är 'Urwa ibn Mas'ud: och jag såg Ibrahim: den närmaste av dem jag såg i likheten är er sällskapsman: det vill säga han själv (må Allahs böner och fred vare över honom): och jag såg Jibril (fred vare med honom): den närmaste av dem jag såg i likheten är Dihya. Imam Ahmad har överfört den ensam på denna väg, med denna formulering. Aswad ibn 'Amir berättade för oss: Isra'il berättade för oss: från 'Uthman, det är Ibn al-Mughira: från Mujahid: Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sade: jag såg Isa ibn Maryam, och Musa, och Ibrahim: vad Isa beträffar: han är röd, med krulligt hår, bred av bröst: vad Musa beträffar: han är mörk, massiv: och Ibrahim? Betrakta er sällskapsman: det vill säga han själv.

Bayan ibn 'Amr berättade för oss: an-Nadr berättade för oss: Ibn 'Awn underrättade mig: manuskriptet har här ett gap, och han sade: jag hörde den inte: vad Ibrahim beträffar: betrakta er sällskapsman: och vad Musa beträffar: han är krullig, mörk, på en röd kamel med en huvudtofs som bom: det verkar för mig att jag ser honom stiga ned i dalen. Så har även Bukhari överfört den i pilgrimfärdens Bok och i klädnadens Bok: och Muslim i deras helhet: från Muhammad ibn al-Muthanna: från Ibn Abi 'Adi: från 'Abd Allah ibn 'Awn, i dessa ord.

Ibrahim al-Khalils död och hans ålder

Han härskade 1000 år: och han var på tyrannvärjans högsta grad: vissa har nämnt att han hörde till Banu Rasib, åt vilka Nuh (fred vare med honom) sändes: och att han på den tiden var världens kung: de har nämnt att en stjärna steg som förmörkade solens och månens ljus: denna tids folk blev förskräckta av den: i dina undersåtar skall födas ett nyfött genom vars händer ditt kungadöme tar slut: han beföll alltså att hindra männen att närma sig kvinnorna: och att dem som skulle födas från och med detta ögonblick skulle dödas: Ibrahim al-Khalils födelse ägde rum i detta ögonblick: Allah (Hans härlighet vare prisad) beskyddade honom och bevarade honom från de perverse ränk: han växte upp till en lysande ungdom: Allah lät honom växa med vacker tillväxt: till dess att hans angelägenhet vore såsom sagts tidigare: och hans födelse ägde rum i Sus: i Babylonien: i Sawad, på Kuthas sida: och det har sagts tidigare, efter Ibn 'Abbas, att han föddes i Barza, i Damaskus öster.

När Allah förgjorde Nimrod genom hans händer utvandrade han till Harran: sedan till Syriens land: och han bosatte sig i Elias land, såsom vi har nämnt: och åt honom föddes Ismael och Isak: och Sara dog före honom, i byn Hébron, i Kanaans land: och hennes ålder var 127 år, enligt vad Bokens folk nämner: Ibrahim (fred vare med honom) sorgedade över henne: och grät henne: må Allah förbarmar sig över henne: 'Efron son till Sakhr sålde honom en grotta för 400 mithqal silver: och han begravde Sara där. Sedan Ibrahim bad om äktenskap åt sin son Isak: han gifte honom med Rifqa, Thawil son till Nahur son till Tarihs dotter: och han sände sin frigivne: denne förde henne från hennes land: med henne hennes amma och hennes tjänarinnor, på kamelryggar. Sedan gifte sig Ibrahim (fred vare med honom) med Qantura: hon födde honom Zamran, Yaqchan, Madan, Madyan, Shayaq och Shuh: och de har nämnt vad vart och ett av dessa Qanturas barn avkom.

Ibn 'Asakir har överfört från mer än en äldre, enligt Bokens folks berättelser, om dödsängelns ankomst hos Ibrahim (fred vare med honom), många berättelser: Allah vet bäst deras autenticitet. Han dog visst plötsligt: och likaså Dawud och Sulayman: och vad Bokens folk och andra nämner motsäger detta. Sedan blev Ibrahim (fred vare med honom) sjuk och dog 175 år gammal: och han begravdes i nämnda grotta, nära hans hustru Sara, på 'Efron den hittitska fält: och Ismael och Isak åtog sig hans begravning: må Allahs böner och fred vare över dem alla.

Det har nått vad som visar att han levde 200 år: såsom Ibn al-Kalbi sagt. Al-Mufaddal ibn Muhammad al-Jandi underrättade oss i Mekka: 'Ali ibn Ziyad al-Lahji berättade för oss: Abu Qurra berättade för oss: från Ibn Jurayj: från Yahya ibn Sa'id: från Sa'id ibn al-Musayyab, som sade: Ibrahim lät sig omskäras med en yxa, medan han var 120 år: och han levde sedan detta 80 år. Hafizin Ibn 'Asakir har överfört den på 'Ikrima ibn Ibrahims och Ja'far ibn 'Awn al-'Amris väg: från Yahya ibn Sa'id: från Sa'id: från Abu Hurayra, i mawquf tillstånd.

Nämning av berättelsen som vederlägger den som påstod att denna berättelses upphöjande är ett fel. Muhammad ibn 'Abd Allah ibn al-Junayd underrättade oss i Bust: Qutayba ibn Sa'id berättade för oss: al-Layth berättade för oss: från Ibn 'Ajlan: från hans fader: från Abu Hurayra, som sade: Ibrahim lät sig omskäras när han nått 120 år: och levde sedan detta 80 år: och han omskar sig med en yxa. Hafizin Ibn 'Asakir har överfört den på Yahya ibn Sa'ids väg: från Ibn 'Ajlan: från hans fader: från Abu Hurayra: 80 år hade förflutit på honom. Sedan har Ibn Hibban överfört: qadum är byns namn. Det som är autentiskt är att han lät sig omskäras sedan 80 år förflutit på honom: och i en version, medan han var 80 år: och ingen av de båda versionerna anspelar på att han levde sedan detta: och Allah vet bäst.

Muhammad ibn Ismail al-Hasani al-Wasiti, Waki's tafsirs överförare, sade om honom, i det han nämnt av tilläggen: Abu Mu'awiya berättade för oss: från Yahya ibn Sa'id: från Sa'id ibn al-Musayyab: Ibrahim var den förste att bära byxor: den förste att göra sig en bena i håret: den förste att raka sig: den förste att låta sig omskäras med en yxa, medan han var 120 år, och han levde sedan detta 80 år: den förste att mottaga en gäst med ära: och den förste vars hår blevo grått. Så har det överförts, i mawquf tillstånd: och det är närmare att vara upphöjt, motsatt åt Ibn Hibban: och Allah vet bäst.

från Yahya ibn Sa'id: Ibrahim var den förste att erbjuda en gäst gästfriheten: folkets förste att låta sig omskäras: folkets förste att skära sin mustasch: folkets förste att se grått hår: « Herre, vad är detta? » « Värdigheten. » « Herre, öka mig i värdighet. » Och den förste att skära sin mustasch: den förste att raka sig: den förste att bära byxor: och hans grav, och hans sons Isaks grav, och hans sons sons Yaqubs grav, är i den inhägnad Sulayman son till Dawud (fred vare med dem) byggde i Hébron land: som är landet idag känt som al-Khalil.

Och detta är mottaget genom tawatur, generation efter generation, av ett folk efter ett annat, sedan Israels barns tid till vår tid: att hans grav verkligen är i inhägnaden: vad dess lokalisering inne i den beträffar finns ingen autentisk berättelse av en Osårbar: det ankommer alltså att denna ort vare respekterad: och ärad på samma sätt: och förhärligad: och beskyddad: att man träder dess utkanter i fruktan att den Konfidensliges eller en av hans profetiska söners (fred vare med dem) grav vore under den. Man fann nära Ibrahim al-Khalils grav, på en sten, en inskrift ristad:

hans hopp har kvävt den hänsynslösa: den dör vars tid kommit; och den som närmat sig sin död: hans ränker gagna honom inte; och hur skulle den siste förbliva: av den vars förste dött; och mannen finner i gravkammaren: ingen annan sällskapsman än sitt verk.

Ibrahim al-Khalils barn

Den förstfödde av honom är Ismael, av Hajar kopten, egyptiskan: sedan Isak föddes honom av Sara, den Konfidensliges kusin: sedan gifte han sig efter henne med Qantura, Yaqtans dotter, kanaanen: hon födde honom sex: Madyan, Zamran, Saraj, Yaqchan, Nashaq: den sjätte nämndes inte. Sedan gifte han sig efter henne med Hajun, Amins dotter: hon födde honom fem: Kaysan, Suraj, Amim, Lutan och Nafas. Så har Abu al-Qasim as-Suhayli nämnt det i sin bok.

Och bland de stora angelägenheter som ägde rum under Ibrahim al-Khalils livstid: Luts folks historia och den universella bestraffning som drabbade dem.

Det är att Lut är Harans son, Tarahs son, som är Azar, såsom sagts tidigare: och Lut är Ibrahim al-Khalils broders son: Ibrahim, Haran och Nahur är alltså bröder, såsom vi framställt: denne Haran är den som byggde Harran: denna berättelse är svag, för att ha motsagt det Bokens folk har i hand: och Allah vet bäst.

Lut hade lämnat sin morbror den Konfidensliges (fred vare med honom) ort, på den befallning han gav honom och med hans tillstånd: han bosatte sig i staden Sodom, i Zughars Ghors land: den var denna orts moder: den hade land, utnyttjanden och byar knutna till den: och ett folk bland de mest perverse, de mest trolösa och de sämsta av folket, i det dolda och i det uppenbara, i seder och i uppförande: de skar av vägarna: kom till deras förbjudna församling: och förbjöds sig inget klandervärt de begick: för det sämsta av vad de gjorde: de nyskapade en snuskighet som ingen av Adams söner föregått dem i: nämligen närmandet av männen emellan världarna: och övergivandet av det Allah skapat av kvinnor åt Sina rättfärdiga tjänare: Lut kallade dem alltså att dyrka Allah den Högste ensam, utan medhjälpare: och förbjöd dem närmandet av dessa olagliga ting, de klandervärda snuskigheterna och de skamliga handlingarna: de uthärdade i sin villfarelse och sin tyrannvärja: och fortsatte i sin perversion och sin trolöshet: Allah lät alltså över dem komma den katastrof som inte avvisas, som de vareken anat eller räknat: och Han gjorde den till en liknelse i världarna: och en läxa som de lärda bland de klokga undervisas av:

« OCH [MINNS] Lot som sade till sitt folk: "Måste ni begå sådana skamliga handlingar som ingen i världen har begått före er Ni går, upptända av lust, till män i stället för till kvinnor! Nej, ni driver verkligen era utsvävningar för långt! Hans folk svarade inte, men de sade [till varandra]: "Vi måste driva bort dem ur vår stad! De är människor som vill hålla sig rena!" Och Vi räddade honom och hela hans hus utom hans hustru, som var bland dem som dröjde sig kvar, när Vi lät ett regn [av död och förintelse] falla över dem. Se där hur slutet blev för dessa obotfärdiga syndare! » Sura 7, 80-84

« OCH VÅRA budbärare kom till Abraham med ett glatt budskap. De hälsade honom "Fred!" och han svarade: "Fred [vare med er]!" Och han skyndade sig att bära fram en helstekt kalv. Men när han såg att de inte sträckte sina händer mot födan, blev han rädd [att de hade onda avsikter]. [Men] de sade: "Var inte orolig! Vi har sänts till Lots folk." Och hans hustru som stod [i närheten] log förnöjt. Då gav Vi henne det glada budskapet om Isaks [födelse] och om Jakob [som skulle födas] efter Isak.

Hon sade: "Skall jag, arma kvinna, föda en son, gammal och svag som jag är och min man har uppnått hög ålder? Detta är sannerligen märkligt!" [Budbärarna] sade: "Förvånas du över Guds beslut? Guds nåd och välsignelser skall vara med er alla i detta hus! Honom tillhör allt lov och pris!" När Abraham väl övervunnit sin rädsla och fått den goda nyheten [om Isaks födelse], ville han tala till förmån för Lots folk inför Oss - Abraham var en fördragsam man och alltid beredd att vända åter i ånger till Gud.

[Men budbärarna sade:] "Avstå, Abraham, från detta! Din Herres dom har fallit och det straff som skall drabba dem kan ingen avvärja." OCH NÄR Våra budbärare kom till Lot blev han bekymrad då han såg att han inte kunde skydda dem, och han utbrast: "Detta är en svart dag!"

Och invånarna skyndade till [från alla håll], drivna [av sina begär]; sedan länge hade de tagit för vana [att tillfredsställa sin lust] på detta skamliga sätt. [Lot] sade: "Mitt folk! Här är mina döttrar; det vore mindre anstötligt [om ni ville förströ er] med dem. Frukta Gud och drag inte skam över mig genom att förgripa er på mina gäster! Finns det inte en [enda] rättsinnig man bland er?" De svarade: "Du vet att dina döttrar inte är för oss och du inser nog vad vi vill." [Lot] utbrast: "Om jag ändå hade varit stark nog att övermanna er eller hade ett mäktigt stöd att lita till!"

[Änglarna] sade: "Lot! Vi är din Herres budbärare! Dessa [människor] skall inte lyckas tillfoga dig [något ont]. Bege dig nu i väg med din familj medan det ännu är mörkt, och låt ingen se tillbaka utom din hustru - det som skall drabba dem skall [även] drabba henne. Gryningen är den tid som är utsatt för dem - är inte morgonen nära?" När Vår dom föll lade Vi [städerna] i ruiner; [det förutbestämda straffet] drabbade dem som ett regn av stenblock i våg på våg, [alla] märkta med din Herres tecken. - Dessa [hårda slag] ligger aldrig långt borta från dem som begår sådana ogärningar! » Sura 11, 69-83

« OCH BERÄTTA för dem om Abrahams besökare - hur de steg fram till honom och hälsade honom med fredshälsningen och han sade: "Ert besök gör oss oroliga!" [Och] de sade: "Du har ingenting att frukta! Vi kommer med det glada budskapet till dig att [du skall få] en son [som skall bli en vis man]." [Abraham] svarade: "Detta budskap ger ni mig trots min höga ålder? Vad är detta som ni säger mig?" De sade: "Vårt budskap till dig är sanning. Var därför inte en av dem som misströstar [om Guds nåd]!" [Abraham] sade: "Vem - utom den som helt har gått vilse - ger upp hoppet om sin Herres nåd?"

[Och] han fortsatte: "Vilka [andra] ärenden för er hit, ärade budbärare?" De svarade: "Vi är sända till ett folk av obotfärdiga syndare [som skall förintas]. Lot och hela hans hus skall dock räddas - utom hans hustru som skall bli kvar - så har Gud beslutat - tillsammans med de övriga." OCH NÄR de utsända kom till Lot sade han: "Jag känner er inte." De svarade: "Nej, [vi är Guds utsända och] vi har kommit till dig med det som [dessa människor] aldrig ville tro på; ja, vi har gett dig ett sant besked - var förvissad om att vi säger sanningen.

Gå härifrån med din familj i skydd av nattmörkret - gå [själv] sist [för säkerhets skull] och låt ingen se tillbaka - och fortsätt i den riktning som skall anvisas er." Och Vi uppenbarade för honom detta [Vårt] beslut: "När dagen bryter in, skall alla dessa syndare ha förintats." Och stadens män, som gladde sig över den goda nyheten, kom [skyndande till Lots hus]. [Lot] sade: "Dessa män är mina gäster. Drag inte vanära över mig. Frukta Gud och gör inte detta till en skammens dag!" De svarade: "Har vi inte förbjudit dig att lägga dig ut för främlingar [som vi har lust till]?"

[Lot] sade: "Här är mina döttrar, om ni måste göra [vad ni har satt er i sinnet]." [De utsända sade:] "Så sant du lever [kommer de inte att lyssna till dig]! I sin upphetsning vet de inte vad de gör." Och när solen gick upp genljöd över dem dånet [av Guds straff]. Vi lade [deras städer] i ruiner och det förutbestämda straffet drabbade dem som ett regn av stenblock. I detta ligger sannerligen budskap till dem som försöker tränga in i tingens innersta mening. Dessa [städer] var belägna nära en ännu existerande väg. Här ligger helt visst ett budskap till dem som tror. » Sura 15, 51-77

« [ÄVEN] LOTS folk beskyllde [Guds] budbärare för lögn. Och deras broder Lot sade till dem: "Fruktar ni inte Gud Jag är ett sändebud [utsänd] till er, som ni kan lita på; frukta därför Gud och lyd mig! Jag begär ingen lön av er för detta - min lön får jag inte av någon annan än världarnas Herre. Måste ni, ensamma i hela skapelsen, söka er till ert eget manliga kön och förbigå dem som er Herre har skapat till hustrur åt er? Ni överskrider verkligen alla gränser!" De sade: "Lot! Vi svär att du kommer att jagas bort [från denna stad], om du inte slutar [med dina förmaningar]!"

[Lot] svarade: "Jag hör till dem som känner den starkaste avsky för det ni gör!" [Och han bad till Gud:] "Herre! Rädda mig och de mina från [dessa människor och] deras förehavanden!" Och Vi räddade honom och hela hans familj utom en gammal kvinna, som var bland dem som dröjde sig kvar. Därefter lät Vi de övriga gå under i ett regn [av död och förintelse] som Vi sände över dem. Ett olycksbringande regn, det som faller över dem som har varnats [förgäves]! I detta ligger förvisso ett budskap [till människorna], men de flesta av dem vill inte tro. Din Herre är den Allsmäktige, den Barmhärtige. » Sura 26, 160-175

« OCH [MINNS] Lot, som sade till sitt folk: "Begår ni dessa skamlösa handlingar med öppna ögon? Måste ni gå, upptända av lust, till andra män i stället för till kvinnor? Nej, ni saknar alla begrepp [om rätt och orätt]!" Hans folk gav inget annat svar än att de sade [till varandra]: "Låt oss driva ut Lots anhang ur staden! De är människor som vill hålla sig rena!" Och Vi räddade honom och hela hans hus utom hans hustru, som enligt Vår vilja var en bland dem som stannade kvar; och över dem lät Vi ett regn [av död och förintelse] falla - Ett olycksbringande regn, det som faller över dem som har varnats [förgäves]! » Sura 27, 54-58

« OCH [MINNS] Lot som sade till sitt folk: "Måste ni begå sådana skamliga handlingar som ingen i världen har begått före er Ni går, upptända av lust, till män i stället för till kvinnor! Nej, ni driver verkligen era utsvävningar för långt! Hans folk svarade inte, men de sade [till varandra]: "Vi måste driva bort dem ur vår stad! De är människor som vill hålla sig rena!" Och Vi räddade honom och hela hans hus utom hans hustru, som var bland dem som dröjde sig kvar, när Vi lät ett regn [av död och förintelse] falla över dem. Se där hur slutet blev för dessa obotfärdiga syndare! » Sura 7, 80-84

« Och när Våra sändebud kom till Abraham med det glada budskapet [om Isaks födelse], sade de: "Vi skall förinta folket i detta land; de är sannerligen onda människor." [Abraham] sade: "Lot är [bosatt] där" - och de svarade: "Vi vet mycket väl vem som bor där; vi skall helt visst rädda honom och [hela] hans familj med undantag av hans hustru, som skall vara bland dem som blir kvar." Och när Våra sändebud kom till Lot såg han att han inte hade möjlighet att skydda dem och blev bedrövad; men de sade: "Var inte bekymrad och sörj inte! Vi skall rädda dig och de dina utom din hustru, som är bland dem som skall bli kvar.

Vi är utsända [för att låta] ett straff från ovan [drabba] folket i detta land på grund av deras synd och deras trots." Och av [detta straff] har Vi efterlämnat spår som ett tydligt tecken för dem som använder sitt förstånd. » Sura 29, 31-35

« ÄVEN LOT var en av [Våra] budbärare. Vi räddade honom och hela hans familj utom en gammal kvinna, som var bland dem som dröjde sig kvar, och därpå lät Vi de övriga gå under. Ni passerar [ännu i dag] deras [ödelagda boplatser] tidigt om morgonen och när natten faller på. Vill ni inte använda ert förstånd » Sura 37, 133-138

« [Abraham] sade: "Vad är [annars] skälet till ert besök, ärade budbärare?" De svarade: "Vi har sänts [för att straffa] ett folk av obotfärdiga, trotsiga syndare; vi skall låta ett regn av stenblock falla över dem, [ett straff] fastställt i din Herres beslut för dem som har drivit sina utsvävningar för långt. Vi skulle föra bort de troende [som fanns i städerna som skulle förstöras] men, frånsett ett hus, fann vi ingen som hade underkastat sig Guds vilja." Och i [de ödelagda städerna] lämnade Vi ett budskap till dem som fruktar det plågsamma straff [som är följden av att framhärda i det onda]. » Sura 51, 31-37

« LOTS folk [trodde inte heller] på [Våra] varningar; [och] Vi sände över dem en orkan [av död och förintelse]. Men före gryningen räddade Vi Lot och dem som följde honom [i tron]. Vår nåd var med dem; så belönar Vi de tacksamma. [Lot] varnade dem för Vårt stränga straff; men de trodde inte på varningarnas [allvar] och försökte förmå honom att utlämna sina gäster [till dem]. Då slog Vi dem med blindhet. "Pröva då på Mitt straff, [ni som inte fäste vikt vid] Mina varningar!" » Sura 54, 33-37

Vi har behandlat dessa berättelser på deras platser, i dessa surors tafsir: Allah har nämnt Lut och hans folk på andra ställen i Koranen: vars nämning redan gjorts med Nuhs folk, 'Ad och Thamud. Ärendet nu är att samla vad som var av deras angelägenhet, och vad Allah lät komma över dem, i en helhet av verser och athar: och det är Allah vi begär undsättningen av.

Det är att Lut (fred vare med honom), när han kallade dem att dyrka Allah ensam utan medhjälpare, och förbjöd dem närmandet av det Allah nämnt om dem av snuskigheter, besvarade de honom inte och trodde inte på honom: till dess att det inte fanns en enda man av dem: och de övergav inte det de avvisats ifrån: men fortsatte på sitt tillstånd: och bevarade sig inte från sin förändring och sin villfarelse: och funderade att fördriva deras sändebud ur deras krets: och deras enda svar på deras tillrättavisning var att säga: « fördriven Luts familj ur er stad: det är folk som vill vara rena »: de gjorde av lovandet på dess topp ett klander som krävde fördrivning: och det som drev dem att hålla detta tal var blott envisheten och hårdnackan: Allah renade alltså honom och hans familj, utom hans hustru: och lät dem gå ut ur den på de bästa av utgångar: och lät dem, dem, i deras ort, i bostad: men sedan ha gjort på dem ett sumpigt hav med överströmmande vågor: vilket i verkligheten över dem är en eld som ryter och en hetta som antänder: och vars vatten är bittert salt: deras svar blev så blott när han förbjöd dem snuskigheternas snuskighet och den stora otukt som ingen av världens bebare föregått dem i: därför blev de en liknelse:

och en läxa för dem som är på den: och de skar, därmed, av vägarna: svek sällskapsmannen: och begick i deras församling, som var deras samlings-, tal- och nöjesort, det klandervärda bland orden: de ägnade sig åt denna snuskighet i deras sittningar: och hade ingen skam för sina sittningar: och ibland skedde den stora handlingen av dem i församlingarna: och de avstod sig inte från den: och lånade ingen uppmärksamhet åt en förmanares förmaning: inte åt en överförares råd: och de var, i detta och annat, såsom boskapsdjuren: men vilseledda ännu längre från vägen: de befriade sig inte från vad de hade i det närvarande: ångrade inte det som förflutit av det förgångna: och funderade inte, för framtiden, på en förändring: Allah grep dem alltså med ett grepp av en Mäktig Allmakt: « låt över oss komma Allahs straff, om du är av de sannfärdiga.

» De begärde alltså av honom det han varskott dem om av det smärtfulla straffets tillkomst, och den stora katastrofens tillkomst: i det ögonblicket åkallade hans ädla profet alltså emot dem: och bad världarnas Herre, de sändas gudomlighet, att undsätta honom emot det korrumperande folket: Allah vredgades av hans iver: och vredgades av hans vrede: besvarade hans åkallan: och bönhörde honom till hans begäran: och sände Hans ädla sändebud: och Hans mäktiga änglar: de passerade hos den Konfidenslige Ibrahim: och förkunnade honom det goda budskapet om den vetande pojken: och underrättade honom om det de kom för: den stora angelägenheten och den universella anläggningen: « han sade: vad är alltså er anläggning, o sända? De sade: vi är sända till ett brottsligt folk: för att kasta över dem stenar av lera, märkta hos din Herre, åt de överdrivande. » « Och när Våra sända kom till Ibrahim med det goda budskapet sade de: vi skall förgöra denna stads folk: dess bebare var orättfärdiga. Han sade: Lut finns där.

De sade: vi vet bättre vem som finns där: vi skall rädda honom, honom och hans familj, utom hans hustru: hon var av dem som förblev kvar. » « Sedan, när fruktan övergav Ibrahim och det goda budskapet nått honom, tvistade han med Oss om Luts folk. » Och det var att han hoppades att de skulle återvända ångerande: underkasta sig: vända sig ifrån: och återvända: « Ibrahim var förvisso mild, öm, återvändande till Allah. o Ibrahim, avstå från detta: din Herres ord har redan kommit: och dem skall komma ett oemotståndligt straff.

» Det vill säga: avstå från detta: och tala om annat: ty deras ord har sigillerats: deras straff, deras förgörelse och deras tillintetgörande obligatoriska: « din Herres ord har redan kommit »: det vill säga: den vars ord inte avvisas har befallt det: vars våldsamhet inte avvisas: och vars dom inte har någon uppskjutning: « och dem skall komma ett oemotståndligt straff. »

Sa'id ibn Jubayr, as-Suddi och Qatada har nämnt att han upphörde inte att säga: skall ni förgöra en stad i vilken det finns 300 troende? Nej. 200 troende? Nej. 40 troende? De sade: nej. 14 troende? Nej. Ser ni inte om det fanns där en enda troende? Nej. Han sade: « Lut finns där. » De sade: « vi vet bättre vem som finns där »: versen. « Herre, skall Du förgöra dem medan det finns där 50 rättfärdiga män? » « Jag skall inte förgöra dem medan det finns där 50 rättfärdiga. » Sedan steg Han ned till 10: « Jag skall inte förgöra dem medan det finns där 10 rättfärdiga. »

« Och när Våra sända kom till Lut var han bedrövad för dem: och kände å deras vägn en förtryckande förtret: han sade: detta är en svår dag. » När änglarna skildes från hos Ibrahim, och de vare Jibril, Mikail och Israfil, avancerade de till att komma till Sodoms land, i unga mäns vackra gestalt: prövning från Allah den Högste åt Luts folk: och upprättande av beviset emot dem: de begärde gästfriheten hos Lut (fred vare med honom): detta vid solnedgången: han fruktade att, om han inte tog dem in, skulle någon annan av de perverse folket ta dem in: och han räknade dem såsom människor bland folket: « han var bedrövad för dem: och kände å deras vägn en förtryckande förtret: han sade: detta är en svår dag. »

Ibn 'Abbas, Mujahid och Qatada sade: hård var hans prövning: och det på grund av det han visste om förbudet av dem denna natt, såsom han agerade med andra: de hade ställt honom till villkor att han inte tog in någon: men han såg den vars avvisande inte var möjligt. Qatada har nämnt att de kom till honom medan han var på en mark som tillhörde honom, där han arbetade: de bad honom om gästfriheten: han skämdes inför dem: och gick framför dem: och började ge dem underförstådda antydan i talet, i hopp om att de skulle vända sig från denna stad: och bosätta sig annorstädes: « vid Allah, jag känner inte, på jordens yta, folk av en stad mer förderfvade än dessa. » Sedan vandrade han litet: och de hade fått ordet att inte förgöra dem innan deras profet vittnat emot dem.

Änglarna gick ut från hos Ibrahim i riktning mot Luts folk: de kom vid midagen: när de nådde Sodoms flod mötte de Luts dotter ösa vatten åt de sina: han hade två döttrar: den äldsta hette Aritha: « o unga flicka, finns det en vistelseort? » « Här är er plats: träd inte in innan jag kommer till er. » Hon blev rädd för dem för deras folks skull: « o min fader, unga män begära dig vid stadens port: jag har aldrig sett folkens ansikten vackrare än deras: måtte ditt folk inte gripa dem för att täcka dem med vanära. » Hennes folk hade nämligen förbjudit honom att ta in en man: han förde alltså dem: och ingen visste någonting utom husets folk: « i Luts hus finns män vars ansikten jag aldrig sett like.

» Hennes folk kom alltså till honom, kastande sig emot honom.

« och tidigare begick de de dåliga handlingarna. » Det vill säga: detta, utöver det som dem redan nått av stora synder, stora och många: « han sade: o mitt folk, dessa är mina döttrar: de är renare åt er. » Han riktade dem mot närmandet av hans kvinnor: och de är hans döttrar i lagens mening: ty profeten är för gemenskapen såsom den nära anhörige: såsom det nått i hadithen: « profeten har mer rätt på de troende än de själva: och hans hustrur är deras mödrar » (al-Ahzab, 6). « Närmar ni er männen emellan världarna: och överger ni det er Herre skapat åt er av era hustrur? Ni är snarare ett folk av överträdare. » Och detta är det varom Mujahid, Sa'id ibn Jubayr, ar-Rabi' ibn Anas, Qatada, as-Suddi och Muhammad ibn Ishaq uttryckligen har dömt: och det är den riktiga uppfattningen: det andra ordet är ett fel, hämtat från Bokens folk: och de har förvanskat det: änglarna vare två: och de åt middag hos honom: och Bokens folk har i hög grad förvirrat denna historia.

« frukten alltså Allah: och täck mig inte med vanära i mina gäster: finns det inte bland er en förnuftig man? » Det är ett förbud åt dem emot närmandet av det som inte passar, snuskigheten: och ett vittnesbörd emot dem att det inte finns bland dem någon trovärdig man: inte hos dem något gott: men alla är dårförar, perverse: mäktiga, trolösa tyranner: och detta hörde till det änglarna ville höra av honom tidigare: « du vet väl att vi inte har någon rätt på dina döttrar: och du vet väl vad vi vill. » Över dem vare Allahs förbannelse: du vet det väl, o Lut: vi har ingen tvekan om våra kvinnor: och du vet väl vår anläggning och vårt mål: de ställde deras ädla sändebud emot detta fula tal: och fruktade inte den Mäktiges över det smärtfulla straffets våldsamhet: « om jag hade emot er kraft, eller att jag kunde söka skydd hos ett fast stöd.

» Han skulle önska att ha emot dem kraft: eller en undsättning: och en klan som understödde honom emot dem: för att låta över dem, på grund av denna tillrättavisning, det straff de förtjänar. Enligt Sa'id ibn al-Musayyab och Abu Salama, från Abu Hurayra, i upphöjd överföring: « vi har mer rätt åt tvivlet än Ibrahim: må Allah förbarmar sig över Lut: han sökte skydd hos ett fast stöd: och om jag hade förblivit i fängelset så länge som Yusuf förblev däri skulle jag ha besvarat den åkallande. » Abu az-Zinad har överfört det: från al-A'raj: från Abu Hurayra. Muhammad ibn 'Amr ibn 'Alqama sade, efter Abu Salama: « barmhärtighet från Allah över Lut: han sökte skydd hos ett fast stöd »: det vill säga Allah (Hans härlighet vare prisad): Allah väckte efter honom ingen profet utan att han var i behag gentemot sitt folk.

« Och stadens folk kom, fröjdande. Han sade: dessa är mina gäster: täck mig alltså inte med vanära: och frukten Allah: och täck mig inte med vanära. De sade: har Vi inte förbjudit er världarna? Han sade: dessa är mina döttrar, om ni skall göra det.

» Han beföll dem alltså närmandet av deras kvinnor: och varskott dem om uthärdandet i deras väg och deras dåliga handlingar: detta, medan de inte upphörde: och inte bevarade sig: men vare gång han vände dem ifrån det fördubblade de sin skyndan att nå dessa två gäster: och ansträngde sig häftigt: utan att veta vad ödet beredde dem: av det var emot de gick: och på deras nattens morgon skulle de transporteras: « vid ditt liv: de var i sin berusning, vandrande omkring. » « Och han hade visst varskott dem om Vår hand: de tvivlade på varskottet. De försökte till och med rycka åt sig hans gäster: Vi blindade alltså deras ögon: smaka alltså Mitt straff och Mina varskott. Och på morgonen greps dem av ett bestående straff i daggränsen.

» Exegeterna och andra har nämnt att Allahs profet Lut (fred vare med honom) upphörde inte att hindra sitt folk att träda in: och att avvisa dem: dörren stängd: och de anstiftande att öppna den och träda in i den: honom förmanande dem och vändande dem ifrån den bakom dörren: när ärendet trängdes: « om jag hade emot er kraft, eller att jag kunde söka skydd hos ett fast stöd. » « o Lut, vi är din Herres sända: de skall inte nå dig. » Han gick ut till dem: och slog deras ansikten med ett slag, med sin vinges spets: deras ögon blindades alltså: till dess att det sagts: den slog dem totalt: det återstod dem vareken ort: eller öga: eller spår: de återvände alltså i att känna murarna: « i morgon skall för oss och för honom vara ett ord »: Allah den Högste sade: « De försökte till och med rycka åt sig hans gäster: Vi blindade alltså deras ögon: smaka alltså Mitt straff och Mina varskott. Och på morgonen greps dem av ett bestående straff i daggränsen.

»

Det är att änglarna avancerade mot Lut (fred vare med honom), befällande honom att vandra, honom och hans familj, vid nattens slut: « och att ingen av er vänder sig om »: det vill säga: i ögonblicket då straffets brus hörs när det kommer över hans folk: och de beföll honom att hans vandring vore bakom dem, såsom den som bär vatten åt dem. « utom din hustru »: vid läsningen i ackusativ kan det vara att hon är undantagen av hans ord: « gå alltså med din familj »: såsom om han sade: utom din hustru: vandra alltså inte med henne: « och att ingen av er vänder sig om: utom din hustru »: det vill säga: hon, hon skall vända sig om: det som drabbar dem skall drabba henne: och läsningen i nominativ understödjer denna mening: men den första är mer uppenbar i meningen: och Allah vet bäst.

Luts hustrus namn är Waliha: och Nuhs hustrus namn är Waligha. « deras avtalade tid är morgonen: är inte morgonen nära? » När Lut (fred vare med honom) gick ut med sin familj: och de vare hans två döttrar: och ingen man av dem följde honom: hans hustru gick ut med honom: och Allah vet bäst. När de avlägsnats från deras land: och solen steg: vid dess uppgång kom dem från Allah det som inte avvisas: och av den svåra katastrofen det som inte kan undvikas: enligt Bokens folk beföll änglarna honom att bestiga det berg som fanns där topp: han avlägsnade sig från det: och bad dem gå till en stad nära dem: « gå: vi väntar dig till dess att du når den: och bosätter dig i den: sedan slår Vi med straffet »: de nämnde att han gick till Zughars stad som folket kallar Zughars Ghor.

« Sedan, när Vårt ord kom, gjorde Vi av dess övre del dess undre: och Vi lät över den regna stenar av lera, staplade, märkta hos din Herre: och de är inte fjärran från de orättfärdiga. »

Jibril ryckte upp dem med sin vinges spets, från deras plats: de vare 400 000 själar: fyra tusen tusen själar: och djuren som var med dem: och det dessa städer följde av land, orter och utnyttjanden: han lyfte allt: till dess att han burit dem till himlens höjder: till dess att änglarna hörde deras tuppar röster och deras hundars skall: sedan vände han den emot dem: och gjorde av dess övre del dess undre: och det första som därav föll vare dess kreneleringar: « och Vi lät över dem regna stenar av lera. » Och sijjil är ett persiskt ord arabiserat: det är det hårda, det solida, det starka: « staplade »: det vill säga att en del följer den andra i deras nederstörtning över dem från himlen: « märkta »: det vill säga: utmärkta: på varje sten är skrivet dess ägares namn på vilken den faller: för att krossa honom: « märkta hos din Herre, åt de överdrivande. » « och Vi lät över dem regna en regn: och vilket dåligt regn var det de varskotts.

» « och den omstörtade staden, Han sänkte den: och täckte över den vad som täckte den » (an-Najm, 53-54): det vill säga: Han vände den: och sänkte den omvänd, dess övre del i botten: och täckte den med en regn av stenar av lera av sijjil, tillstötande, märkta: på varje sten är inskrivet dess ägares namn på vilken den föll: bland de närvarande av dem i deras stad: och de frånvarande av den: resande: utvandrande: och utströdda utanför den.

Luts hustru förblev med sitt folk: hon gick visst ut med sin make och hans två döttrar: men när hon hörde det dånande: och stadens fall: vände hon sig mot sitt folk: och bröt sin Herres ord, det gamla och det nya: « och deras folk.

» En sten föll alltså på henne: och krossade henne: och fogade henne åt sitt folk, medan hon var på deras religion: och hon var för dem en spion på det som fanns hos Lut av gäster: « Allah ger i liknelse dem som trolösa: Nuhs hustru och Luts hustru: de vare under två av Våra rättfärdiga tjänare: de svek dem båda: ingenting de gjorde gagnade dem hos Allah: och det sades: träder in båda i Elden med dem som träder in i den » (at-Tahrim, 10): det vill säga: de svek dem i religionen: och följde dem inte i den: det avses inte att de var på en snuskighet: långt därifrån: aldrig: Allah dekreterar inte över en profet att hans hustru begår äktenskapsbrott: en profets hustru begick aldrig äktenskapsbrott: den som säger annat har förfelat sig med ett stort fel.

Allah den Högste sade, i anklagelsens historias berättelse, när Han lät de troendes moders A'isha, den Sannfärdiges dotter, Allahs sändebuds hustru (må Allahs välsignelse och fred vare över honom), oskuld komma ned, när anklagelsens folk sade vad de sade: Allah tillrättavisade de troende: och förebrådde dem: avvisade dem: förmanade: och varskott: « när ni mottog nyheten med era tungor: och sade av era munnar det ni inte har någon vetande om: och räknade det som lätt: medan det hos Allah är stort.

Och när ni hörde det: varför sade ni inte: det tillfaller oss inte att hålla detta tal: ära vare Dig: det är en stor förtal » (an-Nur, 15-16): det vill säga: ära vare Dig: att din profets hustru vore på denna grad av läghet: « och de är inte fjärran från de orättfärdiga »: det vill säga: och detta straff är inte fjärran från dem som liknar dem i deras handlingar: därför har vissa lärda gått till uppfattningen att den sodomitiske stenas: vareken han är gift eller inte: ash-Shafi'i har uttryckligen dömt det: och Ahmad ibn Hanbal: och en stor del av imamerna: de har också argumenterat med det imam Ahmad och Sunan-samlingarnas folk överfört från 'Amr ibn Abi 'Amrs hadith: från 'Ikrima, som sade: den ni finner utföra Luts folk handling: döda göraren och den på vilken den görs. Abu Hanifa har gått till uppfattningen att den sodomitiske kastas från en hög ort: och följt av steningen: « och de är inte fjärran från de orättfärdiga. »

Allah gjorde av denna lands plats ett sumpigt hav: vars vatten gagnar till ingenting: inte heller det som omger den av angränsande land, på grund av dess stank och dess läghet: den blev en läxa: och en liknelse: och en förebråelse: och ett tecken på Allah den Högstes allmakt: Hans storhet: Hans majestät: i Hans hämnd emot den som olyder Hans ord: kallar Hans sändebud lögnare: följer sin passion: och olyder sin Herre: och ett bevis på Hans barmhärtighet mot Sina troende tjänare, i deras befrielse från tillintetgörelserna: och deras utgång ur mörkrenarna till ljuset: « det finns däri ett tecken: men de flesta av dem är inte troende: och din Herre är visst den Mäktige, den Barmhärtige » (ash-Shu'ara, 174-175). « Då grep dem det dånande, vid soluppgången: Vi gjorde alltså av dess övre del dess undre: och Vi lät över dem regna stenar av lera. Det finns däri tecken för dem som läser tecknen: och den är på en väg som består. Det finns däri ett tecken åt de troende.

» Det vill säga: den som betraktar, med klarsynens och teckenläsningens öga, hur Allah förändrat detta land: och dess bebare: och hur Han gjort det, sedan det varit bebott och blomstrande: ödelagt och översvämmat: såsom Tirmidhi och andra har överfört, i upphöjd överföring: « akta er för den troende klarsynen: ty han betraktar genom Allahs ljus. » « Det finns däri tecken för dem som läser tecknen. »

« och den är på en väg som består »: det vill säga: på en banad, frekventerad väg till nu: « och ni passerar visst över dem på morgonen: och på natten: resonerar ni alltså inte? » « och Vi lämnade däri ett uppenbart tecken åt ett folk som resonerar. » « Vi lät alltså gå ut dem som fanns där av de troende: Vi fann däri blott ett hus av undergivna: och Vi lämnade däri ett tecken åt dem som fruktar det smärtfulla straffet. » Det vill säga: Vi har lämnat den läxa: och förebråelse: åt den som fruktar det kommande straffet: och fruktar den Barmhärtige i det dolda: och fruktar att stå inför sin Herre: och behärskar sin själ från passionen: och vänder sig alltså ifrån Allahs förbjudna ting: överger sina olydnader: och fruktar att likna Luts folk: den som liknar ett folk hör till dem: även om han inte är det på alla sätt: han är det på något sätt: såsom vissa sagt:

om ni inte är Luts folk i deras exakta likhet: är dock Luts folk inte fjärran från er:

Den kloke, den skiljande, den som fruktar sin Herre, den som förstår, överensstämmer med det Allah beföll honom: och accepterar det Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) lett honom till: närmandet av de tillåtna hustrur som skapats åt honom: och av tjänarinnor bland de vackra av dem: och att fjärra sig från att följa varje upprorisk djävul: för att varskottet skall fullbordas på honom: « och de är inte fjärran från de orättfärdiga. »

Madyans historia, Shu'aybs folk

« OCH TILL [folket i] Madyan [sände Vi] deras broder Shu`ayb. Och han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Ni har fått ett klart vittnesbörd från er Herre. Mät och väg därför med fulla mått [i allt vad ni företar er] och inkräkta inte i något avseende på andras rätt. Och stör inte ordningen och sprid inte sedefördärv på jorden, sedan allt där har ställts till rätta. Detta är för ert väl, om ni är troende.

Och lägg er inte i försåt överallt för att med hot spärra Guds väg för dem som tror på Honom och försök inte att få [denna väg] att förefalla krokig. Och minns att ni [en gång] var få [och svaga] och att Han lät ert antal växa. Och se hur slutet blev för dem som störde ordningen [på jorden] och spred sedefördärv! Och om det bland er finns de som tror på det budskap jag framför och andra som inte tror, ge er då till tåls till dess Gud dömer mellan oss; Han är den bäste domaren."

Folkets högmodiga äldste sade: "Vi skall sannerligen driva bort dig, Shu`ayb, och dina anhängare från vårt land om ni inte återvänder till vår tro." Han svarade: "Trots vår avsky [för den] För oss skulle det vara liktydigt med att ljuga om Gud, om vi återvände till er tro, när Gud har räddat oss från den. Det är otänkbart för oss att återvända till den om det inte är Guds, vår Herres, vilja. Vår Herre omfattar allt med Sin kunskap; vi sätter vår lit till Gud!" - "Herre! Gör sanningen uppenbar [i tvisten] mellan oss och vårt folk! Ingen gör sanningen uppenbar som Du!"

Folkets äldste, som [alla] förnekade sanningen, sade: "Om ni följer Shu`ayb kommer ni helt säkert att stå som förlorare." Men ett jordskalv drabbade dem och morgonen fann dem liggande framstupa på marken i sina hem - de som hade kallat Shu`ayb lögnare - [det var] som om de aldrig hade levt där i välstånd och trygghet - de som kallade Shu`ayb lögnare, de var nu förlorarna! Och han vände sig ifrån dem och sade: "Jag framförde min Herres budskap till er, mitt folk, och gav er goda råd. Skulle jag sörja över [sådana hårdnackade] förnekare » Sura 7, 85-93

« OCH TILL Madyans [folk sändes] deras broder Shu`ayb. Han sade: "Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom. Och mät inte och väg inte upp för knappt. Jag ser att välstånd råder hos er, men jag bävar för det straff [som kan drabba er] en Dag då ni finner er inringade [utan möjlighet att fly]. Mitt folk! Mät och väg med fulla mått [i allt vad ni företar er] som rätt och rimlighet bjuder, gör inte intrång i andras rättigheter och sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden. Det bästa för er, om ni tror [på Guds löfte], är vad Gud aldrig upphör att räkna er till godo. Men jag är inte satt att vaka över er."

De sade: "Hör, Shu`ayb! Måste vi enligt din tro överge det som våra förfäder tillbad och får vi inte längre göra som vi vill med vår egendom? Är du således den enda [människan på jorden] som är god och rättrådig!"

Han svarade: "Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och om Han frikostigt skänker mig allt vad jag behöver - [gör jag då inte rätt när jag talar till er som jag gör]? Det är inte min avsikt att [bakom er rygg] göra det som jag uppmanar er att avstå från; det enda jag vill är att så långt jag förmår [hjälpa er att] leva ett bättre liv. Om jag skall lyckas med detta ligger helt i Guds hand; till Honom litar jag och till Honom vänder jag alltid åter i ånger [över mina synder].

Mitt folk! Låt inte er tvist med mig leda er [till sådana handlingar] att ni drabbas av detsamma som drabbade Noas folk eller Huds folk eller Salihs folk - [eller] Lots folk [vars boplatser] inte var belägna långt från era [trakter]! Be nu er Herre om förlåtelse för era synder och vänd åter till Honom med ånger i sinnet. Min Herre är barmhärtig och kärleksfull!" [Men] de sade: "Mycket av det som du säger, Shu`ayb, övergår vårt förstånd. Vad vi kan se är att du har en svag [ställning] bland oss och om inte din familj hade funnits, skulle vi helt säkert ha stenat dig till döds; över oss har du ingen makt!"

Han svarade: "Har min familj större makt över er, mitt folk, än Gud som ni tror att ni saklöst kan lämna ur räkningen? Men min Herre har full uppsikt över allt vad ni företar er! Gör nu, mitt folk, vad som står i er makt [för att bekämpa tron]; jag skall göra mitt [för att befästa och utbreda den]! Ni skall [tids nog] få veta vem [av oss] som kommer att drabbas av ett förnedrande straff och vem som är lögnare. Vänta alltså [på vad som skall komma]! Jag skall vänta med er!"

Och när Vår dom föll räddade Vi i Vår nåd Shu`ayb och dem som följde honom i tron. Men över de orättfärdiga genljöd dånet [av Guds straff] och morgonen fann dem liggande framstupa i sina hem; [det var] som om de aldrig hade levt där i välstånd och trygghet. "[Nu] är det ute med [folket i] Madyan - det gick för dem som det gick för Thamud!" » Sura 11, 84-95

« Aykas folk var visst orättfärdiga: Vi hämnades alltså på dem: och båda är på en uppenbar väg » (Sad, 13 och al-Hijr, 79).

« [ÄVEN] FOLKET i [Madyans] skogsklädda dalar beskyllde [Guds] budbärare för lögn. Deras broder Shu`ayb sade till dem: "Fruktar ni inte Gud Jag är ett sändebud [utsänd] till er, som ni kan lita på; frukta därför Gud och lyd mig! Jag begär ingen lön av er för detta - min lön får jag inte av någon annan än världarnas Herre. Ge fullt mått och tillskansa er inte vinst på andras bekostnad; väg med rättvisande våg och inkräkta inte på andras rättigheter. Sprid inte sedefördärv eller annat ont på jorden, men frukta Gud som har skapat er och [alla] släkten före er!"

De sade: "Du är bara en av dem som har fallit offer för trolldom, du är ingenting annat än en människa som vi, och vi anser att du är en lögnare. Men försök förmå himlen att störta ned i stycken över oss, om du talar sanning!" Han svarade: "Min Herre har full kännedom om vad ni tar er för." Men de beskyllde honom [än en gång] för lögn. Och straffet drabbade dem en dag vars ljus skymdes i mörker, en straffets och skräckens dag. I detta ligger förvisso ett budskap [till människorna], men de flesta av dem vill inte tro. Din Herre är den Allsmäktige, den Barmhärtige. » Sura 26, 176-191

Madyans folk var ett arabiskt folk bebogande sin stad Madyan, som är en by i Mu'ans land, vid Syriens gränser, på Hijaz närliggande sida, nära Luts folks sjö: och de kom efter dem efter en kort tid: Madyan är en stam efter vilken staden namngavs: de är Banu Madyan, Madyans son, Ibrahim al-Khalils (fred vare med honom) son: den kallas på syriska: Bathrun. Shu'ayb son till Yashjan son till Lawi son till Yaqub: Shu'ayb son till Thawib son till 'Abaqa son till Madyan son till Ibrahim: Shu'ayb son till Sayfur son till 'Abaqa son till Thabit son till Madyan son till Ibrahim: andra släktuppgifter finns också om honom: och man säger hans mormoder: och man säger hans moder var Luts dotter: och han var bland dem som trodde på Ibrahim och utvandrade med honom: och trädde med honom in i Damaskus. Shu'ayb och Balaam var bland dem som trodde på Ibrahim den dagen han eldsbrändes: och de utvandrade med honom till Syrien: och han gifte dem åt Luts två döttrar.

Ibn Qutayba har nämnt det: och i allt detta finns också eftertankestoff: och Allah vet bäst.

Abu 'Umar Ibn 'Abd al-Barr har nämnt, i Salama ibn Sa'id al-'Anazis notis: han kom till Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom): och han omfamnade islam: « vilken utmärkt stam 'Anaza är, avundsystrad emot dem: undsatt: Shu'aybs folk och Musas båda svägerskor. » Om detta vore autentiskt skulle det visa att Shu'ayb var Musas svärfader: 'Anaza, därav att de är 'Anaza, Asads son, Rabi'as son, Nizars son, Ma'adds son, 'Adnans son: men dessa är yngre än han med en lång tid: och Allah vet bäst.

Fyra bland araberna: Hud, Salih, Shu'ayb och din profet, o Abu Dharr. Och vissa av de äldre kallade Shu'ayb profeternas talare: det vill säga för hans vältalighet, hans formulärings höghet och hans övertygande kraft i kallelsen av hans folk att tro på hans budskap: Ishaq ibn Bishr har överfört: från Juwaybir: och från Muqatil: från ad-Dahhak: Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom), när han nämnde Shu'ayb, sade: det är profeternas talare.

Madyans folk var trolösa: skar av vägarna: skrämmade de förbipasserande: och tillbade Aykan: som är ett träd av snåret, kring vilket utbredde sig en tät skugga som omgav det: och de var bland folkens sämsta i sitt uppförande: de snedvred måttet och vikten: var bristfälliga i båda: tog överflödet: gav den bristfälliga: Allah sände alltså bland dem en man av dem: och det är Allahs sändebud Shu'ayb (fred vare med honom): han kallade dem att dyrka Allah ensam utan medhjälpare: och förbjöd dem närmandet av dessa fula handlingar: att snedvrida folket av deras ting: och att skrämma dem på deras vägar och deras rutter: en del av dem trodde på honom: de flesta trolösa: till dess att Allah lät över dem komma den svåra katastrofen: « och till Madyan deras broder Shu'ayb. Han sade: o mitt folk, dyrka Allah: ni har ingen gudomlighet utom Han. Ett bevis har kommit er från er Herre.

» Det vill säga: en angivelse och ett uppenbart bevis: och en avgörande demonstration av sannfärdigheten av det med vilket jag kommit till er: och av det att Han mig sänt: och det är det som Allah har verkat genom hans händer av mirakler, som oss inte överförts i detalj: ehuru denna formulering gett angivelsen om det på sammanfattat sätt.

« fullgör alltså måttet och vikten: snedvrid inte åt folken deras ting: och så inte förderf på jorden sedan dess förbättring. » Han beföll dem rättrådigheten: och förbjöd dem orättvisan: « detta är bättre åt er, om ni är troende. Och sätt er inte på varje väg. » Det vill säga: varje rutt: « hotande »: det vill säga: er hotande folket om att ta deras egendomar, genom tullavgifter och annat: « och sätt er inte på varje väg, hotande.

» De tog nämligen tiondet av de förbipasserandes egendomar: och Ishaq ibn Bishr sade: från Juwaybir: från ad-Dahhak: de vare folk av tyranner och angripare: som satte sig på vägen: snedvred folket: det vill säga: berövade dem: och de vare de första att upprätta detta: « och sökande att göra den krokig. » Han förbjöd dem alltså den känbara, världsliga vägens avskärande: och den andliga, religiösa vägens: « och minns när ni var få till antalet: och Han mångfaldigade er: och betrakta hur slutet var åt förderfningens sädare. » Han påminde dem om Allah den Högstes nåd över dem i att mångfaldiga dem efter deras antals svaghet: och varskott dem om Allahs bestraffning emot dem om de motsade det vartill han lett dem: och det vartill han riktat dem: « och snedvrid inte måttet och vikten: jag ser er i det goda: och jag fruktar åt er ett omfattande dags straff.

» Det vill säga: stig inte upp i det ni är på: och uthärd inte däri: för att inte Allah skall förgöra det i era händer varandes välsignelse: och förarma er: och fjärra det varmed Han berikar er: och detta fogas till det kommandes straff: och åt dem båda (straff) förenats har han vunnit den förlorande transaktionen: han förbjöd dem alltså först närmandet av det som inte passar, bristfälligheten i måttet: och varskott dem om Allahs nåds tillbakadragande över dem i deras detta liv: och om Hans smärtfulla straff i deras kommande: och tillrättavisade dem med de starkaste av tillrättavisningar:

« och o mitt folk, fullgör måttet och vikten med rättvisa: och snedvrid inte åt folken deras ting: och så inte det onda på jorden, som förderfningens sädare. Det som består av Allah är bättre åt er, om ni är troende: och jag är åt er inte en väktare.

» Ibn 'Abbas sade: « det som består av Allah är bättre åt er »: det vill säga: Allahs försörjning är bättre åt er än folkens egendomars tagande genom bristfällighet: det som er återstår av vinst efter måttets fullgörande: och av vikten: är bättre åt er än folkens egendomars tagande genom bristfällighet: och detta har överförts från Ibn 'Abbas: och vad han sagt och överfört är utmärkt: « säg: det smutsiga och det goda är inte lika, även om det smutsigas överflöd förundrar dig » (al-Ma'ida, 100): han menar att det tillåtnas lilla är bättre åt er än det otillåtnas överflöd: ty det tillåtna är välsignat, vore det litet: och det otillåtna är tillintetgjort, vore det överflödande: « Allah tillintetgör Räntan: och låter allmosorna gagna » (ar-Rum, 39): « Räntan, hur överflödande den vore, utfaller i knapphet »: Ahmad har överfört det: det vill säga: i knapphet: « de båda parterna har valet så länge de inte skilts: om de säger sanningen: och redogör: finns välsignelse åt båda i deras försäljning: och om de döljer: och ljuger: tillintetgörs deras försäljnings välsignelse.

»

Ärendet är att den tillåtna vinsten är välsignad, vore den liten: och det otillåtna gagnar inte, vore det överflödande: « det som består av Allah är bättre åt er, om ni är troende. Och jag är åt er inte en väktare. » Det vill säga: gör det jag befäller er, i sökande av Allahs ansikte: och i hopp om Hans lön: och inte för att ni skall se, jag eller annat: de sade: « o Shu'ayb, befäller din bön oss att överge vad våra fäder tillbade: eller att göra av våra egendomar vad vi vill? Du, du är visst denömde, den vägledda.

» « Din bön, den du förrättar, är det den som befäller dig att påtvinga oss att vi inte tillber annat än din gudomlighet: och att vi överger vad våra äldsta fäder tillbade: och våra första förfäder: eller att vi inte handlar annat än enligt den formulering du behagar: och att vi överger de transaktioner du förkastar, även om det är vi som behagar dem? Du, du är visst denömde, den vägledda. » Ibn 'Abbas, Maymun ibn Mihran, Ibn Jurayj och Zayd ibn Aslam sade: de höll dessa tal, Allahs fiender, på hånets sätt.

« Han sade: o mitt folk, ser ni: om jag är på ett bevis från min Herre: och att Han mig försörjt av Sig en vacker försörjning? Och jag vill inte strida emot er i det jag er förbjuder: jag vill blott förbättringen, så mycket jag kan: och min lyckan beror blott på Allah: hos Honom överlämnar jag mig: och till Honom vänder jag mig ångerande. » Det är en ömhet med dem i formuleringen: « ser ni, o de som behandlar som lögnare: om jag är på ett bevis från min Herre »: det vill säga: på en uppenbar ordning från Allah den Högstes sida, att Han mig sänt till er: « och att Han mig försörjt av Sig en vacker försörjning »: han menar profetsskapet och missionen: han menar: Hans rikedom som gör er beroende av att känna den: vilken ränk har jag alltså med er? Och detta såsom det tidigare sagts om Nuh (fred vare med honom) att han sade till sitt folk: det är detsamma.

« och jag vill inte strida emot er i det jag er förbjuder. » Det vill säga: jag befäller er en ordning blott jag själv den förste att fullgöra: och när jag er förbjuder en sak: är jag den förste att överge den: och det är den lovade egenskapen, stora: och dess motsatta är den förkastade egenskapen, klandervärda: såsom Israels barns lärda i slutet av deras tid ägnade sig åt den: « befäller ni folket gudfruktigheten, och glömmer ni er själva, medan ni reciterar Boken? Resonerar ni alltså inte? » (al-Baqara, 44).

Han sade: « man förer fram en man: han kastas i Elden: och hans buks inälvor hällas ut »: det vill säga: hans tarmar går ut ur hans buk: och han vrider sig med dem: « o en viss, vad fattar dig? Beföll du inte det goda: och förbjöds du inte det klandervärda? Jo: jag beföll det goda: utan att komma till det: och jag förbjöd det klandervärda: och kom till det. » Och detta är de profeternas motsattas karakteristik, bland de perverse och de olyckliga: « och jag vill inte strida emot er i det jag er förbjuder: jag vill blott förbättringen, så mycket jag kan.

» Det vill säga: jag vill, i hela min angelägenhet, blott förbättringen i handlingarna och orden: av min möda och min förmåga: « och min lyckan »: det vill säga: i alla mina tillstånd: « beror blott på Allah: hos Honom överlämnar jag mig: och till Honom vänder jag mig ångerande. » Det vill säga: hos Honom överlämnar jag mig i angelägenheternas rest: och till Honom är min återkomst och mitt öde i hela min angelägenhet: och detta är en ort av lockande inbjudan: « och o mitt folk, måtte er tvistelighet inte förmå er begå det som drabbar er liksom det som drabbade Nuhs folk: eller Huds folk: eller Salihs folk: och Luts folk är inte fjärran från er.

» Det vill säga: måtte er motstånd emot mig: och er hat emot det med vilket jag kommit till er: inte driva er att uthärda i er villfarelse: er okunnighet: och er motstånd: för att inte Allah skall låta över er komma straffet och pesten, liknande det Han lät komma över era like: och era likar: bland Nuhs folk: Huds folk: och Salihs folk: av lögnarbetare motståndare.

« och Luts folk är inte fjärran från er. » Dess mening i tiden: det vill säga: inte av den gamla tiden: eftersom dem redan nått vad Allah lät komma över dem för deras trolöshet: och deras tyrannvärja: dess mening: och de är inte från er fjärran på orten: och orten: i karaktärerna och de skamliga handlingarna: av vägarnas avskärande: och av folkens egendomars tagande, öppet: och i det dolda: med alla slags ränker och förevändningar. Och försoningen mellan dessa ord är möjlig: ty de vare inte fjärran från dem: vareken i tiden: eller i orten: eller i karaktärerna.

« Och begär förlåtelse åt er Herre: sedan vänder till Honom ångerande: min Herre är Barmhärtig, Kärlig. » Det vill säga: befri er från det ni är i: och vänder ångerande till er Herre, den Barmhärtige, den Kärlige: ty den som återvänder till Honom ångerande accepterar Han hans ånger: ty Han är Barmhärtig mot Sina tjänare: mer barmhärtig mot dem än en moder mot sitt barn: och Kärlig: det vill säga: den Älskade: och Han älskar: även efter Hans tjänares synd: även om det gäller stora dödssynder.

« De sade: o Shu'ayb, vi förstår inte mycket av det du säger: och vi ser dig visst svag bland oss. » Det har överförts från Ibn 'Abbas: och från Sa'id ibn Jubayr: att han var blind av synen: och det har överförts i en upphöjd hadith att han grät av kärlek till Allah till att bli blind: och Allah gav honom tillbaka sin syn: « o Shu'ayb, gråter du av fruktan för Elden: eller av din längtan åt Paradiset? » « Snarare: av kärlek till Dig: när jag betraktar Dig bryr jag mig inte om vad man gör med mig. » « Salig min möte med dig, o Shu'ayb: därför lät Jag din bens märg stickas genom Musa ibn 'Imran, Min tilltalare.

» al-Wahidi har överfört den: från Abu al-Fath Muhammad ibn 'Ali al-Kufi: från 'Ali ibn al-Hasan ibn Bundar: från Abu 'Abd Allah Muhammad ibn Ishaq ar-Ramli: från Hisham ibn 'Ammar: från Ismail ibn 'Ayyash: från Bahr ibn Sa'd: från Shaddad ibn Aws: från Profeten (må Allahs välsignelse och fred vare över honom), i närstående ord: och detta är mycket sällsamt: al-Khatib al-Baghdadi har försvagat den: « utan din klan stenade vi dig: och du har ingen myndighet över oss. »

« vi förstår inte mycket av det du säger »: det vill säga: vi fattar det inte: inte heller förstår vi det: därför att vi inte älskar det: och inte vill det: och vi har ingen strävan mot det: inte heller något intresse för det: och detta är såsom Qurayshs trolösa sade till Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom): « och de sade: våra hjärtan är i höljen, av det du kallar oss till: och i våra öron är en dövhet: och mellan oss och dig en skiljevägg: agera alltså: vi också agerar » (Fussilat, 5). « och vi ser dig visst svag bland oss. » « Din stam: och din klan är bland oss: utan dem stenade vi dig: och du har ingen myndighet över oss. » Han sade: « o mitt folk, är min klan mäktigare för er än Allah?

» Det vill säga: ni fruktar min stam: och min klan: och visar hänsyn åt mig på grund av dem: och ni fruktar inte Allahs klander: och visar inte hänsyn åt mig för att jag är Allahs sändebud: klanen blev alltså åt er mäktigare än Allah: « och att ni vänder Honom ryggen. » Det vill säga: ni har lagt Allahs sida bakom era ryggar: « min Herre omfattar vad ni gör. » Det vill säga: Han vet vad ni gör: och vad ni begår: Han omfattar allt detta: och Han skall er löna för det den dag ni förs tillbaka till Honom: « och o mitt folk, agera enligt er ställning: jag agerar: ni skall snart veta på vem ett förödmjukande straff faller: och vem som är lögnaren: och akta: jag är med er en akta.

» Och detta är ett hårt hot: och ett avgörande varskott: att de skall uthärda i sin väg: deras metod: och deras sätt: « ni skall snart veta » åt vem hemvistens slut är: och på vem tillintetgörelsen: och ruinerna skall falla: « på vem ett förödmjukande straff faller »: det vill säga: i detta liv: « och på honom faller ett bestående straff »: det vill säga: i det kommande: « och vem som är lögnaren »: det vill säga: av mig eller av er, i det han underrättat: förkunnat: och varskott: « och akta: jag är med er en akta. »

« och om en del av er tror på det varmed jag sänts: och att en del inte tror: ha alltså tålamod till dess att Allah dömer mellan oss: Han är de bästa domare. Hans folks notabler uppsvällna av högmod sade: vi skall visst fördriva dig, o Shu'ayb, dig och dem som trott med dig, ur vår stad: eller ni återvänder till vår religion. Han sade: och detta, även om vi inte vill det? Vi skall visst smida emot Allah en lögn om vi återvänder till er religion, sedan Allah oss därifrån räddat: det tillfaller oss inte att återvända därtill, om inte Allah, vår Herre, vill det: vår Herre omfattar allting i Hans vetande: hos Allah överlämnar vi oss.

Herre, döm mellan oss och vårt folk med sanningen: Du är de bästa domare. » De försökte, enligt deras anspråk, återföra dem av dem som trott till deras religion: Shu'ayb reste sig alltså för samtalet i sitt folks namn: « och detta, även om vi inte vill det? » Det vill säga: dessa återvänder inte till er av eget val: och återvänder till den, om de återvänder, blott av tvång: tvingade: och det därför att när troens glädje genomträngt hjärtana irriterar sig ingen över den: och ingen vill avvika från den: och ingen kan från den avvisas.

« Vi skall visst smida emot Allah en lögn om vi återvänder till er religion, sedan Allah oss därifrån räddat: det tillfaller oss inte att återvända därtill, om inte Allah, vår Herre, vill det: vår Herre omfattar allting i Hans vetande: hos Allah överlämnar vi oss. » Det vill säga: Han räcker oss: och Han är vår beskyddare: och till Honom är vår tillflykt i hela vår angelägenhet: « Herre, döm mellan oss och vårt folk med sanningen: Du är de bästa domare. » Det vill säga: de bästa domare: han åkallade alltså emot dem: och Allah avvisar inte Hans sändebudars åkallan när de begär undsättning emot dem som förnekat dem: och trolösa i dem: och motsagt deras sändebud: och därmed uthärdade de i det de var insvepta: och höll fast vid det: « och de notabler som trolösa av hans folk sade: om ni följer Shu'ayb skall ni visst vara de förlorande. »

« Då grep dem jordskalvet: och där är de liggande i deras boningar.

» Han nämnde, i sura al-A'raf, att de greps av ett jordskalv: det vill säga: att deras jord darrade med dem: och skakades av ett häftigt jordskalv: som lät deras själar gå ut ur deras kroppar: och reducerade deras lands djur såsom dess mineraler: och deras kadavrer blev prostrerade högar: utan själar i dem: inte heller rörelser: inte heller sinnen: Allah samlade emot dem slags av bestraffningar: varianter av förebilder: och former av tillintetgörelser: och det för det de var prydda med karaktärsfulhet: Allah släppte över dem ett häftigt jordskalv: som stillade rörelserna: och ett stort dån: som släckte rösterna: och ett mörker: av vilket Han sände över dem eldens gnistor, från alla dess sidor och riktningar: men den Högste har nämnt om dem, i varje sura, det som passar dess sammanhang: och överensstämmer med dess parallellism: i al-A'raf historiens sammanhang: de gjorde Allahs profeten och hans sällskap till åtlöje: « jordskalvet grep dem alltså: och där är de liggande i deras boningar.

» Han ställde alltså åtlöjet emot jordskalvet: och fruktan emot att skrämma: och det passar detta sammanhang: och knyter sig till det som föregått det av sammanhang: vad sura Hud beträffar har Han nämnt att « det dånande grep dem: och där är de liggande i deras boningar »: och det därför att de sade till Allahs profeten, på hånets sätt: « befäller din bön oss att överge vad våra fäder tillbade: eller att göra av våra egendomar vad vi vill? Du, du är visst denömde, den vägledda. » Det behagade alltså att nämna det dånande: som är såsom en påminnelse till ordningens röst: emot närmandet av detta fula tal: av vilket de visade okunnighet emot denna ädle sändebud: värde trovärdig: och vältalig: dem kom alltså ett dånande: som gjorde dem tysta: med ett jordskalv: som gjorde dem orörliga: vad sura ash-Shu'ara beträffar har Han nämnt att « den Obscuritets dags straff grep dem »: och det var ett svar på vad de bett om:

« du är visst av de förhäxade: och du är blott en man som vi: och vi tror att du är av lögnarna: låt alltså över oss falla himmelsskärvor, om du är av de sannfärdiga. Han sade: min Herre vet bäst vad ni gör. De behandlade honom alltså som lögnare: den Obscuritets dags straff grep dem: det var ett straff av en enorm dag. »

Den bland exegeterna, såsom Qatada och andra, som gjorde anspråk på att Aykas folk är ett annat samfund, annat än Madyans folk: hans ord är svagt: deras bevis är dubbelt: « Aykas folk behandlade de sända som lögnare, när Shu'ayb sade dem »: « deras broder »: såsom Han sade: « och till Madyan deras broder Shu'ayb. » Och att Han nämnt deras straff genom Obscuritetens dag: och nämnt åt dessa jordskalvet: eller det dånande.

« Aykas folk behandlade de sända som lögnare »: därför att Han beskrivit dem genom Aykans dyrkan: broderskapets nämning passar alltså inte här: och när Han knyter dem åt stammen avviker Shu'aybs nämning såsom deras broder: och denna distinktion hör till de fina, kostbara och ädla pärlorna: vad deras argumentering genom Obscuritetens dag beträffar: om detta vore, för sig självt, ett bevis att dessa är ett annat samfund: vore räkningen av hämnden genom jordskalvet: och det dånande: ett bevis att de vore två andra samfund: och detta säger ingen som förstår något i detta ärende: vad hadithen som hafizin Ibn 'Asakir citerat i profeten Shu'aybs (fred vare med honom) notis beträffar: på Muhammad ibn 'Uthman ibn Abi Shaybas väg: från hans fader: från Mu'awiya ibn Hisham: från Hisham ibn Sa'd: från Shaqiq ibn Abi Hilal: från Rabi'a ibn Sayf: från 'Abd Allah ibn 'Amr, i upphöjd överföring: « Madyan: och Aykas folk är två samfund: Allah sände till dem Shu'ayb profeten (fred vare med honom).

» Det är en sällsam hadith: och bland dess överförare någon över vilken diskuterats: och det mest sannolika är att den hör till 'Abd Allah ibn 'Amrs ord, av det honom tilldrog sig Yarmukdagen, av dessa två överraskande frågor, om Israels barns berättelser: och Allah vet bäst.

Sedan har Allah om Aykas folk nämnt, av klander, det Han om Madyans folk nämnt: av bristfälligheten i måttet och vikten: vilket visar att de är ett enda samfund: förgjort av slags av straff: och Han har nämnt, på vart ställe, det som passar detta tilltal.

« den Obscuritets dags straff grep dem: det var ett straff av en enorm dag.

» De nämnde att en intensiv hetta drabbade dem: och Allah stillade vindens andedräkt å deras vägn under 7 dagar: och ingenting gagnade dem därmed: inte vatten: inte skugga: inte deras inkläende i moln: de flydde alltså sin ort mot ödemarken: ett moln gav dem skugga: de samlades under det för att njuta dess skugga: när de vore till fullo under det sände Allah det emot dem: slagande dem med gnistor: och av eldens meteorer: och jorden darrade med dem: och ett dånande kom dem från himlen: som lät själarna gå ut: och tillintetgjorde kropparna: de blev alltså i deras boningar liggande: dem som behandlat Shu'ayb som lögnare: såsom om de aldrig däri blomstrat: dem som behandlat Shu'ayb som lögnare: det är de de förlorande: och Allah befriade Shu'ayb: och dem som var med honom av de troende: « och när Vårt ord kom räddade Vi Shu'ayb och dem som trodde med honom, av en barmhärtighet från Oss: och det dånande grep dem som var orättfärdiga: och där är de liggande i deras boningar: såsom om de aldrig däri blomstrat: förgås alltså Madyan såsom Thamud förgått.

» « och de notabler som trolösa av hans folk sade: om ni följer Shu'ayb skall ni visst vara de förlorande. Då grep dem jordskalvet: och där är de liggande i deras boningar: dem som behandlat Shu'ayb som lögnare: såsom om de aldrig däri blomstrat: dem som behandlat Shu'ayb som lögnare: det är de de förlorande. » « om ni följer Shu'ayb skall ni visst vara de förlorande. » Sedan nämnde den Högste om deras profeten att han tillrättavisade dem åt dem själva: genom att förebrå dem: varskotta dem: och risa dem: den Högste sade: « o mitt folk, jag har er väl förmedlat min Herres budskap: och jag er rådgivit: hur skulle alltså jag sorged över ett folk av trolösa?

» « o mitt folk, jag har er väl förmedlat min Herres budskap: och jag er rådgivit. » Det vill säga: jag har fullgjort det mig tillkom av fullständig förmedling: och av fullkomligt råd: och jag vaktat er vägledning, av allt jag kunde: och nått: och det gagnade er inte: ty Allah leder inte den Han vilseleder: och de har ingen undsättare: jag sorged alltså inte efter det över er: därför att ni inte accepterade rådet: och inte fruktade vanärens dag: « hur skulle alltså jag sorged »: det vill säga: skall jag sorged: över ett folk av trolösa?

Det vill säga: ni accepterar inte sanningen: vänder er inte tillbaka till den: och bryr er inte om den: dem kom alltså av Allahs våldsamhet, som inte avvisas: som inte försvaras: och som ingen som den drabbar kan avvika ifrån: eller undkomma den: hafizin Ibn 'Asakir har nämnt, i hans historia, från Ibn 'Abbas, att Shu'ayb (fred vare med honom) vore efter Yusuf (fred vare med honom): och från Wahb ibn Munabbih att Shu'ayb (fred vare med honom) dog i Mekka: och dem som var med honom av de troende: och deras gravar är i Kaabas väster: mellan Dar an-Nadwa: och Banu Sahms hus.