Berättelsen om den som skulle offras, Ismael son till Ibrahim

Genom en dröm, som är uppenbarelse hos profeterna, fick Ibrahim (fred vare med honom) befallning att offra Ismael, sin förstfödde, som kom till honom på hans ålderdom. Sonen svarade: « gör det som du har blivit befallt: du skall finna mig, om Allah vill, bland de tåliga »; och när båda hade underkastat sig skar kniven inte, och Allah löste honom med « en stor offring », en vädur som offrades i Mina och vars horn förblev i Kaaba till dess att Huset brann. Enligt författaren ger Koranen sitt uppenbara att den offrade är Ismael: de som säger Isak stödjer sig inte på någon autentisk hadith, utan på israelitiska berättelser.

« Och [Abraham] sade: "Jag skall [lämna er och] gå dit min Herre vill leda mig." [Och han bad:] "Herre! Ge mig en [son, en] av de rättfärdiga!" - Och Vi gav honom det glada budskapet om en son med ett milt och fogligt sinnelag. Och då [sonen] hade blivit gammal nog att [arbeta tillsammans med fadern och] delta i hans strävanden, sade [denne]: "Min käre son! Jag har sett i drömmen att jag offrar dig [åt Gud]. Vad anser du [om detta]?" [Ismael] svarade: "Fader, gör som du blir befalld! Om Gud vill, skall du se att jag är tålig och uthärdar [allt]."

Men så fort de båda hade visat att de underkastade sig Guds vilja och [Abraham] hade lagt [sonen] med tinningen mot marken, ropade Vi till honom: "Abraham [hejda din hand]! Du har redan utfört den befallning som du fick i drömmen!" Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta; detta var klart och tydligt en prövning. Som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur; och Vi lät hans minne bevaras av senare släkten [som ber:] "Fred och välsignelse över Abraham!" Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta. Han var en av Våra sant troende tjänare.

Och Vi gav honom det glada budskapet att Isak [skulle födas åt honom och bli] en profet, en av de rättfärdiga. Och Vi välsignade honom och Isak - bland deras efterkommande finns såväl den som gör det goda och det rätta och den som begår uppenbar orätt till skada för sig själv. » Sura 37, 99-113

Den Högste nämner om Sin nära vän Ibrahim att, när han utvandrade från sitt folks land, bad han sin Herre om att skänka honom en rättfärdig son; Allah den Högste förkunnade då det goda budskapet om en mild pojke, och det är Ismael (fred vare med honom); ty han är den förstfödde av honom, vid 86 års ålder hos den Konfidenslige (al-Khalil), och det är det varom det inte råder någon tvist mellan bekännelsernas folk: han är den förste av hans söner och hans förstfödde. « Och när han hade nått den ålder då han kunde löpa med honom », det vill säga att han växte upp och började ägna sig åt hans ärenden såsom hans fader. « Och när han hade nått den ålder då han kunde löpa med honom », det vill säga att han växte upp och reste omkring, och att han kunde uthärda vad hans fader gjorde av vandring och arbete. När detta skett visades det i dröm för Ibrahim (fred vare med honom) att han hade befallts offra denna son.

Och i hadithen från Ibn 'Abbas, i upphöjd överföring: profeternas dröm är uppenbarelse. Det har även 'Ubayd ibn 'Umayr sagt.

Och detta är en prövning från Allah (Hans härlighet vare prisad) för Sin nära vän: att han offrar denna käre son, som kom till honom på hans ålderdom, honom som redan hade nått ålderdomen efter det att han hade befallts att inrätta åt honom och hans moder ett ödemarksland och en dal utan liv och utan sällskap, utan odling och utan bete; han lydde då Allahs befallning i detta och lämnade dem där med förtroende för Allah och överlämnande åt Honom; Allah gav dem då utväg och utgång, och Han försåg dem därifrån de inte räknade med; och sedan, efter allt detta, när det befallts att offra den son som han hade insatt i sin Herres ordning, som var hans förstfödde och hans ende och som inte hade någon utom honom, svarade han sin Herre, lydde Hans befallning och skyndade mot Hans lydnad; därefter framställde han detta för sin son, för att det skulle vara det mildaste för hans hjärta och lättaste för honom, framför att ta honom med tvång och offra honom med välde: « o min son, jag ser i drömmen att jag offrar dig; se då vad du anser.

» Den milda pojken förekom då i godhet sin fader den Konfidenslige Ibrahim: « o min fader, gör det som du har blivit befallt; du skall finna mig, om Allah vill, bland de tåliga. » Och detta svar står på rättvisa och lydnad mot fadern och tjänarnas Herres topp. « Och när de båda hade underkastat sig och han lät honom ligga på pannen »: båda underkastade sig, det vill säga underkastade sig Allahs ordning och beslöt sig därtill; det är en omställning av det föregående och det uppskjutna; meningen med « han lät honom ligga på pannen » är: han lade honom på sitt ansikte; han ville offra honom från nacken, för att inte se honom i ögonblicket av hans offer; så har Ibn 'Abbas, Mujahid, Sa'id ibn Jubayr, Qatada och ad-Dahhak sagt.

Eller så lade han honom såsom man lägger de djur som skall offras, och randen av hans tinning blev fastklistrad vid jorden; och « båda underkastade sig », det vill säga Ibrahim uttalade Allahs namn, förkunnade Hans storhet, avgav sitt vittnesbörd och överlämnade sonen åt döden; han drog kniven över hans strupe: ingenting skars; mellan kniven och hans strupe hade lagts en platta av koppar, och Allah vet bäst.

« o Ibrahim, du har bekräftat din syn », det vill säga att syftet med din prövning, din lydnad, din skyndan mot din Herres befallning och ditt givande av din son i offer är fullbordat, såsom du tillät din kropp lågorna och såsom din förmögenhet är utsträckt åt de två gästerna; « det var förvisso den uppenbara prövningen », det vill säga den synbara, uppenbara prövningen. « Och Vi löste honom med en stor offring », det vill säga: Vi satte som lös för offranden av hans son det som Allah den Högste lät honom finna av ersättning; den kända berättelsen hos de flesta är att det var en vit vädur, blind på ett öga, behornad; Samura såg den bunden vid ett sidr-träd på Thabir. Från Abd Allah ibn 'Uthman ibn Khuthaym, från Sa'id ibn Jubayr: en vädur som hade betat i Paradiset fyrtio höstar; den betade i Paradiset till dess att Thabir sprängdes för den, och den bar en röd klädnad. En vädur blind på ett öga, behornad, steg ner till honom från Thabir; den hade ett brälande; han offrade den; och det är väduren som Abel bar fram, och den behagades hos honom.

Ibn Abi Hatim har överfört den. Han offrade den då i Mina, han offrade den vid Maqam. Vad som har överförts från Ibn 'Abbas, att den var en hjort, och från al-Hasan, att det var en bock av det vilda färet som kallas Jarir: det kan knappt röra sig om någotdera; och de flesta athar här är hämtade ur de israelitiska berättelserna, och Koranen räcker för vad som skedde av den stora händelsen och den lysande prövningen, och för att han löstes med en stor offring.

Det har nått i hadithen att den var en vädur: Sufyan har överfört till oss: Mansur har överfört till oss, från sin morbror Musaffa, från Safiyya bint Shayba, som sade: en kvinna från Banu Sulaym underrättade mig: Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) sände bud till 'Uthman ibn Talha. Hon frågade 'Uthman: varför har Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) kallat på dig? Han sade: jag såg vädurens horn när jag trädde in i Huset; jag glömde att befalla dig att klä över dem; klä över dem då, ty det ankommer inte att det finns i Huset något som avleder den som ber. Sufyan: vädurens horn förblev i Huset till dess att Huset brann; de brann upp. Det har på liknande sätt överförts från Ibn 'Abbas att vädurens huvud förblev upphängt nära Kaabas ränna, uttorkad; och detta ensamt räcker som bevis för att den offrade är Ismael; ty det är han som bodde i Mekka, och Isak vet vi inte att han någon gång i sin ungdom besökte den, och Allah vet bäst.

Och detta är det uppenbara i Koranen; ja det verkar som en text på att den offrade är Ismael; ty den nämner den offrades historia: « och Vi förkunnade honom det goda budskapet om Isak, en profet bland de rättfärdiga.

» Den som gör av detta ett annat fall har pålagt sig själv en möda; och den som säger att det är Isaks grund är ingenting annat än israelitiska berättelser, och deras bok innehåller det i en förvanskning: « hans förstfödde Isak »; nämningen av Isak här är alltså en lögnaktig, förfalskad inskjutning; ty han är vareken den ende eller den förstfödde; den ende och den förstfödde är Ismael. Det som drev dem till detta är arabernas avund; Ismael är nämligen arabernas fader, de som bor i Hijaz, bland vilka är Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom), och Isak är Yaqubs fader, som är Israel, från vilken israeliterna härstammar; de ville därför draga denna ära till sig; de förvanskade sålunda Allahs ord och lade till därtill, och de är ett bedraget folk, och de erkänner inte att nåden är i Allahs hand: Han ger den åt vem Han vill.

En stor del av de äldre och andra har sagt att det var Isak; de har tagit det, och Allah vet bäst, från Ka'b al-Ahbar eller från Bokens folks blad; det finns där ingen autentisk hadith från den Osårbara som skulle få oss att, för den skull, överge Bokens Mäktiges uppenbara; och det förstås inte ur Koranen; det är snarare, nej den underförstådda, nej det utsagda, nej texten vid eftertanke, att han är Ismael; och vilken vacker bevisföring Muhammad ibn Ka'b al-Qurazis är att han är Ismael: « och Vi förkunnade honom det goda budskapet om Isak, och bakom Isak, Yaqub »; hur skulle det goda budskapet om Isak äga rum, och att Yaqub skall födas honom, och därefter att det befallts att offra Isak medan han är liten, förrän ens han föddes honom? Det kan inte vara möjligt; ty det motsäger det föregående goda budskapet, och Allah vet bäst.

« och Vi förkunnade honom det goda budskapet om Isak » är en hel mening; « och bakom Isak, Yaqub » är en annan mening som inte ligger inom goda budskapets utsträckning; ty enligt arabiskan är det inte tillåtet att det hänsjös utan att den genitiviska partikeln upprepas med det: det sägs inte: jag gick förbi Zayd och efter honom 'Amr, utan: och efter honom till 'Amr. « Och bakom Isak, Yaqub » står i ackusativ genom en underförstådd verb vars återställande lyder: « och Vi gav Isak Yaqub »; och i det han sade finns en betänkandepunkt: « och när han hade nått den ålder då han kunde löpa med honom »; men Ismael var inte hos honom; han var snarare, i sin tidiga barndom, han och hans moder, mitt emot Mekka; hur skulle han då nå den ålder att löpa med honom? Och även detta är tvistligt; ty det har överförts att den Konfidenslige i de flesta fallen red al-Buraq till Mekka för att se sin son och sitt barn och därefter vände tillbaka, och Allah vet bäst. Åt vem det har tillskrivits att säga att den offrade är Isak: Ka'b al-Ahbar.

Och det har överförts från 'Umar, från al-'Abbas, från 'Ali, från Ibn Mas'ud, från Masruq, från 'Ikrima, från Sa'id ibn Jubayr, från Mujahid, från 'Ata', från ash-Sha'bi, från Muqatil, från 'Ubayd ibn 'Umayr, från Abu Mayasara, från Zayd ibn Aslam, från 'Abd Allah ibn Shaqiq, från az-Zuhri, från al-Qasim ibn Abi Buzza, från Makhul, från 'Uthman ibn Hadir, från as-Suddi, från al-Hasan, från Qatada, från Abu al-Hudhayl och från Ibn Sabit; och det är Ibn Jarirs val; och det är häpnadsväckande från hans sida; och det är en av Ibn 'Abbas två versioner; men det autentiska, från honom och från de flesta av dessa, är att han är Ismael (fred vare med honom). Mujahid har sagt det, och Sa'id, ash-Sha'bi, Yusuf ibn Mihran, 'Ata' och andra, inte en: han är Ismael (fred vare med honom). Younous har berättat för mig att Ibn Wahb underrättade oss: 'Amr ibn Qays underrättade mig, från 'Ata' ibn Abi Rabah: den offrade är Ismael, och judarna har hävdat att han är Isak, och judarna har ljugit. 'Abd Allah ibn Imam Ahmad har sagt, efter sin fader: han är Ismael; jag frågade min fader om den offrade, och han sade: det autentiska är att han är Ismael (fred vare med honom).

Det har överförts från 'Ali, från Ibn Umar, från Abu Hurayra, från Abu at-Tufayl, från Sa'id ibn al-Musayyab, från Sa'id ibn Jubayr, från al-Hasan, från Mujahid, från ash-Sha'bi, från Muhammad ibn Ka'b och från Abu Ja'far Muhammad ibn 'Ali: den offrade är Ismael (fred vare med honom); al-Baghawi har även överfört det från ar-Rabi' ibn Anas, från al-Kalbi och från Abu 'Amr ibn al-'Ala'. Och det har överförts från Mu'awiya: « o de två offrades son »; och Allahs sändebud (må Allahs välsignelse och fred vare över honom) log; dit har 'Umar ibn 'Abd al-'Aziz och Muhammad ibn Ishaq ibn Yasar gått; ingen tvivel i detta. Från Burayda ibn Sufyan ibn Farwa al-Aslami: « och Vi förkunnade honom det goda budskapet om Isak, och bakom Isak, Yaqub »: här är en sak som jag ännu inte har tänkt igenom, och jag ser det som du har sagt; därefter sände han bud till en man han hade i Syrien, som var en jude som blivit muslim och vars islam var god: 'Umar ibn 'Abd al-'Aziz frågade honom om detta, och jag var hos 'Umar ibn 'Abd al-'Aziz: vilken av de två sönerna till Ibrahim befalldes offras?

Ismael, vid Allah, o de troendes anförare; och judarna vet det visst; men de avundas er, o arabernas församling, att er fader är den om vilken det fanns en befallning från Allah och den nåd som Allah har nämnt hos honom, för hans tålamod inför det han befalldes; de förnekar det därför och hävdar att det är Isak, ty Isak är deras fader. Och vi har behandlat denna fråga i detalj, med dess bevis och dess athar, i vår tafsirs Bok; Allah tillhör lovsången och nåden.