Start > Profeternas historier > Sulayman ibn Dawud
Historien om Sulayman ibn Dawud (fred vare med dem) i Koranen: Balqis och Tronen, glaspalatset, vinden, jinnerna och hans död, troget översatt från arabiskan.
Sulayman, son och arvinge till profeten Dawud, fick ett konungadöme utan motsvarighet: jinn, människor och fåglar bildade hans härlag, vinden bar honom till det land han ville, och jinnerna byggde åt honom palats. Han förstod myrornas dal tal, tog emot huppens nyhet om Saba, lät förera framför sig drottningen Balqis tron och såg henne underkasta sig Allah inför ett palats gjort slätt av glas. Han avgjorde tvisten om ängen där fårerna hade trätt in om natten, levde lite mer än femtio två år varav fyrtio av regering, och jinnerna visste hans död först när jordens varelse gnagit av hans stav.
Innehållsförteckning :
Uppdaterad 09 november 2026 kl 23h02
📖 47 min lästidDet är Sulayman ibn Dawud ibn Iysha ibn Uwayd ibn Ba'az ibn Salmun ibn Nahshun ibn Aminadhab ibn Iram ibn Hasrun ibn Faris ibn Yahuda ibn Ya'qub ibn Ishaq ibn Ibrahim: vårens fader, Allahs profet, Allahs profets son.
Det har berättats i vissa atharer att han trädde in i Damaskus ridande på den försetta sadeln. Hans släktlinje omtalas nästan såsom Ibn Asakir har omtalat den. Sulayman ärvde av Dawud:
« Och Salomo ärvde Davids [profetiska visdom]. Och han sade: "[Hör på,] alla! Vi har fått lära oss förstå fåglarnas språk och något av allt [gott i denna värld] har kommit oss till del - sannerligen ett tydligt tecken på [Guds] nåd!" » Sura 27, 16
Han ärvde av honom profetsskapet och konungadömet. Det är inte egendomens arv som avses: ty han hade andra söner, och han skulle då inte vara privilegierad av egendomarna till deras uteslutande. Och det har fastställts, via vägar, från en grupp av kamraterna, att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « Vi, profeterna, ärver inte: vad vi lämnar efter oss är allmoso. » Den sanningsenlige, den besannade, har alltså underrättat att profeternas egendomar inte ärvs efter dem såsom de andras, utan att deras egendomar är, efter deras död, allmoso åt de fattiga och de behövande: de reserverar dem inte åt sina anhöriga: ty det jordiska livet var för dem lättare och mera föraktvärt än så, liksom det är hos den som har sänt dem, utvalt och privilegierat dem. « Man har lärt oss fåglarnas språk » betyder att Sulayman (fred vare med honom) kände till vad fåglarna meddelade varandra på sina språk och förklarade människorna deras avsikter och deras önskningar.
Hafizen Abu Abdallah har underrättat oss: Ali ibn Hamchad har underrättat oss: Ismail ibn Qutayba har berättat för oss: Ali ibn Qudama har berättat för oss: Abu Ja'far al-Usulani, det vill säga Muhammad ibn Abd ar-Rahman, har berättat för oss, från Ya'qub al-Qummi: Abu Malik har berättat för mig: Sulayman ibn Dawud passerade förbi en hane fågel som kretsade kring en hona: « Vet ni vad han säger? » « Och vad säger han, o Allahs profet? » Han sade: « Han uppvaktar henne åt sig själv: gif mig med henne: jag skall inhysa dig i de hus du vill av Damaskus. » Sulayman sade: « Damaskus hus är byggda på berget: ingen kan bo däri: varje friare är lögnare.
» Ibn Asakir har berättat det, från Abu al-Qasim Zahir ibn Tahir, från al-Bayhaqi. « Och man har givit oss av allting »: av allt vad en konung behöver: manskap, redskap, soldater, härlag, grupper av jinn och människor, fåglar, vilda djur, kringstrykande djävlar, vetenskaper, förstånd, tolkning av de talande och de tysta skapelsernas hjärtan. « Detta är sannerligen den uppenbara nåden »: från skapelsernas Skapare och jordens och himlarnas Skapare.
« [En dag] lät Salomo sina arméer av osynliga väsen, människor och fåglar samlas och han formerade dem [till marsch och de marscherade] till dess de kom till Myrornas dal. [Då] hördes en myra ropa: "Myror! Skynda er in i era bostäder så att inte Salomo och hans soldater trampar ihjäl er utan att de [ens] märker det!"
Salomo log glatt åt myrans ord och han [bad till Gud och] sade: "Herre! Låt min tacksamhet för Dina välgärningar mot mig och mot mina föräldrar förbli levande, och hjälp mig att leva rättskaffens så att Du kan se [på mina handlingar] med välbehag, och gör mig av nåd till en av Dina rättfärdiga tjänare!" » Sura 27, 17-19
Den Högste underrättar om Sin tjänare, Sin profet och Sin profets son, Sulayman ibn Dawud (fred vare med dem båda), att han en dag drog ut med hela sin härlag av jinn, människor och fåglar: jinnerna och människorna marscherade med honom, och fåglarna flög med honom och skuggade dem med sina vingar mot värmen och mer därtill, och vart och ett av dessa tre förband hade föreståndare, det vill säga vägvisare som ledde den förste till den siste: ingen trädde fram förbi den plats där han gick och ingen höll efter den, till dess att, framkomna till myrornas dal, en myra sade: o myror, träd in i era bon, för att inte Sulayman och hans härlag skall krossa er utan att de märker det: hon befallde, varnade och ursäktade Sulayman och hans härlag genom avsaknaden av iakttagelse. Wahb har omtalat att han passerade, ridande på mattan, förbi en dal vid Ta'if, och att denna myras namn var det och det, och att den hörde till en stam som kallades Bani ash-Shayban, och att den var enögd och av vargens storlek.
I allt detta finns en undersökning: ja mer, denna berättelse är ett bevis på att han på sin marsch red bland sina hästar och sina ryttare, inte på mattan såsom vissa har hävdat: ty hade det varit så, skulle myran inte ha utstått något av dem, vare sig trampande: eftersom mattan bar allt de behövde av härlag, hästar, kameler, laster, tält och boskap, och fåglarna över allt detta, såsom vi skall fastställa därefter, om den Högste Allah vill.
Syftet är att Sulayman (fred vare med honom) förstod vad varmed denna myra tillfogade sitt samfund det kloka rådet och den berömvärda befallningen, och han log av det med glädje och fröjd över det Allah hade låtit honom känna till de andras uteslutande: och det är inte vad vissa okunniga säger, nämligen att djuren talade före Sulayman och tilltalade människorna till dess att Sulayman ibn Dawud tog på dem förbindelsen och kedjade dem, så att de inte talade till människorna därefter: det sägs bara av dem som inte vet: och hade det varit så, skulle det för Sulayman inte finnas någon företräden i förståendet av deras språk framför de andra, eftersom alla människor förstod det; och om han hade tagit på dem förbindelsen att bara tala till honom, och att han förstod dem, skulle det inte heller finnas någon nytta att stödja sig på.
« Herre, bevilja mig att förbliva »: det vill säga: inge mig och led mig att förbliva tacksam för den nåd varmed Du har överhopat mig och mina föräldrar, och att göra det goda som behagar Dig, och ta upp mig, genom din barmhärtighet, bland Dina dygdiga tjänare. Han bad alltså Allah att utse honom till tacksägelsen över det Han hade överhopat honom med, och över det Han hade privilegierat honom med framför de andra, och att underlätta åt honom den goda handlingen, och att förena honom, när han dog, med Sina dygdiga tjänare: och den Högste Allah bönhörde honom. Hans föräldrar är Dawud (fred vare med honom) och hans moder: hon hörde till de dygdiga tillbedjerskorna, såsom Sunayd ibn Dawud har sagt, från Yusuf ibn Muhammad ibn al-Munkadir, från hans fader, från Jabir: Sulayman ibn Dawuds moder sade: min son, sov inte mycket om natten: ty den överdrivna sömnen om natten gör tjänaren fattig på uppståndelsens dag. Ibn Majah har berättat den av fyra av sina shejker, på samma sätt.
Och Abd ar-Razzaq har sagt, från Ma'mar: Sulayman ibn Dawud (fred vare med honom) gick ut med sina kamrater för att be om regn, och såg en myra stående, lyftande en av sina ben, bedjande om regn: « Vänden tillbaka: ni skall vattnas: denna myra har bett om regn, och det har beviljats henne. » Och det har berättats uppstigande till Profeten, utan omtalande av Sulayman. Därefter har han citerat den via Muhammad ibn 'Aziz, från Salama ibn Ruh ibn Khalid, från 'Uqayl, från Ibn Shihab: Abu Salama har berättat för mig: en profet gick ut med folket för att be Allah om regn, och se, en myra lyftande en del av sina ben: « Vänden tillbaka: det har bönhörts er på grund av denna myra. » Och as-Suddi sade: torkan drabbade människorna i Sulaymans (fred vare med honom) tid: han befallde folket att gå ut, och se, en myra stående på sina två ben: « O Allah, vi är skapelser bland Din skapelse: vi har ingen rikedom som gör oss oberoende av Din nåd.
» Allah lät alltså regna över dem.
Han granskade fåglarna och sade: « Varför ser jag inte huppen? Är den bland de frånvarande? Jag skall sannerligen straffa den med ett hårt straff, eller jag skall slakta den, eller den skall förda mig en uppenbar myndighet. Därefter förblev den inte länge borta och sade: jag har omfattat i vetskapen det du inte har omfattat: jag kommer från Saba med en säker nyhet.
Jag har funnit en kvinna som härskar över dem, åt vilken allt har givits, och som äger en jättelik tron. Jag har funnit att hon och hennes folk faller ned i tillbedjan inför solen i stället för Allah, och djävulen gör deras gärningar sköna för dem och ledar dem från vägen: de är alltså inte ledda. Skall de inte falla ned inför Allah som låter det som är dolt i himlarna och jorden framträda, och som vet vad ni döljer och vad ni tillkännager? Allah: det finns ingen gudomlighet utom Han: Tronens, den jättelika, Herre.
Han sade: vi skall se om du har talat sanning, eller om du hör till lögnarna. Bär detta brev från mig, kasta det till dem, och vänd dig sedan ifrån dem: se vad de återför. Hon sade: o församling, ett ädel brev har kastats till mig. Det kommer från Sulayman, och det är i Allahs, den Allsmäktiges, den mest nådiges, namn: res er inte över mig, och kom till mig i underkastelse.
Hon sade: o församling, rådgiv mig i min sak: jag beslutade aldrig en sak utan att ni är vittnen. De sade: vi äger kraften, vi äger den intensiva vildheten: och saken är din: betrakta alltså vad du befaller. Hon sade: konungarna, när de trädar in i en stad, förstör den och gör dess mäktigaste invånare till de mest förnedrade: och så handlar de. Och jag skall sända dem en gåva, och se vad sändebudena återför.
När Sulayman mottog [sändebudet] sade han: skulle ni utrusta mig med egendomar? Det Allah har gett mig är bättre än det Han har gett er: men det är ni som gläder er åt er gåva. Vänd tillbaka till dem: vi skall sannerligen komma till dem med härlag de inte kan göra något emot, och vi skall fördriva dem därifrån, förnedrade och föraktade. »
Den Högste omtalar vad som blev av Sulaymans och huppens sak. Fåglarna hade, för varje art, föreståndare som fullbordade vad som begärdes av dem och uppträdde inför honom i turordning, enligt härlagernas sed med konungarna. Och huppens uppgift, enligt Ibn Abbas och andra: när de saknade vatten i ödemarkerna under resorna kom den och såg efter åt dem om det fanns vatten i dessa trakter, och den hade, bland den kraft den Högste Allah hade lagt i den, att se vattnet under jordens skorpa: när den hade lett dem dit grävde de och lät det springa fram och drog det därifrån och utnyttjade det för sitt behov. När Sulayman (fred vare med honom) krävde den en dag: var är den frånvarande bland er, eller vem har försvunnit ur min syn utan att jag ser den i mitt närvarande?
« Jag skall straffa den med ett hårt straff »: han hotade den med en sorts straff varom exegeterna har divergerat: och målet nås i varje fall. « Eller jag skall slakta den, eller den skall förda mig en uppenbar myndighet »: det vill säga ett bevis som räddar den ur detta läge. « Därefter förblev den inte länge borta »: huppen frånvarade en icke lång frånvaro, och återvände sedan och sade till Sulayman: « Jag har omfattat i vetskapen det du inte har omfattat »: det vill säga: jag har fått vetskap om det du inte hade vetskap om, « av en sanningsenlig underrättelse ».
« Jag har funnit en kvinna som härskar över dem, åt vilken allt har givits, och som äger en jättelik tron. » Han omtalar vad Sabas konungar var, i Jemens land, som stor konungamakt och kronade Tubba': och konungamakten hade, vid den tiden, gått över till en kvinna av dem, dotter till deras konung, som inte hade någon annan arvinge: de kronade henne alltså över sig. Ath-Tha'alibi och andra har omtalat att hennes folk kronade efter hennes fader en man: fördärvet spred sig genom honom: hon skrev alltså till honom för att begära honom i äktenskap och gifte sig med honom: när hon trädde in hos honom gav hon honom vin att dricka, och högg sedan av honom huvudet och lade det på hans port: folket vände sig till henne och kronade henne över sig. Det är Balqis, dotter till al-Bachrakh, som är al-Hadhadh: Charahil ibn dhu Jadane ibn al-Bachrakh ibn al-Harith ibn Qays ibn Sayfi ibn Saba ibn Yashjub ibn Yarub ibn Qahtan.
Hennes fader hörde till de stora konungarna: han hade gift sig med en kvinna av jinnerna, kallad Rayhana, dotter till ash-Shakr: hon födde denna kvinna, Balqis. Ath-Tha'alibi har berättat, via Sa'id ibn Bashir, från Qatada, från an-Nadr ibn Anas, från Bashir ibn Nahik, från Abu Hurayra, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom), att « en av Balqis två föräldrar var av jinnerna »: och det är en sällsam hadith, med en svaghet i dess kedja.
Abu Abdallah ibn Qahouna har underrättat oss: Abu Bakr ibn Jurja har berättat för oss: Ibn Abi al-Layth har berättat för oss: Abu Kurayb har berättat för oss: Abu Mu'awiya har berättat för oss, från Ismail ibn Muslim, från al-Hasan: Balqis blev omtalad inför Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), och han sade: « Inget folk har någonsin lyckats som anförtro sin sak åt en kvinna. » Ismail ibn Muslim är al-Makki: svag.
Det har fastställts i al-Bukharis Sahih, från 'Awfs hadith, från al-Hasan, från Abu Bakra, att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), när det nådde honom att persernas folk hade kronat Chosroès dotter över sig, sade: « Inget folk har någonsin lyckats som anförtro sin sak åt en kvinna. » Tirmidhi och an-Nasa'i har berättat den från Humayds hadith, från al-Hasan, från Abu Bakra, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom): god och autentisk. « Åt vilken allt har givits »: av det varmed konungarna utrustade henne. « Och som äger en jättelik tron »: sitt konungadömes säte, besatt av alla slags ädelstenar, pärlor, guld och strålande juveler. Därefter omtalar han deras otrogen mot Allah och deras soltillbedjan i stället för Allah: den som känner hemligheterna och de uppenbara sakerna, de sinnliga tingen och andliga verkligheterna: « Allah: det finns ingen gudomlighet utom Han: Tronens, den jättelika, Herre »: till Honom hör den jättelika tronen, av vilken ingenting är större bland skapelserna.
Sulayman (fred vare med honom) sände då med den sitt brev, innehållande sin kallelse till Allahs och Hans sändebuds lydnad: « Res er inte över mig »: det vill säga: blås inte upp er i högmod emot min lydnad och fullbordandet av mina order, « och kom till mig i underkastelse »: träden fram för mig hörsamma och lydiga, utan återvändande eller motstånd. När brevet nådde drottningen med fågeln: därifrån tog människorna sig an budbärarduvarna: men var är Plejaderna i förhållande till dammet? Detta brev var med en fågel som hörde, var lydig, förstod och visste vad den sade och vad sades till henne. Mer än en exeget och andra har omtalat att huppen bar brevet, kom till hennes palats, kastade det till henne medan hon var i sin ensamhet och höll sig sedan på avstånd, väntande på vad det skulle bli av hennes svar på brevet.
« Det kommer från Sulayman », och hon läste sedan: « och det är i Allahs, den Allsmäktiges, den mest nådiges, namn: res er inte över mig, och kom till mig i underkastelse. » Därefter rådfrågade hon dem i sin sak och i det som hade drabbat henne, med artighet emot dem: « O församling, rådgiv mig i min sak: jag beslutade aldrig en sak utan att ni är vittnen »: det vill säga: jag avgjorde aldrig en sak utan att ni var närvarande.
De sade: « Vi äger kraften, vi äger den intensiva vildheten »: de menade: vi har kraften och makten över stridens härdighet och motståndet emot hjältarna: om du vill detta av oss äger vi förmågan; « och saken är din: betrakta alltså vad du befaller »: de erbjöd henne hörsamheten och lydnaden, underrättade henne om den förmåga de hade, och anförtroade henne denna sak, för att hon skall se vad som är bäst ledd för henne och för dem: och hennes åsikt var mera fullkomlig och fastare än deras: hon visste att innehavaren av detta brev inte kan besegras, inte hindras, inte motsägas, inte bedragas: « Om denna konung är mäktigare än detta konungadöme räddas saken bland er endast till mig, och den vilda härdigheten och det genomträngande anfallet tillkommer blott mig. Och jag skall sända dem en gåva, och se vad sändebudena återför.
» Hon ville iaktta förhållandet genom gåvan hon skulle sända och de presenter hon skulle förera, utan att veta att Sulayman (fred vare med honom) inte skulle acceptera av dem, i detta läge, vare sig avledning eller uppgörelse: ty de är otrogna, och han och hans härlag är mäktiga över dem: därför sade han, när [sändebudet] kom till Sulayman: « Skulle ni utrusta mig med egendomar? Det Allah har gett mig är bättre än det Han har gett er: men det är ni som gläder er åt er gåva. » Dessa gåvor omfattade jättelika ting, såsom exegeterna har omtalat. Därefter sade han till hans sändebud, och till Balqis delegation som hade kommit till honom: « Vänd tillbaka till dem: vi skall sannerligen komma till dem med härlag de inte kan göra något emot, och vi skall fördriva dem därifrån, förnedrade och föraktade.
» Han sade: vänd tillbaka med din gåva, med vilken du har kommit, till den som har gjort av den en välgärning: ty jag har hos mig, bland det Allah har anvisat mig och låtit mig tillkomma av egendomar, presenter och män, det som är det mångfaldiga av det och bättre än det ni gläder er åt och stoltserar med inför era likar. Jag skall alltså sända emot dem härlag de inte kan försvara sig emot, inte möta, inte hindra och inte strida emot, och jag skall fördriva dem från deras land, deras domän, deras förvaltning och deras stat, förnedrade och föraktade: över dem förnedringen, vanäran och förgörandet. När detta nådde dem från Allahs profet hade de ingen annan utväg än hörsamheten och lydnaden: de hastade alltså att svara vid denna timme, och de kom alla, i drottningens sällskap, hörsamma, lydiga och underkastade. När han fick veta deras kommande till honom och deras ankomst sade han till dem som stod framför honom, av dem av jinnerna som var honom förskaffade:
« [NÄR SALOMO hörde att drottningen avsåg att besöka honom] sade han till [sitt råd]: [”Ärade rådsmedlemmar!] Vem av er kan föra hennes tron till mig innan hon anländer med sitt följe för att tillkännage sin underkastelse?” En listig demon bland de osynliga väsendena sade: "Jag skall hämta den åt dig innan du reser dig från din plats. Jag har styrka nog för detta [uppdrag] och du kan lita på mig!"
Den som hade kunskap om uppenbarelsen sade då: "Jag skall föra hit den innan din blick återvänder till ditt öga!" Och när [Salomo] såg den stå framför sig sade han: "Detta är en nåd från min Herre; Han vill pröva mig [och låta mig visa] om jag är tacksam eller otacksam. Den tacksamme har [själv] gott av sin tacksamhet och den som är otacksam [vållar inte Gud någon skada]; min Herre är Sig själv nog och Han är den givmilde Givaren." [Och] Han sade: "Ändra utseendet på hennes tron [något]. Vi får se om hon [trots detta] låter sig ledas [till sanningen] och känner igen sin tron eller inte."
Och när hon kom, tillfrågades hon: "Är det så din tron ser ut?" Hon svarade: "Den [jag ser här] är mycket lik den." Och [Salomo sade:] "Vi har fått kunskap före henne och vi har underkastat oss Guds vilja. Men [hon har själv kommit fram till sanningen], trots att hon hindrades av det som hon tidigare dyrkade i stället för Gud; hon tillhör ju ett ogudaktigt folk."
[Då] man bjöd henne att stiga in på palatsets gård trodde hon att det var [en bassäng med] djupt vatten och blottade benen [för att fästa upp sina kjolar]. [Men Salomo] sade: "Det är en gård belagd med glas." Hon utbrast: "Herre! Jag har gjort orätt mot mig själv [genom att tillbe solen]! Men nu, tillsammans med Salomo, underkastar jag mig Guds, världarnas Herres, vilja!" » Sura 27, 38-44
När Sulayman begärde av jinnerna att de skulle framföra honom Balqis tron, som är hennes konungadömes säte på vilket hon satt i ögonblicket av hennes dom, innan din domssession var fullbordad, sade ifriten: « jag skall förda dig den innan du reser dig från din plats: jag är stark därtill, värdig förtroende »: det vill säga: jag har kraften att förda dig den, och förtroendet i vad den innehåller av dyrbara juveler hos dig. « Den som hade vetskapen om boken »: den berömde är Asif ibn Barkhiya: och han är Sulaymans fasters son: han är en av jinnernas troende män, som, enligt det som sägs, bevarade det största namnet; och det sägs: en man av Israels barn, av deras lärda; och det sägs: det är Sulayman själv: och det är mycket sällsamt, och as-Suhayli försvagade det i det att det inte håller i talets gång. Och det har sagts en fjärde sak om det: att det var Jibril.
« Innan ditt öga vänder tillbaka till dig » betyder: innan du sänder ett sändebud till den mest avlägsna plats din blick når, och sedan det vänder tillbaka till dig; innan den mest avlägsna av de människor du ser når dig; innan din blick tröttas om du förlänger betraktandet; innan ditt ögonlock slutes; innan ditt öga vänder tillbaka till dig om du betraktar med det till det mest avlägsna av dig och sedan du sluter det: och det är det närmaste av vad som har sagts. När han såg Balqis tron upprättad framför honom på denna korta tid, från Jemens land till Bayt al-Maqdis: « Detta är av Allahs nåd över mig och av Hans nåd över Hans tjänare, för att pröva oss i tacksägelsen eller i dess motsats: dess vinst tillfaller blott mig: Rik nog av de tacksammas tacksägelse, utan att skadas av de otrognas otrogen. » Därefter befallde Sulayman (fred vare med honom) att denna trons utsmyckning skulle förändras och göras oigenkännlig: « Gör den oigenkännlig: vi skall se om hon leder sig, eller om hon hör till dem som inte leder sig.
» När hon kom sades det till henne: är din tron sådan? Hon sade: den är som den, och det är av hennes finess och av hennes förstånds vidlyftighet: ty hon ansåg det osannolikt att det var hennes tron, eftersom hon hade lämnat den bakom sig i Jemens land, och eftersom hon inte visste att någon vore i stånd till ett sådant sällsamt underverk.
« Och vi hade mottagit vetskapen före henne, och vi var underkastade. Och det hon tillbad i stället för Allah ledde henne: hon hörde till ett otrognt folk »: det vill säga: och ledde henne soltillbedjan inför vilken hon föll ned, hon och hennes folk, i stället för Allah, genom efterföljandet av deras fäders och anfäders religion, utan bevis som ledde dem dit och utan vägvisare som riktade dem dit. Sulayman hade befallt att ett glaspalats skulle byggas, och låtit vatten rinna i dess passage och lagt ovanpå ett tak av glas och satt däri fisk och andra vattenlevande varelser. Jinnerna ville sprida förvirringen om hennes gestalt inför Sulayman, och att hon skulle blotta sina ben så att han såg vad hon hade av hår: det skulle äckla honom emot henne; och de fruktade att han skulle gifta sig med henne: ty hennes moder var av jinnerna: hon skulle då förslava honom med den.
Vissa har omtalat att hennes fotsula var som ett djurs hov: och det är svagt, och det finns också i den första en undersökning, och Allah vet bäst. När han ville ta henne, efter att ha beslutat gifta sig med henne, frågade han människorna om hennes förljuvning: de anvisade honom vissa förfaranden: hon vägrade sig åt dem: han frågade jinnerna: de tillverkade åt honom nuran (den hårborttagningspastan) och anordnade åt honom badet: och han var den förste att trädde in i badet. At-Tabarani har berättat det uppstigande till Profeten: och det finns däri en undersökning.
Ath-Tha'alibi och andra har omtalat att Sulayman, när han gifte sig med henne, upprättade henne över Jemens konungadöme och sände henne tillbaka dit, och att han besökte henne en gång varje månad: han förblev hos henne tre dagar och drog sedan tillbaka på mattan: Ghumdan, Salhin och Baynun: och Allah vet bäst.
Ibn Ishaq har berättat, från några av de lärda, från Wahb ibn Munabbih, att Sulayman inte gifte sig med henne: men han gifte henne åt Hamdans konung, upprättade henne över Jemens konungadöme och förslavade Zoub'aba, Jemens jinners konung: han byggde alltså åt honom de tre palats vi har omtalat i Jemen, och det första är det mest berömda och det mest uppenbara: och Allah vet bäst.
Den Högste har sagt i sura Sad:
« OCH VI skänkte David [sonen] Salomo - en verklig [Guds] tjänare! Han vände alltid tillbaka till Oss med ångerfullt sinne. Och då man vid dagens slut förde fram hans rashästar till honom, sade han: "Jag har fattat sådan kärlek till detta [jordiska] goda att jag glömmer [att åkalla] min Herre!" - [och medan hästarna travade förbi upprepade han detta] till dess de försvann bakom en slöja [av damm; och han befallde:] "För dem tillbaka till mig!" Och då [de åter fördes fram till honom] strök han dem [med handen] över ben och manke.
Och för att pröva Salomo satte Vi en [livlös] kropp på hans tron. Då [förstod han] och vände ångerfull tillbaka till Oss [och] sade: "Herre! Förlåt mig [mina fel] och skänk mig sådan makt som ingen efter mig kommer att kunna utöva! - Du är den store Givaren." Och Vi lät vinden tjäna Salomo - den blåste på hans befallning vart han ville - och demonerna [gjorde Vi likaså till hans tjänare] - några arbetade med byggenskap, andra som pärlfiskare, och andra [upproriska] var slagna i bojor. [Och Vi sade:] "Detta är Våra gåvor; du kan ge dem [åt andra] eller behålla dem! Du kommer inte att avkrävas räkenskap."
Och Vi har berett honom en hedersam plats i Vår närhet och en lycklig återkomst. » Sura 38, 30-40
Den Högste omtalar att Han gav åt Dawud Sulayman (fred vare med dem): « vilken utmärkt tjänare: han vände ständigt om »: det vill säga en lydig tjänare återvändande till Allah. Därefter omtalar den Högste vad som blev av hans sak i fråga om de snabba hästarna, och de är dem som håller sig på tre fötter och den fjärdes hovspets. Han sade: « jag har älskat det godas kärlek på bekostnad av min Herres ihågkommelse, till dess att den dolde sig bakom slöjan »: han menar solen. « Det godas »: hästarna, enligt de två uppfattningar vi skall omtala.
« Därefter begav han sig till att stryka hästarna över benen och halsarna »: han strök svettet av deras ben och halsar: det är den uppfattning Ibn Jarir valde, och al-Walibi har berättat den från Ibn Abbas. Och Ibn Jarir riktade denna uppfattning genom att han inte skulle straffa djuret genom att slakta det, och inte förstöra en egendom utan orsak och utan synd från dess sida: och vad han har sagt där kräver undersökning, ty det kunde vara tillåtet i deras lag och deras religion. Och vissa av våra lärda har sagt att, när de troende fruktar att de otrogna skall göra sig mäktiga över djur som får och deras likar, är deras slaktande och deras förstörande tillåtna, för att de inte skall hämta styrka av dem: och därtill har berättats Ja'far ibn Abi Talibs förfarande den dag han genomborrade sin häst vid sin död. Enligt den andra uppfattningen, som är de första föregångarnas flertals uppfattning, sysselsatte han sig med dessa hästars uppvisning till det att asr-tiden hade gått ut och solen hade gått ned.
Det har berättats från Ali ibn Abi Talib och andra. Och det som avgör är att han inte försummade bönen frivilligt, utan ursäkt: ty det var tillåtet i deras lag att framflytta bönen på grund av jihadens orsaker, bland vilka hästarnas uppvisning. En del av de lärda har hävdat, om framflyttandet av asr-bönen av Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) dikets dag, att det var föreskrivet vid den tidpunkten, till dess att fruktans bönen, fullbordad under striden, blev fastställd: så har ash-Shafi'i och andra sagt.
Men det är en dom fastställd till i dag: det är tillåtet att framflytta den för den intensiva stridens ursäkt, såsom vi har fastställt i vår Tafsir vid omtalandet av fruktans bönen, föreskriven i versen: och när du är bland dem och leder för dem bönen; och framflyttandet av asr-bönen av Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) dikets dag var ett försummande, och på denna grund tolkas Sulaymans (fred vare med honom) handling däri: och Allah vet bäst. Pronomenet i Hans ord: « han sade: jag har älskat det godas kärlek på bekostnad av min Herres ihågkommelse, till dess att den dolde sig bakom slöjan » återgår på hästarna, och tiden av en bön gick honom inte förbi. « Återge den mig. Därefter begav han sig till att stryka hästarna över benen och halsarna »: det vill säga: han strök svettet av deras ben och halsar.
De var jättelika hästar: det sägs: tio tusen hästar; det sägs: tjugo tusen hästar; det sägs: det fanns bland dem tjugo bevingade hästar.
Abu Dawud har berättat i sin bok: Muhammad ibn 'Awf har berättat för oss: Sa'id ibn Abi Maryam har underrättat oss: Yahya ibn Ayyub har underrättat oss: 'Umara ibn Ghaziya har berättat för mig att Muhammad ibn Ibrahim har berättat honom, från Muhammad ibn Abu Salama ibn Abd ar-Rahman: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) återvände från Tabuk-fälttåget, eller från Khaybar, och i hans tält fanns en förläng: vinden blåste och blottade förlängens sida med Aishas leksakspoppor: « Vad är detta, o Aisha? » Hon sade: mina döttrar. Och han såg bland dem en häst med två vingar av trasa: « Vad är det jag ser mitt ibland dem? » « En häst.
» « Och vad är det därpå? » « Två vingar. » « En häst som har två vingar? Har du inte hört att Sulayman hade hästar som hade vingar?
» Hon sade: då skrattade han till det att jag såg hans kindtänder. När han övergav hästarna för Allah kompenserade Allah honom med det som är bättre än de åt honom, och det är vinden vars morgon var en månad och återkomsten en månad, såsom talet kommer att komma därtill: Ismail har berättat för oss: Sulayman ibn al-Mughira har berättat för oss, från Humayd ibn Hilal, från Abu Qatada och Abu ad-Dahma', som ofta reste till Huset: vi passerade förbi en man från ödemarken, och beduinen sade: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) tog min hand och begav sig till att undervisa mig det Allah hade undervisat honom: « Du överger ingenting av fruktan för Allah (må Han vara upphöjd) utan att Allah ger dig något bättre än det. »
« Och Vi prövade sannerligen Sulayman och lät på hans säte lägga en kropp: därefter återvände han. » Ibn Jarir och Ibn Abi Hatim och andra exegeter har här omtalat många atharer, från en grupp av föregångarna, och de flesta av dem, eller alla, är mottagna av isra'iliyyat, och i många av dem finns en mycket stor sällsamhet: vi har redan varnat för det i vår bok, och vi har här inskränkt oss till den ensamma recitationen. Innehållet av vad de har omtalat: Sulayman (fred vare med honom) frånvarade från sitt säte fyrtio dagar, och återvände sedan dit, och när han återvände befallde han bygget av Bayt al-Maqdis, och han byggde det av en solid byggnad, och vi har redan fastställt att han restaurerade det, och att den förste att göra det till en moské var Israil (fred vare med honom): « O Allahs sändebud, vilken moské blev upprättad den förste? » « Den heliga moskén.
» « Därefter vilken? » « Bayt al-Maqdis moské. » « Hur många år mellan dem? » « Fyrtio år.
» Och det är känt att mellan Ibrahim, som byggde den heliga moskén, och Sulayman ibn Dawud (fred vare med dem), det är mer än tusen år, låt oss säga fyrtio. Och hans begäran om konungadömet som inte tillkommer någon efter honom skedde sedan han hade fullbordat det heliga husets byggnad, såsom imam Ahmad, an-Nasa'i, Ibn Majah, Ibn Khuzayma, Ibn Hibban och al-Hakim har berättat det, med sina kedjor, från Abdallah ibn Fayruz ad-Daylami, från Abdallah ibn 'Amr ibn al-'As: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « När Sulayman byggde Bayt al-Maqdis begärde han tre ting av sin Herre (må Han vara upphöjd), och Han gav honom två av dem, och vi hoppas att det tredje skall vara för oss: han begärde en dom i överensstämmelse med Hans dom, och Han gav honom den; han begärde ett konungadöme som inte tillkommer någon efter honom, och Han gav honom det; och han begärde att varje man som går ut från sitt hus önskande blott att bedja i denna moské skall gå ut från sina synder såsom den dag hans moder födde honom: och vi hoppas att Allah har gett oss den.
» Vad dom som överensstämde med den Högste Allahs dom gäller: « Och Dawud och Sulayman, när de dömde i ängens sak, när folkets får hade trätt in däri om natten: och vi var vittnen åt deras dom. Vi lät därefter Sulayman förstå det: och åt var och en gav vi dom och vetskap. » (Sura 21, 78-79) Domaren Shurayh och mer än en föregångare har omtalat att detta folk hade en vinge, och att ett annat folks fårhjord trädde in i den om natten, det vill säga att den betade den och åt upp alla dess träd: de förde alltså tvisten till Dawud (fred vare med honom), och han dömde åt vingens ägare dess värde: « Men vad har Allahs profet dömt dig? » « Det och det.
» « Vore jag på hans plats skulle jag inte ha dömt annat än genom att överlämna fårerna till vingens ägare: de skulle hämta av dem mjölken och arbetet till dess att fåernas ägare hade reparerat deras vinge och återställt den till dess skick, och sedan skulle deras får återlämnas dem. » Detta nådde alltså Dawud (fred vare med honom), och han dömde så.
Närlikt detta är det som har fastställts i Sahih, från Abu az-Zinads hadith, från al-A'raj: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « Medan två kvinnor var med sina två söner kom en varg och ryckte med sig den enas son, och de tvistade om den andras son: "Han ryckte din son." "Han ryckte din son." De förde tvisten till Dawud, och han dömde åt den äldsta. De gick då till Sulayman, och han sade: "Hämta mig en kniv: jag skall dela den i två hälfter: åt er var sin hälft.
Den ena sade: "Nej, må Allah förbarmar sig över dig: det är hennes son." Han dömde alltså åt henne. » Och det kan vara att vart och ett av de båda domsluten var tillåtet i deras lag, men det Sulayman sade är rättare, och därför har Allah berömt honom för det Han hade ingett honom: « och åt var och en gav vi dom och vetskap. » « Och Vi underkastade, med Dawud, bergen prisande, och fåglarna: och vi var verkande.
Och Vi lärde honom ringbrynjornas tillverkning åt er, för att skydda er emot er egen vildhet: är ni då tacksamma? » (Sura 21, 78-80) Därefter sade han: « Och åt Sulayman stormvinden »: det vill säga: och vi underkastade Sulayman stormvinden, strömmande på hans order mot det land vi har välsignat, och vi var av allting vetsamma: « och bland djävlarna dem som doppade åt honom och gjorde ett arbete utöver det: och vi var åt dem Väktare. » (Sura 21, 81-82)
Och Han har sagt i sura Sad: « Vi underkastade honom alltså vinden som strömmade på hans order, stilla, varest den nådde, och djävlarna, var byggare och doppande, och andra, kedjade i kedjorna: Detta är Vår gåva: ge alltså eller inhåll, utan räkenskap. Och han har hos Oss sannerligen en närhet, och den vackra återkomsten. » När han övergav hästarna sökande Allahs ansikte kompenserade Allah honom med vinden, som är snabbare i löpning, starkare, större, och utan någon kostnad för honom, mot det land han ville bland länderna.
Han hade en matta sammansatt av trä, nog för allt han behövde av byggda hus, palats, tält, möbler, hästar, kameler, laster, män av jinnerna och människorna, och därtill av djur och fåglar. När han ville en resa, en utfärd, eller striden emot en konung eller fiender från vilket av Allahs länder han ville, och när han hade lastat på mattan dessa omtalade ting, befallde han vinden: den trädde in därunder och lyfte den: när den steg mellan himlen och jorden befallde han den stilla vinden: den reste med honom, och om han ville fortare än det befallde han stormen: den bar honom med största hast och satte ned honom på vilken plats han ville, så att han drog iväg i dagens början från Bayt al-Maqdis, vinden bar honom och satte ned honom i Istakhr, en månadsgång därifrån: han förblev där till dagens slut och drog sedan tillbaka i slutet, och den förde honom tillbaka till Bayt al-Maqdis: « Och åt Sulayman vinden vars morgon var en månad, och återkomsten en månad. »
« Och Vi lät för honom qitr-källan springa fram. » Ibn Abbas, Mujahid, 'Ikrima och Qatada har sagt: det är kopparen, och den var i Jemen: Allah lät den springa fram åt honom blott tre dagar, och han tog av den allt han behövde till byggnaderna och annat.
« Och bland jinnerna dem som arbetade inför honom med hans Herres tillstånd, och den av dem som fjärmade sig från Vår befallning lät Vi smaka Eldstraffet. » Det vill säga: Allah förskaffade honom bland jinnerna arbetare som gjorde åt honom vad han ville, de tröttnade inte och trädde inte ur hans lydnad, och den av dem som trädde ur ordningen straffade han och hämnades på honom. « De gjorde åt honom vad han ville av helgedomar »: det är de utmärkta platserna och församlingarnas hederliga platser, « och statyer »: det är bilderna i murarna, och det var tillåtet i deras lag och deras religion, « och stora kittlar som reservoarer »: kitteln liksom jordgropen, liksom dammen, såsom Mujahid, al-Hasan, Qatada, ad-Dahhak och andra har sagt, och enligt denna överföring vore « al-jawab » samlingsformen av « jabiya », som är dammen ur vilken vattnet hämtas:
« Avvisandet av klandret från skalliga kranihuset: en kittel som den överfulla irakiska bevattningsdammen. »
Vad de « fasta kittlarna » gäller hör deras trebeningar därtill, det vill säga att de står fasta och inte lämnar sina platser, såsom Mujahid och mer än en annan har sagt. Och eftersom det hörde till att bereda födan och att utöva välgärning emot människornas och jinnernas skapelse: « Verken, o Dawuds släkt, i tacksägelse, och få av mina tjänare är tacksamma. »
Och den Högste har sagt: « och djävlarna, var byggare och doppande, och andra, kedjade i kedjorna »: det vill säga att bland dem finns dem han har förskaffat till bygget, och bland dem den han befaller att doppa i vattnet för att hämta därunder juvelerna och pärlorna, och annat därtill av det som endast finns på denna plats. « Och andra, kedjade i kedjorna »: det vill säga att de hade varit ohörsamma, och man kedjade dem därför två och två i kedjorna, som är banden. Allt detta hör till det Allah har berett och förskaffat honom bland de saker som hör till det fullkomliga konungadömet som inte tillkommer någon efter honom, och som inte heller gavs åt den som var före honom.
Muhammad ibn Bashshar har berättat för oss: Muhammad ibn Ja'far har berättat för oss: Shu'ba har berättat för oss, från Muhammad ibn Ziyad, från Abu Hurayra: « I går kväll gjorde sig en ifrit av jinnerna lösa för att klyva min bön: Allah gav mig makten över honom, jag grep honom och ville kedja honom vid en mosképelare, för att ni alla skall betrakta honom. Min Herre, förlåt mig, och ge mig ett konungadöme som inte tillkommer någon efter mig », och jag sände tillbaka honom föraktad. Och Muslim och an-Nasa'i har berättat den likaså, från Shu'bas hadith. Muhammad ibn Salama al-Muradi har berättat för oss: Abdallah ibn Wahb har berättat för oss, från Mu'awiya ibn Salih: Rabi'a ibn Yazid har berättat för mig, från Abu Idris al-Khawlani: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) reste sig i bön: « Jag söker Allahs skydd emot dig.
Jag förbannar dig med Allahs förbannelse » tre gånger, och han räckte fram sin hand liksom han grep något. « O Allahs sändebud, vi har hört dig säga i bönen något vi inte hade hört dig säga tidigare, och vi har sett dig räcka fram handen. » « Allahs fiende, Iblis, kom med en glöd av eld för att lägga den på mitt ansikte, och jag sade: jag söker Allahs skydd emot dig, tre gånger; jag sade sedan: jag förbannar dig med Allahs fullständiga förbannelse, och han drog sig inte för, tre gånger. Därefter ville jag greppa honom: och vid Allah, utan vår broder Sulaymans anropning skulle han ha rest sig uppbindad, leksak åt Medinafolkens barn.
» Och an-Nasa'i har berättat den likaså, från Muhammad ibn Salama. Abu Ahmad har berättat för oss: Masarra ibn Ma'bad har berättat för oss: Abu Ubayd, Sulaymans kamrat, har förmedlat: jag såg 'Ata ibn Yazid al-Laythi stående i bön och ville passera förbi honom: Abu Sa'id al-Khudri har berättat för mig att Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) reste sig och bad sobhbönen i spetsen och att jag var bakom honom: han reciterade, och recitationen föräcklades åt honom: « Om ni hade sett mig och Iblis: jag räckte fram min hand och upphörde inte att strypa honom till det att jag fann hans spotts svalka mellan dessa två fingrar, tummen och den som följer den: och utan min broder Sulaymans anropning skulle han ha rest sig uppbindad vid en mosképelare, Medinas barn leksakssamma med honom », och det som hör till slutet, från Ahmad ibn Surayj, från Abu Ahmad az-Zubayri.
Mer än en föregångare har omtalat att han hade kvinnor till antalet tusen: sju hundra äktade med mahr och tre hundra bihustrur, och det sägs: tre hundra hustrur och sju hundra tjänarinnor, och han kunde, i kvinnornas njutning, en mycket stor makt.
Khalid ibn Makhlad har berättat för oss: al-Mughira ibn Abd ar-Rahman har berättat för oss, från Abu az-Zinad, från al-A'raj, från Abu Hurayra: Sulayman ibn Dawud sade: « I natt skall jag omgå mig med sjuttio kvinnor: var och en av dem skall föda en ryttare som skall strida i Allahs väg. » Det sades till honom: « Säg: om Allah vill. » Han sade det inte, och han omgick sig inte med någon av dem, utom en som födde en ofullbordad varelse vars hälft av kroppen saknades: « Om han hade sagt "om Allah vill" skulle de ha stridit i Allahs väg. » Shu'ayb och Ibn Abi az-Zinad har sagt: « njutning » i stället för « omgå mig », och det är det rättaste.
Al-Bukhari ensam har berättat den via denna väg. Zuhayr har berättat för oss: Yazid har underrättat oss: Hisham ibn Hassan har underrättat oss, från Muhammad: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « Sulayman ibn Dawud sade: i natt skall jag omgå mig med hundra kvinnor: var och en av dem skall föda en pojke som skall hugga med svärdet i Allahs väg. » Det sades inte till honom: om Allah vill, och han omgick sig denna natt med hundra kvinnor, och ingen födde, utom en som födde en halv människa: « Om han hade sagt: om Allah vill, skulle varje kvinna av dem ha fött en pojke som skulle hugga med svärdet i Allahs väg. » Dess isnad är enligt Muslims villkor, och de har inte hämtat den via denna väg.
Hushaym har berättat för oss: Hisham har förmedlat, från Ibn Sirin: Sulayman ibn Dawud sade: « I natt skall jag omgå mig med hundra kvinnor: var och en av dem skall föda en pojke som skall strida i Allahs väg. » Och han undantog inte, och blott en av dem födde, med hälften av en människa. Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « Om han hade undantagit genom att säga: om Allah vill, skulle hundra pojkar ha fötts honom, alla stridande i Allahs väg. » Endast Ahmad har berättat den också.
Abd ar-Razzaq har berättat för oss: Ma'mar har förmedlat, från Ibn Tawus, från hans fader: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « Sulayman ibn Dawud sade: i natt skall jag omgå mig med hundra kvinnor: var och en av dem skall föda en pojke som skall strida i Allahs väg. » Och han glömde att säga: om Allah vill, och han omgick sig alltså med dem, och ingen födde, utom en: en halv människa: « Om han hade sagt: om Allah vill, skulle han inte ha svurit en ed, och hans syssel skulle ha uppnåtts. » Och så har de båda hämtat den i Sahih, från Abd ar-Razzaqs hadith, likaså. Muqatil har underrättat oss, från Abu az-Zinad, och Ibn Abi az-Zinad från hans fader, från Abd ar-Rahman: att Sulayman ibn Dawud hade fyra hundra hustrur och sex hundra bihustrur: « I natt skall jag omgå mig med tusen kvinnor: var och en skall bli havande av en ryttare som skall strida i Allahs väg.
» Och han undantog inte, och han omgick sig med dem, och ingen blev havande, utom en kvinna av dem som födde en halv människa: « Vid den som håller min själ i Sin hand: om han hade undantagit genom att säga: om Allah vill, skulle det han har sagt ha fötts honom: ryttare stridande i Allahs väg. » Och det är en svag isnad, på grund av Ishaq ibn Bishrs tillstånd, ty han hör till den förkastade hadithen, och särskilt som den motsätter de autentiska överföringarna.
Han hade, bland konungamaktens angelägenheter, statens utvidgning, härlagernas mångfald och deras olikhet, det ingen hade haft före honom, och Allah skall inte ge det åt någon efter honom: « Man har givit oss av allting », och han sade: « Herre, förlåt mig, och ge mig ett konungadöme som inte tillkommer någon efter mig: Du är den store Givaren », och Allah gav honom detta, enligt den besannade sanningsenliges text. Och när den Högste omtalade det varmed Han hade överhopat honom och vad Han hade tillförsäkrat honom av fullkomliga och jättelika nådebevis: « Detta är Vår gåva: ge alltså eller inhåll, utan räkenskap »: det vill säga: ge den du vill och beröva den du vill: det finns ingen räkenskap på dig: dispositionera egendomen som du vill, ty Allah har gjort dig tillåtet allt vad du gör därav, och Han skall inte begära räkenskap av dig däri, och sådan är profetkonungens tillstånd, i skillnad emot tjänare sändebudet: ty det hör till hans tillstånd att inte ge någon och inte avslå någon utan Allahs tillstånd för honom däri.
Vår profet Muhammad (Allahs välsignelser och fred vare med honom) erbjöds valet mellan dessa båda ställningar, och valde att vara tjänare och sändebud: han rådfrågade Jibril härom, som riktade honom mot ödmjukheten, och han valde alltså att vara tjänare och sändebud (Allahs välsignelser och fred vare med honom). Och Allah placerade efterträderskan och konungamakten efter honom i hans umma till uppståndelsens dag: det skall alltid finnas en del av hans umma uppenbar till det att Stunden reser sig: Allah tillhör allt lov och nåden.
Och när den Högste omtalade vad Han gav Sin profet Sulayman (fred vare med honom) av detta livets goda varnade Han för vad Han hade berett honom i den kommande som jättelik belöning och vacker vedergällning, och den närhet som för honom nära Honom, och den stora framgången och äran inför Honom, och det på återkomstens och räkenskapens dag: « Och han har hos Oss sannerligen en närhet, och den vackra återkomsten. »
Omtalande av hans död, hans regeringstids längd och hans liv: « Därefter, när Vi hade beslutat över honom döden, underrettade dem ingenting om hans död annat än jordens varelse som åt hans stav: när han föll sågo jinnerna klart att, om de hade känt det dolda, skulle de inte ha förblivit i det förnedrande straffet. »
Ibn Jarir och Ibn Abi Hatim och andra har berättat, från Ibrahim ibn Tahmans hadith, från 'Ata ibn as-Sa'ib, från Sa'id ibn Jubayr, från Ibn Abbas: Sulayman, Allahs profet (fred vare med honom), [tilltalade skapelserna]: « Vad heter du? » « Det och det. » « Till vad är du? » « Om jag vore för en plantering skulle jag ha planterats, och om jag vore för ett botemedel skulle det ha skrivits.
» Medan han var i bön en dag såg han ett träd framför sig: « Vad heter du? » « Johannisbrödträdet. » « Till vad är du? » « Till denna hus ruin.
» « O Allah, dölj för jinnerna min död, så att människorna skall veta att jinnerna inte känner det dolda. » Han snidade alltså av det en stav och stödde sig däri under ett år, medan jinnerna arbetade, och Ibn Abbas läste det så. Jinnerna tackade termiten: den förde dem vattnet: sådan är Ibn Jarirs formulering, och 'Ata al-Khurassani är en sällsamhet i hans hadith.
Och hafizen Ibn Asakir har berättat den, via Salama ibn Kuhayl, från Sa'id ibn Jubayr, från Ibn Abbas, som avbrytande efter Profetens död, och det är det närmaste det riktiga, och Allah vet bäst.
Och as-Suddi sade, i underrättelsen han har berättat från Abu Malik och Abu Salih, från Ibn Abbas, och från Murra, från Ibn Mas'ud: Sulayman (fred vare med honom) renade sig vid Bayt al-Maqdis ett år, två år, en månad, två månader, mindre än det och mer: han förde dit sin föda och sin dryck, och han förde dit dem den gång han dog, och detta började med att det inte fanns en dag då han reste sig utan att ett träd hade uppstått vid Bayt al-Maqdis: han kom: « Vad heter du? » « Mitt namn är det och det. » « Jag är uppstått som botemedel emot det och det onda. » Han lade den alltså åt sidan.
« Johannisbrödet. » « Vad heter du? » « Jag är johannisbrödet. » « Och till vad är du uppstått?
» « Jag är uppstått för denna moskés ruin. » « Allah skall inte förstöra den medan jag lever: det är du som är min förlust och Bayt al-Maqdis ruin. » Han ryckte upp den alltså och planterade den i en trädgård tillhörande honom, och trädde sedan in i mihraben och reste sig i bön, stödjande sig på sin stav: han dog, och djävlarna visste inte det, medan de arbetade för honom, fruktande att han skulle träda ut och straffa dem, och djävlarna samlades kring mihraben, och mihraben hade passager framför honom och bakom honom: « Är jag inte en mur: om jag trädar in och trädar ut från denna sida?
» Han trädde alltså in till det att han kom ut från den andra sidan, och en djävul av dem trädde då in: han passerade, och ingen djävul betraktade Sulayman (fred vare med honom) i mihraben utan att brinna, och han hörde inte Sulaymans röst, och återvände sedan och hörde inte, och återvände sedan och föll i huset utan att brinna, och betraktade Sulayman (fred vare med honom) fallen död: han gick alltså ut och underrättade folket att Sulayman var död, och de öppnade honom alltså, tog ut honom och fann hans stav, som kallas « minsaa » på abessinskan, gnagd av termiten, och de visste inte sedan när han var död, och de lade alltså termiten på staven, och den åt av den en dag och en natt, och de beräknade sedan på detta sätt och fann att han hade varit död ett år, och folket enades då om att jinnerna ljög, och om de hade känt det dolda skulle de ha vetat Sulaymans död och inte förblivit i straffet ett år arbetande för honom, och det är Allahs (må Han vara upphöjd) ord: « underrettade dem ingenting om hans död annat än jordens varelse som åt hans stav: när han föll sågo jinnerna klart att, om de hade känt det dolda, skulle de inte ha förblivit i det förnedrande straffet.
» Det vill säga: deras sak blev människorna klar att de ljög. « Om du åt av födan skulle vi förda dig den bästa av födan, och om du drack av drycken skulle vi vattna dig med den bästa av drycker, men vi skall transportera dig vattnet och leran. » De transporterade alltså det till termiten där den var: « Har du inte sett leran som finns i träets ihåliga mitt: det är det djävlarna förer henne i tacksägelse emot henne. » Och det hör till de isra'iliyyat som varken hålls för sanna eller beskylls för lögn.
Abu Dawud har sagt i sin bok: 'Uthman ibn Abi Shayba har berättat för oss: Qabisa har berättat för oss: Sufyan har berättat för oss, från al-A'mash, från Khaythama: Sulayman ibn Dawud (fred vare med honom) sade: « O Allah, när Du vill ta min själ underrätta mig. » « Vem känner det bättre än du? Det är böcker som är uppenbarade mot Mig, i vilka den som skall dö är omtalad. »
Asbagh ibn al-Faraj och Abdallah ibn Wahb har sagt: Sulayman sade till dödsängeln: « När du har blivit befallt över mig underrätta mig. » « O Sulayman, jag har blivit befallt över dig: dig återstår en eftermiddag. » Han kallade alltså djävularna, och de byggde honom ett glsslott som inte hade någon port, och han reste sig i bön, stödjande sig på sin stav, och dödsängeln trädde in hos honom och tog hans själ medan han stödde sig på sin stav, och han gjorde inte detta för att fly dödsängeln, och jinnerna arbetade framför honom och betraktade honom, den troende levande. Allah sände alltså jordens varelse, det vill säga emot hans stav, och den åt den till det att den, efter att ha ätit stavens ihåliga mitt, försvagades och var tung på den: den föll, och när jinnerna såg det spredde de sig och gick bort, och det är Hans ord: « underrettade dem ingenting om hans död annat än jordens varelse som åt hans stav: när han föll sågo jinnerna klart att, om de hade känt det dolda, skulle de inte ha förblivit i det förnedrande straffet.
» Asbagh sade: och det har nått mig att den förblev ett år ätande i hans stav till det att den föll, och det har berättats liknande detta av en grupp av föregångarna och andra, och Allah vet bäst.
Ishaq ibn Bishr har sagt, från Muhammad ibn Ishaq, från az-Zuhri: Sulayman (fred vare med honom) levde femtio två år, och hans regering varade fyrtio år. Abu Ruq har underrättat oss, från 'Ikrima, från Ibn Abbas: hans regering varade tjugo år, och Allah vet bäst. Sulayman ibn Dawuds (fred vare med honom) totala ålder var alltså lite mer än femtio två år, och det fjärde året av hans regering begynte han, enligt det som omtalas, bygget av Bayt al-Maqdis, och Israels barns konungadöme delade sig sedan efter honom.