Israel (Yaqub) och berättelsen om Yusuf, son till Yaqub

Yusuf, Yaqubs son, drömde att elva stjärnor, solen och månen fällde sig ned inför honom; hans bröder, avundsjuka, kastade honom i en brunn. Såld för ett ringa pris i Egypten, falskt anklagad av azizens hustru, fängslad, tolkade han två kamraters drömmar och därefter kungens: sju år av välstånd och sedan sju år av hunger. Utsatt över jordens skatter behöll han Binyamin genom bägaren i hans säck och lät därför sig känna igen av sina bröder och sade till dem: « ingen förebråelse över er i dag ». Hans tunika återgav Yaqub synen, och synen fullbordades när hans föräldrar och hans bröder föll nedfallande inför honom.

Allah har låtit om honom, och om vad som tillstött honom i hans angelägenhet, en soura av Koranen den enorma, för att man skall meditera vad den innehåller av visdomar och förmaningar och sedligheter och vis domning: « Alif, Lam, Ra: detta är den upplysande Bokens verser. Vi har låtit den falla, en arabisk Koran, kanske ni förstår. Vi berättar för dig den vackraste av berättelser, med det Vi har uppenbarat för dig av denna Koran, och du var förut av de tanklösa. » Vi har talat om de lösgjorda bokstäverna i början av soura al-Baqaras tafsir; den som vill deras prövning må se där, och vi har talat om denna soura i sammandrag på dess plats i tafsiren, och vi nämner här en bit av vad som finns i den, på det mest koncisa och lyckade sättet.

Sammanfattningen av talet här är att den Upphöjde prisar Sin enorma Bok som Han lät falla över Sin tjänare och Hans ädle sändebud, på ett vältaligt, upplysande, uppenbart och klart arabiskt språk, som varje klarsynt och ren begåvning förstår: det är den ädlaste av böcker som fallit från himlen; den lät falla den ädlaste av änglar över den ädlaste av skapelser, på de ädlaste tider och platser, på det mest vältaliga tunga och det mest uppenbara uttryckssättet; om sammanhanget är i berättelser förgångna eller kommande nämner den de vackraste och klaraste, och utvisar sanningen om det folket rått skiljaktiga i, och slår ned falskheten, avvisar förnekaren och återvisar honom; och om det är i bud och förbud är det de rättvisaste lagarna och de klaraste vägarna, det klaraste av domar och det rättvisaste av utslag: « och din Herres ord har fullbordats i sanningsenlighet och i rättvisa », det vill säga i sanningsenlighet i berättelserna och i rättvisa i bud och förbud; « Vi berättar för dig den vackraste av berättelser, med det Vi har uppenbarat för dig av denna Koran, och du var förut av de tanklösa », det vill säga i förhållande till vad dig däri har uppenbarats; « och så har Vi uppenbarat för dig en ande från Vår ord, du visste inte vad Boken var och inte vad tron var, men Vi gjorde den till ett ljus,

genom vilket Vi leder den Vi vill av Våra tjänare, och du leder sannerligen till en riktig väg, Allahs väg, åt vilken tillhör det som är i himlarna och det som är på jorden; till Allah gå angelägenheterna tillbaka. » « Så berättar Vi för dig nyheter om det som gått föregående, och Vi har gett dig från Oss en påminnelse; den som vänder sig från den skall Uppståndelsens dag bära en börda och förbliva i den i evighet, och vad för en dålig börda åt dem Uppståndelsens dag »: det vill säga den som vänder sig från denna Koran och följer andra böcker mottar därför detta hot, såsom han sade i hadithen överförd i Musnad och av Tirmidhi, från Ali, de troendes befälhavare: den som söker ledningen i annat än den förleder Allah.

Surayj ibn an-Nu'man berättade för oss: Hushaym berättade för oss: Mujalid underrättade oss från ash-Sha'bi, från Jabir, att Omar ibn al-Khattab kom till Profeten med en bok som nått honom från vissa av Skriftfolket och läste den; Profeten blev vred och sade: vill du tränga in i den, al-Khattabs son? Vid den som håller min själ i Sin hand är jag kommen till er med den vit och ren; fråga dem inte om något, annars underrättar de er om en sanning ni förnekar eller om en lögn ni tror; och vid den som håller min själ i Sin hand, om Musa framträdde bland er och ni följde honom medan ni övergav mig, skulle ni gå vilse; ni är min del av folken och jag är er del av profeterna.

Vi har överfört vägarna av denna hadith och dess formuleringar i början av soura Yunus; han förmanade folket och sade i sin predikan: människor, åt mig har givits de syntetiska orden och de sista, och åt mig har givits en sammanfattande framställning, och jag är kommen till er med den vit och ren; förvilla den därför inte, och låt inte förvillarerna förvilla er. Sedan befallde han att detta blad skulle suddas bokstav för bokstav.

« OCH JOSEF sade till sin fader: "I drömmen såg jag elva stjärnor och solen och månen och jag såg dem buga sig till jorden inför mig!" [Jakob] svarade: "Käre son! Berätta inte om din dröm för dina bröder! [Avundsjuka] kan driva dem att smida onda planer mot dig; Djävulen är sannerligen människans svurne fiende!

Just så [som du har sett i drömmen] skall du bli en av din Herres utvalda och Han skall skänka dig en djupare förståelse av innebörden i det som sker och ge dig och hela Jakobs hus Sin välsignelse i fullaste mått, liksom Han en gång gav dina förfäder Abraham och Isak [Sin fulla välsignelse]. Din Herre är allvetande, vis." » Sura 12, 4-6

Vi har redan framställt att Yaqub hade tolv söner, män; vi har namngett dem, och till dem återförs alla Israels barns stammar, och den ädlaste och mest vördade och störste bland dem var Yusuf. En grupp lärda har hävdat att det bland dem inte fanns någon annan profet än han, och att resten av hans bröder inte mottog uppenbarelse, och det uppenbara av vad som överförts om deras gärningar och yttranden i denna historia leder dit: « Säg: vi tror på Allah och på vad som lät fallas till oss och på vad som lät fallas till Ibrahim och Ismael och Isak och Yaqub och stammarne. » Och han har påstått att dessa är stammarne; hans argumentation är därför inte fast, ty det som avses med stammarne är Israels barns folk, och det som däri fanns av profeter på vilka himmelens uppenbarelse faller, och Allah vet bäst.

Och bland det som befäster att Yusuf är den som förmånades bland sina bröder av sändebudsuppdraget och profetskapet är att Han har vittnat om hans profetskap och om uppenbarelsen till honom i mer än en vers av Sin mäktiga Bok och inte vittnat om någon av hans bröder annat än honom; detta utvisar därför vad vi har nämnt. Abd as-Samad berättade för oss: Abd ar-Rahman ibn Abdallah ibn Dinar berättade för oss från hans fader, som sade: den ädle, den ädles son, den ädles son, den ädles son: Yusuf, Yaqubs son, Isaks son, Ibrahims son. Enbart al-Bukhari överförde den, och han överförde den från Abdallah ibn Muhammad och från Abda, från Abd as-Samad ibn Abd al-Warith med honom. Vi har nämnt dess vägar i Ibrahims historia, vilket befriar från att upprepa det här, och till Allah höra loven och nåden.

Exegeterna har sagt: Yusuf såg, ännu liten före puberteten, såsom om elva stjärnor, som utvisar resten av hans bröder, och solen och månen utvisande hans båda föräldrar, fällde sig ned alla inför honom; han förundrades därför över den, och när han vaknade berättade han den för sin fader; hans fader förstod därför att han skulle nå en upphöjd ställning och en enorm upphöjelse i livet och i nästa liv, till den grad att hans föräldrar och hans bröder underkasta sig honom däri; han befallde honom därför att tiga om den och inte berätta den för sina bröder, av rädsla att de skulle avunda honom och söka nå honom och smida mot honom alla slags lister och anslag; och detta utvisar vad vi har nämnt; därför har det kommit i vissa atharer: sök hjälp till att fullborda era behov genom att tiga om dem, ty varje ägare av välgärning är avundas. Och hos Skriftfolket berättade han den för både sin fader och sina bröder; de har därvid tagit fel.

« Och så skall din Herre utvälja dig », det vill säga och såsom Han lät dig se denna enorma syn, om du tiger om den, skall din Herre utvälja dig, det vill säga förmåna dig av alla sorters ljuvligheter och barmhärtighet; « och lära dig drömtydningen », det vill säga låta dig förstå talets betydelser och drömmarnas tolkning, vad ingen annan förstår; « och fullborda Sin nåd över dig », det vill säga genom uppenbarelsen till dig, « och över Yaqubs hus », det vill säga tack vare dig, och dem skall tillstöta genom dig det bästa av livet och av nästa liv; « såsom Han fullbordade den över dina båda fäder förrut, Ibrahim och Isak », det vill säga Han skall överösa dig med välgärning och göra dig gott genom profetskapet, såsom Han gav den åt din fader Yaqub och din farfar Isak och din farfars fader Ibrahim, den förtrogne; « din Herre är Allvetande, Vis. » Allah vet bäst var Han förlägger Sin beskjutelse.

Därför sade Allahs sändebud, när man frågade honom: vem är människornas ädle? Yusuf, Allahs profet, Allahs profets son, Allahs profets son, Allahs förtrognede son. Och Ibn Jarir och Ibn Abi Hatim har överfört i sina båda tafsirer, och Abu Ya'la och al-Bazzar i sina båda Musnader, från al-Hakam ibn Dahir, som imamerna har försvagat, från as-Suddi, från Abd ar-Rahman ibn Sabit: en man av judarna kom till Profeten, kallad Bustana juden: Muhammad, underrätta mig om stjärnorna Yusuf såg fälla sig ned inför sig, vad är deras namn? Profeten teg och svarade honom ingenting; Djibril kom ned med deras namn, och Allahs sändebud sände därför till honom: är du troende om jag underrättar dig om deras namn?

Ja. De är Jarabane och at-Tariq och adh-Dhiyal och Dhu al-Kanafat och Qabis och Waththab och Amoudane och al-Faylaq och al-Musbih och as-Saruh och Dhu al-Far och adh-Dhiya och an-Nour. Vid Allah, det är sannerligen deras namn. Och hos Abu Ya'la: när han berättade den för sin fader är detta en fördold sak som Allah skall samla, och solen är hans fader och månen hans moder.

« I [berättelsen om] Josef och hans bröder ligger helt visst budskap till dem som söker [sanningen]. DETTA är vad [Josefs bröder] sade [till varandra]: "Josef och hans broder [Benjamin] är vår fader kärare än [alla] vi [andra]; det är tydligt att vår fader felbedömer [oss]. Låt oss döda Josef eller jaga bort honom långt härifrån. Då kommer vår fader att rikta all sin kärlek mot oss; därefter kan vi [ångra oss och åter] leva som goda och hederliga människor."

En av dem sade: "Slå inte ihjäl Josef! Om ni är beslutna [att skaffa undan honom], kasta honom då i denna djupa brunn; en karavan [som passerar förbi] kan då dra upp honom." » Sura 12, 7-10

Den Upphöjde riktar uppmärksamheten på vad denna historia innehåller av tecken och visdomar och implikationer och förmaningar och bevis. Sedan nämner han Yusufs bröders avund mot honom, på grund av deras faders kärlek till honom och till hans bror, de menar hans helbrorade bror Binyamin, deras gemensamma moders son, mera än till dem, medan de är en grupp, det vill säga en församling: vi vore därför mera värda kärleken än dessa två; « vår fader är sannerligen i en uppenbar villoväg », det vill säga genom att förmåna kärleken till dessa två framför oss. Sedan konspirerade de inbördes för att döda Yusuf eller skicka honom bort till ett land varifrån han inte återvänder, för att deras faders ansikte skall vändas enbart till dem, det vill säga att hans kärlek förbrukas på dem alla, och de gömde ångern i sig sedan; när de tvekade i detta och enades om det sade en av dem.

Det är Simeon, det är Juda, och Qatada sade att det är deras äldste Ruben: « döda inte Yusuf, utan kasta honom i brunnens djup; någon karavan skall hämta honom », det vill säga någon resande som passerar förbi; « om ni skall göra det »; vad än ni säger skall det alltid finnas; må det därför vara vad jag säger er, och det är närmast allt tillstånd än att döda honom eller förvisa honom eller skicka honom i landsflykt. De enades därför om det och sade: vår fader, varför förtror du oss inte Yusuf, medan vi sannerligen är hans uppriktiga rådsgivare? Sänd honom i morgon med oss, så att han äter och leker, och vi sannerligen är hans vakter. Han sade: « det bedrövar mig att ni tar honom med er, och jag fruktar att vargen skall äta honom medan ni är försummelsefulla mot honom. » De sade: « om vargen skulle äta honom, medan vi är en grupp, vore vi sannerligen förlorare.

» De bad sin fader att sända dem deras bror Yusuf och lät honom se att de ville att han skulle beta med dem och leka och sig nöja, och de dolde för honom vad Allah vet bättre. Min son, det bedrövar mig att skiljas från honom en dags ögonblick, och jag fruktar dessutom att ni skall upptas av era lekar och av vad ni gör och att vargen kommer och äter honom, och jag kan inte försvara honom mot den med tanke på hans ringa ålder och er ouppmärksamhet mot honom. De sade: « om vargen skulle äta honom, medan vi är en grupp, vore vi sannerligen förlorare », det vill säga om vargen överraskade honom och åt honom från bland oss, eller om vi vore frånvarande från honom till dess detta tillstöter, och vi en församling, vore vi sannerligen förlorare, det vill säga oförmögna, förlorade.

Och hos Skriftfolket sände han honom efter dem och följande dem, och han avvek sig från vägen tills en man ledde honom till dem; och detta är också av deras fel i överföringen, ty Yaqub var mera aktsam på honom än att sända honom med dem; hur skulle han därför ha sänt honom ensam? När de tog honom och enades om att kasta honom i brunnens djup « uppenbarade Vi för honom: du skall sannerligen underrätta dem om denna deras angelägenhet, medan de inte känner något ». « Och de kom till sin fader på kvällen och grät. De sade: vår fader, vi gick iväg och kapplöpte och lämnade Yusuf vid våra saker, och vargen åt honom, och du skall inte tro mig, även om vi säga sanningen. » « Och de kom med hans tunika fläckad av falskt blod.

Han sade: nej, era själar har gjort en sak skön för er; men tålamodet är skönt, och Allah är den som söks till hjälp mot det ni beskriver. »

De insisterade hos sin fader tills han sände dem med honom; ingen förlorade honom ur sikte förrän de började smäda honom och vanhedra honom med gärningar och ord och enades om att kasta honom i brunnens djup, det vill säga i dess botten, på dess mittsten; det är stenen som finns i brunnen mitt, på den står den som stiger ner, det är den som stiger ner för att fylla spannarna när vattnet brister, och den som drar upp dem med repet kallas hissaren. När de kastade honom i den uppenbarade Allah för honom att du behövs ett slut och en utgång ur denna svårighet du befinner dig i, och du skall sannerligen underrätta dina bröder om detta deras gärning, i ett tillstånd där du är mäktig och de i behov av dig och fruktansfulla mot dig, « medan de inte känner något ». Mujahid sade om « medan de inte känner något » att det är genom Allahs inblåsning till honom av detta; och från Ibn Abbas: « medan de inte känner något », det vill säga du skall sannerligen underrätta dem om denna deras angelägenhet i ett tillstånd där de inte känner igen dig; Ibn Jarir överförde det från honom.

När de lade honom i den och avlägsnade sig tog de hans skjorta och fläckade den med något blod och återvände till sin fader på kvällen och grät, det vill säga över deras bror; må inte tårgråten inte leda dig vilse, många orättfärdiga gråter; och de har nämnt Yusufs bröders gråt. « Och de kom till sin fader på kvällen och grät », det vill säga i nattens skumring, för att deras svek skulle vara bättre dold, inte för att ursäkta sig; de sade: vår fader, vi gick iväg och kapplöpte och lämnade Yusuf vid våra saker, det vill säga våra kläder, « och vargen åt honom », det vill säga under vår frånvaro från honom, medan vi kapplöpte, « och du skall inte tro mig, även om vi säga sanningen », det vill säga du skall inte bekräfta vad vi underrättat dig om om vargen som åt honom, hur mycket vi än inte vore misstänkta i dina ögon; hur skulle du därför, som redan misstänker oss i detta?

Ty du har fruktat att vargen skulle äta honom, och vi har garanterat dig att den inte skulle äta honom med tanke på vårt antal omkring honom; vi är därför otrogna av dig, och du är ursäktad om du inte tror oss; och så är tillståndet.

« Och de kom med hans tunika fläckad av falskt blod », det vill säga av lögnaktigt blod, tillverkat; ty de tog en get och slaktade den och tog blodet därav och lade det på hans skjorta, för att få dem att tro att vargen hade ätit honom, och de glömde att sönderslita den. När supercheriens tecken framträdde på dem vände deras gärning sig inte emot deras fader, ty han förstod deras fientlighet mot honom och deras avund på grund av hans faders kärlek till honom bland dem mer än till dem, och på grund av vad han skönade i honom av majestät och strålning som han hade redan från barndomen, därför att Allah ville förmåna honom genom hans profetskap, och på grund av vad de hade försökt för att ta honom; så snart de tog honom berövade de honom hans åsyn och kom i klagan och enade sig om vad de smitt: « nej, era själar har gjort en sak skön för er; men tålamodet är skönt, och Allah är den som söks till hjälp mot det ni beskriver.

» Och hos Skriftfolket föreslog Ruben att lägga honom i brunnen för att hämta honom bakom deras rygg och återlämna honom till hans fader; de berövade honom därför medvetandet och sålde honom till denna karavan; när Ruben på kvällen kom för att hämta upp Yusuf fann han honom inte, han ropade och sönderslitade sina kläder och sörjde; de tog en getkillen, slaktade den och fläckade Yusufs tunika med dess blod; när Yaqub fick veta detta sönderslitade han sina kläder och klädde sig i ett svart bälte och sörjde sin son många dagar; och denna svaghet härrörde från deras feltolkning och överföring.

« OCH EN karavan kom och sände ut sin vattenhämtare; och just som han skulle sänka sitt ämbar i brunnen [fick han se Josef och] utropade: "Vilken överraskning! Här står en yngling [livs levande]!" Och de gömde honom bland varorna [i hopp om att kunna sälja honom] - och Gud visste vad de gjorde. Och de sålde honom för en obetydlig summa, några få silvermynt - så litet värde satte de på honom!

Och mannen från Egypten, som köpte honom, sade till sin hustru: "Behandla honom väl - som en gäst! Vi kan [en dag] få nytta av honom; men vi skulle också kunna uppta honom som vår son." Så gav Vi Josef en fast punkt på jorden; Vi ville nämligen låta honom få en djupare förståelse av innebörden i det som sker. Gud genomför [alltid] Sin vilja, men om detta är de flesta okunniga. Och när han hade nått mogen ålder skänkte Vi honom visdom och kunskap [i andliga ting]; så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta. » Sura 12, 19-22

Den Upphöjde underrättar om Yusufs historia när han lades i brunnen: att han satte sig och inväntade Allahs utgång och Hans ljuvlighet mot honom; och en karavan kom, det vill säga resande; hos Skriftfolket var deras handelsvara pistachior, pinjor och jordpistachior, på väg mot Egypten från Syrien; de sände därför några av sig för att ösa ur denna brunn; när en av dem lät ner sin spanne krokade Yusuf sig fast i den: « vad goda nyheter », det vill säga vad lycklig anmälan, « detta är en pojke »; « och de gömde honom som handelsvara », det vill säga de lät dem tro att de hade med sig en pojke bland sin marknad; « och Allah är den som känner vad de gör », det vill säga Han känner vad hans bröder smidde mot honom och vad de i smyg föresatte sig, att göra honom till handelsvara åt sig; och ändå föränder den Upphöjde inte detta, på grund av den enorma visdom som knyts till det, och det föregående ödet och barmhärtigheten mot Egyptens land, genom vad Allah skall göra med denna pojkes händer som kommer in i den i fångenskapens gestalt, och sedan, efter det, gör honom angelägenheternas herre och låter dem gagnas av honom i deras liv och deras nästa liv, på ett sätt utan gräns och utan beskrivning.

När Yusufs bröder kände att karavanen tagit honom anslöt de sig till dem: det är vår slav som flytt från oss; de köpte honom därför av dem för ett ringa pris, det vill säga litet, sällan förekommande; det är falskt: « några räknade dirham »; « och de var till honom av de som gör honom intet. » Ibn Masud och Ibn Abbas och Nawf al-Bikali och as-Suddi och Qatada har sagt att de sålde honom för tjugo dirham, som de delade två dirham var; tjugotvå dirham; och Ikrima sade: fyrtio dirham, och Allah vet bäst. « Och den som köpte honom, från Egypten, sade till sin hustru: tag honom väl upp i huset », det vill säga var god mot honom, « måhända kan han gagna oss, eller så att vi tar honom till son.

» Och detta är Allahs ljuvlighet mot honom och Hans barmhärtighet och Hans välgärning mot honom, genom vad Han vill bereda honom för att ge honom av det bästa av livet och av nästa liv; och köparen var bland Egyptens notablar, dess aziz; hans namn var Atfir ibn Ruhayb, och Egyptens kung i den tiden var al-Rayyan ibn al-Walid, en man av amalekiterna; och azizens hustrus namn var Ra'il bint Ra'il; hennes namn var Zulaykha; det uppenbara är att det var hennes tilltalsnamn; andra säger bint Yanus, överfört av ath-Tha'labi från Abu Hisham ar-Rifa'i; och Muhammad ibn Ishaq har sagt, från Muhammad ibn as-Sa'ib, från Abu Salih: den som sålde honom i Egypten, jag menar den som förde honom dit, hette Malik ibn Daghr ibn Thawayb ibn Afqa ibn Madyan ibn Ibrahim, och Allah vet bäst.

Och Ibn Ishaq har sagt, från Abu Ubayda: folkets mest insiktsfulla är tre: den som säger « tag honom väl upp i huset », och kvinnan som sade till sin fader om Musa « min fader, anlita honom; den bäste att anlita är den mäktige, den pålitlige », och Abu Bakr as-Siddiq när han utpekade Omar ibn al-Khattab som efterträdare. Azizen köpte honom för tjugo dinarer, till dess deras vägning av mysk, av siden och av läder, och Allah vet bäst.

« Och så har Vi gett Yusuf makt på jorden », det vill säga och såsom Vi har fördömat denna aziz och hans hustru att handla väl med honom och vakta honom har Vi gett honom makt i Egyptens land; « och för att Vi skall lära honom drömtydningen », det vill säga deras förståelse, och drömmarnas tolkning hör däri till; « och Allah är härskare över Sin ord », det vill säga när Han vill något fördömer Han åt det medel och angelägenheter som tjänarna inte förmår finna, men de flesta av människorna vet inte. « Och när han nådde sin mognad gav Vi honom omdöme och vetande; och så belönar Vi dem som gör gott. » Detta utvisar att allt detta blev, och han var före mognaden, som är gränsen vid fyrtio år vid vilken Allah uppenbarar åt Hans tjänare, profeterna, må böner och frid vare över dem, från världarnas Herre.

Man har rått skiljaktig om den livslängd som är mognadens nående. Malik och Rabi'a och Zayd ibn Aslam har sagt att det är ungdomen: arton år, tjugo år, tjugofem år, trettio år; och Ibn Abbas och Mujahid har sagt: trettiotre år, fyrtio år: « tills dess att, när han nådde sin mognad och nådde fyrtio år, »

« Och hon i vars hus han hade tagits in ville förföra honom och tillslöt dörrarna och sade: kom hit till mig. Han sade: Allah vare mig beskydd; det är min herre som gett mig en god vistelse; de orättfärdiga blomstrar inte. Och sannerligen ville hon honom, och han ville henne, om inte att han såg sin Herres bevis; så för att avvärja från honom det onda och det lastbara; han är av dem som Vi utvalde; de sprang båda två mot dörren, och hon sönderslitade hans skjorta bakifrån, och de båda fann hennes herre vid dörren. Hon sade: vad är belöningen åt den som ville något ont åt din familj, annat än att han fängslas eller ett plågsamt straff?

Han sade: det är hon som ville förföra mig; och ett vittne ur hennes familj vittnade: om hans skjorta är söndersliten framifrån har hon satt sanningen, och han är av lögnarna; men om hans skjorta är söndersliten bakifrån har hon ljugit, och han är av de sanningsenliga. När han såg hans skjorta söndersliten bakifrån sade han: det är av er list; er list är enorm. Yusuf, vänd dig från detta och begär förlåtelse åt din synd; du var av de försyndare. »

Den Upphöjde nämner azizens hustrus förförelse riktad mot Yusuf och hennes begäran till honom efter det som inte passar hennes tillstånd och hennes rang: hon var på ytterligheten av skönhet, rikedom, ställning och ungdom; och hur hon tillslöt dörrarna över sig och honom och smyckade sig för honom och doftade in och klädde sig i sina vackraste kläder och sina mest praktfulla dräkter; och med allt detta var hon vizirens hustru och kungen al-Rayyan ibn al-Walids brorsdotter, Egyptens herre; och allt detta medan Yusuf var en yngling av en underbar skönhet och strålglans; men han är en profet av profeternas släkt, så hans Herre bevarade honom från det lastbara och vaktade honom från kvinnornas list; han är de sju ädla dygdiga, gudsfruktande, som nämns i de två Sahiherna från profeternas sigill i hans ord, från jordens och himmelens sida, sju som Allah skuggar i Sin skugga den dag där det inte finns skugga annat än Hans skugga: en rättvis imam, och en man som erinrar Allah i ensamhet och hans båda ögon översvämmas, och en man vars hjärta är hängt vid moskén när han går ut från den, till dess han återvänder dit, och två män som älskat varandra i Allah, förenats för honom och skilts åt för honom, och en man som ger allmoson och gömmer den, till den grad att hans vänstra hand inte vet vad hans högra hand förtär,

och en yngling som vuxit upp i Allahs tillbedjan, och en man som en kvinna av ställning och skönhet kallar och han sager: jag fruktar Allah. Och det som avses är att hon kallade honom till sig och lade upp stor iver däri: « Allah vare mig beskydd; det är min herre », det vill säga hennes make, husets herre, « som gett mig en god vistelse », det vill säga handlat väl med mig och hedrat min vistelse hos sig; « de orättfärdiga blomstrar inte. » « Och sannerligen ville hon honom, och han ville henne, om inte att han såg sin Herres bevis », i vilket det finns allt tillräckligt och mättnad i exegesen, och det mesta av exegeternas ord här är mottaget ur Skriftfolkets böcker; bäst för oss är att vända sig bort från dem; och det som skall tros är att Allah den Upphöjde bevarade honom, frikände honom, helgade honom från det lastbara, vaktade honom från det och skyddade honom för det: « så för att avvärja från honom det onda och det lastbara; han är av dem som Vi utvalde.

» « De sprang båda två mot dörren »: de båda fann, det vill säga hans herre, det vill säga hans make, vid dörren; hon gick honom därför före med talet och eggede honom mot honom: « hon sade: vad är belöningen åt den som ville något ont åt din familj, annat än att han fängslas eller ett plågsamt straff? » Hon anklagade honom, medan hon är den anklagade, och frikände sin ära och helgade sin egen plats. Han sade: « det är hon som ville förföra mig. » Sanningen skulle sägas när behovet av den kom. Han var liten i vaggan, säger Ibn Abbas; och det har överförts från Abu Hurayra och från Hilal ibn Yasaf och från al-Hasan al-Basri och från Sa'id ibn Jubayr och från ad-Dahhak, och Ibn Jarir föredrog det och överför i det en hadith upptagen från Ibn Abbas, och andra överförde det från honom bestämt: han var en man nära Atfir, hennes make, nära henne; och bland dem som sagt att det var en man är Ibn Abbas och Ikrima och Mujahid och al-Hasan och Qatada och as-Suddi och Muhammad ibn Ishaq och Zayd ibn Aslam.

« Om hans skjorta är söndersliten framifrån har hon satt sanningen, och han är av lögnarna; men om hans skjorta är söndersliten bakifrån har hon ljugit, och han är av de sanningsenliga », det vill säga därför att han skulle ha flytt undan henne och hon följt honom och klamrat sig fast vid honom, och hans skjorta skulle därför ha slitits sönder så; och så blev det. När han såg hans skjorta söndersliten bakifrån sade han: « det är av er list; er list är enorm.

» Det vill säga: vad som framkom av er strategi: det är du som förfört honom och sedan anklagat honom falskt; och hennes make bläddrade förbi detta: « Yusuf, vänd dig från detta », det vill säga tala inte om det för någon, ty tystnaden om sådana angelägenheter är rättvisast och skönast; och han befallde honom att begära förlåtelse för den synd han begått och att ångra sig till sin Herre, ty när tjänaren ångrar sig till Allah ångrar sig Allah till honom; och Egyptens folk, fastän de tillbade avguder, visste att den som förlåter synderna och straffar dem är enbart Allah, utan delaktig däri; därför sade hans make detta till honom och ursäktade honom på något sätt: « och begär förlåtelse åt din synd; du var av de försyndare. »

« Och kvinnor i staden sade: azizens hustru förför sin unge slav för sig själv; han har sannerligen tänd henne i kärlek; vi ser henne sannerligen i en uppenbar villoväg. När hon hörde deras list sände hon till dem och beredde åt dem divaner och gav var och en av dem en kniv och sade: trä fram för dem. När de såg honom förhärligade de honom och skar sig i händerna och sade: Allah förväntas inte skapa något sådant; detta är ingen människa; detta är inte annat än en ädel ängel. Hon sade: det är därför ni smädade mig, och jag ville sannerligen förföra honom, men han bevarar sig; och om han inte gör vad jag befaller honom skall han sannerligen fängslas och sannerligen höra till de förödmjukade. Han sade: min Herre, fängelset är mig kärare än det de kallar mig till, och om Du inte avvärjer från mig deras list lutar jag mig mot dem och hör till de okunniga. Hans Herre bifall därför honom och avvärjde från honom deras list; Han är den Hörande, den Allvetande. »

Den Upphöjde nämner från staden, det vill säga Egyptens, kvinnors sida, furstinnor och stormäns döttrar, azizens hustrus kritik och klandret och försmädandet av henne i hennes förförelse av sin unge slav och hennes intensiva kärlek till honom; och det är inte värt, ty han är en klient, och hans like är inte folk för detta: « vi ser henne sannerligen i en uppenbar villoväg », det vill säga genom att ställa saken utanför dess plats.

När hon hörde deras list, det vill säga deras försmädande av henne och deras förakt och deras antydan genom klandret och det ogillandet av kärleken till sin klient och passionen för sin unge slav, förde de fram ett klandrande medan hon i sig själv är ursäktad i angelägenheten; hon älskade därför att utlägga sin ursäkt inför dem och visa att denna yngling inte är såsom de trodde och inte av den art de har; hon sände därför till dem och samlade dem i sin bostad och beredde åt dem en gästfrihet av deras like och bröt i det hela fram något som skärs med knivar, såsom apelsinen och dess like, och gav var och en av dem en kniv; och hon hade berett Yusuf och klätt honom i de vackraste kläderna, och han var på ytterligheten av ungdomens friskhet, och befallde honom att trä fram för dem i detta tillstånd; han trädde därför fram, och han var vackrare än fullmånen utan något tvivel; när de såg honom förhärligade de honom, det vill säga förstorade honom och vördade honom och härliggjorde honom, och de trodde inte att det fanns hans like bland Adams söner, och hans skönhet bländade dem till den grad att de glömde sig själva och började slå i sina händer med dessa knivar och inte kände såren och sade: « Allah förväntas inte skapa något sådant; detta är ingen människa:

detta är inte annat än en ädel ängel. »

Det har kommit i Isra-hadithen: jag passerade förbi Yusuf, och åt honom hade givits hälften av skönheten. as-Suhayli sade: dess mening är att han var på Adams skönhets hälft, ty Allah den Upphöjde skapade Adam med Sin hand och blåste i honom av Sin ande, så han var på ytterligheten av ytterligheterna av mänsklig skönhet; därför går paradisets folk in i paradiset med Adams gestalt och hans skönhet, och Yusuf var på Adams skönhets hälft, och det var inte mellan dem två något vackrare än de, liksom det inte var någon kvinna efter Eva som liknade honom såsom Sara, den förtrognedes hustru.

Och Yusufs ansikte var såsom blixten, och när en kvinna kom till honom för ett behov täckte han sitt ansikte; han var det mesta av tiden slöjad, för att folket inte skulle se honom; därför när azizens hustrus ursäkt fastställdes i kärlek till denna nämnda mening, och dem och över dem tillstötte vad tillstötte av att deras händer skars av knivarnas sår och av majestätet och förvåningen vid hans åsyn, « det är därför ni smädade mig », prisade honom därefter honom med den fullkomliga kyskheten och sade: « och jag ville sannerligen förföra honom, men han bevarar sig », det vill säga avstod, « och om han inte gör vad jag befaller honom skall han sannerligen fängslas och sannerligen höra till de förödmjukade.

» Och resten av kvinnorna manade honom att lyssna och lyda sin husbonde; han vägrade därför med det fastaste vägrandet och avlägsnade sig, ty han är av profeternas släkt: « min Herre, fängelset är mig kärare än det de kallar mig till, och om Du inte avvärjer från mig deras list lutar jag mig mot dem och hör till de okunniga »; om Du anförtrodar mig mig själv har jag av mig själv bara maktlösheten och svagheten, och jag förfogar för min själ inte över något gagn eller någon skada annat än vad Allah vill; jag är därför svag, utom det varmed Du har stärkt mig och bevarat mig och vaktat mig och skyddat mig genom Din makt och Din kraft. « Hans Herre bifall därför honom och avvärjde från honom deras list; Han är den Hörande, den Allvetande. »

« Därefter, trots att de hade sett alla bevis [för Josefs oskuld], ansåg de [ändå] bäst att för en tid sätta honom i fängelse. OCH [DET hände att] två unga män kastades i fängelse tillsammans med Josef. En av dem sade: "Jag har [i en dröm] sett mig själv pressa vin." Och den andre sade: "Och jag har [i drömmen] sett mig själv bära bröd på huvudet och fåglarna åt av det." [Och de vände sig till Josef och sade:] "Säg oss vad detta betyder! Vi förstår att du är en av dem som kan [tyda drömmar] på rätt sätt."

[Josef] svarade: "Innan ni har fått ert [dagliga] mål mat skall jag underrätta er om innebörden av dessa [drömmar], och det [som de varslar om] skall då ännu inte ha inträffat; detta är en del av den [kunskap] som min Herre har skänkt mig. Jag har tagit avstånd från dem som inte tror på Gud och som förnekar livet efter detta, och jag bekänner den tro som var mina förfäders, Abrahams, Isaks och Jakobs tro: det är otänkbart för oss att sätta något, vad det än kan vara, vid Guds sida. Denna [tro] är Guds nådiga gåva till oss och till alla människor, men de flesta människor är inte tacksamma.

Kamrater i fångenskapen! Vad är rimligare - [att tro på] gudomligheter av många olika slag eller [att tro på] den Ende Guden, som härskar över allt med oinskränkt makt Vad ni dyrkar vid sidan av Honom är ingenting annat än namn som ni har tänkt ut, ni och era förfäder; Gud har inte gett er tillstånd till detta. Ingen dömer utom Gud; Han befaller er att dyrka Honom ensam. Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor har ingen kunskap [om detta].

[Nu till era drömmar,] kamrater i fångenskapen! En av er båda skall [åter] skänka i vin åt sin herre, men den andre skall korsfästas och fåglarna skall hacka i sig [vad som är ätbart] av hans huvud. I detta som ni begärde att jag skulle förklara, har [Guds] oåterkalleliga dom fallit." » Sura 12, 35-41

Den Upphöjde nämner om azizen och hans hustru att han föreföll dem, det vill säga föreföll dem åsikten, efter att ha fått veta Yusufs oskuld, att fängsla honom för en tid, för att det skulle vara mindre i folkens tal i denna angelägenhet och för att dämpa hans angelägenhet och för att framhäva att hon hade förfört honom och att han hade fängslats för hennes skull; de fängslade honom därför orättvist och överfallsmässigt, och detta hörde till det Allah fördömat åt honom och till räkningen av det Han bevarade honom med, ty det avlägsnar honom mera från deras umgänge och deras blandande; och däri har vissa sufier slutit det som ash-Shafi'i återger från dem: att en av bevarandets former är att inte finnas.

« Och det trädde in hos honom i fängelset två ynglingar »: den ene av dem var kungens munskänk och den andre hans bagare, det vill säga den som har hand om hans föda, hans hovmästare; de blev misstänkta för kungen i vissa angelägenheter, och han fängslade dem därför. När de båda såg Yusuf i fängelset grep dem hans karaktär och hans ledning och hans uppförande och hans väg och hans ord och hans gärningar och hans överflöd av tillbedjan av sin Herre och hans välgärning mot Hans skapelser. De båda såg samma natt: munskänken såg såsom om tre vinrankvistar hade slätt ut löv och druvklasarna mognade; han tog därför dem och pressade dem i kungens bägare och gav honom att dricka; och bagaren såg på sitt huvud tre korgar av bröd och fåglar som äter av den högsta korgen; han berättade dem därför för honom och de båda bad honom tolka dem åt sig: « vi ser er av de välgörande »; han underrättade dem därför att han känner deras tolkning och är insatt i deras angelägenhet och sade: « ingen föda kommer till er två som ni försörjs med utan att jag underrättar er om dess tolkning innan den kommer till er »; dess mening: vilken dröm ni än ser tolkar jag er den innan den inträffar, och den skall bli som jag säger; dess mening:

jag underrättar er om vad som kommer till er som föda före dess ankomst, söt eller sur; « och jag skall underrätta er om vad ni äter och om vad ni förvarar i era hus. » Och han sade till dem: « detta hör till det min Herre har lärt mig », därför att han tror på Honom, är enhetstroende och följer sina ädla fäders religion, Ibrahim den förtrogne, och Isak och Yaqub; « det ankommer inte på oss att dela något med Allah; detta är Allahs nåd över oss », det vill säga därför att Han ledde oss dit, « och över folket », det vill säga därför att Han befallde oss att kalla dem dit och vända dem och leda dem dit, och det är etsat i deras fitra och planterat i deras natur; « men de flesta av människorna tackar inte. »

Sedan kallade han dem till enheten och klandrade tillbedjan av vad som inte är Allah och sänkte avgudarnas angelägenhet och förminskade den och försvagade dess rang: « mina båda fängelsekamrater, är skilda herremän bättre, eller Allah, den Ende, den Allräddande?

De tillber, utom Honom, bara namn som ni har benämnt, ni och era fäder; Allah har inte lätit falla till dem något bevis; domen tillhör enbart Allah », det vill säga Han är den verksamma i Sin skapelse, görande efter vad Han vill, den som leder den Han vill och förleder den Han vill; « Han har befallt att inget tillbes utom Honom », det vill säga Honom ensam, utan delaktig; « det är den rätta religionen », det vill säga den riktiga och den rätta vägen; « men de flesta av människorna vet inte », det vill säga de leder sig inte dit trots dess klarhet och dess uppenbarhet; och deras kallelse till dem i detta tillstånd var av ytterlighetens fullkomlighet, ty deras båda själar vördade honom och var stämda att ta emot vad han sade med bifall; det befogade var därför att kalla dem till det som gagnar dem mer än vad de hade begärt och sökt av honom: « mina båda fängelsekamrater, vad beträffar den ene av er två skall han skänka vin åt sin herre », det är munskänken, « och vad beträffar den andre skall han korsfästas och fåglarna äta av hans huvud », det är bagaren; « angelägenheten som ni frågar mig om är beslutad », det vill säga detta sker utan något tvivel och blir nödvändigt i varje tillstånd; därför har det kommit i hadithen att drömmen står på en fågels fot så länge den inte tolkats; när den tolkas sker den.

Och det har överförts från Ibn Masud och Mujahid att de inte såg något: « angelägenheten som ni frågar mig om är beslutad. »

Och han sade till den av de två han trodde räddad: « nämner mig hos din herre »; « djävulen lät honom därför glömma sin herres åkallan, och han blev kvar i fängelset några år. » Den Upphöjde underrättar att Yusuf sade till den av de två han trodde räddad, och det är munskänken: « nämner mig hos din herre », det vill säga nämner min angelägenhet och mitt fängelseland utan brott hos kungen; och däri är ett bevis på att det är tillåtet att söka medlen, och det strider inte mot övergivandet hos världarnas Herre.

« Djävulen lät honom därför glömma sin herres åkallan », det vill säga djävulen lät därför de tvås räddade glömma att åkalla det Yusuf rekommenderat honom; Mujahid har sagt det, och Muhammad ibn Ishaq och mer än en annan, och det är det riktiga och Skriftfolkets text; « och han blev kvar i fängelset några år »; mellan tre och nio, till sju, till fem, under tio; ath-Tha'labi överförde det; några kvinnor och några män; och al-Farra förbjöd bruket av « några » om det som är under tio, och man säger hellre ett ringa antal: « och han blev kvar i fängelset några år, i några år »; och det sägs: elva, och tjugoen, upp till nittio, några hundra och några tusen; och al-Jawhari rått skiljaktig om det som överstiger elva och tjugoen upp till nittio; och i Sahih: tron är sextio och några grenar: « det finns ingen gudomlighet utom Allah », och det ringaste är att avlägsna skadan från vägen.

Pronomenet i hans ord « djävulen lät honom därför glömma sin herres åkallan » återgår på Yusuf; det tal han sade är därför svagt, fastän det har överförts från Ibn Abbas och Ikrima; och den hadith Ibn Jarir överförde på denna plats är svag på alla sätt; enbart Ibrahim ibn Yazid al-Khuzi al-Makki har överfört dess kedja, och han är övergiven, och al-Hasans och Qatadas mursal överförs inte, särskilt här, på den försiktiga och säkraste vägen, och Allah vet bäst.

Nämnd av orsaken till att Yusuf blev kvar i fängelset den tid han var där. al-Fadl ibn al-Hubab al-Jumahi underrättade oss: Musadad ibn Musarhad underrättade oss: Khalid ibn Abdallah underrättade oss: Muhammad ibn Amr underrättade oss från Abu Salama, som sade: Allahs sändebud sade: Allah vare Yusuf barmhärtig; om inte det tal han sade hade han inte blivit kvar i fängelset den tid han var där; och Allah vare Lut barmhärtig, han brukade sannerligen söka skydd hos en robust pelare; och han sade: Allah har inte sänt någon profet efter honom utan i välstånd hos sitt folk. Och denna hadith är avvisad på detta sätt, och Muhammad ibn Amr ibn Alqama har saker han ensam överför och i vilka det finns avvisat, och detta uttryck är av det mest avvisade och det fastaste; och det som finns i de två Sahiherna vittnar om hans fel, och Allah vet bäst.

« [EN DAG] sade kungen [till sitt församlade råd]: "Jag har [i en dröm sett] sju feta kor ätas upp av sju magra och sju gröna ax [stå bredvid sju] andra, som var förtorkade. Upplys mig, ni rådmän, om [innebörden av] min dröm, om ni är skickliga i att tyda drömmar!" De svarade: "En högst förvirrande dröm! Vi är inte hemmastadda i drömtydningens konst." [Då] sade den av de två [som hade varit Josefs medfångar] och hade släppts fri och nu efter lång tid kom ihåg [honom]: "Jag skall ge er besked om vad [drömmen] betyder; låt mig därför gå [för att hämta detta besked]."

[Så gick han till Josef i fängelset och sade:] "Josef, du som alltid håller dig till sanningen! Upplys oss om [betydelsen av en dröm om] sju feta kor som äts upp av sju magra och där sju gröna ax [står bredvid sju] andra, som är förtorkade, så att jag kan återvända till dem [som har sänt mig] och ge dem [ditt svar]." [Josef] svarade: "Ni skall så som ni brukar under sju år men lämna allt det ni skördar otröskat utom en mindre mängd, som ni använder till föda.

Efter dessa [goda år] kommer sedan sju svåra [år], som kommer att sluka vad ni med tanke på dessa [år] lagt upp [i förråd, allt] utom en liten mängd av det som ni sparar [till utsäde]. Efter dessa [svåra år] kommer sedan ett år då folket välsignas med regn [och rika skördar] och då druv- och oljepressarna skall arbeta [på nytt]." » Sura 12, 43-49

Allt detta hör till orsakerna till Yusufs utgång ur fängelset på det mest ärofulla och mest hedrade sättet; och det är därför att Egyptens kung, som är al-Rayyan ibn al-Walid ibn Tharwan ibn Aracha ibn Faran ibn Amr ibn Imlaq ibn Lawadh ibn Sam ibn Nuh, såg denna syn: han såg såsom om han befann sig på en flods strand och från den gått ut sju feta kor som betade på en äng där, och därefter gick ut från denna flod sju magra och svaga som betade med dem och vände sig sedan mot dem och åt upp dem; han vaknade rädd och sov därefter och såg sju gröna ax på samma stjälk, och se, sju andra tunna och torra som äter dem; han vaknade rädd; när han berättade den för sina notablar och sitt folk fanns bland dem ingen som gjorde dess tolkning väl, utan de sade: förvirrade drömmar, det vill säga nattens drömmars blandningar; den har kanske ingen tolkning, och därtill har vi ingen erfarenhet av det: « och vi är inte lärda i drömmarnas tolkning.

» Då sade den räddade av de två, åt vilken Yusuf rekommenderat att nämna honom hos sin herre och som hade glömt det till sin tid, och det genom Allahs beslut och Hans är däri visdomen, när han hörde kungens syn och såg folkets oförmåga att tolka den, sig Yusufs angelägenhet och det han rekommenderat honom av åkallan och sade: « och den av de två som blivit frigiven och nu erinrade sig », det vill säga erinrade sig efter en tid, det vill säga efter en tidslängd som är några år; och vissa har läst, såsom överfört från Ibn Abbas och Ikrima, med mimens i-skan, det vill säga det är också glömskan: « människans klivande stiger sin moder »; jag glömde och jag glömde inte ett ord, så låter tiden förstånden falla.

« Jag skall underrätta er om dess tolkning; sänd mig därför », det vill säga sänd mig därför till Yusuf. « Yusuf, du sanningsenliga, upplys oss om sju feta kor som sju magra äter, och sju gröna ax och andra torra, kanske jag återvänder till folket, kanske de vetar. » Och hos Skriftfolket, när den räddade nämnde kungen för honom, kallade han honom till sin närvaro och berättade vad han sett och han tolkade det för honom; det är ett fel, och det riktiga är vad Allah berättat i Sin Bok Koranen, inte vad dessa okunniga har överfört, präster och munkar.

Yusuf erbjöd därför vad han hade av vetande utan uppskjuvning och utan villkor och utan begäran om snabb utgång, utan svarade på vad de bad om och tolkade för dem vad kungen drömt, med angivandet av att sju år av välstånd skulle inträffa, följda av sju år av hungerår; därefter kommer efter detta ett år i vilket folket bistås, det vill säga dem kommer regnet och välståndet och rådigheten, « och i vilket man skall pressa », det vill säga vad de pressade av klasar och druvor och oliver och sesam och annat; han tolkade dem därför och vände dem till det goda och ledde dem till det de räknade med i tillstånd av välstånd och av hunger, och vad de skulle göra av sparandet av välståndsårens säde under de sju första, i dess ax, utom det som förvaras för förtäringen, och av sädes minskning under de sju andra hungeråren, ty det uppenbara är att sädet inte skulle komma tillbaka från fältet; och detta utvisar vetandets fullkomlighet och åsigtens och förståelsens fullkomlighet.

« [När kungen hörde vad Josef sagt] befallde han: "För honom till mig!" Men då budbäraren kom till honom sade han: "Gå tillbaka till din herre och fråga honom om kvinnorna som skar sig i händerna. [Ingen utom] Gud, min Herre, har kännedom om deras onda anslag [mot mig]." [Kungen sände efter kvinnorna och] frågade dem: "Vad hade ni i sikte när ni försökte förföra Josef?" De svarade: "Måtte Gud förlåta oss! Det fanns ingenting ont i honom." [Då] sade den högt uppsatte mannens hustru: "Nu har det verkliga förhållandet kommit i dagen! Det var jag som försökte förföra honom och han har sagt sanningen."

[När Josef hörde vad som hänt sade han: "Jag har begärt] detta för att [min husbonde] skulle få veta att jag inte har bedragit honom bakom hans rygg och att Gud inte vägleder förrädare som gillrar fällor. Jag påstår inte att jag är utan skuld - [något i] människans inre driver henne mot det onda, [och ingen går fri från detta] utom den som min Herre i Sin nåd förbarmar sig över. Min Herre är ständigt förlåtande, barmhärtig!" » Sura 12, 50-53

När kungen fick veta Yusufs vetandes fullkomlighet och hans förståelses fullhet och hans rätta åsikt och hans förståelse befallde han att han skulle föras till hans närvaro, för att han skulle vara bland hans intima; när sändebudet kom för detta älskade han inte att gå ut, förrän det blivit klart för var och en att han hade fängslats orättvist och överfallsmässigt och att han var oskyldig till det de tillskrivit honom orätt; han sade: « vänd tillbaka till din herre », det vill säga kungen, « och be honom: vad är för kvinnorna som skar sig i händerna? Min herre känner sannerligen deras list »; dess mening: min herre azizen vet min oskuld till det tillskrivna mig; befall därför kungen att förhöra dem om vad som var mitt fasta vägrade när de ville förföra mig och deras maning till mig till det som varken är förnuftigt eller riktigt. När de förhördes om detta bekände de vad det kom av felet i angelägenheten och vad där framkom av lovande gärning och sade: « Allah förväntas inte skapa något sådant; vi vet inte emot honom något ont.

» Då sade azizens hustru, och det är Zulaykha: « nu har sanningen framträtt », det vill säga visat sig och blivit klar och upplyst, och sanningen är mest värd att följas; « det är jag som ville förföra honom, och han är av de sanningsenliga », det vill säga i det han säger om sin oskuld och att han inte förförde mig och att han fängslades orättvist och överfallsmässigt, orätt och falskt.

« Detta för att han skall veta att jag inte svek honom i hans frånvaro, och att Allah inte leder förrädarnas list »; detta är Yusufs tal, det vill säga jag bad bara om detta bekräftas, för att azizen skall veta att jag inte svepte honom bakom hans rygg. « Och jag frikänner inte mig själv; själen förmanar sannerligen till det onda, utom den min Herre visar nåd; min Herre är Förlåtande, Barmhärtig »; detta är Zulaykhas fullständiga tal, det vill säga jag bekände detta bara för att min make skall veta att jag inte svek honom i angelägenhetens kärna, och det var bara ett försök, och ingen lastbar gärning hade skett med henne; och detta är det tal som en stor grupp av de senares imamer och andra har försvarat, och Ibn Jarir och Ibn Abi Hatim överförde enbart det första; « och jag frikänner inte mig själv; själen förmanar sannerligen till det onda, utom den min Herre visar nåd; min Herre är Förlåtande, Barmhärtig »; detta är Yusufs tal, av Zulaykhas tal, och det är förgrenat på de båda första åsikterna, och dess tillhörighet till Zulaykhas fullständiga tal är mer uppenbart och mera passande och fastare, och Allah vet bäst.

« Och kungen sade: "För honom till mig! Jag vill knyta honom till min person." Och när [Josef kommit och] sagt [vad han hade att säga] sade [kungen]: "[Från och med] denna dag står du oss nära; du skall ha en hög ställning och du äger vårt förtroende." [Josef] svarade: "Anförtro mig tillsynen över landets förrådshus; jag kommer att vara en god och kunnig förvaltare." På detta sätt gav Vi Josef makt och myndighet i [Egypten]. Han kunde röra sig fritt och slå sig ned var han behagade. Vi välsignar den Vi vill med Vår nåd och Vi låter inte dem som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön.

Men för dem som tror och ständigt fruktar Gud är den bästa lönen den [som väntar] i det kommande livet. » Sura 12, 54-57

När hans äras oskuld framträdde för kungen: « för mig till honom, jag vill reservera honom åt mig själv », det vill säga ställ honom bland mina intima och bland min stats stora och mitt sällskaps notablar; när han talade till honom och hörde hans tal och undersökte hans tillstånd sade han: « du är i dag hos oss, etablerad, pålitlig », det vill säga innehavare av en ställning och av ett förtroende; han sade: « sätt mig över jordens skatter; jag är en bevakande, vetande.

» Han bad att åsynen över det som rör lagerhusen skulle anförtros honom, på grund av vad han förutsåg av tillstötande brister efter de sju välståndsårens utlöpning, för att vakta däri det som Allah behagar mot Sin skapelse av försiktighet åt dem och av ljuvlighet; och han underrättade kungen att han är bevakande, det vill säga stark för att bevara vad han har, och pålitlig däri, och vetande om tingens organisation och lagerhusens intressen; och däri är ett bevis på att det är tillåtet att begära värdigheten för den som känner hos sig förtroendet och dugligheten. Och hos Skriftfolket vördade Farao Yusuf högeligen och satte honom vid makten över hela Egyptens land och gav honom sin ring och klädde honom i siden och undertecknade honom med guld och lät honom rida på sin andra vagn, och man ropade framför honom att du är herre, det vill säga mästare, och invigd. Och han har sagt: « jag är inte större än du, utom genom tronen.

» Och Yusuf var då trettio år, och hans hustru en kvinna av stor omfång; och ath-Tha'labi återger att han avsatte Qitfir från hans ämbete och utnämnde däri Yusuf; när hennes make dog gifte han bort hans hustru Zulaykha med honom, och fann henne jungfru, därför att hennes make inte hade omgänge med kvinnorna; hon födde därför Yusuf två pojkar, som är Efraim och Manasse; och Egyptens kungarike ordnades efter Yusuf och han utövade däri med rättvisa, och män och kvinnor älskade honom; man återger att Yusuf den dag han gick in hos kungen var trettio år, och att kungen talade till honom på sjuttio språk och han svarade honom på var och en av dem; kungen förundrade sig däröver med tanke på hans unga ålder, och Allah vet bäst.

« Och så har Vi gett Yusuf makt på jorden, han rör sig däri där han vill », det vill säga efter fängelset och trångheten och förtrycket blev han fri över sin ridhäst i Egyptens bostäder; « han rör sig däri där han vill », det vill säga var han vill tar han sin vistelse, hedrad, avundas, vördad; « Vi rör med Vår barmhärtighet den Vi vill, och Vi förlorar inte dem som gör gott deras lön », det vill säga allt detta är Allahs lön och Hans ersättning åt den troende, med det Han förvarar åt honom i hans nästa liv av det enorma goda och den sköna ersättningen: « och nästa livets ersättning är bättre åt dem som trodde och var gudsfruktande. » Atfir, Zulaykhas make, var död; kungen utnämnde därför åt honom hans plats och gifte bort hans hustru Zulaykha med honom; han blev därför en sanningsenlig vizir; och Muhammad ibn Ishaq har nämnt att Egyptens herre, al-Walid ibn al-Rayyan, konverterade till islam genom Yusufs händer, och Allah vet bäst.

Och han har sagt: « bakom rädslans trångmål vidgas tryggheten, och det första man gläds åt är sorgens slut; förvisa inte hoppet därför, ty Allah gjorde Yusuf till skatternas herre efter fängelsets utgång. »

« [EN DAG efter många år] kom Josefs bröder [till Egypten] och de fick företräde hos honom. Han kände [genast] igen dem, men för dem var han en främling. Och när han hade försett dem med [spannmål och] proviant för återfärden, sade han: "Tag med er [på er nästa resa] er halvbroder på er faders sida [som jag vill träffa]! Har jag inte vägt upp [åt er] med fulla mått? Har jag inte visat stor gästfrihet? Tar ni inte honom med er till mig har jag inte ett enda mått [spannmål] mer för er och ni skall inte få komma i min närhet!" De svarade: "Vi skall försöka locka honom ifrån hans fader. Vi skall göra [så gott vi kan]."

Och [Josef] sade till sina tjänare: "Lägg tillbaka i deras packfickor varorna [de förde med sig hit], så finner de dem vid hemkomsten till de sina, och så kommer de förhoppningsvis tillbaka hit." » Sura 12, 58-62

Den Upphöjde underrättar om Yusufs bröder ankomst till Egyptens bostäder, begärande hjälp med föda, och det efter hungerårens ankomst och deras utbredning över de övriga länderna och tjänarna; och Yusuf var då Egyptens bostäders angelägenheters ståthållare, i religionen och i livet; när de trädde in hos honom kände han igen dem och de kände inte igen honom, därför att det inte kommit för deras tanke till vad Yusuf hade nått av ställning och storhet; därför kände han igen dem och de kände inte igen honom; och hos Skriftfolket, när de kom till honom fällde de sig ned inför honom; han kände därför igen dem och ville att de inte skulle känna igen honom och visade sig därför hård i talet: ni är spioner, ni har kommit för att taga er kunskap om mitt land. Allah förväntas inte skapa något sådant; vi har inte kommit annat än för att begära hjälp åt vårt folk av hungeråret och av svälten som drabbat oss, och vi är söner till en och samma fader, av Kanaan, och vi är tolv män, en av oss har gett sig av och vår yngste är hos vår fader; jag behöver känna er angelägenhet; och hos dem att han fängslade dem tre dagar och sedan släppte ut dem och behöll Simeon hos sig, för att de skall komma med den andra brodern; och i en del av detta finns granskning:

« när han försåg dem med deras förråd », det vill säga gav dem följande efter sin sed, att ge varje man en kamel-last utan att öka dem däri, sade han: « för mig en bror åt er från er fader. Vi var tolv män, en av oss har gett sig av, och hans helbrorade bror är kvar hos vår fader; när ni återvänder nästa år, för mig honom till mig med er. Ser ni inte att jag ger fullt mått och att jag är den bäste gästgivaren?

» Det vill säga jag har gjort er vistelse och er härbärgning väl; han manade dem därför att föra honom med sig: « om ni inte för mig denne till mig skall det inte finnas något mått hos mig åt er, och närma er mig inte mer », det vill säga jag skall inte ge er följande och inte alls närma er dem mer, emot vad han hade gjort åt dem först; han ansträngde sig därför att föra honom med dem, för att stilla sin längtan efter honom, genom uppmaning och skräckslag; « vi skall åkalla hans fader om honom », det vill säga vi skall anstränga oss för hans ankomst med oss och hans ankomst till dig med alla möjliga medel, « och vi skall sannerligen göra det », det vill säga och vi förmår uppnå det; sedan befallde han sina tjänare att lägga deras handelsvara, det var med vilket de kom för att kompensera sig följande, i deras bagage utan deras vetande: « kanske de känner igen den när de återvänt till sina folk, kanske de återvänder.

» Han ville att de skulle återlämna den när de fann den i sitt land, och fruktade att de inte skulle ha något att återvända med en andra gång och avskydde att ta av dem en tilläggsavgift för följande; exegeterna har rått skiljaktiga om deras handelsvara i flera åsikter som kommer; och hos Skriftfolket var det pengapåsar, och det är det som mest liknar det, och Allah vet bäst.

När de återvände till sin fader sade de: vår fader, måttet har vägrats oss; sänd därför med oss vår bror, så att vi mäter, och vi sannerligen är hans vakter. Han sade: « skulle jag garantera er honom, annat än såsom jag garanterade er tidigare hans bror? Allah är den bäste vakten, och Han är de barmhärtigas mest barmhärtige; och när de öppnade sitt bagage fann de sin handelsvara återlämnad till sig. De sade: vår fader, vad begära vi? Detta är vår handelsvara återlämnad till oss, och vi försörjer vår familj och vi vakta vår bror och vi tillägger oss ett kamel-last mått; det är lätta mått. Han sade: jag sänder honom aldrig med er, förrän ni ger mig ett löfte inför Allah att ni för mig honom till mig, utom om ni blir omringade. När de gav honom deras löfte sade han: Allah är garant åt vad vi säger. »

« Måttet har vägrats oss », det vill säga efter vårt år, om du inte sänder mig vår bror; om du sänder honom med oss skall det inte vägras oss; « och när de öppnade sitt bagage fann de sin handelsvara återlämnad till sig. De sade: vår fader, vad begära vi? », det vill säga vad vilja vi; handelsvaran har återlämnats oss; « och vi försörjer vår familj », det vill säga vi begär hjälp åt dem och för dem det som förbättrar dem i sitt år och sitt tillstånd; « och vi vakta vår bror »; « och vi tillägger oss ett kamel-last mått », « det är lätta mått », det vill säga i utbyte mot deras andra sons utgång; och Yaqub hade mindre än allt till sin son Binyamin, därför att han andades hans bror doft i honom och tröstades genom honom och kompenserade sig genom honom för honom: « jag sänder honom aldrig med er, förrän ni ger mig ett löfte inför Allah att ni för mig honom till mig, utom om ni blir omringade », det vill säga utom om ni alla besegras i att komma med honom. När de gav honom deras löfte sade han: « Allah är garant åt vad vi säger.

» Han befäste löftena och stärkte de bägge löftena och tog försiktighet för sin son, och försiktigheten befriar aldrig från ödet, och om inte hans behov och hans folks behov av följande hade han inte sänt det kärta barnet; men ödena har sina lagar, och Herren den Upphöjde bestämmer vad Han vill och utväljer vad Han vill och dömer vad Han vill, och Han är den Vise, den Allvetande; sedan befallde han dem att inte gå in i staden genom en enda dörr utan att gå in genom åtskilda dörrar; han ville att ingen skulle slå dem med det onda ögat, därför att de var av vackra former och underbara anletten; Ibn Abbas har sagt det, och Mujahid och Muhammad ibn Ka'b och Qatada och as-Suddi och ad-Dahhak; han ville att de skulle sprida sig, kanske de fann en nyhet om Yusuf eller lättare underrättades om honom; Ibrahim an-Nakha'i har sagt det, och det första är mer uppenbart: « och jag gagnar dig inte emot Allah något; domen tillhör enbart Allah; i Honom förlitar jag mig, och på Honom må de förlita sig som förlitar sig.

» « Och när de gick in genom vad deras fader befallde dem gagnade det dem inte emot Allah annat än ett behov i Yaqubs själ som han stillade; han var sannerligen innehavare av vetande för det Vi lärde honom, men de flesta av människorna vet inte. »

Och hos Skriftfolket sände han med dem en gåva åt azizen, av pistachior och mandlar och pinjor och jordpistachior och honung, och de tog de första dirhamen och en annan gåva; när de trädde in hos Yusuf sök hans bror skydd hos honom och han sade: jag är din bror, bedrövla dig därför inte av vad de gjorde; när han försåg dem med deras förråd lade han bägaren i hans brors säck, och sedan kungjorde en ropare: karavanen ni där, ni är sannerligen tjuvar; de vände sig därför till dem och sade: vad söker ni? De sade: vi söker kungens bägare, och den som för den får en kamel-last, och jag svarar för det. De sade: vid Allah, ni vet sannerligen att vi inte kommit för att ställa till förödelse på jorden och att vi inte är tjuvar. De sade: vad är då dess ersättning, om ni ljuger?

De sade: dess ersättning är att den i vars säck den finnas skall vara dess ersättning; så belönar vi de orättfärdiga; han började därför med deras säckar före hans brors säck och lät sedan den komma ut ur hans brors säck; så smidde Vi för Yusuf; han kunde inte ta sin bror enligt kungens religion annat än om Allah vill; Vi upphöjer i grader den Vi vill, och över varje vetande finns ett vetande; de sade: om han stjäl så har sannerligen en bror åt honom stulit förrut; Yusuf dolde därför den i sig och visade dem den inte och sade: ni är sämre i ställning, och Allah vet bättre om vad ni beskriver; de sade: aziz, han har en mycket gammal fader; tag därför en av oss i hans ställe, vi ser dig av de välgörande. Han sade: Allah förväntas inte skapa något sådant att vi bara tar den hos vilken vi finner vår handelsvara; annars vore vi sannerligen orättfärdiga.

Den Upphöjde nämner deras angelägenhet när de trädde in med sin bror Binyamin hos sin bror Yusuf, och hans mottagande av honom och hans hemliga underrättelse åt dem om att han var hans bror och hans order att tiga om det för dem, och tryggade dem av vad det blivit från dem emot honom som förgripelse; sedan listade han för att ta honom från dem och lämna honom hos sig åtskild från dem; han befallde därför sina tjänare att lägga hans bägare, den han drack ur och mätte åt folket födan, av sin äreställning, i Binyamins angelägenheter, och underrättade därefter dem att de stulit kungens bägare och lovade dem en lön för att återlämna den, en kamel-last, och roparen garanterade dem den; de vände sig därför till den som anklagat dem för detta och underrättade honom om det och risade honom för vad han sagt till dem: « vid Allah, ni vet sannerligen att vi inte kommit för att ställa till förödelse på jorden och att vi inte är tjuvar »; ni vet om oss det motsatta av det ni anklagar oss för, av stöld. De sade: « vad är då dess ersättning, om ni ljuger?

» De sade: « dess ersättning är att den i vars säck den finnas skall vara dess ersättning; så belönar vi de orättfärdiga »; och det var deras lag, att tjuven överlämnas åt det som blivit stulet från honom; « så belönar vi de orättfärdiga.

» Han började därför med deras säckar före hans brors säck och lät sedan den komma ut ur hans brors säck, för att det skulle vara mera avlägset från anklagelsen och fullständigare i listen: « så smidde Vi för Yusuf; han kunde inte ta sin bror enligt kungens religion annat än om Allah vill; Vi upphöjer i grader den Vi vill », det vill säga i vetande, « och över varje vetande finns ett vetande »; och det är därför att Yusuf var lärare än de, mera fullständig i åsikt och fastare i beslutsamhet och avgörande, och han gjorde inte annat än vad han gjorde på Allahs order mot honom, därför att vid denna befallning knyts en enorm intresse därefter, av hans faders och hans folks ankomst till honom och deras anländande till honom. När de såg bägarens uttagning ur Binyamins säck sade de: « om han stjäl så har sannerligen en bror åt honom stulit förrut »; de menar Yusuf: han hade stulit sin mormors farfars avgud och krossat den; hans moster hade bundit honom mellan sina kläder, och han var liten, med ett bälte som tillhörde Isak, och sedan lät hon den komma ut ur hans kläder, och han kände inte vad hon gjort, och hon ville bara att han skulle vara hos henne och i hennes vakt, på grund av hennes kärlek till honom; han tog husets föda och gav den åt de fattiga; och annat har sagts: « om han stjäl:

en bror åt honom har sannerligen stulit förrut »; « Yusuf dolde därför den i sig », och det är hans tal därefter: « ni är sämre i ställning, och Allah vet bättre om vad ni beskriver »; de sade: aziz, han har en mycket gammal fader; tag därför en av oss i hans ställe, vi ser dig av de välgörande. Han sade: Allah förväntas inte skapa något sådant att vi bara tar den hos vilken vi finner vår handelsvara; annars vore vi sannerligen orättfärdiga », det vill säga om vi släpper den anklagade och tar den oskyldiga, det gör vi inte och tillåter det inte, utan vi tar bara den hos vilken vi finner vår handelsvara. Och hos Skriftfolket lät Yusuf sig känna igen av dem i detta ögonblick, och det är av det de tagit fel i och inte förstått väl.

När de förlorade hoppet om honom drog de sig undan för att överlägga; deras äldste sade: « vet ni inte att er fader tog på er ett löfte inför Allah, och att ni förut underlät mot Yusuf? Jag lämnar därför inte jorden, förrän min fader tillåter mig det eller Allah dömer åt mig, och Han är den bäste av domare. Vänd tillbaka till er fader och säg: vår fader, din son har stulit, och vi vittnar bara om vad vi vetar, och vi förmår inte vakta det fördolda, och fråga den by där vi var och karavanen i vilken vi kom, och vi sannerligen är sanningsenliga. Han sade: nej, era själar har gjort en sak skön för er; men tålamodet är skönt. Kanske Allah för dem alla tillbaka till honom; Han är den Allvetande, den Vise. Och han vände sig från dem och sade: ve min sorg över Yusuf, och hans båda ögon vitnade av sorg, och han var tillryggalagtande inom sig. De sade: vid Allah skall du inte upphöra att åkalla Yusuf, till dess du är utmattad eller hör till de förlorade.

Han sade: jag klagar bara min nöd och min sorg till Allah, och jag vet från Allah vad ni inte vetar. Mina söner, gå därför och sök Yusuf och hans bror och förvisa inte hoppet om Allahs ljuvlighet; det är bara de förnekandes folk som förlorar hoppet om Allahs ljuvlighet. »

« Vet ni inte att er fader tog på er ett löfte inför Allah? Ni har sannerligen underlått mot hans löfte och underlått mot honom, såsom ni underlåtit mot hans bror Yusuf före honom; det återstår mig därför inte något ansikte inför vilket jag träder fram; jag lämnar därför inte jorden », det vill säga jag förbliver alltid här, « förrän min fader tillåter mig det, « eller Allah dömer åt mig », genom att fördöma mig att återlämna min bror åt min fader, « och Han är den bäste av domare. Vänd tillbaka till er fader och säg: vår fader, din son har stulit », det vill säga underrätta honom om vad ni sett av angelägenheten, i vittnets gestalt, « och vi vittnar bara om vad vi vetar, och vi förmår inte vakta det fördolda, och fråga den by där vi var och karavanen i vilken vi kom », det vill säga ty vad vi underrättat dig om, om deras tagande av vår bror därför att han stulit, är en angelägenhet som blivit berömd i Egypten och som karavanen kände, där vi var, och de där borta; « och vi sannerligen är sanningsenliga.

Han sade: nej, era själar har gjort en sak skön för er; men tålamodet är skönt », det vill säga angelägenheten är inte såsom ni nämnd den; han stul inte, ty det är inte av hans karaktär eller hans sed, och era själar har gjort en sak skön för er; men tålamodet är skönt.

Ibn Ishaq sade: mankandet på Binyamin genom deras gärning mot Yusuf, sade han dem vad han sade: det ondas ersättning är ond efter det: « kanske Allah för dem alla tillbaka till honom », han menar Yusuf och Binyamin och Ruben; « Han är den Allvetande », det vill säga om mitt tillstånd och vad jag befinner mig i av de älskades skilsmässa, « den Vise » i det Han bestämmer och gör, och Hans är den fullkomliga visdomen och det skärande beviset; « och han vände sig från dem », det vill säga från sina söner, och sade: « ve min sorg över Yusuf »; hans nya sorg påminde honom den gamla sorger och väckte det som var gömt: För hjärtat dit du vill av kärlekens platser, det är ingen kärlek annat än till den förste älskade; han klandrade mig vid gravarna över gråten, min vän, över tårarnas rikliga flöde: gråter du varje grav du ser, åt en grav begravd mellan Leh och Dadakad? Jag sade till honom: sannerligen väcker sorger sorger, låt mig vara, ty detta är Maliks grav.

« och hans båda ögon vitnade av sorg », det vill säga av gråternas förtäring; « och han var tillryggalagtande inom sig », det vill säga sammanpressad av sorg och bedrövelse och längtan efter Yusuf; när hans söner såg vad han utstånd av ensamhet och skilsmässans smärta sade de till honom, med medkänsla mot honom: « vid Allah skall du inte upphöra att åkalla Yusuf, till dess du är utmattad eller hör till de förlorade »; du skall inte upphöra att åkalla honom till dess din kropp upplöses. « Jag klagar bara min nöd och min sorg till Allah, och jag vet från Allah vad ni inte vetar »; jag klagar inte till er eller till någon av folket om vad jag genomgår, jag klagar bara till Allah, och jag vet att Allah skall göra av vad jag genomgår en utgång och en lösning, och jag vet att Yusufs syn måste nödvändigtvis fullbordas och att jag måste nödvändigtvis fälla mig ned inför honom, jag och ni, enligt vad han sett; « och jag vet från Allah vad ni inte vetar »; därefter sade han till dem, manande dem att söka Yusuf och hans bror och söka deras angelägenhet: « mina söner, gå därför och sök Yusuf och hans bror och förvisa inte hoppet om Allahs ljuvlighet; det är bara de förnekandes folk som förlorar hoppet om Allahs ljuvlighet », det vill säga förvisa inte hoppet om utgången efter svårigheten,

ty det är bara de förnekandes folk som förlorar hoppet om Allahs ljuvlighet och Hans utgång och om vad Han bestämmer som lösning i nöden.

« [SÖNERNA återvände till Egypten och] då de fick företräde [hos Josef] sade de: "[Ädle och] mäktige herre! Olyckor har drabbat oss och vår familj och vi har nu [bara] varor utan större värde med oss. Ge oss dock av barmhärtighet ett helt mått [spannmål]! Gud belönar de barmhärtiga." Han svarade: "Har ni glömt vad ni gjorde mot Josef och hans broder, fastän ni inte insåg [vidden av er handling]?"

[Och] de utbrast: "Är du då Josef?" Han svarade: "Jag är Josef och här är min broder. Gud har sannerligen varit god mot oss! Den som fruktar Honom och bär motgången med tålamod [skall se att] Gud inte låter den som gör det goda och det rätta gå miste om sin lön." [Bröderna] sade: "Store Gud! Gud har gett dig företräde framför oss och vi, vi var sannerligen syndare!" [Josef] sade: "I dag skall ingen förebråelse riktas mot er och Gud, som är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga, skall förlåta er synd.

Ge er nu i väg och tag med er denna min skjorta. Lägg den över min faders ansikte - då skall han återfå sin syn. Återvänd sedan till mig med hela er familj." » Sura 12, 88-93

Den Upphöjde underrättar om Yusufs bröder återvändande till honom och deras ankomst till honom och deras begär efter vad han har av följande och hans allmoson över dem, genom att återlämna dem deras bror Binyamin; när de trädde in hos honom sade de: « aziz, det onda har drabbat oss och vår familj », det vill säga av hungeråret och tillståndets trånghet och den stora familjen, « och vi har kommit med en handelsvara av ringa värde », det vill säga svag, som inte tas emot från dem sådan, utom att man går förbi; det var dåliga dirham, få, av pinjornas och jordpistachions kärnor och liknande; det var säckarnas och repeternas material och liknande; « ge oss därför fullt mått och var frikostig mot oss; Allah belönar sannerligen de frikostiga »; genom dess mottagande har as-Suddi sagt; genom vår brors återkomst till oss har Ibn Jurayj sagt; allmoson förbjöds inte åt vår profet Muhammad, och den upphävdes genom denna vers; Ibn Jarir överförde det.

När han såg det tillstånd de befann sig i och vad de fört med sig av att ingenting annat återstod dem av svaga egendomar lät han sig känna igen av dem och greps av ömhet för dem och sade till dem av hans Herres angelägenhet och deras Herre, och blottade från sin ädle panna vad den innehåller av det fördolda de känner igen: « vet ni vad ni gjort med Yusuf och hans bror, medan ni var okunniga? » De sade, och förundrade sig med all förvånan, och hade vänt sig till honom många gånger utan att veta att det var han: « är du verkligen Yusuf?

» « Han sade: jag är Yusuf, och detta är min bror »; jag är Yusuf, den ni gjort med vad ni gjort, och vad föregått av er angelägenhet om honom, av det ni underlät; « och detta är min bror », en bekräftelse av vad han sagt och en förvarning om vad de dolde åt dem båda av avund och vad de gjorde i deras angelägenhet av list; « Allah har visat oss nåd », det vill säga genom Hans välgärning mot oss och Hans sanningsenlighet mot oss och Hans mottagande av oss och Hans befästande av våra äros knutar; och det genom det vi gått före med av Hans lydnad och vårt tålamod på det ni var av er mot oss, och vår lydnad och vår godhet mot vår fader och hans intensiva kärlek till oss och hans omsorg om oss: « den som är gudsfruktande och tålamodig, Allah förlorar sannerligen inte dem som gör gott deras lön.

» De sade: « vid Allah har Allah sannerligen förmånat dig över oss, och vi sannerligen var försyndare », det vill säga förmånat dig, och vi var försyndare i vad vi gjorde mot dig, och vi är här inför dig; han sade: « ingen förebråelse över er i dag », det vill säga jag klandrar er inte för vad blivit från er efter er dag; därefter tillfogade han dem: « må Allah förlåta er, och Han är de barmhärtigas mest barmhärtige. » Ordet är svagt och det riktiga är det första. Sedan befallde han dem att fara med hans tunika, den som rör hans kropp, och lägga den över hans faders båda ögon, ty hans syn skall återvända till honom, sedan den förlorats, med Allahs tillstånd; och det hör till det som strider mot seden och till profetskapens bevis och de största miraklerna; därefter befallde han dem att ta på sig hela deras familj mot Egyptens bostäder, mot det goda och överflödet och samfundets samlande efter skilsmässan, på det mest fullständiga sättet och de högsta angelägenheterna.

« Och när karavanen bröt upp sade deras fader: jag finner sannerligen Yusufs doft, om ni inte höll mig för senil; de sade: vid Allah, du är sannerligen i din gamla villoväg; och när förkunnaren kom kastade han tunikan över sitt ansikte och blev åter seende. Han sade: sade jag er inte att jag vetar från Allah vad ni inte vetar? De sade: vår fader, begär förlåtelse åt oss våra synder, vi sannerligen var försyndare. Han sade: jag skall begära förlåtelse åt er hos min Herre; Han är den Förlåtande, den Barmhärtige. »

Isra'il underrättade oss, från Abu Sinan: « när karavanen bröt upp »; när karavanen gick ut blåste en vind och förde Yaqub Yusufs tunikas doft och han sade: « jag finner sannerligen Yusufs doft, om ni inte höll mig för senil »; han kände dess doft på åtta dagars marsch, och så har ath-Thawri och Shu'ba och andra än de båda överfört från Abu Sinan; och al-Hasan al-Basri sade att det mellan dem två var åttio farsakh marsch, och att det hade gått åttio år sedan han lämnat honom; « om ni inte höll mig för senil »; du har inte sagt detta annat av senilitet, som är vimsen och ålderdomens storhet; Ibn Abbas har sagt det och Ata och Mujahid och Sa'id ibn Jubayr och Qatada; « du håller mig för senil » ni håller mig för en dåre, och Mujahid också: ni åldrar mig. De sade: « vid Allah, du är sannerligen i din gamla villoväg »; Qatada sade att de sade till honom ett grovt ord; « och när förkunnaren kom kastade han tunikan över sitt ansikte och blev åter seende », det vill säga så snart förkunnaren kom kastade han tunikan över Yaqubs ansikte och hans syn återvänd med ett slag, efter att han varit blind; « sade jag er inte att jag vetar från Allah vad ni inte vetar?

» Det vill säga jag vetar att Allah skall förena mitt öde med Yusuf och min njutning skall stillas genom honom och Han skall visa mig i honom och från honom det som gläder mig. Då sade de: « vår fader, begär förlåtelse åt oss våra synder, vi sannerligen var försyndare »; de bad honom begära förlåtelse åt dem hos Allah för vad de gjort och tillfogat honom och denne sons son och vad de beslutat emot honom, och då det i deras avsikt fanns ångern före gärningen: « jag skall begära förlåtelse åt er hos min Herre; Han är den Förlåtande, den Barmhärtige.

» Ibn Masud och Ibrahim at-Taymi och Amr ibn Qays och Ibn Jurayj har sagt: Abu as-Sa'ib överförde till mig: Ibn Idris överförde till oss: jag hörde Abd ar-Rahman ibn Ishaq berätta, det var min morbror: han kom till moskén och hörde en man säga: Allah, Du har kallat mig och jag har svarat, och Du har befallt mig och jag har lytt, och se, det är gryningen, förlåt mig därför; han lyssnade till rösten och det var från Abdallah ibn Masuds hus; han frågade Abdallah om detta: Yaqub sköt upp sina söner till gryningen genom sitt ord « jag skall begära förlåtelse åt er hos min Herre »; och de förlåtelsebegärande vid gryningarna, och det har fastställts i Sahih från Allahs sändebud, han sade: Vår Herre nedstiger varje natt till den lägsta himlen och säger: är det någon som ångrar sig, så att Jag ångrar mig till honom? Är det någon som ber, så att Jag ger honom? Är det någon som begär förlåtelse, så att Jag förlåter honom?

Och det har kommit i en hadith att Yaqub sköt upp: al-Muthanna överförde till mig: Sulayman ibn Abd ar-Rahman ibn Ayyub al-Dimashqi överförde till oss: al-Walid överförde till oss: Ibn Jurayj underrättade oss, från Ata och från Ikrima, från Ibn Abbas: « jag skall begära förlåtelse åt er hos min Herre », till fredagsnattens ankomst; och det är brodern Yaqubs ord till sina söner, och detta är främmande på detta sätt, och i dess upphöjande finns granskning, och det som mest liknar är att det fastslås på Ibn Abbas.

När de trädde in hos Yusuf tog han dem sina båda föräldrar till skydd och sade: « träd in i Egypten, om Allah vill, i trygghet », och han upphöjde sina båda föräldrar på tronen och de föll inför honom nedfallande och han sade: min fader, det är min förutgående syns tolkning, min Herre gjorde den till sanning, och Han har sannerligen handlat väl med mig när Han lät mig gå ur fängelset och förde er från öknen, sedan djävulen sått mellan mig och mina bröder; min Herre är mild mot vad Han vill, Han är den Allvetande, den Vise; min Herre, Du har gett mig makten och lärt mig drömtydningen, himlarnas och jordens Författare, Du är min förmyndare i livet och i nästa liv, låt mig dö som underkastad och förena mig med de rättfärdiga.

» Det är åttio år, åttiotre år, och det är två överföringar från al-Hasan; trettiofem år har Qatada sagt; och Muhammad ibn Ishaq sade att de nämner att han var frånvarande från honom arton år, och Skriftfolket påstår att han var frånvarande från honom fyrtio år; och historiens sammanhangs uppenbara pekar mot den ungefärliga bestämmandet av tidslängden: kvinnan förförde honom medan han var yngling, av sjutton år enligt vad mer än en har sagt, han avstod, och han var därför i fängelset några år, som är sju enligt Ikrima och andra; därefter gick han ut och blev de sju välståndsåren, och sedan när folket uttömde i de sju återstående kom hans bröder begära hjälp, det första året enbart, och det andra året med dem deras bror Binyamin, och det tredje året lät han sig känna igen av dem och befallde dem att för hela sin familj; alla kom de; när de trädde in hos Yusuf tog han dem sina båda föräldrar till skydd, han förenade dem båda två enbart, åtskilda från hans bröder, och sade: « träd in i Egypten, om Allah vill, i trygghet.

» Det är av det föregående: träd in i Egypten, och han tog dem sina båda föräldrar till skydd, och Ibn Jarir har försvagat det, och det är ursäktbart; han mottog dem båda och hystade dem i tältens bostad, och sedan när de närmade sig Egyptens dörr sade han: « träd in i Egypten, om Allah vill, i trygghet.

» as-Suddi har sagt det; angelägenheten behöver inte heller det; och hans ord « träd in » har den inarbetade meningen att bo Egypten eller vist där; « om Allah vill, i trygghet » skulle vara lika riktigt och gott; och hos Skriftfolket, när Yaqub nådde Jachirs land, som är Bilbays land, gick Yusuf ut för att ta emot honom, och Yaqub hade sänt före sig sin son Juda med förkunnandet av sin ankomst; och hos dem att kungen gav dem Jachirs land att vista däri och bo där med deras djur och deras hjordar; och en grupp av exegeter har nämnt att när Allahs profet Yaqubs, som är Israels, ankomst blev nära ville Yusuf gå ut för att ta emot honom; kungen steg därför med honom och hans soldater i Yusufs tjänst och av vördnad för Allahs profet Israel, och han åkallade för kungen, och Allah höjde över Egyptens folk resten av hungeråren genom den välsignelsen av hans ankomst till dem, och Allah vet bäst.

Och summan av dem som kom med Yaqub av hans söner och deras barn är, enligt vad Abu Ishaq as-Sabi'i sagt, från Abu Ubayda, från Ibn Masud, sextiotre personer; från Muhammad ibn Ka'b, från Abdallah ibn Shaddad: de var åttiotre personer; från Masruq: de trädde in i antalet tre hundra nittio och gick ut med Musa i antalet av mer än sex hundra tusen stridande; och i Skriftfolkets text att de var sjuttio själar, och de har namngett dem.

« Och han upphöjde sina båda föräldrar på tronen »: hans moder var död, såsom det är hos Torahns lärda, och vissa exegeter har sagt att Allah lät henne därför leva; hellre var hon hans moster Lea, och mostern är på moderns rang, och Ibn Jarir sade: hellre kräver Koranens uppenbara att hans moders liv upprätthålls till den dagen, man skall därför inte stödja sig på Skriftfolkets överföring i det som strider mot det, och detta är fast, och Allah vet bäst; och han upphöjde dem på tronen, det vill säga lät dem sitta hos sig på hans bäddsoffa; « och de föll inför honom nedfallande », det vill säga fällde sig ned inför honom de båda föräldrarna och de elva bröderna, av vördnad och av ära, och det var dem föreskrivet och fortsatte att utövas i de andra lagarna, till dess det förbjöds i vår religion; och han sade: « min fader, det är min förutgående syns tolkning », det vill säga det är tolkningen av det jag berättat dig om min syn av de elva stjärnorna och solen och månen, när jag såg dem fälla sig ned inför mig, och du befallde mig att tiga om den och lovade mig: « min Herre gjorde den till sanning, och Han har sannerligen handlat väl med mig när Han lät mig gå ur fängelset », det vill säga efter sorgen och trångheten gjorde Han mig ståthållare, med det verkställande ordet i Egyptens bostäder,

där jag vill; « och förde er från öknen », det vill säga badian, och de bebodde de arabiska trakterna, av den förtrognedes land; « sedan djävulen sått mellan mig och mina bröder », det vill säga i vad det blivit från dem mot mig av angelägenheten, vars åkallan gått föregående; « min Herre är mild mot vad Han vill », det vill säga när Han vill något bereder Han dess medel och gör dem lätta och slätar ut dem, på vägar som tjänarna inte finner, men Han bestämmer dem och slätar ut dem genom Sin milda tillverkning och Sin enorma makt; « Han är den Allvetande », det vill säga om alla angelägenheter, « den Vise » i Sin skapelse och Sin lag och Sin beslut.

Och hos Skriftfolket sålde Yusuf till Egyptens folk och andra födan som var under hans hand, med hela deras rikedom, av guld och silver och botemedel och möbler och allt de ägde, tills han sålde dem emot dem själva; de blev därför slavar; sedan gav han dem deras jord och frigav deras nackar på villkoret att de arbetar och att femtedelen av vad de utnyttjar av deras skörd och deras frukter skall vara kungens; det blev därför Egyptens folks sed efter honom; och ath-Tha'labi återger att han inte blev mätt dessa år, av rädsla att glömma de hungrande, och att han åt bara en enda munfull vid middagstiden, och därför följde de goda kungarna hans exempel i detta, och de troendes befälhavare Omar ibn al-Khattab fyllde inte sin mage askårets år, till dess hungeråret gick sin väg och välståndet kom.

En man av beduinerna sade till Omar, efter askårets bortgång: den har sannerligen fjärmat sig från dig, och du är sannerligen en fri kvinnas son. Sedan när Yusuf såg att hans välgärning fullbordats och hans öde samlats visste han att denna bostad inte etablerar sig där i etablering, och att allting i den och på den är förgängligt, och att det efter fullheten inte finns annat än bristen; han prisade därför sin Herre av det Han tillkommer och erkände honom Hans enorma välgärning och Hans nåd och bad Honom, och Han är den bäste tillfrågade, att Han låter honom dö, det vill säga när Han låter honom dö, i islam, och förenar honom med Hans rättfärdiga tjänare; Allah, låt oss leva som muslimer och låt oss dö som muslimer, det vill säga när Du låter oss dö; och det är möjligt att han bad om detta i dödsryckandet, såsom Profeten bad i sitt dödsryckande att hans ande upphöjs till den högsta ställningen och hos de rättfärdiga sällskapen, av profeter och sändebud: « Allah, på den högsta ställningen.

» Tre gånger; därefter avled han; och det är möjligt att Yusuf bad om döden i islam, i förväntan, i hälsa och i helhet, och att det var tillåtet i deras religion och deras lag; ingen profet har önskat döden före Yusuf; vad beträffar vår lag är det förbjudet att åkalla döden, utom i prövningarna, såsom i Mu'adhs hadith, i den åkallan Ahmad överfört: och om Du vill en prövning över ett folk, låt oss dö till Dig utan att vara förtjusta; och i den andra hadithen: Adams son, döden är bättre för dig än prövningen. « vad, hur har jag önskat dö före detta och vara en glömd.

» Och Ali ibn Abi Talib önskade döden när angelägenheterna försämrades och prövningarna förstorades och striden tillspetsades och yttrandena och orden förmångfaldigades; och al-Bukhari Abu Abdallah, Profetens sällskapsbroder, önskade den när hans tillstånd tillspetsades för honom och han mötte sina motsägares fasor; vad beträffar välfärdens tillstånd har al-Bukhari överfört att Allahs sändebud sade: ingen av er skall önska döden för ett ont som drabbat honom; om han är välgörare skall det förmeras, och om han är försyndare kanske han ångrar sig: « Allah, låt mig leva så länge livet är bättre för mig, och låt mig dö när döden är bättre för mig.

» Och det som avses med det onda här är det som rör tjänaren i hans kropp, av sjukdom och liknande, inte i hans religion; och det uppenbara är att Allahs profet Yusuf bad om detta, antingen i dödsryckandet eller när det var så, må det vara så; och Ibn Ishaq har nämnt, från Skriftfolket, att Yaqub vistades i Egyptens bostäder hos Yusuf sjutton år och därefter dog, begärandes att begravas hos sina båda fäder Ibrahim och Isak; as-Suddi sade att han bar det därför och lät honom resa till Syrien och begravde honom i grottan, hos hans fader Isak och hans farfar den förtrogne. Och hos Skriftfolket var Yaqubs ålder den dag han trädde in i Egypten ett hundra trettio år, och hos dem att han vistades i Egyptens land sjutton år, hans liv blev därför ett hundra fyrtio år; det är deras bokstext, och det är ett fel, antingen i avskriften eller från deras sida eller de har suddat brytningen, och det är inte deras sed i det som överstiger detta; hur skulle de därför använda denna metod här?

« Eller var ni vittnen när döden framställde åt Yaqub, när han sade till sina söner: vad skall ni tillbedja efter mig? De sade: vi skall tillbedja din gudomlighet och gudomligheten hos dina fäder, Ibrahim och Ismael och Isak, en enda gudomlighet, och åt Honom är vi underkastade. » Han rekommenderade därför åt sina söner enheten, som är islamens religion, varmed Allah sände profeterna. Skriftfolket har nämnt att han rekommenderade åt sina söner, en och en, och underrättade dem om vad skola tillstöta av deras angelägenhet och förkunnade Juda en enorm profet som går ut från hans släkt och åt vilken folken skall lyda, och det är Isa, Maryams son, och Allah vet bäst.

De har nämnt att när Yaqub dog grät Egyptens folk över honom sjuttio dagar, och Yusuf befallde läkarna att balsamera honom, och han blev däri fyrtio dagar; därefter bad Yusuf om tillstånd av Egyptens kung att gå ut med sin fader för att begrava honom hos de sina; han tillät honom därför, och med honom gick ut Egyptens stora och dess äldste; när de kom till Habroun begravde de honom i grottan som Ibrahim den förtrogne hade köpt av Efron ibn Sakhr, hettiten, och de höll åt honom en sjubands sorgefest och återvände därefter till sitt land; och Yusufs bröder tröstade Yusuf deras fader och visade sig milda mot honom, han hedrade dem därför och gjorde deras återkomst väl; de etablerade sig därför i Egyptens land; därefter framställdes döden åt Yusuf och han rekommenderade att han fördes med dem när de skulle gå ut ur Egypten, för att begravas hos sina fäder; de balsamerade honom därför och lade honom i en kista; han blev därför kvar i Egypten till dess Musa förde honom ut med sig och begravde honom hos hans fäder, såsom skall komma; han dog i åldern av ett hundra tio år, det är deras text, enligt vad jag sett, och det som Ibn Jarir överfört också; och Mubarak ibn Fadala sade, från al-Hasan: Yusuf kastades i brunnen i åldern av sjutton år och var frånvarande från sin fader åttio år,

och levde därefter tjugotre år och dog i åldern av ett hundra tjugo år; och en annan sade att han rekommenderade åt sin bror Juda, Allahs böner och fred vare över honom och över alla profeter.

Allahs profet Ayyubs historia

Ibn Ishaq sade att han var en man av rumerna, och han är Ayyub ibn Mus ibn Razeh ibn Is ibn Isak ibn Ibrahim den förtrogne; och en annan sade att han är Ayyub ibn Mus ibn Raghwil ibn Is ibn Isak ibn Yaqub, och annat har sagts i hans släktled; och Ibn Asakir återger att hans moder var Luts dotter; hans fader var av dem som trodde på Ibrahim den dagen han kastades i elden och den inte brände honom; och det kända första är att vara av Ibrahims avkomma, och av hans avkomlingar Dawud och Sulayman och Ayyub och Yusuf och Musa och Harun, verserna; och av det autentiska är att pronomenet återgår på Ibrahim, inte på Nuh: « Vi har uppenbarat för dig såsom Vi uppenbarade för Nuh och profeterna efter honom, och Vi har uppenbarat för Ibrahim och Ismael och Isak och Yaqub och stammarne och Isa och Ayyub.

» Versen: det autentiska är därför att han är av Is ibn Isaks släkt; hans namn Lea, Yaqubs dotter, Rahma, Efraim ibn Yusuf ibn Yaqubs dotter, och detta är det mest kända, därför har vi nämnt det här; därefter vänder vi genom åkallan av Israels barns profeter efter nämnden av hans historia, om Allah vill, och i Honom är förtroendet och på Honom stöds sig.

« OCH MINNS Vår tjänare Job, hur han ropade till sin Herre: "Djävulen har plågat mig svårt och mina krafter är slut!" [Och Vi sade:] "Stampa i marken med din fot! Där finns friskt vatten så att du kan tvätta dig och dricka." Och Vi gav honom tillbaka [dem som Vi hade tagit från honom av] hans familj och fördubblade deras antal som en särskild nåd från Oss och som en påminnelse till dem som har förstånd. [Och Vi sade:] "Tag en näve [gräs] och slå med den och bryt inte din ed!" - Vi såg hans uthållighet och tålamod, en sann [Guds] tjänare! Han vände alltid tillbaka till Oss med ångerfullt sinne. » Sura 38, 41-44

Den förste av de utsända profeterna är Idris, därefter Nuh, därefter Ibrahim, därefter Ismael, därefter Isak, därefter Yaqub, därefter Yusuf, därefter Lut, därefter Hud, därefter Salih, därefter Shu'ayb, därefter Musa och Harun, därefter Ilyas, därefter al-Yasa, därefter Ourfi ibn Sawilakh ibn Efraim ibn Yusuf ibn Yaqub, därefter Yunus ibn Matta av Yaqubs söner, därefter Ayyub ibn Razeh ibn Amus ibn Lifaraz ibn Is ibn Isak ibn Ibrahim; och i en del av denna ordning finns granskning, ty Hud och Salih: det kända är att de är efter Nuh och före Ibrahim, och Allah vet bäst.

Tafsirens och historiens lärde har sagt att Ayyub var en man av riktiga egendomar av alla slag och arter, av boskap och av slavar och av hjordar och av utsträckta jordar i al-Bathniyyas land, i Houranes land; allt detta tillhörde honom, och han hade barn och en talrik familj; han berövades därför allt detta och prövades i sin kropp av alla sorters olyckor, och det återstod av honom inte något friskt organ utom hans hjärta och hans tunga, varmed han åkallade Allah; och han var i allt detta tålamodig, görande sitt onda till ett föremål av förhoppning, åkallande Allah natten och dagen, och hans morgon och hans afton; och hans sjukdom varade till dess hans granne blev mätt av den och hans nära förskräcktes av den, och han förvisades från sitt land och kastades på en soptipp utanför det, och folket skar honom och det återstod ingen som vakade honom utom hans hustru, som vakade hans rätt och erinrade sig hans gamla välgärning mot henne och hans omsorg om henne; hon återvände därför till honom, ordnade hans tillstånd och bistod honom att fullgöra hans behov och ägnade sig åt hans intresse; och hans tillstånd försvagades och hans egendom minskade till dess hon tjänade folket mot lön, för att föda honom och ägna sig åt hans fattiga; och hon var tålamodig med honom över det som gripit dem båda,

av egendomens skilsmässa och barnet och vad henne angick av makens prövning och handens trånghet och folkens tjänande, efter lyckan och välgärningen och tjänandet och äran; till Allah hör vi och till Honom återvänder vi. Han sade: de mest prövade av folket är profeterna, därefter de rättfärdiga, därefter dess like och dess like; människan prövas efter sin religion; finns däri fasthet förmeras hennes prövning; och allt detta förmerade hos Ayyub ingenting annat än tålamod och hopp om lön och pris och tacksamhet, till den grad att liknelsen ges åt hans tålamod, och liknelsen ges också åt vad honom tillstöt av alla sorters olyckor; och det har överförts från Wahb ibn Munabbih och andra av Israels barns lärda om Ayyubs historia en lång berättelse om sättet för hans egendoms och hans barns försvinnande och hans prövning i hans kropp, och Allah vet bäst dess riktighet; Ayyub var den förste som greps av smittkoppan.

Man har rått skiljaktig om hans prövnings tidslängd, i flera åsikter; Wahb påstår att han prövades tre år, varken mer eller mindre; och Anas sade att han prövades sju år och månader och kastades på en soptipp av Israels barn, där djuren rörde sig i hans kropp, till dess Allah frigjorde honom och förstorade honom lönen och prisade honom väl.

Han blev kvar i sin prövning arton år; hans kött föll, till dess det inte återstod annat än benet och senan; hans hustru kom därför med aska och utbredde den under honom. Ayyub, om du åkallade din Herre skulle Han frigiva dig. Jag har levt sjuttio år i hälsa, och det är litet åt Allah att jag är tålamodig åt Honom sjuttio år. Hon gjorde uppror mot detta tal och tjänade folket mot lön och födde Ayyub; sedan anlitade folket henne inte, på grund av sitt vetande att hon var Ayyubs hustru, av rädsla att hans olycka skulle nå dem eller smitta dem genom hennes umgänge; när hon inte fann någon som anlitade henne beslöt hon sig och sålde åt vissa av stormännens döttrar den ena av sina två flätor mot mycket god föda och kom att bringa den åt Ayyub. Varifrån kommer dig dessa? Jag har tjänat dem hos ett folk.

När morgondagen kom fann hon ingen och sålde den andra flätan mot föda och kom att bringa den; han ogillade därför det också och svor att inte äta den, förrän hon underrättade honom varifrån den födan kom honom; hon blottade därför från sitt huvud sin slöja, och när han såg huvudet rakat sade han: « sannerligen har det onda drabbat mig, och Du är de barmhärtigas mest barmhärtige. »

Min fader överförde till oss: Abu Salama överförde till oss: Jarir ibn Hazim överförde till oss: Ayyub hade två bröder; de kom därför en dag och kunde inte närma sig honom på grund av hans lukt; de reste sig därför på avstånd: om Allah visste något gott om Ayyub hade Han inte prövat honom med detta. Ayyub gjorde därför uppror emot deras tal med ett uppror han aldrig känt dess like: « Allah, om Du vetar att jag aldrig tillbringat en nätt mättad medan jag vetar var en hungrande befinner sig, befäst mig därför. » Han befästes därför från himlen, medan de lyssnade: « Allah, om Du vetar att jag aldrig haft två skjortor medan jag vetar var en naken befinner sig, befäst mig därför.

» Han befästes därför från himlen, medan de lyssnade: « Allah, vid Din makt », och han föll nedfallande: « Allah, vid Din makt, jag reser aldrig mitt huvud, förrän Du underrättar mig »; han reste därför aldrig sitt huvud förrän Han underrättade honom. Ibn Jarir och Ibn Abi Hatim båda: Yunus ibn Abd al-A'la överförde till oss: Ibn Wahb underrättade oss: Nafi ibn Yazid underrättade mig, från Uqayl, från az-Zuhri, att han sade: Allahs profet Ayyub blev kvar med sin prövning arton år; den nära och den fjärrane stötte bort honom, utom två män av hans bröder, som var av hans närmaste bröder; de gick till honom på morgonen och återvände på kvällen: « du vetar, vid Allah, att Ayyub sannerligen begått en synd som ingen av världarna har begått. » « Och vilken? Sedan arton år har inte hans Herre visat honom barmhärtighet för att utplåna det som drabbar honom.

» När de kom till honom uthärdade mannen inte, till dess han nämnde honom detta: « jag vetar inte vad jag skall säga, annat än att Allah vetar att jag passerade förbi de två männen som disputterade och åkallade Allah, och jag återvände därför till mitt hus och frikände dem åt dem, därför att jag avskydde att de åkallade Allah annat än i sanning. » Och han gick ut för sitt behov; när han fullbordade det tog hans hustru honom i handen till dess han återvände: « spring med ditt ben; detta är en tvättplats: sval och dryck »; hon sänkte honom därför och han mötte henne betraktande och han vände sig mot henne, Allah med suddandet av vad drabbade honom av olycka, och han var på det vackraste han kunnat vara. Allah vare dig välsignande, har du sett denna Allahs profet, den prövade?

Vid Allah, till detta, jag har aldrig sett en man som liknar dig mer än du, när du var frisk. « det är mig som jag är »; han hade två lagerhus, ett lagerhus för veten och ett lagerhus för kornen; Allah sände därför två moln; när den ene av dem var över vetelagerhuset utgjöt han där guld, till dess det översvämmande, och den andre utgjorde i kornlagerhuset silver, till dess det översvämmande; så är Ibn Jarirs ord, och så har Ibn Hibban överfört den i sin helhet i sin Sahih, från Muhammad ibn al-Hasan ibn Qutayba, från Harmala, från Ibn Wahb med den; och detta är främmande av upphöjelse, kraftigt, och det som mest liknar är att det fastslås. Min fader överförde till oss: Musa ibn Ismail överförde till oss: Hammad överförde till oss: Ali ibn Zayd överförde till oss, från Yusuf ibn Mihran: och Allah klädde honom i en paradisklädnad, och Ayyub avlägsnade sig och satte sig i ett hörn. « Allahs tjänare, det är den prövade som var här; kanske hundarna har ryckt honom eller vargarna?

» Och hon började tala till honom en stund. « Ve åt dig, jag är Ayyub. » « Hånar du mig, Allahs tjänare? » « Ve åt dig, jag är Ayyub, Allah återgav mig min kropp. » Och Allah återgav honom hans egendom och hans barn med deras personer och deras like med dem: « Jag har återgott dig din familj och din egendom och deras like med dem; tvätta dig därför med detta vatten, ty det finns i det din bot, och tillför din hustru en offergåva och begär förlåtelse åt henne, ty hon var dig ohörsam.

» Ibn Abi Hatim överförde den: Abu Zur'a underrättade oss: Amr ibn Marzuq överförde till oss: Hammam överförde till oss, från Qatada, från an-Nadr ibn Anas, från Bashir ibn Nahik, från Abu Hurayra, att han sade: när Allah botade Ayyub lät han regna över honom guldgräshoppor, och han började ta dem i sin hand och lägga dem i sin klädnad. Det sades: Ayyub, blir du inte mättad? « Herre, och vem blir mättad av Din barmhärtighet? » Och så överförde imam Ahmad den, från Abu Dawud at-Tayalisi och från Abd as-Samad, från Hammam, från Qatada med den; och Ibn Hibban överförde den i sin Sahih, från Abdallah ibn Muhammad al-Azdi, från Ishaq ibn Rahawayh, från Abd as-Samad med den; och ingen av bokförfattarna har extraherat den, och den är enligt det autentiska villkoret, och Allah vet bäst. Och imam Ahmad sade: Sufyan underrättade oss, från Abu al-Zinad, från al-A'raj: över Ayyub sändes en fot av guldgräshoppor, och han började ta dem i sin klädnad. Det sades: Ayyub, räcker inte det Vi givit dig åt dig?

Han sade: « ja, Herre, och vem är förbigången av Din nåd? » Detta är fastslaget; och det har överförts från Abu Hurayra på en annan väg, upphöjt. Abd ar-Razzaq överförde till oss: Mamar överförde till oss: här är vad Abu Hurayra överförde åt oss, han sade: Allahs sändebud sade: medan Ayyub tvättade sig, naken, föll över honom guldgräshoppor, och Ayyub började kasta dem i sin klädnad; hans Herre kallade därför på honom: « Ayyub, hade Jag inte gjort dig rik av vad du ser? » « Jo, Herre, men det finns för mig ingen tillräcklighet utan Din välsignelse.

» al-Bukhari överförde den från Abd ar-Razzaqs hadith med den.

« spring med ditt ben », det vill säga slå jorden med ditt ben; han lydde därför det han befallts, och Allah lät för honom spruta fram en svalkande vattenkälla, och det befalldes att han skulle tvätta sig i den och dricka av den; Allah suddade därför från honom vad han kände av smärta och av skada och av sjukdom och av ont som var i hans kropp, utvändigt och invändigt, och Allah ersatte honom därefter allt detta med en yttre och inre hälsa och en fullkomlig skönhet och en riklig egendom, till dess Han lät för honom rinnande egendom, ett utgjutande, ett enormt regn, av guldgräshoppor; och Allah bistod honom hans familj: « och Vi gav honom hans familj och deras like med dem.

» Man har sagt att Allah lät dem därför leva med deras personer och belönade honom dem som gått föregående och kompenserade honom dem i livet och samlade hans öde med dem alla i nästa livets bostad; « nåd från Oss », det vill säga Vi lyfte från honom hans svårighet och skingrade från honom det onda som drabbade honom; « nåd från Oss » mot honom och av medkänsla och välgärning; « och en påminnelse åt de tillbedjande », det vill säga en påminnelse åt den som prövas i sin kropp eller sin egendom eller sitt barn, att han har en förebild i Allahs profet Ayyub, när Allah prövade honom med det som är större än detta; han var därför tålamodig och gjorde sitt onda till ett föremål av förhoppning, till dess Allah frigjorde honom från det. Och den som förstår av detta hans hustrus namn, hon är Rahma, från denna vers har han drivit långt bort från målet och drunknat i förnekandet. Och ad-Dahhak sade att Allah återgav honom hans ungdom och förmerade den honom, till dess hon födde honom tjugosex söner.

Och Ayyub levde därefter sjuttio år i rumernas land, på den uppriktiga trons religion, och de föränderade därefter efter honom Ibrahims religion; « och ta i din hand en bunt och slå därför med den och bryt inte din ed; Vi fann honom sannerligen tålamodig, vilken utmärkt tjänare; han vände sig om, återvändande till Allah.

» Detta är Allah den Upphöjdes dispens åt Sin tjänare och Hans sändebud Ayyub, i vad det var av hans ed att han sannerligen skulle slå sin hustru med hundra rislag; hans ed om detta var för köpet av hennes flätor, därför att djävulen motsatte sig henne i en läkares gestalt, beskrivande åt henne ett botemedel åt Ayyub; hon kom därför och underrättade honom det, och han visste att det var djävulen och svor att han skulle slå henne med hundra rislag; när Allah botade honom gav han honom en tillåtelse att han tar en bunt, som är vedknippet som samlar kvistarna, att han samlade dem alla och slog henne med ett enda slag, och det jämställdes med rislaget hundra, och han handlade väl utan att bryta sin ed; och detta hör till utgången och lösningen åt den som fruktar Allah och lyder Honom, särskilt mot sin hustru, den tålamodiga, görande sitt onda till ett föremål av förhoppning, den uthärdande, den sanningsenliga, den goda, den riktiga; därför avslutade Allah denna dispens: « Vi fann honom sannerligen tålamodig, vilken utmärkt tjänare; han vände sig om, återvändande till Allah.

» Och många jurister har använt denna dispens i kapitlet om ederna och löftena, och andra har utvecklat sig däri till att författa Boken om listerna för att frigöra sig från ederna och har låtit denna ädla vers föregå den och har överfört däri saker av underverk och av främlingskap, och vi skall nämna en bit av detta i Boken om reglerna vid ankomsten, om Allah den Upphöjde vill. Ibn Jarir och andra av historiens lärde har nämnt att Ayyub, när han dog, hans ålder var nittiotre år; han levde mera än så: « Allah argumenterar Uppståndelsens dag med Sulayman emot de rika och med Yusuf emot fångarna och med Ayyub emot prövningens folk.

» Ibn Asakir överförde den i dess mening, och att han rekommenderade åt sin son Hawmal och ägnade sig åt angelägenheten därefter hans son Bishr ibn Ayyub, och det är den som många av folket påstår vara Dhu al-Kifl, och Allah vet bäst; och denne son dog och var profet enligt vad de påstår, och hans ålder var av år sjuttiofem; han är Ayyubs son.