Daniyal i lejongropen

Daniyal levde under Bukht Nassar, som kastade honom i lejongropen: bestarna angrep honom inte; kastad än som barn mellan dem tillbringade lejonet och dess hona natten med att slicka honom. Förd av Persiens konung förblev han häktad hos honom och tackade sin Herre: « lovet till Allah som belönar tålamodet med frälsning ». Efter hans död, när Toustar hade erövrats, fann man på en bädd en man som bevarats i tre hundra år, ty « profeternas kött förtärs inte av jorden »: Ka'b identifierade honom som Daniyal, och han begravdes sedan på natten, med tretton grävda gravar för att dölja hans viloplats.

Ibn Abi ad-Dunya har överfört efter en av våra kedjor, efter al-Ajlah al-Kindi, efter Abdallah ibn Abi al-Hudhayl: Bukht Nassar tämjer två lejon, kastar dem i en brunn, och låter sedan hämta Daniyal och kastar honom till dem. Lejonen attackerar honom inte, och han förblir så som Allah vill. Sedan känner han det behov som människorna känner av föda och dryck: « Gör i ordning föda och dryck åt Daniyal. » « Min Herre, jag själv befinner mig i heligt land och Daniyal i Babyloniens land, i Iraks land.

» « Gör i ordning det jag befaller dig: Vi skall sända den som skall bära dig och bära det du har gjort i ordning. » Han gjorde det. « Daniyal, o Daniyal. » « Vem är du?

» « Jag är Armiya. » « Vem har låtit kalla dig? » « Din Herre har sänt mig till dig. » « Och har min Herre kommit ihåg mig?

» « Ja. » Lovet till Allah som inte glömmer den som nämner Honom, lovet till Allah som inte sviker den som hoppas på Honom, lovet till Allah: den som litar till Honom lägger inte sina angelägenheter hos någon annan, lovet till Allah som belönar det goda med det goda, lovet till Allah som belönar tålamodet med frälsning, lovet till Allah som skingrar vår olägenhet efter vår olycka, lovet till Allah som är vårt förtroende när våra gärningar förefalla oss dåliga, lovet till Allah som är vårt hopp när medlen brista. »

Yunus ibn Bukayr har överfört, efter Muhammad ibn Ishaq: « När vi hade erövrat Toustar fann vi bland ägodelarna i al-Hourmouzans hus en bädd på vilken en död man befann sig, och en mushaf nära hans huvud. Vi tog mushafen och bar den till Omar ibn al-Khattab, som kallade Ka'b för att han skulle översätta den till arabiska. Jag är den förste bland araberna att ha läst den: jag läste den som jag läser dig denna Koran. » « Vad fanns i den?

» « Era sirar, era angelägenheter, era tals former och vad som därefter skall ske. » « Vad gjorde ni med mannen? » « Vi grävde tretton åtskilda gravar på dagen, och när natten kom begravde vi honom och planade ut alla gravarna, för att hans viloplats skulle förbliva okänd för människorna och de inte skulle gräva upp honom. » « Vad väntar ni er från den?

» « När himlen höll inne regnet från dem bar de ut hans bädd, och regnet föll. » « Vem anser ni att denna man är? » « En man vid namn Daniyal. » « Hur länge hade ni funnit honom död?

» « I tre hundra år. » « Vilken förändring har inträffat hos honom? » « Inget, utom några hår i hans nacke: profeternas kött förtärs inte av jorden och de vilda djuren äter det inte. » Hafizen säger: detta är en äkta isnad upp till Abi al-'Aliya.

Men om tidpunkten för hans död verkligen fastställs till tre hundra år är han ingen profet: han är en rättfärdig man. Den hadith som al-Bukhari har överfört fastställer nämligen att det inte finns någon profet mellan Isa ibn Maryam och Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), och mellanrummet mellan dem är fyra hundra år, eller sex hundra år, eller sex hundra tjugosex år enligt överföringarna. Tidpunkten för hans död kunde gå tillbaka till åtta hundra år, vilket skulle vara nära Daniyals tid, om det verkligen är Daniyal som motsvarar verkligheten; men det kunde vara en annan man, antingen en profet eller en rättfärdig. Mistanke lutar åt Daniyal, ty Persiens konung hade fört bort honom och han förblev hos honom häktad, såsom vi redan har nämnt.

Det har överförts med en äkta isnad upp till Abi al-'Aliya att hans näsas längd var en spann, och enligt Anas ibn Malik, med en god isnad, en aln. På denna grund kunde det vara en man bland de äldre profeterna, som föregick dessa tidsrymder: Allah vet bättre.

« Daniyal åkallade sin Herre om att Muhammads (Allahs fred och välsignelser vare med honom) gemenskap skulle begrava honom. »

Överfört av Ibn Abi ad-Dunya, efter Abi al-Ach'ath al-Ahmari

När Abu Musa al-Ach'ari erövrade Toustar fann han honom i en kista, med vener och puls ännu slagande. Han sade: « Den som tillkännager var Daniyal befinner sig, honom tillkännager vi Paradiset. » Hurqus visade sig. Abu Musa skrev till Omar för att underrätta honom, och Omar skrev till honom: « Begrava honom, och gör tillkännagivandet till Hurqus: Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) har tillkännagivit för honom Paradiset. » Hafizen säger: denna berättelse är mursal på denna väg, och dess identifiering, när den är fastställd, kräver undersökning: Allah vet bättre.

Anbasa ibn Sa'id, som var en lärd, har överfört: Abu Musa fann hos Daniyal en mushaf, en kruka innehållande oud och dirhamer, samt hans ring. « Vad mushafen angår, sänd den till oss. Vad ouden angår, sänd oss en del av den, och befall muslimerna i ditt område att vårda sig med den. Fördela dirhamerna mellan dem.

Vad ringen angår, den har Vi förärat dig. » Ibn Abi ad-Dunya har också överfört på en annan väg att, när Abu Musa fann honom och man sade honom att det var Daniyal, omfamnade han honom, kysste honom, skrev till Omar för att berätta sin sak och om den egendom som fanns hos honom, nära tio tusen dirhamer: den som kom lånade en del av den, och om han inte återgav den blev han sjuk. Omar befallde att han skulle tvättas med vatten och sidr, svepas i ett likkläde, begravas, och att hans grav skulle döljas för alla; att egendomen skulle återlämnas till skattkammaren; att täcket skulle bäras till Omar, som förärade honom sin ring. Det har överförts från Abu Musa att han befallde fyra fångar att avleda en flod: de grävde en grav i dess mitt, begravde honom där, och sedan lät han de fyra fångarna föregå svärdet, så att hans gravs läge inte blev känt av någon utom Abu Musa al-Ach'ari, må Allah vara nöjd med honom.

Ibn Abi ad-Dunya sade: Ibrahim ibn Abdallah har berättat för mig, Ahmad ibn Amr ibn as-Sarh har berättat för oss, Ibn Wahb har berättat för oss, efter Abd ar-Rahman ibn Abi az-Zinad, efter hans fader: jag såg i Abi Burda ibn Abu Musa al-Ach'aris hand en ring vars sigill bar graveringen av två lejon mellan vilka befann sig en man som de slickade. « Det är denna döde mans ring, som denna stads folk påstod vara Daniyal, som Abu Musa tog den dag han begravde honom. » Abu Musa frågade denna stads lärda om ringens gravering: « Konungen under vars välde Daniyal levde: astrologerna och de lärda männen kom till honom och sade till honom att under en sådan natt skulle en gosse födas som skulle omkullvälta hans kungadöme och förderve det. Han svor: vid Allah, under denna natt skall ingen gosse förbliva utan att jag dödar honom!

» De tog därför Daniyal, ännu ett barn, och kastade honom i lejongropen: lejonet och dess hona tillbringade natten med att slicka honom utan att göra honom någon skada. Hans moder kom och fann dem sysselsatta med att slicka honom. Allah räddade honom genom detta till dess att han nådde vad han har nått. Denna stads lärda sade att Abu Musa hade sagt att Daniyal graverade sin bild och de två lejonens bild, som slickade honom, på sitt rings sigill, för att inte glömma Allahs nåd över honom därvid.

Det är en isnad hasan.