Berättelsen om Qarun med Musa

Qarun, kusin till Musa enligt de flesta lärda, uppträdde mot sitt folk med skatter vars nycklar knappt kunde bäras av en skara starka män och som forslades på sextio mulor. När han råddes att inte glädjas och att söka det kommande hemmet gjorde han anspråk på en vetskap i sig själv och gick ut i stor prakt: kläder, vagnar och tjänare. Efter en utmaning i anropning mot Musa lät jorden svälja honom med hans boning och hans egendomar ända till den sjunde jorden, och de som hade avundats hans plats insåg att de utan Allahs nåd hade sjunkit likaså.

« Qaarun hörde till Moses folk men han uppträdde övermodigt mot dem [alla]. Vi hade nämligen skänkt honom sådana rikedomar att hans skattkistor skulle ha känts tunga till och med för tio starka män eller ännu fler. Och hans landsmän sade till honom: "Skryt inte [med dina rikedomar]; Gud älskar inte skrävlare! Sträva med det som Gud har gett dig efter det eviga livets goda utan att försumma din del av det världsliga! Och gör gott mot andra såsom Gud har gjort gott mot dig, och stör inte ordningen på jorden och sprid inte sedligt fördärv; Gud är inte vän av dem som stör ordningen på jorden och fördärvar sederna."

Han svarade: "Det [jag äger] har jag fått tack vare mina kunskaper [och min klokhet]." Visste han inte att Gud har låtit tidigare släkten gå under, som ägde mera makt och samlat större [rikedomar] än han? Men de obotfärdiga, trotsiga syndarna behöver inte tillfrågas om sina synder. Och [när] han gick ut bland folket i hela sin ståt, sade de som [bara] hade det jordiska livet för ögonen: "Tänk om vi fick [äga] vad Qarun har fått [äga]; han har verkligen gynnats av turen!"

Men de som hade fått del av kunskap sade: "Arma stackare! [Ni inser inte att] för den som tror och lever rättskaffens är Guds belöning vida bättre [än det som ni kan vinna i detta liv]; men denna [belöning] vinner ingen utom den som visar tålamod och uthållighet." Och så lät Vi jorden uppsluka honom och hans hus, och ingen anhängarskara fanns till hands, som kunde rädda honom undan Guds [straff] och han kunde inte hjälpa sig själv.

Och nästa morgon sade de som dagen innan hade önskat vara i hans ställe: "Hur kunde vi [förbise] att Gud ger den Han vill av Sina tjänare riklig och [den Han vill] knappare utkomst! Utan Guds nådiga beskydd, skulle vi [också] ha uppslukats av jorden. Hur kunde vi [tvivla på] att det skall gå illa för dem som förnekar sanningen!" De eviga boningarna skall Vi skänka dem som inte strävar efter makt och ära på jorden eller försöker störa ordningen och fördärva sederna där - den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud. » Sura 28, 76-83

Al-Minhale ibn 'Amr berättade för oss: från Sa'id ibn Jubayr: från Ibn Abbas: Qarun var Musas kusin. Samma uppfattning hade Ibrahim an-Nakha'i, och 'Abdallah ibn al-Harith ibn Nawfal, och Samaak ibn Harb, och Qatada, och Malik ibn Dinar, och Ibn Jurayj: det var Qarun ibn Yashhar ibn Qahith, och Musa ibn 'Imran ibn Qahith. Det är de flesta lärda mening: att han var Musas kusin, och Ibn Ishaqs uppfattning, att han var Musas farbror, förkastades. Han kallades an-Nawwar för sin rösts skönhet när han läste Toran, men Allahs fiende låtsades bara, liksom Samiri låtsades, och förnekelsen fördärvade honom på grund av hans stora egendom: han förlängde sina kläder med en aln av högmod mot sitt folk. Och den Högste Allah omtalade överflödet av hans skatter: till och med deras nycklar var så tunga att de behövde en skara mycket starka män för att bäras: de var av läder, och de bars på sextio mulor, och Allah vet bäst.

« Var inte glad, Allah älskar inte de glada », det vill säga: var inte glad över det som har givits dig, och blås inte upp dig över andra. Låt din strävan vara riktad mot att förvärva Allahs belöning i det kommande hemmet: den är bättre och mer bestående. Och med detta: « och glöm inte din andel av världen », det vill säga: ta ur den genom din egendom det som Allah har gjort dig tillåtet, och njut själv av de goda tillåtna fröjderna. « och var god såsom Allah har varit god mot dig », det vill säga: var god mot Allahs skapelse, liksom Allah, deras Skapare och deras Formgivare, har varit god mot dig. « och sök inte förstöring på jorden », det vill säga: gör dem inte illa och förstör dem inte, annars drabber dig det motsatta av det du är befallt att göra gentemot dem, och Han straffar dig och tar ifrån dig det Han har gett dig: « Allah älskar inte de som förstör. »

Qaruns svar åt sitt folk på detta rätta och vältaliga råd blev alltså: jag behöver inte använda det ni har nämnt, inte heller det ni pekar på. Allah har inte gett mig detta utom för Sin vetskap om att jag förtjänar det och är värdigt det, och om jag inte hade varit älskad hos Honom och gödd hos Honom skulle Han inte ha gett mig det Han har gett mig. « Visste han inte att Allah redan hade fördärvat släkten före honom som var starkare än han i kraft och mer talrika i hopar, och de brottsliga kommer inte att tillfrågas om deras synder », det vill säga: Vi har fördärvat de gångna folken för deras synder och överträdelser, och de var starkare än Qarun i kraft och rikare på egendom och barn, och om hans ord hade varit rätt skulle vi inte straffa någon som var rikare än han, och hans egendom skulle inte vara ett bevis på Vår kärlek till honom och Vår omsorg om honom. « och det är inte era egendomar, inte era barn, som för er närmare till Oss i närhet, utan den som tror och gör det goda.

» « Räknar de med att det varmed Vi utvidgar dem i egendom och barn, Vi skyndar dem goda tillgångar till? Nej, de förstår inte. » « Detta har givits mig för en vetskap i mig. »

Den som påstår att syftet därmed är att Qarun kände till alkemin och använde den för att samla egendom, eller att han memorerade det högsta namnet och använde det i samlandet av egendom, har inte rätt: alkemin är en illusion, ett färgande som inte förvandlar verkligheterna och inte liknar Skaparens verk, och genom det högsta namnet höjs inte en otrogans anropning upp till det, och Qarun var otrogen i det inre och hyklersk i det yttre, och hans svar åt dem därmed är inte rätt enligt detta sätt att se, och mellan de två orden finns ingen förbindelse kvar, och vi har klargjort detta i vår bok, och allt lov tillhör Allah.

« Då gick han ut till sitt folk i sin praktfulla klädnad. » Många exegeter har nämnt att han gick ut i stor prakt: kläder, vagnar, tjänare och uppföljare. När de som förhäxades av det jordiska livets glans såg honom önskade de att vara som han, och de begärde det han bar och det han ägde. När de lärda med den rätta förståelsen och de insiktsfulla asketerna hörde deras tal, sade de: « ve er, Allahs belöning är bättre för den som tror och gör det goda », det vill säga: Allahs belöning i det kommande hemmet är bättre, mer bestående, ädlare och högre, « och den nås inte utom av de tålmodiga », det vill säga: det är bara den vars hjärta Allah har lett och vars bröst Han har befäst och vars själ Han har stöttat och vars önskan Han har uppfyllt som utgivner detta råd och detta ord och denna höga strävan mot det kommande hemmet, med tanke på denna låga världs glans. Allah älskar den skarpa blicken när tvivlen kommer, och den fullkomliga sinnesstämningen när passionerna kommer.

« Då lät Vi jorden svälja honom och hans boning. Han hade ingen skara som kunde hjälpa honom mot Allah, och han hörde inte till dem som bistods. »

När den Högste nämnde hans uttåg i praktfull klädnad, hans utrustning däri och hans övermod mot sitt folk därmed: « Då lät Vi jorden svälja honom och hans boning. »

Såsom al-Bukhari har berättat i hadithen från az-Zuhri, från Salim, från hans fader, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom): en man drog sin izar efter sig, då lät Han jorden svälja honom, och han sjunker i den till uppståndelsens dag. Därefter berättade al-Bukhari i hadithen från Jarir ibn Zayd, från Salim, från Abu Hurayra, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) detsamma.

Det har nämnts av Ibn Abbas och as-Suddi att Qarun gav en prostituerad kvinna pengar på villkor att hon skulle säga till Musa (fred vare med honom): du har gjort så och så mot mig. Hon sade detta till honom, och han drabbades av djup sorg och bed två rak'a. Vem har gett dig veta detta, och vad förde dig till detta? Hon berättade att Qarun var den som hade fört henne till det. Därefter bad Musa Allah om förlåtelse och vände om till Honom i ånger. Därvid kastade sig Musa ned i ett nedfall för Allah och anropade Allah mot Qarun: jag har sannerligen befallt jorden att vara dig lydig i detta. Musa befallde då jorden att svälja honom och hans boning, och så skedde, och Allah vet bäst. När Qarun gick ut till sitt folk i sin praktfulla klädnad och passerade med sitt följe, sina mulor och sina kläder förbi Musas plats (fred vare med honom), påminde han sitt folk om Allahs dagar, och när folket såg honom vände många människors ansikten sig mot honom och betraktade honom. Musa tilltalade honom då: vad har fört dig till detta?

Han sade: o Musa, om du är företrädd framför mig genom profetsskapet, är jag företrädd framför dig genom egendomen, och om du vill, går du ut och anropar mot mig och jag anropar mot dig. Han gick ut, och Qarun gick ut med sitt folk. Musa sade till honom: anropar du, eller anropar jag? Jag anropar själv. Qarun anropade då men blev inte bönhörd. Musa sade: ska jag anropa?

Ja. O Allah, befall jorden att lyda mig i dag, jag har sannerligen gjort det. O jord, ta dem. Hon tog dem till fotterna. Sedan sade han: ta dem, och hon tog dem till knäna, sedan till skuldrorna. Nalkas med deras skatter och deras egendomar! Hon nalkades med dem, till det att de såg på henne. Sedan viste Musa med sin hand: gå ned, Levis söner, och jorden slätades ut med dem. De sväljas en gång om dagen till uppståndelsens dag: de blevo sväljda ända till den sjunde jorden. Och många exegeter har här nämnt många israelitiska berättelser; vi har medvetet avstått från dem och lämnat dem.

« Han hade ingen skara som kunde hjälpa honom mot Allah, och han hörde inte till dem som bistods »: han fick ingen hjälpare, vare sig från sig själv eller från andra; han hade då ingen kraft och ingen hjälpare. Och när det som drabbade honom drabbade honom, jordens uppslukande och egendomarnas försvinnande och boningens ruin och själens och familjens död och olyckan, ångrade de som hade önskat sig det som hade givits honom, och de tackade den Högste Allah, som styrar Sina tjänare såsom Han vill med den sköna, bevarade styrningen: « Om Allah inte hade utgjutit Sin nåd över oss, hade Han låtit oss sjunka, såsom de otrogna inte lyckas. » Och « såsom » har här betydelsen « har du inte sett att », och det är en vacker mening till sitt innehåll, och Allah vet bäst.

Därefter underrättade den Högste om: « Detta kommande hem », och det är boningen av bestånd, och det är den boning där den som får den är avundsvärd och den som berövas den tröstas. Den är endast beredd för « dem som inte vill ha upphöjelse på jorden och inte vill fördärv ». Upphöjelsen är högmod och stolthet och arrogans och självisittande, och fördärvet är den bestående och överförda ohörsamhetens verk: att ta människornas egendomar och förstöra deras liv och göra dem illa och inte vara uppriktig mot dem: « och slutet tillhör de gudfruktiga. »

Qaruns historia, denna: « Då lät Vi jorden svälja honom och hans boning »: boningen är synlig i byggnaden, och den kan därefter vara i det villfarende, och boningen betyder lägret där tälten är uppresade: o boning av 'Abbla, tala med bagaget, och o mitt blinda öga, i gryningen, boning av 'Abbla, underkasta dig, och Allah vet bäst.

« Och Vi sände sannerligen Musa med Våra tecken och en klar myndighet till Farao och Haman och Qarun, men de sade: en trollkarl, en lögnare. » Och den Högste sade i en annan sura, efter omtalandet av 'Ad och Thamud: « och Qarun och Farao och Haman; Musa kom till dem sannerligen med klara bevis, men de blåste upp sig på jorden och kunde inte komma först. Vi grep var och en för hans synd: av dem var det en över vilken Vi sände stenregn, och av dem var det en som skriet grep, och av dem var det dem Vi lät jorden svälja, och av dem var det dem Vi drunknade, och Allah skulle inte ha gjort dem orätt, utan de gjorde sig själva orätt. » (Sura 29, 39) Den som då lätts sväljas av jorden var Qarun, såsom föregått, och den som drunknade var Farao och Haman och deras båda skaror: de befann sig i villfarelse.

Abu 'Abd ar-Rahman berättade för oss: Sa'id berättade för oss: Ka'b ibn 'Alqama berättade för oss: från 'Isa ibn Hilal as-Sadafi, från 'Abdallah ibn 'Amr, att Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) en dag omtalade bönen: den som bevarar den, har den som ljus och bevis och frälsning på uppståndelsens dag, och den som inte bevarar den, har inte något ljus, inte något bevis och inte någon frälsning, och han skall på uppståndelsens dag vara tillsammans med Qarun och Farao och Haman och Ubayy ibn Khalaf. Endast Ahmad har berättat detta.