Profeterna bland Israels barn efter Musa

Efter Yusha' övergick ledarskapet för Israels barn till Kalib ibn Yufanna, därefter till Hizqil, som väckte tusentals till liv inför hans ögon, män som hade dött för att de flydde dödens fruktan. När de tillbad avguden Ba'l sände Allah Ilyas och därefter hans efterträdare al-Yasa'. Deras fel växte, förbundsarken togs från dem av deras fiender och tyranniska kungar förtryckte dem; fyra hundra sextio år efter Yusha' utnämnde Shamwil Talut till kung, vars kungadöme bestyrktes av den tillbakasända arken, buren av änglar. Efter provet vid floden mötte tre hundra tretton män Jalut: Dawud dödade honom med en kast från sin slangbenda.

Kalib och Israels barns ledarskap efter Yusha'

Ibn Jarir sade, i sin Historia: vetandets människor, i de äldstas berättelser och vår ummas förfäders angelägenheter, skilja sig inte åt om att den som hade Israels barns angelägenheter i sitt ansvar efter Yusha' var Kalib ibn Yufanna, en av Musas (fred vare med honom) följeslagare, gift med hans syster Maryam, och en av de två männen bland dem som fruktade Allah: Yusha' och Kalib, de två som sade till Israels barn, när de drog sig tillbaka från striden: « Gå in genom deras port; när ni ha gått in skolen ni vara segrande. Och det är Allah som skall åkallas, om ni ären troende » (al-Ma'ida, 23). Ibn Jarir sade: efter honom var den som hade Israels barns angelägenheter i sitt ansvar Hizqil ibn Budi, den som åkallade Allah och väckte till liv dem som hade gått ut ur sina boningar, i tusental, av fruktan för döden.

Hizqil och uppstandelsen av dem som flydde döden

Och den Högste har sagt: « Har du inte sett dem som gick ut ur sina boningar i tusental, av fruktan för döden? Sedan sade Allah till dem: Dö. Sedan väckte Han dem till liv. Allah äger nåd mot människorna, men de flesta människor äro inte tacknämliga » (al-Baqara, 243).

Muhammad ibn Ishaq har överfört, efter Wahb ibn Munabbih: när Allah tog Kalib ibn Yufanna till Sig, efter Yusha', efterträdde Hizqil ibn Budi honom hos Israels barn, och det är han som åkallade för folket som Allah har gjort nämning av i Sin Bok: « Har du inte sett dem som gick ut ur sina boningar i tusental, av fruktan för döden? » Ibn Ishaq sade: de flydde farsoten; de stannade på en mark, och Allah sade till dem: Dö. De dogo alla, och deras följeslagare reste runt omkring dem en inhägnad mot de vilda bestarna. Långa tidsåldrar förflöt över dem, sedan passerade Hizqil (fred vare med honom) vid dem och stannade, tankfull.

Man sade till honom: vill du att Allah skall uppväcka dem inför dina ögon? Han sade: ja. Han fick befallning att kalla dessa ben att klä sig i kött, och nerverna att förena sig med varandra. Han kallade dem, på den befallning Allah gav honom, och hela folket reste sig, uttalande takbir som en enda man.

Asbat har överfört, efter as-Suddi, efter Abu Malik, och Abu Salih, efter Ibn Abbas, och Murra, efter Ibn Mas'ud, och män bland följeslagarna, om den Högstes ord: « Har du inte sett dem som gick ut ur sina boningar i tusental, av fruktan för döden? »: det var en stad vid namn Dawardan, mitt emot Wasit; farsoten drabbade den, flertalet av dess invånare flydde och bosatte sig i en av dess omgivningar, och de som stannade kvar i staden omkom, medan de andra blev skonade och inte hade många döda. När farsoten drog sig tillbaka kommo de tillbaka helskarna, och de som hade stannat kvar sade: våra följeslagare här voro beslutsammare än vi; om vi hade gjort som de hade vi blivit skonade; och om farsoten kommer åter skola vi gå ut med dem. Farsoten drabbade på nytt, de flydde i antal av trettiotvå eller trettiotre tusen, till dess de stannade på denna plats, en dal med vida öppningar.

En ängel ropade åt dem från dalens botten, och en annan från dess höjd: dö. De dogo alla. När de hade omkommit och deras kroppar förblevo, passerade en profet vid dem, med namn Hizqil. När han såg dem stannade han och började fundera över dem, vrida sina kinder och fingrar.

Allah uppenbarade för honom: vill du att jag visar dig hur jag väcker dem till liv? Han sade: ja. Hans fundersamhet var förvånan inför Allahs makt över dem. Man sade till honom: kalla.

Han kallade: O ben, Allah befaller er att sammanfören er. Benen flögo till varandra till dess de bildade kroppar av benstommar. Sedan uppenbarade Allah för honom att kalla: O ben, Allah befaller er att klä er i kött. De klädde sig i kött, blod och deras kläder i vilka de hade dött.

Sedan sade man till honom: kalla. Han kallade: O kroppar, Allah befaller er att resa er. De reso sig.

Asbat sade: Mansur, efter Mujahid, hävdade att när de hade uppväckts sade de: « Hellig vare Du, vår Herre, och lov vare Du; ingen gudom utöver Dig. » De återvände till sina folks levande, vetande att de hade varit döda, dödens blekhet på deras ansikten; ingen klädnad de bar blev åter ett fett likkläde, och de dogo på de tider som var fastställda för dem. Enligt Ibn Abbas voro de fyra tusen; enligt honom åter, åtta tusen; enligt Abu Salih, nio tusen; och enligt Ibn Abbas åter, fyrtio tusen. Och enligt Sa'id ibn Abd al-Aziz voro de av Adhra'ats folk. Ibn Jurayj har överfört, efter Ata': det är en liknelse, det vill säga att denna berättelse anförs som ett klart exempel som visar att att fly dekretet inte gagnar. Men flertalets åsikt är starkare: detta skedde i verkligheten.

Imam Ahmad har överfört, likaså de båda Sahihernas författare, på az-Zuhris väg, efter Abd al-Hamid ibn Abd al-Rahman ibn Zayd ibn al-Khattab, efter Abdallah ibn Abdallah ibn al-Harith ibn Nawfal, efter Abdallah ibn Abbas: Omar ibn al-Khattab begav sig mot Syrien; när han var vid Sargh mötte honom härarnas befälhavare, Abu Ubayda ibn al-Jarrah och hans följeslagare, och underrättade honom om att farsoten hade drabbat Syrien. Omar anförde hadithen: han rådförde sig med utvandrarna och hjälparna, som skilde sig åt inför honom. Sedan kom Abd al-Rahman ibn Awf till honom, som var frånvarande för en av sina angelägenheter, och han sade: jag har i denna sak ett vetande: jag har hört Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) säga:

« Om den befinner sig i ett land där ni ären, gå inte ut ur det i flykt; och om ni få höra talas om den i ett land, gå inte in i det. »

Överfört av al-Bukhari och Muslim

Omar lovade Allah, och begav sig åter tillbaka. Imam Ahmad sade: Hajjaj och Yazid ha överfört till oss, efter Ibn Abi Dhi'b, efter az-Zuhri, efter Salim, efter Abdallah ibn Amir ibn Rabi'a: Abd al-Rahman ibn Awf underrättade Omar, medan han var i Syrien, om Profetens (Allahs fred och välsignelser vare med honom) ord:

« Denna sjukdom är ett straff med vilket folk före er ha prövats. Om ni få höra talas om den i ett land, gå inte in i det; och om den drabber ett land där ni ären, gå inte ut ur det i flykt. »

Överfört av al-Bukhari och Muslim

Han sade: Omar återvände från Syrien. De båda Sahihernas författare ha överfört den likaså från Maliks hadith, efter az-Zuhri, i liknande ordalydelser.

Muhammad ibn Ishaq sade: längden på Hizqils vistelse bland Israels barn har inte nämnts för oss; sedan tog Allah honom till Sig. När han hade tagits glömde Israels barn det förbund som Allah hade anförtrott dem, prövningarna växte bland dem, de tillbado avgudarna; och bland avgudarna de tillbado fanns en avgud med namn Ba'l. Allah sände då till dem Ilyas ibn Yasin ibn Finhas ibn al-Ayzar ibn Harun ibn Imran. Vi har redan framställt Ilyas historia i fortsättningen av Khidrs, ty de bägge äro oftast förenade i nämningen, och därför att den kommer efter Musas historia i sura as-Saffat; vi ha därför förskjutit hans berättelse härför. Och Allah vet bäst.

al-Yasa', Ilyas efterträdare

Muhammad ibn Ishaq har överfört vad som nämndes för honom, efter Wahb ibn Munabbih: efter Ilyas var hans efterträdare al-Yasa' ibn Akhtub (fred vare med honom) profet bland dem. Här är al-Yasa's historia:

Allah den Högste har nämnt honom bland profeterna, i sura al-An'am: « Och Ismael, och al-Yasa', och Yunus, och Lut: var och en föredrog Vi framför världarna » (al-An'am, 86). Och den Högste har sagt i sura Sad: « Och kom ihåg Ismael, och al-Yasa', och Dhu al-Kifl: var och en var bland de bästa » (Sad, 48). Ishaq ibn Bishr, Abu Hudhayfa, sade: Sa'id har underrättat oss, efter Qatada, efter al-Hasan: efter Ilyas kom al-Yasa' (fred vare med honom), som förblev så länge Allah ville att han förblev, kallande dem till Allah, hållande fast vid Ilyas väg och hans lag, till dess Allah tog honom till Sig. Sedan efterträddes de av förruttnelsen: prövningarna och felen växte bland dem, tyrannerna mångfaldigades, och de dödade profeterna. Bland dem fanns en tyrannisk konung, hetsig och olydig, och det sägs att Dhu al-Kifl hade förbundit sig mot honom: om han ångrade sig och vände tillbaka skulle han gå in i Paradiset; därför namngavs han Dhu al-Kifl, den som tog i ansvar. Muhammad ibn Ishaq sade: det är al-Yasa' ibn Akhtub.

Hafizen Abu al-Qasim ibn Asakir sade, i sin Historias bokstav Ya: al-Yasa' är al-Asbat ibn Adi ibn Shutaylim ibn Afrayim ibn Yusuf ibn Yaqub ibn Isak ibn Ibrahim al-Khalil. Det sägs att han är profeten Ilyas kusin. Det sägs att han höll sig dold med honom på berget Qasyun, långt från Baalbeks konung, och sedan begav sig med honom mot denna stad. När Ilyas hade upphöjts efterträdde al-Yasa' honom bland hans folk, och Allah gjorde honom till profet efter honom. Abd al-Mun'im ibn Idris ibn Sinan har överfört detta, efter hans fader, efter Wahb ibn Munabbih; andra ha sagt: al-Asbat bodde i Baniyas. Ibn Asakir har därefter nämnt läsningen av dem som läser al-Yasa', lättad eller fördubblad, och dem som läser al-Laysa': det är ett enda namn för en profet bland profeterna. Vi har framställt Dhu al-Kifls historia efter Ayyubs (fred vare med honom), därför att det har sagts att han är hans son; och Allah vet bäst vad som är riktigt.

Förbundsarken som gick förlorad

Ibn Jarir och andra ha sagt: Israels barns angelägenheter försämrades, prövningarna, olyckorna och felen växte bland dem, de dödade de de dödade bland profeterna, och Allah lade över dem, i utbyte mot profeterna, tyranniska kungar som förtryckte dem och utgöt deras blod; Han lade också över dem fiender som kommo från andra håll. När de stridde mot en fiende var förbundsarken med dem, den om vilken nämning har gjorts; de voro segrande genom dess välsignelse och genom vad Allah hade lagt i den av stillhet och avkvarlämnat, det som Musas familj och Haruns familj hade lämnat. Sedan, i ett av deras krig mot Gaza och Asqalans folk, vann dessa över dem och krossade dem till att tillägna sig dem, och de ryckte arken ur deras händer. När den tidens konung över Israels barn fick höra detta böjde sig hans nacke och han dog av sorg.

Israels barn förblevo såsom får utan herde, till dess Allah sände bland dem en profet med namn Shamwil. De bad honom att upprätta åt dem en konung med vilken de skulle strida mot fienderna, och i deras sak skedde vad Allah har berättat i Sin Bok.

Ibn Jarir sade: mellan Yusha' ibn Nuns död och Allahs utsändande av Shamwil ibn Bali förflöt fyra hundra sextio år. Sedan ger han detaljerna genom de kungars regeringstider som blevo upprätta över dem, namngivande dem en och en; vi har medvetet utelämnat deras nämning.

Shamwil och utnämningen av Talut

Shamwils historia, i vilken Dawuds (fred vare med honom) sak började. Det är Shamwil, som också säges Ashmawil, ibn Bali ibn Alqama ibn Yarkham ibn Alyahw ibn Tahw ibn Suf ibn Alqama ibn Mahith ibn Amusa ibn Izriya. Muqatil sade: han är av Haruns avkomma. Mujahid sade: det är Ashmawil ibn Halfaqa. Hans släktlinje har inte fastställts högre än detta, och Allah vet bäst.

As-Suddi har överfört, på sin kedja, efter Ibn Abbas, Ibn Mas'ud och män bland följeslagarna, likaså ath-Tha'labi och andra: när amalekiterna i Gaza och Asqalans land hade besegrat Israels barn, dödat många av dem och gjort deras barn till många fångar, var profetsskapet avskuret från Lawis stam, och det återstod bland dem blott en gravid kvinna. Hon upphörde inte att åkalla Allah om att förläna henne en manlig son; hon födde en gosse och namngav honom Ashmawil, som betyder på hebreiska såsom Ismael: Allah har hört min åkallan. När han hade vuxit upp sände hon honom till moskén och anförtrodde honom åt en from man som fanns där, för att han skulle lära av hans egendom och hans tillbedjan; han förblev hos honom. När han hade nått sin fulla kraft räckte en natt, medan han sov, en röst honom till mötes från moskéns sida.

Han vaknade förfärad och trodde att den gamle kallade honom; den gamle frågade honom: har du kallat på mig? Då han ogillade att förskräcka honom sade han: ja, sov. Han sov. Sedan kallade rösten honom en andra gång, och sedan en tredje: det var Djibril som kallade honom.

Han kom till honom, och Djibril sade: din Herre har sänt dig till ditt folk. I hans sak med dem skedde vad Allah har berättat i Sin Bok.

Och den Högste har sagt i Sin Mäktiga Bok: « Har du inte sett Israels barns skara, efter Musa, när de sade till en profet bland dem: Utse oss en konung, för att vi skola strida på Allahs väg. Han sade: Och om striden bleve påbjuden er, skulle ni då inte strida? De sade: Och varför skulle vi inte strida på Allahs väg, medan man har fördrivit oss från våra hem och tagit våra barn? Men när striden blev dem påbjuden vände de ryggen till, utom en liten del av dem.

och Allah känner väl de orättfärdiga. Och deras profet sade till dem: Allah har upphöjt Talut till konung över er. De sade: Hur skulle han regera över oss? Vi äga större rätt än han att regera, och han har inte givits rikedomens överflöd.

Han sade: Allah har utvalt honom framför er och ökat hans del i vetande och i kroppar. Allah ger sin makt åt den Han vill, och Allah är den Väldige, den Allvetande. Och deras profet sade till dem: Tecknet på hans kungadöme är att arken skall komma till er, i vilken det finns en stillhet från er Herre och en kvarlämning av det Musas familj och Haruns familj lämnade, buren av änglar. I detta finns ett tecken för er, om ni ären troende.

Och när Talut drog ut med härarna sade han: Allah skall pröva er med en flod: den som dricker av den är inte längre av mina, och den som inte smakar den är av mina, utom den som ösar en handfull med sin hand. Och de drucko av den, utom ett litet antal av dem. Sedan, när han hade korsat den, han och de som trodde med honom, sade de: Vi äga ingen makt i dag mot Jalut och hans härar. De som voro övertygade om att möta Allah sade: Hur ofta har en liten här besegrat en talrik här, med Allahs tillstånd!

och Allah är med de tålamodiga. Och när de framträdde inför Jalut och hans härar sade de: Herre, utgjut över oss tålamodet, befästa våra steg och förläna oss segern över detta förnekande folk. och de satte dem på flykt, med Allahs tillstånd. Och Dawud dödade Jalut, och Allah förlänade honom kungadömet och visdomen, och lärde honom vad Han ville.

och om Allah inte avvisade människorna av varandra skulle jorden visst fördervas. Men Allah äger nåd mot världarna » (al-Baqara, 246-251).

De flesta exegeterna ha sagt: detta folks profet, nämnd i denna berättelse, är Shamwil. Det har sagts: Sham'un. Det har sagts: de två äro en enda. Det har sagts: Yusha'. Och detta är fjärran, på grund av det som imam Abu Ja'far ibn Jarir har nämnt i sin Historia: mellan Yusha's död och Shamwils utsändande förflöt fyra hundra sextio år. Och Allah vet bäst.

Saken är att detta folk, när krigen utmattade dem och fienderna krossade dem, bad Allahs tids profet att upprätta åt dem en konung i vars lydnad de skulle stå, för att strida bakom honom, med honom och inför honom mot fienderna. Han sade till dem: « Och om striden bleve påbjuden er, skulle ni då inte strida? » De sade: « Och varför skulle vi inte strida på Allahs väg, medan man har fördrivit oss från våra hem och tagit våra barn? », det vill säga: vad skulle hindra oss att strida, medan vi äro berövade och plågade? De sade: oss tillkommer att strida för våra plundrade, förslavade och bland dem hållna fångar. Den Högste sade: « Men när striden blev dem påbjuden vände de ryggen till, utom en liten del av dem. och Allah känner väl de orättfärdiga », såsom Han nämner det i berättelsens slut: blott de få talrika korsade floden med konungen, och de andra återvände och undandrog sig från striden.

Deras profet sade till dem: « Allah har upphöjt Talut till konung över er. » Ath-Tha'labi sade: det är Talut ibn Qays ibn Abil ibn Saru ibn Nahurata ibn Abih ibn Anis ibn Binyamin ibn Yaqub ibn Isak ibn Ibrahim al-Khalil. Ikrima och as-Suddi ha sagt: han var vattenbärare. Wahb ibn Munabbih sade: han var garvare. Det har sagts annat, och Allah vet bäst. Därför sade de: « Hur skulle han regera över oss? Vi äga större rätt än han att regera, och han har inte givits rikedomens överflöd. »

De ha nämnt att profetsskapet var i Lawis stam och att kungadömet var i Yahudas stam; och då denne var av Binyamins stam vände de sig ifrån honom och satte hans befäl över dem till skulden: vi äga större rätt än han till kungadömet. Och de nämnde att han var fattig, utan rikedomens överflöd: hur skulle en sådan vara konung? Han sade: « Allah har utvalt honom framför er och ökat hans del i vetande och i kroppar. » Det har sagts: Allah hade uppenbarat för Shamwil att den av Israels barn vars längd skulle jämna den här käppen skulle vara deras konung, och att när denne skulle stå inför honom skulle hornet som innehöll Helgedomens olja flyta över: det vore deras konung.

De gingo därför in och mätte sig vid denna käpp, och ingen av dem hade dess längd, utom Talut. När han framträdde inför Shamwil flöt hornet över, han smorde honom med dess olja och upprättade honom till konung över dem, och sade till dem: Allah har utvalt honom framför er och ökat hans del i vetande: det har sagts, krigens vetande; det har sagts: snarare utan inskränkning. Vad kropparna beträffar: det har sagts, längden; det har sagts: skönheten. Och det som framgår av sammanhanget är att han var den vackraste bland dem och den mest vetande efter deras profet.

« Allah ger sin makt åt den Han vill »: Honom tillhör domen, Honom skapandet och ordningen. « Och Allah är den Väldige, den Allvetande. »

« Och deras profet sade till dem: Tecknet på hans kungadöme är att arken skall komma till er, i vilken det finns en stillhet från er Herre och en kvarlämning av det Musas familj och Haruns familj lämnade, buren av änglar. I detta finns ett tecken för er, om ni ären troende. » Detta hör också till denna fromma mans walayas välsignelse över dem och hans goda: Allah gav dem tillbaka arken som hade stulits från dem, och på vilken fienderna hade haft övertaget, medan de voro segrande över sina fiender tack vare den. « I vilken det finns en stillhet från er Herre »: det har sagts, ett gyllene kar i vilket man tvättade profeternas bröst; det har sagts: stillheten är såsom en vind som blåser; det har sagts: dess gestalt liknar en katts: när den skrek vid kriget voro Israels barn vissa om segern.

« Och en kvarlämning av det Musas familj och Haruns familj lämnade »: det har sagts att där fanns delar av tavlor och en del av mannandet som nedsände över dem i öknen. « Buren av änglar », det vill säga: änglarna skola bringa er den bärande den, och ni skola se detta med era ögon, för att den skall vara ett tecken från Allah över er, ett lysande bevis på sanningen i vad jag säger er och på riktigheten i denna fromma konungs walaya över er; därför sade han: « I detta finns ett tecken för er, om ni ären troende. »

Det har också sagts: när amalekiterna hade besegrat denna arke, i vilken den nämnda stillheten och den välsignade kvarlämningen fanns, och det sägs att även Toran fanns i den, när den inställde sig i deras händer satte de den under en avgud de hade i sitt land. Nästa dag, se, arken över avguden; de satte den åter under; den andra dagen, se, arken över avguden. När detta upprepades visste de att det var ett dekret från Allah den Högste; de lät den ut ur sin stad och satte den i en av sina byar, och en sjukdom grep dem i deras nackar. När detta varade på dem satte de den hastigt på en kärra som de spände för två kor och släppte.

Det sägs att änglarna ledde dem till dess de kommo till Israels barns furstar, inför deras ögon, såsom deras profet hade underrättat dem om. Allah vet bäst på vilket sätt änglarna bar den; det som är uppenbart är att änglarna själva bar den, såsom man förstår av versen. Och Allah vet bäst. Och den första berättelsen har nämnts av många, om inte flertalet, av exegeterna.

Provet vid floden och segern över Jalut

« Och när Talut drog ut med härarna sade han: Allah skall pröva er med en flod: den som dricker av den är inte längre av mina, och den som inte smakar den är av mina, utom den som ösar en handfull med sin hand. » Ibn Abbas och många exegeter ha sagt: denna flod är Jordan, den som kallas ash-Shari'a. Talut höll sin här vid denna flod, på Allahs profets befallning, på Allahs befallning, som ett prov och ett test: den som denna dag drack av denna flod skulle inte följa honom på detta fälttåg, och den som följa honom blott den som inte smakade den, utom en handfull i hans hand. Den Högste sade: « Och de drucko av den, utom ett litet antal av dem. » As-Suddi sade: hären var av åttio tusen män; sjuttiosex tusen drucko av den, och fyra tusen förblevo hos honom. Det är vad han sade.

al-Bukhari har överfört, i sin Sahih, från Israels, Zuhayrs och ath-Thawris hadith, efter Abu Ishaq, efter al-Bara' ibn Azib:

« Vi, Muhammads (Allahs fred och välsignelser vare med honom) följeslagare, sade: antalet av Badrs följeslagare är lika med antalet av Taluts följeslagare som korsade floden med honom; och han korsade inte med honom andra än troende: tre hundra tretton män. »

Överfört av al-Bukhari

och as-Suddis ord om att hären var av åttio tusen män är att undersöka, ty Bayt al-Maqdis land kan inte rymma en stridande här av åttio tusen män. Och Allah vet bäst. Den Högste sade: « Sedan, när han hade korsat den, han och de som trodde med honom, sade de: Vi äga ingen makt i dag mot Jalut och hans härar. » De bedömo sig själva små och bedömo sig oförmögna att stå emot sina fiender, på grund av deras lilla antal och deras fiendes talrikhet.

« De som voro övertygade om att möta Allah sade: Hur ofta har en liten här besegrat en talrik här, med Allahs tillstånd! och Allah är med de tålamodiga. » De modiga bland dem, trons och visshetens ryttare, de tålamodiga inför prövningen, kampen och slagen, befäste dem. « Och när de framträdde inför Jalut och hans härar sade de: Herre, utgjut över oss tålamodet, befästa våra steg och förläna oss segern över detta förnekande folk.

» De bad Allah att utgjuta tålamodet över dem, det vill säga att översvämma dem med det uppifrån, för att deras hjärtan skulle stå stadigt och inte svika; och att befästa deras steg på krigets fält, på hjältarnas mötesplats, i kampens närkamp och ropandet till kroppar emot kroppar. De begärde den utvärtes och invärtes fasta, och segerns nedstigande över sina fiender och Allahs fiender, de förnekande som förnekade Hans tecken och Hans nåder. Den Väldige, den Mäktige, den Hörande, den Seende, den Vise, den Välunderrättade besvarade dem i vad de begärde, och förlänade dem det de längtade efter; därför sade Han: « och de satte dem på flykt, med Allahs tillstånd », det vill säga med Allahs makt, inte med deras, och med Allahs styrka och Hans hjälp, inte med deras styrka och antal, trots deras fienders talrikhet och deras stora antal, såsom den Högste har sagt: « och Allah har redan givit er hjälp vid Badr, medan ni voro föraktade. Fructa därför Allah, kanske ären ni tacknämliga » (Al Imran, 13).

Dawud dödade Jalut och Taluts slut

Vad Hans ord beträffar: « och Dawud dödade Jalut, och Allah förlänade honom kungadömet och visdomen, och lärde honom vad Han ville », det visar Dawuds (fred vare med honom) tapperhet och att han dödade honom med en död förödmjukande för hans soldater, som bröt hans här. Inget är större än ett fälttåg i vilket en konung dödar sin fiende: han skördar därigenom ofantliga rikedomar, gör hjältarna och de modiga till fångar, trons ord står över avgudarna, Allahs bundsförvanter stå över Hans fiender, och den sanna religionen manifesterar sin seger över det falska och dess bundsförvanter. As-Suddi har överfört i det han förmedlar att Dawud (fred vare med honom) var den yngste av sin faders barn, och att de voro tretton män. Han hörde Talut, Israels barns konung, mana Israels barn att döda Jalut och hans soldater, medan han sade: den som dödar Jalut, honom gifver jag min dotter och förbinder med mitt kungadöme.

Dawud (fred vare med honom) kastade slangbendan med en beundransvärd kast. Medan han vandrade med Israels barn ropade en sten på honom: tag mig, ty i mig finns Jaluts död. Han tog den, sedan gjorde en annan sten likaså, och sedan ännu en: han tog de tre i sin pung. När de båda lederna drabbade samman trädde Jalut fram och kallade till duell.

Dawud närmade sig honom och sade till honom: gå bakåt, ty jag ogillar att döda dig. Han sade: men jag älskar att döda dig. Han tog dessa tre stenar från sin pung, lade dem i slangbendan, fick den att snurra, och de tre stenarna blev endast en; sedan kastade han den på Jalut och klyvde hans huvud, och hans här flydde i upplösning. Talut höll honom det han hade lovat honom: han gifte honom sin dotter och tillämpade sin dom i sitt kungadöme.

Dawud (fred vare med honom) växte upp bland Israels barn: de älskade honom och vände sig till honom mer än till Talut. Det har nämnts att Talut misstänkte honom av avund och ville döda honom, och smidde härför utan att nå dit. De lärda upphörde inte att förbjuda Talut att döda Dawud, till dess han slog dem och dödade dem, och det återstod blott få av dem. Sedan fick han en ånger, en sorg, och en frigörelse från det som hade föregått honom; han började gråta mycket och gå ut till begravningsplatsen, där han grät till att blöta jorden med sina tårar.

En dag, medan han var på begravningsplatsen, ropade man på honom: o Talut, du dödade oss medan vi voro levande, och du gjorde oss illa medan vi voro döda. Hans gråt och hans fruktan ökade häraf, och hans rädsla fördjupades. Han började söka en lärd att fråga om sin sak och om han hade en ånger. Man sade till honom: har du lämnat efter dig någon lärd?

Till dess man visade honom en kvinna bland de tillbedjande. Hon tog honom och förde honom till Yusha's (fred vare med honom) grav. De ha sagt: hon åkallade Allah, och Yusha' reste sig från sin grav och sade: har uppståndelsen skett? Hon sade: nej, men här är Talut som frågar dig: har han en ånger?

Han sade: ja: att han lägga ner kungadömet, att han gå och strida på Allahs väg till dess han dödas. Sedan blev han död åter. Talut överlämnade då kungadömet åt Dawud (fred vare med honom), drog ut med tretton av sina barn, och de stridde på Allahs väg till dess de dödades. De ha sagt: det är då den Högstes ord: « och Allah förlänade honom kungadömet och visdomen, och lärde honom vad Han ville.

» Så har Ibn Jarir nämnt det i sin Historia, på as-Suddis väg genom hans kedja. Och i en del av detta finns skäl till undersökning och förvånan. Och Allah vet bäst.

Muhammad ibn Ishaq sade: profeten som blev utsänd och som underrättade Talut om hans ånger är al-Yasa' ibn Akhtub. Ibn Jarir har överfört det likaså. Ath-Tha'labi har nämnt att hon förde honom till Ashmawils grav, som tillrättavisade honom för vad han hade gjort efter honom. Och detta är mera överensstämmande. Kanske såg han honom i sömn, och inte att han reste sig levande från graven: ty detta kan inte vara annat än ett profetiskt under, och denna kvinna var ingen profetissa. Och Allah vet bäst. Ibn Jarir sade: Torans folk hävdar att Taluts kungadömes längd, till dess han dödades med sina barn, var fyrtio år. Och Allah vet bäst.