Start > Profeternas historier > Profeterna bland Israels barn efter Dawud och Sulayman
Profeterna bland Israels barn efter Dawud och Sulayman: Chi'ya, Armiya och Daniyal i Koranen och den islamiska traditionen, troget översatta från arabiskan.
Efter Dawud och Sulayman, före Zakariya och Yahya, hade Israels barn flera profeter. Chi'ya tillkännagav för kungen Sadiqa, sjuk och hotad av Sanharib, att hans termin framflyttades femton år; fiendehärlagen omkom under en enda natt, och profeten sågades sedan i ett träd av dem han satte på vakt. Armiya tillkännagav de båda fördärvarna av Bayt al-Maqdis; Bukht Nassar ödelade staden, förde fångar bort, bland dem Daniyal, som kastades i en lejongrup som skonade honom. Efter en sömn på hundra år såg Armiya återuppbyggandet av Bayt al-Maqdis; enligt det mest kända rapportet är den förbigående av denna by Uzayr.
Innehållsförteckning :
Uppdaterad 09 november 2026 kl 23h02
📖 36 min lästidDetta kapitel berättar historien om en grupp profeter bland Israels barn som levde efter Dawud och Sulayman (fred vare med dem) och före Zakariya och Yahya (fred vare med dem).
Bland dem finns Chi'ya ibn Amtsiya. Han levde före Zakariya och Yahya, och han hörde till dem som förkunnade Isas och Muhammads komme (Allahs fred och välsignelser vare med dem). I hans tid härskade över Israels barn, i Bayt al-Maqdis land, en konung vid namn Sadiqa, som lyssnade till Chi'ya och var honom lydig i allt vad profeten befallde och förbjöd honom av det goda. Prövningarna blev då stora bland Israels barn: konungen insjuknade och ett sår bröt ut på hans fot, medan Babyloniens konung Sanharib vid den tiden marscherade mot Bayt al-Maqdis. Ibn Ishaq berättar att han avancerade med sexhundratusen baner.
Folket gripande av en jättelisk panik och frågade Chi'ya: vad har Allah uppenbarat för dig om Sanharib och hans trupper? Han svarade: ingenting har uppenbarats för mig om dem än så länge. Därefter steg uppenbarelsen ned över honom med befallningen åt konung Sadiqa att företeda sitt testamente och utse den han ville över sitt konungadöme, ty hans termin var nära. När profeten anförtrodde honom detta vände konungen sig mot qiblan, bad, prisade Allah, anropade och grät.
Han sade, under gråt och förödmjukelse inför Allah: « O Allah, härskarnas Herre och gudomligheternas gudomlighet, o den Allsmäktige, den mest nådige, o Du som varken dåsighet eller sömn kan gripa, minns mig genom Din vetskap, genom min gärning och genom Ditt goda domslut om Israels barn: allt detta kommer från Dig, och Du vet mer om det än min själ själv, min hemlighet liksom mitt framträdande. » Allah bönhörde honom och förbarmade sig över honom: Han uppenbarade för Chi'ya att tillkännage för honom att Allah hade blivit rörd av hans tårar, att Han hade framflyttat hans termin femton år och att Han skulle frälsa honom från sin fiende Sanharib. Vid dessa ord lämnade smärtan honom, och det onda som sorgen tog slut. Konungen sade då: « O Allah, det är Du som ger konungadömet åt den Du vill, tar det från den Du vill, ärar den Du vill och förnedrar den Du vill, den som känner det dolda och det synliga, Du är den Förste och den Siste, den Uppenbare och den Dolda, Du förbarmar Dig och Du bönhör de anfäktades anrop.
»
När han lyfte huvudet uppenbarade Allah för Chi'ya att befalla honom att ta vatten av fikon och därav lägga på hans sår: han skulle läkas och resa sig läkt. Konungen gjorde så och blev läkt. Därefter sände Allah döden över Sanharibs härlag: på morgonen hade alla omkommit utom Sanharib och fem av hans kamrater, bland dem Bukht Nassar. Israels barns konung lät kalla på dem, satte dem i kedjor och lät dem föra från stad till stad, till straff och förödmjukelse, under sjuttio dagar, och gav åt var och en av dem varje dag två kornbröd, därefter anförtroade han dem åt fängelset. Den Högste Allah uppenbarade för Chi'ya att befalla konungen att sända dem tillbaka till deras land, för att de skulle varna sitt folk för det som hade drabbat dem. När de hade återvänt samlade Sanharib sitt folk och berättade för dem vad som hade drabbat dem: « Vi har underrättat er om er Herres sak och om Hans profeter, och ni har inte varit oss lydiga: det är ett folk som ingen kan nå emot deras Herre. » Sanharib dog sju år senare.
Ibn Ishaq berättar också: vid Sadiqas död, Israels barns konung, splittrades deras sak, deras prövningar blandades och deras onda förökades. Den Högste Allah uppenbarade för Chi'ya: han reste sig bland dem, förmanade dem, påminde dem, lät dem läkänna vad Allah förtjänar och satte dem på vakt mot Hans stränga straff om de motsatte Honom och beskyllde Honom för lögn. När han fullbordade sitt tal störtade de sig över honom för att döda honom. Han flydde från dem; han passerade förbi ett träd som öppnade sig och han trädde in däri. Djävulen kom honom ikapp, grep fickan av hans klädnad och drog ut honom. När de såg detta frambringade de en såg, lade den på trädet och sågade honom med det. Till Allah hör vi och till Honom är återkomsten.
Bland dem också: Armiya ibn Halqiya, av Levis, Ya'qubs sons, avkomma. Det har hävdats att han var al-Khidr, berättat av ad-Dahhak från Ibn Abbas: det är en främmande överföring som inte är autentisk.
Det har berättats i vissa atharer att han stannade vid Yahya ibn Zakariyas blod, som bubblande i Damaskus, och sade: « O blod, människorna tröttnar på dig, stilla dig. » Blodet stillades, virvlade och försvann sedan. Abu Bakr Ibn Abi ad-Dunya sade: Ali ibn Abi Maryam har berättat för mig, från Ahmad ibn Habab, från Abdallah ibn Abd ar-Rahman: Armiya sade: « Min Herre, vilken av Dina tjänare är Dig kärast? » Det sades: « Den som Minns Mig mest, dem som ägnar sig åt Min ihågkommelse till den grad att de försummar ihågkommelsen av skapelserna, dem mot vilka rikedomarnas frestelser inte passerar, dem som inte berömmer sig av att bestå, dem som, när det jordiska livet framstår för dem, förminskar det, och dem som, när det fjärmar sig från dem, gläder sig åt det. De är dem jag skänker min kärlek, och jag ger dem utöver deras gränser. »
Den Högste Allah säger i Sin klara Skrift:
« Genom uppenbarelsen gav Vi Israels barn en varning: "Två gånger kommer ni att störa ordningen och fördärva sederna på jorden och visa ett högmod utan gräns." När detta skedde första gången, sände Vi några av Våra tjänare mot er, starka och djärva krigare, och de förföljde er in i era bostäder [för att döda er alla till sista man]. Så uppfylldes Guds löfte. Därefter [återupprättade] Vi [ert rike och] gav er på nytt makt över dem och skänkte er rikedom och talrika söner och gav er ökad [militär] styrka.
[Och Vi sade:] "Om ni gör gott, gör ni det [till nytta] för er själva; men om ni gör ont, vållar ni er själva [skada]." Och när [det som avsågs i] den andra varningen kom, blev er förödmjukelse total, templet vanhelgades, så som det en gång förut hade vanhelgats, och allt [som föll i fiendens händer] lades i ruiner. Kanske kommer er Herre att ha förbarmande med er, men om ni återfaller [i synd], kommer Vi att [straffa er] på nytt; [minns att] Vi har gjort helvetet till ett fängelse för förnekarna av sanningen. » Sura 17, 4-8
Allah uppenbarade för en av Israels barns profeter vid namn Armiya, när ohörsamheterna uppenbarade sig bland dem: « Res dig mitt ibland ditt folk och underrätta det om att det har hjärtan men förstår inte, ögon men ser inte, öron men hör inte. Jag har påmint om deras fäders rättskaffenhet och det har böjt Mig mot deras söner. Hur har de funnit fullkomligheten i Min lydnad? Och vilken olycklig har någonsin funnit lyckan genom Min ohörsamhet?
Och vilken olycklig har någonsin varit olycklig genom Min lydnad? Djuren minns sina bon och beger sig dit, medan detta folk har övergivit den väg genom vilken jag har ärat deras fäder och har sökt ädelheten via en annan väg än den. Deras lärda har förnekat min sanning, deras läsare har tillbedt annat än Mig, deras munkar har inte gagnats av vad de visste, deras härskare har ljugit om Mig och om mina sändebud, undangömt listerna i sina hjärtan och vant sina tungor vid lögnen. Jag svär vid min majestät och min makt att jag skall uppväcka emot dem vilda hästar vars språk de inte förstår och vars ansikten de inte känner igen, som inte skall ha medlidande med deras gråt, och jag skall uppväcka bland dem en tyrannisk och hård konung, vars härlag skall vara som molnens skivor och deras tåg som överfulla floder; det smattrande av hans fälttecken skall vara som örnarnas flykt, hans ryttarares anfall som sparvernas framryckning, de skall förvandla det blomstrande till ruiner och lämna byarna öde.
Ve Iliya och dess invånare: hur jag skall utsätta dem för mordet, jag skall uppväcka emot dem de vilda djuren, jag skall låta efter bröllopens rabal smärtans skrik följa, efter hästarnas vräken vargarnas tjut, efter palatsens boningar de vilda djurens gryor, efter lampornas ljus och rökelsens doft dammet, åt äran förnedringen, åt saligheten träldomen. Jag skall ersätta deras kvinnor, efter doften, med jorden, och den på mattorna med prövningarna. Jag skall göra deras kroppar till jordens grushopar och deras ben till ett framställt för solen, och jag skall krossa dem med alla slags straff. Därefter skall jag befalla himlen att vara ett lager av järn och jorden att vara en smälta av koppar: om den regnar spirar jorden inte, och om något spirar under denna tid sker det genom min barmhärtighet mot djuren.
Därefter skall jag tillhålla den vid såddens tid och släppa den vid skördens tid: om de sår något under denna tid släpper jag utplundringen över det. Om något undgår det återtar jag välsignelsen från det: om de anropar Mig bönhörer jag dem inte; om de ber Mig ger jag dem inte; om de gräter förbarmar jag mig inte över dem; om de förödmjukar sig vänder jag mitt ansikte från dem. » Berättad av Ibn Asakir med dessa ord.
Armiya har berättat: när den Högste Allah ville hämnas på Israels barn i det ögonblick då prövningarna blev stora bland dem, då de ägnade sig åt ohörsamheterna och dödade profeterna, begärde Bukht Nassar deras land, Allah kastade i hans hjärta tanken att marschera emot dem, och han beslöt att ge sig av. Allah uppenbarade för Armiya: « Jag förgör Israels barn och jag hämnas på dem: bestig Bayt al-Maqdis klippa, min befallning och min uppenbarelse skall nå dig. » Armiya reste sig, rev sönder sina kläder, lade aska på sitt huvud och sade: « Min Herre, jag hade önskat att min moder inte hade burit mig, när Du har gjort mig till den siste av Israels barns profeter, så att Bayt al-Maqdis ruin och Israels barns förlust skulle gå över mig. » Det sades: « Lyft ditt huvud.
» Han lyfte sitt huvud och grät: « Min Herre, över vem skall Du uppväcka dem? » Det sades: « Över elddyrkare, som inte fruktar mitt straff och inte hoppas på min belöning. » « Res dig, o Armiya, och lyssna till min uppenbarelse: jag underrättar dig om din historia och om Israels barns. Innan jag skapade dig utvalde jag dig; innan jag formade dig i din moders liv utövade jag dig helgad; innan jag lät dig komma ut ur din moders sidor renade jag dig; innan du nådde profetsskapet gav jag dig visdomen; innan du nådde manlig ålder utvalde jag dig för en stor sak.
Res dig alltså hos konungen: du rätar upp honom och leder honom. » Armiya förblev hos konungen, ledande och rätande honom, och uppenbarelsen kom till honom från Allah, till dess att prövningarna blev stora och de glömde det Allah hade räddat dem ifrån genom att frälsa dem från Sanharib och hans trupper. Allah uppenbarade för Armiya: « Res dig, berätta för dem vad jag befaller dig, påminn dem om min nåd över dem och underrätta dem om deras angelägenheter. » Han sade: « Min Herre, jag är svag om du inte stärker mig, oförmögen om du inte tryggar mig förmedlingen, bristfällig om du inte rätar mig, övergiven om du inte bistår mig, förnedrad om du inte ärar mig.
» Det sades: « Vet du inte att alla ting utgår från min vilja, att skapelsen och ordningen tillhör mig helt och hållet, att hjärtana och tungorna alla är i min hand: jag vänder dem som jag vill och de är mig lydiga? Jag är Allah, intet är mig likt: himlarna och jorden och vad de innehåller hålls uppe genom mitt ord. Tawhid är i säkerhet och makten fullkomlig endast hos mig; ingen känner vad som finns hos mig utom jag. Det är jag som har talat till haven: de har förstått mitt ord; jag har befallt dem: de har fullbordat min befallning; jag har fastställt åt dem gränser som de inte överskrider; de kommer med vågor som berg och, när de når min gräns, klär jag dem i ödmjukhet inför min lydnad, i fruktan och i erkännande av min befallning.
Jag är med dig, och intet skall nå dig när jag är med dig. Jag har sänt dig till en stor del av min skapelse för att du skall förkunna mina budskap: du skall förtjäna den som följer dig belöning, utan att det minskar något av deras belöning; om du försummar det förtjänar du synden av den du lämnar i blindheten, utan att det ökar något av deras vikt. Gå till ditt folk och res dig bland det: Allah har påmint er om era fäders rättskaffenhet, därför har Han föregått er med sin nåd, o profeternas barn. Hur har era fäder funnit fullkomligheten i min lydnad, och hur har ni funnit fullkomligheten i min ohörsamhet?
Vilken olycklig har någonsin funnit lyckan genom min ohörsamhet? Vem känner vi som har varit mig lydig och varit olycklig genom sin lydnad? Djuren, när de minns sina goda bon, beger sig dit; och detta folk har betaat i förlustens ängar, övergivit den väg genom vilken jag har ärat deras fäder och sökt ädelheten via en annan väg än den. Deras lärda och deras munkar har tagit mina tjänare till herrar som man vördar och som man dömer utefter annat än min bok, till den grad att de gör dem okunniga om min ordning, låter dem glömma min ihågkommelse och min sunna och förför dem långt bort från mig: mina tjänare har varit dem lydiga genom en lydnad som tillkommer endast mig, och så är de dem lydiga i min ohörsamhet.
Deras konungar och deras emirer har försummat min nåd, satt sig i säkerhet från min list, och det jordiska livet har förfört dem till att kasta min bok och glömma mitt förbund: de förfalskar min bok och dikter upp lögnen om mina sändebud, i fräckhet emot mig och förtroende till mig. Är min majestät, min rangs höjd och min saks storhet högst: tillkommer det mig att ha en medhjälpare i mitt konungadöme? Tillkommer det en människa att man är den lydig i min ohörsamhet? Tillkommer det mig att skapa tjänare som jag placerar som herrar utanför mig?
Och har jag någonsin tillåtit någon att utöva lydnad mot annan, medan den tillkommer endast mig? Deras läsare och deras jurister studerar det de föredrar, buger sig inför konungarna, följer dem i de nyskapelser de inför i min religion, är dem lydiga i min ohörsamhet och överlämnar åt dem de förbund som bryter mitt förbund: de är okunniga i det de vet, och gagnas inte av något av vad de vet ur min bok. Profeternas barn är övervunnna och vilseleda: de rycker fram med dem som rycker fram, hoppas på hjälp som deras fäders och på ädelheten genom vilken jag har ärat dem, och hävdar att ingen är mer värdig den än de, utan uppriktighet från dem och utan eftertanke. De minns inte sina fäders tålamod, deras ansträngning i min ordning, till dess att de förförda blev förförda, hur de gav sig själva och utgöt sitt blod, uthärdat och varit sanningsenliga, till dess att min ordning blev ärad och min religion uppenbar.
Jag har väntat på detta folk i hopp om att det skulle skämmas för mig och vända om: jag har förbarmat mig över det och förlåtit det, jag har föröklat det och förlängt livet, jag har ursäktat det i hopp om att det skulle minnas, och allt detta: jag har låtit himlen regna över dem, låtit jorden spira, klätt dem i hälsan, givit segern över fienden, och de har bara ökat i uppror och i fjärmande från mig. Hur länge till detta? Hånar de mig? Uppför de sig mot mig med fräckhet?
Bedrar de mig? Vågar de sig emot mig? Jag svär vid min makt att jag skall öppna åt dem en prövning i vilken den tålmodige förvirras, i vilken de som har en åsikt förlorar åsikten och den vise hans visdom. Därefter skall jag uppväcka emot dem en hård, våldsam och envist tyrann, jag skall klä honom i respektvärd fruktan, jag skall återkalla ömheten och barmhärtigheten från hans hjärta, och jag skall svara eden att en svart skara som den dunkla natten skall följa honom: härlag som molnens skivor och tåg som uppvirvlat damm; det rasslande av hans fälttecken som örnarnas flykt, hans ryttarares anfall som sparvernas framryckning, de skall förvandla det blomstrande till ruin och byarna till ödemarker, de skall så förstöring på jorden och förgöra helt och hållet det de griper, håra av hjärtan, utan hänsyn, utan ömhet, utan barmhärtighet, utan syn, utan hörsel.
De far omkring på marknaderna med hög röst som lejonens rytande, de får hudarna att darras av fruktan och sinnena att vilseledas vid deras åhörande, med tungor som de inte förstår och ansikten märkta av det olämpliga som de inte känner igen. Vid min makt skall jag göra att deras hus ödeslämnas av mina böcker och min helgedom, att deras församlingar töms på deras berättelser och deras undervisningar, att deras moskéer ödeslämnas av sina befolkare och sina besökare, dem som smyckade sin vistelse för annat än mig, vakade där om natten och tillbad där för att vinna det jordiska livet genom religionen, studerade där för annat än religionen och lärde där för annat än gärningen.
Jag skall ersätta deras konungar: äran med förnedringen, säkerheten med fruktan, rikedomarna med fattigdomen, saligheten med hunger, den långa hälsan och den goda levnaden med alla slags prövningar, brokaden och sidenets kläder med kläder av ull och grovt tyg, de goda sinnena med de dödades asar, kronornas huvudbonader med järnhalsband, kedjor och bojor. Därefter skall jag låta, efter de breda palatsen och de väl befästa fästningarna, ruinerna återkomma, och efter de solida tornen de vilda djurens gryor, efter hästarnas vräken vargarnas tjut, efter lampans ljus brandens rök, efter sällskapet ödsligheten och de öde landområdena.
Jag skall ersätta deras kvinnor: armringarna med fotkedjorna, pärl- och rubinhalsbanden med järnkedjorna, alla slags parfymer och rökelse med nedsänkningen och dammet, den på mattorna med genomfärdandet av marknaderna, floderna och stenarna mot natten i marknadernas djup, kamrarna och förlängarna med blottandet av ansikten, marknader och härtosser, de goda sinnena med de brännande vindarna. Därefter skall jag krossa dem med alla slags straff, till den grad att om det fästades vid den av dem som levde då skulle det nå upp till honom. Jag ärar ingen utom den som ärar mig, och jag förnedrar den som håller min ordning för ringa. Därefter skall jag befalla himlen under denna tid att vara ett lager av järn, och jag skall befalla jorden att vara en smälta av koppar: ingen himmel som regnar och ingen jord som spirar.
Om under denna tid något faller släpper jag utplundringen över dem, och om något undgår det återtar jag välsignelsen från det: om de anropar Mig bönhörer jag dem inte; om de ber Mig ger jag dem inte; om de gräter förbarmar jag mig inte över dem; om de förödmjukar sig mot Mig vänder jag mitt ansikte från dem. »
Armiya sade: « O Allah, Du har börjat med oss och med våra fäder före oss med din barmhärtighet och din ädelhet: Du har utvalt oss åt Dig, Du har placerat bland oss ditt profetsskap, din bok och dina moskéer, Du har gett oss en plats i länderna och låtit efterträda, Du har upphöjt oss och våra fäder genom din nåd i den unga åldern, och Du har skyddat oss och dem genom din barmhärtighet i mogen ålder. Du är den mest trogne av välgörarna: förändra inte om vi förändras, byt inte ut om vi byter ut, och fullborda din nåd, din gåva, din välgörning och ditt goda. » Det sades: « Jag börjar mina tjänare med min barmhärtighet och min nåd: om de accepterar fullbordar jag; om de ber om mer tillägger jag; om de tackar föröklier jag; om de byter ut förändrar jag; när de förändras förargas jag; när jag förargas straffar jag, och intet håller inför min vrede. » Armiya sade: « Genom din barmhärtighet reser jag mig för att tala inför Dig.
Tillkommer det inte mig, mig den ödmjukaste och svagaste, att tala inför Dig? Men genom din barmhärtighet har Du bibehållit mig till denna dag, och ingen har större rätt att frukta detta straff och detta hot än jag, genom det Du har visat dig nöjd med mig genom din nåd, och genom min vistelse i de bristfälligas hus medan de är Dig ohörsamma runt mig, utan avsägelse och utan förändring från min sida: om Du straffar mig är det för min synd, och om Du förbarmar Dig över mig är det det jag hoppas av Dig. Min Herre, är Dig högst och tillhör allt lov, Du är välsignad, vår Herre, och upphöjd: skall Du förgöra denna stad och det som omger den, medan den är dina profeters boning och platsen för din uppenbarelse? Min Herre, är Dig högst och tillhör allt lov, Du är välsignad och upphöjd: ödsligheten av denna moské och av de moskéer som omger den, och av de hus som har upprests för din ihågkommelse!
Min Herre, är Dig högst och tillhör allt lov, Du är välsignad och upphöjd: din avsky för detta samfund och ditt straff av det, medan det är Ibrahims, din nära väns, avkomma, Musas, din förtrognes, samfund och Dawuds, din utvaldes, folk! Min Herre, vilken stad skall vara skonad från ditt straff efter Urushalim? Och vilka tjänare skall vara skonade från ditt anfall efter din nära väns Ibrahims avkomma, din förtrognes Musas samfund och din efterträdare Dawuds folk? » Det sades: « O Armiya, den som är mig lydig ser inte mitt straff kommande.
Jag har inte ärat detta folk annat än för min lydnad; om de hade varit mig ohörsamma skulle jag ha låtit dem stiga ned i de förnedrades boning, om inte det att jag griper dem genom min barmhärtighet. O Armiya, jag tog Ibrahim till nära vän och ni har blivit skyddade genom honom, och Musa till förtrogen: begär av oss att skydda er, att inte förtära er och att inte uppväcka emot er er fiende. » Det sades: « O Armiya, jag har helgat dig i din moders liv och jag har bibehållit dig till denna dag: om ditt folk hade skyddat de föräldralösa, änkorna, de fattiga och den resande skulle jag ha varit dessas stadiga stöd, och de skulle hos mig ha ställningen av en grönskande paradis i vars träd är yppiga, vars vatten är rent, vars vatten inte sinar, vars frukter inte förkommer och inte avbryts.
Men jag skall klaga över Israels barn: jag har varit för dem som en välvillig herde, jag höll dem borta från varje plåga och varje svårighet och lät det blomstrande följa, till dess att de blev vädur som stöter huvudet mot varandra: ve dem, och sedan ve dem igen. Jag ärar ingen utom den som ärar mig, och jag förnedrar den som håller min ordning för ringa. De generationer som föregick detta folk gömde sig i min ohörsamhet, och detta folk uppvisar den: de uppvisar den i moskéerna, på marknaderna, på bergens toppar och i trädens skugga, till det att himlen klagar hos mig över dem, att jorden och bergen klagar, och att de vilda djuren flyr till jordens gränser och dess ytterheter. Och trots allt detta upphör de inte och gagnas inte av vad de vet ur boken.
»
När Armiya hade förklarat dem sin Herres budskap och de hade hört vad det innehöll av hot och straff, sade de: « Du ljuger och du anför mot Allah en jättelik förtal: du hävdar att Allah skall ödeslämna sin jord och sina moskéer av sin bok, sin tillbedjan och sin tawhid! Vem skall tillbedja Honom när det inte återstår på jorden vare sig tillbedjare, moské eller bok? Du har överdrivet jättelikt förtalet mot Allah, och galenskapen har nått dig. » De grep honom, kedjade honom och fängslade honom.
Vid denna tid uppväckte Allah emot dem Bukht Nassar, som marscherade med sina trupper till det att han lägrade vid deras port, och belägrade dem sedan: de genomsökte boningarna. När belägringen blev dem för lång underkastade de sig hans dom: de öppnade portarna och smög in i gränderna. Han passerade genom deras boningar, dömde dem enligt jahiliyyans dom och tyrannernas gryhet: han dödade en tredjedel av dem, förde en tredjedel i fångenskap, lämnade de allra små, de gamla och de äldre kvinnorna, trampade dem med hästarna, förstörde Bayt al-Maqdis, förde bort barnen med tvång, framställde kvinnorna på marknaderna, dödade stridsmännen, rev fästningarna, förstörde moskéerna och brände Toran. Han frågade var Daniyal var, den som hade skrivit honom boken; de fann honom död, och hans hus folk förde honom boken.
Bland dem fanns Daniyal ibn Hizqil den yngre, liksom Mishayil, Azrayil och Mikhayil: han tillförsäkrade dem denna bok. Daniyal ibn Hizqil var ättling till Daniyal den äldre. Bukht Nassar trädde in med sina trupper i Bayt al-Maqdis, genomsökte hela Sham, dödade Israels barn till att utarma dem och drog sedan, när han hade gjort slut på det, därifrån och tog med sig de rikedomar som fanns där och förde fångarna bort. Med honom drogo pojkar iväg, söner till de lärda och konungarna, till antalet nittio tusen pojkar.
Han kastade det orena i Bayt al-Maqdis och slaktade svin däri. Bland pojkarna: sju tusen av Dawuds hus, elva tusen av Yusuf ibn Ya'qubs och hans broder Benjamins avkomma, åtta tusen av Eïcha ibn Ya'qubs avkomma, fjorton tusen av Zabalouns och Naftalis, Ya'qubs söners, avkomma, fjorton tusen av Dan ibn Ya'qubs avkomma, åtta tusen av Yastakhir ibn Ya'qubs avkomma, två tusen av Rayloun ibn Ya'qubs avkomma, fyra tusen av Roubils och Levis avkomma, och tolv tusen av resten av Israels barn. Han drog iväg till det att han nådde Babyloniens land.
Wahb ibn Munabbih sade: när Bukht Nassar hade gjort det han gjorde sades det till honom: « De hade en man som satte dem på vakt mot det som drabbade dem, som beskrev dig för dem, berättade dem din historia och tillkännagav dem att du skall döda deras stridsmän, föra deras barn i fångenskap, riva deras moskéer och bränna deras kyrkor: de kallade honom lögnare och misstänkte honom, slog honom, kedjade honom och fängslade honom. » Bukht Nassar befallde att man skulle låta Armiya gå ur fängelset: « Var det du som satte detta folk på vakt mot det som drabbade dem? » « Ja. » « Men jag visste det.
» « Allah har sänt mig till dem och de har kallat mig lögnare. » « De kallade dig lögnare, slog dig och fängslade dig? » « Ja. » « Vilket elakt folk som det som kallade sin profet och sin Herres budskap lögnare!
Vill du sluta dig till mig, så att jag ärar dig och låter dig leva i välstånd? Och om du föredrar att stanna i ditt land garanterar jag dig tryggheten. » « Jag har från begynnelsen varit i Allahs trygghet: aldrig har jag lämnat den en enda ögonblick. Om Israels barn inte hade lämnat denna trygghet hade de inte fruktat dig, inte heller någon annan, och du skulle inte haft någon makt över dem.
» När Bukht Nassar hörde dessa ord av honom lät han honom vara, och Armiya förblev på sin plats i Iliyas land. Det är en främmande berättelse, som innehåller visdomsord, förmaningar och utmärkta ting, och ur arabiseringens synvinkel en svårighet.
Bukht Nassar var usfahboudh, ståthållare, över det område som sträcker sig från Ahwaz till Rom på den persiska konungens vägnar, som var Lahrasb; han hade byggt staden Balkh, med tillnamnet al-Khansa, och hade stridit mot turkarna och trängt dem till de trängsta trakterna. Den som sände Bukht Nassar att strida emot Israels barn i Sham var ingen annan än Bahman, persernas konung efter Bashtasb ibn Lahrasb: det var i vedergällning av Israels barns aggression mot Hans sändebud till dem. Ibn Jarir har berättat följande kedja: Yunus ibn Abd al-A'la, från Ibn Wahb, från Sulayman ibn Bilal, från Yahya ibn Sa'id al-Ansari, från Sa'id ibn al-Musayyab: när Bukht Nassar kom till Damaskus fann han där ett blod som bubblande på en hög av orenlighet: « Vad är detta blod? » Det sades: « Våra fäder levde med detta förhållande: varje gång man täcker högen träder det fram på nytt.
» Han dödade på detta villkor sjuttio tusen skattskyldiga och flera därtill, och blodet stillades. Det är en autentisk isnad ända till Sa'id ibn al-Musayyab. Hafizen Ibn Asakir har redan berättat det som indikerar att det var Yahya ibn Zakariyas blod, men det håller inte: Yahya ibn Zakariya levde långt efter Bukht Nassar. Det framstår att det är blodet av en tidigare profet, eller blodet av en av de rättfärdiga, eller av den Allah ville bland Sina tjänare: Allah vet bäst.
Det har berättats också att Bukht Nassar kom till Bayt al-Maqdis, att dess konung, av Dawuds släkt, slöt fred med honom mot Israels barn, och att Bukht Nassar tog gisslan och drog sedan därifrån. När han nådde Tabariyya fick han veta att Israels barn hade gjort uppror mot sin konung och dödat honom för att han hade slutat denna fred: han slaktade gisslan som var hos honom och återvände emot dem, tog staden med våld, dödade stridsmännen och förde avkomman i fångenskap. Det har nått oss att han fann i fängelset Armiya profeten: han lät honom gå ut, och Armiya berättade honom vad som hade skett och hur han hade varnat dem: de hade kallat honom lögnare och fängslat honom. « Vilket elakt folk som det som varit ohörsamt mot Allahs sändebud!
» Han lät honom gå och gjorde honom gott. « Vi har handlat ont och varit orättvisa: vi ångrar till Allah vad vi har gjort. Anropa Allah att Han tar emot vår ånger. » Armiya anropade sin Herre, och Allah uppenbarade för honom att Han inte skulle göra det: « Om de är sanningsenliga, låt dem stanna hos dig i denna stad.
» Han tillkännagav för dem vad den Högste Allah hade befallt honom: « Hur skall vi stanna i denna stad, medan den är ödelagd och Allah har blivit vred på dess invånare? » De vägrade att stanna däri. Från den tiden spred sig Israels barn i länderna: en del slog sig ned i Hijaz, en del i Yathrib, en del i Wadi al-Qura, och en skara av dem drog till Egypten. Bukht Nassar skrev till sin konung om att denne skulle återge honom dem av dem som hade sökt skydd hos honom: han vägrade.
Han drog upp med sin härlag, stred emot honom, besegrade honom och förde honom bort, förde deras barn i fångenskap och marscherade sedan mot Maghrebs land till det att han nådde detta områdets yttersta del. Därefter drog han tillbaka med många fångar från Maghrebs land, Egypten, Bayt al-Maqdis folk, Palestina land och Jordanien, och bland fångarna fanns Daniyal. Det framstår att det var Daniyal ibn Hizqil den yngre, inte den äldre, såsom Wahb ibn Munabbih har omtalat: Allah vet bäst.
Ibn Abi ad-Dunya har berättat från en av våra kedjor, från al-Ajlah al-Kindi, från Abdallah ibn Abi al-Hudhayl: Bukht Nassar uppföder två lejon, kastar dem i en brunn, läter sedan kalla på Daniyal och kastar honom på dem. Lejonen anfaller honom inte, och han förblir vad Allah vill. Därefter känner han det behov som människorna känner av föda och dryck: « Bereda föda och dryck åt Daniyal. » « Min Herre, jag är i heligt land och Daniyal i Babyloniens land, i Iraks land.
» « Bereda vad jag befaller dig: vi skall sända den som skall bära dig och bära det du har berett. » Han gjorde det. « Daniyal, o Daniyal. » « Vem är du?
» « Jag är Armiya. » « Vem har låtit dig komma? » « Din Herre har sänt mig till dig. » « Och har min Herre kommit ihåg mig?
» « Ja. » « Allt lov till Allah som inte glömmer den som nämner Honom, allt lov till Allah som inte sviker den som hoppas på Honom, allt lov till Allah: den som förtröstas på Honom överlämnar inte sina angelägenheter åt en annan, allt lov till Allah som belönar förträffligheten med förträfflighet, allt lov till Allah som belönar tålamodet med frälsningen, allt lov till Allah som skingrar vårt onda efter vår olycka, allt lov till Allah som är vårt förtröstande när våra gärningar förefalla oss dåliga, allt lov till Allah som är vårt hopp när medlen bryts. »
Yunus ibn Bukayr har berättat, från Muhammad ibn Ishaq: « När vi hade erövrat Tustar fann vi bland al-Hurmuzans hus egendomar en säng på vilken det fanns en död man, och en mushaf nära hans huvud. Vi tog mushafen och bar den till Umar ibn al-Khattab, som kallade Ka'b för att han skulle översätta den till arabiska. Jag är den förste av araberna att ha läst den: jag har läst den såsom jag läser dig denna Koran. » « Vad fanns däri?
» « Era siror, era angelägenheter, er tals sätt och vad som skall ske därefter. » « Vad gjorde ni med mannen? » « Vi grävde tretton skilda gravar på dagen, och sedan natten kom begravde vi honom och jämna ut alla gravar, för att hans läge skulle bli okänt för människorna och de inte skall gräva upp honom. » « Vad väntar ni er av det?
» « När himlen höll inne regnet över dem bar de ut hans säng, och regnet föll. » « Vem tror ni att denne man är? » « En man vid namn Daniyal. » « Hur lång tid har förflyttat sedan ni fann honom död?
» « Tre hundra år. » « Vilken förändring har skett hos honom? » « Ingen, utom några hår av hans nacke: profeternas kött förtärs inte av jorden, och de vilda djuren äter dem inte. » Hafizen sade: det är en autentisk isnad ända till Abu al-'Aliya.
Men om hans dödsdatum är riktigt fastställt till tre hundra år är det inte en profet: det är en rättfärdig man. Hadithen berättad av al-Bukhari fastställer nämligen att det inte finns någon profet mellan Isa ibn Maryam och Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), och intervallet mellan de båda är fyra hundra år, eller sex hundra år, eller sex hundra tjugosex år enligt berättelserna. Hans dödsdatum kan gå tillbaka till åtta hundra år, vilket skulle vara nära Daniyals tid, om det är sannerligen Daniyal som motsvarar verkligheten; men det kan vara en annan man, antingen en profet eller en rättfärdig. Mistaankarna lutar åt Daniyal, ty persernas konung hade fört bort honom och han förblev hos honom intagen, såsom vi redan har omtalat.
Det har berättats av en autentisk isnad ända till Abu al-'Aliya att hans näsas längd var en spänvidd, och enligt Anas ibn Malik, av en god isnad, en aln. Utifrån detta kan det vara en man av de äldre profeterna, föregående dessa tidsrum: Allah vet bäst.
« Daniyal anropade sin Herre om att Muhammads (Allahs fred och välsignelser vare med honom) samfund skall begrava honom. »
Rapporterad av Ibn Abi ad-Dunya, från Abu al-Ash'ath al-Ahmari
När Abu Musa al-Ash'ari erövrade Tustar fann han honom i en kista, med sina ådror och sin puls fortfarande slående. Han sade: « Den som tillkännager var Daniyal är, tillkännager vi honom Paradiset. » Hurqus trädde fram. Abu Musa skrev till Umar för att underrätta honom, och Umar skrev till honom: « Begrava honom, och gör tillkännagivandet åt Hurqus: Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) har tillkännagivit honom Paradiset. » Hafizen sade: denna berättelse är mursal via denna väg, och dess identifiering fastställd kräver undersökning: Allah vet bäst.
Anbasa ibn Sa'id, som var lärd, har berättat: Abu Musa fann med Daniyal en mushaf, en kruka innehållande udd och dirham, samt hans ring. « Vad mushafen gäller, sänd den till oss. Vad uddet gäller, sänd oss en del av det och befall muslimerna i ditt område att vårda sig med det. Fördela dirhamerna mellan dem.
Vad ringen gäller, har vi tilldelat dig den. » Ibn Abi ad-Dunya har också berättat via en annan väg att, när Abu Musa fann honom och det sades honom att det var Daniyal, omfamnade han honom, kysste honom, skrev till Umar för att göra honom delaktig av hans sak och av det goda som låg hos honom, nära tio tusen dirham: den som kom lånade en del av det, och om han inte återgav den insjuknade han. Umar befallde att han skulle tvättas med vatten och sidr, svepas i ett likkläde, begravas och att hans grav skulle döljas för alla; att egendomen skulle återlämnas till skattkammarens hus; att överkastet skulle bäras till Umar, som tilldelade honom sin ring. Det har berättats om Abu Musa att han befallde fyra fångar att avleda en flod: de grävde i dess mitt en grav, begravde honom däri, och sedan lät han de fyra fångarna förbi svärdet, så att hans gravs läge inte blev känt av någon utom Abu Musa al-Ash'ari, må Allah acceptera honom.
Ibn Abi ad-Dunya sade: Ibrahim ibn Abdallah har berättat för mig, Ahmad ibn Amr ibn as-Sarh har berättat för oss, Ibn Wahb har berättat för oss, från Abd ar-Rahman ibn Abi az-Zinad, från hans fader: jag såg i Abu Burda ibn Abu Musa al-Ash'aris hand en ring vars sigill bar graveringen av två lejon mellan vilka fanns en man som de slickade. « Det är den döde mannens ring som detta stads folk hävdade vara Daniyal, som Abu Musa tog den dag han begravde honom. » Abu Musa frågade detta stads lärda om ringens gravering: « Konungen under vars myndighet Daniyal levade: astrologerna och vetenskapsmännen kom till honom och sade honom att en sådan natt skulle en pojke födas som skulle omstörta hans konungadöme och förstöra det. Han svor: vid Allah, denna natt skall ingen pojke återstå utan att jag dödar honom!
» De tog alltså Daniyal, ännu barn, och kastade honom i lejongropen: lejonet och hans lejoninna tillbringade natten med att slicka honom utan att göra honom något ont. Hans moder kom och fann dem sysselsatta att slicka honom. Allah räddade honom genom det till det att han nådde vad han har nått. Detta stads lärda sade att Abu Musa hade sagt att Daniyal graverade sin bild och de två lejonens bild, som slickade honom, på sin rings sigill, för att inte glömma Allahs nåd över honom däri.
Det är en hasan isnad.
Här är omtalandet av återuppbyggandet av Bayt al-Maqdis efter dess ruin, och av Israels barns församling efter deras spridning till jordens gränser. Den Högste Allah säger i Sin klara Skrift:
« Eller [- ett annat exempel på dem som förnekar Guds Allmakt -] om mannen som färdades förbi en stad som hade jämnats med marken och utropade: "Hur skulle Gud kunna ge liv åt denna [döda stad]?" Och Gud lät honom dö och förbli död i hundra år. Därefter väckte Han honom till liv och frågade: "Hur länge har du varit borta?" Han svarade: "Jag har varit borta en dag eller en del av en dag." [Gud] sade: "Nej, du har varit borta i hundra år. Men se på din mat och din dryck, som inte har fördärvats, och se på din åsna - Vi har velat göra dig till ett tecken för människorna - och se [nu] hur Vi ger liv åt de döda benen och sedan klär dem med kött." Och när allt detta stod klart för honom, sade han: "[Nu] vet jag att Gud har allt i Sin makt." » Sura 2, 259
Därefter uppenbarade den Högste Allah för Armiya, enligt vad som har nått mig: « Vem är den som skall befolka Bayt al-Maqdis? Drag dit ned och nedlägg den. » Han drog iväg till det att han kom dit, och fann den i ruiner: « Hög är Allah: Han har befallt mig att nedlägga denna stad och underrättat mig att Han skall befolka den. När skall Han befolka den, och när skall Allah låta den leva efter dess död?
» Därefter lade han sitt huvud och somnade, med sin åsna och en säck med föda. Han förblev i sin sömn sjuttio år, till dess att Bukht Nassar och konungen över honom dog, Lahrasb, vars regering hade varat hundra tjugo år, och att hans son Bashtasb ibn Lahrasb efterföljde honom: Bukht Nassars död inträffade under hans regering. Det nådde honom att Sham land låg i ruiner och att de vilda djuren hade förökats i Palestina land, till den grad att det inte återstod någon människa däri. Han utlyste i Babyloniens land, bland Israels barn: den som vill återvända till Sham må återvända.
Han upprättade över dem en man av Dawuds släkt och befallde honom att befolka Bayt al-Maqdis och bygga dess moské. De återvände och befolkade den. Allah öppnade Armiyas ögon: han betraktade staden, hur den byggdes och befolkades. Hans sömn uppgick till hundra år sammanlagt, därefter väckte Allah honom, utan att han anade sig ha sovit mer än en timme: « Jag vet att Allah är mäktig över allting.
» Israels barn bosatte sig i staden, och Allah återgav dem deras sak. De förblev så till det att romarna segrade över dem i stammarnas konungars tid: de fick inte längre vare sig samfund eller konungadöme, det vill säga efter de kristnas framträdande över dem. Så har Ibn Jarir berättat det.
Ibn Jarir har omtalat att Lahrasb var en rättvis konung, som skötte sitt konungadöme väl: tjänare och land var honom lydiga, liksom konungarna och befälhavarna; han hade god åsikt i städernas, flodernas och fästningarnas uppförande. När han försvagades i konungadömets skötsel, efter hundra år och mer, abdikerade han till sin son Bashtasbs förmån. Under hans regering framträdde den mazdeiska religionen: en man vid namn Zaradousht följde Armiya och gjorde honom förargad, Armiya anropade emot honom, och Zaradousht blev spetälsk. Han drog iväg och anslöt sig till Azerbajdzjans land, följde Bashtasb och undervisade honom i den mazdeiska religionen som han hade dikterat av sig själv, må Allah förbanna honom: Bashtasb accepterade den av honom, vägade denna religion på människorna, besegrade dem och dödade ett stort antal av dem som vägrade den. Efter Bashtasb kom Yahman ibn Bashtasb, en av persernas mest berömda konungar och de mest omtalade hjältarna. Bukht Nassar tjänade vart och en av dessa tre konungar och levde mycket länge: må Allah göra honom ful.
Syftet med allt detta: det Ibn Jarir har omtalat, nämligen att detta bys förbigående är Armiya, har Wahb ibn Munabbih, Abdallah ibn Ubayd ibn Umayr och andra sagt: det är ett starkt rapport ur den föregående berättelsesammanhanget. Det har också berättats från Ali, från Abdallah ibn Salam, från Ibn Abbas, från al-Hasan, från Qatada, från as-Suddi, från Sulayman ibn Burayda och andra att det var Uzayr: det är det mest berömda rapportet hos en stor del av salaf och khalaf. Allah vet bäst.