Nuh

Tio generationer efter Adam sändes Nuh (fred vare med honom) till sitt folk för att kalla dem att tillbe Allah ensam; notablarna kallade honom vilseledd, och avgudadyrkandet som framträdde i hans tid, med avguderna Wadd, Suwa, Yaghuth, Ya'uq och Nasr, rotade sig bland dem. Sedan han åkallat mot dem sin Herre byggde han arken inför Allahs ögon; därefter « öppnade Vi himmelens portar med ett vatten som öste ned » och jorden sprutade fram källor: arken seglade « på vågor såsom berg », hans förnekande son drunknade, och « arken installerade sig på Djoudi ». Nuh landsteg med frid, och hans avkomma befolkade jorden efter syndafloden.

Nuhs historia

Det är Nuh ibn Lamak ibn Mattouchalach ibn Khanoukh, som är Idris, ibn Yard ibn Mahlail ibn Qaynan ibn Anouch ibn Chith ibn Adam, människornas fader (fred vare med dem). Hans födelse skedde ett hundra tjugo sex år efter Adams död, enligt vad Ibn Jarir och andra har nämnt; och enligt de gamla Skriftfolkets kronologi skulle det mellan Nuhs födelse och Adams död vara ett hundra fyrtio sex år, och mellan dem båda tio generationer. Muhammad ibn Omar ibn Yusuf berättade för oss: Muhammad ibn Abd al-Malik ibn Zanjawayh berättade för oss: Abu Tawba berättade för oss: Mu'awiya ibn Salam berättade för oss, från hans bror Zayd ibn Salam: jag hörde Abu Salam fråga: « Allahs sändebud, var Adam profet? » « Ja, talande.

» « Och hur många mellan honom och Nuh? » « Tio generationer. » Och det är enligt Muslims villkor, och de har inte extraherat den. Och i al-Bukharis Sahih: « Mellan Adam och Nuh är det tio generationer, alla var på islam.

» Om det som avses med « generation » är hundra år, såsom den första uppfattningen är hos många, är det mellan dem båda ödesbestämt tusen år; men det utesluter inte att det är flera, med hänsyn till Ibn Abbas inskränkning till islam: ty det kan mellan dem båda finnas andra sena generationer som inte var på islam; men Abu Umamas hadith utvisar inskränkningen till tio generationer, och Ibn Abbas har tillfogat oss att de alla var på islam: och det avvisar den av historikerna som har påstått att Qabil och hans söner tillbade elden, och Allah vet bäst.

Och om det som avses med « generation » är folkens generation: « Och hur många generationer har Vi inte förgjort efter Nuh » (al-Hajj, 44); « Sedan lät Vi efter dem uppväxa en annan generation » (al-Mu'minun, 31); « Och många generationer mellan detta » (al-Furqan, 38); « Och hur många generationer har Vi inte förgjort före dem » (Maryam, 98); och Hans ord: « De bästa generationerna är min generation », i hadithen; så levde generationen före Nuh i långa tidsåldrar; på denna grund vore det mellan Adam och Nuh tusentals år, och Allah vet bäst.

Sammanfattningsvis: Allah den Upphöjde sände inte Nuh (fred vare med honom) förrän avgudarna och taghouterna tillbades och människorna trädde in i villovägar och förnekande; Allah sände honom därför som en barmhärtighet åt tjänarna; han var det första sändebud som sändes till jordens folk, såsom jordens utläggningsorts folk skall säga till honom Uppståndelsens dag; och hans folk kallades Bani Rasib, enligt vad Ibn Jarir och andra har nämnt.

Man har rått skiljaktig om hans ålder den dag han utsändes: han var femtio år; tre hundra femtio år; fyra hundra åttio år; så har Ibn Jarir överfört det, och han har tillskrivit det tredje Ibn Abbas.

Allah har nämnt hans historia och hans folks historia, och vad Han lät falla som straff genom syndafloden över den som förnekade honom, och hur Han räddade honom och arkenes folk, på mer än ett ställe i Sin mäktiga Bok: i al-A'raf, Yunus, Hud, al-Anbiya, al-Mu'minun, ash-Shu'ara, al-Ankabut och as-Saffat:

Nuhs uppmaning till sitt folk

« SE, VI sände Noa till hans folk och han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Jag bävar för det straff [som annars skall drabba] er en Dag av svåraste vånda." Folkets äldste svarade: "Vi anser att du helt misstar dig." [Noa] svarade: "Nej, mitt folk! Jag misstar mig inte! Herren över alla världar har sänt mig [och] jag framför min Herres budskap till er och ger er goda råd - Gud har låtit mig veta vad ni inte vet.

Förvånar det er att ni genom en man ur er mitt får ta emot en påminnelse från er Herre med varningar [och förmaningen] att frukta Gud? - Kanske skall [Han] visa [er] barmhärtighet." Men de kallade honom lögnare. Och Vi räddade honom och dem som var med honom i arken, men lät dem som påstod att Våra budskap var lögn dränkas [av floden]. De var blinda för [sanningen]! » Sura 7, 59-64

« BERÄTTA för dem om Noa, som sade till sitt folk: "Om ni, mitt folk, inte kan tåla att jag vistas [bland er] och förkunnar Guds budskap, [skall ni veta att] jag sätter min lit till Gud. Besluta nu i samråd vilka åtgärder ni vill vidta [mot mig] och [ropa på dem som ni tror vara] Guds medhjälpare. Hys inga betänkligheter - nej, sätt er plan i verket utan att ge mig uppskov! Men om ni vänder ryggen [åt mina varningar, tänk då på att] jag inte begär någon lön av er; jag väntar ingen lön från någon annan än Gud, och jag har blivit befalld att vara en av dem som underkastar sig Hans vilja."

Men de beskyllde honom för lögn. Och så räddade Vi honom och dem som följde honom i arken och lät dem ta jorden i besittning [efter dem] som påstod att Våra budskap var lögn och som Vi lät drunkna [i vattenmassorna]. Se där hur slutet blev för dem som varnades [förgäves]! » Sura 10, 71-73

Och den Upphöjde har sagt i soura Hud:

« OCH [MED samma budskap] sände Vi Noa till hans folk: "Jag har kommit för att varna er klart och entydigt för att dyrka någon vid sidan av Gud. Jag bävar för det straff som kan drabba er en [sorgens och] plågans Dag. Men folkets äldste, som [alla] förnekade sanningen, sade: "Vi ser att du inte är mer än en vanlig människa som vi andra och vi ser att det bara är de eländigaste bland vårt folk som följer dig, sådana som inte har något omdöme. Och vi ser ingenting hos er som i något avseende gör er överlägsna oss; vi anser tvärtom att ni är lögnare."

[Noa] sade: "Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och Han stärker mig med Sin nåd, men [budskapet] ändå förefaller er dunkelt - kan vi då tvinga er att godta det mot er vilja? Mitt folk! Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag väntar ingen lön från någon annan än Gud. Och jag kommer inte att stöta bort dem som antar tron; de är ju kallade att möta sin Herre. Men jag ser att ni är människor utan begrepp [om rätt och orätt].

Och vem, mitt folk, skulle kunna skydda mig för Guds [vrede], om jag stötte dem ifrån mig? Vill ni inte tänka över detta? Jag säger inte till er att jag har Guds skatter [i min hand] och jag känner inte det som är dolt för människor. Jag säger inte heller att jag är en ängel. Inte heller säger jag om dem som ni betraktar med sådant förakt: 'Gud kommer aldrig att ge dem av [Sitt] goda'." Gud vet bäst vad de bär inom sig. [Hade jag yttrat något sådant] skulle jag sannerligen höra till de orättfärdiga."

[Men de äldste] sade: "Noa! Du har tvistat med oss och du har låtit tvisten pågå länge nog. Nedkalla nu över oss det [straff] som du har hotat oss med, om du har talat sanning." [Noa] svarade: "Bara Gud kan låta [straffet] drabba er, om detta är Hans vilja; och ni kan inte företa er något för att kullkasta [Hans beslut]. Mina råd - om jag skulle vilja ge er råd - är till ingen nytta för er om det är Guds vilja att ni skall hålla fast vid era misstag. Han är er Herre och till Honom skall ni föras åter."

KANSKE säger någon: "Han har själv författat [allt detta]." Säg [Muhammad]: "Om jag har författat det faller denna synd på mig. Men jag har ingenting att skaffa med den synd som ni begår." OCH VI uppenbarade för Noa: "Av ditt folk kommer ingen annan att tro än den som redan var troende. Gräm dig därför inte över vad de gör, men bygg under Vår uppsikt och enligt Våra anvisningar den ark [som skall bli din räddning] och tala inte till Mig till förmån för dem som begår orätt - de skall dränkas [av den stora floden]."

Och [Noa] byggde arken. Varje gång [några av] folkets äldste gick förbi, gjorde de narr av honom. Han sade: "Vill ni göra narr av oss [skall ni veta att] liksom ni gör narr av oss gör vi narr av er. Och ni skall [i sinom tid] få se vem som kommer att drabbas av ett förnedrande straff [i denna värld] och som skall utlämnas åt helvetets ändlösa lidande!"

[Så fortgick det] till dess Vår befallning gavs, och vattenmassorna forsade fram över jorden och Vi sade [till Noa]: "Tag ombord på denna [ark] ett par av varje [djurslag, hane och hona], samt din familj, utom den som redan är dömd, och de [övriga] troende." De som delade hans tro var nämligen bara ett fåtal. Och han sade [till de sina]: "Gå ombord på denna [ark]! I Guds namn skall den segla på denna färd och [i Guds namn] skall vi [en dag] få kasta ankar! Min Herre är ständigt förlåtande, barmhärtig."

När arken lyftes av vågorna, höga som berg, ropade Noa till sin son, som drog sig avsides: "Käre son! Kom ombord till oss och bli inte kvar tillsammans med förnekarna!" [Men sonen] svarade: "Jag skall ta min tillflykt till ett berg där jag har skydd mot vattnet." [Noa] sade: "I dag finns inget skydd mot Guds beslut utom för den som Han förbarmar Sig över." Och vågorna reste sig som en mur mellan dem och [sonen] dränktes med de övriga.

Men [befallningen] gavs: "Du jord, svälj ditt vatten! Du himmel, hejda [ditt regn]!" Och vattnet sjönk undan. Guds vilja hade skett och [arken] kom till vila på berget Al-Djudee. Då ljöd ropet: "Det är ute med de orättfärdiga!" Och Noa bad till sin Herre och sade: "Herre! Min son tillhörde ju min familj och Ditt löfte besannas alltid. Du är den rättvisaste av domare!" [Gud] svarade: "Noa! Han var inte av din familj - han begick [mycken] orätt! Be Mig inte om sådant som du saknar all kännedom om. Jag förmanar dig för att du inte skall bli [som] en av dem som inte vet [vad rätt och orätt är]."

[Noa] sade: "Herre, bevara mig för [synden] att be Dig om något som jag inte har kännedom om. Om Du inte förlåter mig och förbarmar Dig över mig blir jag en av de förlorade!" Och [Gud talade och] sade: "Noa! Stig nu i land! Vår fred är med dig och Vi ger dig och alla [rättfärdiga] efterkommande till dem som är med dig Vår välsignelse. Men vad [andra bland dessa] efterkommande beträffar skall de få glädjas [åt livet under en tid] och därefter skall Vi låta dem utstå ett plågsamt straff."

VI UPPENBARAR här för dig [Muhammad] dessa dolda ting, som varken du eller ditt folk tidigare haft kännedom om. Och ha tålamod och avvakta [Guds dom] - den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud. » Sura 11, 25-49

« Och Nuh, när han kallade på Oss förr, svarade Vi honom och räddade honom och hans familj från den stora nöd, och Vi bistod honom mot folket som förnekade Våra tecken; de var ett illa folk, och Vi drunknade dem alla. » (al-Anbiya, 76-77) Och den Upphöjde har sagt i soura al-Mu'minun:

« OCH VI sände Noa till hans folk och han sade: "Dyrka Gud, mitt folk - ni har ingen annan gud än Honom! Skall ni då inte frukta Honom?" Men de äldste, de bland hans folk som förnekade sanningen, sade [till varandra]: "Denne man är bara en människa som vi, men han vill ta befälet över oss. Om Gud ville [sända ett budskap till oss], skulle Han sända änglar. Vi har aldrig hört att något liknande skulle ha förekommit bland våra förfäder i äldre tid. Han är en man besatt av andar; men låt oss vänta en tid och se [om det kanske händer honom något]!" [Noa] bad: "Herre, kom till min hjälp! De anser mig vara en lögnare!"

Då gav Vi honom genom uppenbarelse uppdraget: "Bygg - under Vår uppsyn och Vår ledning - den ark [som skall bli din och de dinas räddning]. När Vi ger Vår befallning och vattenmassorna forsar fram över jorden, för då ombord ett par av varje [djurslag], hanne och hona, samt din familj utom den över vilken domen redan har fallit; men tala inte till Mig till förmån för de orättfärdiga - de skall [alla] dö i vågorna!" Och när du och de som är med dig har gått ombord på arken skall du säga: "Låt oss lova och prisa Gud, som har räddat oss från dessa orättfärdiga människor!"

Och säg: "Herre! Låt mig med Din välsignelse [till sist] nå land! Ingen kan leda människorna till deras bestämmelse som Du!" I detta ligger helt visst budskap [till de klarsynta]; Vi sätter [ständigt människorna] på prov. » Sura 23, 23-30

« [ÄVEN] NOAS folk beskyllde [Guds] budbärare för lögn. Och deras broder Noa sade till dem: "Fruktar ni inte Gud Jag är ett sändebud [utsänd] till er, som ni kan lita på; frukta därför Gud och lyd mig! Jag begär ingen lön av er för detta - min lön får jag inte av någon annan än världarnas Herre; frukta därför Gud och lyd mig!" De svarade: "Skall vi tro på dig som [bara] har slöddret till anhängare?" Han sade: "Jag kan inte veta vad de förut haft för sig! De skall inte stå till svars inför någon annan än min Herre - förstår ni inte det? Jag har inte rätt att stöta bort dem [som säger att de är] troende.

Jag är endast en varnare, som varnar klart och entydigt." De sade: "Du kommer minsann att bli stenad till döds, Noa, om du inte slutar med detta!" [Då] bad han: "Herre! Mitt folk tror inte på mina ord. Gör därför sanningen uppenbar i min [tvist] med dem, och rädda mig och de troende som följer mig!" Och Vi räddade honom och dem som följde honom i den fullastade arken; sedan lät Vi dem som blev kvar dränkas. I detta ligger förvisso ett budskap [till människorna], men de flesta av dem vill inte tro. Din Herre är den Allsmäktige, den Barmhärtige. » Sura 26, 105-122

« Och Vi sände Nuh till hans folk: han blev kvar bland dem tusen år minus femtio år, och syndafloden grep dem medan de var orättfärdiga; Vi räddade honom därför och arkenes folk och gjorde det till ett tecken åt världarna. » (al-Ankabut, 14-15) « Och Nuh åkallade Oss sannerligen, vilka utmärkta bönhörare Vi är; Vi räddade honom därför och hans familj från den stora nöd, och Vi gjorde hans avkomma till dem som överlever; och Vi lämnade av honom hos de senare: frid vare över Nuh bland världarna; så belönar Vi dem som gör gott; han var av Våra troende tjänare; sedan drunknade Vi de övriga. » (as-Saffat, 75-82)

« Före dem förnekade Nuhs folk: de förnekade därför Vår tjänare och sade: besatt, och han drevs bort; han åkallade därför sin Herre: jag är besegrad, bringa Mig hjälp. Och Vi öppnade himmelens portar med ett vatten som öste ned, och Vi lät jorden spruta fram källor, och vattnet möttes på en redan beslutad ordning, och Vi bar honom på en farkost av brädor och spik, seglande under Våra ögon, som belöning åt den som förnekades; och Vi lämnade sannerligen detta som tecken; finns det då någon som erinrar sig? Hur var då Mitt straff och Min varning? Och Vi har sannerligen gjort Koranen lätt att erinra; finns det då någon som erinrar sig? » (al-Qamar, 9-17)

« Vi har sänt Nuh till hans folk: varna ditt folk innan ett plågsamt straff når dem. Han sade: mitt folk, jag är åt er en klar förmanare, att ni skall tillbe Allah och frukta Honom och lyda mig; Han förlåter er en del av era synder och beviljar er en frist till en bestämd tid; Allahs tid, när den kommer, fördröjs inte, om ni visste. Han sade: Herre, jag har kallat på mitt folk natt och dag, och min kallelse har bara förökat deras flykt; och varje gång jag kallar på dem för att Du skall förlåta dem lägger de sina fingrar i sina öron, sveper sig i sina kläder, envister sig och sväller av högmod.

Sedan kallade jag på dem offentligen, sedan talade jag öppet till dem och talade i smyg till dem. Jag sade: begär er Herres förlåtelse; Han är sannerligen stor i förlåtelse; Han skall sända himlen över er i rikliga regn och stärka er med egendom och barn och ge er gårdar och ge er floder. Vad fattas er att ni inte förväntar från Allah värdigheten? Han har sannerligen skapat er i flera skeden. Har ni inte sett hur Allah har skapat sju himlar ovanpå varandra och gjort i dem månen till ett ljus och gjort solen till en lampa, och Allah lät er växa från jorden såsom en tillväxt, och sedan skall Han återföra er dit och föra er fram med ett framträdande, och Allah har gjort jorden åt er till ett strö som ni korsar på rymliga vägar.

Nuh sade: Herre, de har varit mig ohörsamma och följt den vars egendom och barn bara förmerar förlusten, och de har smitt en enorm list och sagt: överge inte era gudar, överge inte Wadd och inte Suwa och inte Yaghuth och inte Ya'uq och inte Nasr, och de har fört många vilse, och du förmerar inte de orättfärdiga annat i villovägar. För sina synder drunknade de och fördes in i en Eld, och de fann ingen hjälp mot Allah. Och Nuh sade: Herre, lägg inte på jorden någon av de förnekande bland bostäderna; om Du lämnar dem förleder de Dina tjänare och avlar bara syndiga förnekare; Herre, förlåt mig och mina föräldrar och den som går in i mitt hus som troende och de troende männen och de troende kvinnorna, och förmera inte de orättfärdiga annat än i förgörning. » (Nuh, 1-28)

Vi har redan talat om var och en av dessa ställen i tafsiren, och vi skall nämna historiens innehåll i sammandrag, av dessa spridda ställen och av det haditherna och atharerna utvisar: « Vi har uppenbarat för dig såsom Vi uppenbarade för Nuh och profeterna efter honom, och Vi har uppenbarat för Ibrahim och Ismael och Isak och Ya'qub och stammar och Isa och Ayyub och Yunus och Harun och Sulayman, och Vi gav Dawud psalmerna, och sändebud vars historia Vi redan har berättat för dig och sändebud vars historia Vi inte har berättat för dig, och Allah talade till Musa med ett direkt tal, sändebud som förkunnar glädjande budskap och varnar, för att människorna inte skall ha något argument mot Allah efter sändebudena, och Allah är Mäktig, Vis.

» (an-Nisa, 163-165) « Och sådan är Vårt argument som Vi gav Ibrahim mot hans folk; Vi upphöjer i grader den Vi vill; din Herre är Vis, Allvetande; och Vi gav honom Isak och Ya'qub och ledde dem båda, och Nuh hade Vi redan lett förrut, och av hans avkomma Dawud och Sulayman och Ayyub och Yusuf och Musa och Harun; och så belönar Vi dem som gör gott, och Zakariya och Yahya och Isa och Ilyas, alla av de rättfärdiga, och Ismael och al-Yasa och Yunus och Lut, och Vi förmånerade dem alla framför världarna, och bland deras fäder och deras avkomlingar och deras bröder, och Vi utvalde dem och ledde dem till en riktig väg. » (al-An'am, 83-90) Verserna. Och hans historia har gått föregående i al-A'raf: « Har underrättelsen om dem som var före dem nått dem, Nuhs folk och Ad och Thamud och Ibrahims folk och Madyan-folket och de störtade städerna? Deras sändebud kom till dem med de klara bevisen; Allah var inte till för att förtrycka dem, men de själva förtryckte.

» (at-Tawba, 70) Och hans historia har gått föregående i Yunus och Hud: « Har inte underrättelsen om dem som var före er nått er, Nuhs folk och Ad och Thamud och dem som kom efter dem? Ingen känner dem utom Allah; deras sändebud kom till dem med de klara bevisen, men de förde sina händer till sina munnar och sade: vi förnekar det ni är utsända med, och vi är, om det ni kallar oss till, i ett oroande tvivel. » (Ibrahim, 9) Och Han sade i al-Anbiya: « avkomman av dem som Vi bar med Nuh: han var en tacksam tjänare » (al-Anbiya, 83); « Och hur många generationer har Vi inte förgjort efter Nuh, och din Herre räcker som den som känner och ser Hans tjänares synder.

» (al-Furqan, 69) Och hans historia har gått föregående i al-Anbiya, al-Mu'minun, ash-Shu'ara och al-Ankabut: « Och när Vi tog av profeterna deras löfte, och av dig, och av Nuh, och av Ibrahim, och av Musa, och av Isa, Maryams son, och Vi tog av dem ett högtidligt löfte » (al-Ahzab, 7). « Före dem förnekade Nuhs folk och Ad och Farao med spetsarna, och Thamud, och Luts folk, och oaseriets folk: dessa är falangerna; var och en av dem förnekade inte sändebudena utan att straffet blev förtjänt. » (Sad, 12-14) « Före dem förnekade Nuhs folk och falangerna efter dem, och varje samfund smidde att gripa sitt sändebud, och de disputerade med falskheten för att göra sanningen intet i den; Jag grep därför dem, och vad var inte Mitt straff. » (Ghafir, 5) « Och så rättfärdigades din Herres ord över dem som förnekade att de är eldens folk.

» (Ghafir, 6) « Han har föreskrivit er av religionen det Han rekommenderade Nuh, och det Vi uppenbarat för dig, och det Vi rekommenderade Ibrahim och Musa och Isa: att upprätta religionen och inte dela er i den; svårt för de medgudadyrkande är det du kallar dem till; Allah utväljer åt Sig den Han vill och leder till Sig den som ångrar sig. » (ash-Shura, 13) « Före dem förnekade Nuhs folk och Rass-folket och Thamud och Ad och Farao och Luts bröder och oaseriets folk och Toubas folk; var och en förnekade sändebudena, och därför blev Mitt hot förtjänt. » (Qaf, 12-14) « Och Nuhs folk förrut: de var ett lastbart folk. » (an-Najm, 52) « Och Nuhs folk förrut: de var de mest orättfärdiga och de mest rebeliska.

» (an-Najm, 53) Och hans historia har gått föregående i soura Qad aflah al-mu'minun: « Och Vi sände Nuh och Ibrahim och lade i deras avkomlingar profetskap och Bok, bland dem en välledd och många av dem lastbara. » (al-Hadid, 26) « Allah gav dem som förnekade en liknelse: Nuhs hustru och Luts hustru; de var under två av Våra dygdiga tjänare, och de svek dem båda; de gagnade dem inte mot Allah, och det sades: träd in i elden med dem som trär in. » (at-Tahrim, 10)

Avgudadyrkandets framträdande i Nuhs tid

Vad beträffar innehållet av det som tillstötte mellan honom och hans folk, hämtat ur Boken, ur sunnan och ur atharerna: vi har redan överfört från Ibn Abbas att det mellan Adam och Nuh var tio generationer, alla på islam, överfört av al-Bukhari; och vi har nämnt att det som avses med « generation » är generationen eller tidslängden, såsom föregått; därefter tillstötte efter dessa dygdiga generationer angelägenheter som gjorde att detta tids folks tillstånd utmynnade i avgudarnas tillbedjan; och orsaken därtill var det som al-Bukhari överförde från Ibn Jurayjs hadith, från Ata: « De sade: överge inte era gudar, överge inte Wadd och inte Suwa och inte Yaghuth och inte Ya'uq och inte Nasr.

» (Nuh, 23) Det är namn på dygdiga män ur Nuhs folk: när de dog inspirerade djävulen deras folk att ägna sig åt de församlingar där de brukade sitta, att upphöja där avbildningar och namnge dem efter deras namn; de gjorde så; de tillbades inte, förrän sedan dessa var döda och vetandet utplånats: de tillbades; och dessa avguder som fanns hos Nuhs folk återfanns senare hos araberna; så har sagt Ikrima, ad-Dahhak, Qatada och Muhammad ibn Ishaq.

Ibn Humayd berättade för oss: Mihran berättade för oss, från Sufyan, från Musa: de var ett dygdigt folk mellan Adam och Nuh, och de hade efterföljare som tog föredöme av dem: « Om vi avbildar dem blir vi avgudare av tillbedjan när vi nämner dem. » De avbildade dem därför när de dog och andra kom; Iblis smög sig in hos dem: « De tillbade dem inte; det var genom dem de erhöll regnet »; de tillbade dem därför. Och Ibn Abi Hatim har överfört: Wadd och Yaghuth och Ya'uq och Suwa och Nasr är Adams söner, och Wadd var den äldste av dem och den fromaste bland dem.

Ahmad ibn Mansur berättade för oss: al-Hasan ibn Musa berättade för oss: Ya'qub berättade för oss: de nämnde dem inför Abu Ja'far, som är al-Baqir, medan han stod i bön, Yazid ibn al-Muhallab; när han avslutade sin bön sade han: « Ni har nämnt Yazid ibn al-Muhallab, men han dödades på den första jord där något annat än Allah tillbades. » Han nämnde Wadd, en muslimsk man, och han var älskad av sitt folk; när han dog samlades de kring hans grav i Babyloniens land och beklagade honom; när Iblis såg deras sorg över honom liknade han dem i en mans gestalt: « Jag ser er sorg över denne man; vill ni att jag formar er hans avbild, för att han skall vara i er församling och ni skall nämna honom? » « Ja.

» Han formade därför åt dem hans avbild, och de ställde den i sin församling och började nämna honom; när han såg deras åkallan av honom sade han: « Vill ni att jag ställer på var och ens plats en avbildning efter hans bild, för att den skall vara i hans hus och ni nämner honom? » « Ja. » Han formade därför åt varje familj en avbildning efter dess bild; de kom och började nämna honom genom den; deras barn nådde den och började se vad de gjorde genom den. Han sade: och de förmångfaldigade sig, och minnet av deras åkallan av honom utplånades, tills de tog honom som gudomlighet tillbedjad utom Allah, av söner till söner av deras söner; den första tillbedjan av annat än Allah blev därför Wadd, avguden de kallade Wadd.

Denna berättelse innebär att var och en av dessa avguder tillbades av en del av folket; och han har nämnt att när tidsåldrarna och tiderna förlängdes gjorde de dessa avbilder till kroppsliggjorda statyer, för att de skulle vara fastare; därefter tillbades de sedan utom Allah (Han vare upphöjd); och det finns åt dem i dess tillbedjan många vägar: vi har nämnt dem i vår bok Tafsiren på dess ställen, till Allah höra loven och nåden.

Det är fastställt i de två Sahiherna, från Allahs sändebud (fred och välsignelser vare med honom), när det inför honom nämndes, från Umm Salamas och Umm Habibas sida, den kyrka de hade sett i Abessinien, kallad Mariya: « Dessa: när en dygdig man bland dem dog bygger de på hans grav en moské och formar därefter i den dessa avbilder; dessa är de sämsta av skapelserna inför Allah. »

Målet: när förryckningen spred sig på jorden och avgudadyrkandets gissel utbredde sig i den sände Allah Sin tjänare och Hans sändebud Nuh (fred vare med honom), kallande till Allahs ensamma tillbedjan utan delaktig och förbjudande tillbedjan av vad som är annat än Han; han var det första sändebud Allah sände till jordens folk, såsom det fastställts i de två Sahiherna, från Abu Hayyans hadith, från Abu Zur'a ibn Amr ibn Jarir, från Abu Hurayra, i förbönens hadith: han sade: « De skall därför komma till Adam och säga: Adam, du är människornas fader; Allah skapade dig med Sin hand och blåste i dig av Sin ande och befallde änglarna och de fällde sig ned inför dig och Han lät dig förbli i paradiset; förbönar du inte för oss till din Herre? Ser du inte var vi är och vad tillstött oss?

» Han skall säga: « Min Herre har i dag blivit vred med en vrede sådan att Han aldrig haft någon like före den och aldrig skall få någon like efter den, och Han förbjöd mig trädet och jag var ohörsam. Min själ, min själ. Fara till en annan än mig, far till Nuh. » « Nuh, du är den förste av sändebudena till jordens folk, och Allah har kallat dig en tacksam tjänare; ser du inte var vi är? Ser du inte vad tillstött oss? » Han skall säga: « Min Herre har i dag blivit vred med en vrede sådan att Han aldrig haft någon like före den och aldrig skall få någon like efter den.

Min själ, min själ. » Och han nämnde hela hadithen i dess längd, såsom al-Bukhari citerade den i Nuhs historia.

Nuhs tålamod i sin uppmaning

När Allah sände Nuh (fred vare med honom) kallade han dem att förbehålla tillbedjan åt Allah ensam, utan delaktig, och att inte tillbe med Honom varken avgud, avbild eller taghout, och att erkänna Hans enhet och att det inte finns någon gudomlighet utom Han och ingen Herre utanför Han, såsom Allah den Upphöjde befallde dem som kom efter honom av sändebud, vilka alla är av hans avkomma: « och Vi gjorde hans avkomma till dem som överlever » (as-Saffat, 77); och Han sade om honom: « och Vi lade i deras avkomlingar profetskap och Bok » (al-Hadid, 26); varje profet efter Nuh är av hans avkomma, och så Ibrahim: « Och Vi sände sannerligen till varje samfund ett sändebud: tillbe Allah och avvara taghouten » (an-Nahl, 36); « Och fråga de av Våra sändebud Vi sände före dig: har Vi instituerat, utom den Allbarmhärtige, gudomligheter att tillbedjas? » (az-Zoukhrouf, 45) « Och Vi sände inte före dig något sändebud utan att Vi uppenbarade för honom: det finns ingen gudomlighet utom Jag, tillbe Mig därför.

» (al-Anbiya, 25)

« Mitt folk, tillbe Allah; ni har ingen gudomlighet utom Han; jag fruktar för er den stora dagens straff. » (al-A'raf, 59) « Att ni inte tillber annat än Allah; jag fruktar för er en plågsam dagas straff. » (Hud, 26) « Mitt folk, tillbe Allah; ni har ingen gudomlighet utom Han; skall ni då inte frukta? » (al-Mu'minun, 23) « Mitt folk, jag är åt er en klar förmanare: att ni skall tillbe Allah och frukta Honom och lyda mig; Han förlåter er en del av era synder och beviljar er en frist till en bestämd tid; Allahs tid, när den kommer, fördröjs inte, om ni visste.

Han sade: Herre, jag har kallat på mitt folk natt och dag, och min kallelse har bara förökat deras flykt; och varje gång jag kallar på dem för att Du skall förlåta dem lägger de sina fingrar i sina öron, sveper sig i sina kläder, envister sig och sväller av högmod; sedan kallade jag på dem offentligen; sedan talade jag öppet till dem och talade i smyg till dem; jag sade: begär er Herres förlåtelse, Han är sannerligen stor i förlåtelse; Han skall sända himlen över er i rikliga regn och stärka er med egendom och barn och ge er gårdar och ge er floder; vad fattas er att ni inte förväntar från Allah värdigheten? Han har sannerligen skapat er i flera skeden. » (Nuh, 2-14) De givmilda verserna.

Han har nämnt att han kallade dem till Allah med alla slags kallelse, på natten och dagen, i smyg och offentligen, med uppmaningen ena gången och med hotet den andra, och allt detta lyckades inte hos dem, ja flertalet av dem envister sig i villovägen och upproret och i avgudarnas och statyernas tillbedjan, och de upptände fientligheten mot honom i alla tider och ögonblick, försmädde honom och den som trodde på honom, hotade dem med stening och fördrivning, och de utsatte dem för det och överdrev mot dem. « Sade hans folks notablar », herremännen, de stora bland dem, « vi ser dig i en uppenbar villoväg »; han sade: « Mitt folk, det är ingen villoväg i mig, men jag är världarnas Herres sändebud »; jag är inte, såsom ni påstår, en vilseledd, men jag är på den riktiga ledningen, världarnas Herres sändebud, Han som säger till en sak: var, och den är; « jag förmedlar er min Herres budskap och jag råder er, och jag vet från Allah vad ni inte vet.

» Och så är sändebudens ställning: att han är förmedlande, vältalig, rådgivande, känner folket i Allah. « Vi ser dig inte annat än en människa såsom vi, och vi ser inte att följa dig annat än de mest föraktade av oss, med hastigt omdöme, och vi ser i er ingen förmånenhet över oss; hellre håller vi er för lögnare. » De förundrade sig över att han var en människa sändebud och försmädde dem som följde honom och såg dem som sina mest föraktade; men de var folkets ledare och dess svaga och sändebudens följare, och det var bara för att ingenting hindrade dem från att följa sanningen.

« Med hastigt omdöme »: så snart ni kallade dem svarade de er, utan undersökning och utan eftertanke; och just det som de klandrar dem för är själva kärnan av deras lovord, ty den uppenbara sanningen behöver ingen eftertanke, inte heller betänksamhet eller undersökning, utan den skall följas och underkastas, så snart den visar sig. « Jag har inte kallat någon till islam utan att han inte hade en snabb utgång, med undantag av Abu Bakr, ty han svärtade aldrig sitt ansikte. » Och därför var hans ed den dagen i Saqifa också snabb, utan undersökning och utan eftertanke, ty hans förmånenhet över vem som helst annan är uppenbar och klar hos sällskapsbröderna (Allah vare dem nådig); därför övergav Allahs sändebud (fred och välsignelser vare med honom), när han ville skriva bokverket i vilket han ville uttryckligen utse sin efterföljd, det: « Allah vägrar och de troende något annat än Abu Bakr » (fred vare med honom).

» Och Nuhs folks förnekare yttrande om honom: « och vi ser i er ingen förmånenhet över oss » har inte framträtt någon ordning sedan ni nådde tron; « hellre håller vi er för lögnare. » Han sade: « Mitt folk, vad menar ni: om jag har ett bevis från min Herre och Han har gett mig en nåd från Sin sida som fördolts er, skulle vi tvinga er med tvång medan ni avskyr den? »

Detta är en finhet i talet med dem och en mjukhet mot dem i kallelsen till sanningen: « Säg därför till dem ett mjukt tal, kanske de erinrar sig eller fruktar. » (Ta-Ha, 44) « Kalla till din Herres väg med visdomen och den goda förmaningen och disputera med dem på det som är det bästa. » (an-Nahl, 125) « Vad menar ni: om jag har ett bevis från min Herre och Han har gett mig en nåd från Sin sida », det vill säga profetskapet och utsändandet, « som fördolts er », det vill säga ni förstod den inte och blev inte ledda till den, « skulle vi tvinga er med tvång », det vill säga vi skulle låta den tränga in med tvång och tvinga er till den, « medan ni avskyr den. »

« Jag har i er ingen strategi, och tillståndet är detta; och mitt folk, jag ber er inte om någon egendom för detta; min lön ankommer bara på Allah. » Jag söker inte av er lön för att förmedla er vad som gagnar er i er värld, och skall jag belöna er om jag sökte det, annat än av Allah, vars lön är bättre för mig och mer varaktig än vad ni ger mig. « Och jag skall inte fördriva dem som trott; de skall möta sin Herre, men jag ser er vara ett okunnigt folk. » Såsom om de hade begärt av honom att han skulle avlägsna dessa från dem och hade lovat honom att ansluta sig till honom om han gjorde det; han vägrade dem därför detta och sade: « de skall möta sin Herre, och jag fruktar att om jag fördriver dem besvärar de mig hos Allah.

» « Och mitt folk, vem skulle bistå mig mot Allah om jag fördrivde dem? Erinner ni er därför inte? » Och därför, när Qurayshs förnekare bad Allahs sändebud (fred och välsignelser vare med honom) att fördriva från dem de svaga bland de troende, såsom Ammar och Suhayb och Bilal och Khabbab och deras like, förbjöd honom Allah det, såsom vi visat i soura al-An'am: « Och jag säger er inte att jag äger Allahs skatter och inte att jag känner det fördolda och inte att jag säger att jag är en ängel. » Det vill säga: men jag är en tjänare, ett sändebud; jag känner av Allahs vetande bara det Han lärt mig, och jag förmår bara det Han givit mig makten över, och jag äger för min själ varken gagn eller skada utom vad Allah vill; « och jag säger inte till dem som era ögon föraktar », han menar av hans efterföljare, « att Allah inte skall ge dem något gott; Allah vet bättre vad som finns i deras själar; jag vore då av de orättfärdiga.

» Det vill säga: jag vittnar inte emot dem att de inte har något gott hos Allah Uppståndelsens dag; Allah känner dem bättre och skall belöna dem efter vad som finns i deras själar; om det är gott blir det gott, och om det är ont blir det ont. « Vi tror på dig, och dig följer inte de mest föraktade. » Han sade: « Mitt vetande om vad de gjorde är intet; deras räkning ankommer bara på min Herre, om ni aktar; och jag fördriver inte de troende; jag är bara en klar förmanare. »

Och tiden förlängdes och disputeringen mellan honom och dem; han blev därför kvar bland dem tusen år minus femtio år, och syndafloden grep dem medan de var orättfärdiga (al-Ankabut, 14); och trots denna långa tid var det av dem som trodde på honom bara få, och varje gång en generation utdog rekommenderade den dem som kom efter dem att inte tro på honom och att bekämpa honom och motsätta sig honom, och fadern, när hans son nådde åldern att förstå hans ord, rekommenderade honom i smyg att aldrig tro på Nuh, så länge han levde och så länge han stannade kvar, och deras egenskaper vägrade tron och sanningens följande: « och avlar bara en syndig otacksam. » (Nuh, 27)

« Nuh, du har disputerat med oss och förmångfaldigat disputeringen; förda oss därför vad du lovar oss, om du är av de sanningsenliga. » Han sade: « Enbart Allah skall föra den till er, om Han vill, och ni skall inte vara dem som gör Honom intet. » Enbart Allah (Han vare upphöjd) kan detta, ty ingenting gör Honom intet: « var, och den är »; « och mitt råd gagnar er inte, även om jag ville råda er, om Allah vill förleda er; Han är er Herre, och till Honom skall ni föras tillbaka. » Den Allah vill pröva med Sin frestelse kan ingen leda; Han leder den Han vill och förleder den Han vill, och Han är den Som gör vad Han vill, den Mäktige, den Vise, känner den som förtjänar ledningen och den som förtjänar villovägen, och Hans är den genomträngande visdomen och det slagande argumentet.

« Och det uppenbarades för Nuh: ingen av ditt folk skall tro utom dem som redan trott; bedrövla dig därför inte av vad de gjorde. » Och detta är en tröst för Nuh (fred vare med honom) om sitt folk, att det bara skall tro den som redan trott, och en lättnad för honom över vad dem skulle tillstöta: « bedrövla dig därför inte av vad de gjorde; sörj inte över vad som hänt, ty hjälpens tid är nära och den härliga underrättelsen. »

Nuhs byggande av arken

« Och bygg arken under Våra ögon och Vår uppenbarelse, och för inte talan till Mig för dem som förtryckt: de skall drunkna. »

Och det är för att Nuh (fred vare med honom), när han hade förlorat hoppet om att de skulle förbättra sig och blomstra, och såg att inget gott fanns i dem, och att de hade nått fram till att skada honom, motsätta sig honom och kalla honom lögnare, på alla sätt av handlingar och ord, åkallade mot dem en åkallan av vrede för Allah. Allah bifall därför hans åkallan och svarade hans begäran: « Och Nuh åkallade Oss sannerligen, vilka utmärkta bönhörare Vi är! Och Vi räddade honom och hans familj från den stora nöd. » « Och Nuh, när han kallade på Oss förr, svarade Vi honom och räddade honom och hans familj från den stora nöd. » « Herre, mitt folk har kallat mig lögnare; döm därför mellan mig och dem med en dom, och rädda mig och de troende som är med mig. » Han åkallade därför sin Herre: « jag är besegrad, bringa Mig hjälp.

» « Herre, kom mig till hjälp, eftersom de kallar mig lögnare. » « För sina synder drunknade de och fördes in i en Eld, och de fann ingen hjälp mot Allah. » « Och Nuh sade: Herre, lägg inte på jorden någon av de förnekande bland bostäderna; om Du lämnar dem förleder de Dina tjänare och avlar bara syndiga förnekare.

» Samlades därför mot dem deras synder, från deras förnekande och deras ondska, och deras profets åkallan mot dem. Allah den Upphöjde befallde honom då att bygga arken, som är den stora farkosten som inte hade sin like före henne och inte skall få någon like efter henne; och Allah den Upphöjde kungjorde i förväg att när Hans ord skulle komma och Han kastade sig över dem med Sin attack, som inte kan avvärjas av det brottsliga folket, skulle han inte återvända till dem i den frågan och inte föra talan, ty möjligen skulle vid åsynen av straffet som kom ner över dem en ömhet för hans folk gripa honom, ty underrättelsen är inte åsynen: « och för inte talan till Mig för dem som förtryckt: de skall drunkna. »

« Och han byggde därför arken, och varje gång som notablar av hans folk passerade förbi honom gjorde de sig lustiga över honom. » Det vill säga: de hånade honom och ansåg det omoderligt vad han hotade dem med. Han sade: « om ni gör sig lustiga över oss, gör vi oss också lustiga över er, såsom ni gör er lustiga; vi är dem som gör sig lustiga över er och förundrar sig över er i er envishet i ert förnekande och er envishet som kräver att straffet skall valla ned över er och inträffa; då skall ni få veta vem ett förödmjukande straff kommer över, och på vem ett bestående straff kommer att valla ned. » Och deras egenskaper var tungt förnekande och ytterst envishet i denna världen, och likaså i nästa, ty de förnekar också att ett sändebud från Allah har kommit till dem. Musa ibn Ismail berättade för oss: Abd al-Wahid ibn Ziyad berättade för oss: al-A'mash berättade, från Abu Salih: Allahs sändebud (fred och välsignelser vare med honom) sade: « Nuh (fred vare med honom) skall komma: Har du förmedlat? Ja.

Herre, har han förmedlat det åt dem? Nej, ingen profet har kommit till oss. Vem vittnar för dig? Muhammad och hans umma.

» « Och så har Vi gjort er till ett samfund av mittenvägen, så att ni skall vittna över människorna och sändebudet skall vittna över er. » (al-Baqara, 143)

Rättvisan: detta samfund vittnar om vittnesbördet av sin sanningsenliga och bekräftade profet, att Allah sände Nuh med sanningen och lät sanningen falla över honom och befallde honom i den, och att han förmedlade den till sitt samfund på det mest fullkomliga och fullständiga sättet, och inte lämnade något av det som är nyttigt för dem i deras religion utan att befalla dem det, och inget av det som kan skada dem utan att förbjuda dem det och varna dem för det; och så är alla sändebuds ställning, till den grad att han varnade sitt folk för den vilseledande Antikrist, fastän han inte förväntade att denne skulle träda fram i deras tid, av hänsyn till dem och av omsorg och barmhärtighet mot dem. Abdan berättade för oss: Abdallah berättade, från Yunus: Ibn Omar sade: Allahs sändebud (fred och välsignelser vare med honom) reste sig bland människorna, prisade Allah såsom Han förtjänar och nämnde därefter Antikrist: « Jag varnar er för honom, och det finns ingen profet som inte har varnat sitt folk; Nuh varnade sitt folk, men jag säger er om honom ett ord som ingen profet har sagt sitt folk: ni vet att han är enögad och att Allah inte är enögad.

» Och denna hadith finns också i de två Sahiherna, från Shayban ibn Abd ar-Rahmans hadith, från Yahya ibn Abi Kathir, från Abu Salama ibn Abd ar-Rahman, från Abu Hurayra: han sade: « Skall jag inte berätta för er om Antikrist en historia som ingen profet har berättat för sitt folk? Han är enögad, och han skall komma med skenavbildningen av paradiset och av elden: denna är paradiset och denna är elden; och jag varnar er såsom Nuh varnade sitt folk. » al-Bukharis formulering.

När Allah svarade hans ord att plantera ett träd för att göra farkosten av det, planterade han det därför och väntade på det i hundra år, snidade det sedan ytterligare hundra år, på fyrtio år, och Allah vet bäst. Muhammad ibn Ishaq sade: och det var av saj-trä, av furu, och det är Torahs text; och han befallde honom att göra dess längd till åttio alnar och dess bredd till femtio alnar och att bestryka dess utsida och insida med beck och att sätta på den en stäv som genomträngde vattnet. Och det har sagts: « Dess längd var tre hundra alnar på femtio alnars bredd, och det är vad som finns i Torah, enligt vad jag har sett; sex hundra på tre hundra alnars bredd, tusen två hundra alnar på sex hundra alnars bredd.

» Och det har sagts: dess längd var tusen alnar, och dess bredd hundra alnar och dess höjd trettio alnar; och den hade tre våningar, var och en av tio alnar: den undre för boskapen och de vilda djuren, den mellersta för människorna och den övre för fåglarna; och dess dörr fanns i dess bredd, och den hade ett lock över sig, anpassat på den.

« Herre, kom mig till hjälp, eftersom de kallar mig lögnare. » « Och Vi uppenbarade för honom: bygg arken under Våra ögon och Vår uppenbarelse. » Det vill säga: på Vår order till dig och Vår åsyn av ditt byggande och Vår bevakning av det, för att leda dig till det rätta i dess byggande: « Och när Vår ord kommer och ugnen kokar, ta in i den av varje art ett par och din familj, utom den mot vilken ordet redan gått före bland dem, och för inte talan till Mig för dem som förtryckt: de skall drunkna.

» Det kom honom därför genom Sin stora och upphöjda order att när Vår ord skulle komma och Hans anfall valla ned skulle han ta in i denna farkost av varje art ett par, av djuren och av allt som har en själ i sig, av ätliga ting och annat, för artens överlevnad, och sin familj, utom den mot vilken ordet redan gått före bland dem, det vill säga utom den som var förnekare, ty den oåterkalleliga åkallan hade där fullbordats och straffet som inte kan avvärjas hade blivit den hans; och han befallde honom att inte föra talan för dem när det stora straff som Han beslutat över dem skulle nå dem, Han som gör vad Han vill, såsom vi redan har framställt förklaringen därav.

« Ugnen » är enligt flertalet lärda jordens yta, det vill säga att jorden skulle spruta fram från alla sina sidor, tills ugnarna spruta fram, vilka är eldens platser. « Ugnen är en källa i Indien, i Kufa, i al-Jazira. » Vad som avses med ugnen är morgonens uppgång, dess glans och ljus, det vill säga: i det ögonblicket, ta då in i den av varje art ett par; och det är en märklig åsikt.

« Tills dess att, när Vår ord kom och ugnen kokade, Vi sade: ta in i den av varje art ett par och din familj, utom den mot vilken ordet redan gått före, och de som trodde; men de som trodde med honom var bara få. » Det är en andra order, vid straffets vallande ned över dem, att han tar in i den av varje art ett par; och i Skriftfolkets Bok står att det befalldes att ta in av allt som äts sju par och av det som inte äts ett par, hanne och honne: « två », om vi gör det till verbets objekt; och vad beträffar att vi gör det till en förstärkning av « ett par » och att objektet är underförstått, finns det ingen motsägelse, och Allah vet bäst.

Och vissa har nämnt att den första fågeln att träda in var papegojan och det sista av djuren var åsnan, och att Iblis trädde in genom att hålla fast i åsnans svans. Min far berättade för oss: Abdallah ibn Salih berättade för oss: al-Layth berättade för mig: Hisham ibn Sa'd berättade för mig, från Zayd ibn Aslam: han sade: när Nuh tagit in i farkosten av varje art ett par sade hans kamrater: « Hur skall vi skydda oss, och hur skall boskapen skydda sig, medan lejonet är med oss? » Allah underkastade honom därför febern, och det var den första feber som kom ned på jorden. « Och musen förstör vår föda och våra angelägenheter. » Allah uppenbarade därför för lejonet, och han nysade, och katten kom ut ur honom, och musen gömde sig för henne.

Det är ett rapport utan kedja. « Och din familj, utom den mot vilken ordet redan gått före », det vill säga den av dem vars åkallan hade bifallits, bland de förnekande, och det var bland dem hans son Yam, som drunknade; « och de som trodde; men de som trodde med honom var bara få. » Detta trots tidens längd och hans närvaro bland dem och deras fasta åkallan, natt och dag, med alla sorters tal och former av ömhet, av hot och varning ena gången och av uppmaning och löfte den andra.

Och det har rått olika meningar om antalet av dem som var med honom i farkosten. Från Ibn Abbas: de var åttio själar med sina kvinnor; och från Ka'b al-Ahbar: de var sjuttio två själar; och det sägs: de var tio; de var bara Nuh och hans tre söner och deras fyra hustrur, utom Yams hustru, som avvek sig, isolerade sig och följde en annan väg än frälsningens väg; hon var därför inte rättfärdig när hon avvek sig, och detta yttrande om henne motsäger versens uppenbara mening. Men det är en text att med honom reste ut, från hans familj, en grupp av dem som hade trott på honom: « och rädda mig och de troende som är med mig »; de var sju. Vad beträffar Nuhs hustru, som är alla hans söners moder, och de är Ham, Wisam, Yafith och Yam, och Skriftfolket kallar honom Kanaan, och det är han som drunknade, och 'Abir, som dog före syndafloden: hon drunknade med de drunknade och var av dem mot vilka ordet gått före, på grund av sitt förnekande; och hos Skriftfolket: hon var i farkosten; det är möjligt att hon förnekade därefter, eller att hon skjuts upp till Uppståndelsens dag: « lägg inte på jorden någon av de förnekande bland bostäderna.

»

« Och när du har installerat dig, du och de som är med dig, i farkosten, säg: pris vare Allah som räddade oss från det orättfärdiga folket; och säg: Herre, landa mig på en välsignad plats, och Du är den bäste som landar. » Han befallde honom att prisa sin Herre för det Han underkastade honom av denna farkost, med vilken Han räddade honom och öppnade mellan honom och hans folk, och gladdade hans öga av dem som motsatte sig honom och kallade honom lögnare, Han som skapade alla par: « och som har gett er farkoster och boskap att ni rider på, för att ni skall installera er på dem och sedan erinra er er Herres nåd när ni har installerat er på dem och säga: ära vare den som underkastade oss detta, vi hade inte förmått det, och till vår Herre skall vi återvända.

» (az-Zoukhrouf, 12-14) Och så befallas att åkalla i tingens början att de vare till det goda och till välsignelsen, och att deras utgång vare prisad, när han utvandrade: « Säg: Herre, låt mig träda in genom en ingång av sanning och låt mig träda ut genom en utgång av sanning, och ge mig från Din sida en bistående myndighet. » (al-Isra, 80)

Och Nuh (fred vare med honom) verkställde denna rekommendation och sade: « Gå ombord i den; i Allahs namn skall dess färd vara och dess läggas till; min Herre är sannerligen Förlåtande, Barmhärtig. » Det vill säga: i Allahs namn är dess färds början och dess slut; « min Herre är sannerligen Förlåtande, Barmhärtig », det vill säga och ägare av ett plågsamt straff, genom att vara Förlåtande, Barmhärtig; Hans anfall avvärjs inte av det brottsliga folket, såsom Han drabbade jordens folk som förnekade honom. « Och den seglade med dem, på vågor såsom berg. » Och det är för att Allah den Upphöjde sände från himlen ett regn som jorden aldrig hade känt före honom och inte skall låta falla efter honom, som vattenläderpåsar, och Han befallde jorden, och den sprutade fram från alla sina dalar och från alla sina sidor. Han åkallade därför sin Herre: « jag är besegrad, bringa Mig hjälp.

Syndafloden och Nuhs folk

» « Och Vi öppnade himmelens portar med ett vatten som öste ned, och Vi lät jorden spruta fram källor, och vattnet möttes på en redan beslutad ordning, och Vi bar honom på en farkost av brädor och av spik. » Spiken: « seglande under Våra ögon », det vill säga genom Vårt beskydd, Vår hjälp, Vår vakt och Vår bevakning av den, « som belöning åt den som förnekades. »

Ibn Jarir och andra har nämnt att syndafloden inträffade den trettonde i månaden Ab, i sommarens hetta. « Vi bar er därför, när vattnet steg, i den flytande farkosten », det vill säga farkosten, « för att göra den till en påminnelse åt er och för att den ett mottagligt öra skall behålla. » Vattnet steg femton alnar över jordens högsta berg, och det är vad som finns hos Skriftfolket; åttio alnar; och det täckte hela jorden, dess längd och dess bredd, dess slätter och dess dalar, dess berg och dess öknar och dess sand, och det återstod på jordens yta av dem som var på den av levande varelser inte ett enda öga som blinkade, varken litet eller stort. Imam Malik sade: « Detta tidsålders folk hade fyllt slätten och berget; det fanns inte en plats på jorden utan att den hade en innehavare och en ägare. » Ibn Abi Hatim har överfört de båda.

« Och Nuh kallade på sin son, som höll sig på avstånd: min son, gå ombord med oss och var inte med de förnekande. Han sade: jag skall söka skydd på ett berg som skall beskydda mig från vattnet. Han sade: idag finns det ingen beskyddare mot Allahs ord utom den som Han visar barmhärtighet; och vågen skilde dem åt, och han hörde till de drunknade. » Och denna son är Yam, bror till Sam och Ham och Yafith; hans namn är Kanaan, och han var förnekare och icke dygdig aktör, motsägande sin far i hans religion och hans skola; han förgick därför med dem som förgick.

« Och det sades: jord, sug i dig ditt vatten, och himmel, håll tillbaka; och vattnet sjönk och ordningen fullbordades, och den installerades på Djoudi; och det sades: bort med det orättfärdiga folket. » Det vill säga: när Han hade gjort slut på jordens folk och ingen återstod av den som tillbad annat än Allah (Han vare upphöjd), befallde Allah jorden att suga i sig sitt vatten och befallde himlen att hålla tillbaka, det vill säga att avstå från regnet; « och vattnet sjönk », det vill säga minskade från vad det var; « och ordningen fullbordades », det vill säga de tillstötte vad som i Hans vetande och Hans öde gått före, att de skall drabbas av det som drabbade dem; « och det sades: bort med det orättfärdiga folket », det vill säga man ropade till dem med maktens röst att de skall vara långt från barmhärtigheten och förlåtelsen. « De kallade honom därför lögnare, och Vi räddade honom och dem som var med honom i farkosten, och Vi drunknade dem som förnekade Våra tecken; de var ett blint folk.

» « De kallade honom därför lögnare, och Vi räddade honom och dem som var med honom i farkosten, och Vi gjorde dem till arvingar, och Vi drunknade dem som förnekade Våra tecken; se därför vad de var för slut som de som varnades fick. »

« Och Vi bistod honom mot folket som förnekade Våra tecken; de var ett illa folk, och Vi drunknade dem alla. » « Och Vi räddade honom och dem som var med honom i den fyllda arken, och Vi drunknade sedan resten; där finns sannerligen tecken, men de flesta av dem var inte troende; och din Herre är sannerligen den Mäktige, den Barmhärtige. » Och den Upphöjde sade: « Och Vi räddade honom och farkostens folk, och Vi gjorde det till ett tecken åt världarna. » « Sedan drunknade Vi de övriga.

» Och Han sade: « Och Vi lämnade sannerligen detta som tecken; finns det då någon som erinrar sig? Hur var då Mitt straff och Min varning? Och Vi har sannerligen gjort Koranen lätt att erinra; finns det då någon som erinrar sig? » « För sina synder drunknade de och fördes in i en Eld, och de fann ingen hjälp mot Allah.

» « Och Nuh sade: Herre, lägg inte på jorden någon av de förnekande bland bostäderna; om Du lämnar dem förleder de Dina tjänare och avlar bara syndiga förnekare. » Och Allah den Upphöjde bifall hans åkallan, Hans vare loven och nåden, och det återstod av dem inte ett enda öga som blinkade.

Abu Ja'far ibn Jarir och Abu Muhammad ibn Abi Hatim har överfört i sina båda Tafsir, på Musa ibn Ya'qub az-Zam'is väg, från Fayd, Ubaydallah ibn Abi Rafi's klient, att Ibrahim ibn Abd ar-Rahman ibn Abi Rabi'a underrättade honom att Aisha, de troendes moder, underrättade honom: « Om Allah hade visat barmhärtighet mot en enda av Nuhs folk, av hänsyn till den nyföddes moder. » « Nuh (fred vare med honom) blev kvar bland sitt folk tusen år minus femtio år, och han planterade trädet i hundra år; det växte och spred sig i alla riktningar; därefter högg han det och gjorde sedan en farkost av det, och de passerade förbi honom och gjorde sig lustiga över honom: du bygger en farkost på land, hur skulle den segla? » « Ni skall få veta.

» När han hade fullbordat och vattnet sprutade fram och tog sig in i vägarna fruktade den nyföddes moder för den, och hon älskade honom med en intensiv kärlek; hon gick ut med honom mot berget, tills hon nådde dess tredjedel; när vattnet nådde henne gick hon ut med honom tills hon installerat sig på berget; när vattnet nådde hennes hals lyfte hon upp honom med sina båda händer, och de drunknade båda två. « Om Allah hade visat barmhärtighet mot en enda av dem, av hänsyn till den nyföddes moder. » Och det är en hadith gharib; och det har överförts från Ka'b al-Ahbar och Mujahid och mer än en annan något som liknar denna historia; och det är riktigare att denna hadith är en avbrytelse, mottagen av sådana som Ka'b al-Ahbar, och Allah vet bäst.

Målet: att Allah inte lämnade förnekare i bostäderna. Att Awj ibn Anaq, son till Anaq, fanns från före Nuh till Musas tid, och de säger att han var förnekare, rebell, tyrann, envissen, ur riktigheten; hans moder Anaq, Adams dotter, födde honom genom otukt; och att han tog av sin längd fisken ur havens botten och rostade den i solen; och att han sade till Nuh: « Vad är för den lilla stolen du har? » och gjorde sig lustig över honom; och de nämner att hans längd var tre tusen tre hundra trettiotre alnar och en tredjedel, och annat av dessa lögner. Om den inte förtecknats i många tafsirböcker och andra historier och folkens dagar, skulle vi inte ha utsatt oss för den, för dess urartning och dess medelmåttighet; och därtill strider den mot förnuftet och mot det överförda.

Vad beträffar förnuftet: hur skulle det vara tillåtet att Allah förgör Nuhs son för hans förnekande, medan hans far är ummans profet och de troendes ledare, och att Han inte förgör Awj ibn Anaq, som är den orättfärdigaste och den mest rebeliska, enligt vad de har nämnt? Och hur skulle Allah inte visa barmhärtighet mot någon av dem, vare sig mot den nyföddes moder eller mot den nyfödde, och lämna denna påstådda tyrann, envissen, lastbar, härdad förnekare, rebellisk djävul, enligt vad de har nämnt? « Sedan drunknade Vi de övriga. » « Herre, lägg inte på jorden någon av de förnekande bland bostäderna. » Och denna längd de har nämnt strider mot vad som finns i de två Sahiherna från Profeten (fred och välsignelser vare med honom), att han sade: « Allah skapade Adam, och hans längd var sextio alnar, och sedan har skapelsen inte upphört att förkrympa, till idag.

» Och det är den sanningsenlige bekräftades text, bevarad från synd, som inte talar av passion; det är bara en uppenbarelse som uppenbarats: « sedan har skapelsen inte upphört att förkrympa, till idag », det vill säga människorna har inte upphört att vara i förkrympning i sin längd sedan Adam, till den dag han underrättade om detta, och till idag, till Uppståndelsens dag.

Och detta kräver att av Adams avkomma inte har funnits någon som var större än han; hur skulle man då överge detta och utelämna det och ta till de förnekande lögnarnas yttranden, Skriftfolkets, som har förvanskat Allahs uppenbarade Böcker, förvrängt dem, tolkat dem och flyttat dem från sina platser? Vad tycker du då om det de gör anspråk på att överföra, eller som man håller dem ansvariga för, dem som är lögnare och förnekare, över dem fortsätter Allahs bestående förbannelse till Uppståndelsens dag? Och jag anser inte att denna underrättelse om Awj ibn Anaq är annat än en uppfinning av några av deras zindiqs och deras lastbara, som var profeternas fiender, och Allah vet bäst.

Sedan nämnde Allah den Upphöjde Nuhs åkallan till sin Herre rörande hans son och hans fråga om hans drunknande, genom förfrågan och utforskning: « och din familj, utom den mot vilken ordet redan gått före bland dem »; denne var av dem mot vilka ordet gått före bland dem, i att han genom sitt förnekande skulle drunkna, och därför ledde ödena honom till att avlägsna sig från de troendes krets; han drunknade därför med sitt parti, förnekelsens och upprorets folk. « Det sades: Nuh, landa med fred från Oss och välsignelser över dig och över samfund av dem som är med dig och samfund åt vilka Vi skall ge njutning; sedan skall de tillstöta från Oss ett plågsamt straff.

Nuhs avkomma efter syndafloden

» Det är en order till Nuh (fred vare med honom), när vattnet dragit sig tillbaka från jordens yta och färd och vistande på den blivit möjligt, att han landstiger ur farkosten som installerat sig, efter sin stora seglats, på Djoudibergets rygg, ett berg i al-Jaziras land, berömt, och vi har redan gett dess nämnd vid bergens skapelse; « med fred från Oss och välsignelser », det vill säga landa hel och välsignad, över dig och över samfund av dem som föds efter, det vill säga av dina söner; ty Allah gav ingen avkomma åt någon av dem som var med honom av de troende; den Upphöjde sade: « och Vi gjorde hans avkomma till dem som överlever » (as-Saffat, 77). Alla som finns på jordens yta idag av Adams söners andra arter återförs därför till Nuhs tre söner, som är Sam och Ham och Yafith.

Abd al-Wahhab berättade för oss: Sa'id berättade för oss, från Qatada, från al-Hasan: han sade: « Sam är arabernas fader, och Ham abessiniernas, och Yafith rumernas. » Och Tirmidhi överförde den, från Bishr ibn Mu'adh al-Aqadi, från Yazid ibn Zuray', från Sa'id ibn Abi Aruba, från Qatada, från al-Hasan, från Samura, upphöjd till Profeten, likaså. Och den har överförts från Imran ibn Husayn, från Profeten (fred och välsignelser vare med honom), dess like. Och det som avses med « rumerna » här är de första rumerna, som är grekerna, återförda till Rum ibn Liti ibn Yunan ibn Yafith ibn Nuh (fred vare med honom).

Därefter överfördes det från Ismail ibn Ayyashs hadith, från Yahya ibn Sa'id: « Nuhs söner är tre, Sam och Yafith och Ham, och var och en av dessa födde tre; Sam födde därför araberna och perserna och rumerna, och Yafith födde turkarna och sakaliberna och Gog och Magog, och Ham födde kopterna och sudaneserna och berberna. » Och hafizen Abu Bakr al-Bazzar sade i sin Musnad: Ibrahim ibn Hani' berättade för oss: Muhammad ibn Yazid ibn Sinan ar-Rahawi berättade för oss: min fader berättade för mig, från Yahya ibn Sa'id, från Sa'id ibn al-Musayyab: Allahs sändebud (fred och välsignelser vare med honom) sade: « Födda åt Nuh blev Sam och Ham och Yafith; födda åt Sam blev därför araberna och perserna och rumerna, och det goda finns i dem, och födda åt Yafith blev Gog och Magog och turkarna och sakaliberna, och det finns inget gott i dem, och födda åt Ham blev kopterna och berberna och sudaneserna.

» Vi känner den inte överförd upphöjd till Profeten annat än på denna väg; enbart Muhammad ibn Yazid ibn Sinan överförde den från sin fader, och en grupp av vetandets folk överförde från honom och bar hans hadith, och andra än han överförde den från Yahya ibn Sa'id utan fullständig kedja och tillskrev den inte och lade den bland Sa'ids ord; och det Abu Omar nämnt är det bevarade: det är Sa'ids ord; och så har det överförts från Wahb ibn Munabbih dess like, och Allah vet bäst; och Yazid ibn Sinan, Abu Farwa ar-Rahawi, är mycket svag, man stödjer sig inte på honom.

Dessa tre söner föddes inte åt Nuh (fred vare med honom) annat än efter syndafloden och föddes honom inte annat än före farkosten; Kanaan, som drunknade, och Abir, som dog före syndafloden; och det riktiga är att hans tre söner var med honom i farkosten, de och deras kvinnor och deras moder, och det är Torahs text; och det har nämnts att Ham såg sin hustru i farkosten och Nuh åkallade mot honom att hans sädes skapelse skulle förvridas, och det föddes honom därför en svart son, som är Kanaan ibn Ham, sudanesernas farfar; hellre såg han sin fader sovande och hans nakenhet hade visat sig och han begravde den inte, och hans båda bröder begravde den; därför åkallade han mot honom att hans säd skulle förändras och att hans barn skulle vara hans bröders tjänare.

Nuhs arks landstigning

Och imam Abu Ja'far ibn Jarir har nämnt, på Ali ibn Zayd ibn Jud'ans väg, från Yusuf ibn Mihran: lärjungarna sade till Isa ibn Maryam: « Skall du sända till oss en man som har sett farkosten, för att han skall berätta för oss om den? » Han bröt därför upp med dem, tills de kom till en jordhög; han tog en näve av denna jord i sin handflata: « Vet ni vad detta är? » « Allah och Hans sändebud vet. » « Det är Ham ibn Nuhs häl.

» Och han slog högen med sin stav: « Res dig med Allahs tillstånd. » Och se: han står upp och skakar jorden av sitt huvud; han hade blivit gammal. « Isa (fred vare med honom): således har du dött? » « Nej, men jag dog medan jag var ung; men jag trodde att det var Uppståndelsen, det är därför jag har blivit gammal.

» « Berätta för oss då om Nuhs farkost. » « Dess längd var tusen två hundra alnar och dess bredd sex hundra alnar; den hade tre våningar: en våning i den för boskapen och de vilda djuren, en våning i den för människorna och en våning i den för fåglarna. När boskapens exkrementer blev många uppenbarade Allah (Han vare upphöjd) för Nuh (fred vare med honom): stick på elefantens svans; han stack därför på den, och det föll från honom en galt och en sugga, som anföll gödseln; och när musen borrade hål i farkosten genom att gnaga den med sin tand uppenbarade Allah (Han vare upphöjd) för Nuh (fred vare med honom): slå mellan lejonets båda ögon; det kom därför från hans nos en hanne-katt och en honkatt, som anföll musen. » « Hur visste Nuh (fred vare med honom) att landområdena hade drunknat?

Han sade: Han sände korp, för att han skulle bringa honom underrättelsen; och han fann ett lik och lät sig falla på det; han åkallade därför mot honom rädslan, och det är därför han inte blir hemmastadd i husen; därefter sände han duvan, och hon kom tillbaka med ett olivblad i näbben och med lera på sina båda fötter; och han förstod att landområdena hade kommit i dagen; han omgav därför hennes hals med den gröna färg som finns på dess hals och åkallade för den att vara i vänskap och i trygghet; det är därför den blir hemmastadd i husen. » De sade: « Allahs sändebud, skulle vi inte fara med honom till våra familjer, för att han skall sitta med oss och berätta? » « Hur skulle följa dig den som inte har försörjning? » Han sade därför till honom: « Återvänd med Allahs tillstånd », och han blev därför åter jord; och det är en mycket märklig athar.

Och Ilba ibn Ahmar har överfört, från Ikrima: åttio män var med Nuh i farkosten med sina familjer, och de var i farkosten ett hundra femtio dagar, och Allah ledde farkosten mot Mecka, och den kretsade kring Huset i fyrtio dagar; därefter ledde han den mot Djoudi, och den installerade sig där. Nuh (fred vare med honom) sände därför korpen, för att han skulle bringa honom underrättelsen om jorden; han gick därför iväg och lät sig landa på liken och dröjde vid dem; han sände därför duvan, och hon kom till honom med olivbladet och smutsade sina båda fötter av lera. Nuh förstod därför att vattnet hade dragit sig tillbaka; han steg därför ned vid Djoudis fot och byggde en by och kallade den Thamaneen; de reste sig en morgon och deras tungor hade blandats i åttio tungor, av vilka en är det arabiska språket, och vissa av dem förstod inte de andras tal, och Nuh (fred vare med honom) tolkade för dem.

De steg ombord i farkosten den tionde dagen i månaden Rajab, och de seglade ett hundra femtio dagar, och den installerade sig med dem på Djoudi en månad, och deras utgång ur farkosten var på Ashura-dagen i Muharram; och Ibn Jarir har överfört en underrättelse som återgår till Profeten, överensstämmande med detta, och att de fastade den dagen. Shibl berättade för oss: Profeten (fred och välsignelser vare med honom) passerade förbi folk bland judarna; de sade: « Denna dag är den dag då Allah räddade Musa och Israels barn från drunknandet och drunknade Farao, av tacksamhet gentemot Allah (Han vare upphöjd). » Profeten (fred och välsignelser vare med honom) sade: « Vi är mer förtjänta av Musa än ni, och vi fastar denna dag. » Och denna hadith har ett vittne i Sahih, på en annan väg; och det förvånande är nämnden av Nuh också, och Allah vet bäst.

Man nämner att de åt av överflödet av sina förråd och av säden som var med dem och som de hade fört med sig, och att de malde säden denna dag och kholade sina ögon med antimon, för att stärka deras syn när den hade bländats av ljuset, sedan de hade varit i farkostens mörker; och allt detta finns inget fastställt i, och det nämns bara avbrutna atharer från Israels barn, på vilka man inte stödjer sig och inte tar föredömlig av, och Allah vet bäst.

När Allah ville avsluta denna syndaflod sände Han en vind över jordens yta; vattnet lugnade sig därför och jordens källor stängdes, och vattnet började minska och sjunka och flyta tillbaka. Och farkostens installation på Djoudi var, enligt Torahfolkets påstående, i den sjunde månaden, på dess sjuttonde dag; och på den första dagen i den tionde månaden sågs bergens toppar; och sedan fyrtio dagar hade förlöpt efter detta öppnade Nuh farkostens lucka som han hade gjort där, sände därefter korpen för att han skulle betrakta åt honom vad vattnet hade gjort; han kom inte tillbaka till honom; därefter sände han duvan, och hon kom tillbaka till honom och fann inte för sina båda fötter en plats; han räckte därför handen till duvan, tog den och tog in den; därefter förlöpte sju dagar; därefter sände han den för att den skulle betrakta åt honom; hon kom tillbaka på kvällen med ett olivblad i näbben. Nuh förstod därför att vattnet hade minskat från jordens yta; därefter blev han kvar sju dagar; därefter sände han den, och hon kom inte tillbaka till honom. Nuh förstod därför att jorden hade kommit i dagen; när året blev fullständigt, mellan det att Allah sände syndafloden och det att Nuh sände duvan, och det trädde in en enda dag av den första månaden i det andra året, kom jordens yta i dagen och det torra framträdde, och Nuh tog av farkosten locket.

Och i den andra månaden i det andra året, i dess tjugosjätte nätter: « Det sades: Nuh, landa med fred från Oss och välsignelser över dig och över samfund av dem som är med dig och samfund åt vilka Vi skall ge njutning; sedan skall de tillstöta från Oss ett plågsamt straff. » « Gå ut ur farkosten, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur med dig, och vart och ett av djuren som är med dig, och föröka er och mångfaldiga er på jorden.

» De gick därför ut, och Nuh byggde ett altare för Allah (Han vare upphöjd) och tog av vart och ett tillåtet djur och av den tillåtna fågeln och slaktade dem som offergåva till Allah (Han vare upphöjd); och Allah lovade att inte upprepa syndafloden över jordens folk och gjorde erinringen om löftet till honom till den båge som finns i molnet, som är regnbågen. Vi har redan överfört från Ibn Abbas att den är en garanti mot drunknandet; och det finns i det en indikation på att det är en båge utan sträng, det vill säga av detta moln skall det inte komma en syndaflod, såsom den första gången, och Allah vet bäst.

Och en del av persernas och Indiens folks okunnighet har förnekat att syndafloden inträffade, och andra av dem har erkänt den: « Den har bara inträffat på Babylons land, och den har inte nått oss, och har vi inte nedstigit och ärvt kungadömet, den äldste av den äldste, sedan Kayoumorth », de menar Adam, « till denna vår tid. » Och det är yttrandet av den av magernas zindiqs som har sagt det, eldsdyrkare och djävulens följare; och det är från deras sida en sofism och en fasansvärd förnekelse och en ytterst okunnighet, ett utmanande av sinneliga ting och ett förnekande av jordens och himlarnas Herre; och religionernas folk, som överför sändebud från den Allbarmhärtige, med massöverföringen bland människorna, i alla tidsåldrar, har varit ense om att syndafloden inträffade och att den täckte alla länder; och Allah lämnade ingen av de förnekande vid tillbedjan, i svar på Hans profets åkallan, bistådda, bevarad från synd, och i verkställande av vad som i ödet gått före, oåterkalleligt.