Folken som förgjordes kollektivt

Kapitlet samlar de folken som utplånades kollektivt före Torans nedstigning, enligt Allahs ord: « Vi gav Skriften till Musa sedan Vi hade förgjort de första släkterna », och Abu Sa'id al-Khudris hadith om att inget folk förgjordes efter Toran utom byn som förvandlades till apor. Omtalas ar-Rass folk, som dödade sin profet Hanzala ibn Safwan, och sedan 'Ad, Thamud, Farao, Lots bröder och Aykafolk. Yasins folk förekommer där: två förnekade sändebud, stärkta med en tredje, och ett slut i ett enda skri: « Det var blott ett enda skri, och se, de var släckta ».

Kapitel om omtalandet av de folken som förgjordes kollektivt. Det skedde före Torans nedstigning, enligt Hans ord: « Vi gav Skriften till Musa sedan Vi hade förgjort de första släkterna » (Sura 28, 43). Versen, såsom Ibn Jarir, Ibn Abi Hatim och al-Bazzar har berättat, i hadithen från Awf al-A'rabi, från Abu Nadra, från Abu Sa'id al-Khudri som sade: « Allah har inte förgjort något folk genom ett straff från himlen eller jorden, sedan Toran hade stigit ned på jordens yta, utom byn vars invånare förvandlades till apor. » Har du inte sett att Allah säger: « Vi gav Skriften till Musa sedan Vi hade förgjort de första släkterna »? Al-Bazzar har höjt den i en version som är hans egen. Och Allah vet bäst: dess stopp indikerar att varje folk som förgjordes kollektivt förgjordes före Musa (fred vare med honom).

Bland dem: ar-Rass folk. Allah har sagt, i sura al-Furqan: « Och 'Ad och Thamud och ar-Rass folk och många släkter mellan dem; åt var och en gav Vi förebilder, och var och en förgjorde Vi med ett fullständigt förgörande » (Sura 25, 38-39). Och Han har sagt, i sura Qaf: « De kallade före dem lögnare: Nuhs folk och ar-Rass folk och Thamud och 'Ad och Farao och Lots bröder och Aykafolket och Tubbas folk: alla kallade sändebuden lögnare, och Mitt hot besannades » (Sura 50, 12-14).

Detta sammanhang, och det som föregår det, indikerar att de dödades, förgjordes och utplånades, och det är förgörandet. Det förkastar Ibn Jarirs val: att ar-Rass folk vore dikets folk, omtalade i sura al-Buruj; ty dessa levde, enligt Ibn Ishaq och en grupp, efter Messias (fred vare med honom), och även det kräver undersökning. Ibn Jarir har berättat att Ibn Abbas sade: « ar-Rass folk är invånarna i en by av Thamuds byar. »

Den store hafizen Abu al-Qasim Ibn Asakir har omtalat i början av sin Tarikh, vid omtalandet av Damaskus grundläggning, från Abu al-Qasim Ubaydallah ibn Abdallah ibn Khurdadhbahs Tarikh och andra, att ar-Rass folk bodde i Hazur. Allah sände till dem en profet vid namn Hanzala ibn Safwan; de kallade honom lögnare och dödade honom. Då drog 'Ad ibn Aws ibn Iram ibn Sam ibn Nuh med sin avkomma bort från ar-Rass och slog sig ned vid al-Ahqaf, och Allah förgjorde ar-Rass folk, som spreds över hela Jemen och samtidigt utbredde sig över hela jorden, till det att Jayrun ibn Sa'd ibn 'Ad ibn Aws ibn Iram ibn Sam ibn Nuh drog ned till Damaskus och grundlade dess stad och kallade den Jayrun: det är Iram med pelarna, och ingenstans finns det fler pelare av sten än i Damaskus. Därefter sände Allah Hud ibn Abdallah ibn Rabah ibn Khalid ibn al-Khalud ibn 'Ad till 'Ad, barnen till 'Ad, vid al-Ahqaf; de kallade honom lögnare och Allah förgjorde dem (Allahs fred och välsignelser vare med honom).

Detta innebär att ar-Rass folk föregick 'Ad med mycket långa tidsåldrar. Och Allah vet bäst.

Ibn Abi Hatim har berättat, från Abu Bakr ibn Abi Asim, från hans fader, från Shaybib ibn Bishr, från Ikrima, från Ibn Abbas som sade: « ar-Rass är en brunn i Azerbajdzjan. » Ath-Thawri har berättat, från Abu Bukayr, från Ikrima som sade: « ar-Rass är en brunn, i vilken de kastade sin profet », det vill säga: de begravde honom där. Ibn Jurayj sade, från Ikrima: « ar-Rass folk är i Falj, det är Yasins folk. » Qatada sade: « Falj, en by i Yamama. » Jag säger: om de är Yasins folk, såsom Ikrima hävdar, blev de sannerligen förgjorda kollektivt: Allah har sagt i deras historia: « Det var blott ett enda skri, och se, de var släckta » (Sura 36, 29), och deras historia kommer efter dessa. Om de är andra än dessa, och det är det som är uppenbart, förgjordes de och utplånades likaså. I varje fall motsäger det vad Ibn Jarir har omtalat.

Abu Bakr Muhammad ibn al-Hasan an-Naqqash har omtalat att ar-Rass folk hade en brunn som gav dem vatten och som räckte till hela deras land, och en rättvis kung med vackert uppförande. När han dog drabbades de av stor sorg. Några dagar därefter visade sig djävulen för dem i hans gestalt och sade: « Jag är inte död, utan jag har hållit mig borta från er för att se vad ni gör. » De glädde sig mycket; han befallde att en förläng skulle spännas upp mellan dem och honom, och tillkännagav för dem att han aldrig skulle dö. De flesta trodde på honom, förfördes av honom och tillbad honom.

Allah sände bland dem en profet som tillkännagav för dem att det var en djävul som talade till dem bakom förlängen, förbjöd dem hans tillbedjan och befallde dem att tillbedja Allah ensam, utan medhjälpare. As-Suhayli sade: uppenbarelsen kom till honom i dröm, och han hette Hanzala ibn Safwan. De störtade sig över honom, dödade honom och kastade honom i brunnen; dess vatten sjönk, de led av törst efter sin vattning, deras träd torkade ut, deras frukter upphörde, deras boningar förstördes; till samvaron följde vildhet, till församlingen splittring, och de omkom till den siste; jinnerna och de vilda djuren bosatte sig i deras boningar: på deras platser hörs inte längre annat än jinnernas visslande, lejonens rytande och hyenans röst.

Vad Ibn Jarir har berättat gäller, från Muhammad ibn Humayd, från Salama, från Ibn Ishaq, från Muhammad ibn Ka'b al-Qurazi som sade: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « Den förste av människorna att gå in i Paradiset på uppståndelsens dag är den svarta tjänaren »: Allah sände en profet till en bys invånare, och av dess invånare trodde endast denna svarte på honom. Byns invånare överföll profetet, grävde en brunn åt honom, kastade honom i den och täckte honom med en döv sten. Denna tjänare gick och höggs ved på sin rygg, bar sitt virke, sålde det och köpte för det föda och dryck, och kom sedan till denna brunn, lyfte stenen (Allah hjälpte honom med den), ledde ned åt sin profet hans föda och dryck och lät sedan den vara som den var. Så fortgick det så länge Allah ville.

En dag drog han ut för att hugga ved som vanligt, samlade sitt virke, knöt sin risbunt och fullbordade den; när han ville bära den drabbades han av dåsighet och lade sig för att sova. Allah tillslöt hans öra i sju år medan han sov; sedan vaknade han, sträckte på sig, vände sig på andra sidan och somnade om: Allah tillslöt hans öra ytterligare sju år. Därefter vaknade han, bar sin risbunt och trodde inte ha sovit annat än en timme av dagen. Han kom till byn, sålde sin risbunt, köpte föda och dryck som vanligt och begav sig sedan till brunnen, till den plats där den var: han sökte den och fann den inte, dess invånare hade drabbats av straffet, kommit ur det, trott på sin profet och bekräftat honom.

Deras profet frågade efter vad det blev av denne svarte; de svarade: vi vet inte, till det att Allah tog profeten (fred vare med honom), och den svarte vaknade ur sin sömn därefter. Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « Denna svarte är sannerligen den förste att gå in i Paradiset. » Det är en mursal-hadith, och dess like kräver undersökning; utvecklingen av dess historia kommer kanske från Muhammad ibn Ka'b al-Qurazi. Och Allah vet bäst.

Ibn Jarir själv förkastade den och sade: « Det är inte tillåtet att hålla dessa människor för ar-Rass folk, omtalade i Koranen »: eftersom Allah har underrättat om ar-Rass folk att Han förgjorde dem, medan dessa, när straffet visade sig för dem, trodde på sin profet, utom om man anser att händelser drabbade dem och att de trodde på profeten efter deras fäders död. Och Allah vet bäst. Därefter valde han: de är dikets folk, och det är svagt, med tanke på det som föregår och på det som omtalas i dikets folks historia: de hotades där med den kommande världens straff om de inte ångrade sig, och deras förgörande omtalas inte, medan ar-Rass folks förgörande är uttryckligt. Och Allah vet bäst.

Yasins folk

« OCH FRAMSTÄLL för dem en liknelse - [en berättelse om] hur invånarna i en stad betedde sig när [Våra] utsända kom till dem. Vi sände till dem två [sändebud] och de beskyllde båda för lögn; därför sände Vi en tredje till deras hjälp. Och de sade: "Vi har sänts till er [med budskap från Gud]!" [Invånarna] svarade: "Ni är ingenting annat än vanliga människor som vi; den Nåderike har aldrig uppenbarat något. Vad ni säger är ren lögn." [Sändebuden] sade: "Vi har helt visst sänts till er med vår Herres vetskap; vår uppgift är att framföra vårt budskap klart och entydigt."

[Invånarna] sade: "Vi ser er ankomst som ett varsel om kommande olyckor! Om ni inte avstår [från ert uppsåt], skall vi sannerligen stena er, ja, vi skall låta er utstå ett plågsamt straff!" [Sändebuden] sade: "De olyckor ni tror att vi varslar om beror av er själva. [Hotar ni oss] därför att vi påminner er [om Gud och varnar er]? Ni är sannerligen människor som går till de värsta överdrifter!" Då kom en man springande från stadens andra ände och ropade: "Lyssna, mitt folk, till budbärarna! Lyssna till dem som inte begär någon ersättning av er och som är rätt vägledda!

Varför skulle jag inte tillbe Honom som har skapat mig? Det är till Honom som ni alla [till sist] skall föras åter. [Varför] skulle jag sätta medgudar vid Hans sida? Om den Nåderike vill att något ont skall drabba mig, är deras förböner till ingen nytta för mig och de kan inte rädda mig. Vilket grovt misstag hade jag då inte begått! Jag tror på Honom som [också] är er Herre; lyssna till mig!" Han bjöds att stiga in i paradiset - [och] utbrast: "Ack, om mitt folk visste att min Herre har förlåtit mig och gett mig en hedersam plats!" Efter detta sände Vi ingen himmelsk armé mot hans landsmän - det behövdes inte -

ett dån genljöd, ett enda, och allt blev tyst. » Sura 36, 13-29

Det är vida känt hos många av salaf och khalaf att denna stad är Antiochia: Ibn Ishaq har berättat det i det som har nått honom från Ibn Abbas, från Ka'b al-Ahbar och från Wahb ibn Munabbih, och likaså från Burayda ibn al-Husayb, från Ikrima, från Qatada, från az-Zuhri och andra. Ibn Ishaq sade, i det som har nått honom från Ibn Abbas, från Ka'b och från Wahb: de sade att dess huvudstad hade en kung vid namn Antiqus ibn Antiqus, som tillbad avgudarna, och Allah sände till honom tre av sändebuden: Sadiq, Saduq och Shalum, och de kallade dem lögnare. « Det är uppenbart att de är sändebud komna från Allah (Allahs fred och välsignelser vare med honom). » Qatada hävdade att de var Messias sändebud.

Likaså Ibn Jurayj, från Wahb ibn Sulayman, från Shu'ayb al-Jaba'i: de två första sändebudens namn var Sham'un (Simeon) och Yuhanna (Johannes), den tredjes namn Bulus (Paulus), och staden Antiochia. Denna uppfattning är mycket svag: när Messias sände till Antiochias folk tre av lärjungarna var det den första staden att tro på Messias vid den tidpunkten; därför är den en av de fyra städer där de kristnas patriark finns: Antiochia, Jerusalem, Alexandria och Rom, och sedan Konstantinopel. Och de förgjordes inte, medan stadens invånare, omtalade i Koranen, förgjordes, såsom det sägs i slutet av deras historia efter mordet på sändebudens sanningsenlige: « Slå dem en förebild: stadsborna, när sändebuden kom till dem. » Men om de tre sändebud, omtalade i Koranen, fordom sändes till Antiochias folk, som kallade dem lögnare och som Allah förgjorde, och sedan staden befolkades på nytt efteråt, och att i Messias tid dess invånare trodde på de sändebud som sändes till dem, förbjuder inget det.

Och Allah vet bäst. Vad ordet beträffar att denna historia, omtalad i Koranen, är Messias kamraters historia, är det svagt, med tanke på det som föregår, och därför att Koranens uppenbara sammanhang kräver att dessa sändebud kommer från Allah.

Den Högste Allah har sagt: « Slå dem en förebild », det vill säga ditt folk, o Muhammad: stadsborna, det vill säga staden, « när sändebuden kom till dem: när Vi sände dem två kallade de dem lögnare, Vi stärkte dem med en tredje », det vill säga: Vi stärkte dem båda med en tredje i förkunnelsen, « och de sade: vi är sända till er. » De svarade dem att de var män lika dem, såsom de otrogna folken hade svarat sina sändebud, och fann det underligt att Allah sänder en mänsklig profet; och de svarade dem att Allah vet att de är Hans sändebud till dem, och att om de hade ljugit om Honom hade Han straffat dem och hämnats på dem hårt. « Och vi har blott den klara förkunnelsen »: det vill säga att vår uppgift är att förkunna er det vi har sänts med till er, och det är Allah som leder den Han vill och låter vilse den Han vill.

« De sade: vi ser i er ett ont förebud », det vill säga: vi anser oss varslas ont av det ni förer oss, « om ni inte upphör skall vi stena er »: sagt om orden, och sagt om gärningarna. Det första bekräftar deras ord: « och ni skall av oss råka ut för ett smärtsamt straff »: de hotade dem med död och förödmjukelse. « De sade: ert förebud ligger hos er själva », det vill säga: fälls tillbaka på er, « är det därför att ni har blivit påminda? » av det att vi har påminta er välledningen och bjudit er till den, hotar ni oss med död och förödmjukelse, « nej, ni är ett överdådigt folk »: ni accepterar inte sanningen och vill den inte.

Hans ord: « Och från stadens utkant kom en man som skyndade », till sändebudens hjälp och trons manifestering av dem. Han sade: « O mitt folk, följ sändebuden; följ dem som inte begär av er någon lön och som är välleda »: de kallar er till den rena sanningen, utan lön eller betalning. Sedan kallade han dem till tillbedjan av Allah ensam utan medhjälpare och förbjöd dem tillbedjan av vad som är annat än Han, som inte gagnar något, varken i denna värld eller i den kommande. « Jag skulle i så fall vara i en uppenbar villfarelse »: om jag övergav Allahs tillbedjan och tillbad annat än Honom.

Därefter sade han, tilltalande sändebudena: « Jag har trott på er Herre: hören mig », det vill säga: hören mina ord och varen vittnen härom inför er Herre. Och det har sagts: meningen är: hören, o mitt folk, min tro på Allahs sändebud, öppet. Då dödade de honom: sagt genom stening; sagt genom bitande; sagt: de störtade sig över honom i ett enda språng och dödade honom. Ibn Ishaq har berättat från några av sina kamrater, från Ibn Mas'ud som sade: « De krossade honom under sina fötter till dess att de fick ut hans inälvor.

»

Ath-Thawri har berättat, från Asim al-Ahwal, från Abu Mijlaz: denna mans namn var Habib ibn Murri. Därefter sades det: han var snickare; sagt: repmakare; sagt: skomakare; sagt: färgare; sagt: han gav sig åt fromheten i en grotta där. Och Allah vet bäst. Från Ibn Abbas: Habib snickaren var tidigt drabbad av spetälska, och han var mycket välgörande; hans folk dödade honom.

Därför har Allah sagt: « Gå in i Paradiset », det vill säga: när hans folk dödade honom lät Allah honom gå in i Paradiset. När han såg dess svalka och dess glädje sade han: « Om bara mitt folk visste, att min Herre har förlåtit mig och att Han har placerat mig bland de ärade »: det vill säga: att de tror på det jag har trott på, och att det händer dem det som har hänt mig. Ibn Abbas sade: « Han förmanade sitt folk i sitt liv: o mitt folk, följ sändebuden; och efter sin död: om bara mitt folk visste, att min Herre har förlåtit mig och att Han har placerat mig bland de ärade. » Ibn Abi Hatim har berättat det.

Qatada sade likaså: « Du träffar den troende bara som rådgivare, aldrig som förare. » När han såg vad han såg av Allahs generositet sade han: « Om bara mitt folk visste... », i önskan från Allah att hans folk skulle veta vad han hade beskådat av Allahs generositet och av det som hade gripit honom. Qatada sade: vid Allah, Allah klandrade inte hans folk efter hans död på annat sätt än genom: « Det var blott ett enda skri, och se, de var släckta.

»

Hans ord: « Och Vi lät inte efter honom något härlag från himlen nedgå över hans folk, och Vi behövde inte låta något nedgå »: det vill säga: Vi behövde inte, för att hämnas på dem, låta ett härlag från himlen nedgå över dem. Det är meningen med vad Ibn Ishaq har berättat från några av sina kamrater, från Ibn Mas'ud. Mujahid och Qatada sade: « och Vi lät inte något härlag nedgå över dem », det vill säga: ett annat budskap. Ibn Jarir sade: det första är rättare, och jag anser det det starkaste. Därför säger Han: « och Vi behövde inte låta något nedgå », det vill säga: vi behövde inte det för hämnd, när de hade förnekat Våra sändebud och dödat Vår vän, « det var blott ett enda skri, och se, de var släckta. »

Exegeterna har sagt: Allah sände Jibril (fred vare med honom), som grep de båda dörrvingarna till deras stad, och därefter lät över dem ett enda skri, och se, de var släckta: deras röster släckta, deras rörelser upphörda, inget öga av dem lämnat som blinkade. Allt detta indikerar att denna stad inte är Antiochia: dessa förgjordes för att de kallat Allahs sändebud, som kommit till dem, lögnare, medan Antiochias folk trodde och följde Messias sändebud, lärjungarna som kommit till dem. Därför har det sagts: Antiochia var den första stad att tro på Messias.

Vad hadithen beträffar som at-Tabarani har berättat, från Husayn al-Ashqar, från Sufyan ibn Uyayna, från Ibn Abi Najih, från Mujahid, från Ibn Abbas, från Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom): « Föregångarna är tre: föregångaren till Musa är Yusha ibn Nun; föregångaren till Isa är Yasins kamrat; föregångaren till Muhammad är Ali ibn Abi Talib », denna hadith fastställs inte: denne Husayn är övergiven och shiamuslim av ghulat-slaget, och hans ensamma förmedling av detta indikerar dess totala svaghet. Och Allah vet bäst.