Profeten Musa

Född i den tid då Farao « slaktade deras söner och skonade deras kvinnor », räddades Musa ibn Imran ur Nilens vatten, uppfostrades i Faraos hus och kallades sedan: « Vi kallade honom från Turs högra sluttning », och Allah gjorde honom till Sin samtalspartner, given de mest uttryckliga undren. Sänd med sin bror Harun till Farao och Haman kallade han till Allah, förde ut Israels barn, och havet delades av hans stav: Musa och hans folk räddades och Farao drunknade. Eftersom hans folk vägrade att gå in i det heliga landet bestraffade Allah dem med det kringflackande; där behandlas även guldkalven, kon, Khidr, Qarun, Musas förtjänster och hans död.

Det är Musa ibn Imran ibn Qahith ibn Azar ibn Lawi ibn Yaqub ibn Isak ibn Ibrahim (fred vare med dem alla).

« OCH MINNS [vad] denna Skrift [har att säga om] Moses. Han var en av de utvalda, Guds sändebud [och] profet. Vi kallade på honom från berget Sinais högra sida och drog honom intill Oss i en hemlighetsfull gemenskap; och i Vår nåd gav Vi honom [som medhjälpare] hans broder Aron [och kallade honom till] profet. » Sura 19, 51-53

Han omtalas med budskapet, profetvärdigheten, den uppriktiga hängivenheten, att Han talade med honom och att Han förde honom nära Sig; och Han preciserade om honom att Han gjorde hans bror Harun till profet. Allah, den Höge, har omtalat honom på många utspridda ställen i Koranen och har berättat hans historia på många ställen: utförligt, medellångt och kortfattat, och vi har talat om den i sin helhet på sina rätta platser. Vi skall här framställa hans levnad, från dess början till dess slut, hämtad ur Boken och ur Sounna och ur det som har nått oss i de överförda berättelserna bland de israelitiska traditioner som de äldre och andra har omtalat, om Allah vill; i Honom litar vi och till Honom vänds vi.

« Taa seen meem. DETTA ÄR budskap ur Skriften, som är klar i sig själv och som klart framställer sanningen. Vi skall berätta för dig [Muhammad] något om Moses och Farao, så som allt verkligen gick till; detta kan vara till nytta för människor som vill tro. Farao var en tyrann på jorden. Han delade in [sitt] folk i olika klasser, av vilka han [särskilt] förtryckte en grupp; dess söner lät han döda men dess kvinnor skonades; ja, han hörde till dem som stör ordningen på jorden och vållar sedernas fördärv.

Men det var Vår vilja att visa dessa förnedrade och förtrampade människor Vår särskilda nåd och göra dem till föregångsmän [i tron] och låta dem ärva [de ogudaktigas makt] och ge dem en säker plats på jorden, och Vi ville genom dem ge Farao och Haman och deras män en [försmak av] det som de ville skydda sig emot. » Sura 28, 1-6

Allah, den Höge, sammanfattar berättelsen och utför den sedan; Han omtalar att Han, vare Höjdgiven pris, reciterar för Sin profet berättelsen om Musa och Farao med sanning, det vill säga med en sanningsenlighet som gör att den som hör den tycks vara ögonvittne till den sak som visar honom. «Farao var högmodig på jorden och delade dess invånare i grupper», det vill säga: han visade sig tyrannisk och stolt, han överskred gränserna och begick orätt, han föredrog jordelivet och vände sig bort från lydnaden mot den Höge Herren. «och delade dess invånare i grupper», det vill säga: han delade sina undersåtar i avdelningar, grupper och kategorier och försvagade en del av dem, det är Israels barns folk, de som härstammar från Allahs profet Yaqub ibn Isak ibn Ibrahim, Allahs trogne vän. De var då jordens folks yppersta, och Allah underkastade dem denne orättvise, bedragande, otrogne och fördärvlige konung; han höll dem i träldom och anställde dem i de slemmaste yrken och hantverk, de mest mödosamma och de lägsta.

Och trots detta slaktade han deras söner och skonade deras kvinnor; han hörde till de fördärvliga. Det som drev honom till denna fula handling var att Israels barn förde vidare sinsemellan det de höll från Ibrahim al-Khalil, nämligen att det ur hans avkomma skulle komma en yngling i vars hand Egyptens konungs undergång skulle ligga. Och detta, och Allah vet bäst, när det hänt Sara, den trogne vännens hustru, det som hänt från Egyptens konungs sida: hans vilja att tillfoga henne det onda, och Allahs beskydd av henne.

Och detta glada budskap var berömt hos Israels barn; kopterna talade om det sinsemellan, och det nådde Farao under hans nattliga samtal med sina emirer och furstar, medan de umgicks hos honom. Då befallde han att Israels barns söner skulle dödas, som försiktighetsåtgärd mot att denna yngling skulle finnas, och ingen försiktighet gagnar mot ödets beslut.

As-Suddi överförde från Abu Salih och Abu Malik, från Ibn Abbas, och från Murra, från Ibn Masud, och från män bland följeslagarna, att Farao i sin sömn såg det som om en eld gick fram från Bayt al-Maqdis riktning och brände Egyptens hus och alla kopter utan att skada Israels barn. När han vaknade skrämdes han, samlade prästerna, poeterna och trollkarlarna och förhörde dem om saken: detta är en yngling som skall födas bland Israels barn och som skall vara orsaken till Egyptens folks undergång genom hans hand. Därför befallde han att gossarna skulle dödas och flickorna skonas. «Vi vill visa nåd mot dem som förtrycktes på jorden, och det är Israels barn, och göra dem till ledare och göra dem till arvingar», det vill säga: åt vilka Egyptens kungadöme och dess land skall tillfalla.

«och ge dem makt i landet och låta Farao och Haman och deras härar se vad de fruktade av dem», det vill säga: Vi skall göra den svage stark, den förtryckte härskande och den förnedmade mäktig. Och allt detta skedde med Israels barn, såsom Han har sagt:

« Men det folk som varit förödmjukat och föraktat gjorde Vi till arvingar till det land som Vi välsignat, dess östra såväl som dess västra delar. Så uppfylldes din Herres nådiga löfte till Israels barn [om belöning] för deras uthållighet; och Vi lade i ruiner allt vad Farao och hans folk hade byggt upp och ödelade deras odlingar. » Sura 7, 137

Och den Höge har sagt: «och Vi lät dem gå ut ur lustgårdar, källor, skatter och en hedervärd boning, så; och Vi gav Israels barn allt detta i arv» (Sura 44, 25-28). Dessa detaljer skall komma på sin rätta plats, om den Höge Allah vill.

Saken är att Farao vidtog alla försiktighetsåtgärder för att Musa inte skulle finnas; han utvalde män och barnmorskor som gick omkring bland de havande och kände datumet för deras barnsäng, och ingen kvinna födde en son utan att dessa slaktare genast slaktade honom. Enligt Bokens folk befallde han gossarnas slaktande bara för att försvaga Israels barns makt, så att de inte skulle göra motstånd om de kuvade dem eller förde krig mot dem. Därom finnas olika omdömen, men det är oriktigt: det skedde först efter Musas sändebudsgärning; då började han döda de nyfödda, och när han kom till dem med sanningen från Oss «sade de: döda de troendes söner tillsammans med honom och skona deras kvinnor» (Sura 23, 25): «vi har blivit förföljda innan du kom till oss och efter det att du har kommit till oss.

» (Sura 20, 47) Det är riktigt att Farao först befallde gossarnas dödande endast som försiktighetsåtgärd mot att Musa skulle finnas.

Detta, du tyranniske konung, uppsvullen av sina härs mängd, av sin makts styrka och sitt välde utsträckning: den Mäktige, som ingen förslavar och som ingen motsäger och vars beslut inte motsäger varandra, beslutade att denna nyfödd, mot vilken du vidtar försiktighetsåtgärder och för vilken du har dödat otaliga själar, inte skulle uppfostras annat än i din bostad och på din säng, inte näras annat än med din mat och din dryck i ditt hus, och att det är du som skall ta honom till dig, uppfostra honom och leda honom, utan att känna hemligheten i hans mening; och därefter skall han vara din undergång i ditt jordeliv och ditt liv efter detta, genom hans hand, som straff för att du motsatte dig det som nått dig av den klara sanningen och förnekade det som uppenbarats för honom, för att du skall veta, du och resten av skapelserna, att himlarnas och jordens Herre är Den som gör vad Han vill, och att Han är den Starke, den Mäktige, given en enorm kraft, makt, styrka och vilja som ingen kan stå emot.

Mer än en exeget har omtalat att kopterna klagade inför Farao över Israels barns fåtalighet på grund av dråpet av deras söner, och att de fruktade att de storväxta skulle försvinna med dråpet av de små och att de själva skulle bli de som utförde de hårda arbeten som Israels barn utförde. Farao befallde då att barnen skulle dödas ett år och skonas ett år. Harun föddes i det år då dråpet av barnen beviljades uppehåll, och Musa föddes i det år då de dödades. Hans moder betungades därav och skyddade sig från graviditetens början: graviditetens tecken syntes inte på henne. När hon födde blev hon ingiven att göra en kista åt honom; hon fäste den i ett rep; hennes bostad låg mot Nilen, och hon ammade honom; när hon fruktade någon lade hon honom i kistan och kastade honom i floden och höll repsändan hos sig, och när de gick iväg hämtade hon honom till sig med hjälp av den.

« Och Vi ingav Moses moder: "Amma honom, men när du tror att hans liv är i fara, sätt då ut honom i [Nilen]. Oroa dig inte och sörj inte; Vi skall låta honom återvända till dig och Vi skall göra honom till en av [Våra] budbärare!" Och [en som hörde till] Faraos hus fann honom och tog upp honom - [Vi hade nämligen bestämt att] han skulle bli deras fiende och [orsaka] dem sorg; Farao, Haman och deras män var djupt ogudaktiga människor. » Sura 28, 7-8

Denna uppenbarelse är en uppenbarelse av ingivelse och ledning: din Herre har ingivit biet «gör boningar i bergen, i träden och i det de reser, och ät sedan av alla frukter och följ din Herres vägar lydiga» (Sura 16, 68-69). Det är inte en uppenbarelse av profetvärdighet, såsom Ibn Hazm har påstått och mer än en teolog, utan det första, det riktiga, såsom Abu al-Hasan al-Ashari har överfört om ahl as-sunnas lära och om enigheten. Musas moders namn är Yawakh, och det har sagts: Ayyadhikht.

Saken är att hon leddes till det vi har omtalat och att det ingavs henne i sin ömhet och sin förtvivlan: frukta icke och sorg ej, ty om han går bort skall Allah ge tillbaka honom till dig, och Allah skall göra honom till en sändande profet som skall upphöja Hans ord i jordelivet och i livet efter detta. Hon gjorde därför det som befallts henne, och en dag sände hon honom och glömde att fästa repsändan hos sig; han gav sig av med Nilen och drev förbi «för att han skulle vara dem en fiende och en sorg». Vissa har sagt: detta är lams för den slutliga följden, och det är det uppenbara om det syftar på Hans ord «Faraos folk tog upp honom»; medan det om det görs till att syfta på ordets innehåll, som är att Faraos folk var förbestämt att ta upp honom för att han skulle vara dem en fiende och en sorg, blir lamet orsakande till något annat, och Allah vet bäst.

Den andra meningen bestyrks av Hans ord: «Farao och Haman, som var den onde vesiren, och deras härar, som följde dem båda, förirrade sig», det vill säga: i motsättning till det riktiga; de förtjänade därför detta straff och denna ånger.

Exegeterna har omtalat att tjänarinorna tog upp honom ur floden i en kista som var stängd över honom; de vågade inte öppna den förrän de ställde den inför Faraos hustru, Asiya bint Muzahim ibn Ubayd ibn ar-Rayyan ibn al-Walid, som var Egyptens farao i Yusufs tid. Hon hörde till Israels barn, från Musas stam, ja, hon var hans faders syster, överfört av as-Suhayli, och Allah vet bäst. Hennes lovprisning och vittnesbördet om hennes förtjänst skall komma i berättelsen om Maryam bint Imran, och båda skall på uppståndelsens dag höra till Allahs sändebuds (Allahs fred och välsignelser vare med honom) hustrur i Paradiset. När hon öppnade dörren och lyfte täcket såg hon hans ansikte skimra av dessa profetiska ljus och av det majestät som kännetecknar Musa; när hon såg honom och hennes blick föll på honom älskade hon honom med en intensiv kärlek, och när det kom

«vad är detta?»: han befallde att den skulle slaktas; hon begärde honom av honom som gåva och beskyddade honom: «en glädje för mitt öga och ditt». Farao sade till henne: för dig, ja, och för mig nej, det vill säga: jag har ingen vinning av honom, och prövningen överlämnas åt förnuftet. «kanske skall han gagna oss», och Allah skänkte henne det hon hoppades av vinning: i jordelivet ledde Allah henne genom honom, i livet efter detta lät Han henne för hans skull förbliva i Hans Paradis. «eller skall vi ta honom till son», och det därför att de tog honom till son, ty inget barn föddes dem. «medan de inte anade något», det vill säga: de visste inte vad Allah ville göra med dem, förbestämma dem att ta upp honom, bland det mycket stora straffet mot Farao och hans härar.

Enligt Bokens folk var det Faraos dotter som tog upp Musa och uppfostrade honom; hans hustru omtalas över huvud taget inte, och det hör till deras misstag rörande Allahs Bok. Allah, den Höge, har sagt: «Musas moders hjärta blev tomt; hon höll på att röja saken, om Vi inte hade styrkt hennes hjärta, för att hon skulle höra till de troende. Hon sade till sin syster: följ honom. Hon iakttog honom på avstånd medan de inte anade något. Vi hade förbjudit honom ammor i förväg. Hon sade: skall jag kungöra för er ett folk av ett hus som skall vårda om honom och som skall vara honom uppriktigt välvilliga?

Vi gav honom tillbaka till hans moder, för att hennes öga skall glädjas och för att hon inte skall sörja och för att hon skall veta att Allahs löfte är sanning; men de flesta av dem vet inte.» (Sura 28, 10-13)

Ibn Abbas, Mujahid, Ikrima, Said ibn Jubayr, Abu Ubayda, al-Hasan och Qatada har sagt: «Musas moders hjärta blev tomt», det vill säga: av allting i jordelivets angelägenheter utom

angelägenheten rörande Musa. «hon höll på att röja saken», det vill säga: så att hennes sak skulle komma i dagen och att man högröste skulle förhöra henne om den. «följ honom», det vill säga: följ hans spår och sök åt mig underrättelse om honom. «hon iakttog honom på avstånd»: Mujahid har sagt: på avstånd; Jag lät henne betrakta honom som om hon inte ville det.

«medan de inte anade något», och det därför att Musa, när han hade tagit sin boning i Faraos hus, skulle näras med amning men inte accepterade något bröst och inte tog någon näring; de blev rådville om honom och ansträngde sig därom, det vill säga om hans näring med alla möjliga medel, men inget hjälpte. «Vi hade förbjudit honom ammor i förväg»: de skickade honom med barnmorskorna och kvinnorna till torget, i hopp om att de skulle finna den som passade hans amning; och medan de stod hos honom och folket trängdes kring honom iakttog hans syster honom utan att visa att hon kände igen honom: «skall jag kungöra för er ett folk av ett hus som skall vårda om honom och som skall vara honom uppriktigt välvilliga?» Ibn Abbas har sagt: när hon sade detta, hur skulle du veta deras uppriktighet och medkänsla med honom? Av begär efter kungens förbund och hopp om hans gagn.

De släppte henne gå och gick med henne till deras bostad; hans moder tog honom, och när hon ammade honom grep han om hennes bröst och började dia av det; de blev mycket glada därav. Den glada budbäraren gick och underrättade Asiya om detta; hon kallade dem till sin bostad och erbjöd henne att vara hos henne och att hon skulle göra honom gott: «jag har en man och barn, och jag kan inte detta annat än om du sänder honom med mig.»

Hon sände honom med henne och fastställde åt henne ersättning, lät utgifter, kläder och gåvor strömma över henne; hon gav sig i väg med honom, bärande honom, till sitt läger. Allah hade förenat hans förening med hennes förening. Allah, den Höge, har sagt: «Vi gav honom tillbaka till hans moder, för att hennes öga skall glädjas och för att hon inte skall sörja och för att hon skall veta att Allahs löfte är sanning», det vill säga: såsom Vi hade lovat henne om hans återkomst och hans profetiska sändning; detta är hans återkomst, och det är ett bevis på riktigheten av det glada budskapet om hans sändning: «men de flesta av dem vet inte.»

Allah har på detta sätt täckt Musa den natt Han talade med honom: «och Vi har redan visat dig nåd en annan gång, när Vi ingav din moder det som ingivits: lägg honom i kistan och kasta honom i vågen; vågen skall kasta honom upp på stranden, och en fiende åt Mig och en fiende åt honom skall ta honom; och Jag utgötade över dig en kärlek från Min sida» (Sura 20, 37-39). Och det därför att ingen ser honom utan att älska honom: «och för att du skall uppfostras under Min uppsikt»: Qatada har sagt: det vill säga: du äter, njuter och närs av den bästa näring och klär dig i de vackraste kläderna, under Min uppsikt, allt detta genom Min omsorg om dig och Mitt beskydd av dig i det Jag har gjort med dig och genom dig, och Hans makt över angelägenheter som ingen annan än Jag förmår; när din syster går och säger: skall jag kungöra för er den som skall vårda om honom: «Vi gav dig tillbaka till din moder, för att hennes öga skall glädjas och för att hon inte skall sörja; du dödade en själ, men Vi räddade dig från sorgen, och Vi prövade dig med en prövning.

» (Sura 20, 40) Prövningens hadith skall komma på sin rätta plats därefter, om den Höge Allah vill; i Honom litar vi och till Honom vänds vi.

« OCH NÄR Moses hade vuxit upp och nått full mognad till kropp och själ, gav Vi honom visdom och kunskap [i andliga ting]; så belönar Vi alla som gör det goda och det rätta.

Och [en dag] begav han sig in i staden vid [middagstiden] då invånarna inte bekymrade sig [om vad som försiggick utomhus], och där fann han två män inbegripna i slagsmål - en av dem tillhörde hans folk och den andre var en fiende till honom - och den som hörde till hans folk ropade till [Moses] att hjälpa honom mot hans fiende. Och Moses slog till denne med knuten näve och slaget dödade honom. [Då] sade han: "Detta är Djävulens verk! Han är i sanning [människans] svurne fiende och han leder henne på avvägar!"

Och han bad: "Herre, förlåt mig! Jag har gjort orätt mot mig själv." Och Gud förlät honom - Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet. Han sade: "Herre! Jag svär vid allt gott som Du skänker mig att jag aldrig mer skall komma de obotfärdiga syndarna till hjälp!" Följande morgon fann honom [vandrande] i staden, orolig och på sin vakt [mot varje fara]. Då hörde han plötsligt den som föregående dag hade begärt hans hjälp vädja till honom [på nytt]. Moses sade till honom: "Du är tydligen en av dem som brukar ställa till bråk!"

Men just som han skulle slå till den som var fiende till dem båda, sade denne: "Moses! Vill du döda mig liksom du i går dödade en [annan] människa? Är det [alltså] ditt mål att bli [ännu] en tyrann i detta land - inte en av dem som försonar och förlikar?" » Sura 28, 14-19

Efter att ha omtalat att den Höge skänkte hans moder nåd genom hans återkomst till henne, av Sin välgärning därmed och Sin gava mot henne, börjar Han omtala att när han nått sin fulla styrka och sin mognad, som är fullbordanen av skapelse och karaktär, fyrtio års ålder i de flestas mening, skänkte Allah honom omdöme och kunskap, som är profetvärdigheten och sändebudsgärningen som hans moder blivit tillkännagiven: «Vi skall ge honom tillbaka till dig och göra honom till en av sändebuden». Sedan börjar Han omtala orsaken till att han lämnade Egyptens land, hans avfärd till Madyans land och hans vistelse där, till dess att tiden fullbordades och fristen utgick, och det som skedde med Allahs ord till honom och Hans ära mot honom genom det Han ärade honom med, såsom det skall komma.

«han gick in i staden i det ögonblick då dess invånare var ouppmärksamma»: Ibn Abbas, Said ibn Jubayr, Ikrima och Qatada har sagt: mitt på dagen, mellan de båda isha-bönerna. «där fann han två män som slogs», det vill säga: de slogs och stod mot varandra: «den ene av hans grupp», det vill säga en israelit, «och den andre av hans fiender», det vill säga en kopt, sagt av Ibn Abbas, Qatada, as-Suddi och Muhammad ibn Ishaq.

«mannen från hans grupp begärde hans hjälp mot den andre, hans fiende», och det därför att Musa hade makt i Egyptens bostäder på grund av sitt släktskap genom Faraos adoption av honom och sin uppfostran i hans hus, och Israels barn hade vunnit anseende och deras huvuden hade höjts, därför att de hade ammat honom och var hans mödrars bröder, det vill säga genom amningen. När denne israelit begärde Musas hjälp mot denna kopt, det vill säga: han slog honom med sitt handflatas sammanförande, med en stav som han hade hos sig: «han slog honom», det vill säga: han dog av det. Denna kopt var otrogen och satte medhjälpare vid sidan av Allah, den Mäktige; Musa ville över huvud taget inte döda honom, han ville endast tillrättavisa honom och avskräcka honom, och trots detta sade Musa: «detta hör till den vilseledande djävulens verk; han är en fiende, vilseledande, uppenbar. Han sade: Herre, jag har varit orättvis mot mig själv, förlåt mig; och Han förlät honom; Han är den som i högsta grad förlåter, den Barmhärtige.

Han sade: Herre, för det som Du har täckt mig med», det vill säga: av ädelhet och anseende: «skall jag aldrig mer stödja de brottsliga.»

« Följande morgon fann honom [vandrande] i staden, orolig och på sin vakt [mot varje fara]. Då hörde han plötsligt den som föregående dag hade begärt hans hjälp vädja till honom [på nytt]. Moses sade till honom: "Du är tydligen en av dem som brukar ställa till bråk!" Men just som han skulle slå till den som var fiende till dem båda, sade denne: "Moses! Vill du döda mig liksom du i går dödade en [annan] människa? Är det [alltså] ditt mål att bli [ännu] en tyrann i detta land - inte en av dem som försonar och förlikar?"

Och en man kom springande från en längre bort belägen del av staden och ropade: "Moses! Ge dig [genast] av härifrån! Stormännen vill döda dig och överlägger nu om hur de skall gå till väga. Det är mitt ärliga råd; jag hör till dem som vill dig väl." Då lämnade han [staden], orolig och på sin vakt [mot varje fara]. [Och] han bad: "Herre, rädda mig från detta orättfärdiga folk!" » Sura 28, 18-21

Allah, den Höge, underrättar att Musa blev i Egyptens stad rädd, det vill säga rädd för Farao och hans furstar, av rädsla för att de skulle veta att denne döda, vars sak bars fram för dem, inte hade dödats av Musa annat än till hjälp åt en man från Israels barn; deras misstankar om att Musa hörde till dem stärktes, och det skulle därav uppkomma en stor sak; han började vandra omkring i staden på denna dags morgon, rädd och på sin vakt, det vill säga med blicken vänd omkring sig. Och medan han så var bad denne israelit som dagen förut hade begärt hans hjälp honom om hjälp igen, det vill säga: ropade på honom och begärde hans hjälp mot en annan som hade slogs med honom; Musa tillrättavisade honom och klandrade honom för det många av hans onda och hans kiv, och sade till honom: «du är förvisso uppenbart vilse

». Sedan ville han slå denne kopt, som är Musas och israelitens fiende, för att avskräcka honom från honom och befria honom från honom; och när han beslutade detta och steg fram mot kopten sade denne: «Musa, vill du döda mig såsom du dödade en själ i går? Du vill bara vara en förtryckare på jorden och du vill inte vara bland dem som gör gott.» Dessa ord var det israeliten som sade, den som fått veta vad Musa gjort i går; och det är som om han, när han såg Musa stiga fram mot kopten, trodde att han kom till honom på grund av tillrättavisningen som han tidigare gett honom med sitt ord: «du är förvisso uppenbart vilse»; han sade därför det han sade till Musa och röjde saken som hänt i går; kopten gick därifrån och Farao tog sig an Musa, och det är något många människor inte har omtalat.

Det är möjligt att författaren till dessa ord var kopten och att han, när han såg honom stiga fram mot sig, fruktade honom och såg av sin natur en god seger för israeliten och sade det han sade av gissande och spådom, att denne kanske var dråpsmannen bakom gårdagens döde, eller att han förstod av israelitens ord, när denne bad honom om hjälp mot honom, det som antydde det; och Allah vet bäst.

Saken är att det nådde Farao att Musa var dråpsmannen bakom gårdagens döde; han sände

efter honom, och en rådgivande man kom honom i förväg via en kortare väg: «Musa, de furstar som rådslår med varandra om dig för att döda dig, gå ut», det vill säga ur denna stad: «jag är för dig en av dem som rådger», det vill säga i det jag säger till dig. «han gick då ut därifrån rädd och på sin vakt», det vill säga: han lämnade Egyptens stad genast, på sin väg, utan att ledas till någon väg och utan att känna den: «Herre, rädda mig från det orättfärdiga folket.»

« Och han ställde sina steg mot Madyan och sade [för sig själv]: "Kanske skall min Herre visa mig den rätta vägen." OCH NÄR han anlände till Madyans brunnar, fann han en hel hop män som vattnade [sina hjordar] och, ett stycke därifrån, två kvinnor som höll tillbaka [sina djur från vattenstället]. Han frågade [dem]: "Är det något som bekymrar er?" De svarade: "Innan vi kan vattna [våra djur] måste vi vänta till dess herdarna driver hem [sina hjordar]; vår fader är en gammal man."

Och han vattnade [deras djur] åt dem. Därefter drog han sig undan till en skuggig plats [för att be] och han sade: "Herre! Jag är i stort behov av vad det än är av [Ditt] goda, som Du vill ge mig!" » Sura 28, 22-24

Allah, den Höge, underrättar om Sin tjänares, Sitt sändebuds och Sin samtalspartners uttåg ur Egypten, rädd och på sin vakt, det vill säga med blicken vänd omkring sig, av rädsla för att någon av Faraos folk skulle hinna ifatt honom; han visste inte vart han skulle rikta sig eller vart han skulle gå, och det därför att han inte tidigare hade lämnat Egypten. «han vände sig mot Madyan», det vill säga: han vände sig mot en väg att gå: «han sade: kanske min Herre leder mig på den rätta vägen», det vill säga: kanske denna väg leder till det sökta målet; och så skedde det: den ledde honom till målet, och vilket mål! «när han kommit till Madyans vatten», som var en brunn man öste ur; Madyan är staden där Allah lät Aykafolket omkomma, Shuaybs folk, och deras undergång var före Musas tid i den ena av de lärda två åsikterna. «där fann han ett folk som vattnade, och han fann bortom dem två kvinnor som höll tillbaka sin hjord», det vill säga: de höll tillbaka sin hjord av rädsla för att den skulle blanda sig med folkets hjord.

Enligt Bokens folk var de sju döttrar, och även det är ett misstag; det är möjligt att han hade sju döttrar, men bara två av dem vattnade, och den pluralen är möjlig om det är bevarat, annars är det uppenbara att han bara fick två döttrar.

«han sade: vad är er sak? De svarade: vi vattnar inte förrän herdarna dragit sig bort, och vår far är en åldrad gammal man», det vill säga: vi kan inte komma åt vattnet förrän efter herdarnas avtåg, på grund av vår svaghet, och orsaken till att vi för denna hjord är vår faders svaghet och hans höga ålder. «och han vattnade åt dem båda»: exegeterna har sagt: när herdarna hade slutat vattna lade de en stor sten över brunnsöppningen; dessa två kvinnor kom och lät sin hjord beta bland de återstående av folkens får; denna dag kom Musa, lyfte ensam denna sten, vattnade sedan åt dem båda och vattnade deras hjord, och lade sedan tillbaka stenen som den var; den kunde bara lyftas av tio män. Han vattnade bara två får, och de räckte åt de båda; sedan vände han sig mot skuggan, som var skuggan av ett samurträd. Ibn Jarir har överfört

från Ibn Masud att han såg den grön och hög. Han sade: «Herre, jag är fattig av det goda som Du har låtit komma mig till del.» Han gick från Egypten till Madyan och åt inget annat än örter och trädblad; han var barfota, sandalerna hade fallit av hans fötter; han satte sig i skuggan, han som är Allahs utvalde bland Hans skapelser; hans mage kladdade mot hans rygg av hunger, örtens grönhet syntes inuti hans hålighet, och han hade inte ens en dagg att dela. När han sade «Herre, jag är fattig av det goda som Du har låtit komma mig till del» hörde kvinnan det.

« Strax därpå kom en av de två [unga kvinnorna] emot honom med skygga steg och sade: "Min fader ber dig komma till oss; han vill ge dig en belöning för att du vattnade [våra djur] åt oss." Och när [Moses] kom och berättade [sin] historia [för fadern], sade denne: "Oroa dig inte! Du har nu kommit ifrån dessa orättfärdiga människor." En av de två [döttrarna] sade: "Fader! Låt honom arbeta för dig; du kan inte få en bättre man [än han]; han är både stark och pålitlig."

[En dag] sade [fadern]: "Jag vill ge dig en av mina döttrar till hustru, på villkor att du stannar i min tjänst i åtta år; men om du önskar får du gärna stanna tio år. Jag skall inte göra svårigheter för dig. Om Gud vill, skall du finna en hederlig, rättsinnig man i mig." [Moses] svarade: "Det får bli så [som du har sagt] mellan mig och dig! Låt ingen ovänskap uppstå mellan oss, vare sig jag stannar den kortare eller den längre tiden! Gud skall vaka över [att vi fullföljer] vår överenskommelse!" » Sura 28, 25-28

När Musa hade satt sig i skuggan «Herre, jag är fattig av det goda som Du har låtit komma mig till del» hörde de båda kvinnorna, enligt vad som sägs, det; de gick till sin far, och han förvånades över deras snabba återkomst; de underrättade honom om vad som skett i Musas angelägenhet, och han befallde en av dem att gå till honom och kalla på honom. En av dem kom till honom och gick med blygsamhet

det vill säga med fria kvinnors gångsätt. Omar har sagt: hon täckte sitt ansikte med kanten av sitt kläde. «vår far kallar på dig, för att belöna dig för det du har vattnat åt oss»; hon förklarade det uttryckligen för honom, av rädsla att hennes ord skulle antyda en misstanke, och det hör till hennes fullkomliga blygsamhet och hennes beskydd. När han kom till honom «och berättade för honom historien», det vill säga: underrättade honom om sin sak och om vad som skett i hans angelägenhet, att han lämnat Egyptens land på flykt undan sin farao: «han sade: frukta inte; du har kommit bort ifrån det orättfärdiga folket», det vill säga: du har kommit ur deras makt och står inte längre under deras välde.

De var oense om denne gamle man, vem är han? Det är Shuayb, och det är det berömda hos många, bland dem som har uttalat det uttryckligen, al-Hasan al-Basri och Malik ibn Anas, och det är uttryckligt i en hadith, men dess isnad är föremål för prövning. En grupp har förklarat att Shuayb levde ett långt liv efter sitt folks undergång, till dess att Musa träffade honom, och att han gifte sig med hans dotter. Ibn Abi Hatim och andra har överfört från al-Hasan al-Basri att Musas sällskap hette Shuayb och var vattnets herre, men det var inte Madyanfolkets profet, det var Shuaybs systerson, hans kusin, en troende man av Shuaybs folk, en man

vid namn Yathrun: Yathrun, Madyans präst, det vill säga dess storhövdning och dess lärde. Ibn Abbas har sagt: hans namn är Yathrun, och han är Shuaybs systerson, Madyans herre.

Saken är att när han tog honom till gäst och ärade hans vistelse, och berättade för honom vad som skett i hans angelägenhet och tillkännagav för honom att han kommit undan, sade en av de båda döttrarna till sin far: «min far, anlita honom», det vill säga för att vårda om din hjord; och hon prisade honom som stark och förtroendevärd. Omar, Ibn Abbas, domaren Shurayh, Abu Malik, Qatada och Muhammad ibn Ishaq har sagt: när hon sade detta sade hennes far till henne: och hur vet du det? Han lyfte en sten som bara tio kan lyfta; och när du kom med honom lät jag dig gå framför mig: stanna bakom mig; och om vägen delar sig, kasta en sten till mig genom vilken jag känner vägen. Människornas insiktsfulla är tre: Yusufs sällskap när han sade till sin hustru: bered honom en vacker bostad, och den kvinna som följde Musa när hon sade «min far, anlita honom; det bästa du kan anlita är den starke, den förtroendevärde», och Abu Bakr när han utvalde Omar ibn al-Khattab till efterträdare.

«han sade: jag vill gifta dig med en av dessa två mina döttrar, mot att du hyr ut dig åt mig i åtta år; om du fullbordar tio skall det vara av din fria vilja; jag vill inte göra det svårt för dig; du skall finna mig, om Allah vill, bland de rättfärdiga.» En grupp av Abu Hanifas lärjungar har dragit av detta köpets giltighet: om någon sålde en av dessa två slavar eller dessa två kläden: «jag vill gifta dig med en av dessa två mina döttrar»; därom finnas omdömen, ty det är en begäran, inte ett avtal,

och Allah vet bäst. Ahmads lärjungar har dragit hyrans giltighet mot föda och kläde, såsom sedvanen fastställer det, och de har stött sig på den hadith som Ibn Majah har överfört i sina biografier i sin bok: Muhammad ibn al-Masfi al-Himsi överförde till oss: Bawayh ibn al-Walid överförde till oss, från Muslima ibn Ali, från Said ibn Abi Ayyub, från al-Harith ibn Yazid, från Ali ibn Rabah: jag hörde Utba ibn Nadir säga: vi var hos Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), han reciterade till dess att han nådde Musas historia och sade: Musa hyrde ut sig i åtta år, eller tio, mot sitt köns kyskhet och sin mages näring. Och ur detta perspektiv är det inte giltigt, ty Muslima ibn Ali al-Khushani ad-Dimashqi al-Balati är svag enligt imamerna, och hans ensamma överföring utgör inte bevis; Abu Zura överförde till oss: Yahya ibn Abdallah ibn Bakir överförde till oss: Ibn Laha överförde till mig.

Och Abu Zura överförde till oss: Safwan överförde till oss: al-Walid överförde till oss: Abdallah ibn Laha överförde till oss, från al-Harith ibn Yazid al-Hadrami, från Ali ibn Rabah al-Lakhmi: jag hörde Utba ibn Nadir as-Sulami berätta att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: Musa hyrde ut sig mot sitt köns kyskhet och sin mages näring.

«detta är mellan dig och mig: vilken av de två tidsfristerna jag än fullbordar skall ingen ofärd göras mot mig, och Allah är garanti för vad vi säger.» Musa sade till sin svärfar: saken är som du har sagt: vilken av de två tidsfristerna jag än fullbordar skall ingen ofärd göras mot mig, och vad vår talan beträffar är Allah den som hör och vittnar, och garanti över mig och över dig. Och trots detta fullbordade Musa inte bara den ena av de två tidsfristerna utan båda, och fullföljde båda, och det är de tio åren, hela och fullständiga.

Muhammad ibn Abd ar-Rahim överförde till oss: Said ibn Sulayman överförde till oss: Marwan ibn Shaja överförde till oss, från Salim al-Aftas, från Said ibn Jubayr: en jude bland al-Hiras folk ställde en fråga till mig: vilken av de två tidsfristerna fullbordade Musa? Jag svarade: jag vet inte, förrän jag går till arabernas lärde och frågar honom. Jag kom och frågade Ibn Abbas: han fullbordade den längsta av dem och den mildare av dem; Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), när han sade: gör, så görs det. Al-Bukhari är den ende som överför den ur detta perspektiv.

Och an-Nasai överförde den i prövningens hadith, såsom det skall komma, via al-Qasim ibn Abi Ayyub, från Said ibn Jubayr. Ibn Jarir överförde den från Ahmad ibn Muhammad at-Tusi, och Ibn Abi Hatim från sin far, båda från al-Humaydi, från Sufyan ibn Uyayna. Ibrahim ibn Yahya ibn Abi Yaqub underrättade mig, från al-Hakam ibn Aban, från Ikrima, från Ibn Abbas, att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) frågade Jibril: vilken av de två tidsfristerna fullbordade Musa? Han fullbordade båda och fullföljde båda; och denne Ibrahim är inte känd annat än genom denna hadith. Al-Bazzar överförde från Ahmad ibn Aban al-Qurashi, från Sufyan ibn Uyayna, från Ibrahim ibn Ayun, från al-Hakam ibn Aban, från Ikrima, från Ibn Abbas, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), och omtalade det.

Sanid överförde från Hushaym, från Ibn Jurayj, från Mujahid, i mursal-form, att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) frågade Jibril om detta; Jibril frågade Israfil, och Israfil frågade Herren (vare Höjden pris): den bättre av dem och den fullkomligare av dem, och liknande; överfört av Ibn Abi Hatim ur Yusuf ibn Sarhs hadith, i mursal-form. Ibn Jarir överförde den via Muhammad ibn Kab: han tillfrågades: vilken av de två tidsfristerna fullbordade Musa? Han fullbordade båda och fullföljde dem. Al-Bazzar och Ibn Abi Hatim överförde den ur Uwayd ibn Abi Imran al-Junis hadith, som är svag, från hans far, från Abdallah ibn as-Samit, från Abu Dharr, att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) tillfrågades: vilken av de två tidsfristerna fullbordade Musa?

Han sade: den fullkomligare av dem och den bättre av dem. Och om han tillfrågas: vilken av de två kvinnorna gifte han sig med? Den yngsta av dem. Al-Bazzar och Ibn Abi Hatim överförde den via Abdallah ibn Laha, från al-Harith ibn Yazid al-Hadrami, från Ali ibn Rabah, från Utba ibn Nadir, att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: Musa hyrde ut sig mot sitt köns kyskhet och sin näring

av sin mage. När tidsfristen var fullbordad, Allahs sändebud, vilken av de två tidsfristerna? Den bättre av dem och den fullkomligare av dem; och när han ville skiljas från Shuayb befallde han sin hustru att be sin far ge honom av sin hjord det varmed de skulle leva; han gav honom det som föddes av hans hjord det året, av alla färger, och hans hjord var svart och vacker. Musa gav sig av; han klyvde sin stav från dess spets, lade den sedan på botten av karlen, ledde sedan vattnet dit och vattnade dem; Musa stod vänd mot karlen, och de blev alla av olika färger, utom ett får eller två, som varken var fouchou, dabboub, azzouz, thaul eller kamcha som undgår handflatan: om ni tränger in i Sham finner ni rester av denna hjord: fouchou: breda höfter, långa juver som släpar; dabboub: smal om höfterna, små juver som två spenar; och kamcha: den vars mamilla handen inte kan gripa på grund av dess litenhet.

Riktigheten av denna hadiths höjande är föremål för prövning, och den kan vara mawquf; Muhammad ibn al-Muthanna överförde till oss: Muadh ibn Hisham överförde till oss: vår far överförde till oss, från Qatada: när Allahs profet Musa kallade sitt sällskap till den bestämda tiden mellan dem födde vart får efter sin färg, dess avkomma tillhör dig. Han steg fram och lade en avbild på vattnet; när den såg avbilden skrämdes den, gjorde en hel omvändning, och de födde alla fläckiga utom ett enda får,

och han tog deras ungar det året, och isnadens män är tillförlitliga, och Allah vet bäst. Det har tidigare kommit, ur Bokens folks överföring, om Yaqub när han lämnade sin morbror Laban, att han skänkte honom det som föddes av hans hjord, fläckigt, och han gjorde ungefär det som överförs om Musa, och Allah vet bäst.

« Han hade sett en eld [på avstånd] och sade till de sina: "Stanna här! Jag har upptäckt en eld; kanske kan jag hämta en fackla åt er därifrån eller råka [någon] vid elden som visar oss vägen." »

« OCH NÄR Moses hade fullgjort sitt åtagande begav han sig i väg med sin familj. [En dag] såg han på avstånd en eld på sluttningen av berget Sinai och sade till de sina: "Stanna här! Jag ser en eld; där kan jag kanske hämta en upplysning för oss eller några glödande kol, så att ni kan värma er." Men när han närmade sig [elden] hördes en röst från högra sidan av dalen ur ett träd, som stod på välsignad mark: "Moses! Jag är Gud, världarnas Herre!"

Och [Han sade]: "Kasta din stav!" Och när Moses såg den röra sig kvickt, som om den hade varit en orm, vände han sig om och ville fly därifrån. [Men Gud talade på nytt och sade:] "Närma dig, Moses, och känn ingen fruktan! Du är en av dem som är skyddade [mot all fara]! För in handen [och lägg den mot din sida]; när du drar fram den skall den lysa [skinande] vit utan en fläck. Men håll nu armen intill kroppen [eftersom du är] trygg mot all fara. Dessa är två av din Herres tecken, [som du skall visa] Farao och hans stormän - de är människor förhärdade i synd och trots." » Sura 20, 10 ; al-Qasas, 29-32

Det har tidigare kommit att Musa fullbordade de båda tidsfristerna och fullföljde båda; när Musa fullbordade tidsfristen, och enligt Mujahid fullbordade han tio och sedan tio till. «och gav sig av med sin familj», det vill säga från sitt svärfars hem; på avfärd: mer än en exeget och andra har omtalat att han längtade efter sin familj, och han beslutade därför att besöka dem i Egyptens land under en dold gestalt.

När han gav sig av med sin familj, och med honom två gossar av dem och en hjord som han hade förvärvat under sin vistelsetid, skedde detta enligt överenskommelse i en mörk och kall natt; de förirrade sig från sin väg och fann inte gången på den kända stigen; den visade sina glödande kol utan att visa något annat; mörkret och kylan blev intensiva, och medan han så var iakttog han på avstånd en brinnande eld från Turs sida, som är hans västra berg, på hans högra sida: «vänta här; jag iakttar en eld», och det är som om, och Allah vet bäst, han såg den framför dem, ty denna eld är i verkligheten ett ljus: «har berättelsen om Musa inte kommit dig till del? När han såg en eld och sade till sin familj: vänta här, jag iakttar en eld, kanske skall jag föra er en glöd därifrån eller finna vid elden en ledning» (Sura 20, 9-10). Det antyder att mörker fanns och att de hade förirrat sig från vägen.

Och han samlar allt detta i en sura i den Höges ord: «när Musa sade till sin familj: jag iakttar en eld, jag skall komma till er med en underrättelse därifrån, eller skall jag föra er en tänd glöd, kanske skall ni värma er» (Sura 27, 7). Och från den kom det till honom en underrättelse, och vilken underrättelse! «och fann där en ledning», och vilken ledning! «och tog därifrån ett ljus», och vilket ljus! «när han kom dit kallades han från dalens högra sluttning, i den välsignade orten, från trädet: Musa, jag är Allah, världarnas Herre» (Sura 28, 30). Och den Höge har sagt i en sura: «när han kom dit kallades han: välsignad vare den som är i elden och den som är omkring den, och prisad vare Allah, världarnas Herre» (Sura 27, 8),

det vill säga: prisad vare Allah som gör vad Han vill och dömer vad Han vill: «Musa, det är Jag, Allah, den Allsmäktige, den Vise» (Sura 27, 9). Och Han har sagt i en sura: «när han kom dit kallades han: Musa, jag är din Herre; tag av dig dina sandaler, du är i den heliga dalen Tuwa, och Jag har utvalt dig; lyssna därför till det som uppenbaras: Jag är Allah, ingen gudom finnes utom Jag, dyrka Mig därför och förrätt bönen till Mitt minne; Stunden är på väg; Jag vill nästan dölja den, för att varje själ skall belönas för vad den strävar efter; låt inte den som inte tror på den och följer sin lust vända dig från den, annars går du under.

» (Sura 20, 11-16) Mer än en exeget har sagt: när Musa riktade sig mot denna eld som han hade sett och kom fram till den fann han den brinna i ett grönt träd av törne; allt av denna eld var i låga och allt av detta träds grönhet i tillväxt; han stannade förvånad, och detta träd var på en västra bergssida av honom, till hans högra sida, såsom den Höge har sagt: «och du var inte på västra sidan när Vi beslutade åt Musa ordern, och du var inte bland vittnena» (Sura 28, 44-45). Musa var i en dal som kallades Tuwa; han befann sig vänd mot qiblan, och detta träd till hans högra sida, från västra sidan; hans Herre kallade honom från den heliga dalen Tuwa och befallde först att han skulle ta av sig sina sandaler, i förhärligande, lovprisning och vördnad för denna välsignade ort, och särskilt i denna välsignade natt. Enligt Bokens folk lade han sin hand över sitt ansikte på grund av detta ljus intensitet, av vördnad inför det och av fruktan för hans åsyn.

«Jag är Allah, världarnas Herre: Jag är Allah, ingen gudom finnes utom Jag, dyrka Mig därför och förrätt bönen till Mitt minne», det vill säga: Jag är Allah, världarnas Herre, ingen gudom finnes utom Honom; dyrkan och bonens förrättning är endast giltig för Honom. Sedan underrättade Han honom att detta jordeliv inte är en boning att bosätta sig i; den bestående boningen är på uppståndelsens dag, vars nödvändighet och existens påtvingas: «för att varje själ skall belönas för vad den strävar efter», det vill säga: av gott och ont. Och Han uppmuntrade honom och manade honom att sträva för den och att fly den som inte tror på den, bland dem som gjorde mot sin Herre olydnad och följde sin lust. Sedan sade Han till honom, i dialog och sällskap med honom: «och vad är detta i din högra hand, Musa?

»det vill säga: är inte detta din stav som du känner sedan du bär den? Han sade: «det är min stav; på den stödjer jag mig och jag slår (löv) åt mina får, och den har andra användningar åt mig», det vill säga: snarare är det min stav som jag känner och vars verklighet jag intygar. Han sade: «kasta den, Musa.

»Han kastade den, och se, det är en orm som slingrar sig. Och det är ett enormt under: var, och bli; och Han är Den som gör efter sitt val.

Enligt Bokens folk begärde han ett bevis på sin sanningsenlighet inför den bland Egyptens folk som skulle förneka honom: «vad är detta i din hand? Min stav. Kasta den till marken.» Han kastade den, och se, en orm som slingrar sig; Musa flydde undan den; Herren befallde honom att sträcka ut sin hand och grippa den i svansen; när han behärskade den blev den åter en stav i hans hand. «och kasta din stav»: när han såg den röra sig som om det var en orm: «han vände ryggen till och kom inte tillbaka»,

det vill säga: den blev en enorm orm av väldig kolossalhet och sammanstötande huggtänder, samtidigt som den hade djinnens rörelsefart: djinnen är slanka men mycket snabba i orolighet och rörelse; denne förenar alltså kolossalheten med den stora farten. När Musa betraktade den: «Musa, närma dig och frukta inte; du är bland de räddade.» När han kom tillbaka på den Höge Allahs order att grippa den: «grip den och frukta inte; Vi skall ge tillbaka den till sitt första tillstånd.» Det sägs att han fruktade den intensivt, stack sin hand i sin mantels ärm och lade sedan sin hand i mitten av dess gap, i dess svans; när han behärskade den se, den hade blivit som den var: en stav med två grenade ändar; prisad vare den Allsmäktige, den Mäktige, österns och västerns Herre. Sedan befallde den Höge honom att föra sin hand i sitt sköte och befallde sedan honom att ta ut den, och se, den skimrade som månen, vit utan defekt, det vill säga utan spetälska eller sjuklig vithet.

«för in din hand i ditt sköte, den skall komma ut vit utan defekt, och fäll din vinge mot dig utan fruktan; det är två bevis från din Herre till Farao och hans furstar; de var ett förderfvidrottande folk.» Det sägs att dess mening är: när du fruktar, lägg din hand på ditt hjärta, och din oro skall stillas. Och detta, även om det är hans särskilda privilegium, gagnar den som tillämpar det på grund av välsignelsen av tron på detta, en sann tro, med förebilden av profeterna. Och Han har sagt i en sura: «och för in din hand i ditt sköte, den skall komma ut vit utan defekt, bland nio tecken till Farao och hans folk; de var ett förderfvidrottande folk.

» (Sura 27, 12)

det vill säga: dessa två tecken, som är staven och handen: «det är två bevis från din Herre till Farao och hans furstar; de var ett förderfvidrottande folk», och trots detta «sju andra tecken», vilket blir nio demonstrativa tecken, och det är dem som omtalas i slutet av en sura, där den Höge säger: «Vi gav Musa nio klara tecken; fråga Israels barn; när han kom till dem sade Farao: jag anser, Musa, att du är förtrollad. Han sade: du vet att ingen har låtit dem komma ner utom himlarnas och jordens Herre, som synliga bevis, och jag anser, Farao, att du är fördömd» (Sura 17, 101-102). Och det är dem som utförs i en sura, i Hans ord: «och Vi grep Faraos folk med svältår och brist på frukter, kanske skulle de komma ihåg.

Men när det goda kom dem sade de: detta tillfaller oss; och om ett ont drabbar dem såg de på Musa och dem med honom som ett dåligt varsel. Nej, deras varsel är hos Allah, men de flesta av dem vet inte. Och de sade: vilken bevisning du än förer oss för att förtrolla oss med tror vi inte på dig. Vi sände därför över dem översvämningen, gräshoppan, lusen, grodan och blodet, distinkta tecken; de var då högmodiga och var ett brottsligt folk» (Sura 7, 130-133). Tala om detta skall komma på sin rätta plats.

Och dessa nio tecken är andra än de tio orden, ty de nio är tecken på Allahs makt och de tio på Hans lagstadganden. Vi har uppmärksammat på detta därför att saken blev förvirrad för vissa överförare som trodde att dessa var dem, såsom vi har fastlagt i kommentaren till slutet av suran om Israels barn.

Saken är att när Allah, vare Höjden pris, befallde Musa att gå till Farao «sade han: Herre, jag har dödat av dem en själ, jag fruktar därför att de skall döda mig. Och min bror Harun är mer vältalig än jag med sin tunga; sänd honom därför med mig som stöd som intygar mig, jag fruktar att de behandlar mig som lögnare» (Sura 28, 33-34). Han sade: «Vi skall stärka din arm med din bror och Vi skall ge er båda en myndighet, och de skall inte kunna nå er; genom Våra tecken skall ni båda och dem som följer er vara de överlägsna» (Sura 28, 35). Den Höge säger, underrättande om Sin tjänare, Sitt sändebud och Sin samtalspartner Musa, i hans svar till sin Herre när Han befallde honom att gå till sin fiende, till vilken han hade begivit sig från Egyptens bostad på flykt undan dess tyranni och dess orättvisa; när det i hans angelägenhet skett det som skett, dråpet av denne kopt, varför han sade: «Herre, jag har dödat av dem en själ, jag fruktar därför att de skall döda mig.

Och min bror Harun är mer vältalig än jag med sin tunga; sänd honom därför med mig som stöd som intygar mig, jag fruktar att de behandlar mig som lögnare», det vill säga: gör honom med mig, till hjälp och stöd och vesir, som bistår mig och assisterar mig att fullgöra ditt uppdrag till dem, ty han är mer vältalig än jag med tunga och klarare i framställningen. Allah, den Höge, säger: «Vi skall stärka din arm med din bror och Vi skall ge er båda en myndighet», det vill säga ett bevis: «och de skall inte kunna nå er genom Våra tecken», det vill säga: de skall inte nå er med något ont på grund av er ställning genom Våra tecken: «ni båda och dem som följer er skall vara de överlägsna.» Och Han har sagt i en sura: «gå till Farao, han har överskridit gränserna. Han sade: Herre, gör upp min bringa och underlätta min sak och lös upp en knut på min tunga, för att de skall förstå mitt tal.

» (Sura 20, 24-28) Hans tunga drabbades av en hareläpp på grund av denna glöd som han lade på sin tunga, och för att Farao ville pröva hans förstånd när

han tog honom i hans skägg medan han var liten och gav sig i kast med att döda honom; Asiya fruktade för honom: det är ett barn. Hon prövade honom därför genom att ställa en dagg och en glödande kol framför honom; han gav sig i kast med att ta daggen; kungen vände hans hand mot den glödande kolen; han tog den, lade den på sin tunga och blev hareläppt på grund av den; han begärde därför att en del av den skulle försvinna i den mån hans tal skulle förstås och begärde inte dess totala försvinnande, ty sändebuden begär bara i den utsträckning behovet räcker. Därför blev det i hans tunga en efterlässighet, och därför sade Farao, må Allah förbanna honom: «och han yttrar knappt», det vill säga att han framställer sin vilja klart och uttrycker vad som är i hans inre och hans hjärta. Sedan sade Musa: «och utse åt mig en vesir ur min släkt, Harun, min bror; stärk med honom min rygg och låt honom delta i min sak, för att vi skall förhärliga Dig mycket och komma ihåg Dig mycket; Du är förvisso oss en Seende.

Han sade: du har blivit bönhörd, Musa.» (Sura 20, 29-36) Det vill säga: Vi har besvarat dig i allt du begärt och gett dig det du begärde. Och det hör till hans närhet hos sin Herre att han förbönade att Allah skulle uppenbara för hans bror, och Han uppenbarade för honom, och det är en enorm rang, och han var hos Allah en bönhörd förbönsman. «och Vi gav honom av Vår barmhärtighet hans bror Harun som profet.

» Och de troendes moder Aisha hörde en man säga till människor: vilken bror har gått i god för sin bror? Människorna teg: det är Musa ibn Imran, när han förbönade hos honom att hans bror skulle vara en profet för vem som uppenbaras. «och Vi gav honom av Vår barmhärtighet hans bror Harun som profet.»

Och den Höge har sagt i en sura: «och när din Herre kallade Musa: gå till det orättfärdiga folket, Faraos folk; kommer de inte att frukta? Han sade: Herre, jag fruktar att de behandlar mig som lögnare och att min bringa trycks samman och att min tunga inte kan yttra sig; sänd därför till Harun, och de har en synd att lasta mig för, jag fruktar därför att de skall döda mig. Han sade: aldrig; gå båda två med Våra tecken; Vi är med er, lyssnande. När ni båda kommer till Farao säg: vi är världarnas Herres sändebud, sänd med oss Israels barn och plåga dem inte; vi har kommit till dig med ett bevis från din Herre, och fred över den som följer ledningen; det har uppenbarats för oss att straffet vilar på den som förnekar och vänder sig bort.

» (Sura 20, 43-48) Sedan kom de båda till honom och sade detta till honom och överlämnade till honom det varmed de hade sänts, hans kallelse till att dyrka den Höge Allah allena utan medhjälpare, och att han skulle frigöra Israels barns fångar ur hans grepp, hans välde och hans tyranni, och att han skulle låta dem dyrka sin Herre var de vill och ägna sig åt Hans enhet, Hans åkallan och sin bön till Honom. Farao blev då högmodig i sig själv, visade sig genistörtig och tyrannisk och betraktade Musa med föraktets och misskrediteringens öga: «förde vi inte upp dig bland oss som barn och bodde du inte bland oss i år av ditt liv?» det vill säga: är det inte du som vi uppfostrade i vårt hus, gjorde gott mot och täckte under en tid? Och det antyder att faraon till vilken han sändes är den som han hade flytt ifrån, i motsats till det som finns hos Bokens folk, att faraon han flydde ifrån dog under hans vistelsetid i Madyan och att den till vilken han sändes var en annan farao.

«och du gjorde din gärning som du gjorde, och du är av de otacksamma», det vill säga: du dödade den koptiske mannen och flydde långt bort från oss och förnekade vår välgärning,

«han sade: jag gjorde det då, och jag var av dem som förirrat sig», det vill säga: innan det uppenbarades för honom och det (som uppenbarades) kom över honom, och jag flydde från er när jag fruktade er: «min Herre gav mig därför omdöme och gjorde mig till ett sändebud» (Sura 26, 20-21). Sedan sade han till svar på Faraos tal om det han hade täckt honom med, uppfostran och välgärning mot honom: «och detta är en välgärning som du förebrår mig, att du har gjort Israels barn till slavar» (Sura 26, 22), det vill säga: och denna välgärning som du har omtalat, att du var god mot mig och att jag är en enda man av Israels barn, ersätts med det att du tog denne stora folk i sin helhet i anspråk och höll dem i träldom i dina arbeten, din tjänst och dina förehavanden.

«Farao sade: och vad är världarnas Herre? Han sade: himlarnas och jordens Herre och det som finns mellan dem, om ni är vissa. Han sade till dem omkring honom: hör ni inte? Han sade: er Herre och er förstfödda förfäders Herre. Han sade: er sändebud som sänts till er är besatt. Han sade: österns och västerns Herre och det som finns mellan dem, om ni förstår.» (Sura 26, 23-28) Den Höge omtalar vad som skedde mellan Farao och Musa av svar, mundhuggningar och debatt, och varmed den samtalande grundade mot den usle Farao av rationellt och andligt bevis, sedan sinnligt. Det därför att Farao, må Allah förbanna honom, manade förnekandet av Skaparen (vare Höjden pris) och gjorde gällande att han var gudomen, och samlade (människorna) och utkallade: «jag är er högste herre» (Sura 79, 24): «furstar, jag känner ingen gudom åt er utom mig» (Sura 28, 38). Och han var i detta tal enveten,

han vet att han är en närd tjänare och att Allah är Skaparen, Födan, Formgivaren, den sanna gudomen; de förnekade honom medan de var vissa om det, av orättvisa och högmod: «se därför vad de fördärvligas slut blev» (Sura 27, 14). Därför sade han till Musa i förnekandet av hans sändebudsgärning: «och vad är världarnas Herre?» «Vi är världarnas Herres sändebud», som om han sade till dem: och vem är världarnas Herre som ni gör gällande har sänt er och väckt er? «himlarnas och jordens Herre och det som finns mellan dem, om ni är vissa.

»Han menar världarnas Herre, skapare av dessa iakttagbara himlar och denna jord och av det som finns mellan dem av förnyade skapelser, av moln, vindar, regn, växtlighet och djur, som varje viss vet inte har skapat sig själva och som nödvändigtvis kräver en görare, en nyckare och en skapare, som är Allah, ingen gudom utom Honom, världarnas Herre. Han sade, det vill säga Farao, till dem omkring honom av sina emirer, hans hovmän och hans vesirer, i hån och misskreditering av det Musa grundar: «hör ni inte?» Han menar detta tal. «Han sade: er Herre och er förstfödda förfäders Herre.

»det vill säga: det är Han som har skapat er och dem före er av fäder, förfäder och förgångna släktled sedan tidsåldrarna, ty var och en vet att han inte har skapat sig själv, inte heller sin far eller sin moder, och att han inte uppenbarades utan görare, utan det är världarnas Herre som lät honom existera och skapade honom. Och dessa två förhållanden är

dessa: «Vi skall visa dem Våra tecken i vidsträcktheterna och i dem själva, till dess att det blir klart för dem att det är sanningen» (Sura 41, 53). Och trots allt detta vaknade Farao inte från sitt dööseri och vände sig inte från sitt förirrande utan fortsatte på sin tyranni och sitt envetande och sin otrogenhet: «han sade: er sändebud som sänts till er är besatt. Han sade: österns och västerns Herre och det som finns mellan dem, om ni förstår.

»det vill säga: det är Han som har underkastat dessa lysande stjärnor, som låter de roterande banorna löpa, skapare av mörkret och av ljuset, och jordens och himmelens Herre, de tidigas och de senas Herre, skapare av solen och månen och de kringvandrande stjärnorna och de upphängda fixstjärnorna, skapare av natten med dess mörker och dagen med dess ljus, och allt detta under Hans välde, Hans underkastande och Hans igångsättande, i gång; och i en bana förhärligar de, de avlöser varandra under alla tider och roterar; det är Han, den Höge, Skaparen, Herren, som råder över Sina skapelser som Han vill.

När bevisen grundades mot Farao och hans förevändningar skars av och det inte återstod för honom som tal annat än envetandet vände han sig till användningen av sin makt, sitt anseende och sin tyranni: «han sade: om du tar en gudom utom mig skall jag visst göra dig till fånge. Han sade: och om jag förer dig något uttryckligt? Han sade: för det därför, om du är bland dem som talar sanning. Han kastade därför sin stav, och se, en uttrycklig orm; och han tog ut sin hand, och se, den vit för betraktarna» (Sura 26, 29-33). Och det är de två bevisen varmed Allah bistod honom, som är staven och handen. Och det är ett förhållande där det enorma undret visade sig, varmed intellekten och blickarna bländades, när han kastade sin stav, och se, en uttrycklig orm, det vill säga enorm till gestalten, underbar i kolossalhet och faslighet, och med en enorm, fasaväckande, bländande åsyn. Farao,

när han betraktade detta grep en stor skräck honom och en enorm fruktan, till den grad att han fick en kraftig diarré mer än fyrtio gånger under en enda dag, medan han före detta inte hade haft avföring mer än en enda gång på fyrtio dagar; hans tillstånd vändes. Och likaså när Musa förde sin hand i sitt sköte och tog ut den ur det tog han ut den som månens glans, skimrande av ett ljus som bländar blickarna, och när han lade tillbaka den i sitt sköte återgick den till sitt första tillstånd; och trots allt detta drog Farao, må Allah förbanna honom, ingen vinning av det utan fortsatte på sitt tillstånd och manade ut att allt detta var magi och ville bemöta det med magi och sände att samla det från hela sitt rike och bland dem som stod under honom, under hans välde och hans myndighet, såsom utförligheten och framställningen skall komma på sin rätta plats, av Allahs manifestering, den uttryckliga sanningen, och det strålande, avgörande beviset mot Farao och hans furstar och hans stats och hans religions folk, och pris och tack tillhör Allah.

« Och då gick din syster [till Farao palats] och sade: 'Skall jag visa er till [en kvinna] som kan ta hand om honom [och amma honom]?' Så gav Vi dig tillbaka till din moder, så att hennes ögon fick glädjas och hon glömde sin sorg. [När du hade nått vuxen ålder] dödade du en man. Vi befriade dig från ångesten [över detta] men prövade dig med [andra svåra] prövningar. Därpå vistades du flera år hos folket i Madyan; och nu, Moses, har du enligt Mitt beslut kommit [till Vårt möte]; Jag har nämligen knutit dig till Mig själv.

Bege er [nu] i väg med Mina budskap, du och din broder, och låt inte trötthet hindra er att anropa Mig! Gå till Farao - han har gått för långt i sitt övermod - men tala till honom i försonliga ordalag; kanske förmås han då till eftertanke eller grips av fruktan." De svarade: "Herre! Vi är rädda att han skall hindra oss i vårt uppdrag eller gå fram mot oss med våld." [Gud] svarade: "Ni har ingenting att frukta! Jag skall vara med er; Jag hör och ser [allt]. » Sura 20, 40-46

Den Höge säger, tilltalande Musa, i det varmed Han talade med honom den natt Han uppenbarade för honom och skänkte honom profetvärdighetens nåd: «du var under Min uppsikt, när du var i Faraos hus, och under Min skugga, Min omsorg och Min välvilja; sedan lät Jag dig gå ut ur Egyptens land till Madyans land, genom Min vilja, min makt och min förvaltning; du bodde därför i år bland Madyans folk, och sedan har du kommit enligt ett beslut», det vill säga: från Min sida därom: «och försumma Inte mitt minne» när ni framträdde inför honom och kom för att besöka honom, ty det är en hjälp för er båda, att tala med honom och besvara honom och ge honom rådet och grundlägga beviset mot honom. Allah, den Höge, säger: «Min tjänare, var och en tjänare som åkallar Mig medan han råder över sitt förnuft»; och den Höge har sagt: «ni som tror, när ni möter en härskara, håll fast och åkallan Allah mycket, kanske skall lyckas» (Sura 8, 45)

«gå båda till Farao, han har överskridit gränserna; tala med honom mjukt, kanske skall han komma ihåg eller frukta.» Och det hör till Hans, den Höges, tålamod och Hans frikostighet, Hans välvilja och Hans barmhärtighet mot Sin skapelse, med Sin vetskap om Faraos otrogenhet, hans tyranni och hans högmod; och han var då den uslaste av Hans skapelse, och Han hade sänt till honom Sin utvalde bland Sin skapelse i denna tid, och trots detta sade Han till dem och befallde dem att kalla honom till Sig med det bästa, med mjukhet och godhet, och att behandla honom som den om vilken man hoppas att han kommer ihåg eller fruktar: «kalla till din Herres väg med visdomen och den goda undervisningen och tvista med dem på det bästa sättet» (Sura 16, 125): «och tvista inte med Bokens folk annat än på det bästa sättet, utom dem av dem som gjort orätt» (Sura 29, 46): «tala med honom mjukt»: ursäkta er inför honom: du har en Herre och en återkomst och framför dig ett Paradis

och en Eld. Säg till honom: från Mig är förlåtelsen och efterskänket närmare än straffet och bestraffningen. Du som gör dig älskad av den som är din fiende, hur skulle det då vara med den som följer dig och åkallar dig? De svarade: «Herre, vi fruktar att han misshandlar oss eller att han överskrider gränserna.

»Och det därför att Farao var en enveten tyrann, en genistörtig öde-djävul, med lång och vid makt i Egyptens länder och med anseende, härar, arméer och tyranni; de fruktade honom ur människligt perspektiv och fruktade att han skulle resa sig emot dem i sakens början. Den Höge stärkte dem därför, Han den Upphöjde: «frukta inte; Jag är med er; jag hör och jag ser» «Vi är med er, lyssnande» «När ni båda kommer till Farao säg: vi är din Herres sändebud; sänd därför med oss Israels barn och plåga dem inte; vi har kommit till dig med ett bevis från din Herre, och fred över den som följer ledningen; det har uppenbarats för oss att straffet vilar på den som förnekar och vänder sig bort.

» (Sura 26, 16-17) Den Höge omtalar att Han befallde dem att gå till Farao för att kalla honom till den Höge Allah, till att göra Honom ensam gudom utan medhjälpare, och att sända med dem Israels barn och frigöra dem ur hans fångenskap, hans välde och hans tyranni: «och plåga dem inte» «vi har kommit till dig med ett bevis från din Herre», som är det enorma beviset i staven och handen: «och fred över den som följer ledningen», en nyttig begränsning, enormt vältalig. Sedan hotade de honom och varnade honom för förnekandet: «det har uppenbarats för oss att straffet vilar på den som förnekar och vänder sig bort», det vill säga: förnekar sanningen med sitt hjärta och vänder sig från handlingen med sina lemmar.

As-Suddi och andra har omtalat att när han återkom från Madyans land besökte han sin moder

och sin bror Harun, medan de åt en maträtt som innehöll toufisal, som är rovan; han åt med dem och sade sedan: Harun, Allah har befallt mig och dig att kalla Farao till att dyrka Honom; stig upp med mig därför. De riktade sig mot Faraos port, och se, den var stängd; de lät veta att Allahs sändebud står vid porten, och de började håna dem och spydda dem. Vissa har gjort gällande att han inte lät dem gå in förrän efter lång tid, han lät dem gå in efter två år, ty ingen vågade anhålla om tillträde åt dem, och Allah vet bäst. Musa steg fram till porten och slog med sin stav; Farao irriterades och befallde att de skulle kallas in; de ställde sig därför inför honom och kallade honom till Allah såsom Han hade befallt dem.

Enligt Bokens folk sade Allah till Musa: Harun av Lawi, det vill säga av Lawi ibn Yaqubs avkomma, skall gå ut och möta dig. Och Han befallde honom att ta med sig Israels barns äldste till Farao och befallde honom att visa det Han gett honom av tecken: «Jag skall därför förhärda hans hjärta, och han skall inte släppa folket och med tecken och under i Egyptens land.» Och Allah uppenbarade för Harun att gå ut till hans bror och möta honom i ödemarken nära Hourib-berget; när han mötte honom underrättade Musa honom om det hans Herre befallt honom; när de gick in i Egypten samlade de Israels barns äldste och gick till Farao: vem är Allah? Jag känner honom inte, och jag släpper inte Israels barn.

«han sade: och vem är er Herre, Musa? Han sade: vår Herre är den som gett vare sak sin skapelse och sedan lett den. Han sade: vad är då med de första generationerna? Han sade: deras vetskap är hos min Herre i en Bok; min Herre förirrar sig inte och glömmer inte» (Sura 20, 49-52), det vill säga: de, även om de dyrkade annat än Honom, är inte ett bevis för dig och antyder inte motsatsen till det jag säger, ty de är okunniga som du, och allt de gjorde är nedtecknat över dem i Zabur, litet och stort, och min Herre skall belöna dem för det, och ingen gör orätt med en atoms vikt, därför att allt tjänarnas gärningar är nedtecknade hos Honom i en Bok varav inget förirras, och min Herre glömmer ingenting.

Sedan omtalade han Herrens storhet och Hans makt över tingens skapelse: «den som gjorde jorden åt er till vagga och uppdrog åt er i den vägar och lät vattnet komma ner från himlen; Vi lät därför par av varierande växtlighet komma ut genom den; ät och beta er boskap; det finns i detta tecken åt de förnuftsbegåvade» (Sura 20, 53-54), det vill säga åt de sunda och rätta förnuftens ägare och den rätta, osjuka naturen. Han är alltså, den Höge, Skaparen, den Försörjande. «människor, dyrka er Herre, som skapade er och dem före er, kanske skall ni vara gudfruktiga; den som gjorde jorden åt er till bädd och himlen till byggnad och lät vattnet komma ner från himlen och lät frukter komma ut genom det, näring åt er; gör därför inte Allah likar medan ni vet.

» (Sura 2, 21-22) Och när han omtalade jordens livgivande genom regnet och dess skälvande genom dess växtlighets utgång: «av den», det vill säga av jorden, «har Vi skapat er, och i den skall Vi återföra er och ur den skall Vi föra er ut en annan gång» (Sura 20, 55), såsom den Höge har sagt: «såsom Han lät er uppstå skall ni återvända» (Sura 7, 29): «och det är Han som börjar skapelsen och sedan upprepar den, och det är Lättare för Honom, och Hans är den högsta liknelsen i himlarna och på jorden, och Han är den Allsmäktige, den Vise» (Sura 30, 27)

«Vi visade honom därför alla Våra tecken, men han förnekade och vägrade. Han sade: är du kommen till oss för att föra oss ut ur vårt land genom din magi, Musa? Vi skall därför föra dig en liknande magi; fastställ därför mellan oss och dig en tidsfrist som vi inte bryter, varken vi eller du, på en lika avlägsen ort. Han sade: er tidsfrist är prydnadsdagen och att folket samlas på förmiddagen.

» (Sura 20, 56-58) Den Höge underrättar om Faraos olycka och hans stora okunnighet och hans förnuftets litenhet i hans förnekande av Allahs tecken och hans högmod att följa dem: «detta du har fört är magi, och vi skall bemöta dig med dess like». Sedan begärde han av Musa att han skulle fastställa en tidsfrist på en känd tid och en känd ort, och det hörde till Musas största förehavanden att Allahs tecken och Hans bevis och demonstrationer skulle framträda offentligt inför folket, varför han sade: «er tidsfrist är prydnadsdagen», som var en högtidsdag bland deras högtider och en samlingsdag för dem: «och att folket samlas på förmiddagen», det vill säga: från dagens början, när solens ljus var intensivast, för att sanningen skall vara mera uppenbar och klarare.

Han begärde inte att det skulle ske om natten, i mörkret, där omöjligheter och falskhet kunde spridas över dem, utan begärde att det skulle ske om dagen, offentligt, ty han var på klar syn om sin Herre och på visheten att Allah skulle låta Sitt ord och Sin religion framträda, även om kopternas näsor krossades.

Farao vände sig därför bort, samlade sin list och kom sedan. Musa sade till dem: «ve er, smid inte emot Allah en lögn, annars skall Han utplåna er med ett straff, och den som smider har misslyckats. De rådslagde därför om sin sak sinsemellan och höll sitt råd i hemlighet. De sade: dessa är två trollkarlar som vill föra er ut ur ert land genom sin magi och utplåna er föredömliga väg; samla därför er list och kom sedan i sluten ordning; den som övervinner i dag har segrat.

» (Sura 20, 61-64) Den Höge underrättar att Farao gav sig av och samlade trollkarlarna som fanns i hans land, och Egyptens land var i denna tid fullt av trollkarlar, dugliga, vars konst stod på sin höjdpunkt; de samlade honom därför från vart land och varje ort, och de var då en talrik massa och en enorm skara. De var åttio tusen, säger Muhammad ibn Kab. Sjuttio tusen. Trettiosex tusen.

Nitton tusen. Och det har sagts: femton tusen. De var tolv tusen. De var sjuttio män.

Och det har också överförts från honom att de var fyrtio gossar av Israels barn som Farao befallde att gå till de kunniga för att lära sig magi: «och det som Du har tvingat oss att utstå: magin» «och Allah är bättre och mer bestående» (Sura 20, 73); därom finnas omdömen.

Farao bevistade, och hans emirer och hans stats folk och hans lands folk, från tidig morgon, det därför att Farao utkallade bland dem att de skulle bevista detta enorma förhållande: «kanske skall vi följa trollkarlarna om de är de överlägsna» (Sura 26, 59). Musa steg fram till trollkarlarna, manade dem och tillrättavisade dem för det falska magins utövande, som innebär motsättning av Allahs tecken och Hans bevis: «ve er, smid inte emot Allah en lögn, annars skall Han utplåna er med ett straff, och den som smider har misslyckats. De rådslagde därför om sin sak sinsemellan»: det sägs att dess mening är att de var oense sinsemellan, den ene sägande: detta är en profet och inte trollkarl, snarare är han trollkarl, och Allah vet bäst.

«de sade: denne och hans bror Harun är två trollkarlar, suveräna och fullkomliga i denna konst, och deras avsikt är att folket skall samlas omkring dem, att de gör sig förbittade på kungen och hans hov och rycker upp er och era efterkommande och konspirerar emot er genom denna konst: samla därför er list och kom sedan i sluten ordning; den som övervinner i dag har segrat.» Och de sade det första talet för att rådslå och rådfråga varandra och komma med allt de hade av list och svek och bedrägeri och magi och förtal. Långt därifrån, långt: vid Allah, gissningarna har ljugit och åsikterna ha haft fel; hur skulle förtalet och magin och vanvettet stå emot de normbrytande undren som Domaren verkat genom Sin samtalande tjänares och Hans ädla sändebuds hand, bistått av beviset som bländar blickarna och var intellekten och sinnena förirra sig. «samla därför er list», det vill säga allt ni har: «och kom sedan i sluten ordning», det vill säga i en enda massa.

Sedan manade de varandra att rycka fram i detta förhållande, ty Farao hade lovat dem och väckt deras hopp: «och den onde djävulen lovar bara svek» (Sura 4, 120)

«De sade: Musa, antingen kastar du, eller också är vi de första som kastar. Han sade: kasta hellre; och se, deras rep och deras stavar tycktes honom genom deras magi slingra sig. Och Musa kände fruktan i sig själv. Vi sade: frukta inte; du är förvisso den överordnade, och kasta det som är i din högra hand, det skall uppsluka det de har framställt; de har bara framställt en trollkarls list, och trollkarlen lyckas inte var han än går.

» (Sura 20, 66-69) När trollkarlarna ställde sig i ordning och Musa och Harun ställde sig inför dem: «antingen kastar du före oss eller vi kastar före dig.» «Kasta hellre.» Och de hade anordnat rep och stavar i vilka de inarbetat kvicksilver och andra instrument varmed dessa rep och dessa stavar rör sig med en rörelse som verkar för den skådande att de slingrar sig av eget val, medan de bara rör sig på grund av det; i detta ögonblick förtrollade de människornas ögon och skrämde dem: «med Faraos makt är det förvisso vi som är de överlägsna» (Sura 26, 44): «när de kastade förtrollade de människornas ögon och skrämde dem och framförde en enorm magi.

» (Sura 7, 116) «och se, deras rep och deras stavar tycktes honom genom deras magi slingra sig. Och Musa kände fruktan i sig själv», det vill säga att han fruktade för folket att de skulle förföras av deras magi och deras omöjligheter innan han kastade det som i hans hand, ty han ställer inget fram förrän han befalls om det: «frukta inte; du är förvisso den överordnade, och kasta det som är i din högra hand, det skall uppsluka det de har framställt; de har bara framställt en trollkarls list, och trollkarlen lyckas inte var han än går.» Då kastade Musa sin stav och sade: «det ni har fört är magi; Allah skall ogiltigförklara det; Allah låter inte de fördärvligas verk frodas, och Allah grundar sanningen med Sina ord, i tron med de brottsligas missnöje» (Sura 10, 81-82): «Musa kastade därför sin stav, och se, den uppslukade det de smidit.

» (Sura 7, 117) «sanningen fullbordades därför, och ogiltigförklarades vad de gjorde; de kuvades därför där och återvände förödmjukade, och trollkarlarna kastades ned fallande på ansiktet; de sade: vi tror på världarnas Herre, Musas och Haruns Herre» (Sura 7, 122). Och det därför att Musa, när han steg fram och kastade den, blev den en enorm orm med fötter, enligt vad mer än en av de äldres lärde har omtalat, och med en enorm hals och ett monstruöst, avstötande utseende, till den grad att folket drog sig undan från den och flydde springande och avlägsnade sig från dess plats, och den kastade sig över det de hade kastat av rep och stavar och började uppsluka det, ett och ett, med den snabbaste av rörelser,

och folket betraktade den och förundrade sig över den. Trollkarlarna däremot såg det som förstummade dem och förlorade dem i deras sak och fick veta en sak som inte fanns i deras tanke eller hopp och inte ingick under deras konster och förehavanden i detta ögonblick och där; de intygade med den vetskap de hade att detta inte är magi eller illusioner eller omöjligheter eller fantasmagorier eller lögn eller förtal eller förirrande, utan sanning som endast den Sanne kan verka, den som väckt denna bistånde med det sanna; Allah slet av deras hjärtan den uppmärksamhetens slöja och upplyste dem med den ledning Han skapade där och tog bort dess härdighet; de gjorde bot till sin Herre och föll för Honom fallande på ansiktet och sade offentligt inför de närvarande: vi tror på Musas och Haruns Herre.

« Och trollkarlarna [som såg sig besegrade] föll ned på sina ansikten och ropade: "Vi tror på Arons och Moses Herre!" [Farao] sade: "Tror ni på honom innan jag har gett er tillåtelse? Han måste vara er mästare som har undervisat er i trolldom! Jag skall sannerligen hugga av er motsatt hand och fot och jag skall korsfästa er på palmstammar utan att skona någon, för att ni skall få lära er vem av oss som utdömer de hårdaste straffen och vems straff som varar längst.

De svarade: "Aldrig skall vi sätta [troheten mot] dig framför de bevis [om sanningen] som vi fått se, och inte heller framför [troheten mot] Honom som har skapat oss! Besluta nu vad du har satt dig i sinnet - det enda du kan besluta om är det som rör livet i denna värld. Vi tror nu på vår Herre och [ber Honom] om förlåtelse för våra synder och för den trolldom som du har tvingat oss att bedriva. Gud är den Bäste och Han lever i evighet." DEN SOM [på Uppståndelsens dag] kommer inför sin Herre som obotfärdig syndare skall få helvetet [på sin lott]; där får han inte dö men kan inte heller leva.

Men de som kommer inför Honom som troende efter att ha levt ett rättskaffens liv skall ges den högsta värdigheten; för dem står Edens lustgårdar beredda, vattnade av bäckar, där de skall förbli till evig tid. Det är lönen till dem som har renat sig [från synd]. » Sura 20, 70-76

Said ibn Jubayr, Ikrima, al-Qasim ibn Abi Bizza och al-Ouzai har sagt: när trollkarlarna föll ned på ansiktet såg de sina boningar och sina palats i Paradiset beredas åt dem och prydas för deras ankomst, varför de inte ägnade någon uppmärksamhet åt Faraos skrämsel, varken hans hot eller hans utlovade straff. Det därför att när Farao såg dessa trollkarlar omvända och att de gjort Musa och Harun kända bland folket med denna vackra egenskap råkade han ur fattning och såg en sak som förstummade honom och bländade hans klarsyn och hans blick, och i honom fanns list och svek och bedrägeri och en vältalig konst att vända från Allahs väg: «ni har trott på honom innan jag har tillåtit er», det vill säga: varför rådslog ni inte med mig om det förskräckliga ni företagit, inför min underkastelse.

Sedan skrämde han och hotade, gav ljus och dundrade, ljög och fjärmade: «han är er stora som har lärt er magin», och sade i den andra versen: «detta är förvisso en list ni smidit i staden för att föra ut dess invånare ur den, och ni skall få veta» (Sura 7, 123). Och detta han sade är förtal, vars innehåll av otrogenhet, lögn och vanvett varje förnuftsmänniska känner; ett sådant tal sprids inte ens om barn, ty alla människor, hans stats folk och andra, vet att Musa inte såg dessa (trollkarlar) en enda dag i tiden; hur skulle han då vara deras stora som lärt dem magin? Och han samlade dem inte och visste inte om deras samlande förrän Farao var den som utkallade dem och utvalde dem, från varje djup brunn och varje avlägsen dal och Egyptens lands städer och randorter, städer och landsbygder.

Allah, den Höge, har sagt i en sura

« EFTER DESSA [tidiga profeter] sände Vi Moses med Våra budskap till Farao och hans stormän, men de fäste inget avseende vid dessa [budskap]. Se här hur slutet blev för dem som störde ordningen på jorden! Moses sade: "Farao! Världarnas Herre har sänt mig och ålagt mig att inte säga om Gud annat än sanningen och jag kommer till er med ett klart vittnesbörd från er Herre [att mina ord är sanning]. Låt nu Israels barn lämna [detta land] med mig!" [Farao] sade: "Om du har kommit med ett tecken, låt oss då se det - om du är en av dem som håller sig till sanningen."

Då kastade [Moses] sin stav och alla kunde se att den var en orm; och han drog fram sin hand och den lyste [skinande] vit inför alla kringstående. [Några av] de faraoniska stormännen sade: "Denne man är helt säkert en mästare i trolldom som vill driva bort er från ert land." [Farao frågade:] "Vad anbefaller ni?" De svarade: "Låt honom och hans broder vänta medan du sänder bud till städerna att alla skickliga trollkarlar skall inställa sig inför dig." Och trollkarlarna kom till Farao och sade: "Vi väntar oss självfallet en riklig belöning om vi segrar."

[Farao] svarade: "Naturligtvis [skall ni få en ordentlig belöning]! Och ni skall höra till dem som står mig nära." [Trollkarlarna] sade: "Antingen kastar du, Moses, [din stav först] eller också kastar vi." Han svarade: "Kasta ni!" Och när de kastade [sina stavar] förvände de synen på människorna och satte skräck i dem och gav prov på stor trolldomskonst. [Då] ingav Vi Moses att kasta sin stav, och den slukade alla synvillor som [trollkarlarna] hade manat fram. Och sanningen segrade och det blev uppenbart att [deras] trolldom inte var annat än konster och knep.

Och så led [Farao och hans stormän] ett förödmjukande nederlag. Men trollkarlarna störtade ned på sina ansikten och sade: "Vi tror på världarnas Herre, Moses och Arons Herre!" Farao sade: "Tror ni på honom innan jag har gett er tillåtelse? Detta är en lömsk plan, som ni har smitt här i staden för att förmå folket att överge den. Men nu skall ni få se på [annat]! Jag skall sannerligen låta hugga av er motsatt hand och fot, ja, jag skall korsfästa er alla till sista man!" De svarade: "Då återvänder vi till vår Herre;

men du vill hämnas på oss bara därför att vi trodde på vår Herres budskap när de nådde oss." - "Herre! Ge oss [styrka och] tålamod och låt oss få dö i full underkastelse under Din vilja!" » Sura 7, 103-126

Och den Höge har sagt i en sura:

« Och när du och de som är med dig har gått ombord på arken skall du säga: "Låt oss lova och prisa Gud, som har räddat oss från dessa orättfärdiga människor!" »

« [Då] sade de: "Har du kommit för att förmå oss att överge våra fäders tro och deras seder, så att ni båda kan göra er till herrar här i landet? Vi tror inte på er." Farao gav befallningen att alla fullärda trollkarlar skulle föras inför honom! Och när trollkarlarna kom sade Moses till dem: "Kasta nu vad det är ni vill kasta!" Och när de kastade [sina stavar och förvände synen på människorna], sade Moses: "Det som ni har utfört här är trolldomskonster, vars verkningar Gud skall omintetgöra - Gud gynnar inte dem som vill störa ordningen och sprida fördärv [på jorden].

Med Sina ord visar Gud att sanningen är sanning, hur förhatlig denna än är för de obotfärdiga syndarna." » Sura 23, 28 ; Yunus, 78-82

Och den Höge har sagt i en sura:

« [Farao] sade: "Om du sätter upp någon annan än mig som gud, skall jag minsann låta kasta dig i fängelse!" [Moses] svarade: "Även om jag ger dig ett klart [bevis]?" [Farao] sade: "Kom då fram med det, om du talar sanning!" Då kastade [Moses] sin stav, och det var tydligt [för alla att] den var en orm; och han drog fram sin hand och [alla kringstående] såg att den var [skinande] vit. [Farao] sade till stormännen som omgav honom: "Denne är helt säkert en mästare i trolldom, som vill driva bort oss från vårt land med hjälp av sin trolldom. Vad råder ni mig till?"

De svarade: "Låt honom och hans broder vänta medan du sänder bud till städerna att alla skickliga trollkarlar skall inställa sig hos dig." Och så församlades trollkarlarna vid den tid och på den dag som getts till känna och människorna tillfrågades om alla hade infunnit sig. [Och någon sade:] "Kanske får vi gå med [i processionen] bakom trollkarlarna, om de segrar." Då trollkarlarna kom, sade de till Farao: "Vi väntar oss minsann en frikostig belöning om det är vi som tar hem segern." [Farao] svarade: "Visst! Och ni skall höra till dem som står mig nära." Moses sade till dem: "Kasta nu vad det är ni vill kasta!"

Och de kastade sina rep och sina stavar och sade: "Så sant som all makt ligger hos Farao är det vi som har segrat!" Då kastade Moses sin stav och den slukade synvillorna som de hade framkallat. Och trollkarlarna kastade sig ned på sina ansikten och utropade: "Vi tror nu på världarnas Herre, Moses och Arons Herre!" [Farao] sade: "Tror ni på honom innan jag har gett er tillåtelse? Han måste vara den mästare som har undervisat er i trolldom! Men ni skall få pröva på [min vrede]! Jag svär att jag skall hugga av er motsatt hand och fot till sista man; ja, jag skall korsfästa er utan förskoning!"

De svarade: "[Det är för oss] ett mindre ont, eftersom vi återvänder till vår Herre. Vi hoppas få Hans förlåtelse för våra synder, då vi är de första som antar tron." » Sura 26, 29-51

Saken är att Farao ljög och förtalade: «han är er stora som har lärt er magin», och kom med ett förtal som de lärde känner: «detta är förvisso en list ni smidit i staden för att föra ut dess invånare ur den, och ni skall få veta.» Och Hans ord: «jag skall hugga av er era händer och era fötter i kors» betyder att han huggar av den högra handen och det vänstra benet, och omvänt: «och sedan skall jag korsfästa er alla», det vill säga gör dem till exempel och utplånade, så att ingen av dem som stod under honom och hans religions folk skulle följa deras exempel: «och jag skall korsfästa er på palmstammar», det vill säga på palmstammar, ty de är högre och mer synliga: «och ni skall få veta vilken av oss som bestraffar mer hårt och mer bestående»; han menar i jordelivet.

De svarade: «vi skall inte föredra dig framför det som kommit oss till del av bevisningar», det vill säga: vi skall inte lyda dig och inte överge det som fastnade i våra hjärtan av bevisningar och avgörande demonstrationer: «döm därför; du dömer bara i detta jordeliv», det vill säga: din dom över oss är bara i detta jordeliv; när vi passerar från det till livet efter detta boning övergår vi till den dom som tillhör den vi underkastat oss och följt Hans sändebud: «vi har trott på vår Herre, för att Han skall förlåta oss våra fel och den magi som Du har tvingat oss att utstå», det vill säga: och Hans belöning är bättre än det de lovade oss av närhet och förförelse: «och mer bestående», det vill säga: och mer bestående än denna flyktiga boning.

«De sade: ingen skada; vi är till vår Herre dem som återvänder; vi hoppas att vår Herre skall förlåta oss våra fel», det vill säga vad vi har begått av fel och förbjudet: «att vi blev de första av de troende», det vill säga av kopterna, genom Musa och Harun: «och du förebrår oss bara att vi trott på vår Herres tecken när de kom oss till del», det vill säga: det finns för oss hos dig ingen annan synd än vår tro på det varmed vårt sändebud kom till oss och vårt följande av vår Herres tecken när de kom oss till del: «Herre, utgöt över oss tålamod», det vill säga: stärk oss i det vi prövas med, av denne envetna tyranns straff och den hårda makten, snarare den genistörtige öde-djävulen: «den som kommer till sin Herre brottslig skall förvisso ha helvetet; han dör inte i det och lever inte i det»; man sade till honom: skydda dig från att vara av dem; och han blev det.

«och den som kommer till Honom troende och gjort de goda gärningarna har de högsta grader», det vill säga: de höga boningarna: «Edens lustgårdar, under dem flyter floder, där skall de förbliva för evigt; och det är belöningen åt den som renar sig»; önska därför att vara av dem. Motstod föreskrifterna som inte motsäger varandra och inte motsägs, och den Upphöjde, den Mäktiges föreskrift, att Farao, må Allah förbanna honom, är helvetets folk, för att utstå det plågsamma straffet; man häller kokande vatten över hans huvud och man skall säga till honom i klandrande och tillrättavisande ton, honom den föraktade och förbannade: smaka; det är du som är den mäktige, den frikostige.

Och det uppenbara av dessa sammanhang är att Farao, må Allah förbanna honom, korsfäste dem och torterade dem. Abdallah ibn Abbas sade: de var i dagens början trollkarlar och blev vid dess slut dugliga martyrer. «Herre, utgöt över oss tålamod och låt oss dö underkastade.»

Avdelning. När det skett vad som skett av den enorma saken, som är det överväldigande som Farao och hans folk av kopter tillfogade dem i detta kolossala förhållande, och att trollkarlarna omvändes och bad sin Herre om hjälp, kunde det bara öka hos dem otrogenheten, envetandet och fjärmandet från sanningen.

Allah, den Höge, har sagt, efter de föregående berättelserna, i en sura: «och Faraos folks furstar sade: skall du låta Musa och hans folk ställa till fördärv på jorden och överge dig och dina gudar? Han sade: vi skall döda deras söner och skona deras kvinnor, och vi är över dem överordnade. Musa sade till sitt folk: sök hjälp hos Allah och håll ut; jorden tillhör Allah; Han ger dess arv åt vem Han vill bland Sina tjänare, och utgången är för de gudfruktiga. De sade: vi har blivit förföljda innan du kom till oss och efter det att du har kommit till oss.

Han sade: kanske skall er Herre utplåna er fiende och ge er att efterträda honom i landet, och Han skall se hur ni gör.» (Sura 7, 127-129) Den Höge omtalar att Faraos folks furstar, som är emirerna och de stora, eggade sin konung Farao till att tortera Allahs profet Musa och svara honom, i stället för att tro på det han kom med, med otrogenhet, avvisande och tortyr; de sade: «skall du låta Musa och hans folk ställa till fördärv på jorden och överge dig och dina gudar?» De menar, må Allah förbanna dem, att hans kallelse till att dyrka Allah allena utan medhjälpare och förbudet mot att dyrka annat än Honom är fördärv i förhållande till kopternas tro, må Allah förbanna dem,

det vill säga: och din dyrkan. Det är möjligt två saker: den första «och överge dig: din religion»; den bestyrks av den andra läsningen.

Den andra: «och överge dig: dyrkan av dig», ty han gjorde gällande att han var gudomen, må Allah förbanna honom: «han sade: vi skall döda deras söner och skona deras kvinnor», det vill säga för att deras stridande inte skall mångfaldigas: «och vi är över dem överordnade», det vill säga överlägsna: «Musa sade till sitt folk: sök hjälp hos Allah och håll ut; jorden tillhör Allah; Han ger dess arv åt vem Han vill bland Sina tjänare, och utgången är för de gudfruktiga», det vill säga: när de gav sig i kast med att tortera er och förgripa sig på er, sök då hjälp hos er Herre och håll ut er prövning: «jorden tillhör Allah; Han ger dess arv åt vem Han vill bland Sina tjänare, och utgången är för de gudfruktiga», det vill säga: var då ni gudfruktiga, för att utgången skall vara er: «och Musa sade: mitt folk, om ni tror på Allah, sätt då ert förtroende till Honom, om ni är underkastade.

De sade: till Allah sätter vi vårt förtroende; Herre, gör oss inte till en frestelse för det orättfärdiga folket och rädda oss genom Din barmhärtighet från det otrogna folket.» (Sura 10, 84-86) «vi har blivit förföljda innan du kom till oss och efter det att du har kommit till oss», det vill säga: sönerna dödades före din ankomst och efter din ankomst till oss: «han sade: kanske skall er Herre utplåna er fiende och ge er att efterträda honom i landet, och Han skall se hur ni gör.» Och Allah, den Höge, har sagt i en sura: «Vi har visst sänt Musa med Våra tecken och en uttrycklig myndighet till Farao och Haman och Qarun; de sade: trollkarl, lögnare» (Sura 23, 23-24). Och Farao var kungen och Haman vesiren, och

Qarun var en israelit av Musas folk, endast att han befann sig på Faraos och hans furstars religion och hade en riklig egendom, såsom hans historia skall komma längre fram, om den Höge Allah vill.

När han kom till dem med sanningen från Oss «sade de: döda de troendes söner tillsammans med honom och skona deras kvinnor; de otrognas list är bara förirrande» (Sura 23, 25-26). Och detta dråp av gossar efter Musas sändebudsgärning var bara ett sätt av förödmjukelse och förakt och av minskning av Israels barns furstars ställning, för att de inte skulle ha någon makt varmed de försvarade sig eller gjorde sig förbittade på kopterna på grund av den, och kopterna fruktade dem bland dem; var, och bli. «och Farao sade: låt mig döda Musa och låt honom kalla på sin Herre; jag fruktar att han byter er religion eller ställer till fördärv på jorden» (Sura 23, 26). Farao påstod att vara den som kommer ihåg, och det hör till honom, ty Farao fruktade i sin påstående att Musa skulle leda folken vilse.

«och Musa sade: jag har tagit min tillflykt till min Herre och er Herre mot var och en högmodig som inte tror på avräkningsdagen» (Sura 23, 27), det vill säga: jag har tagit min tillflykt till Allah och bett honom om skydd och hans hjälp mot att Farao eller någon annan reser sig emot mig med det onda: «mot var och en högmodig», det vill säga enveten tyrann som inte lyder mig och inte stannar och inte fruktar Allahs straff och Hans bestraffning, ty han tror inte på någon återkomst eller belöning, varför han sade: mot var och en högmodig som inte tror på avräkningsdagen.

«och sade en troende man av Faraos släkt som dolde sin tro: vill ni döda en man för att han säger: min Herre är Allah, sedan det kommit er till del bevisningar från er Herre? Och om han är lögnare vilar hans lögn på honom själv, och om han talar sanning skall en del av det han lovar er nå er; Allah leder inte den som är överdriven, lögnare. Mitt folk, er tillhör kungamakten i dag, överordnade på jorden; vem vill då hjälpa oss mot Allahs stränghet, om den kommer oss till del? Farao sade: jag visar er bara vad jag ser, och jag leder er bara till den rätta vägen.» (Sura 23, 28-29) Denna man är Faraos kusin och dolde sin tro för sitt folk av rädsla för dem vad honom beträffar. Vissa människor har gjort gällande att han var israelit, och det är långt bort och strider mot sammanhanget, mot texten och mot meningen, och Allah vet bäst.

Ibn Abbas har sagt: av kopterna trodde på Musa bara denne och den som kom från stadens ytterkant och Faraos hustru, överfört av Ibn Abi Hatim. Av dem vars namn är Shamaan, med shin, är bara känd den trogne av Faraos släkt, överfört av as-Suhayli. Och det finns att hans namn är Jabr, och Allah vet bäst.

Saken är att denne man dolde sin tro när Farao, må Allah förbanna honom, gav sig i kast

med att döda Musa och beslutade det och rådslog med sina furstar; denne trogne fruktade för Musa och gjorde sig precis i Faraos svar med ord som förenade förförelse och skrämsel, och sade det sanna talet på rådets och utlåtandets sätt, och det har fastställts i Allahs sändebuds (Allahs fred och välsignelser vare med honom) hadith: «den bästa av strider är det rätta talet inför en orättvis härskare», och det hör till det förhållandes högsta grader, ty Farao kan inte vara orättvisare än han, och inget tal är rättare än detta, ty det innebär beskydd av en profets blod. Det är möjligt att han antydde dem genom att manö vissa sin tro och tillkännagav för dem det han dolde, och det första (alternativet) är mer uppenbart, och Allah vet bäst. «vill ni döda en man för att han säger: min Herre är Allah?

»det vill säga: på grund av att han har sagt: min Herre är Allah; en sådan svarar man inte med en sådan utan med ära, respekt, fred och hämndens övergivande, ty sedan det kommit er till del bevisningar från er Herre, det vill säga undren som antyder hans sanningsenlighet i det han fört från den som sänt honom, om ni lät honom i fred skulle ni vara i trygghet; ty om han är lögnare vilar hans lögn på honom själv och skadar er inte, och om han talar sanning och ni konfronterat honom skall en del av det han lovar er nå er, det vill säga: och ni förundrar er över att det når er, en bestraffning mindre än det han hotar er med; hur skulle det då vara, om allt detta förstört sig över er? Och detta

tal i detta förhållande är av de högsta graderna av finhet, försiktighet och fullkomligt förnuft.

«Mitt folk, er tillhör kungamakten i dag, överordnade på jorden» han varnar dem för att beröva denne mäktige konung, ty dynastier har aldrig haft med religionen att göra utan berövats sin kungamakt och förödmjukats efter sin ädelhet, och så skedde med Faraos släkt; de förblev i tvivel och misstanke och motsägelse och fientlighet mot det Musa förde dem, till dess att Allah lät dem gå ur det de var i, av kungamakt och kungamakter och boningar och palats och välgärning och njutning, och skickades sedan mot havet förödmjukade, och deras själar fördes efter upphöjelsen och ädelheten till det lägsta av det lägsta; varför denne troende, sanningsenliga man, den duglige ledda, den sannas följare, rådgivande sitt folk: «Mitt folk, er tillhör kungamakten i dag, överordnade på jorden», det vill säga: överordnade folket, regerande över dem: «vem vill då hjälpa oss mot Allahs stränghet, om den kommer oss till del?

»det vill säga: även om ni var mångfaldiga i det ni är, av antal och utrustning och styrka och makt, skulle det inte gagna oss och strängheten hos kungamakternas Herre skulle inte avvisas från oss: «jag visar er bara vad jag ser», det vill säga: jag säger er bara det som är hos mig: «och jag leder er bara till den rätta vägen», och han ljög i vart och ett av dessa två tal och dessa två förutsättningar, ty det intygades för honom och han visste i sitt inre och i sig själv att det Musa fört är sanningen från Allah, obestridligt, och han manade ut motsatsen bara genom överträdelse och ofärd och tyranni och otrogenhet.

«han sade: du vet att ingen har låtit dem komma ner utom himlarnas och jordens Herre, som synliga bevis, och jag anser, Farao, att du är fördömd. När Våra tecken kom dem till del, sedande, sade de: detta är en uttrycklig magi, och de förnekade den medan de var vissa om den, av orättvisa och högmod; se därför vad de fördärvligas slut blev.» (Sura 17, 102 ; Sura 27, 14) «och jag leder er bara till den rätta vägen»: han ljög också, ty han var inte på den rätta vägen i saken utan på den lättsinniga, det förirrande och vanvettiga, och var först bland dem som dyrkade afgudar och avbilder, och kallade sedan sitt okunniga, förvirrade folk att följa honom och godkänna honom och tro på honom i det han gjorde gällande av den omöjliga otrogenheten i hans påstående att han är herre; Allah vare förhöjd, majestätets och frikostighetens Innehavare: «och Farao utkallade i sitt folk: mitt folk, tillhör jag inte Egyptens kungamakt och dessa floder som flyter under mig? Ser ni inte då?

Eller är jag inte bättre än denne som är föraktad och knappt kan yttra sig? Varför har man då inte kastat guldringarna över honom, eller varför har inte änglarna kommit med honom i ledning? Han gjorde därför sitt folk till lättjefulla människor, och de lydde honom; de var ett förderfvidrottande folk. När de gjorde Oss missnöjda hämnades Vi på dem och drunknade dem alla, och Vi gjorde dem till en tradition och ett exempel för de sena.

» (Sura 43, 51-56) Han visade honom därför det stora beviset; han ljög och gjorde olydnad, och vände sedan ryggen till springande: «han samlade därför och utkallade och sade: jag är er högste herre. Allah grep honom därför med straffet av den sista och den första; det finns i detta en lärdom för den som fruktar» (Sura 79, 23-26): «Och Vi sände Musa med Våra tecken och en uttrycklig myndighet till Farao och hans furstar; de följde därför Faraos order, och Faraos order var inte riktig. Han skall stå framför sitt folk på uppståndelsens dag och föra dem till elden, och eländigt som tränk är det tränk man förts till; och de förföljdes i denna med förbannelse och på uppståndelsens dagen; eländigt som hjälp är den hjälp man gjort till hjälp.

» (Sura 11, 98-99) «jag visar er bara vad jag ser», och i Hans ord: «och jag leder er bara till den rätta vägen.»

«han sade: Herre, hjälp mig mot det fördärvande folket.» (Sura 23, 26) Och när Våra sändebud kom till Ibrahim med det glada budskapet «sade de: vi utplånar detta lands folk, ty dess invånare var orättvisa. Han sade: Lut finns i den. De sade: vi vet bäst vem som finns i den; vi skall därför rädda honom och hans familj, utom hans hustru; hon var av dem som blivit kvar.

Och när Våra sändebud kom till Lut blev han betungad av dem och hans bringa trång på grund av dem; de sade: frukta inte och sorg ej; vi skall rädda dig och din familj, utom din hustru; hon var av dem som blivit kvar; Vi låter ett straff från himlen komma ner över detta lands folk för den förderfvidrottande de begick, och Vi har lämnat därav ett klart bevis för folk som förstår.

» (Sura 29, 31-35) Allahs beskyddare varnade dem: om de förnekar Allahs sändebud Musa, sker med dem det som skedde med folken före dem av straff och utplånelser, vars överföring fastställts hos dem och hos andra, vad som skedde med Nuhs folk och Aads och Thamuds och dem efter dem, till deras tid, av dem som Allah grundade bevisen mot inför alla jordens människor, i sanningsenligheten av det profeterna förde, genom det Han låt komma ner av straff över deras förnekande fiender, och det Allah räddade av dem som följde dem bland beskyddarna, och Hans fruktan på uppståndelsens dag, som är den ömsesidiga tilltalans dag, det vill säga: när människorna kommer att tilltala varandra med ryggen vända, om de kunde göra det, och att det inte finns någon väg till det: «mannen skall den dagen säga: var är flykten? Nej, det finns ingen flykt; till din Herre är den dagen vilsamheten.

» (Sura 75, 10-12) «samlade av djinner och människor, om ni kan tränga igenom himlarnas och jordens regioner, träng då igenom; ni tränger inte igenom utan myndighet. Vilken av er Herres nåder förnekar ni? Han skall skicka över er båda en flamma av eld och koppar, och ni hjälps inte. Vilken av er Herres nåder förnekar ni?» (Sura 55, 33-35), med förstärkningen av dalen, det vill säga flyktens dag; det är möjligt att det är uppståndelsens dag och möjligt att det är en dag då Allah låter sin stränghet falla över dem, då de skulle vilja fly och det då inte finns någon befrielse eller utgång: «när de känner Vår stränghet är de på väg att fly från den; fly inte och återvänd till det ni njutit av, och era boningar, kanske skall ni tillfrågas.

» (Sura 21, 12-13) Sedan underrättade han dem om Yusufs profetvärdighet i Egyptens länder, om det från hans sida var av välgärning mot skapelserna i deras jordeliv och deras liv efter detta, och att det är av hans avkomma och hans efterkommande, och att han kallar folket till Allahs enhet och Hans dyrkan och till att inte göra någon av Hans skapelser till medhjälpare åt Honom, och han underrättade om Egyptens boningars folk i denna tid: «ni har förblivit i tvivel om det han kom er med, till dess att när han dog sade ni: Allah skall aldrig sända något sändebud efter honom», det vill säga: och ni ljög i det: «så förleder Allah den som är överdriven, misstänksam, dem som tvistar om Allahs tecken utan att det kommit dem till del någon myndighet», det vill säga: de avvisar Allahs bevisningar och Hans demonstrationer och Hans antydningar om Hans enhet utan bevis eller demonstration hos dem från Allah, ty det är en sak som Allah föraktar på föraktets högsta grad, det vill säga: Han hatar den av folket som fogar sig i det och av skapelsen som pryder sig med det: «så trycker Allah på varje högmodig, tyrannisk hjärta» läst med annex och med epitetet, och de två är oskiljaktliga, det vill säga: så, när hjärtana motsätter sig sanningen och inte motsätter sig den annat än utan bevis,

trycker Allah därför på dem, det vill säga förseglar dem.

«och Farao sade: Haman, bygg åt mig ett torn, kanske skall jag nå vägarna, himlarnas vägar, och få se Musas gud, och jag anser att han är lögnare. Och så var Faraos onda gärning förskönad för honom, och han hölls borta från vägen, och Faraos list förgick bara till spillo.» (Sura 23, 36-37) Farao kallade Musa lögnare i hans påstående att Allah sänt honom, och Farao gjorde gällande för sitt folk det han förnekade och förtalade: «jag känner ingen gudom åt er utom mig; tänd därför åt mig, Haman, en eld på leran och bygg åt mig ett torn, kanske skall jag stiga upp till Musas gud, och jag anser att han är lögnare.

» (Sura 28, 38) «kanske skall jag nå vägarna, himlarnas vägar», det vill säga deras vägar och deras passagevägar: «och få se Musas gud, och jag anser att han är lögnare», och det innefattar två betydelser: den första: världen har en Herre annan än jag; den andra: i hans påstående att Allah sänt honom; och den första liknar mest det uppenbara av Faraos tillstånd, ty han förnekade det uppenbara av Skaparens fastställande: «och få se Musas gud», det vill säga: jag skall fråga honom, har han sänt Musa eller inte: «och jag anser att han är lögnare», det vill säga i hans påstående om det; och Faraos mål var att vända folket från att tro Musa och manade dem att kalla honom lögnare: «och så var Faraos onda gärning förskönad för honom, och han hölls borta från vägen»: läst av Ibn Abbas och Mujahid; han sade: om inte till förlust, det vill säga: falskt; han uppnår ingenting av det mål han siktat på, ty det finns ingen väg för människor att nå himlen med sina krafter någonsin; jag menar den närmaste himlen, hur skulle det då vara med de överliggande himlarna bortom, och upphöjelsen över det, som bara Allah känner.

Mer än en exeget har omtalat att detta torn, som är det palats som hans vesir Haman lät bygga åt honom, ingen byggnad högre än det har byggts, och att det var gjort av tegel bränt i eld: «tänd därför åt mig, Haman, en eld på leran och bygg åt mig ett torn», och enligt Bokens folk hånade Israels barn att mjölka mjölken, och bland det man tillfogade dem av faraoniska bördor var att de inte hjälpte till med något av det de behövde utan själva var de som samlade dess jord och dess halm och dess vatten, och varje dag fordrade man av dem en viss kvantitet, och om de inte gjorde det slogs de och förödmjukades på förödmjukelsens högsta grad, och de utstod på tortyrens högsta grad: «vi har blivit förföljda innan du kom till oss och efter det att du har kommit till oss. Han sade: kanske skall er Herre utplåna er fiende och ge er att efterträda honom i landet, och Han skall se hur ni gör.

»och Han lovade dem att utgången skulle vara er över kopterna, och så skedde det, och det hör till profetvärdighetens antydningar.

Och låt oss återvända till den trognes råd och hans undervisning och hans argumentering: «och den som trodde sade: mitt folk, följ mig, jag skall leda er till den rätta vägen. Mitt folk, detta jordeliv är bara en njutning, och livet efter detta är vilsamhetens boning; den som gör en ond gärning skall bara belönas med dess like, och den som gör en god gärning, man eller kvinna, och är troende, skall de gå in i Paradiset, där de förseeas utan avräkning.» (Sura 23, 38-40) Han kallar dem till den rätta vägen och till sanningen, som är att följa Allahs profet

Musa och tro på det han fört från sin Herre, och sedan frikoppla dem från jordelivet, det förförande och flyktiga som oundvikligen förgår, och eggade dem att begära belöningen hos Allah, som inte förlorar någon arbetare arbete hos Sig, den Allsmäktige vars kungamakt över allting är i Hans hand, som ger på det lilla mycket, och genom Hans rättvisa belönas den onda gärningen bara med dess like; och han underrättade dem att livet efter detta är vilsamhetens boning, vars den som når den, troende och gjort de goda gärningarna, skall ha de upphöjda lustgårdarna och de säkra boningarna och de många och rika egendomarna och de bestående försörjningarna som inte sinar och det goda varmed allt det som är av det är i tillväxt.

Sedan började han ogiltigförklara det de befann sig på: «och mitt folk, varför kallar jag er till räddning och ni kallar mig till elden? Ni kallar mig till att inte känna Allah och göra medhjälpare åt Honom var om jag inte har någon vetskap, och jag kallar er till den Allsmäktige, den som förlåter mycket; inget tvivel, den ni kallar mig till har ingen åkallan, varken i jordelivet eller i livet efter detta, och vår återkomst är till Allah, och de överdrivna är eldens folk; ni skall därför komma ihåg vad jag säger er, och jag överlämnar min sak till Allah; Allah är tjänarnas Seende. Allah bevarade honom därför från det onda de smidit, och omgav Faraos släkt med det värsta straffet, elden, som de utsätts för morgon och kväll, och den dagen Stunden reser sig: låt Faraos släkt gå in till det hårdaste straffet.

» (Sura 23, 41-45) Var, och bli, och de kallar honom till att dyrka Farao, den okunnige, förvirrade, förbannade: «och mitt folk, varför kallar jag er till räddning och ni kallar mig till elden? Ni kallar mig till att inte känna Allah och göra medhjälpare åt Honom var om jag inte har någon vetskap, och jag kallar er till den Allsmäktige, den som förlåter mycket,

och sedan manade han dem till nulliteten av det de befann sig på av dyrkan av annat än Allah, av likar och afgudar, och att de inte äger vare sig gagn eller skada: «inget tvivel, den ni kallar mig till har ingen åkallan, varken i jordelivet eller i livet efter detta, och vår återkomst är till Allah, och de överdrivna är eldens folk», det vill säga: han äger varken disposition eller makt i denna boning, hur skulle han äga det på beslutets dag? Och vad Allah beträffar är Han Skaparen och Försörjaren av de gudfruktiga och de förderfvidrottande, och det är Han som gav tjänarna liv och låter dem dö och återuppväcker dem; Han låter dem av dem som vill det gå in i Paradiset och deras olydiga i elden: «ni skall därför komma ihåg vad jag säger er, och jag överlämnar min sak till Allah; Allah är tjänarnas Seende.

»Allah, den Höge, har sagt: «Allah bevarade honom därför från det onda de smidit», det vill säga: genom hans fördömande räddades han från det som nådde dem av bestraffning för deras otrogenhet mot Allah: «och omgav», det vill säga: omgav: «Faraos släkt med det värsta straffet, elden, som de utsätts för morgon och kväll», det vill säga: deras själar utsätts i deras barzakh morgon och kväll för elden: «och den dagen Stunden reser sig: låt Faraos släkt gå in till det hårdaste straffet»; och vi har talat om denna verses antydan om gravens straff på dess ort, och Allah tillhör lovet.

Saken är att Allah, den Höge, inte utplånade dem förrän efter att bevisen grundats mot dem och sändebudet sänts till dem och förevändningarna skurits av från dem och beviset tagits mot dem, från dem, dels genom skrämsel

dels genom förförelse: «och Vi grep Faraos folk med svältår och brist på frukter, kanske skulle de komma ihåg. Men när det goda kom dem sade de: detta tillfaller oss; och om ett ont drabbar dem såg de på Musa och dem med honom som ett dåligt varsel. Nej, deras varsel är hos Allah, men de flesta av dem vet inte. Och de sade: vilken bevisning du än förer oss för att förtrolla oss med tror vi inte på dig. Vi sände därför över dem översvämningen, gräshoppan, lusen, grodan och blodet, distinkta tecken; de var då högmodiga och var ett brottsligt folk.

» (Sura 7, 130-133) Den Höge underrättar att Han prövade Faraos släkt och hans folk av kopter med svältåren, som är torkans år, då man inte odlar och naveln inte gagnar: «och brist på frukter», som är trädfuktens sällsynthet: «kanske skulle de komma ihåg», det vill säga: men de gagnades inte och ville inte se utan gjorde uppror och fortsatte på sin otrogenhet och sitt envetande: «men när det goda kom dem», som är fruktbarheten och dess like: «sade de: detta tillfaller oss», det vill säga: detta är det vi förtjänar och detta passar oss: «och om ett ont drabbar dem såg de på Musa och dem med honom som ett dåligt varsel», det vill säga: de säger detta av sitt onda öde: detta onda har nått oss på grund av dem, det är deras välsignelse och deras goda samvist; men deras hjärtan är okännande, högmodiga och avstötande mot sanningen; när det onda kom skrev de det på honom, och när de såg det goda skrev de det på sig själva: «nej, deras varsel är hos Allah», det vill säga: Allah belönar dem för det med de mest överflödande belöningarna: «men de flesta av dem vet inte.

»«Och de sade: vilken bevisning du än förer oss för att förtrolla oss med tror vi inte på dig», det vill säga: vad du än förer oss av tecken, som är de normbrytande undren, tror vi inte på dig, och vi följer dig inte och lyder dig inte, även om du kommer till oss med varje bevis; och så underrättade Allah om dem i en sura: «dem mot vilka din Herres ord fullbordats kommer inte att tro, även om vare bevisning kom till dem, till dess att de ser det plågsamma straffet» (Sura 10, 96-97): «Vi sände därför över dem översvämningen, gräshoppan, lusen, grodan och blodet, distinkta tecken; de var då högmodiga och var ett brottsligt folk.»

Översvämningen är regnens överflöd, som förstör skördarna och frukterna, och det är vad Said ibn Jubayr och Qatada och as-Suddi och ad-Dahhak har sagt, och enligt Ibn Abbas är det döden överflöd: översvämning: vatten: och pesten, under alla förhållanden, en order som gick över dem. Ibn Jarir och Ibn al-Mardawayh har överfört via Yahya ibn Yaman, från al-Minhal ibn Khalif, från al-Hajjaj, från al-Hakam ibn Maynaa, från Aisha: «översvämningen är döden», och det är gharib.

Gräshoppan är känd. Abu Dawud har överfört från Abu Uthman, från Salman al-Farisi: man tillfrågade Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) om gräshoppan; han sade: de är Allahs talrikaste härar; jag äter dem inte och jag förbjuder dem inte, och Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) övergav att äta dem på motviljans sätt mot dem, såsom han övergav att äta dhabb och utmärkte sig i att inte äta lök, vitlök och purjolök; när det fastställts i (hadithen) från Abdallah ibn Abi Awfa: vi förde med Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sju fälttåg, vi åt gräshoppan, och vi har talat om det som nått oss av hadither och atharer på dess ort. Saken är att den bar bort deras grönska och inte lämnade dem vare sig skördar eller frukter eller något fräscht eller något fett.

Lusen är masken som kommer ur vetet, och enligt honom är det de små gräshoppor som inte har vingar, och det är vad Mujahid, Ikrima och Qatada har sagt; Said ibn Jubayr har sagt: det är små svarta smådjur, som är lopporna; Ibn Jarir har överfört från arabiska språkets folk att det är hamnan, som är de små aporna, över makmaqa; han gick därför in med dem i husen och sängarna, och de lämnades ingen boning, och de kunde på grund av honom inte blunda eller leva; Ata ibn as-Saib har tolkat det som denna kända lus, och al-Hasan al-Basri har läst det likaså, med lättnaden.

Grodorna är kända; de klädde sig i dem till dess att de föll i deras föda och deras kärl, till den grad att den av dem som öppnade munnen för att äta eller dricka fick i munnen en groda av dessa grodor.

Blodet hade blandat allt deras vatten med sig; de öste inte ur Nilen något utan att finna fördärvat blod, inte heller ur en flod eller en brunn eller något annat utan att det var blod i det ögonblick som var närvarande; allt detta och Israels barn fick inte något av allt detta alls, och det hör till det lysande undrets fullkomlighet och det avgörande beviset att allt detta drabbar dem genom Musas gärning och drabbar deras efterkommande och inte drabbar någon av Israels barn, och det är de mest demonstrativa av indicier.

Allahs fiende Farao, när trollkarlarna trodde, återkom kuvad och kedjad, och ville sedan inget annat än att stanna kvar i otrogenheten och utdragned i det onda; Allah förföljde honom därför med tecknen; Han grep honom med svältåren och sände sedan över dem översvämningen, sedan gräshoppan, sedan lusen, sedan grodan, sedan blodet, distinkta tecken. Han sände därför översvämningen, som är vattnet; det översvämmade jordens yta och stagnerade sedan; de kunde inte plöja eller göra något till dess att de led av hunger; när det nådde dem och när straffet föll över dem sade de: «Musa, åkallan för oss din Herre, med det Han har förbundit dig vid; om du tar bort detta straff från oss kommer vi visst att tro på dig och sända med dig Israels barn.

» (Sura 26, 47) Musa åkallade därför sin Herre, och Han tog det från dem när de inte höll något av det de hade sagt. Allah sände dem gräshoppan, som åt träden enligt vad som nått mig, till den grad att de åt portjärnen av järn, till dess att deras hus och boningar föll; de sade därför såsom de hade sagt; han åkallade sin Herre och Han tog det från dem när de inte höll något av det de hade sagt. Allah sände dem lusen; man har underrättat mig att Musa befallde att man skulle gå mot en dyn för att slå den med sin stav; han gick därför mot en enorm stor dyn och slog den med den, och de föll

över dem i kvantitet till dess att de dominerade över husen och födan och berövade dem sömnen och vistelsen; när de var utmattade av dem sade de till honom såsom de hade sagt; han åkallade sin Herre och Han tog det från dem när de inte höll något av det de hade sagt. Allah sände dem grodan; de fylde husen, födan och kärlen; ingen lyfte ett kläde eller en föda utan att finna grodorna där och ha dominerat; när detta utmattade dem sade de till honom såsom de hade sagt; han åkallade sin Herre och Han tog det från dem när de inte höll något av det de hade sagt. Allah sände dem blodet; deras vatten blev därför blod, de öste inte ur en brunn eller en flod och öste inte ur ett kärl utan att det återkom fördärvat blod; blodets betydelse är det blod som kommer ur näsan, överfört av Ibn Abi Hatim.

«och när straffet föll över dem sade de: Musa, åkallan för oss din Herre, med det Han har förbundit dig vid; om du tar bort detta straff från oss kommer vi visst att tro på dig och sända med dig Israels barn. Men när Vi tog bort detta straff från dem till en frist de skulle nå är de på väg att bryta. Vi hämnade därför på dem och drunknade dem i vågen för att de förnekade Våra tecken och var om dem okännande» (Sura 7, 134-136). Den Höge underrättar om deras otrogenhet, deras tyranni, deras beständighet i förirrande och okunnighet, högmodet att följa Allahs tecken och tro Hans sändebud, trots det han bistods med av enorma, strålande tecken och vältaliga, avgörande bevis som Allah visade dem inför ögonen och gjorde åt dem till indicium och demonstration, och varje gång de såg ett tecken iakttog de det och det utmattade dem och gjorde dem utmattade; de svor och lovade Musa att om han tog bort det från dem

skulle de visst tro på honom och sända med honom dem som hör till hans parti, och varje gång man tog från dem detta tecken återvände de till det värre än det de befann sig på och vände sig från det som kom dem till del av sanningen och ägnade det ingen uppmärksamhet. Allah sänder därför över dem ett annat tecken som är hårdare än det föregående och starkare; de säger och ljuger och lovar utan att hålla: «om Du tar bort detta straff från oss kommer vi visst att tro på dig och sända med dig Israels barn.

»Han tar därför bort från dem detta olycksbringande straff, och sedan återvänder de till sin vidsluta och långa okunnighet; detta, och den Mäktige, den Tålmodige, den Allsmäktige, låter dem vara utan att sätta fart på dem, förskjuter dem och avancerar hotet mot dem och grep dem sedan efter att beviset grundats mot dem och varningen givits dem, genom ett grepp av den Allsmäktige, den Allsmäktige, och gjorde det till en lärdom, ett exemplifierande straff och en tradition för dem som liknar dem av de otrogna och ett exempel för dem som manas av dem bland Sina tjänare, de troende.

« OCH VI sände Moses med Våra budskap till Farao och hans stormän. Och Moses sade: "Jag är ett sändebud [från] världarnas Herre". Men när han steg fram inför dem med Våra tecken och under, gjorde de narr av dem; likväl var varje nytt tecken som de fick se mäktigare än det föregående. Och Vi lät Vårt straff drabba dem, för att de skulle vända tillbaka [till Oss]. Och [varje gång straffet drabbade dem] sade de: "Be för oss till din Herre, du trollkarl, enligt det förbund som Han har slutit med dig [att Han befriar oss från detta straff]; då skall vi låta oss ledas på rätt väg.

Men när Vi befriade dem från straffet, bröt de sitt ord. Och Farao lät utfärda ett upprop till sitt folk [och sade]: "Mitt folk! Har jag inte herraväldet över Egyptens [land]? Se allt detta flodvatten som flyter fram under min fot! Inser ni inte [att det är jag som är er herre] Jag är sannerligen förmer än han, som [bara] är värd förakt och som inte ens kan uttrycka sig klart! Varför har inte [hans Herre] skänkt honom armringar av guld eller låtit honom åtföljas av änglar?" Så visade Farao hur han föraktade sitt folk, men de följde honom - de var ett folk av hårdnackade syndare.

Och när deras trots tänt Vår vrede lät Vi Vår hämnd drabba dem och Vi dränkte dem alla och gjorde dem till ett exempel och [deras öde till] en lärdom för efterföljande släkten. » Sura 43, 46-56

Den Höge omtalar Sin sändning av Sin ädla samtalande tjänare till Farao, den usle och eländige, och att den Höge bistod Sitt sändebud med klara, demonstrativa tecken som förtjänar att besvaras med tro och vördnad och att de vänder sig från det de befinner sig på av otrogenhet och återvänder till sanningen och den rätta vägen; och de är på väg att skratta åt det och håna det, och från Allahs väg vänder de och från sanningen avlägsnar de sig; Allah sänder därför över dem tecknen i efterföljd, som avlöser varandra, och varje tecken större än sin syster som föregår det, ty det som bestyrks är mer vältaligt än det som föregår: «och Vi grep dem med straffet, kanske skulle de återvända. De sade: trollkarl, åkallan för oss din Herre, med det Han har förbundit dig vid; vi är förvisso ledda.

»ordet trollkarl var i deras tid varken en brist eller en fläck, ty deras lärde i den tiden är trollkarlarna, varför de tilltalade honom i sitt behov av honom och sin bön till honom: «när Vi tog bort straffet från dem är de på väg att bryta.» Sedan underrättade den Höge om Faraos högmod över sin kungamakt och hans lands storhet och hans skönhet och flodernas urgröpningar i den, som är de armar som man gräver före Nilens flodvågor; och han blev sedan högmodig över sig själv och sin prydnad och tog sig an att misskreditera Allahs sändebud Musa och förakta honom för det att han knappt kan yttra sig; han menar hans tal, på grund av det som var i hans tunga av efterlässigheten av den hareläppen, som är en ära åt honom och en fullkomlighet och en skönhet och inte hindrande för honom att Allah, den Höge, talade med honom och uppenbarade för honom och lät Tora komma ner på honom efter det, och föraktar Farao, må Allah förbanna honom, för det att han inte har

ringar på sin hand och prydnad på sig, och det hör till kvinnors prydnad och ligger inte an åt mäns råhet, hur skulle det då vara med sändebud som är mer fullkomliga i förnuft och mer fullkomliga i vetskap och mer upphöjda i strävan och mer frikopplade från jordelivet och mer vetande om det Allah berett åt Sina beskyddare i livet efter detta: «eller varför har inte änglarna kommit med honom i ledning?» saken behöver inte det, om avsikten är att änglarna vördar honom; änglarna vördar och förödmjukar sig inför den som är lägre än Musa; änglarna fäller förvisso inte sina vingar åt den som begär efter kunskapen; han är nöjd med det som görs; hur skulle det då vara med deras ödmjukhet och deras vördnad för Musa, den samtalande, över honom bönen, hälsningen och vördnaden?

Och om avsikten är deras vittnesbörd för honom om sändebudsgärningen bistods han av undren varmed man visar med vishet de förnuftsbegåvade och den som siktar på sanningen och det rätta, och han blir blind på det som kom honom till del av klara bevisningar och demonstrationer; den som betraktar skalarna och överger förnuftets märg, och intrycket var på hans hjärta, herrarnas Herre, och sigillet på honom av vad han innehåller av tvivel och misstanke, såsom är Faraos tillstånd, kopten, blinda, lögnaren: «han gjorde därför sitt folk till lättjefulla människor, och de lydde honom», det vill säga: han gjorde deras förnuft lätta och glissade dem från ett tillstånd till ett tillstånd till dess att de trodde honom i hans påstående om herredöme, må Allah förbanna honom, och förödmjukade dem: «de var ett förderfvidrottande folk.

När de gjorde Oss missnöjda», det vill säga: de gjorde Oss vreda: «hämnade Vi på dem», det vill säga: genom drunknandet och förödmjukelsen och berövandet av ädelheten och förbytet i förödmjukelse och bestraffning efter välgärningen, och föraktet efter det lättsam livet, och elden efter livets sötma; vi söker skydd hos Allah, den Mäktige, och Hans forna makt mot det: «och gjorde dem till en tradition», det vill säga: för den som följer dem i egenskaperna: «och ett exempel», det vill säga: för den som manas av dem och fruktar varningen

vid deras död, av dem till vilka klarheten av deras underrättelse kom när Musa kom till dem med Våra klara tecken: «de sade: detta är bara en tillverkad magi, och vi har aldrig hört detta i våra första förfäder.» (Sura 28, 36) «och Musa sade: min Herre vet bäst vem som kommit med ledningen från Hans sida och åt vem utgången av boningen skall tillfalla; de orättvisa lyckas inte.» (Sura 28, 37) «och Farao sade: furstar, jag känner ingen gudom åt er utom mig; tänd därför åt mig, Haman, en eld på leran och bygg åt mig ett torn, kanske skall jag se Musas gud, och jag anser att han är lögnare.

Och han och hans härar blev högmodiga på jorden utan rätt, och de trodde att de inte återvänder till Oss; Vi grep därför honom och hans härar och kastade dem i vågen; se därför vad de orättvistas slut blev, och Vi gjorde dem till föregångsmän som kallar till elden, och på uppståndelsens dag skall de inte hjälps, och Vi lät förbannelsen förfölja dem i detta jordeliv, och på uppståndelsens dag är de föraktade.

» (Sura 28, 38-42) Den Höge underrättar att när de blev högmodiga mot att följa sanningen och gjorde gällande sin konung den falska kungamakten och de godkände den och lydde honom blev Herrens, den Allsmäktige, den Allsmäktige som inte kan kuvas eller motsägas, vrede intensiv mot dem; Han hämnades därför på dem med de intensivaste hämningar och drunknade honom och hans härar i en enda morgonstund; ingen av dem undkom och ingen boning återstod av dem; men han hade redan drunknat och gått in i elden, och de förföljdes i denna boning av en förbannelse mellan de båda världarna, och på uppståndelsens dagen, eländigt som hjälp är den hjälp man gjort till hjälp, och på uppståndelsens dag är de föraktade.

Omtalande av Faraos och hans härars förlust. När Egyptens kopter trängde djupt in i sin otrogenhet, sin tyranni och sitt envetande, följande sin konung Farao och motsättande Allahs profet, Hans sändebud och Hans samtalspartner Musa ibn Imran, och Allah grundade mot Egyptens folk de enorma, avgörande bevisen och visade dem normbrytande undren som bländade blickarna och förlorade intellekten, och de trots detta ville inte se och stannade inte och vände sig inte och återvände inte, och trodde inte av dem mer än ett litet antal, tre, som är Faraos hustru, och vars underrättelse Bokens folk inte känner, och den trogne av Faraos släkt, vars tal av sin undervisning, sitt råd och sin argumentering mot dem kommit tidigare, och den rådgivande mannen som kom springande från stadens ytterkant: «Musa, de furstar som rådslår med varandra om dig för att döda dig, gå ut; jag är för dig en av dem som rådger.

»sade Ibn Abbas, enligt vad Ibn Abi Hatim överfört från honom, och hans sikt är annan än trollkarlarna, ty de var kopter, men det trodde på honom en grupp av kopterna av Faraons folk, och trollkarlarna alla och allt folket av Israels barn: «men trodde på Musa ingen ungdom av hans folk utom av fruktan för Farao och hans furstar att de skulle pröva dem, och Farao var förvisso tyrann på jorden och han är förvisso av de överdrivna» (Sura 10, 83). «utom ingen ungdom av hans folk», beroende av Farao,

ty sammanhanget antyder det: «(trotton på) Musa», på grund av hans närhet, och den första är mer uppenbar, såsom det är fastställt på dess ort, och deras tro var dold av fruktan för Farao och hans tyranni, hans styrka och hans myndighet och av hans furstar att de skulle anmäla dem inför honom och att han skulle pröva dem i deras religion. Allah, den Höge, har sagt, underrättande om Farao: «och Farao var förvisso tyrann på jorden», det vill säga: tyrann, enveten, upphöjd utan rätt: «och han är förvisso av de överdrivna», det vill säga: i alla hans angelägenheter, hans sysslor och hans förhållanden; men han var en bakterie vars sammanbrottstid närmade sig och en dålig frukt vars plockning kom och en förbannad släkt vars förstöring påtvingades: «och Musa sade: mitt folk, om ni tror på Allah, sätt då ert förtroende till Honom, om ni är underkastade» (Sura 10, 84)

«De sade: till Allah sätter vi vårt förtroende; Herre, gör oss inte till en frestelse för det orättfärdiga folket och rädda oss genom Din barmhärtighet från det otrogna folket.» (Sura 10, 85-86) Han befaller dem att sätta sitt förtroende till Allah och söka Hans hjälp och skyddet hos Honom; de rådslog därför därom och Allah gjorde för dem ur det de befann sig på en utväg och en utgång: «och Vi uppenbarade för Musa och hans bror: bered åt ert folk i Egypten hus och gör era hus till qiblor och förrätt bönen och förkunda för de troende.

» (Sura 10, 87) Allah, den Höge, uppenbarade för Musa och hans bror Harun att de skulle ta åt sitt folk särskilda hus mellan dem och kopternas hus för att vara beredda att ge sig av när de befallts därom, för att några skall känna de andras hus: «och gör era hus till qiblor»: det sägs: moskéer; dess mening är bönens mångfaldighet i dem, sade Mujahid, Abu Malik, Ibrahim an-Nakhai, ar-Rabi, ad-Dahhak, Zayd ibn Aslam och hans son Abd ar-Rahman och andra,

och dess mening är därom att söka hjälp mot det de befann sig på av skada, hårdhet och trängsel: «och hjälp er med tålamodet och bönen; den är förvisso tung om inte för de ödmjuka» (Sura 2, 45). Och Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), när saken betungade honom, bad. Dess mening att de i detta ögonblick inte var kapabla att manade ut sin dyrkan i deras samlingsrum och deras tempel; man befallde dem därför att be i deras hus, som ersättning för det som undgick dem av den sanna religions emblemets manifestering i den tiden, då deras förhållande krävde att man dolde det av fruktan för Farao och hans furstar: «och förkunda för de troende»; och det motsäger inte heller den andra betydelsen, och Allah vet bäst; Said ibn Jubayr har sagt: «och gör era hus till qiblor», det vill säga: vända mot varandra.

«och Musa sade: Herre, Du har gett Farao och hans furstar prydnad och egendomar i jordelivet; Herre, för att de vill leda från Din väg; Herre, utplåna över deras egendomar och förhärdar deras hjärtan, för att de inte skall tro förrän de ser det plågsamma straffet. Han sade: er bön är bönhörd, ni båda; håll er till den rätta vägen och följ inte de visses väg.

» (Sura 10, 88-89) Det är en enorm bön, varmed Allahs samtalspartner Musa bad mot Allahs fiende Farao, i vrede för Allah mot honom, för hans högmod mot att följa sanningen och hans hindrande av Allahs väg och hans fientlighet, hans tyranni, hans uppror, hans beständighet på falskheten och hans utmaning av sanningen, klara, uppenbara, sinnliga och andliga, och demonstrationen, avgörande: «Herre, Du har gett Farao och hans furstar», han menar hans folk av kopter och dem som befann sig på hans religion och utövade hans religion: «prydnad och egendomar i jordelivet; Herre, för att de vill leda från Din väg»

det vill säga: och därmed låter sig förföras den som uppskattar jordelivets sak; den okunnige tror därför att de befinner sig på något, för att dessa egendomar och denna prydnad skall vara kläder och ryttare djur, vackra och bekväma, och eleganta hus och byggda palats och aptitliga maträtter och praktfulla utsikter och den mäktiga kungamakten och fastställandet och det vida anseendet i jordelivet, inte religionen: «Herre, utplåna över deras egendomar»: Ibn Abbas och Mujahid har sagt, det vill säga: förstör dem, och Abu al-Aliya och ar-Rabi ibn Anas har sagt: gör dem till inristade stenar, såsom deras tidigare gestalt; det har kommit oss till del att deras skördar blev stenar och gjorde deras föda till stenar, deras egendomar blev alla stenar; man omtalade detta för Omar ibn Abd al-Aziz: för mig en säck; han förde honom en säck, och se, den innehöll (livsmedel) och ägg som hade ruttnat och blivit stenar, överfört av Ibn Abi Hatim: «och förhärdar deras hjärtan, för att de inte skall tro förrän de ser det plågsamma straffet»: Ibn Abbas har sagt: det vill säga: tryck på dem; och denna bön av vrede för Allah, den Höge, och Hans religion och Hans demonstrationer besvarade Allah, den Höge, och realiserade den och accepterade den, såsom Han besvarade

Nuh i hans folk: «Herre, lägg inte på jorden någon boning av de otrogna; om Du låter dem vara leder de Dina tjänare vilse och föder inte annat än förderfvidrottande, otrogna» (Sura 71, 26-27); varför den Höge säger, tilltalande Musa när han bad mot Farao och hans furstar, och garanterar hans bror Harun sin bön:

Israels barn anhöll om tillstånd hos Farao att gå ut till en högtid åt dem; han gav dem tillstånd medan han avskydde det, men de gjorde i ordning sig till avfärden och förberedde sig för den, och i saken fanns en list mot Farao och hans härar, för att de skulle frigöra sig från dem och gå ur dem; och Allah, den Höge, befallde dem, enligt vad Bokens folk omtalar, att låna prydnader av dem; de lånade därför en stor mängd; de gav sig ut om natten och gick oavbrutet, på avfärd, från det första ögonblicket, sökande Shams länder; när Farao fick veta deras avfärd tillspetsades hans vrede mot dem på högsta graden och hans raseri intensifierades mot dem, och han började eggad sin armé och samlad sina soldater för att hinna ifatt dem och utplåna dem,

« [EFTER EN tid] gav Vi Moses genom ingivelse denna befallning: "Tåga bort med Mina tjänare under natten, ni kommer nämligen att förföljas!" Och Farao sände bud till städerna med befallning att [männen] skulle inkallas till krigstjänst [och att följande skulle kungöras:] "[Israeliterna] är en ynklig skara, fulla av avoghet mot oss; men vi är ett folk på vår vakt och vi har drivit bort dem från deras trädgårdar och källor och de rikedomar de samlade och den hedersamma plats [som de intog i vårt land]." Så [gick de till väga]. - Men [därefter] gav Vi Israels barn [allt] detta i arv.

Och de förföljande [egyptierna] hann upp dem vid soluppgången; och när de två människohoparna kom inom synhåll för varandra, ropade de som tågade med Moses: "De kommer att hinna ifatt oss [och göra slut på oss]!" [Moses] svarade: "Nej! Min Herre är med mig och Han kommer att leda mig." Och Vi befallde Moses: "Slå på vattnet med din stav!" - och se, då delade sig [havet] och de två delarna reste sig som mäktiga berg. Och Vi ledde förföljarna fram till denna plats. Vi räddade Moses och alla som var med honom och därefter lät Vi de andra dränkas.

I detta ligger helt visst ett budskap [till människorna] men de flesta av dem vill inte tro. »

« Hur många trädgårdar, [vattnade av] källor, måste de inte överge, och [vajande] sädesfält och ståtliga palats - och de lyckliga och ombonade liv som hade varit deras! Så [blev deras öde]! Och Vi lät andra ärva det [som de lämnade efter sig]. » Sura 26, 52-67 ; ad-Dukhan, 25-28

När Farao red ut med sina soldater och sökte Israels barn och följde deras spår befann han sig i en tät och talrik här;

han hade i sina hästar hundra tusen svarta fullblod, och hans soldaters utrustning översteg en och en halv miljon, och Allah vet bäst; Israels barn var omkring sexhundra tusen stridande, räknat utan barnen, och mellan deras uttåg ur Egypten i Musas sällskap och deras intåg i den i deras fader Israels sällskap var det fyrahundratjugosex solår.

Saken är att Farao hinna ifatt dem med trupperna och nådde dem vid soluppgången, och de båda härarna såg varandra; det återstod ingen tvekan eller förvirring, och varje parti betraktade sin motståndare och intygade honom och såg honom, och det återstod bara striden och konfrontationen och slaget. I detta ögonblick sade Musas följeslagare: «vi är förvisso ikomna», och det därför att de tvingats på sin väg mot havet, och de har därför varken väg eller utgång annat än dess genomgång och dess korsande, och det något ingen kan och ingen förmår, och bergen på deras vänstra och högra sida höga och branta, och Farao hade omgärdat dem och konfronterat dem; de betraktade honom i hans soldater och hans arméer och hans mängd och hans utrustning, och de var på det yttersta av rädsla och panik på grund av honom, när de hade mätt hans makt av förödmjukelse och förnekande; de klagade därför inför Allahs profet om det de befann sig på, om det de betraktade: «aldrig; min Herre är med mig; Han skall leda mig.

»och han befann sig i eftertruppen; han steg därför fram i täten och betraktade havet resande sig i sina vågor och ökande skummet av sin oro; här blev jag befallt, och med honom hans bror Harun och Youcha ibn Nun, som denna dag var bland Israels barns härskare och deras lärde

och deras stora dyrkare; Allah hade uppenbarat för honom och gjort honom till profet efter Musa och Harun, såsom vi skall omtala det längre fram, om den Höge Allah vill, och med dem också den trogne av Faraos släkt, och de alla stående och Israels barn i sin helhet på helspel. Den trogne av Faraos släkt anställde att han med sin häst på flera sätt störtade in i havet: är det möjligt, övergångens? Det är inte möjligt; och han sade till Musa: Allahs profet, här blev jag befallt? Ja.

När saken försvårades och förhållandet trängdes och saken blev intensiv och Farao och hans härar närmade sig i deras allvar, beredskap, mängd och utrustning och deras vrede och raseri, och blickarna blev yrselsvindade och hjärtan steg upp i struparna, i detta ögonblick uppenbarade den Tålmodige, den Mäktige, den Allsmäktige: slå med din stav på havet; när han slog den sade han till den: klyv dig, med Allahs tillstånd; han kallade den vid Abu Khalids namn, och Allah vet bäst.

«och Vi uppenbarade för Musa: slå med din stav på havet; och det klyvdes därför, och varje del var som den enorma bergsfasaden» man säger att det klyvdes i tolv vägar, för varje stam en väg där de går, och det blev också fönster för att se varandra; därom finnas omdömen, ty vattnet är ett transparentande ämne när det finns ljus bakom det; han överförde det: var, och bli; Allah befallde dour-vinden, som speglade havets tillstånd och torkade ut det till dess att det blev fast mark där hästars och lastdjurs hovar inte sjunker ner.

«och Vi uppenbarade för Musa: ge dig av med Mina tjänare och slå dem därför i havet en torr väg, utan fruktan för förföljelse eller att bli ikomna. De följde dem därför, och Farao och hans härar omgav dem av det hav som omgav dem, och Farao ledde sitt folk vilse och ledde det inte.

» (Sura 20, 77-79) Saken är att när havets sak kom till detta tillstånd med den Mäktige, den Höges, den Stränges, vars man inte kan undkomma, tillstånd mottog Musa befallningen att låta Israels barn passera; de störtade därför ner i det i hög fart, fulla av hopp, skyndande in i det, och de hade sett av den enorma saken det som villseleder de betraktande och leder de troendes hjärtan; när de genomkorsade det och passerade det och den siste av dem gick ut och de skildes från havet, var det vid de första av Faraos soldaters ankomst till havet och deras framkomst till honom. Musa ville därför slå havet med sin stav för att det skulle återgå såsom det var, så att Farao och hans härar inte skulle ha tillträde till havet eller väg på det; den Allsmäktige, majestätets Innehavare, befallde honom därför att låta havet kvarstå på detta tillstånd, såsom Han har sagt, Han den Sanne i talet:

« "Överlämna Guds tjänare till mig! Jag är [Guds] sändebud [utsänd] till er och ni kan lita på mig. Uppres er inte mot Gud! Jag kommer till er med ett klart bevis på min myndighet, och jag ber min Herre och er Herre om skydd mot det onda som ni vill tillfoga mig. Om ni inte tror mig, håll er då ifrån mig!" [När Moses såg deras omedgörlighet] bad han till sin Herre [och sade]: "Dessa [människor] är djupt sjunkna i synd!" Och [Gud befallde honom]: "De kommer att förfölja er; bege dig därför i väg med Mina tjänare under natten! Och lämna havet stilla och kluvet bakom er; där skall [den förföljande] armén dränkas!"

Hur många trädgårdar, [vattnade av] källor, måste de inte överge, och [vajande] sädesfält och ståtliga palats - och de lyckliga och ombonade liv som hade varit deras! Så [blev deras öde]! Och Vi lät andra ärva det [som de lämnade efter sig]. Men himlen och jorden fällde inga tårar över dem och de gavs ingen frist. Så räddade Vi Israels barn från det förnedrande straffarbete som Farao [lade på dem] - han var en förtryckare som gick till de värsta överdrifter. - Ja, med [Vår] kunskap utvalde Vi dem [och satte dem] högre än jordens alla folk

och Vi gav dem tecken [på Vår nåd] vars klara innebörd var att de sattes på prov. » Sura 44, 18-33

«och låt havet vara stilla», det vill säga: lugnt på sin gestalt; förändra det inte från denna egenskap; sade Abdallah ibn Abbas, Mujahid, Ikrima, ar-Rabi, ad-Dahhak, Qatada, Kab al-Ahbar, Sammak ibn Harb, Abd ar-Rahman ibn Zayd ibn Aslam och andra: när han lät det kvarstå på sin gestalt och sitt tillstånd och Farao kom och såg vad han såg och betraktade vad han betraktade, skrämde denna enorma åsyn honom och intygades för honom vad han intygats för före detta, att det är Herrens, Tronens, den ädles verk; han stannade därför och avancerade inte och ångrade i sig själv sitt uttåg till att söka dem, och förhållandet är sådant att ångern inte gagnar; men han manade ut för sina soldater av fasthet och bedrog dem, och det otrogna hjärtat och den förderfvidrottande naturen drev honom till att säga till dem han gjort lätta och som lydde honom: se hur havet dragit sig tillbaka inför mig, för att jag skall nå Mina tjänare, flydda från min hand, utträdda ur min olydnad och mitt land; och han låtsades gå bakom dem och hoppades undkomma, långt därifrån, långt, och avancerade stundtals och stannade stundtals; de omtalade att Jibril manade fram under gestalten av en ryttare ridande på en robust mär, och han passerade framför Faraons, må Allah förbanna honom, fullblod; det kneggade åt henne och steg fram mot henne;

Jibril skyndade framför honom och störtade in i havet och kom fullblodet i förväg, lyckande och slagande fort, och Farao äger varken för sig själv eller för andra vare sig skada eller gagn; när soldaterna såg honom ha tagit havet störtade de in i det i hans fotspår i hög fart; de fann sig därför alla i havet, blöta upp till vadlarna och up till skankarna, till dess att den första av dem var på väg att gå ur det; i detta ögonblick befallde Allah, den Höge, Sin samtalspartner i det Han uppenbarade för honom att slå havet med sin stav; han slog därför havet, och havet föll tillbaka över dem såsom det var; ingen av dem räddades: «och Vi räddade Musa och dem med honom alla, och Vi drunknade sedan dem som blivit kvar; det finns i detta ett bevis, och de flesta av dem var inte troende, och din Herre är förvisso den Allsmäktige, den Barmhärtige.

»det vill säga: i Hans räddning av Hans beskyddare drunknade ingen av dem, och i Hans drunknande av Hans fiender skonades ingen av dem; enormt bevis och avgörande demonstration av Hans, den Höges, enorma makt och av Hans sändebuds sanningsenlighet i det han förde från sin Herre av den ädla lagen och de rätta vägarna.

«och Vi lät Israels barn korsa havet, och de följde dem, Farao och hans härar, av överträdelse och ofärd, till dess att när drunknandet nådde honom sade han: jag tror att ingen gudom finns utom den som Israels barn trodde på, och jag är av de underkastade. Nu, sedan du gjorde olydnad förut och var bland de fördärvliga? I dag skall Vi rädda din kropp, för att du skall vara ett bevis för dem efter dig, och förvisso är många av folket om Våra tecken okännande» (Sura 10, 90-92). Den Höge underrättar om sättet för Faraos, de otrogna kopternas härskares, drunknande, och att när vågorna lät honom dyka stundtals och komma upp stundtals och Israels barn betraktade honom och betraktade hans soldater och vad Allah gjorde med dem och med dem av enorm stränghet och allvarlig betungande, för att det skall vara det klaraste för Israels barns ögon och det mest inristade i deras själar; när Farao iakttago förstörelsen och han omgavs och han rörde vid dödens kval

gjorde han bot i detta ögonblick och återvände: «dem mot vilka din Herres ord fullbordats kommer inte att tro, även om vare bevisning kom till dem, till dess att de ser det plågsamma straffet» (Sura 10, 96-97): «när de såg Vår stränghet sade de: vi tror på Allah allena och inte kände det vi var medhjälpare åt; deras tro gagnade dem inte när de såg Vår stränghet, Allahs föreskrift som går mot Sina tjänare, och där förlorades de otrogna.

» (Sura 40, 85-86) Och så bad Musa mot Farao och hans furstar att Han utplånar över deras egendomar och förhärdar deras hjärtan för att de inte skall tro förrän de ser det plågsamma straffet, det vill säga: i ögonblicket då det inte längre gagnar dem och då det för dem vore ånger; och den Höge har sagt till dem båda, det vill säga till Musa och Harun: «er bön är bönhörd»; och det är av Allah den Höges besvarande av Sin samtalspartners och hans bror Haruns bön.

Och bland detta har Sulayman ibn Harb överfört till oss: Hammad ibn Salama överförde till oss, från Ali ibn Zayd, från Yusuf ibn Mahran, från Ibn Abbas: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: när Farao sade «jag tror att ingen gudom finns utom den som Israels barn trodde på» sade Jibril till mig: om du såg mig ta slam av havet och stoppa det i hans gap för att barmhärtigheten inte skall nå honom; Tirmidhi och Ibn Jarir och Ibn Abi Hatim har överfört det vid denna vers ur Hammad ibn Salamas hadith, en hadith av hasan.

Shuba överförde till oss, från Adi ibn Thabit och Ata ibn as-Saib, från Said ibn Jubayr, från Ibn Abbas: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: Jibril sade till mig: om du såg mig ta slam av havet och stoppa det i Faraos mun för att barmhärtigheten inte skall nå honom; Tirmidhi och Ibn Jarir har överfört det ur Shubas hadith, hasan, gharib, sahih, och Ibn Jarir har i överföringen angett sin stoppunkt.

Abu Said al-Achj överförde till oss: Abu Khalid al-Ahmar överförde till oss, från Omar ibn Abdallah ibn Yala at-Thaqafi, från Said ibn Jubayr, från Ibn Abbas: när Allah drunknade Farao viste han med fingret och höjde sin röst: «jag tror att ingen gudom finns utom den som Israels barn trodde på»; han sade: Jibril fruktade att Allahs barmhärtighet skulle föregå Hans vrede mot honom och började därför ta slammet med sina båda vingar och slå det över hans ansikte och fastklistra det där, och Ibn Jarir överförde det ur Abu Khalids hadith, således. Ibn Jarir överförde också den via Kathir ibn Zadhan, som inte är känd, från Abu Hazim, från Abu Hurayra: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: Jibril sade till mig: Muhammed, om du såg mig täcka honom och stoppa slam i hans gap för att Allahs barmhärtighet inte skall nå honom och Han förlåta honom; han menar

Farao, och mer än en av de äldre har gjort den mursal, såsom Ibrahim at-Taymi, Qatada och Maymoun ibn Mihran, och man säger att ad-Dahhak ibn Qays predikade för folken att Jibril sade: jag har aldrig hatat någon såsom min hat av Farao: «jag är er högste herre»: «nu, sedan du gjorde olydnad förut och var bland de fördärvliga», förnekande och förklaring av den Höges icke accepterande av honom, ty det, och Allah vet bäst, om han återvände till jordelivet såsom han var skulle han återvända till det han befann sig på, såsom den Höge underrättar om de otrogna när de betraktade elden och såg den: «att vi var återvända och inte förnekade vår Herres tecken och var av de troende» (Sura 6, 27): «nej, det som de dolde förut manade fram för dem, och om de var återvända skulle de återvända till det de förbjudits från, och de är förvisso lögnare.

» (Sura 6, 28) «i dag skall Vi alltså rädda din kropp, för att du skall vara ett bevis för dem efter dig»: Ibn Abbas och mer än en har sagt att vissa av Israels barn tvivlade på Faraos död, att han inte dog; Allah befallde därför havet att kasta upp honom på en höjd, på vattnets yta, på en framträdande mark, och på honom hans rustning, som de kände från hans kläder, för att de genom det skulle intyga hans förlust: «i dag skall Vi alltså rädda din kropp», det vill säga: med ditt pansar, känt av dig, följande dig: «för att du skall vara», det vill säga: att du skall vara ett bevis för dem efter dig, det vill säga: av Israels barn, indicium på Allahs makt, den som utplånade honom: «Vi räddar dig med ditt pansar följande, för att ditt pansar skall vara ett tecken åt dem efter dig av Israels barn på att du dog och att du gick under»; och Allah vet bäst. Och hans och hans härars förlust var på Ashura-dagen,

såsom imamen al-Bukhari har sagt i (sin Sahih): Muhammad ibn Bashshar överförde till oss: Ghundar överförde till oss: Shuba överförde till oss, från Abu Bishr, från Said ibn Jubayr, från Ibn Abbas: Profeten kom till Medina och judarna fastade på Ashura-dagen, den dag Allah lät Musa triumfera över Farao: ni har större rätt till Musa än de; fasta därför, och han förband denna hadith på (dess ort) och annorstädes, och Allah vet bäst.

Avdelning. Om vad som skedde med Israels barn efter Faraos förlust: «Vi hämnade därför på dem och drunknade dem i vågen för att de förnekade Våra tecken och var om dem okännande. Och Vi gav det folk som förtrycktes i arv östern och västern av den jord Vi välsignat, och din Herres vackra tal fullbordades över Israels barn för det de utstod, och Vi förstörde vad Farao och hans folk gjorde och vad de byggde» (Sura 7, 136-137): «och Vi lät Israels barn korsa havet; de träffade därför på ett folk som hängav sig åt sina afgudar; de sade: Musa, gör oss en gudom såsom de har gudar; han sade: ni är ett okunnigt folk; detta av dem är förstört, det de befinner sig på, och falskt, det de gör.

» (Sura 7, 138-139) Den Höge omtalar vad som skedde med Farao och hans soldater i deras drunknande och hur Allah berövade dem deras ädelhet och deras egendomar och deras själar och gav Israels barn i arv alla deras egendomar och besittningar: «så; och Vi gav Israels barn allt detta i arv» (Sura 44, 25-28): «Vi vill visa nåd mot dem som förtrycktes på jorden och göra dem till ledare och göra dem till arvtagare» (Sura 28, 5-6)

«och Vi gav det folk som förtrycktes i arv östern och västern av den jord Vi välsignat, och din Herres vackra tal fullbordades över Israels barn för det de utstod, och Vi förstörde vad Farao och hans folk gjorde och vad de byggde», det vill säga: Han utplånade allt detta och berövade dem deras utbredda och vida ädelhet i jordelivet, och kungamakten och dess hov och dess emirer och dess soldater förlorades, och i Egyptens stad blev bara folket av folket och undersåtarna kvar. Ibn Abd al-Hakam har omtalat i (sin bok) att från den tiden härskade Egyptens kvinnor över sina män, på grund av att emirernas och de storas kvinnor gifte sig med folk av folket under dem, och de fick därför myndigheten över dem, och denna Egyptens kvinnors sedvana har fortsatt till denna dag.

Enligt Bokens folk: att Israels barn, när de befallts att gå ut ur Egypten, gjorde Allah denna månad till den första av deras år, och de befalldes att vart hushåll skulle slakta vädurar av småboskapen, och om de inte behövde någon vädur skulle grannen och hans granne dela, och när de slaktade honom skulle de bestänka sina portars trösklar med hans blod, för att göra det till ett tecken på deras hus, och inte äta honom kokt utan stekt, med hans huvud och hans ben och hans mage, och inte lämna något av honom, och inte krossa något ben, och inte föra ut något av honom ut ur deras hus, och att deras bröd skall vara osyrat i sju dagar, med början den fjorton av deras års första månad, och det var under vårens årstid; när de åt skulle deras bälten vara knutna och deras sandaler på deras fötter och deras stavar i deras händer och de skall äta fort, stående, och vad som blir över av deras kvällsmål, det som blir kvar till nästa dag, skall de bränna i elden; och detta blev föreskrivet åt dem som högtid åt deras efterkommande så länge Tora skulle tillämpas; när den upphävdes upphävdes dess föreskrift, och det skedde.

Och Allah lät denna natt kopternas jungfrur dö och deras boskaps nyfödda för att upptagta dem av dem, och Israels barn gav sig ut vid middagstid, och Egyptens folk var i en enorm sorg över deras barns nyfödda och deras egendomars nyfödda; inget hushåll fanns utan att det fanns vrålanden där, och när uppenbarelsen kom till Musa gav de sig ut springande och bar med sig degen innan den syrat och bar förnödenheterna på farkosterna och kastade dem över sina skuldror, och de hade lånat av Egyptens folk många prydnader; de gav sig därför ut, sexhundratusen män räknat utan barnen, med det de hade av boskap, och deras vistelsetid i Egypten var fyrahundratrettio år; detta är deras bokstext, och detta år hos dem kallas påskåret och denna högtid är påskhögtiden, och de har osyrat bröds högtid och vädurens högtid som är årets första, och dessa tre högtider är deras säkraste högtider, framställda i deras bok. När de gav sig ut ur Egypten bar de med sig Yusufs kista och gav sig ut via Röda havets väg, och om dagen gick de och molnen gick framför dem, i dem en ljuspelare,

och om natten framför dem en eldspelare. Vägen förde dem till havsstranden; de slog läger där, och Farao och hans soldater av egyptierna nådde dem, och de var där lägrade vid havsstranden, och många av Israels barn tappade fattningen: vår vistelse i Egypten var oss kärare än döden i denna öken. Musa sade: frukta inte; Farao och hans soldater skall inte återvända till sitt land efter detta. Och Allah befallde Musa att slå havet med sin stav och klyva det, för att Israels barn skulle gå in i havet och den fasta marken, och vattnet blev härifrån och därifrån som två berg och dess mitt blev fast mark, ty Allah underkastade dem sydvinden och ormar, och Israels barn korsade havet och Farao och hans soldater förföljde dem; när de var i mitten befallde Allah Musa att slå havet med sin stav och vattnet återkom såsom det var över dem; men enligt Bokens folk skedde detta om natten och havet föll tillbaka över dem vid gryningen, och det hör till deras misstag och deras brist på förstånd i deras översättning, och Allah vet bäst.

När Allah drunknade Farao och hans soldater sjöng Musa och Israels barn i detta ögonblick denna lovsång till Herren: vi lovprisa Herren, den ljuse, som besegrat härarna och kastat dess ryttare i det ointagliga havet; lovad vare Han, och det är en lång lovsång, och tog Maria profetissan, Haruns syster, trumman i sin hand, och kvinnorna gav sig ut efter henne alla med trummor och pukor; prisad vare Herren, suveräne, som besegrat hästarna och deras ryttare, kastade i havet; så har jag sett det i deras bok, och det är kanske detta som drev Muhammad ibn Kab al-Qurazi till att göra gällande att Maria, Imrans dotter, Isa ibn Maryams moder, är Haruns och Musas syster: «Haruns syster»; och vi har framställt hennes misstag i det och att det inte kan sägas och att ingen har följt henne i det, men var och en motsäger det, och om det kunde bevaras skulle denna Maria, Imrans dotter, vara Musas och Haruns syster och Isa ibn Maryams moder; hon skulle överensstämma med henne i namnet och faderns namn och broderns namn, ty de, såsom Allahs sändebud sade till al-Mughira ibn Shuba när Najrans folk förhörde honom: «Haruns syster»; han visste inte vad han skulle säga dem förrän han förhörde Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) om det: «vet du inte att de kallade sina barn vid sina profeters namn», överfört av Muslim; profetissan, drottningen,

en prinsessa, fast hon inte är direkt någon av dessa saker, är således en metafor för henne, och inte att hon är en verklig profetissa för vem som uppenbaras; och att hon slog av trumman på denna liknande dag, som är den största av högtiderna hos dem, är ett bevis att det förvisso föreskrivits före oss trumman på högtiden, och det är tillåtet också för oss vad de kvinnor beträffar, vid hadithen av de båda tjänarinnorna som var hos Aisha och slog av trumman på Minas dagar, och Allahs sändebud lutade sin nacke mot dem och sitt ansikte mot muren när Abu Bakr gick in och klandrade dem för de onde djävulens psalmer i Allahs sändebuds hus: låt dem vara, Abu Bakr; vart folk har en högtid, och denna är vår högtid; och så är föreskrivet hos oss vid bröllop och den frånvarandes hemkomst, såsom det är fastställt på dess ort, och Allah vet bäst.

De omtalade att när de korsade havet och gav sig i väg, med Shams länder som mål, vistades de tre dagar utan att finna vatten, och talade den av dem som talade därom och fann ett stinkande, bittert vatten som de inte kunde dricka; Allah befallde därför Musa att ta en träbit och lägga den i det; det sötades därför och blev drickbart, och Herren undervisade honom där i lagar och religiösa föreskrifter och föreskrev åt honom många föreskrifter, och Allah, den Höge, har sagt i Sin Bok, den Allsmäktige, som garanterar det

«och Vi lät Israels barn korsa havet; de träffade därför på ett folk som hängav sig åt sina afgudar; de sade: Musa, gör oss en gudom såsom de har gudar; han sade: ni är ett okunnigt folk; detta av dem är förstört, det de befinner sig på, och falskt, det de gör.

» (Sura 7, 138-139) de säger: denna okunnighet och detta förirrande, och de hade betraktat Allahs tecken och Hans makt, det som antydde dem sanningen av det sändebudet, majestätets och frikostighetens innehavare, förde dem, och det därför att de passerade framför ett folk som hängav sig åt afgudar i korsform och inte dyrkade dem utan gjorde gällande att de gagnar dem och skadar dem och söker sin försörjning genom dem åt nödvändigheterna, som om vissa okunniga av dem trodde dem i det och begärde av sin profet, den samtalande, ädle, enorme, att göra åt dem gudomar såsom dessa gudomar; detta av dem är förstört, det de befinner sig på, och falskt, det de gör; och sedan påminde han dem om Allahs välgärning mot dem genom att skilja ut den åt dem gentemot världarna i deras tid, genom vetskapen och lagen och sändebudet inför deras ögon, och det goda varmed Han gav dem och nåden varmed Han täckte dem av deras räddning ur den envetna tyrannen Faraons grepp och Hans avlivning av honom medan de betraktade och Hans arvgivning åt dem av vad Farao och hans furstar samlade av egendomar och lycka och vad de byggde, och han manade dem att dyrkan bara är giltig för Allah allena

utan medhjälpare, ty Han är Skaparen och Försörjaren och Suveränen; och inte alla Israels barn ställde denna fråga: «och Vi lät Israels barn korsa havet; de träffade därför på ett folk som hängav sig åt sina afgudar; de sade: Musa, gör oss en gudom såsom de har gudar», det vill säga: sade vissa av dem, såsom i Hans ord:

«och Vi samlade dem och lämnade ingen av dem, och de framställdes inför din Herre i ledning: ni har kommit till Oss såsom Vi skapade er första gången; nej, ni gjorde gällande att Vi inte skall göra åt er någon tidsfrist» (Sura 18, 99). De som gjorde gällande detta är vissa av folket, inte alla.

Abd ar-Razzaq överförde till oss: Mamar överförde till oss, från az-Zuhri, från Sinan ibn Abi Sinan ad-Dayli, från Abu Waqid al-Laythi: vi gav oss ut med Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) mot Humayn: Allahs sändebud, gör oss dhat anuat såsom de otrogna har dhat anuat, och de otrogna knöt sina vapen vid ett ziziphus-träd och ställde sig omkring det: Allah är störst: gör oss gudomar såsom de har gudar: ni skall förvisso följa dem före er sedvanor; an-Nasai överförde den, från Muhammad ibn Rafi, från Abd ar-Razzaq, således, och Tirmidhi överförde den, från Said ibn Abd ar-Rahman al-Makhzumi, från Sufyan ibn Uyayna, från az-Zuhri, således: hasan, sahih; och Ibn Jarir överförde den ur Muhammad ibn Ishaqs hadith och Mamar och Aqil, från az-Zuhri, från Sinan ibn Abi Sinan, från Abu Waqid al-Laythi, mot Humayn: han sade: de otrogna hade ett ziziphus-träd omkring vilket de ställde sig, dhat anuat; vi passerade därför framför ett ziziphus-träd, grönt och enormt, och sade: Allahs sändebud, gör oss dhat anuat såsom de har dhat anuat: ni säger vid den som håller min själ i Sin hand, såsom Musas folk sade till Musa.

« OCH MOSES sade till folket: "Minns Guds välgärningar mot er, mitt folk, hur Han lät profeter uppstå bland er och gjorde er till herrar i eget hus och skänkte er det som Han inte har skänkt något [annat] folk i världen! Gå in i det heliga landet, som Gud har bestämt för er, mitt folk! Och vänd inte tillbaka - då har ni förlorat allt!" De svarade: "Moses! I detta land bor ett folk av jättar och där kan vi inte gå in förrän de har lämnat det; men om de lämnar det skall vi gå in.

Då sade två av dem, [sant] gudfruktiga män som vunnit Guds välbehag: "Gå in rakt emot dem genom stadsporten; om ni går in denna [väg], är det ni som får överhanden. Och lita till Gud, om ni är sanna troende!" [Men] de sade: "Moses! I detta [land] går vi aldrig in så länge [jättarna] är kvar där. Gå, du och din Herre, och kämpa [mot dem]! Vi stannar här." [Och Moses] bad: "Herre! Jag har inte makt över någon utom mig själv och min bror [Aron]; skilj oss från detta syndiga och trotsiga folk!"

[Gud] svarade: "Detta [land] skall under fyrtio år vara förbjudet för dem och [under denna tid] skall de vandra omkring på jorden utan mål; men sörj inte över sådana trotsiga syndare." » Sura 5, 20-26

Allahs profet påminner dem om Allahs välgärning mot dem, Hans välgärning mot dem av nåder, religiösa och världsliga, och befaller dem jihad på Allahs väg och stridandet mot Hans fiender: «mitt folk, gå in i det heliga landet som Allah har beslutat åt er och vänd inte på era hälar», det vill säga: backa inte på era hälar och fly inte striden mot era fiender: «skulle ni bli förlorare», det vill säga: ni skulle förlora efter vinsten och tillbakagå efter fullkomligheten: «De sade: Musa, det finns i den ett folk av jättar», det vill säga: tyranner, otrogna, genistörtiga: «och vi går inte in i den förrän de går ut ur den; om de går ut ur den skall vi gå in i den»; de fruktade dessa jättar och de hade betraktat Faraos förlust, som är mer tyrann än dessa och hårdare i stränghet och talrikare i samling och större i soldater, och det antyder att de är klandervärda i detta tal och avstötliga i detta tillstånd av feghet inför att konfrontera fienderna och motstå de genistörtiga; olyckligt, mer än en exeget har omtalat här atharer som innehåller många omöjliga och falska saker, förnuftet och överföringen antyder deras motsats, av det de var av enorma gestalter, mycket kolossala,

till dess att de omtalade att Israels barns sändebud, när de framträdde inför dem, möttes av en man av jättarnas sändebud; han började ta dem en och en och svepa dem i sina ärmar och byxornas vändning, och de var tolv män, och bar dem och spred dem inför jättarnas kung: vilka är dessa? och man kände dem inte som Adams söner förrän de gjorde sig kända, och allt detta är vanvett

och vidskepelser utan verklighet, och att kungen sände med dem klaser varav varje klass räckte åt en man och något av deras frukter, för att de skulle känna den kolossala av deras gestalter, och det är inte sant; de omtalade här att Uj ibn Anaqa gick ut från jättarna mot Israels barn för att utplåna dem, och hans längd var tre tusen alnar och tre hundra alnar och trettiotre alnar och en tredjedel av alnen; så har al-Baghawi omtalat det och andra, och det är inte sant; Allah skapade Adam i hans längd sextio alnar, och sedan har skapelserna inte upphört att minska till nu; Uj steg därför fram mot ett berg och ryckte upp det och tog det sedan i sina båda händer för att kasta det över Musas armé; kom därför en fågel och hackade på denna klippa och genomborrade den, och den blev ett halsband på Uj ibn Anaqas hals, och sedan steg Musa fram mot honom och sprang i luften tio alnar, och hans längd var tio alnar och i hans hand hans stav, och dess längd tio alnar; han nådde därför hans fots häl och dödade honom; detta är överfört från Nawf al-Bakali, och Ibn Jarir överförde det från Ibn Abbas, och dess isnad till honom är föremål för prövning, och det är trots detta bland de israelitiska berättelserna, och allt detta är okunnigas påhitt

av Israels barn, ty de lögnaktiga underrättelserna har mångfaldigats hos dem, och hos dem finns ingen åtskillnad mellan det sanna och det falska; och om det varit sant vore Israels barn ursäktade från att fly deras strid, och Allah klandrade dem för sin flykt och bestraffade dem med det kringflackande för sitt övergivande av jihad och sin motsättning av sitt sändebud, och han gav tecken åt två dugliga män av dem, åt djärvheten, och vände dem från tveksamheten; det är Youcha ibn Nun och Kalib ibn Youfouna, säger Ibn Abbas, Mujahid, Ikrima, Atiya, as-Suddi, ar-Rabi ibn Anas och mer än en.

«som fruktade», det vill säga: att de fruktar: «Allah täckte dem», det vill säga: med islam och tron och olydnadens motsats: «gå in till dem genom porten; när ni går in i den skall ni vara överordnade, och sätt ert förtroende till Allah om ni är troende», det vill säga: när ni sätter ert förtroende till Allah och begär Hans hjälp och tar ert skydd hos Honom skall Han ge er segern över er fiende och bistå er mot dem och ge er erövringen av dem: «De sade: Musa, vi går aldrig in i den medan de finns i den; gå därför du och din Herre och strid; vi sitter här»; deras furstar fann sig därför i att fly jihad, och en enorm oordning och en stor svaghet uppstod; Youcha och Kalib, när de hörde detta tal, rev sönder sina kläder, och Musa och Harun föll ned fallande på ansiktet, i förhärligandet av detta tals avskyvärdhet och i vrede för Allah och medkänsla med dem för straffet av detta tal.

«Han sade: Herre, jag äger bara mig själv och min bror; skilj därför mellan oss och det förderfvidrottande folket», döm mellan mig och dem: «Han sade: den skall vara förbjuden dem i fyrtio år; de skall kringflacka i landet; sorg ej därför för det förderfvidrottande folket»; de bestraffades för sin flykt med att kringflacka i landet; de skall gå utan mål om natten och om dagen, och om morgonen och om kvällen; ingen av dem som gick in i den trädde ut ur det kringflackande utan de dog alla under fyrtio års tid, och bara deras barn blev kvar, utom Youcha och Kalib.

Men Muhammads följeslagare sade vid Badrs dag inte till sin Profet såsom Musas folk sade till Musa, utan när han rådfrågade dem att gå till karavanen talade as-Siddiq och gjorde väl, och andra av utvandrarne: rådgiv med mig, till dess att Sad ibn Muadh sade: det är som om du framställde för oss, Allahs sändebud; vid den som sänt dig med sanningen, om du framställde för oss detta hav och korsade det, skulle vi korsa det med dig; av oss skall ingen man återstå, och vi avskyr inte att vår fiende möter oss i morgon; vi är tålmodiga i krig och sanningsenliga i mötet; Allah visar dig kanske av oss det ditt öga finner behag i; ge dig därför av med oss med Allahs välsignelse. Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) gladdes av Sads tal och det stillade honom.

Waki överförde till oss: Sufyan överförde till oss, från Ibn Abdallah al-Ahmasi, från Tariq, som är ibn Shihab: på Badrs dag: Allahs sändebud: «gå därför du och din Herre och strid; vi sitter här»; nej, gå du och din Herre och låt oss strida; vi är med er stridande; och det är en god isnad ur detta perspektiv, och den har andra vägar.

Aswad ibn Amir överförde till oss: Israil överförde till oss, från Mukhariq, från Tariq ibn Shihab; sade Abdallah ibn Masud: jag bevistade hos al-Miqdad ett förhållande sådant att om jag var hans sällskap skulle det vara mig kärare än vad jag har erhållit; Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) kom och han bad mot medhjälparna; vid Allah, Allahs sändebud, vi skall inte säga såsom Israels barn sade till Musa «gå därför du och din Herre och strid; vi sitter här», utan vi skall strida på din högra och din vänstra sida och framför dig och bakom dig; och jag såg Allahs sändebuds ansikte lysa upp för det och glädjas åt det, överfört av al-Bukhari i tafsiren och krigshistorierna, av Mukhariqs vägar, således; Ali ibn al-Hasan ibn Ali överförde till oss: Abu Hatim ar-Razi överförde till oss: Muhammad ibn Abdallah al-Ansari överförde till oss: Humayd överförde till oss, från Anas, att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), när han marscherade mot Badr, rådfrågade muslimerna; Said ibn Zayd gav honom tecken, och sedan rådfrågade dem: anslutning av Ansar: Allahs sändebud, detta vill er; vi skall inte säga såsom Israels barn sade till Musa «gå därför du och din Herre

och strid; vi sitter här», vid den som sänt dig med sanningen, om du genomborrade deras bataljoner till al-Ghamads damm skulle vi följa dig, överfört av imamen Ahmad, från Ubayda ibn Humayd, från Humayd at-Tawil, från Anas, således, och an-Nasai överförde den, från Muhammad ibn al-Muthanna, från Khalid ibn al-Harith, från Humayd, från Anas, ungefär således, och Ibn Hibban överförde den i (sin Sahih), från Abu Yala, från Abd al-Ala ibn Hammad, från Mutamir, från Humayd, från Anas, ungefär således.

Avdelning.

Om Israels barns intåg i det kringflackande och vad som skedde åt dem i det av underliga saker. Vi har omtalat Israels barns flykt från striden mot jättarna och att Allah, den Höge, bestraffade dem med det kringflackande och beslutade att de inte går ur det förrän efter fyrtio år, och jag har inte sett i Bokens folks bok berättelsen om deras flykt från striden mot jättarna, men man finner där att Youcha förberedde dem för Musa i striden mot en grupp otrogna, och att Musa och Harun och Hour satt på en höjds topp och Musa höjde sin stav, och varje gång han höjde den segrade Youcha över dem, och varje gång hans hand böjde sig med den av trötthet eller liknande kuvade dessa dem, och Harun och Hour började stötta hans hand på hans högra och vänstra sida den dagen, till solnedgången; segrade därför Youchas parti; och hos dem att Yathrun, Madyans präst, omskars Musa; nådde honom vad som skett i Musas angelägenhet och hur Allah gett honom segern över sin fiende Farao; han kom därför till Musa underkastad, och med honom sin dotter Safura, Musas hustru, och hans två söner av henne, Garchoun och Azir, och Musa mötte honom och ärade honom, och Israels barns äldste samlades hos honom

och förhärligade honom och vördade honom, och de omtalade att han såg mångfaldigheten av Israels barns samling omkring Musa i de tvister som uppstår mellan dem och rådde Musa att utse åt folket män, förtroendevärda, gudfruktiga, dugliga, hatande fördärvet och förräderiet, och att utse åt dem anförare av tusenden och anförare av hundraden och anförare av femtital och anförare av tiotal, och att de dömer mellan folket, och när en sak blir tvetydig för dem, kom till mig, och jag skall avgöra mellan er vad som blivit tvetydigt för er; Musa gjorde därför det, och Israels barn gick in i ödemarken mot Sina i den tredje månaden av deras uttåg ur Egypten, och deras uttåg var i början av det år som föreskrevs åt dem, som är vårens början, som om de gick in i det kringflackande i sommarens början, och Allah vet bäst; och Israels barn slog läger omkring Sina berg, och Musa besteg berget och hans Herre talade med honom och befallde honom att påminna Israels barn om det Allah skänkt dem av deras räddning ur Farao och hans folk, och hur Han bar dem på liknelsen av en örns båda vingar, av Sin hand och Hans beskydd, och befallde honom

att befalla Israels barn att Rena sig och bada och tvätta sina kläder och förbereda sig till den tredje dagen; när det var den tredje dagen skall de samlas omkring berget och ingen av dem får närma sig det, den som närmar sig är dödad, till och med boskapen, medan de hör korljudet; när korljudet upphör är det då tillåtet för er att bestiga det; och Israels barn hörde detta och lydde och badade och renade sig och parfumerade sig; när det var den tredje dagen överdrog ett enormt molnberget, i det röster och blixtar och korljudet, mycket intensivt, och Israels barn tappade fattningen mycket av det och gav sig ut och ställde sig vid bergsfoten, och överdrog berget en enorm rök, i dess mitt en ljuspelare, och det hela berget skalv med intensiv skälvning, och korljudet, som är basunljudet, fortsatte och intensifierades, och Musa på berget och Allah talar med honom och talar med honom i hemlighet, och Herren befallde Musa att gå ner och befalla Israels barn att närma sig berget för att höra Allahs vilja och befalla prästerna, som är deras lärde, att närma sig och bestiga berget för att rycka fram

i närheten; och det är en text i deras bok om att upphävandet oundvikligen sker: o Herre, de kan inte bestiga det och jag har vänt dem från det. Allah, den Höge, befallde därför att han skall gå och komma med sig sin bror Harun och att prästerna, som är de lärda, och folket, som är resten av Israels barn, skall vara inte långt; Musa gjorde därför det, och hans Herre talade med honom och befallde honom då om de tio orden.

Hos dem: att Israels barn hörde Allahs tal men inte förstod förrän Musa förstod åt dem: det har kommit oss från Herrens sida, vi fruktar att dö; han överlämnade därför åt dem från honom och sade: dessa tio ord, som är befallningen att dyrka Allah allena utan medhjälpare och förbudet att svärja vid Allah med lögn och befallningen att vakta sabbaten, och dess mening att ägna en dag i veckan åt dyrkan, och det är likvärdigheten med fredagen varmed Allah upphävde sabbaten; ära din fader och din moder, för att ditt liv skall förlängas i det land Allah, din Herre, ger dig; döda inte, begå inte otukt, stjäl inte, vittna inte emot din nästa med vittnesfalsk, rikt inte din blick mot din nästas hus och begär inte din nästas hustru eller hans tjänare eller hans tjänarinna eller hans oxe eller hans åsna eller något av det som tillhör din nästa; och dess mening är begärets förbud; de tio orden motsvarar två verser i Koranen, och det är den Höges ord i en sura:

« Säg: "Kom, så skall jag läsa [för er] vad det är som Gud har förbjudit er: Sätt ingenting vid Hans sida; gör aldrig annat än gott mot era föräldrar; döda inte era barn av fruktan för fattigdom - Vi drar försorg om er och om dem - avhåll er från all skamlöshet, både inför andra och i hemlighet; tag inte andras liv - Gud har förklarat [livet] heligt - annat än i rättfärdigt syfte. Detta är vad Han befaller er; kanske skall ni använda ert förstånd.

Och rör inte den faderlöses egendom - om det inte är fråga om att föröka den - innan han har nått myndig ålder. Och mät och väg med fulla mått [i allt vad ni företar er] såsom rättvisa och rimlighet kräver - Vi lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. - Och när ni yttrar er, yttra er med opartiskhet, även om det gäller en nära anhörig. Och håll fast vid förbundet med Gud." Detta är vad Han befaller er; kanske lägger ni det på minnet.

[Gud säger:] "Detta är Min väg, en rak [väg]; följ den och följ inte [andra] vägar; annars kan ni förlora Hans väg ur sikte!" Detta är vad Han befaller er; kanske fruktar ni Honom. » Sura 6, 151-153

och de omtalade, efter de tio orden, många föreskrifter och utspridda, kostbara regler som uppstod och försvann och man tillämpade dem en tidpunkt, och sedan nådde dem olydnader av dem som de tillfogades, och sedan motsatte de sig dem och förändrade dem och förvrängde dem och tolkade dem, och sedan, efter allt detta, berövades de dem; den blev därför upphävd och förändrad, sedan den var föreskriven fullständig, och ordningen tillhör Allah, före och efter, Han som dömer vad Han vill och gör vad Han vill; tillhör det inte Honom skapelsen och befallningen; välsignad vare Allah, världarnas Herre.

«Israels barn, Vi räddade er från er fiende och beslutade åt er Turs högra sluttning och lät mannan och vaktlarna komma ner över er; ät av det goda Vi har försett er med och överskrid inte där, annars skall Min vrede nå er, och den som Min vrede når har förvisso fallit, och Jag är förvisso den som förlåter den som gör bot och tror och gör det goda och sedan är ledd» (Sura 20, 80-82). Den Höge omtalar slutet

och Hans välgärning mot Israels barn genom att Han räddat dem från deras fiender och befriat dem från trängsel och tvång och att Han lovade dem deras profets, deras samtalandes, sällskap på Turs högra sluttning, det vill säga hans, för att enorma föreskrifter med fördel åt dem i deras jordeliv och liv efter detta skall komma ner på honom. Och att den Höge lät mannan från himlen komma ner över dem i en situation av hårdhet och nödvändighet, på deras färd i det land där ingen odling eller handel finns; de vaknar och finner den inne i deras hus och tar av den den kvantitet de behöver denna dag till dess dess like för nästa dag, och den som sparar av den till mer än det förskäms det, och den som tar litet räcker det honom, och mycket lämnar inget kvar. Och de gör av det bröd, och det är ytterst vitt och sött. Och när dagens slut kommer omgärdar dem vaktelfåglarna, och de jagar dem utan möda av det de behöver, enligt deras försörjning för sina familjer.

Och när sommarens årstid kommer skuggade Allah dem med molnen, som är molnet som för dem slöjade solens hetta och dess strålande ljus. Såsom Allah, den Höge, säger i en sura:

« ISRAELITER! Minns Mina välgärningar mot er och uppfyll ert löfte till mig, så skall Jag uppfylla Mitt löfte till er. Och stå i bävan inför Mig! Tro på vad Jag [nu] har uppenbarat med bekräftelse av de [uppenbarelser] som ni [tidigare] fick ta emot och gå inte i spetsen för dem som förnekar sanningen. Sälj inte Mina budskap för en ynklig slant. Och frukta Mig! Klä inte ut det sanna med lögn och göm inte undan sanningen mot bättre vetande. Förrätta bönen och ge åt de behövande och böj era huvuden med de andra som böjer sina huvuden [i bön].

Uppmanar ni andra till fromhet medan ni själva glömmer era [plikter], och samtidigt läser ni Skriften? Vill ni inte använda ert förstånd Sök med tålamod [Guds] hjälp i bönen! Det är förvisso en svår [väg] utom för de ödmjuka, de som vet att de är kallade att möta sin Herre, att de skall återvända till Honom. Israeliter! Minns Mina välgärningar mot er och hur Jag visade er sådan nåd som Jag inte har visat något annat folk. Och frukta den Dag då ingen kan gottgöra vad en annan har brutit, då alla förböner kommer att avvisas och ingen lösen skall tas emot och ingen hjälp skall ges.

Och [minns] att Vi befriade er från Faraos män, som tillfogade er svåra lidanden, dödade era söner och [enbart] skonade era kvinnor - detta var en tung prövning som er Herre lade på er - och [minns] hur Vi klöv havet framför er och räddade er och dränkte faraonerna inför era ögon, och hur Vi kallade Moses till Oss [på Sinai berg] under fyrtio nätter och hur ni i hans frånvaro tog er för att dyrka [den gyllene] kalven och så begick en svår synd. Men ändå efterskänkte Vi därefter er skuld, så att ni [borde ha] känt tacksamhet.

Och [minns] att Vi uppenbarade Skriften för Moses och en måttstock varmed rätt kan mätas och skiljas från orätt så att ni fick vägledning, och att Moses sade till sitt folk: "Ni har sannerligen, mitt folk, tillfogat er själva en svår orätt då ni tog er för att dyrka [den gyllene] kalven. Vänd därför åter till er Skapare och visa ett förkrossat sinnelag; det är vad er Skapare finner vara bäst för er." Och Han tog emot er ånger - Han är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige.

Och [minns] att ni sade: "Moses! Vi tror dig inte förrän vi med våra egna ögon får se Gud"; och så drabbades ni där ni stod av [straffets] blixtar. Men Vi återgav er livet, sedan ni varit [som] döda, så att ni [borde ha] känt tacksamhet. Och Vi lät molnen skänka er skugga och gav er manna och vaktlar [till föda och uppmanade er:] "Ät av de goda ting som Vi har skänkt er för ert uppehälle." Och de vållade Oss ingen skada [med sina synder] - de skadade enbart sig själva. »

« Och [minns] att Moses bad om vatten för sitt folk och Vi sade: "Slå med din stav på klippan!" - och då vällde tolv källor fram ur den, så att var och en visste var han skulle dricka. [Och Moses sade:] "Ät och drick av det som Gud har gett er för ert uppehälle, men sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden."

Och [minns] att ni sade: "Moses, vi kan inte fördra att alltid få en och samma föda. Be därför din Herre att Han av det som jorden alstrar ger oss sådant som kryddväxter, gurka, vitlök, linser och lök", [varpå Moses svarade:] "Vill ni byta det bättre mot det sämre? Vänd då tillbaka till [slaveriet i] Egypten! Där kan ni få det ni begär." De drabbades av skam och elände men de hade förtjänat Guds vrede, eftersom de inte upphörde att förneka sanningen i Guds budskap och dödade profeterna mot all rätt; ja, de trotsade ständigt [Gud] och kränkte [Hans] bud. » Sura 2, 40-57 ; al-Baqara, 60-61

Den Höge omtalar Sin gava mot dem och Sin välgärning mot dem genom det Han underlättat åt dem av mannan och vaktlar, två ljuvliga livsmedel, utan möda eller ansträngning för dem; snarare lät Allah mannan komma ner om morgonen och sände dem vaktelfåglarna om kvällen och lät vattnet springa fram åt dem genom Musas slag på en sten de bar med sig, med staven; det sprängde därför ut tolv källor, åt varje stam en källa som kommer ut från den, och sprängde sedan ut ett rikt vatten; de öste därför och drack och vattnade sin boskap och sparade därav sin försörjning. Och molnet skuggade dem för solen. Och det är Allahs enorma välgärningar och betydande gåvor, men de tog inte deras verkliga omsorg och gjorde inte nåderna och deras dyrkans rätt av dem.

Sedan tröttnade många av dem på dem och blev irriterade av dem och begärde att de skulle ersättas med deras motsvarighet, av det jorden får gro av dess grönsaker och dess gurkor och dess vetet och dess linser och dess lökar. Den samtalande kallade dem därför ytliga och klandrade dem och manade dem i detta tal: «vill ni byta ut det som är sämre mot det som är bättre? Far tillbaka ner till Egypten, där finner ni vad ni begär», det vill säga: det ni begär och vill, i motsättning till dessa välgärningar ni njuter av, finns för de små och stora landens invånare, närvarande i dem; och när ni far ner dit, det vill säga: när ni nedgår från den värdighet ni inte är värdiga, skall ni finna där det ni begär och siktar på, av det ni omtalat av jordelivets livsmedel och de tarliga närningarna. Men jag besvarar er begäran inte detta här och låter er inte nå vad ni eftersträvar av hopp.

Och alla dessa egenskaper som omtalats om dem, emanerande från dem, antyder att de inte har gått ur det de förbjudits från: «och överskrid inte där, annars skall Min vrede nå er, och den som Min vrede når har förvisso fallit», det vill säga: han har förgåtts, och honom tillkommer, från Allah, förgängelsen och förstöringen, och honom nådde den tyranniske konungens vrede. Men Han, den Höge, har blandat detta stränga hot med hoppet, för den som gör bot och återvänder och inte fortsätter att följa den genistörtiga djävulen: «och Jag är förvisso den som förlåter den som gör bot och tror och gör det goda och sedan är ledd.»

Frågan om visionen.

«Och Vi besatte möte med Musa i trettio nätter och fullföljde dem med tio; fullbordades därför hans Herres möte till fyrtio nätter. Och Musa sade till sin bror Harun: efterträda mig hos mitt folk och rätta, och följ inte de fördärvligas väg. Och när Musa kom till Vårt möte och hans Herre talade med honom sade han: Herre, visa mig, så att jag skådar Dig. Han sade: Du skall inte skåda Mig, men skåda mot berget; om det behåller sin plats skall du skåda Mig.

När sedan hans Herre manade fram Sig mot berget gjorde Han det till stoft, och Musa föll ned luggad. När han återvände sade han: prisad vare Du, jag gör bot till Dig, och jag är de troendes förste. Han sade: Musa, Jag har utvalt dig över folken med Mina budskap och mitt tal; ta därför vad Jag gett dig och var av de tacksamma. Och Vi skrev för honom i tavorna om allting en undervisning och en förklaring av allting; ta dem därför med kraft och befalla ditt folket att ta det bästa av dem.

Jag skall låta er se de förderfvidrottandenas boning. Jag vänder från Mina tecken dem som är högmodiga på jorden utan rätt; och om de ser varje bevisning tror de inte på den, och om de ser den rätta vägen tar de den inte som väg, och om de ser förirrandets väg tar den som väg; det därför att de förnekade Våra tecken och var om dem okännande. Och dem som förnekade Våra tecken och livet efter detta möte är deras gärningar till spillo; belönas de med annat än vad de gjorde?» (Sura 7, 142-147) En grupp av de äldre har sagt, bland dem Ibn Abbas och Masruq: de trettio nätterna är månaden Dhi al-Qada i sin helhet, och han fullföljde de fyrtio nätterna med tio av Dhi al-Hijja; därom vore Allahs tal till honom på slaktens högtidsdag.

Och likaså fullföljde Allah för Muhammed Sin religion och fastställde Sina bevis och Sina demonstrationer.

Saken är att Musa, när han fullbordade mötet och fastade i det, inte åt någon föda; när han fullbordade månaden tog han cikorian av ett träd och tuggade den, för att parfumera sin muns andedräkt; Allah befallde att han skulle hålla tio till, och de blev därför fyrtio nätter. Fasta andedräkt är närmare Allah än myskens doft. När han beslutade att ge sig av lämnade han som efterträdare över Israels barns folk sin bror Harun, älskad, respekterad, ädel, som är hans moders och hans faders son och hans vesir i kallelsen till Hans utvalde; han gav honom anbefallningar och befallde och förbjöd honom, och det motsäger inte hans upphöjda rang i hans profetvärdighet.

«när Musa kom till Vårt möte», det vill säga: till den tid han befallts att komma: «och hans Herre talade med honom», det vill säga: Allah talade med honom bakom en slöja, men Han lät honom höra talet och kallade på honom och tog honom i hemlighet och förde honom nära och kom honom närmare; och det är en upphöjd situation och ett otillgängligt tillflyktsställe och en hedrande värdighet och en ståtlig boning; Allahs böner över honom i efterföljd och Hans hälsning över honom i jordelivet och livet efter detta. När han mottog denna upphöjda situation och denna högaktade rang och hörde talet begärde han slöjans lyftning och sade till den Mäktige som blickarna inte förmår fattar: «Herre, visa mig, så att jag skådar Dig. Han sade: Du skall inte skåda Mig.

»Sedan manade den Höge fram att han inte kan stå upprätt inför Hans manifestering, ty berget, som är starkare och större till väsendet och fastare än människan, står inte ut vid den Barmhärtiges manifestering:

«men skåda mot berget; om det behåller sin plats skall du skåda Mig.» «Musa, ingen levande skådar Mig utan att dö och ingen fast sak utan att stoftas.» Och i hadithen, från Abu Musa, att han sade: Hans slöja är ljuset, och i en överlämning elden; om Han lyfte den skulle Hans ansiktes glansar bränna det Hans åsyn når av Hans skapelser. Och Ibn Abbas har sagt: blickarna förmår inte fattar honom, det vill säga detta ljus som är Hans ljus; när Han manar fram Sig mot något kvarstår ingen sak, varför den Höge säger: «när sedan hans Herre manade fram Sig mot berget gjorde Han det till stoft, och Musa föll ned luggad.

När han återvände sade han: prisad vare Du, jag gör bot till Dig, och jag är de troendes förste.» Mujahid har sagt: «men skåda mot berget; om det behåller sin plats skall du skåda Mig», ty det är större än du och starkare i skapelse. När sedan hans Herre manade fram Sig mot berget betraktade han berget utan att behärska sig, och berget störtade ned i stoft över dess början, och Musa såg vad berget gjorde och föll luggad. Och vi har omtalat i det som imamen Ahmad och Tirmidhi överförde och som Ibn Jarir och al-Hakim intygade, via Hammad ibn Salama, från Thabit; tillfogade Ibn Jarir och Layth, från Anas: han reciterade «när sedan hans Herre manade fram Sig mot berget gjorde Han det till stoft», han sade: således, med sitt finger, och Profeten lade tummen på lillfingrets övre led, «och Han stoftade det.

»Har formulerat Ibn Jarir, och sade as-Suddi från Ikrima: manade inte fram, det vill säga av den grandiositet som lillfingrets mått: berget blev därför stoft och Musa föll luggad, det vill säga medvetlös, död. När han återvände: återkomsten sker inte annat än ur medvetslöshet. «prised vare Du»: rening och förhärligande och förhärligande att Han skådas i Sin majestät av någon; jag begär inte längre visionen efter det: «och jag är de troendes förste»: att ingen levande skådar Dig utan att dö och ingen fast sak utan att stoftas.

Och det har fastställts i Sahih, via Amr ibn Yahya ibn Umara ibn Abi al-Hasan al-Mazini al-Ansari, från hans far, från Abu Said al-Khudri: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: särskilj mig inte bland profeterna, ty folket svimmar på uppståndelsens dag, och jag skall vara den förste att vakna, och se, Musa griper en fot av Tronens fötter, och jag vet inte om han vaknade före mig eller mig tillföll som ersättning för Turs svimning. Har formulerat al-Bukhari, och i dess början berättelsen om juden som Ansariten örfilade i ansiktet: «nej, vid den som utvalde Musa över människorna.» Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade därför: särskilj mig inte bland profeterna. Och i Sahih, via az-Zuhri, från Abu Salama och Abd ar-Rahman al-Araj, från Abu Hurayra, från Profeten, likaledes: särskilj mig inte över Musa.

Och omtalade dess helhet. Och det hör till ödmjukheten och anspråkslösheten, eller förbudet att föredra mellan profeterna på vredens och fanatismens sätt, eller detta tillhör inte er, utan Allah är den som upphöjt vissa av dem över andra i grader, och det erhålls inte genom blotta åsikten utan genom intygandet. Det han sade var innan han visste vara den bättre, och upphävde det sedan genom vetskapen om sin överlägsenhet över dem alla. I Hans ord finnas omdömen, ty det är av Abu Said och Abu Hurayras överföring, och Abu Hurayra utvandrade inte förrän på Khaybars sena år; det är därför avlägset att han inte visste det annat än efter det, och Allah vet bäst.

Och inget tvivel att han, Allahs böner och fred över honom, är människornas bäste, snarare av skapelsen: «ni är den bästa samfund som frambringats för folket» (Sura 3, 110). Och de fullbordades inte annat än genom deras profets ädelhet. Och det har fastställts genom överföring från honom, Allahs böner och fred över honom: «jag är Adams söners herre på uppståndelsens dag, och ingen skrytmåns.» Sedan omtalade han sin privilegierade ställning av den lovprisade placeringen, varmed de tidiga och de sena avundas, från vilken profeter och sändebud, ända till de mest fullkomliga som fått fasthet, avlägsnar sig: Nuh och Ibrahim och Musa och Isa ibn Maryam: «för att vara den förste att vakna och finna Musa gripe en fot av Tronen», det vill säga gripe den: «jag vet inte om jag svimmade och vaknade före honom»; hans egen svimning var lätt, ty det tillstötte honom av denna orsak i jordelivet en svimning: «eller mig tillföll som ersättning för Turs svimning»; han vill: att han inte svimmade alls.

Och det innefattar en enorm ära och upphöjd rang åt Musa för denna svaghet, och innebär inte hans företräde därigenom över huvud taget på något sätt. Därför påpekade Allahs sändebud hans ära och hans duglighet genom denna egenskap, ty muslimen när han örfilade judens ansikte «nej, vid den som utvalde Musa över människorna» kan det uppstå i de skådande själar av det en förödmjukelse inför Hans Eminens Musa. Profeten manade därför ut hans duglighet och hans ädelhet: «han sade: Musa, Jag har utvalt dig över folken med Mina budskap och mitt tal», det vill säga: i den tiden, inte det som föregick, ty Ibrahim den trogne vännen är bättre än han, såsom framställningen kommit i Ibrahim historia, inte heller det som följer, ty Muhammed är bättre än dem båda, såsom hans ädelhet framträdde den natt av den nattliga färden över alla sändebud och profeter: «Jag skall ha en placering som skapelserna begära, ända till Ibrahim.

»Och den Höges ord: «ta därför vad Jag gett dig och var av de tacksamma», det vill säga: ta vad Jag gett dig av sändebudsgärningen och talet och begär inte ett överflöd och var tack-samma för det.

«och Vi skrev för honom i tavorna om allting en undervisning och en förklaring av allting», och tavorna var av en dyrbar ädelsten.

I det Allah skrev för honom Tora med Sin hand, innehållande undervisningar om felen och en förklaring av allt de behöver av det tillåtna och det förbjudna, och straffen och domarna: «ta dem därför med kraft», det vill säga: med fasthet och stark uppriktig avsikt: «och befalla ditt folket att ta det bästa av dem», det vill säga: att placera den enligt dess vackraste aspekter och dess vackraste betydelser: «Jag skall låta er se de förderfvidrottandenas boning», det vill säga: ni skall se utgången för dem som bryter Sig ur Min olydnad, motsättande min befallning, kallande Mina sändebud lögnare: «Jag vänder från Mina tecken», det vill säga: deras förstånd och deras meditation och fattandet av deras betydelse som Jag vill av dem och vad deras innehåll antyder: «dem som är högmodiga på jorden utan rätt; och om de ser varje bevisning tror de inte på den», det vill säga: även om de ser allt de ser av undar och förunderliga saker underkastar de sig inte att följa dem: «och om de ser den rätta vägen tar de den inte som väg», det vill säga: varken går den eller följer den: «och om de ser förirrandets väg tar den som väg; det därför att de förnekade Våra tecken», det vill säga:

Vi vände dem från det för deras förnekande av Våra tecken och deras okännande av dem och deras vändande från att tro dem och meditationen av deras betydelse och övergivandet av att handla enligt deras innehåll: «och dem som förnekade Våra tecken och livet efter detta möte är deras gärningar till spillo; belönas de med annat än vad de gjorde?»

Guldkalvens dyrkan i Musas frånvaro

« OCH SEDAN Moses lämnat dem satte folket upp en bild, till formen lik en kalv, [tillverkad] av deras guldsmycken, en kropp som lät höra ett bölande ljud. Märkte de inte att den varken talade till dem eller gav dem vägledning? De tillbad den [som gud] och gjorde därmed sig själva svår orätt. Och när de [sedan], beklämda och ångerfulla, insåg sitt fel, sade de: "Om inte vår Herre förbarmar sig över oss och ger oss Sin förlåtelse, är vi bestämt ohjälpligt förlorade."

Och när Moses återkom till sitt folk utbrast han, i vrede och sorg: "Avskyvärt är det som ni har gjort i min frånvaro! Har ni [helt] satt er över er Herres befallning?" Och han kastade [Lagens] tavlor på marken och grep om sin broders huvud och drog honom till sig. [Aron] sade: "Du son av min moder! Folket visade öppet sitt förakt för mig och de hade så när dödat mig. Låt inte mina fiender glädjas över min olycka och betrakta mig inte som en av [dessa] syndare!" [Moses bad till Gud och] sade: "Herre, förlåt mig och min broder och ha förbarmande med oss - Du är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga!"

De som tog sig för att dyrka [den gyllene] kalven skall drabbas av sin Herres vrede och av förnedring och förödmjukelse i denna värld. Så lönar Vi dem som uppfinner lögner [om Gud]. De som begår dåliga handlingar men sedan [genomsyras] av ånger och äkta tro skall efter denna [sinnesändring få erfara att] din Herre förvisso är ständigt förlåtande, barmhärtig. Och när Moses vrede stillats tog han upp lagtavlorna, och ur det skrivna [strömmade] vägledning och nåd över dem som stod i bävan inför sin Herre. »

« [GUD SADE:] "Moses! Vad har förmått dig att lämna ditt folk med sådan brådska?" Han svarade: "De följer i mina spår; och jag har skyndat till Dig, Herre, för att vara Dig till lags." [Gud] sade: "I din frånvaro har Vi satt ditt folk på prov, och samariern har lett dem vilse." » Sura 7, 148-154 ; Ta-Ha, 83-85

Sedan återvände Musa till sitt folk i vrede, besviken; han sade: «mitt folk, har inte er Herre lovat er ett vackert löfte? Är tiden er för lång, eller ville ni att en vrede av er Herre skulle förstöras över er, och har ni brutit Mitt förbund?» «De sade: vi har inte brutit ditt förbund av egen makt, utan vi bar bördor av folkets prydnader och kastade dem; så gjorde as-Samiri, och han frambringade åt dem en kalv av kropp med ett tjut; de sade: detta är er gudom och Musas gudom, han har glömt.

Se de inte att den inte besvarar dem med ett ord och inte äger åt dem vare sig skada eller gagn? Och Harun hade förvisso tidigare sagt till dem: mitt folk, ni är förvisso prövade av den, och er Herre är den Barmhärtigaste; följ mig därför och lyd min befallning. De sade: vi överger inte honom vår hängivenhet förrän Musa återvänder till oss. Han sade: Harun, vad hindrade dig när du såg dem förirrade, att inte följa mig, har du gjort mig olydnad?

Han sade: min moders son, ta inte mitt skägg och mitt huvud, jag fruktade att du skall säga: du har delat Israels barn och inte väntat mitt tal. Han sade: och vad är din sak, Samiri? Han sade: jag såg vad de inte såg, och tog en handfull av sändebudets spår och kastade den, och så tjusade min själ mig. Han sade: gå därför; du skall ha i livet att säga: rör mig inte, och du har en tidsfrist du inte bryter, och skåda mot din gudom som du varit hängiven åt; vi skall bränna den och sedan stöta ut den i vågen, utstött.

Er gudom är bara Allah som ingen gudom är utom Honom; Han omfattar allting i vetskap.» (Sura 20, 86-98) Den Höge omtalar vad som skedde med Israels barn när Musa gick till sin Herres möte och förblev på Turen i hemlighet med sin Herre, och Musa förhörde honom om mycket, och Han, den Höge, besvarade honom därom.

As-Samiri tog vad de hade lånat av prydnader och formade av det en kalv och kastade i den en handfull jord han hade tagit av Jibrils hästs spår, när han såg den den dag Allah drunknade Farao genom hans hand; när han kastade den i den tjöt den som den riktiga kalven tjuter; den blev en kroppslig kalv, det vill säga av kött och blod, levande, tjutande; sade Qatada och andra: snarare vinden, när den gick in genom dess bakdel, utgick från dess mun och tjöt såsom kon tjuter; de dansade därför omkring den och gladdes och sade: detta är er gudom och Musas gudom, han har glömt, det vill säga: han har glömt Musa sin Herre emot oss och gett sig i väg att söka honom, och han är här; Allah vare förhöjd över vad de säger, förhöjd enormt, och välsignade vare Hans namn och Hans egenskaper och mångfaldigade vare Hans nåder och Hans gåvor. Allah, den Höge, säger, manande dem nulliteten av det de begav sig mot och det de satte sitt förtroende till: «se de inte att den inte besvarar dem med ett ord och inte äger åt dem vare sig skada eller gagn?

»Och han sade: «se de inte att den inte talar med dem och inte leder dem till en väg? De tog den och var orättvisa»; han omtalade att detta djur inte talar och inte besvarar och inte äger vare sig skada eller gagn och inte leder till rättfärdigheten; de tog den och var orättvisa mot sig själva, visste i sina själar nulliteten av det de befann sig på av okunnighet och förirrande: «och när den föll i deras händer», det vill säga: ångrade vad de gjorde och såg att de förirrat sig: «de sade: om vår Herre inte visar oss barmhärtighet och inte förlåter oss är vi förvisso förlorare.»

När Musa återvände till dem och såg det de befann sig på av guldkalvens dyrkan, och med sig tavorna som innehöll Tora, kastade dem; han krossade dem. Och så är det hos Bokens folk, och Allah gav honom i utbyte andra. Det finns i korantexten inget som antyder det, utom att han kastade dem när han iakttog det han iakttog. Och enligt Bokens folk var de två tavlor, och det uppenbara i Koranen att de är mångfaldiga tavlor.

Och han påverkades inte av Allah den Höges berättelse allena om guldkalvens dyrkan; han befallde honom att av den göra konstaterandet; därför har kommit i hadithen som imamen Ahmad och Ibn Hibban överförde: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: berättelsen är inte som iakttagelsen. Sedan vände han sig mot dem och tillrättavisade dem och klandrade dem och beskymde dem i deras gärning, denna fula gärning: «vi bar bördor av folkets prydnader och kastade dem; så gjorde as-Samiri»: skäms över att ha ägt Faraos släkts prydnader, och ni krigens folk, och Allah hade befallt dem att ta dem och gjort dem dem tillåtna, och de skämdes inte över sin okunnighet och det lilla av deras vetskap och förnuft, av den kroppsliga kalvens dyrkan som har ett tjut, med den Enige, den Enestående, den Självförsörjande, Suveränen. Sedan vände han sig mot sin bror Harun: «han sade: Harun, vad hindrade dig när du såg dem förirrade, att inte följa mig?

»det vill säga: varför, när du såg vad de gjorde, följde du mig inte och underrättade mig inte om vad de gjorde: «jag fruktade att du skall säga: du har delat Israels barn», det vill säga: du lämnade dem och kom till mig, och du lämnade mig som efterträdare över dem: «han sade: Herre, förlåt mig och min bror och låt oss gå in i Din barmhärtighet, och Du är de barmhärtigaste av de barmhärtiga.» Och Harun hade förbjudit dem denna monstruösa gärning av det mesta av det förbjudna och tillrättavisat dem för den på det fullständigaste sättet: «Harun hade förvisso tidigare sagt till dem: mitt folk, ni är förvisso prövade av den», det vill säga: Allah har beslutat att denna kalv skall tjuta, som prövning och prövningssätt för er: «och er Herre är den Barmhärtigaste», det vill säga: detta är inte denna kalv: «följ mig därför», det vill säga: i det jag säger: «och lyd min befallning.» «De sade: vi överger inte honom vår hängivenhet förrän Musa återvänder till oss.

»Allah vittnar för Harun, och Allah räcker som vittne, att han förbjudit dem och tillrättavisat dem för det och de lydde honom inte och följde honom inte. Sedan vände Musa sig mot as-Samiri: «han sade: och vad är din sak, Samiri?» det vill säga: vad drev dig till vad du gjorde: «han sade: jag såg vad de inte såg», det vill säga: jag såg Jibril ridande på en häst: «och tog en handfull av sändebudets spår», det vill säga: av Jibrils hästs spår. Och vissa har omtalat att han såg den och att varje gång dess hovar sattes på en ort grönskar den och frodades; han tog därför av dess hovs spår, och när han kastade det i denna av guld formade kalv skedde av dess sak det som skedde: «och kastade den, och så tjusade min själ mig.

»«han sade: gå därför; du skall ha i livet att säga: rör mig inte»; och det är en bön mot honom, att ingen rör honom genom att bestraffa honom med hans beröring som inte skulle ha varit hans beröring; detta är ett straff åt honom i jordelivet: «och du har en tidsfrist du inte bryter.» Läst: Musa begav sig därför mot denna kalv och brände den i elden, såsom Qatada och andra säger, med yxorna, såsom Ali och Ibn Abbas och andra säger, och det är Bokens folks text, och kastade sedan den i havet och befallde Israels barn att dricka, och den av dem som var av dess dyrkare fick på sina läppar av dess aska fast det som antyder det; snarare gulnade deras färger.

«er gudom är bara Allah som ingen gudom är utom Honom; Han omfattar allting i vetskap.» Och den Höge sade: «dem som tog kalven skall deras Herres vrede nå och förakt i jordelivet, och så belönar Vi dem som smider»; och så skedde det. Och vissa av de äldre har sagt: «och så belönar Vi dem som smider», upptecknad åt var och en nymodighetsanhängare till uppståndelsens dag.

Sedan underrättade den Höge om Sitt tålamod och Sin barmhärtighet mot Sin skapelse och Hans välgärning mot Sina tjänare i accepterandet av den bots gjandes omvändelse: «och dem som gjorde de onda gärningarna och sedan gjorde bot efter den och trodde: din Herre är efter den förvisso den som förlåter, den Barmhärtige»; men Allah accepterade inte guldkalvens dyrkares omvändelse annat än genom dråpet: «och när Musa sade till sitt folk: mitt folk, ni har varit orättvisa mot er själva genom er tagning av kalven, gör omvändelse därför till er Skapare och döda era själar, detta är bättre för er hos er Skapare. Han accepterade er därför; Han är den som tar emot omvändelse, den Barmhärtige» (Sura 2, 54). De vaknade därför en dag, och Allah hade lagt svärden i de händer som inte dyrkade kalven, och Allah lät ett töcken falla över dem, för att den närstående inte skall känna sin nära och släktningen sin släkting; sedan störtade de sig över dess dyrkare och dödade dem och skördade dem; de dödade på en enda förmiddag sjuttio tusen.

«och när Musas vrede stillades tog han tavorna, och i deras avskrift en ledning och en barmhärtighet åt dem som är fruktansamma mot sin Herre.» Vissa har anfört av Hans ord «och i deras avskrift» att den krossades; därom finnas omdömen, och i texten finns inget som antyder att den krossades, och Allah vet bäst. Ibn Abbas har omtalat i prövningens hadith, såsom det skall komma, att deras dyrkan av kalven var på spåret av deras utgång ur havet; och det är inte avlägset, ty när de gav ut sade de: «Musa, gör oss en gudom såsom de har gudar.» Och så hos Bokens folk: deras dyrkan av kalven var före deras ankomst till Bayt al-Maqdis länder, ty när de befallts att döda den som dyrkade kalven dödade de på den första dagen tre tusen; sedan gav sig Musa av att begära förlåtelse åt dem, och Han förlät dem, på villkoret att de går in i det heliga landet.

« Och Moses utsåg bland folket sjuttio män som vid en av Oss utsatt tid [skulle be om förlåtelse för deras synd]. Och då de [i sin ängslan] började skaka och skälva, bad han: "Herre! Om det hade varit Din vilja skulle Du för länge sedan ha låtit dem gå under och mig [med dem]. Vill Du [nu] förgöra oss på grund av det som galningarna i vår mitt har gjort sig skyldiga till? Det [som skett] var ingenting annat än en prövning som Du har låtit oss genomgå, och därmed låter Du den Du vill gå vilse och vägleder Du den Du vill. Du är vår Beskyddare; förlåt oss och förbarma Dig över oss. Du är den Bäste av dem som förlåter!

Låt gott komma oss till del i detta liv och i det eviga livet. Ja, Vi vänder tillbaka till Dig [i djup ånger]." [Gud] svarade: "Jag låter Mitt straff drabba den Jag vill; men Min nåd och Min barmhärtighet når överallt och Min nåd skänker Jag dem som fruktar Gud och ger åt de behövande och som tror på Mina budskap;

som följer Sändebudet, den olärde Profeten, som de kan finna omnämnd i sina egna [Skrifter], i Tora och i Evangeliet; och han skall anbefalla dem det som är rätt och förbjuda dem det som är orätt och förklara tillåtna för dem alla goda och nyttiga ting och otillåtet allt som är ont och skadligt och befria dem från deras bördor och lösa dem från de bojor som har bundit dem. De som tror på honom och ärar honom och stöder honom och låter sig ledas av det ljus som åtföljer honom - dem skall det gå väl i händer." » Sura 7, 155-157

As-Suddi och Ibn Abbas och andra har omtalat att dessa sjuttio var Israels barns lärde, och med dem Musa, Harun, Youcha, Nadab och Abihu; de gick med Musa för att ursäkta sig inför Allah åt Israels barn för dyrkan av den av dem som dyrkade kalven, och de hade befallts att parfumera sig och Rena sig och bada. När de gick med honom och närmade sig berget, och på det molnet och ljuspelaren som skiner, och Musa besteg berget, omtalade Israels barn att de hörde Allahs tal, och det godkände i honom en grupp av exegeterna. Och det fanns en del av dem som lyssnade till Allahs tal och sedan förvrängde det efter att ha förstått det, och de visste: «Jag lät honom höra, till dess att han hör Allahs tal», det vill säga: på när håll, och så hörde dessa det på Musas när håll.

Och de gjorde också gällande att de sjuttio skådade Allah: «och när ni sade: Musa, vi tror inte på dig förrän vi skådar Allah uppenbart grep elden er medan ni betraktade. Sedan återuppväckte Vi er efter er död, kanske skall ni vara tack-samma» (Sura 2, 55-56).

Musa utvalde av Israels barn sjuttio män; de gav sig av mot Allah; gör omvändelse därför till Honom för vad ni gjort och begär åt honom förlåtelsen över dem ni lämnade efter er av ert folk; fasta och parfumera er och Rena era kläder. Han gav sig av med dem till Sina berg, till hans tids möte hos sin Herre, och han kom inte dit annat än med Hans tillstånd och Hans vetskap. De sjuttio begärde av honom att lyssna till Allahs tal: gör det. När Musa närmade sig berget föll på det molnets pelare till dess att det omgärdade det hela berget, och Musa närmade sig och gick in i molnet: närma er.

Och Musa, när Allah talade med honom, föll på hans panna ett strålande ljus som ingen av Adams söner förmår betrakta; han slöjade sig därför inför dem med slöjan. Och folket närmade sig, till dess att när de gick in i molnet föll de ned fallande på ansiktet och hörde honom medan han talar med Musa, befallande och förbjudande honom: gör, och gör inte. När Allah fullbordade sin befallning: «vi tror inte på dig förrän vi skådar Allah uppenbart» grep skälvningen dem, som är elden, och deras själar upplöstes, och de dog alla. Och Musa reste sig tilltalande sin Herre, åkallande honom och tilltalande Honom: «Herre, om Du hade velat hade Du utplånat dem tidigare, och mig, utplånar Du oss för vad de dåraktiga av oss gjorde?

»det vill säga: bestraffa inte oss för vad de dåraktiga som dyrkade kalven av oss gjorde, ty vi förvägrar vad de gjorde. Och Ibn Abbas och Mujahid och Qatada har sagt att skälvningen grep dem bara för att de inte förbjudit sitt folk kalvens dyrkan. «Detta är bara Din prövning», det vill säga: Din prövningssätt och Din prövning och Din undersökning. Sade Ibn Abbas och Said ibn Jubayr och Abu al-Aliya och ar-Rabi ibn Anas och mer än en av de äldres och de modernas lärde: Du som beslutat detta och skapat vad som var av kalvens sak, som test varmed Du prövar dem: «mitt folk, ni är förvisso prövade av den», det vill säga: prövade av den: «du villseleder med den vem Du vill och leder vem Du vill», det vill säga: den Du vill villseleder du den med ditt test av honom, och den Du vill leder du den: åt Dig domstolen och viljan, ingen hindrar eller återvänder det Du beslutat och dömt: «Du är vår beskyddare; förlåt oss därför och visa oss barmhärtighet, Du är den bästa av de förlåtande.

»

«och beskriv åt oss i detta jordeliv det goda och i livet efter detta; till Dig återvänder vi», det vill säga: vi återvänder till Dig och återkommer och bekänner det där. Sade Ibn Abbas och Mujahid och Said ibn Jubayr och Abu al-Aliya och Ibrahim at-Taymi och ad-Dahhak och as-Suddi och Qatada och mer än en: och det finns också i språket. «Han sade: Mitt straff drabbar den jag vill, och min barmhärtighet har omfattat allting», det vill säga: Jag bestraffar den jag vill med det jag vill av saker som Jag skapar och beslutar, och min barmhärtighet har omfattat allting, såsom har fastställts i Allahs sändebuds (Allahs fred och välsignelser vare med honom) hadith: Allah, när Han fullbordat skapandet av himlarna och jorden, skrev en bok: Min barmhärtighet övergår Min vrede. «Jag skall beskriva den åt dem som är gudfruktiga och giver allmosan, och dem som tror på Våra tecken», det vill säga: Jag skall förplikta den visst åt den som pryder sig med dessa egenskaper: «dem som följer sändebudet, den okunniga profeten», versen.

Och det innefattar en uppmärksamhet hos Allah, den Höge, åt Muhammeds och hans samfunds omtalande för Musa, bland det varmed Han tog honom i hemlighet och underrättade honom och lät honom känna; och vi har talat om denna vers och det som följer den i dess kommentar tillräckligt och övertygande, och pris och tack tillhör Allah. Sade Musa: o Herre, jag finner i tavorna ett samfund, det bästa samfund som frambringats för folket; de befaller det goda och förbjuder det klandervärda; Herre, gör dem till mitt samfund. Det är ett samfund av Ahmad. O Herre, jag finner i tavorna ett samfund: de är de sista i skapelsen och de första i intåget i Paradiset; Herre, gör dem till mitt samfund.

Det är ett samfund av Ahmad. O Herre, jag finner i tavorna ett samfund: deras evangelier i deras bringor, de reciterar dem, och före dem reciterade man deras bok utifrån, till den grad att när de lyfte den memorerade de inget och kände den inte. Och Allah har gett er, o samfund, av memoreringen något Han inte gett någon av nationerna: Herre, gör dem till mitt samfund. Det är ett samfund av Ahmad.

O Herre, jag finner i tavorna ett samfund: de tror på den första boken och den sista boken och strider mot förirrandets överdrift, till dess att de strider mot den enögda lögnaren; gör dem därför till mitt samfund. Det är ett samfund av Ahmad. O Herre, jag finner i tavorna ett samfund: deras allmosor äter de i sina magar och skördar belöningen av dem; och före dem, när han gav en allmosa och den accepterades av honom, sände Allah över den en eld som åt den, och om den återkom honom lät han den vara, och åt den de vilda djuren och fåglarna: Herre, gör dem därför till mitt samfund. Det är ett samfund av Ahmad.

O Herre, jag finner i tavorna ett samfund: när en av dem har en god gärning och sedan inte förrättar den skriver Jag honom en god gärning; om han förrättar den skriver Jag honom tio liknande till sju hundra gånger: Herre, gör dem till mitt samfund. Det är ett samfund av Ahmad. O Herre, jag finner i tavorna ett samfund: de är förbönsmännen och dem som förbön begärs åt; gör dem därför till mitt samfund. Han sade: det är ett samfund av Ahmad.

Han underrättade oss därför att Musa sade: o Allah, gör mig av ett samfund av Ahmad. Många människor har omtalat vad som var av Musas hemliga dialog och har överfört mycket utan grund; och vi omtalar vad det är möjligt att omtala av hadither och atharer, med Allahs hjälp och Hans bistånd och Hans vackra ledning och Hans hjälp och Hans stöd.

Har sagt al-Hafiz Abu Hatim, Muhammad ibn Hatim ibn Hibban, i sin Sahih: omtalande av Allahs samtalandes fråga till sin Herre om den sämsta av Paradisets folk och den högsta i rang: Omar ibn Said at-Tai underrättade oss i Manbij: Hammad ibn Yahya al-Balkhi underrättade oss: Sufyan underrättade oss: Mutrif ibn Tarif och Abd al-Malik ibn Abjar, två dugliga äldre: jag hörde al-Mughira ibn Shuba säga på minbar: Musa frågade sin Herre: vem av Paradisets folk är den sämsta i rang? En man som kommer sedan Paradisets folk gått in i Paradiset: hur skall jag gå in i Paradiset medan folket har tagit sina boningar och tagit sina andelar? Vill du ha av Paradiset såsom en kung av jordelivets konungar hade? Ja, o Herre; åt dig detta, och dess like, och dess like: ja, o Herre, jag är nöjd: åt dig detta, och tio gånger dess like: o Herre, jag är nöjd: åt dig med detta allt din själ begär och ditt öga njuter av: o Paradisets folk, den högsta i rang?

Jag skall underrätta dig om dem: Jag har planterat deras ädelhet med Min hand och förseglat över den; inget öga har sett och inget öra har hört och inget människohjärta har passerat; och dess motsvarighet i Allah den Höges bok: «ingen själ vet vad Han har dolt åt dem av ögonens fröjder» (Sura 32, 17); och så överförde Muslim och Tirmidhi, båda från Ibn Abi Omar, från Sufyan som är ibn Uyayna, således; man skall säga till honom: gör det dig nöjd att ha såsom en kung av jordelivets konungar? Jag är nöjd, Herre; åt dig detta, och dess like, och dess like, och dess like, och dess like: jag är nöjd, Herre; detta åt dig, och tio gånger dess like, och åt dig allt din själ begär och ditt öga njuter av: jag är nöjd, Herre: Herre, den högsta av dem i rang?

Dem jag velat: Jag har planterat deras ädelhet med Min hand och förseglat över den; har sett öga och inte hört öra; och dess motsvarighet från Allahs bok: «ingen själ vet vad Han har dolt åt dem av ögonens fröjder till belöning för vad de gjorde» (Sura 32, 16-17); och Tirmidhi har sagt: hasan, sahih. Och vissa av ash-Shabi överförde det från al-Mughira och satte det inte i marfu-form, och marfu-formen är riktigare.

Omtalande av den samtalandes fråga till sin Herre om sju egenskaper: Abdallah ibn Muhammad ibn Salm överförde till oss i Bayt al-Maqdis: Hurala ibn Yahya överförde till oss: Ibn Wahb överförde till oss: underrättade mig Amr ibn al-Harith: att Abu as-Samh överförde åt honom från Ibn Hujayra, från Abu Hurayra, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom): Musa förhörde sin Herre (vare Höjden pris) om sex egenskaper som han trodde var honom förbehållna: o Herre, vilken av Dina tjänare är den gudfruktigaste? Den som omtalar Mig utan att glömma Mig. Och vilken av Dina tjänare är den bäst ledda? Den som följer ledningen.

Och vilken av Dina tjänare är den rättvisaste i domen? Den som dömer åt folket såsom han dömer åt sig själv. Och vilken av Dina tjänare är den kunnigaste? En lärde som inte mättas av kunskapen och förenar folken vetskap med sin vetskap.

Och vilken av Dina tjänare är den mäktigaste? Den som, när han förmår, förlåter. Och vilken av Dina tjänare är den rikaste? Den som är nöjd med vad han erhåller.

Och vilken av Dina tjänare är den fattigaste? Innehavaren av en brist. Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: rikedom är inte egendomar, rikedom är bara själen rikedom; när Allah vill en tjänare väl gör han hans rikedom i hans själ och bevarar den i hans hjärta, och när Han vill en tjänare ont lägger han hans fattigdom mellan hans två ögon. Hans ord: innehavaren av en brist; han menar med honom den vars förhållande är minskat, som föraktar vad man gett honom och begär överflödet.

Och Ibn Jarir överförde den i sin tafsir, från Ibn Humayd, från Yaqub al-Qumi, från Harun ibn Antara, från hans far, från Ibn Abbas: Musa förhörde sin Herre, och omtalade likaledes. Han sade: o Herre, vilken av Dina tjänare är den kunnigaste? Den som söker folken vetskap mot sin vetskap; kanske når honom ett ord som leder honom till ledningen eller vänder honom från olyckan. O Herre, finns det på jorden någon mer kunnig än jag? Ja, Khidr. Musa begärde därför vägen till honom, och det blev vad vi skall omtala efter, om den Höge Allah vill; och i tillförseln.

Omtalande av en annan hadith i betydelsen av vad Ibn Hibban omtalade: Yahya ibn Ishaq överförde till oss: Ibn Laha överförde till oss, från Durraj, från Abu al-Haytham, från Abu Said al-Khudri, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom): Musa sade: o Herre, Din troende tjänare är nödställd i jordelivet. Han öppnade honom därför en dörr av Paradiset, och han skådade mot den: Musa, detta är vad Jag har berett åt honom. O Herre, och vid Din makt och Din majestet, om man hugga av honom händerna och fötterna och han släpas på sitt ansikte från den dag Jag skapade honom till uppståndelsens dag, och detta vore hans lott, skulle han aldrig ha sett någon fattigdom. Sedan sade han: o Herre, Din otrogne tjänare ges av riklighet i jordelivet.

Han öppnade honom därför en dörr mot elden: Musa, detta är vad Jag har berett åt honom. O Herre, och vid Din makt och Din majestet, om han hade jordelivet från den dag Jag skapade honom till uppståndelsens dag, och detta vore hans lott, skulle han aldrig ha sett något gott. Ahmad är den ende som överför det ur detta perspektiv; och i dess sanningsenlighet finnas omdömen, och Allah vet bäst.

Omtalande av Allahs samtalandes fråga till sin Herre, vare Honom pris och Höjd, att Han låter honom känna en sak varmed han omtalar Honom: Ibn Salm överförde till oss: Hurala ibn Yahya överförde till oss: Ibn Wahb överförde till oss: underrättade mig Amr ibn al-Harith: att Durraj överförde åt honom från Abu al-Haytham, från Abu Said, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom): sade Musa: o Herre, lär mig en sak varmed jag omtalar Dig och åkallan Dig. Säg: Musa, ingen gudom finns utom Allah. O Herre, alla Dina tjänare säger det. Säg: ingen gudom finns utom Allah.

Jag vill snarare en sak varmed Du särskiljer mig. Musa, om de sju himlarnas och de sju jordarnas folk vore i en vågskål och ingen gudom finns utom Allah i en vågskål skulle ingen gudom finns utom Allah väga tyngre åt dem. Och vittnar för denna hadith kortens hadith, och det som närmar sig mest dess betydelse är den hadith som överförts i Sahih från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) att han sade: den bästa bönen är bönen på Arafadagen: ingen gudom finns utom Allah allena utan medhjälpare, Hans är kungamakten och Hans är lovet, och Han är över allting Allsmäktig.

Och Ibn Abi Hatim sade: Ahmad ibn al-Qasim ibn Atiya överförde till oss: Ahmad ibn Abd ar-Rahman ad-Dashtaki överförde till oss: min far underrättade mig från sin far: Ashath ibn Ishaq överförde till oss, från Jafar ibn Abi al-Mughira, från Said ibn Jubayr, från Ibn Abbas: sover din Herre? Frukta Allah. Musa, de har tillfrågat dig om din Herre sover; ta därför två flaskor i din hand och stå upp om natten. Musa gjorde därför: när nattens tredjedel gått somnade han och föll på sina båda knän, och samlade sedan sig,

och behärskade dem till dess att vid nattens slut han somnade och de båda flaskorna föll och krossades. Musa, om Jag sov skulle himlarna och jorden falla och förgås såsom de båda flaskorna i din hand förgåtts. Och Allah lät på Sitt sändebud Tronversen komma ner.

Ishaq ibn Abi Israil överförde till oss: Hisham ibn Yusuf överförde till oss, från Umayya ibn Shabl, från al-Hakam ibn Aban, från Ikrima, från Abu Hurayra: jag hörde Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) berätta på minbar om Musa: det passerade Musas sinne: sover Allah? Allah sände honom därför en ängel som väckte honom tre gånger och gav honom sedan två flakoner, i varje hand ett flakon, och befallde honom att vårda dem. Han började därför somna, och när hans båda händer skulle mötas vaknade han och höll den ena över den andra, till dess att han somnade en sömn; hans båda händer stötte därför samman. Allah framställde åt honom en liknelse: att om Han sov skulle himlen och jorden inte hållas uppe. Och denna hadith är gharib, marfu; det troligaste är att den är mawquf och att dess ursprung är israelitiskt.

«och när Vi tog ert förbund och höjde över er Turen; ta vad Vi gett er med kraft och kom ihåg vad det innehåller, kanske skall ni vara gudfruktiga. Sedan vände ni er därifrån, och om inte Allahs nåd över er och Hans barmhärtighet hade ni varit förlorare» (Sura 2, 63-64): «och när Vi höjde berget över dem såsom om det vore en baldakin, och de trodde att det skulle falla över dem; ta vad Vi gett er med kraft och kom ihåg vad det innehåller, kanske skall ni vara gudfruktiga» (Sura 2, 93). Ibn Abbas har sagt: när Musa kom till dem med tavorna som innehöll Tora befallde han dem att acceptera den och ta den med kraft och beslutsamhet.

Sträck ut den inför oss: om dess bud och dess förbud är lätta accepterar vi den. Ta den hellre med vad den innehåller. De skickade tillbaka honom därför flera gånger. Allah befallde därför änglarna att lyfta berget över deras huvuden till dess att det vore som en baldakin, det vill säga ett moln över deras huvuden: om ni inte accepterar den med vad den innehåller skall detta berg falla över er.

De accepterade den därför och befalldes att falla ned på ansiktet och föll ned på ansiktet och började betrakta berget med halvan av sina ansikten, och det blev en sedvana för judarna till i dag; de säger: ingen fallande på ansiktet är större än den där straffet lyftes från oss. Och Sanid ibn Dawud har sagt, från Hushaym ibn Muhammad, från Abu Bakr ibn Abdallah: när han sträckte ut den blev det på jordens yta inget berg och inget träd och ingen sten utan att det skalvade; det finns därför på jordens yta ingen jude, liten eller stor, över vem Tora läses utan att han skalvar och skakar sitt huvud för den.

«sedan vände ni er därifrån», det vill säga: sedan, efter iakttagelsen av detta enorma förbund och det allvarliga ordern, bröt ni era åtaganden och era förbund, och om inte Allahs nåd över er och Hans barmhärtighet, genom att Han häller ner er med sändningen till er och Bokens nedkomst över er, hade ni varit förlorare.

Israels barns ko i Musas tid

«och när Musa sade till sitt folk: Allah befaller er att slakta en ko. De sade: gör du oss till föremål för hån? Han sade: jag söker skydd hos Allah mot att vara bland de okunniga. De sade: åkallan för oss din Herre, att Han förklarar oss vad den är.

Han sade: Han sade: den är en ko varken gammal eller oskicklig, medelåldrig mellan det; gör därför vad ni befallts. De sade: åkallan för oss din Herre, att Han förklarar oss dess färg. Han sade: Han sade: den är en gul ko av intensiv färg, som gläder de betraktande. De sade: åkallan för oss din Herre, att Han förklarar oss vad den är: korna liknar varandra för oss, och vi, om Allah vill, skall vara ledda.

Han sade: Han sade: den är en ko varken betvingad som plogar jorden eller vattnar åkern, oskadd, utan fläck på sig. De sade: nu har du kommit med sanningen; de slaktade den därför, och höll på att inte göra det. Och när ni dödade en själ och anklagade er sinsemellan om den, och Allah är den som fört fram det ni dolde, sade Vi därför: slå honom med en del av den; så gör Allah de döda levande och visar er Sina tecken, kanske förstår ni» (Sura 2, 67-73).

Ibn Abbas, Ubayda as-Sulmani, Abu al-Aliya, Mujahid och as-Suddi har sagt: det var en man bland Israels barn av mycket egendom, och var en gammal åldrad man, och han hade brorsöner som önskade hans död för att ärva honom. En av dem steg därför fram och dödade honom om natten och kastade honom vid vägarnas korsning, vid en av deras mans port. När folket vaknade anklagade de er sinsemellan om honom, och kom hans brorson och började ropa och klaga: varför anklagar ni er sinsemellan och går ni inte till Allahs profet? Kom därför hans brorson och klagade sin farbrors sak inför Allahs sändebud Musa.

Musa sade: låt en man med vetskap om denna dödes sak vittna vid Allah, annars underrättar vi oss inte. Det fanns hos ingen av dem vetskap, och de begärde av honom att han förhör sin Herre i denna sak. Han förhörde därför sin Herre därom, och Allah befallde honom att befalla dem att slakta en ko: «Allah befaller er att slakta en ko»: «de sade: gör du oss till föremål för hån?», de menar: vi förhör dig om denna dödes sak och du säger detta.

«han sade: jag söker skydd hos Allah mot att vara bland de okunniga», det vill säga: jag söker skydd hos Allah mot att säga om Honom annat än det Han uppenbarat för mig, och denna är den som besvarade mig när jag förhörde Honom om det ni förhör mig om att jag förhör Honom därom. Ibn Abbas, Ubayda, Mujahid, Ikrima, as-Suddi och Abu al-Aliya har sagt: om de hade begivit sig mot vilken ko som helst och slaktat den hade det sikta på uppnåtts, men de förhärdade sig, och Allah gjorde dem därför förhärdade; och därom har kommit en marfu-hadith, och i dess isnad svaghet: de begärde dess beskrivning, sedan dess färg, sedan dess ålder, och erhöll ett svar som var dem svårt att finna, och vi har omtalat förklaringen av allt detta på dess ort.

Saken är att de befallts att slakta en ko av medelålder, som är medelvägen mellan den gamla som är den stora och den oskickliga som är den lilla; sade Ibn Abbas, Mujahid, Abu al-Aliya, Ikrima, al-Hasan, Qatada och en grupp. Sedan förhärdade de sig och knep åt sig själva och begärde dess färg; de befalldes därför om en gul av intensiv färg, det vill säga blandad av rödnad, som gläder de betraktande, och denna färg är sällsynt.

«åkallan för oss din Herre, att Han förklarar oss dess färg: korna liknar varandra för oss, och vi, om Allah vill, skall vara ledda»; och i den marfu-hadith som Ibn Abi Hatim överförde: hade inte Israels barn utbrustit när man gav dem; över dess sanningsenlighet finnas omdömen, och Allah vet bäst. «han sade: Han sade: den är en ko varken betvingad som plogar jorden eller vattnar åkern, oskadd, utan fläck på sig. De sade: nu har du kommit med sanningen; de slaktade den därför, och höll på att inte göra det»; och dessa egenskaper är snävare än det som föregick, där de befallts att slakta en ko som inte är betvingad, som är den betvingade genom att ploga och vattna jorden genom bevattning; oskadd, som är den sunda, utan brist, sade Abu al-Aliya och Qatada; utan fläck på sig, det vill säga: det finns i den ingen färg som motsäger dess färg, utan den är fri från brister och från andra färgers blandning än dess färg.

När han avgränsade den med dessa egenskaper och inskränkte den med dessa beskrivningar och dessa attribut fann de denna ko med denna beskrivning bara hos en man av dem, som var en god son emot sin far. De begärde den därför av honom; han vägrade dem och förförde dem med dess pris, till dess att, enligt vad as-Suddi omtalade, man gav honom av dess vikt av guld; han vägrade dem till dess att man gav honom av dess vikt tio gånger. Han sålde den därför åt dem, och Allahs profet Musa befallde dess slaktande; de slaktade därför den, och höll på att inte göra det, det vill säga: de tvekade i dess sak. Sedan befallde han dem, på Allahs vägnar, att slå denna döda med en del av den, av lårets kött, med benet som omger brosket, med delen mellan skuldrorna.

När de slog honom med en del av den gjorde Allah, den Höge, honom levande, och han reste sig medan hans ådror blödde: vem har dödat mig? Han sade: min brorson har dödat mig. Och föll han sedan ned död såsom han var: «så gör Allah de döda levande och visar er Sina tecken, kanske förstår ni», det vill säga: såsom ni betraktat denna dödes livgiving på Allahs ord till honom, så är Hans befallning i de andra döda; när Han vill deras livgiving gör Han dem levande på en enda timme: «Han har inte skapat er och inte återuppväckt er annat än som en enda själ»; versen.

Historien om Musa och Khidr

« OCH MINNS hur Moses sade till sin tjänare: "Jag skall inte ge mig någon ro förrän jag når den plats där de två haven möts, hur länge jag än måste söka!" Men när de nådde platsen där de två haven möts, glömde de sin fisk och den tog sig fram till havet. Och sedan de hade gått ännu ett stycke sade [Moses] till sin tjänare: "Sätt nu fram vårt middagsmål; det har varit en ansträngande färd!"

[Tjänaren] sade: "Så besynnerligt! När vi begav oss till klippan där [för att vila] glömde jag bort fisken. Det kan bara ha varit Djävulen som fick mig att glömma den! Och den tog sig fram till havet; det är sannerligen märkligt!" [Moses] sade: "Detta är just den plats Vi söker!" Och så vände de tillbaka samma väg som de kom och fann en av Våra tjänare som Vi hade visat Vår nåd och låtit få del av något av Vår egen kunskap. Moses sade till honom: "Får jag följa dig så att du kan lära mig något av allt det som du har fått veta om rätt och orätt?" [Den vise mannen] svarade: "Du kommer inte att ha tålamod med mig!

Skulle du kunna stå ut med det som ligger utanför din erfarenhet?" [Moses] svarade: "Om Gud vill, skall du få se att jag har tålamod; och jag skall lyda dig i allt." [Den vise] sade: "Nåväl! Om du vill följa mig får du inte fråga mig om något [som jag företar mig] förrän jag [själv] för det på tal med dig." Så började de sin vandring och [kom till en strand där] de steg i en båt; och [den vise mannen] gjorde ett hål i den [och Moses] utropade: "Har du gjort ett hål i den för att de som går ombord skall drunkna? Du har sannerligen gjort något oerhört!"

Han svarade: ”Jag sa ju att du aldrig skulle ha tålamod med mig!” [Moses] sade: "Förlåt att jag glömde det och var inte för sträng mot mig!" Och de vandrade vidare till dess de mötte en ung man och [den vise] dödade honom, [varpå Moses] utropade: "Har du berövat en oskyldig människa livet, som inte gjort orätt mot någon annan? Du har sannerligen begått en oerhörd handling!" Han svarade: ”Jag sa ju att du aldrig skulle ha tålamod med mig!” [Moses] sade: "Om jag hädanefter skulle fråga dig om något, låt mig då inte stanna i ditt sällskap; hela skulden för detta skulle då falla på mig!"

Och de vandrade vidare tills de kom till en by och bad dess invånare om mat, men de visade sig ogästvänliga. Sedan fann de en mur som hotade att störta samman och som [den vise mannen] byggde upp. [Och Moses] utropade: "Hade du velat kunde du säkert ha fått ersättning för detta." [Den vise mannen] sade: "Här skiljs våra vägar. Men jag skall låta dig veta den rätta innebörden av det som du inte kunde bevittna [stillatigande].

Vad båten beträffar tillhörde den några fattiga män som hämtade sitt levebröd ur havet, och jag ville göra åverkan på den därför att de hotades av en kung, som med våld bemäktigade sig alla båtar han kunde få tag i. Med den unge mannen förhöll det sig så att hans föräldrar var troende, och vi hade all anledning att befara att han på grund av sin våldsamma framfart och sin gudlöshet skulle bli en tung börda för dem; vi hoppades därför att deras Herre i hans ställe skulle ge dem [en son] med bättre karaktär och som gav dem mera kärlek än han.

Och vad muren beträffar tillhörde den två faderlösa ungdomar i byn och under den låg en skatt begraven som var deras egendom. Deras far hade varit en rättrådig man och det var din Herres vilja att de, när de uppnått vuxen ålder, som en nåd från Honom skulle få gräva upp denna skatt. Ingenting av detta har jag gjort av egen drift. Där ser du innebörden av det som du inte [stillatigande] kunde bevittna." » Sura 18, 60-82

Denne Musa som färdades till Khidr är enligt dessa människor Musa ibn Mishka ibn Yusuf ibn Yaqub ibn Isak ibn Ibrahim al-Khalil, och följde dem i det vissa av dem som tar av deras lappar och överför från deras böcker, bland dem Nawf ibn Fidala al-Himyari ash-Shami al-Bakali, och han är damasken, och hans moder var Ka'b al-Ahbars hustru. Och det riktiga, mot vad det uppenbara av koransammanhanget antyder, och den sanna hadithens text som uttryckligen bestyrker varandra, är att han är Musa ibn Imran, Israels barns sällskap.

Al-Humaydi överförde till oss: Sufyan överförde till oss: Amr ibn Daynar överförde till oss: Said ibn Jubayr underrättade mig: jag sade till Ibn Abbas: Nawf al-Bakali gör gällande att Musa, Khidrs sällskap, inte är Musa, Israels barns sällskap. Allahs fiende har ljugit: Ubayy ibn Kab överförde att han hörde Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) säga: Musa reste sig som förkunnare bland Israels barn, man tillfrågade honom: vem är folkets kunnigaste? Jag. Allah klandrade honom därför för att han inte återförde vetskapen till Honom; Allah uppenbarade därför för honom: jag har en tjänare vid de två haven sammanflöde, han är mer kunnig än du.

O Herre, och hur skall jag nå honom? Ta med dig en fisk och lägg den i en korg, och där du förlorar fisken, där är han. Han tog därför en fisk och lade den i en korg och gav sig sedan av, och gav sig av med honom hans tjänare Youcha ibn Nun, till dess att när de kom till klippan lade de sina båda huvuden och sov. Och fisken rörde sig i korgen och gick ut ur den och föll i havet och tog sin väg i havet slingrande, och Allah återhöll från fisken vattnets flytande, den blev därför på den såsom en kapsel.

När han vaknade glömde hans sällskap att underrätta honom om fisken; de gav därför sig av resten av sin dag och sin natt till dess att när nästa dag kom sade Musa till sin tjänare: för oss vår frukost, ty vi har förvisso känt av denna färd av oss en trötthet. Och Musa fann inte prövningen förrän han passerat den ort Allah befallt honom, honom och hans tjänare: «har du sett när vi tog vår tillflykt till klippan? Jag glömde därför fisken där, och inget fick mig att glömma den annat än den onde djävulen att påminna dig om den, och den tog sin väg i havet, förundrande.» Han sade: fisken har en slingrande väg; detta är det vi sökte: «de återvände därför på sina spår, överskådande», till dess att de nådde klippan, och se, en man täckt av ett kläde. Musa hälsade honom: och vad är ditt land?

Friden: jag är Musa. Musa av Israels barn? Ja. Jag har kommit till dig för att du skall undervisa mig av det man undervisat dig i ledningen.

Musa, jag befinner mig på en vetskap av Allahs vetskapar som Allah undervisat mig och som du inte känner, och du befinner dig på en vetskap av Allahs vetskapar som Allah undervisat dig och som jag inte känner. Du skall finna mig, om Allah vill, tålmodig, och jag skall inte göra dig olydnad i någon befallning. Om du följer mig, förhör mig därför inte om något förrän jag gör dig omtalande om det. De gav därför sig av vandrande på havsstranden, passerade ett fartyg och talade till dem om att föra dem, och de kände igen Khidr och förde dem utan lön.

När de steg in i fartyget gjorde inte Khidr någon uppmärksamhet åt dem rivande en planke av fartygets plankor med mejseln: ett folk har fört oss utan lön, och jag har gjort mig förbittade på deras fartyg och borrat hål i det. Och Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: och var den första av Musa en glömska. Och kom en tätting och landade på fartygets kant och hackade i havet ett slag: min vetskap och din vetskap i Allahs vetskap är inget annat än vad denna tätting hackade av detta hav. Sedan gick båda ur fartyget, och medan båda gick på stranden iakttog Khidr en gosse som lekte med gossarna; Khidr tog därför hans huvud i sin hand och ryckte honom från sin hand och dödade honom.

Och Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: och detta är hårdare än det första. Och sade: omvänd. Och Khidr sade till sin hand, och sade Musa: stig upp; vi nådde dem, de födde oss inte: vi önskar att Musa varit tålmodig. Därför började Ibn Abbas recitera: och detta, och det.

Sedan överförde det också al-Bukhari, från Qutayba, från Sufyan ibn Uyayna, via sin liknande isnad: Musa gav sig ut, och med honom hans tjänare Youcha ibn Nun, och med dem båda fisken, till dess att de nådde klippan och slog läger vid den; Musa lade därför sitt huvud och sov. Sade Sufyan: och i hadithen annan än Amrs: och vid klippans ursprung en källa som kallas livet; inget når av dess vatten utan att bli levande. Nådde därför fisken vattnet av denna källa; den rörde därför på sig och smet ur korgen och gick in i havet: för oss vår frukost, så sade han. Och överförde hadithen, och landade en tätting på fartygets kant och doppade sin näbb i havet: min vetskap och din vetskap och skapelsernas vetskap i Allahs vetskap är bara måttet på vad denna tätting doppade sin näbb; och omtalade hadithens helhet.

Ibrahim ibn Musa överförde till oss: Hisham ibn Yusuf överförde till oss: att Ibn Jurayj underrättade dem: Ya'la ibn Muslim underrättade mig, och Amr ibn Daynar, från Said ibn Jubayr, den ene av dem är längre än sin kamrat, och den andre hörde jag honom överföra den från Said ibn Jubayr: vi var hos Ibn Abbas i hans hus när han sade: förhör mig. O Abu al-Abbas, Allah har låtit mig förlossa genom dig: i Kufa finns en hadithöverförande man, Nawf, som gör gällande att han inte är av Musa av Israels barn. Han sade: Allahs fiende har ljugit.

Och vad Ya'la beträffar sade Ibn Abbas: har överfört till mig Ubayy ibn Kab: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), omtalade en dag för folket till dess att ögonen flödade över och hjärtan blev vita och vände sig bort; grep honom därför en man: o Allahs sändebud, finns det på jorden någon mer kunnig än du? Nej. Allah klandrade honom därför för att han inte återförde vetskapen till Allah: snarare. O Herre, var då?

Vid de två haven sammanflöde. O Herre, gör mig ett tecken varmed jag skall veta det. Han sade: där fisken skiljer sig från dig. Ta en död fisk där du blåser in livet i den; han tog därför en fisk och lade den i en korg: bära dig inte annat än att underrätta mig om orten där fisken skiljer sig från dig.

«och när Musa sade till sin tjänare Youcha ibn Nun» är inte av Said ibn Jubayr. Och medan han var i en klippas skugga, på en ort där två källor flöt, när fisken slog till och Musa sovande: väck honom inte. Till dess att när han vaknade glömde han att underrätta honom, och fisken slog till till dess att den gick in i havet, och Allah återhöll från den havets flytande, således som dess kvarvarande i en sten, och gjorde mellan hans båda tummar och de båda fingrar som omger dem.

och Allah har skurit av dig prövningen; han underrättade honom. De återvände därför och fann Khidr: landet varifrån du kommer, fride? Vem är du? Jag är Musa.

Musa av Israels barn? Ja. Vad är då din sak? Jag har kommit till dig för att du skall undervisa mig av det man undervisat dig i ledningen.

Vid Allah, min vetskap och din vetskap gentemot Allahs vetskap är inget annat än som tog denna tätting med sin näbb från havet. Till dess att när de steg in i fartyget fann de små färjkarlar som för folket från denna strand till den andra strandens folk: den duglige tjänaren? Sade: «Musa, borrade du hål i den för att drunkna dess folk? Du har förvisso fört något monstruöst.

»Han sade: sa jag dig inte att du inte skall kunna vara tålmodig med mig? Den första var en glömska och den medelstående ett villkor. Sade Said: han fann gossar leende och tog en vacker otrogen gosse och lade honom och slaktade honom sedan med kniven. Han sade: «har du dödat en ren själ utan att den själ» har gjort det klandervärda.

En ren gosse. De gav därför sig av och fann på den en mur som hotade att rasa; han rätade upp den. Jag anser att Said har sagt: han strök den med sin hand och den blev rakt. Han sade: om du velat hade du tagit åt dig en lön för den.

Sade Said: en lön som vi åt, och bakom dem reciterade Ibn Abbas den: kungen som tar vart fartyg med våld; när han passerar i närheten av det lämnar det med sin brist, och när de passerat reparerar de det och gagnar av det. Stoppa igen den med en tråd: med beck. «har du dödat en ren själ» de båda är av honom mer barmhärtiga mot den än genom den första som Khidr dödade. Och har gjort gällande annan än Said ibn Jubayr att de båda ersattes med en tjänarinna: det är en tjänarinna.

Och al-Bukhari överförde det, och Abd ar-Razzaq överförde det, från Mamar, från Abu Ishaq, från Said ibn Jubayr, från Ibn Abbas: Musa predikade för Israels barn: ingen är mer kunnig inför Allah och Hans befallning än jag. Befallde därför att denna man skulle framställas; och omtalade av samma ord som det föregående.

Och så överförde det Muhammad ibn Ishaq, från al-Hasan ibn Amara, från al-Hakam ibn Utayba, från Said ibn Jubayr, från Ibn Abbas, från Ubayy ibn Kab, på Allahs sändebuds (Allahs fred och välsignelser vare med honom) vägnar, av samma ord som det föregående också, och al-Awfi överförde det från honom i mawquf-form.

Och az-Zuhri sade, från Ubayd Allah ibn Abd Allah ibn Utba, från Ibn Abbas: att han tvistade, han och al-Harr ibn Qays ibn Hisn al-Fizari, om Musas sällskap: han är Khidr. Passerade dem båda Ubayy ibn Kab; kallade på honom Ibn Abbas: jag tvistar, jag och min kamrat, om Musas sällskap som begärde vägen till att träffa honom: har ni hört från Allahs sändebud om honom något? Ja, och omtalade hadithen; och vi har framställt i detalj denna hadiths vägar och dess texter i kommentaren till suran al-Kahf, och pris och tack tillhör Allah.

«och vad muren beträffar tillhörde den två gossar som var föräldralösa i staden, och under den tillhörde dem en skatt, och deras far var duglig; din Herre ville därför att de når sin mognad och tar ut sin skatt, en barmhärtighet av din Herre. Och jag gjorde inte det av egen initiativkraft; detta är tolkningen av det du inte kunnat vara tålmodig med.»

Och de båda var Asram och Sarim, Kashishas söner. Det var guld, säger Ikrima. En skatt, säger Ibn Abbas. Och det troligaste är att det var en tavla av guld, nedskriven i den en skatt.

Abdallah ibn Muhammad ibn Salam överförde till oss: Bishr ibn al-Mundhir överförde till oss: al-Harith ibn Abd Allah al-Yahsubi överförde till oss, från Ayyash ibn Abbas al-Ghassani, från Ibn Hujayra, från Abu Dharr: den skatt Allah omtalar i Sin bok är en tavla av massivt guld: jag förundrar mig över den som intygar föreskriften hur han tröttas, och jag förundrar mig över den som omtalar elden och sedan skrattar, och jag förundrar mig över den som omtalar döden och sedan är okännande; ingen gudom finns utom Allah. Och så har det överförts från al-Hasan al-Basri och Omar, Ghafras frigjorda, och Jafar as-Sadiq, av samma ord. Och deras far var duglig; och det har sagts att han var den sjunde, den tionde. Och vid varje uppskattning finns i det en antydan att den duglige mannen bevaras i sin avkomma; Allah är den från vem man söker hjälp.

Och Hans ord «en barmhärtighet av din Herre» är ett bevis att han var profet och att han inte gjorde någon sak av egen initiativkraft utan på sin Herres order: sändebud och värdighetsman. Och märkligare: han var en ängel. Och märkligare än så har sagt den som säger: han är Faraos son. Han är Dihhaks son som regerade världen tusen år.

Säger Ibn Jarir, och på vad majoriteten av Bokens folk är: att han var i Afriduns tid. Han var i Dhi al-Qarnayns täten, den om man säger att han var Afridun, och Dhi al-Firs är den som var i den trogne vännens tid. Och de har gjort gällande att han drack av livets vatten och blev därför evig och lever kvar till nu; han är av efterkomlingen av vissa av dem som trodde på Ibrahim och utvandrade med honom från Babyloniens land; hans namn Malkan: Irmia ibn Hilqiya: han var profet i Sabasab ibn Lahrasabs tid; mellan Afridun och Sabasab fanns långa epoker som ingen av släktforskningens lärda ignorerar.

Säger Ibn Jarir: och det riktiga är att han var i Afriduns tid och fortsatte leva till dess att Musa träffade honom, och Musas profetvärdighet var i Manouchehrs tid, som är av Irij ibn Afriduns efterkomling, en av persernas konungar, och åt honom tillhörde kungamakten efter hans farfar Afridun på grund av hans förbund, och han var rättvis, och han är den förste som grävde dike och den förste som gjorde i vart by en dehqan, och hans kungamakts varaktighet var nära hundra och femtio år. Han var av Isak ibn Ibrahims efterkomling. Och om honom har omtalats vackra tal och nyttiga, vältaliga ord som bländar förnuftet och förlorare åhöraren, och det antyder att han är den trogne vännens efterkomling, och Allah vet bäst.

«och när Allah tog profeternas förbund om det Vi gett er av bok och visdom, och sedan ett sändebud kom till er som intygar det ni har, måste ni tro på honom och bistå honom. Han sade: håller ni med?»

Allah tog därför vare profets förbund om att han tror på den som kommer efter honom av profeter och bistår honom; om Khidr var levande i hans tid skulle det inte vara honom tillåtet annat än att följa honom och gå honom till mötes och åta sig hans bistånd, och han vore bland dem som står under hans fana på Badrs dag, såsom under den var Jibril och änglarnas härskare. Och att Khidr är profet är sanningen, eller sändebud såsom det sagts, eller ängel i det som omtalats; och vad han än är är Jibril änglarnas chef och Musa är mer ädel än Khidr, och om han var levande vore det honom obligatoriskt tron på Muhammed och hans bistånd; hur skulle det då vara, om Khidr är en helgonföljare, såsom många grupper säger, att han är mer värd att ingå under sändebudsgärningens generalitet, och mer värd än så.

Och det har inte överförts i någon hasan-hadith, snarare inte heller någon svag att stöd sig på, att han någon dag kom till Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) eller samlades med honom; och det som omtalats av tröstens hadith om honom, även om al-Hakim överfört den, är dess isnad svag, och Allah vet bäst. Och vi skall göra Khidr till en separat biografi efter detta.

Det befallde Musa att gå ut med sitt folk, och han gav därför ut med dem om natten; när Farao kom på morgonen och såg att de gått sände han till städerna samlare och förföljde dem med en talrik och stor armé: när Min tjänare Musa slår havet med sin stav klyvdes det i tolv delar till dess att Musa och dem med honom passerade, och stängde sig sedan över det som blev kvar därefter av Farao och hans anhängare. Och Musa glömde slå havet med staven och kom till havet och bakom honom en kedja, av fruktan att Musa skulle slå havet med sin stav medan han är okännande och bli således olydig emot Allah.

När så de båda härarna såg varandra och närmar sig varandra: «vi är förvisso ikomna», gör det som befallts dig av din Herre, ty han har inte ljugit och du har inte ljugit: min Herre har lovat mig: när jag kommer till havet skall det klyvas i tolv delar till dess att jag passerar det; och erinrade han sig sedan staven och slog havet med sin stav när Faraos första soldater närmade sig Musas sista soldater, och havet klyvdes såsom hans Herre befallt honom och såsom Han lovat Musa. När Musa och hans följeslagare alla korsade havet och Farao och hans följeslagare gick in i det stängde sig havet över dem såsom det befallts. När Musa korsat: vi fruktar att Farao inte har drunknat och att vi inte tror på hans förlust. Han åkallade därför sin Herre, och Han lät honom komma ut med sin kropp, till dess att de enades om hans förlust.

Sedan passerade de sedan framför ett folk som hängav sig åt sina afgudar: «de sade: Musa, gör oss en gudom såsom de har gudar. Han sade: ni är ett okunnigt folk; detta av dem är förstört, det de befinner sig på, och falskt, det de gör.» Ni har sett lärdomar och hört det som räcker er och passerat; Musa lät dem därför slå läger vid en plats och sade: lyd Harun, ty jag har lämnat honom som efterträdare över er, och jag går till min Herre. Och han fastställde åt dem trettio dagar för att återvända till dem; när han kom till sin Herre och ville

tala med Honom under de trettio nätterna och han fastade dem om natten och om dagen och han avskydde att tala med sin Herre medan det fanns i honom fastarens muns andedräkt tog Musa något av jordens växtlighet och tuggade det: har jag inte brutit fastan? Och Han vet bäst vad som var: o Herre, jag har avskytt att tala med Dig utan att min mun är till den behagliga doften. Musa, vet du inte att fastarens muns andedräkt är behagligare än myskens doft? Återvänd därför och fasta tio nätter till, och kom sedan till Mig.

Musa gjorde därför det hans Herre befallt honom. När Musas folk såg att han inte återvände till dem inom tidsfristen missnöjde det dem: ni har gått ut ur Egypten, och Faraons folk har hos er förvaringar och lån, och ni har hos dem detsamma, och jag ser att ni hämtar tillbaka det som är ert hos dem, och det är mig inte tillåtet en förvaring ni anförtrott eller ett lån, och vi återlämnar inte åt dem något av det och behåller det inte åt oss själva. De grävde därför en grop och befallde vart folk att kasta i den vad de hade av det, av bagage eller prydnad. Sedan tände de eld i den och brände det: att det inte vore vare sig åt oss eller åt dem.

Och Samiri var av ett folk som dyrkade kor, grannar åt Israels barn, och var inte av Israels barn; han gav därför ut med Musa och Israels barn när de gav ut; det beslutades åt honom att han skall se ett spår och ta av det en handfull; han passerade framför Harun: Samiri, kastar du inte det som är i din hand? Och han höll det och det såg ingen under allt detta: detta är en handfull av sändebudets spår som lät er korsa havet, och jag kastar det inte för intet annat än att jag åkallar Allah när jag kastar den, för att bli det jag vill. Han kastade därför den och åkallade honom Harun: jag vill att den skall vara en kalv. Och samlades vad som var i gropen av bagage eller prydnad eller mässing eller järn,

och det blev en ihålig kalv utan ande i sig, havande ett tjut.

Nej, vid Allah, aldrig hade den någon röst, bara vinden gick in genom dess bakdel och utgick från dess mun, och denna röst var av det. Israels barn skingrade sig därför i grupper: Samiri, vad är detta, och du är mer kunnig om den? Detta är er herre, men Musa har förirrat sig från vägen. Vi förnekar det inte förrän Musa återvänder till oss, ty om den är vår Herre skulle vi inte ha förlorat den eller varit oförmögna den dag vi såg den, och om den inte är vår Herre följer vi Musas ord: detta är den onde djävulens verk och är inte vår Herre, och vi tror inte på den och tror inte på den.

Och en grupp dracks i deras hjärtan sanningen av vad Samiri sade om kalven, och de manade ut förnekandet av honom: «mitt folk, ni är förvisso prövade av den, och er Herre är den Barmhärtigaste». Detta är det inte: varför lovade Musa oss då trettio dagar och svik oss sedan? Här är fyrtio dagar förgångna; hans Herre har haft fel, och han söker den och förföljer den. När Allah talade med Musa och sade honom det Han sade underrättade honom om vad hans folk träffat efter honom; han återvände därför till sitt folk i vrede, besviken, och sade dem det ni hört i Koranen, och tog sin broders huvud och drog det till sig och kastade tavorna i vrede.

Sedan accepterade han sin broders ursäkt och begärde förlåtelse åt honom; vände han sig därför mot Samiri: vad drev dig till vad du gjorde? «jag tog en handfull av sändebudets spår, och jag såg den, och den er förslöjad; jag kastade därför den, och så tjusade min själ mig.» «han sade: gå därför; du skall ha i livet att säga: rör mig inte, och du har en tidsfrist du inte bryter, och skåda mot din gudom som du varit hängiven åt; vi skall bränna den och sedan stöta ut den i vågen, utstött.» Och om den hade varit en gudom hade vi inte frigjorts från den således; Israels barn enades därför om prövningen och gladdes dem vars åsikt i den var som Haruns åsikt: Musa, begär åt oss att Han öppnar oss en omvändelsens dörr som vi gör, och att det förlåts vad vi gjort.

Musa utvalde därför sitt folk av sjuttio män för det, icke försummande det goda: Israels barns elit och dem som inte delat i kalven; han gav sig av med dem och begär åt dem omvändelsen, och jorden skalv med dem. Allahs profet skämdes därför av sitt folk och av sin deputation när Han gjorde med dem vad Han gjorde: «Herre, om Du hade velat hade Du utplånat dem tidigare, och mig; utplånar Du oss för vad de dåraktiga av oss gjorde?» Och bland dem var den vars Allah visste vad Han utgöt i hans hjärta av kärlek till kalven och tro på honom; därför skalv jorden med dem: «och min barmhärtighet har omfattat allting; Jag skall beskriva den åt dem som är gudfruktiga och giver allmosan, och dem som tror på Våra tecken, dem som följer sändebudet, den okunniga profeten, att de finner nedtecknat hos sig i Tora och Evangeliet.»

O Herre, jag har begärt av Dig omvändelsen för mitt folk: Din barmhärtighet har Du beskrivit åt ett folk annat än mitt folk; ah, om Du hade förskjutit mig till dess att Du låter mig gå ut i denna mans samfund, den barmhärtige. Deras omvändelse är att varje man dödar den han träffar av fader och son och dödar honom med svärdet, utan att bry sig om vem som dödas på denna ort. Och dem gjorde omvändelse, vars förhållande var dolt för Musa och Harun och vars Allah kände av deras fel; de erkände dem därför och gjorde det de befallts, och Allah förlät åt dråpsmannen och åt den döde.

Sedan gick Musa med dem, riktande sig mot det heliga landet, och tog tavorna efter att vreden stillats från honom, och befallde dem det han befallde av bördor, och det betungade dem och de vägrade underkasta sig det; Allah höjde därför över dem berget som en baldakin och närmade sig dem till dess att de fruktade att det skulle falla över dem; de tog därför Boken med sina högra händer medan de skådade åt sidan mot berget, och Boken i deras händer och de bakom berget, av fruktan att den skall falla över dem. Sedan gick de till dess att de kom till det heliga landet och fann en stad där var ett folk av jättar, skapat av en underlig skapelse, och omtalades av deras frukter en sak underlig, av deras storhet: «Musa, det finns i den ett folk av jättar; ingen kapacitet åt oss inför dem, och vi går inte in i den medan de finns i den; om de går ut ur den går vi in i den.» Sade två män av dem som fruktade: har han så läst den?

Ja, av jättar; de trodde på Musa och gav sig ut mot honom: vi är mer kunniga om vårt folk; om ni inte fruktar annat än vad ni sett av deras kroppar och deras antal har de inga hjärtan och har inget skydd; gå därför in till dem genom porten; när ni går in i den skall ni vara överordnade. De båda var av Musas folk. «De sade: Musa, vi går aldrig in i den medan de finns i den; gå därför du och din Herre och strid; vi sitter här.

»De vred Musa därför och han bad mot dem och kallade dem förderfvidrottande och hade inte badat mot dem före det för det han sett av dem av olydnad och av deras onda, till denna dag; Allah bönhörde därför hans bön och kallade dem såsom han kallade dem, förderfvidrottande, och förbjöd dem fyrtio år; de skall kringflacka i landet; de reser sig varje morgon och går utan boning åt dem; och skuggade sedan molnet dem i det kringflackande och lät mannan och vaktlarna komma ner över dem och gjorde åt dem kläder som inte slits och inte blir smutsiga och gjorde mellan deras skulderblad en fyrkantig sten och befallde Musa att slå den med sin stav; det sprängde därför ut av den tolv källor, i varje riktning tre källor, och lät varje stam känna sin källa som de dricker av; de lämnar därför inte sitt läger utan att finna denna sten på orten där den var föregående kväll.

Ibn Abbas höjde denna hadith till Profeten, och jag finner det sant av mig själv, att Muawiya hörde Ibn Abbas berätta denna hadith och förnekade honom att kopten som angav åt Musa den dödes sak som dödat, hur skulle han anmäla den medan den inte var känd och honom bara syntes israeliten som bevistade den? Ibn Abbas blev därför vred och tog Muawiyas hand och gav sig av med honom till Sad ibn Malik az-Zuhri: o Abu Ishaq, kommer du ihåg dagen då Allahs sändebud berättade oss om Musas döde som dödat av Faraos släkt? Var det israeliten som angav honom eller kopten? Det är kopten som angav honom av vad han hörde av israeliten som bevittnade den och bevistade den.

Så överförde imamen an-Nasai det, och Ibn Jarir överförde det och Ibn Abi Hatim i sina kommentarer, ur Yazid ibn Haruns hadith; och det troligaste, och Allah vet bäst, är att den är mawquf, och att den är marfu är föremål för prövning, och det mesta av den är mottaget från de israelitiska berättelserna, och det finns i den något av ett litet uttryckligt av dess höjande under talets gång och i en del av vad den innehåller prövning och underlighet; och det mesta är Ka'b al-Ahbars tal, och jag hörde vår shejk Hafiz Abu al-Hajjaj al-Mizi säga det, och Allah vet bäst.

Tidenstältets upprättande i Musas tid

Allah befallde Musa att göra ett tält av musa-trä och av boskapens hudar och av fårens ull och befallde att det skulle prydas med färgad sidenty och guld och silver enligt utförliga modaliteter hos Bokens folk, och det har tio draperier, vars längd är tjugoocho alnar och dess bredd fyra alnar, och det har fyra portar och kanter av siden och av färgat damask, och i det hyllor och plattor av guld och silver, och varje vinkel har två portar och andra stora portar och draperier av färgad siden, och annat än dess omtalande är långt, och att göra en kista av musa-trä, vars längd är två och en halv aln och dess bredd två alnar och dess höjd en och en halv aln, och att den skall kläs med rent guld på dess inre och dess yttre, och den har fyra ringar vid dess fyra vinklar, och på dess båda kanter två kroub av guld; de menar: beskrivningen av två änglar med vingar, och de vända mot varandra; det gjorde en man vid namn Bassaliyal.

Och Han befallde honom att göra ett bord av musa-trä, dess längd två alnar och dess bredd en och en halv aln, havande en kant av guld och en krona av guld med uppbörd kant, med en guld krona, och fyra ringar av dess sidor av guld; man instoppar i dem såsom granatäpplen av trä överdraget med guld, och gör fat och sållar och bägare på bordet och gör en ljusstake av guld i vilken man sätter sex rör av guld, på varje sida tre, på varje rör tre bägare, och att det skall finnas i ljusstaken fyra lampor och att de, den och alla dessa kärl, skall vara av ett kvintal guld; Bassaliyal gjorde också det och honom som gjorde altaret också, och de upprättade detta tält på deras års första dag, som är vårens första dag, och upprättade vittnesbördsarken, som är, och Allah vet bäst: «ett tecken på hans kungamakt är att arken kommer till er, där finns er Herres ro och en kvarlåpenhet av det Musas släkt och Haruns släkt lämnade, bärandet av änglar; det finns i det ett bevis åt er om ni är troende» (Sura 2, 248)

Och denna avdelning har utförts mycket långt i deras bok, och i den deras lagar och deras domar, och beskrivningen av deras offergåva och dess modalitet, och i den att tidenstältet existerade före deras dyrkan av kalven, som föregår deras ankomst till Bayt al-Maqdis, och att det var åt dem såsom Ka'ba; de bad i det och mot det och närmar sig det, och att Musa, när han gick in i det, stannade de vid det och kom ned pelaren av molnet vid dess port, och de kastade sig då ned fallande på ansiktet åt Allah, och Allah talade med Musa genom denna molnpelare, som är ett ljus, och Han tilltalade honom och tog honom i hemlighet och befallde honom och förbjöd honom, och han stod upprätt nära kistan, orörlig mot det som finns mellan de båda kroub; när talet fullbordades underrättade han Israels barn om det Allah uppenbarat för honom av befallningar och förbud, och när de tog honom som domare i något han inte hade något av från Allah, kom han till tidenstältet och stannade vid kistan och gjorde sig orörlig mot det som finns mellan dessa båda kroub; talet kom honom därför med vad det innehåller av dom av denna konsultation.

Och detta var föreskrivet åt dem i deras tid, jag menar användandet av guld och färgad siden

och pärlor i deras tempel och på deras böneort; vad vår lag beträffar, nej, men vi har förbjudits moskéernas utsmyckning och deras dekorering, för att de bedjande inte skall upptagas, såsom Omar ibn al-Khattab sade till den han anförtrott dess byggande: bygg åt folket det som innehåller dem och skydda dig från rött och gult, för att du inte skall förföra folket; du skall dekorera den såsom judarna och de kristna dekorera sina kyrkor.

Och det hör till ärandet och vördnaden och transcenderandet; detta samfund är inte likt dem före dem av nationerna; Allah har samlat deras uppmärksamhet i deras bön på riktandet mot Honom och vändandet mot Honom och har skyddat deras blickar och deras tankar från upptagandet och meditationen av annat än det de är upptagna av, den enorma dyrkan; pris och tack tillhör Allah.

Och detta tidenstält var hos Israels barn i det kringflackande; de bad mot det, och det var deras qibla och deras Ka'ba, och deras imam var Allahs samtalspartner Musa, och offret i täten hans bror Harun.

När Harun dog och sedan Musa fortsatte Haruns söner det som tillkom deras far av offergävans sak, och det är hos dem till i dag, och åtog sig profetvärdighetens bördor efter Musa och sakens förvaltning efter honom hans tjänare Youcha ibn Nun, han som lät dem gå in i Bayt al-Maqdis, såsom hans framställning skall komma.

Och saken här är att när hans hand fastställde sig över Bayt al-Maqdis upprättade de detta tält på Bayt al-Maqdis klippa, och de bad därför mot det; när deras bön slocknade mot dess ort, som är klippan, varför den var profeternas efter honom qibla till Allahs sändebuds (Allahs fred och välsignelser vare med honom) tid, och Allahs sändebud bad mot den före hijra och ställde Ka'ba framför sig; när han utvandrade befalldes honom bönen mot Bayt al-Maqdis i sjutton månader, och vändes sedan qiblan mot Ka'ba, som är Ibrahims qibla, i Sha'ban av år två, vid asr-bönens tid snarare än dhuhr-bönens, såsom vi har utfört på dess ort: «de dåraktiga bland folket skall säga: vad har vändt dem från deras qibla som de befann sig på», till Hans ord: «vi ser förvisso ditt ansiktes vändande mot himlen; Vi skall därför vända dig mot en qibla som behagar dig; vänd därför ditt ansikte mot den heliga moskén» (Sura 2, 144)

Historien om Qarun med Musa

« Qaarun hörde till Moses folk men han uppträdde övermodigt mot dem [alla]. Vi hade nämligen skänkt honom sådana rikedomar att hans skattkistor skulle ha känts tunga till och med för tio starka män eller ännu fler. Och hans landsmän sade till honom: "Skryt inte [med dina rikedomar]; Gud älskar inte skrävlare! Sträva med det som Gud har gett dig efter det eviga livets goda utan att försumma din del av det världsliga! Och gör gott mot andra såsom Gud har gjort gott mot dig, och stör inte ordningen på jorden och sprid inte sedligt fördärv; Gud är inte vän av dem som stör ordningen på jorden och fördärvar sederna."

Han svarade: "Det [jag äger] har jag fått tack vare mina kunskaper [och min klokhet]." Visste han inte att Gud har låtit tidigare släkten gå under, som ägde mera makt och samlat större [rikedomar] än han? Men de obotfärdiga, trotsiga syndarna behöver inte tillfrågas om sina synder. Och [när] han gick ut bland folket i hela sin ståt, sade de som [bara] hade det jordiska livet för ögonen: "Tänk om vi fick [äga] vad Qarun har fått [äga]; han har verkligen gynnats av turen!"

Men de som hade fått del av kunskap sade: "Arma stackare! [Ni inser inte att] för den som tror och lever rättskaffens är Guds belöning vida bättre [än det som ni kan vinna i detta liv]; men denna [belöning] vinner ingen utom den som visar tålamod och uthållighet." Och så lät Vi jorden uppsluka honom och hans hus, och ingen anhängarskara fanns till hands, som kunde rädda honom undan Guds [straff] och han kunde inte hjälpa sig själv.

Och nästa morgon sade de som dagen innan hade önskat vara i hans ställe: "Hur kunde vi [förbise] att Gud ger den Han vill av Sina tjänare riklig och [den Han vill] knappare utkomst! Utan Guds nådiga beskydd, skulle vi [också] ha uppslukats av jorden. Hur kunde vi [tvivla på] att det skall gå illa för dem som förnekar sanningen!" De eviga boningarna skall Vi skänka dem som inte strävar efter makt och ära på jorden eller försöker störa ordningen och fördärva sederna där - den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud. » Sura 28, 76-83

Al-Minhal ibn Amr överförde till oss, från Said ibn Jubayr, från Ibn Abbas: Qarun var Musas kusin, och likaledes sade Ibrahim an-Nakhai och Abdallah ibn al-Harith ibn Nawfal och Sammak ibn Harb och Qatada och Malik ibn Dinar och Ibn Jurayj: det är Qarun ibn Yashhar ibn Qahith och Musa ibn Imran ibn Qahith, och det är de flesta av de lärda folken ord att han var Musas kusin, och Ibn Ishaqs ord att han var Musas morbror har förkastats; och han kallades an-Nawwar för sin rösts skönhet i Tora, men Allahs fiende gjorde inte annat än låtsas, såsom Samiri låtsade, och förnekandet utplånade honom för hans egendoms överflöd; han tillfogade sina kläder en alns längd av högmod mot sitt folk, och Allah, den Höge, har omtalat hans skattars riklighet till dess att deras nycklar tyngde på bärandet av en här av mycket starka män; de var av läder och bars på sextio mulor, och Allah vet bäst.

«gläd dig inte; Allah älskar inte de glada», det vill säga: gläd dig inte över det som getts dig och bliv inte högmodig mot andra; rikt din strävan till att förvärva Allahs belöning i den sista boningen, den är bättre och mer bestående, och därmed «och glöm inte din andel av världen», det vill säga: hämta av den genom din egendom det Allah gjort dig tillåtet och njut åt dig själv av de goda, tillåtna njutningarna: «och var god såsom Allah varit god emot dig», det vill säga: var god emot Allahs skapelse såsom Allah, deras Skapare och Formgivare, varit god emot dig: «och sök inte fördärv på jorden», det vill säga: tillfoga dem inte ont och fördervä dem inte, annars konfronterar du motsatsen till det du befallts om emot dem, och Han bestraffar dig och tar tillbaka det Han gett dig: «Allah älskar inte de fördärvliga.»

Hans svar åt sitt folk på detta rätta och vältaliga råd var därför: jag behöver inte använda det ni omtalat eller det ni pekat på; Allah har inte gett mig detta annat än för Sin vetskap att jag förtjänar det och att jag är det värdig, och att om jag inte var älskad av Honom och täckt nära Honom skulle Han inte ha gett mig det Han gett mig. «Visste han inte att Allah utplånat före honom generationer som var starkare än han i kraft och mer överflödande i högar, och de brottsliga tillfrågas inte om deras synder», det vill säga: Vi har utplånat de förflutna nationerna för deras synder och deras fel, de som var starkare än Qarun i kraft och mer överflödande i egendomar och barn; och om hans tal vore riktigt skulle Vi inte bestraffa någon som var rikare än han, och hans egendom skulle inte vara ett bevis på Vår kärlek till honom och Vår omsorg om honom: «och det är inte era egendomar eller era barn som förer er nära Oss i närhet, endast den som tror och gör gott.

»«Räknar de med det varmed Vi utsträcker dem av egendomar och barn att Vi skyndar åt dem i de goda; nej, de känner inte det.» «Mig har getts detta för en vetskap i mig.»

Och vad den som gör gällande att avsikten därmed är att han kände alkemin verk beträffar, eller att han memorerade det högsta namnet och använde det i egendomarnas samlande, är det inte riktigt; alkemin är en illusion och en färgning som inte förvandlar realiteterna och inte liknar Skaparens verk, och genom det högsta namnet höjs inte den otrognes bön emot det, och Qarun var otrogen i det inre och hycklare i det uppenbara, och hans svar åt dem därigenom är inte riktigt på denna uppskattning, och mellan de båda talen finns ingen förbindelse kvar; och vi har förtydligat det i vår bok, och Allah tillhör lovet.

«Han gav därför sig ut mot sitt folk i sin prydnad»: många exegeter har omtalat att han gav ut i stor prydnad av kläder och vagnar och tjänare och följe; när dem som förhärligar jordelivets glans såg honom önskade de vara som han och begärde efter honom för det han bar och ägde; när de kunniga med den rätta förståndet hörde deras tal, de asketiska insiktsfulla: «ve er; Allahs belöning är bättre åt den som tror och gör gott», det vill säga: Allahs belöning i den sista boningen är bättre och mer bestående och mer ädel och högre: «och den når inte annat än de tålmodiga», det vill säga: rikta inte detta råd och detta tal och denna upphöjda strävan mot den sista, höga boningen, i förhållande till denna låga världs glans, annat än den vars hjärta Allah lett och vars bröst han stärkt och vars ande han stöttat och vars önskan han realiserat; Allah älskar den penetrerande blicken vid tvivlens ankomst och den fullständiga anden vid lidelsernas ankomst.

«Vi lät därför honom och hans boning sjunka i jorden; han hade då ingen här som hjälpte honom emot Allah, och han hörde inte till dem som hjälps.»

När den Höge omtalat hans uttåg i hans prydnad och hans utrustning i den och hans stolthet mot sitt folk genom den: «Vi lät därför honom och hans boning sjunka i jorden.»

Såsom al-Bukhari överförde det ur az-Zuhris hadith, från Salim, från hans far, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom): en man släpade sin izar; när han lätts sjunka med honom sjunker han i jorden till uppståndelsens dag. Sedan överförde al-Bukhari det ur Jarir ibn Zayds hadith, från Salim, från Abu Hurayra, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), likaledes.

Och det har omtalats från Ibn Abbas och as-Suddi att Qarun gav en prostituerad kvinna pengar på villkoret att hon sade till Musa (fred vare med honom): du har gjort mig denna och denna sak; hon sade honom därför det, och han drabbades därför av sorg och bad två rak'a: vem har antydt dig det och vad drev dig till det? Hon omtalade att Qarun är den som drev henne till det, och han begärde förlåtelse åt Allah och gjorde omvändelse till Honom; vid det föll Musa ned fallande på ansiktet åt Allah och bad Allah mot Qarun: jag har förvisso befallt jorden att den lyder dig i den; Musa befallde därför jorden att den sväljer honom och hans boning, och det blev det, och Allah vet bäst. Qarun, när han gav sig ut mot sitt folk i sin prydnad och passerade med sitt tåg och sina mulor och sina kläder på Musas (fred vare med honom) plats, och påminde sitt folk om Allahs dagar, och när folket såg honom vände många folks ansikten och betraktade mot honom; Musa kallade honom därför: vad drev dig till det?

Han sade: Musa, om du har företräde över mig genom profetvärdigheten har jag haft företräde över dig genom det goda, och om du vill skall du ge dig ut och åkallan mot mig och jag åkallar mot dig. Han gav sig ut och Qarun gav ut med sitt folk; Musa sade honom: du åkallar eller jag åkallar? Jag åkallar. Qarun åkallade därför och blev inte bönhörd. Musa: jag åkallar? Ja: o Allah, befalla jorden att den lyder mig i dag; jag har förvisso befallt: o jord, ta dem; den tog dem till deras fötter, och sade sedan: ta dem; den tog dem till deras knän, sedan till deras skuldror; närma er med deras skattar och deras egendomar; den närmar sig med dem till dess att de skådade den, och sedan antydde Musa med sin hand: gå ur, Lawis söner; jorden jämnades ut med dem; de låtsas sjunka varje dag en gång till uppståndelsens dag, de lätts sjunka till den sjunde jorden; och många exegeter har omtalat här många israelitiska berättelser, vi har medvetet vänt oss från dem och lämnat dem.

«Han hade då ingen här som hjälpte honom emot Allah, och han hörde inte till dem som hjälps»; han hade ingen hjälpare av sig själv eller av andra; han hade då ingen kraft och ingen hjälpare. Och när det drabbade honom det som drabbade honom av sjunkandet och egendomarnas försvinnande och boningens ruin och själens död och familjens och olyckans ångrade dem som hade önskat såsom det gavs honom och tackade Allah, den Höge, som styr sina tjänare såsom Han vill av den vackra, bevarade styrningen: «om inte Allah hade täckt oss av Sin nåd hade Han låtit oss sjunka; nej, de otrogna lyckas inte», och «nej» med betydelsen av «har du inte sett att», och det är ett vackert tal ur betydelsens perspektiv, och Allah vet bäst.

Sedan underrättar den Höge: «den sista boningen», och den är fastställandets boning, och den är boningen där den som får den avundas och den som berövas den tröstas; den är bara beredd åt «dem som inte vill upphöjelse på jorden eller fördärv»; upphöjelsen är högmodet och stoltheten och arrogansen och förskönandet, och fördärvet är de beständiga och överförande olydnadernas verk, att ta folkens egendomar och förder-vä deras liv och tillfoga dem ont och inte vara dem uppriktig: «och utgången är för de gudfruktiga.»

Och Qaruns historia är denna: «Vi lät därför honom och hans boning sjunka i jorden»; boningen är uppenbar i byggandet, och den kan vara sedan i det kringflackande, och boningen betyder lägret där tälten upprättas: o Abblos boning, tala med bagaget, och o min blindhet, på morgonen, Abblos boning, underkasta dig, och Allah vet bäst.

«Och Vi har visst sänt Musa med Våra tecken och en uttrycklig myndighet till Farao och Haman och Qarun; de sade: trollkarl, lögnare.» Och den Höge har sagt i en sura, efter omtalandet av Aad och Thamud: «och Qarun och Farao och Haman; Musa kom dem förvisso till del med bevisningarna, men de var högmodiga på jorden och var inte de förekommande; Vi grep var och en för hans synd; av dem dem över vilka Vi sände stenregnet och av dem dem grep skräcket grep och av dem dem Vi lät jorden sjunka och av dem dem Vi drunknade, och Allah var inte dem orättvisa, utan de var sig själva orättvisa» (Sura 29, 39). Den som lätts sjunka i jorden är därför Qarun, såsom föregått, och den som drunknade är Farao och Haman och deras båda härar; de befann sig i förirrande.

Abu Abd ar-Rahman överförde till oss: Said överförde till oss: Kab ibn Alqama överförde till oss, från Issa ibn Hilal as-Sadafi, från Abdallah ibn Amr, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), att han en dag omtalade bönen: den som bevarar den har för honom ljus och bevis och räddning på uppståndelsens dag, och den som inte bevarar den har inte ljus och inte bevis och inte räddning, och han skall på uppståndelsens dag vara med Qarun och Farao och Haman och Ubayy ibn Khalaf; Ahmad allena har överfört det.

Musas förtjänster, hans egenskaper och hans död

« OCH MINNS [vad] denna Skrift [har att säga om] Moses. Han var en av de utvalda, Guds sändebud [och] profet. Vi kallade på honom från berget Sinais högra sida och drog honom intill Oss i en hemlighetsfull gemenskap; och i Vår nåd gav Vi honom [som medhjälpare] hans broder Aron [och kallade honom till] profet. » Sura 19, 51-53

«Han sade: Musa, Jag har utvalt dig över folken med Mina budskap och mitt tal.» Och föregått av Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom): särskilj mig inte över Musa; folket skall svimma på uppståndelsens dag, jag skall vara den förste att vakna; jag finner Musa gripande Tronens pelare; jag vet inte, svimmade han före mig eller skonades jag från Turs svimning; och vi har omtalat att detta från Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) hör till ödmjukheten och anspråkslösheten, och i annat fall är det Allahs böner och hans hälsning över honom, profeternas sigill och Adams söners herre i världen, och den andre förvisso beslutad utan att fördra motsatsen.

«Vi har uppenbarat till dig såsom Vi uppenbarade till Nuh och profeterna efter honom, och Vi uppenbarade till Ibrahim och Ismael och Isak och Yaqub och stammarna», till Hans ord:

« VI HAR gett dig Vår uppenbarelse liksom Vi gav Noa och de profeter som följde efter honom Vår uppenbarelse, och liksom Vi gav Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande Vår uppenbarelse, och Jesus och Job och Jona och Aron och Salomo, och liksom Vi skänkte David en Skrift fylld av visdom, sändebud som Vi redan har berättat för dig om och sändebud som Vi inte har berättat om - och Moses som Gud talade med utan förmedling - » Sura 4, 163-164

« TROENDE! Gör inte som de [israeliter] som förtalade Moses bakom hans rygg! Men Gud friade honom från deras beskyllningar, ja, inför Gud var han en man av hög resning. » Sura 33, 69

Ishaq ibn Ibrahim överförde till oss: Rawh ibn Ubada överförde till oss, från Awf, från al-Hasan, och Muhammad och Khilas, från Abu Hurayra: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: Musa var en blyg man, täckt; ingenting såg hans hud av hans blygsamhet inför den, och dem av Israels barn som kränkte Musa kränkte honom; denna tillslutning täcker bara en brist av hans hud, vare sig spetälska eller depigmentering eller sjukdom, och Allah ville förklara honom fri från vad de sade om Musa; han badade därför en dag allena och lade sina kläder på stenen och badade sedan; när han fullbordat vände han sig mot sina kläder för att ta dem, och stenen flydde med hans kläde: mitt kläde, o sten, mitt kläde, o sten, till dess att han nådde en samling av Israels barn; de såg honom därför naken, det vackraste av det Allah skapat, och förklarade honom fri från vad de sade, och stenen stannade; han tog sitt kläde och klädde sig i det och började slå stenen med ett slag med sin stav, och vid Allah, det finns i stenen spåret av hans slag, tre eller fyra slag; det är därför Hans ord: «ni som tror, var inte såsom dem som kränkte Musa; Allah förklarade honom därför fri från vad de sade, och han var hos Allah ansett.

»Och imamen Ahmad överförde den ur Abdallah ibn Shaqiqs hadith och Hammam ibn Munnabbihs, från Abu Hurayra, och den är via Abd ar-Razzaq, från Mamar, från Hammam, från honom, och Muslim överförde den ur Abdallah ibn Shaqiq al-Aqilis hadith, från honom.

Det var bland hans egenskaper att han förbönade för sin bror inför Allah och begärde av Honom att han vore med honom vesir; Allah besvarade honom därför på hans begäran och gav honom hans begäran: «och Vi gav honom av Vår barmhärtighet hans bror Harun som profet.» Sedan sade al-Bukhari: Abu al-Walid överförde till oss: Shuba överförde till oss: al-A'mash överförde till oss: jag frågade Abu Wa'il: jag hörde Abdallah säga: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) delade ut en utdelning, och denna utdelning siktade inte på Allahs ansikte; jag kom därför till Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) och underrättade honom, och han blev vred till dess att jag såg vreden på hans ansikte och sade sedan: må Allah visa Musa barmhärtighet; han kränktes mer än detta och han höll ut; och så överförde Muslim det genom en annan väg, från Sulayman ibn Mihran al-A'mash, från honom.

Ahmad ibn Hanbal överförde till oss: jag hörde Israil ibn Yunus, från al-Walid ibn Abi Hisham, Hamdhans frigivne, från Zayd ibn Abi Zayd, från Abdallah ibn Masud: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade till sina följeslagare: överlämna åt mig inte någon av er en sak från en annan; och kom till Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) en egendom, och han delade ut den; jag passerade därför förbi två män, den ene av dem sade till sin kamrat: vid Allah, Muhammad siktade inte med sin utdelning på Allahs ansikte och inte den sista boningen; jag förblev därför till dess att jag hörde vad de sade: o Allahs sändebud, du har sagt till oss: överlämna åt mig inte någon av mina följeslagare en sak från en annan, och jag passerade förbi den och den, och båda sade denna och denna sak; Allahs sändebuds (Allahs fred och välsignelser vare med honom) ansikte rodna därför och det sårade honom: lämna mig; Musa kränktes mer än detta och han höll ut; och så överförde det Abu Dawud och Tirmidhi ur Israils hadith, från al-Walid ibn Abi Hisham, och i en överlämning av Tirmidhi och av Abu Dawud via al-Husayn ibn Muhammad, från Israil, från as-Suddi, från al-Walid, sällsynt genom denna väg.

Och det bestyrks i den nattliga färdens hadither att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) passerade förbi Musa och han stod bedjande i sin grav, och Muslim överförde det från Anas.

Och i hadithen, genom Qatadas överlämning, från Anas, från Malik ibn Sasa, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), att han passerade den nattliga färdens natt förbi Musa i den sjätte himlen: detta är Musa; hälsa honom; jag hälsade honom därför: välkommen den rättfärdige profeten och den rättfärdige brodern; vad får dig att gråta?

Jag gråter att en ung man har sänts efter mig; han går in i sitt samfunds Paradis mer än det går in av mitt samfund; och omtalade Ibrahim i den sjunde himlen, och det är det riktiga; och vad som kom i Sharik ibn Abi Namirs hadith, från Anas, att Ibrahim i den sjätte och Musa i den sjunde, genom Allahs tals företräde; flera av de memorerande har omtalat att han på den rätta vägen är det att Musa är i den sjätte och Ibrahim i den sjunde och att han stödde sin rygg mot det befolkade huset dit sjuttio tusen änglar går in varje dag och sedan aldrig återvänder dit, och alla överlämningarna överensstämde att Allah, den Höge, när Han föreskrev åt Muhammad (Allahs fred och välsignelser vare med honom) och hans samfund femtio böner om dagen och natten, passerade han förbi Musa och upphörde inte att vandra mellan Musa och Allah och lätta dem varje gång till dess att de blev fem böner om dagen och natten; de är fem och de är femtio, det vill säga: genom fördubblingen; må Allah belöna Muhammad i vår favör med gott och må Allah belöna Musa i vår favör med gott.

Mussaddad överförde till oss: Hussayn ibn Numayr överförde till oss, från Hussayn ibn Abd ar-Rahman, från Said ibn Jubayr, från Ibn Abbas: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) gav ut mot oss en dag, och mig framställdes nationerna, och jag såg en riklig massa täckande horisonten: detta är Musa med sitt folk; så överförde al-Bukhari denna hadith här förkortad.

Surayj överförde till oss: Hushaym överförde till oss: Hussayn ibn Abd ar-Rahman överförde till oss: jag var hos Said ibn Jubayr: vilken av er har sett stjärnan som föll i går? Jag, fast jag inte var bedjande, men jag har blivit stucken: och hur gjorde du? Jag reciterade en besvärjelse: och vad drev dig till det? Jag sade: en hadith som ash-Shabi överförde åt oss, från Burayda al-Aslami: ingen besvärjelse finns annat än mot ögonstöten eller sticket; Said, det vill säga ibn Jubayr, sade: har gjort väl den som höll sig till vad han hört; Ibn Abbas överförde åt oss: mig framställdes nationerna, och jag såg därför Profeten och med honom en grupp, och Profeten med honom mannen och de båda männen: dessa är mitt samfund; detta är Musa och hans folk; men skåda mot horisonten, en enorm massa; skåda mot denna sida, se ditt samfund, och med dem sjuttio tusen; han gick in, och folket tvistade om det och sade: vem är dessa människor som går in i Paradiset utan avräkning och utan straff?

Det är kanske dem som följde Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), det är kanske dem som fötts i islam och aldrig gjort någon medhjälpare åt Allah, och de omtalade saker, och Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) gav ut mot dem och sade: om vad tvistar ni? De underrättade honom om deras tal: det är dem som inte bränner sig med märken och inte reciterar besvärjelser och inte drar sig av dåligt varsel och på sin Herre sätter sitt förtroende; Uqasha ibn Mihsan al-Asadi reste sig: är jag av dem, Allahs sändebud? Du är det; en man: är jag av dem, Allahs sändebud?

Dig har Uqasha föregått; och denna hadith har mycket många vägar, och den finns i Sahih och i Hasan och annat, och vi skall framställa dem, om den Höge Allah vill, i Paradisets beskrivnings kapitel vid omtalandet av uppståndelsens tillstånd och dess skräcker, och Allah, den Höge, har omtalat Musa (fred vare med honom) i Koranen rikligt och har lovprisat honom och placerat hans historia i Sin mäktiga Bok många gånger och upprepat den mycket, lång och utförlig och förkortad, och har lovprisat honom vältaligt, och ofta förknippar Allah honom och omtalar honom och omtalar hans bok med Muhammad (Allahs fred och välsignelser vare med honom) och hans bok, såsom sägs i en sura: «när det kom dem från Allah ett sändebud som intygar vad de har kastade en del av dem åt vilka Boken getts Allahs Bok bakom sina ryggar, såsom om de inte vet» (Sura 2, 101)

« Alif lam meem. GUD - det finns ingen annan gud än Han, den Levande, skapelsens evige Vidmakthållare. Steg för steg uppenbarar Han för dig denna Skrift och med den sanningen och bekräftelse av det som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser]; det är Han som uppenbarade Tora och Evangeliet i äldre tid, till vägledning för människorna och det är Han som har uppenbarat den måttstock med vars hjälp rätt kan mätas och skiljas från orätt. Ett strängt straff väntar dem som förnekar [sanningen i] Guds budskap - ja, Gud är allsmäktig och hämnden är Hans. » Sura 3, 1-4

Och den Höge har sagt i en sura:

« De underskattar Guds [makt och Hans visdom] som säger: "Gud har inte uppenbarat något för mänskligheten." Säg: "Vem sände den uppenbarelse som Moses medförde som ett ljus och en vägledning för människorna? Ni skriver av den på ark som ni visar upp, samtidigt som ni döljer mycket. Och [där] har ni fått lära er vad varken ni eller era förfäder visste." Säg: "Gud [har sänt den]" - och låt dem sedan fortsätta att förströ sig med sina hårklyverier.

Även detta är en välsignad Skrift, som Vi har sänt med bekräftelse av det som består [av äldre tiders uppenbarelser], och för att du skall varna den främsta av alla städer och dem som bor runt omkring den. Och de som tror på ett liv efter detta tror på denna [Skrift] och de slår vakt om bönen. » Sura 6, 91-92

lovprisade därför den Höge Tora och lovprisade sedan den enorma Koranen en stor lovsång, och sedan «och Vi gav Musa Boken fullständig över det Han gjort av gott och utförlig över allting och ledning och barmhärtighet, kanske skall de vid sin Herres möte tro» «och denna Bok Vi låtit komma ner, välsignad; följ den därför och var gudfruktiga, kanske skall ni förbarmas över» (Sura 6, 154-155).

Och den Höge har sagt i en sura: «Vi har låtit Tora komma ner, i den ledning och ljus; efter den döma profeterna som underkastat sig åt dem som gjorde sig till judar och de herrar och de präster, av det de anförtrotts att vårda av Allahs Bok, och de var av den vittnen; frukta därför inte folket och frukta Mig och sälj inte Mina tecken för ett lågt pris, och den som inte dömer efter det Allah låtit komma ner är de otrogna» «och att Evangeliets folk skall döma efter det Allah låtit komma ner i det, och den som inte dömer efter det Allah låtit komma ner är de förderfvidrottande» «och Vi har låtit dig komma Boken i sanning, intygande den Bok som föregick den och garanti över den»; versens slut.

(Sura 5, 44-48) Koranen gjordes därför till domare över de andra böckerna och till deras intygare och förklarare av det som uppstod i dem av förfalskning och förändring; Bokens folk anförtroddes att vårda vad de hade av böcker, och de kunde därför inte vårda dem eller reglera dem eller skydda dem; därav kom i dem det som kom av deras förändring och deras ersättning, genom det dåliga förståndet och deras otillräcklighet i deras vetskapar och den dåliga kvaliteten av deras avsikter och deras förräderi emot deras dyrkade; över dem fortsätter Allahs förbannelse till uppståndelsens dag, och därom finns i deras böcker av det uppenbara emot Allah och Hans sändebud det som inte räknas eller beskrivs och inte finns någon like åt och inte känns; och den Höge har sagt i en sura:

« VI GAV Moses och Aron den måttstock med vilken rätt kan mätas och skiljas från orätt, ett ljus [för att lysa upp människornas väg] och en påminnelse för dem som fruktar Gud, som bävar inför sin Herre, trots att de inte kan se eller förnimma Honom, och som ängslas för [den Yttersta] stunden. Även denna [Koran] är en välsignad påminnelse som Vi har uppenbarat. [Är ni beredda att] förkasta den » Sura 21, 48-50

och Allah, den Höge, har sagt i en sura: «när det kom dem från Oss sanningen sade de: skall han ges såsom Musa givits? Har de inte varit otrogna åt vad Musa givits före? De sade: två trollkarlar som stöttar varandra, och de sade: vi är otrogna åt var och en av dem» «säg: för därför en Bok från Allah, den är mer ledd än de båda, jag följer den, om ni talar sanning» (Sura 28, 48-49). Allah lovprisade därför de båda böckerna och de båda sändebuden: «vi har hört en bok som låtit komma ner efter Musa, intygande det som föregick den» (Sura 46, 30); och Waraqa ibn Nawfal sade när Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) berättade honom berättelsen om vad han såg av uppenbarelsens början: läs i din Herres namn som skapade, skapade människan av en fastsittande; läs och din Herre den frikostigaste, som undervisade med pennan, undervisade människan vad han inte visste; han sade: heligad, heligad; det är Namusen som kom ner på Musa ibn Imran.

Sammanfattningsvis var Musas (fred vare med honom) lag enorm och hans samfund ett talrikt samfund, och i det fanns profeter och lärda och dyrkare och asketer och insiktsfulla och konungar och emirer och härskare och stora, men de försvann och förbyttes såsom deras lag förbytts, och förvandlades till apor och svin, och upphävdes sedan efter varje räkning deras religion, och dem tillstötte förhållanden och saker långa att omtala, men vi skall framställa vad det innehåller av övertygande för den som vill nå dess berättelse, om den Höge Allah vill; och i Honom litar vi och på Honom stödet.

Musas pilgrimsfärd till det urgamla huset

Hushaym överförde till oss: Dawud ibn Abi Hind överförde till oss, från Abu al-Aliya, från Ibn Abbas, att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) passerade förbi dalen al-Azraq: vilken dal är detta? Dalen al-Azraq: det är som om jag ser Musa nedstigande från stigen och med böner till Allah: vilken är denna nedstigning? Det är Harchas nedstigning: det är som om jag ser Yunus ibn Matta på en rödbrun kamelhona, på honom en ullklänning, kamelhonas tygelregemente av bast, det vill säga av liber, och han bad; och Muslim gav ut den ur Dawud ibn Abi Hinds hadith: Musa gjorde pilgrimsfärden på en röd tjur, och det är mycket märkligt.

Muhammad ibn Abi Adi överförde till oss, från Ibn Awn, från Mujahid: vi var hos Ibn Abbas och de omtalade då den onde falska messiasen; det är nedtecknat mellan; vad säger ni? De säger: nedtecknat mellan hans båda ögon; Ibn Abbas sade därför: jag har inte hört honom säga det, men han sade: vad Ibrahim beträffar, skåda er kamrat, och vad Musa beträffar: en brun, krullig man på en röd kamel med tygelregement av liber.

Sedan överförde imamen Ahmad det från Aswad, från Israil, från Uthman ibn al-Mughira, från Mujahid, från Ibn Abbas: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: jag såg Isa ibn Maryam och Musa och Ibrahim; vad Isa beträffar: vit, krullig, bred av bringa, och vad Musa beträffar: brun, köttig, och Ibrahim? Skåda er kamrat; och imamen Ahmad sade: Yunus överförde till oss: Shayban överförde till oss: Qatada berättade, från Abu al-Aliya: Ibn Abbas, er profets kusin, har berättat åt oss: Allahs profet (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: jag såg i färdens natt Musa ibn Imran, en lång man, krullig såsom Shanus män, och jag såg Isa ibn Maryam, medelhög, luttande mot rödbrunhet och vithet, med släta hår, och dem båda gav ut ur Qatadas hadith.

Abd ar-Razzaq överförde till oss: Mamar överförde till oss, och underrättade mig Said ibn al-Musayyib, från Abu Hurayra: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: jag mötte Musa och beskrev honom; han sade: jag ansåg honom spänstig med utspärrade hår såsom Shanus män, och jag mötte Isa och Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) beskrev honom, medelhög, rödbrun, som om han kommit ur hammamet, det vill säga badet, och jag såg Ibrahim, och jag är den mest liknande av hans söner åt honom, hadithen; och de flesta av dessa hadither har föregått i shejkens biografi, Allahs böner över honom och hans hälsning.

Musas död

Säger al-Bukhari: (Musas död): Yahya ibn Musa överförde till oss: Abd ar-Razzaq överförde till oss: Mamar underrättade oss, från Ibn Tawus, från hans far, från Abu Hurayra: dödsängeln sändes till Musa (fred vare med honom); när han kom till honom gav han honom en örfil och återvände till sin Herre: Du har sänt mig till en tjänare som inte vill döden. Gå tillbaka till honom och säg till honom: han skall lägga sin hand på ryggen av en tjur, och för varje hår som hans hand täcker skall han ha ett år. Herre, och sedan? Sedan döden. Nu. Han begärde därför av Allah att bli fördes närmare det heliga landet, på en stenkastning, och Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: om jag var där skulle jag visa er hans grav vid vägens kant nära den röda dynen.

Och Mamar underrättade oss, från Hammam, från Abu Hurayra, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), likaledes, och Muslim överförde den första vägen av hadithen från Abd ar-Razzaq, från honom, och imamen Ahmad överförde den ur Hammad ibn Salamas hadith, från Ammar ibn Abi Ammar, från Abu Hurayra, upphöjd, och den skall komma.

al-Hasan överförde till oss: Ibn Laha överförde till oss: Abu Yunus överförde till oss, det vill säga Sulaym ibn Jubayr, från Abu Hurayra, utan att höja den: dödsängeln kom till Musa (fred vare med honom): svara din Herre; Musa örfilade därför dödsängelns öga och uttog honom ögat; ängeln återvände till Allah: Du har sänt mig till en tjänare åt Dig som inte vill döden, och han har uttagit mitt öga; Allah gav honom tillbaka hans öga: återvänd till Min tjänare; vill du livet? Om du vill livet, lägg din hand på ryggen av en tjur; vad din hand täcker av hår skall du leva av det ett år; och sedan? Sedan döden. Nu. Herre, från nära; Ahmad allena överför det, och den är hängande enligt detta formulär.

Och Ibn Hibban överförde den i sin Sahih, via Mamar, från Ibn Tawus, från hans far, från Abu Hurayra, och underrättade mig den som hörde al-Hasan från Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), och han omtalade det; sedan försvårade Ibn Hibban det att dödsängeln när han sade honom det inte kände igen honom, på grund av sin ankomst till honom i en gestalt Musa (fred vare med honom) inte kände igen, såsom Jibril kom i en beduins gestalt och såsom änglarna kom till Ibrahim i ungdomars gestalt, och Ibrahim kände dem inte och inte heller Lut först, och så kan Musa inte ha känt igen honom därför och örfilade honom och uttog hans öga, därför att han gick in i hans boning utan hans tillstånd, och det överensstämmer med vår lag om tillåtelsen att utta ögat av den som betraktar dig i din boning utan tillstånd; och placerade sedan hadithen via Abd ar-Razzaq, från Mamar, från Hammam, från Abu Hurayra: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: dödsängeln kom till Musa för att ta hans själ: svara din Herre; Musa örfilade därför dödsängelns öga och uttog hans öga, och han omtalade hadithens helhet, såsom al-Bukhari pekat på den: svara din Herre,

och denna tolkning överensstämmer inte med det varmed formuläret uppstod, svara din Herre, genom hans örfilande, och om han bestått på det första svaret vore det överensstämmande, och det är som om han inte kände igen honom i denna gestalt och inte bar detta tal på det det överensstämde med, när det inte intygades på den närvarande stunden att han är en ädel ängel, ty han hoppades mycket om saker han älskade att se ske i hans liv, av hans utgång ur det kringflackande och deras intåg i det heliga landet, och det hade föregått i Allahs öde att han skulle dö i det kringflackande efter Harun hans bror, såsom vi skall visa, om den Höge Allah vill; och vissa har gjort gällande att Musa (fred vare med honom) är den som lät dem gå ur det kringflackande och gick in med dem det heliga landet, och det motsäger det Israels barn befinner sig på och de flesta muslimerna, och bland det som antyder det: Herre, för mig närmare det heliga landet, på en stenkastning; och om han gått in i det skulle han inte ha begärt det, men när han var med sitt folk i det kringflackande och hans död kom älskade han att närma sig landet han utvandrat till och manat sitt folk till, men ödet hindrade honom från att nå det, på en stenkastning; och därom sade människornas herre (Allahs fred och välsignelser vare med honom):

om jag var där skulle jag visa er hans grav nära den röda dynen.

Affan överförde till oss: Hammad överförde till oss: Thabit och Sulayman at-Taymi överförde åt oss, från Anas ibn Malik, att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: när jag nattetids färdats passerade jag förbi Musa, och han stod bönböneende i sin grav nära den röda dynen; och Muslim överförde det ur Hammad ibn Salamas hadith, från honom.

Och as-Suddi sade, från Abu Malik och Abu Salih, från Ibn Abbas, och från Murra, från Ibn Masud, och från män av följeslagarna: sedan uppenbarade Allah, den Höge, för Musa: Jag låter Harun dö, för honom till denna och denna berg; Musa och Harun begav sig därför mot detta berg, och se, ett träd som aldrig setts något träd like åt, och se, ett byggt hus och se, en bädd på vilken madrasser och se, i den en god bris; när Harun betraktade detta berg och huset och vad som var i det behagade det honom: Musa, jag älskar att sova på denna bädd. Sov på den. Jag fruktar att detta husets Herre kommer och vredas emot mig. Frukta inte, jag skall räcka dig emot detta husets Herre. Sov därför. Musa, sov snarare med mig; om detta husets Herre kommer att han vredas emot mig och emot er båda. När de båda somnade grep Haruns döden honom; när han kände dess känsel: Musa, du har lurat mig; när den grep honom höjdes detta hus och detta träd gav sig av och bädden höjdes med honom mot himlen; när Musa återvände till sitt folk: Musa har dödat Harun och avundat honom Israels barns kärlek till honom, och Harun var mer medgörlig med dem och mjukare än Musa, och i Musa en viss stränghet mot dem: ve er, det var min bror,

trodde ni att jag dödat honom? När de betungade honom reste han sig och bad två rak'a och åkallade sedan Allah, och bädden kom ned till dess att de skådade honom mellan himlen och jorden; och sedan Musa (fred vare med honom) medan han gick och Youcha hans tjänare, närmade sig en svart vind; när Youcha betraktade den trodde han att det var Stunden: Stunden skall resa sig och jag är kvarhållen gentemot Musa Allahs profet; Musa drog därför av sig från under sin tunika och lämnade tunikan i Youchas händer: har ni dödat Allahs profet?

Nej vid Allah, jag har inte dödat honom, utan han har dragit av sig den; de trodde dem därför inte och ville döda honom: om ni inte tror mig, skjut upp mig tre dagar; han åkallade därför Allah, och kom varje man av dem som bevakade honom i sömnen och underrättade att Youcha inte har dödat Musa och att Vi har höjt honom till Oss; de lämnade honom därför, och av dem som vägrat gå in i tyrannernas stad med Musa blev ingen kvar utan han dog och bevistade inte erövringen, och i en del av detta sammanhang finns bisarrerier och underligheter, och Allah vet bäst.

Och vi har föregått att ingen trädde ut ur det kringflackande av dem som var med Musa utom Youcha ibn Nun och Kalebe ibn Youfanna, och han är Maryam Musas systers gemål, och Harun, och de är de båda männen omtalade tidigare, de båda som rådde ansamlingen av Israels barn om intåget mot dem; och Wahb ibn Munnabbih omtalade att Musa (fred vare med honom) passerade förbi en samling änglar grävande en grav, och han såg inte vackrare än den och inte mer ren och inte gladare: o Allahs änglar, åt vem gräver ni denna grav? Åt en ädel tjänare av Allahs tjänare; om du älskar att vara denna tjänare, gå därför in i denna grav och sträck ut dig i den och riktta dig mot din Herre och andas det lättesta andedraget; han gjorde därför det och dog, Allahs böner och hans hälsning över honom, och änglarna bad över honom och begravde honom; och Bokens folk och andra omtalade att han dog och hans ålder var hundra tjugo år.

Umayya ibn Khalid och Yunus överförde åt oss: Hammad ibn Salama överförde till oss, från Ammar ibn Abi Ammar, från Abu Hurayra, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom): han höjde denna hadith till Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), sade: dödsängeln kom till folket synlig; han kom därför till Musa (fred vare med honom) och örfilade honom och uttog hans öga; han kom till sin Herre: Herre, Din tjänare Musa har uttagit mitt öga, och utan hans ädelhet hos Dig hade jag strängt bestraffat honom; Allah sade därför honom: gå till Min tjänare, att han lägger sin hand på skinnet eller truten av en tjur, och för varje hår hans hand täcker skall han ha ett år; han kom till honom och sade honom: vad finns efter det? Döden. Nu. Allah gav honom därför tillbaka hans öga, och han kom till folket i hemlighet; och så överförde Ibn Jarir det, från Abu Kurayb, från Mussab ibn al-Miqdam, från Hammad ibn Salama, från honom, och höjde det också, och Allah, den Höge, vet bäst.

Youchas profetvärdighet efter Musa och Harun

Det är Youcha ibn Nun ibn Afrayim ibn Yusuf ibn Yaqub ibn Isak ibn Ibrahim (fred vare med honom), Youcha ibn Huds kusin, och Allah, den Höge, har omtalat honom i Koranen utan att uttryckligen nämna honom i al-Khidr berättelse: «och när Musa sade till sin tjänare» «när de passerat förbi sade han till sin tjänare»; och vi har föregått vad som bestyrkts av Ubayy ibn Kabs överlämning, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), att det är Youcha ibn Nun, och hans profetvärdighet har bland Bokens folk, en del av dem, enats om, och de är samariterna; de känner inte någon profetvärdighet efter Musa utom Youcha ibn Nuns, därför att den är uttryckt i Tora, och de är otrogna åt det som är bortom honom, och det är sanningen från deras Herres sida; över dem därför Allahs beständiga förbannelse till uppståndelsens dag.

Och vad Ibn Jarir och andra av exegeterna överför beträffar, från Muhammad ibn Ishaq, att profetvärdigheten överfördes från Musa till Youcha i slutet av Musas liv och att Musa träffade Youcha och frågade honom: vad har Allah ingett honom av befallningar och förbud: o Allahs samtalspartner, jag frågade dig inte om vad Allah uppenbarar för dig förrän du själv underrättar mig av egen initiativkraft; vid det avskydde Musa livet och älskade döden, och därom finnas omdömen, ty Musa (fred vare med honom) upphörde inte med ordern och uppenbarelsen och lagstiftningen och Allahs tal till honom i alla hans tillstånd till dess att Allah lät honom dö, och han upphörde inte ärad och förhärligad och smaktandad och ansett hos Allah, såsom vi föregått i historien om uttagandet av hans öga åt dödsängeln; sedan sände Allah honom till honom: om du vill livet, lägg din hand på en tjurs skinn, och för varje hår hans hand täcker skall han ha ett år att leva, och sedan?

Döden. Nu. Herre. Och han begärde av Allah att bli fördes närmare Bayt al-Maqdis på en stenkastning, och han blev bönhörd vid det, Allahs böner och hans hälsning över honom; detta är därför vad Muhammad ibn Ishaq omtalat, om han bara sade det om Bokens folks böcker, i deras bok som de kallar Tora, upphörde inte uppenbarelsen att komma ner på Musa i vare sak de behövde till Musas tids slut, såsom är känt av deras boksammanhang, nära vittnesbördsarken i tidenstältet; och de omtalade i den tredje färden att Allah befallde Musa och Harun att räkna Israels barn på deras stammer och att sätta över varje stam av de tolv en emir, och han är naqib, och det bara för att de skall förbereda sig för striden, tyrannernas strid vid utgången ur det kringflackande, och det var nära de fyrtio årens slut. Musa uttog dödsängelns öga bara därför att han inte kände igen honom i denna gestalt och därför att honom befallts om en order han hoppades se ske i hans tid, och det var inte i Allahs öde att det sker i hans tid, utan i hans tjänares Youcha ibn Nuns tid, såsom Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) velat romarnas fälttåg mot Sham och nådde Tabuk,

och återvände sedan detta år, på år nio, och gjorde sedan pilgrimsfärden på år tio och återvände sedan och utrustade Osamas armé mot Sham: «strid emot dem som inte tror på Allah och inte på den sista dagen och inte gör förbjudet vad Allah och Hans sändebud gjort förbjudet och inte utövar sanningens religion av dem åt vilka Boken getts, till dess att de giver skyddsplikten av sin hand och är förödmjukade

» (Sura 9, 29); och när Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) utrustat Osamas armé dog han, och Osama var lägrad vid al-Jarfa; realiserade det därför hans uppriktiga vän och hans efterträdare Abu Bakr as-Siddiq; och sedan när araben erhölls förenad och det som var svagt av hans folks sak botats och rätten återkommit till sin nivå utrustade han arméerna, den högra och den vänstra, mot Irak, Kesras folk, Persernas konungs, och mot Sham, Qaysars folk, Romarnas konungs; Allah öppnade åt dem därför och besegrade genom dem och gjorde dem konungar av sina fienders nackar, såsom vi skall framställa det på dess ort när vi når det i detalj, om Allah vill, genom Hans hjälp och Hans lyckosändning och Hans goda ledning; och så Musa (fred vare med honom), Allah hade befallt att han mobiliserar Israels barn och sätter över dem naqiber: «Allah tog förvisso Israels barns förbund, och Vi lät ur dem tolv naqiber uppstå», och Allah sade:

« GUD TOG [också] löften av Israels barn, då Vi sände ut deras tolv huvudmän och sade: "Jag skall vara med er; om ni förrättar bönen och hjälper de behövande, tror på Mina sändebud och håller dem i ära och ger Gud ett lån av goda gärningar, skall Jag helt visst förlåta era dåliga handlingar och föra er till lustgårdar, vattnade av bäckar. Men den av er som efter detta förnekar sanningen har helt förlorat den raka vägen ur sikte." » Sura 5, 12

om ni förrättar det Jag er förpliktat och inte undandrar er striden såsom ni undandragen er den första gången, skall Jag göra detta belöning till försoning av vad dem tillstött av straff av det, såsom den Höge sade åt dem av beduinerna som stannade efter Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) i al-Hudaybiyas umra: «säg till dem som stannade kvar: ni skall kallas mot ett folk av hård kraft att ni strider emot dem eller de underkastar sig; om ni lyder skall Allah ge er en vacker belöning, och om ni vänder er från såsom ni vände er från förut skall Han bestraffa er med ett plågsamt straff» (Sura 48, 16): «vem är otrogen efter det har förirrat sig från den rätta vägen»; och klandrade sedan den Höge dem för sin onda gärning och deras brytande av sina förbund, såsom han klandrade dem efter dem av de kristna för deras tvistelägenhet i deras religion och deras kultar, och vi har omtalat det i al-Mustaqsa, och Allah tillhör lovet.

Saken är att Allah, den Höge, befallde Musa (fred vare med honom) att skriva ned Israels barns stridandes namn, av dem som bär vapnet och strider, av den som når tjugo år och därutöver, och att sätta över varje stam en naqib av dem: den första stammen är Rubils stam, därför att han är Yaqubs förstfödd; deras stridande antal är fyrtioåtta tusen fem hundra, och deras naqib av dem är Alyssur ibn Chadyura; den andra stammen är Shamuns stam, och de var femtionio tusen tre hundra, och deras naqib är Chalumiel ibn Hurishadday; den tredje stammen är Yahudas stam, och de var sjuttiofyra tusen sex hundra, och deras naqib är Nahshun ibn Aminadab; den fjärde stammen är Issakhars stam, och de var femtiofyra tusen fyra hundra, och deras naqib är Nachaiel ibn Sughar; den femte stammen är Yusufs stam, och de var fyrtio tusen fem hundra, och deras naqib är Youcha ibn Nun; den sjätte stammen är Mishas stam, och de var trettioett tusen två hundra, och deras naqib är Jamlieel ibn Fadahssur; den sjunde stammen är Binyamins stam, och de var trettiofem tusen fyra hundra, och deras naqib är Abidan ibn Gidun; den åttonde stammen är Jads stam, och de var fyrtiofem tusen sex hundra femtio män, och deras naqib är Alyassafe ibn Raueil,

den nionde stammen är Ashirs stam, och de var fyrtioett tusen fem hundra, och deras naqib är Faguil ibn Ukran; den tionde stammen är Danes stam, och de var sextiotvå tusen sju hundra, och deras naqib är Ahiazar ibn Ammishadday; den elfte stammen är Naftalis stam, och de var femtiotre tusen fyra hundra, och deras naqib är Ahira ibn Ayn; den tolfte stammen är Zabulons stam, och de var femtiosju tusen fyra hundra, och deras naqib är Albabe ibn Hilun; detta är deras bokstext i deras händer, och Allah vet bäst, och Lawis söner är inte däribland; Allah befallde Musa att inte räkna dem med dem, därför att de är ålagda att bära vittnesbördsarken och dess vakt och dess upprättande när de förflyttar sig, och de är Musas och Haruns stam, och de var tjugotvå tusen av månadens ålder och därutöver, och de är i sig själva stammer, åt varje stam en trupp av tidenstältet; de uppför det och bevarar det och sysslar med dess intressen och dess upprättande och dess bärande, och de alla omkring det slår läger och förflyttar sig framför det och på dess högra sida och dess vänstra och bakom det.

Och totalen av vad omtalats av stridande, exklusive Lawis söner, är fem hundra sjuttioett tusen sex hundra sextiofem, och antalet av Israels barn av dem vars ålder är tjugo år och därutöver av dem som bär vapnet sex hundra tre tusen fem hundra femtio män, exklusive Lawis söner, och därom finnas omdömen: totalen av de tidigare totalerna, om den vare såsom vi funnit den i deras bok, överensstämmer inte med totalen de omtalat, och Allah vet bäst; Lawis söner, ålagda tidstältets vakt, går därför i Israels barn mitt, och de är hjärtat, och högersidan är Rubils söner och vänstersidan är Ranes söner, och Naftalis söner vore täten, och bestämde Musa (fred vare med honom), på den Höge Allahs order till honom, prästerskapet i Haruns söner, såsom det varit åt deras far före dem: Nadab, och han är hans förstfödde, och Abihu och al-Azar och Yathmar.

Och saken att av Israels barn blev ingen av dem kvar av dem som undandragit sig intåget i tyrannernas stad: gå du och din Herre och strid båda; här sitter vi, sade ath-Thawri, från Abu Said, från Ikrima, från Ibn Abbas, och sade det Qatada och Ikrima, och as-Suddi överförde det, från Ibn Abbas och Ibn Masud och män av följeslagarna, till dess att Ibn Abbas sade: och Musa dog och Harun före honom, båda i det kringflackande tillsammans, och Ibn Ishaq har gjort gällande att den som öppnade Bayt al-Maqdis är Musa och att Youcha var i hans täten, och omtalade i hans passage mot den Bel'am ibn Baouras historia:

« Och berätta för dem vad som hände den man som Vi hade gett del av Våra budskap och som sköt dem ifrån sig. Djävulen följde honom hack i häl och han blev [till sist] en av dem som, efter att själv ha vilseletts, leder andra på avvägar.

Om Vi hade velat kunde Vi ha låtit honom resa sig [ur förnedringen] med hjälp av [budskapen], men hans hela håg stod till jordiska ting och han ville bara följa sina egna böjelser. Han kan liknas vid en hund som flåsar med hängande tunga vare sig du kommer hotfullt emot honom eller lämnar honom i fred. Detta är liknelsen om dem som påstår att Våra budskap är lögn. Berätta därför denna historia - kanske skall den [väcka] dem till eftertanke. » Sura 7, 175-176

«eländigt exempel är dem som kallade Våra tecken lögnare, och sig själva gjorde de orättvisa» (Sura 7, 177); och vi har omtalat hans historia och att han enligt Ibn Abbas och andra ord kände det högsta namnet, och att hans folk anhöll hos honom att han bad mot Musa och hans folk, och han avstod därför åt dem; när de envetande på honom red han en åsninna åt sig och gick mot Israels barns läger; när han hade syn på dem knelade hans åsninna med honom; han slog den till dess att den reste sig och gick icke långt och knelade; han slog den med ett slag starkare än det första och den reste sig, och knelade sedan, och han slog den: Bel'am, vart går du? Ser du inte ängeln framför mig som vilar mig från min väg? Skulle du mot Allahs profet och de troende bad emot dem?

Han gav inte upp henne och slog henne till dess att den bar honom till dess att han hade syn på dem från Hushban-bergets huvud, och betraktade Musas läger och Israels barns och började bad emot dem; hans tunga vägrade därför honom lydnad annat än att bad för Musa och hans folk och bad emot folket av sig självt; de klandrade honom därför på det och han ursäktade sig därför åt dem att det flödar på hans tunga bara det, och hans tunga hoppade ur led till dess att den föll på hans bringa: mig har nu jordelivet och det andra lämnat, och bara list och svek återstår; och befallde sedan sitt folk att försköna kvinnorna och sända dem med egendomar, de säljer emot dem och profilera sig mot dem, kanske skall de falla i otukten; när en man av dem begår otukt skall ni täcka dem alla; de gjorde därför och förskönade sina kvinnor och sände dem till lägret; passerade därför en kvinna av dem med namn Kaste förbi en man av Israels barns stora, och det är Zimri ibn Shalum; man säger att han var Shamon ibn Yaqubs stamfurste; han gick därför in med honom i hans tält; när han var ensam med honom sände Allah pesten över Israels barn och den började vandra bland dem; när underrättelsen nådde Finehas ibn al-Azar ibn Harun tog han sitt spjut,

och det var av järn och gick in emot dem båda i tältet och genomborrade dem båda i det och gick sedan ut med dem båda mot folket och spjutet i hand och stödde sig på sin höft och lutade det mot sitt skägg: o Allah, så gör vi med den som gör Dig olydnad, och hävde pesten, och totalen av dem som dog i denna stund sjuttio tusen, tjugo tusen, och Finehas var hans faders al-Azar ibn Haruns förstfödd; vid det sätter Israels barn åt Finehas avkomling av det slaktade offret bakdelen och armen och skägget, och åt dem tillhör de stora av alla deras egendomar och deras personer; och vad Muhammad ibn Ishaq omtalat av Bel'ams historia är riktigt, flera av föregångarnas lärda har omtalat det, men kanske när Musa ville Bayt al-Maqdis intåg, det första passet av egyptiska boningar, och kanske Ibn Ishaqs avsikt, men vissa av överförarna förstod det inte av honom, och vi har föregått från Toras text det som vittnar om en del av det, och Allah vet bäst, och kanske denna är en annan historia som var mitt i deras gång i det kringflackande; i detta sammanhang finns omtalandet av Hushban, och den är långt från Bayt al-Maqdis land, eller kanske detta var åt Musas armé över vem Youcha ibn Nun, när han gav ut med dem ur det kringflackande,

riktande sig mot Bayt al-Maqdis, såsom as-Suddi förtydligade, och Allah vet bäst.

Och på varje sätt är det majoriteten befinner sig på att Harun dog i det kringflackande före Musa hans bror av omkring två år, och efter honom Musa i det kringflackande också, såsom vi föregått, och att han begärde av sin Herre att bli fördes närmare Bayt al-Maqdis och han blev bönhörd vid det; den som därför lät dem gå ur det kringflackande och ledde dem mot Bayt al-Maqdis är Youcha ibn Nun; och Bokens folk och andra av historiens folk omtalade att han korsade med Israels barn Jordanfloden och nådde Ariha, och den var bland de bäst befästa av murverksstäderna och de högsta av palats och de mest befolkade; han belägrade den därför sex månader och omgärdade de den sedan en dag och blåste hornen, det vill säga trumpeterna, och ett enda man yttrade takbir; sprack därför dess murvälve och föll av ett enda fall; de gick därför in i den och tog vad de fann där av byten och dödade tolv tusen av män och kvinnor och stridde mot många konungar; Youcha segrade över trettioett konungar av Shams konungar, och de omtalade att hans seger över den uppstod en fredagsdag efter asr när solen sjönk eller höll på att sjunka och sabbaten höll på att tillstöta åt dem, som dem tillfogats och föreskrivits åt denna tid: du är befallt och jag är befallt, o Allah,

kvarhåll den över mig; Allah kvarhöll den därför över honom till dess att han kunde öppna staden och befallde månen; den stannade därför på dess uppgång, och det kräver att denna natt var månadens fjortonde natt, och den första, och det är solens historia omtalad i den hadith jag skall omtala, och månens historia kommer från Bokens folk och motsäger inte hadithen, men det finns i den ett tillägg att hämta; den är vare sig bestyrkt eller förnekad, men deras omtalande att det var i Arihas erövring, där finnas omdömen, och det mest liknande, och Allah vet bäst, är att det var i Bayt al-Maqdis erövring, som är det största målet, och Arihas erövring var ett medel till den, och Allah vet bäst.

Aswad ibn Amir överförde till oss: Abu Bakr överförde till oss, från Hisham, från Ibn Sirin, från Abu Hurayra: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: solen kvarhölls inte för en människa annat än åt Youcha, nätterna han gick mot Bayt al-Maqdis; Ahmad allena överför det genom denna väg, och den är på al-Bukharis villkor, och det finns i den antydan att den som öppnade Bayt al-Maqdis är Youcha ibn Nun, inte Musa, och att solens kvarhållande var i Bayt al-Maqdis erövring, inte Ariha, såsom vi sagt, och det finns i den att det var av Youchas särdrag; antyder därför den hadiths svaghet vi överfört att solen återkom till dess att Ali ibn Abi Talib bad asr-bönen sedan den undgått honom på grund av Profetens (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sömn på hans höft; Allahs sändebud begär därför av Allah att Han återför den honom till dess att han bad asr, och den återkom, och Ahmad ibn Salih al-Misri har intygat den; men den är avvisad, den finns inte i något av Sahih eller av Hasan, och den är av det dess överförings skäl samlas, och undantog sig från överförandet en kvinna av husets folk, okänd, man känner inte hennes tillstånd, och Allah vet bäst.

Abd ar-Razzaq överförde till oss: Mamar överförde till oss, från Hammam, från Abu Hurayra: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: ett fälttåg gjorde en profet av profeterna och sade till sitt folk: skall inte följa mig en man som har gift sig med en kvinna och vill bygga med henne och inte ännu byggt, och inte en annan som byggt en byggnad och inte ännu höjt dess tak, och inte en annan som har köpt får eller dräktiga kamelhonor och väntar deras ungar. Han gjorde därför fälttåg och närmade sig staden när asr badits eller nära det: du är befallt och jag är befallt, o Allah, kvarhåll den över mig en liten stund; den kvarhölls därför över honom till dess att Allah öppnade åt honom den; de samlade därför vad de tog som byte, och elden närmade sig för att förtära det: det finns bland er ett undandragande; låt varje stam åt mig engagera en man; de svor honom därför trohet och en mans hand fastnade i hans hand: det finns bland er det undandragande, och låt din stam svärja mig trohet; hans stam svor honom därför trohet: det finns bland er det undandragande, ni har undandragit er; de förde honom därför fram en liknande åt en kohuvud av guld och lade den med egendomen, och den var i förvaringen; elden närmade sig och förtärde den; bytena var inte tillåtna åt någon före oss, ty Allah såg vår svaghet

och vår oförmåga och gjorde dem därför tillåtna; Muslim allena överför det genom denna väg, och al-Bazzar överförde det via Mubarak ibn Fadala, från Ubayd Allah, från Said al-Maqburi, från Abu Hurayra, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), likaledes, och Muhammad ibn Ajlan överförde det, från Said al-Maqburi, och Qatada överförde det, från Said ibn al-Musayyib, från Abu Hurayra, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom).

Saken är att när han gick in med dem genom stadens port befalldes dem att gå in i den fallande på ansiktet, det vill säga böjda, ödmjuka, tack-samma åt Allah över det Han täckt dem av den stora erövringen Han lovat dem; hittan är att avlasta oss våra synder, förgångna av vår undandragande som föregått av oss; vid det när Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) gick in i Mecka dagen för dess erövring gick han in i den på sin kamelhona och han är ödmjuk, lovprisande, tack-sam, till dess att hans mustascher, det vill säga skäggändan, berörde sadelknappens manke, av det att han böjde sitt huvud underkastat åt Allah, och med honom soldaterna och arméerna av vilka från honom inte ses annat än konturen, särskilt den stora gröna massan i vilken Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), och sedan när han gick in i den tvättade sig och bad åtta rak'a; den är tacksägelsebönen över segern åt den segerrike enligt de lärda båda talen, och den är duha-bönen; det som drev denna sägare till sitt tal är att den uppstod vid duhans tid. Vad Israels barn beträffar motsatte de det de befallts, i ord och i handling; de gick in i porten krypande på deras stjärtändor, och de är ett korn i ett hår,

ett vetekorn i ett hår; de förändrade vad de befallts och hånade det, såsom den Höge säger, berättare om dem i en sura: «och när det sades dem: bo i denna stad och ät av den var ni vill och säg: avlastning, och gå in i porten fallande på ansiktet, skall Vi förlåta er era fel och Vi ökar de goda gjorarna, förändrade därför dem av dem som gjorde orättvisa ett tal annat än det som sades dem; Vi sände därför över dem från himlen en farsot för det de gjorde orättvisa i» (Sura 2, 58-59); och den Höge har sagt i en sura, och den är meckisk, tilltalande dem: «och när Vi sade: gå in i denna stad och ät av den var ni vill i överflöd och gå in i porten fallande på ansiktet och säg: avlastning, skall Vi förlåta er era fel och Vi ökar de goda gjorarna, förändrade därför dem som gjorde orättvisa ett tal annat än det som sades dem; Vi lät därför komma ner över dem som gjorde orättvisa från himlen en farsot för det de förderade.

» (Sura 7, 161-162) ath-Thawri sade, från al-A'mash, från al-Minhal ibn Amr, från Said ibn Jubayr, från Ibn Abbas: böjda genom en port liten; al-Hakim och Ibn Jarir och Ibn Abi Hatim har överfört det, och så överförde al-Awfi det, från Ibn Abbas, och så överförde ath-Thawri det, från Abu Ishaq, från al-Bara; sade Mujahid och as-Suddi: porten är Bayt Ilyas hittaport, Bayt al-Maqdis; de gick därför in täckande sina huvuden emot det de befallts, och det motsäger inte Ibn Abbas tal att de gick in krypande på deras stjärtändor, och likaledes i den hadith vi skall framställa efter: de gick in krypande och de täckande sina huvuden: «och säg: hitta»; wawen här är tillstånd; hittan, säger Ibn Abbas och Ata och al-Hasan och Qatada: de befalldes att begära förlåtelse.

Muhammad överförde till oss: Abd ar-Rahman ibn Mahdi överförde till oss, från Ibn al-Mubarak, från Mamar, från Hammam ibn Munnabbih, från Abu Hurayra, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom): det sades åt Israels barn: gå in i porten fallande på ansiktet och säg: hitta; hittan är ett korn i ett hår; och så överförde an-Nasai det ur Ibn al-Mubaraks hadith av en del, och överförde det, från Muhammad ibn Ismail ibn Ibrahim, från Ibn Mahdi, genom honom, hängande: Mamar underrättade oss, från Hammam ibn Munnabbih: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: Allah sade åt Israels barn: gå in i denna stad och ät av den var ni vill i överflöd och gå in i porten fallande på ansiktet och säg: hitta, Vi skall förlåta er era fel; de förändrade därför och gick in i porten krypande på deras stjärtändor, ett korn i ett hår; och al-Bukhari och Muslim överförde det, och Tirmidhi sade: hasan sahih; deras förändring var, såsom Salih ibn Kaysan har berättat mig, från Salih, at-Tawamas frigivne, från Abu Hurayra, och av den jag inte misskänner, från Ibn Abbas, att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom): de gick in i porten vid vilken de befalldts att gå in fallande på ansiktet, krypande på deras stjärtändor, ett vetekorn i ett litet hår, och sade av asbat, av as-Suddi:

«förändrade därför dem som gjorde orättvisa ett tal annat än det som sades dem»: han sade: de sade: hittan; den är på arabiska ett rött vetekorn genomborrat, i det ett svart hår; och Allah, den Höge, har omtalat att Han bestraffade dem för denna motsättning genom sändningen av rigzen Han lät komma ner över dem, och den är pesten, såsom bestyrkt av az-Zuhris hadith, från Amir ibn Sad, och av Maliks hadith, från Muhammad ibn al-Munkadir, och Salim Abu an-Nadr, från Amir ibn Sad, från Osama ibn Zayd, från Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom): denna smärta, eller det onda, är en rigz; bestraffades med den en del av nationerna före er; och an-Nasai och Ibn Abi Hatim överförde och detta formulär ur ath-Thawris hadith, från Habib ibn Abi Thabit, från Ibrahim ibn Sad ibn Abi Waqqas, från hans far, och Osama ibn Zayd och Khuzayma ibn Thabit: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: pesten är bestraffningens rigz; bestraffades med den dem som var före er; och ad-Dahhak sade: rigzen, bestraffningen, och så sade Mujahid och Abu Malik och as-Suddi och al-Hasan och Qatada: den är vreden; rigzen, vare sig pesten eller stenregnet, och Said ibn Jubayr sade: den är pesten.

När Israels barns hand fastställde sig över Bayt al-Maqdis bestod de där och mellan deras ryggar Allahs profet Youcha, dömde bland dem med Allahs Bok Tora, till dess att Allah tog honom till Sig, och han var av åldern hundra tjugo sju år, och hans livs varaktighet efter Musa var tjugosju år, och Allah, den Höge, vet bäst.