Guldkalven under Musas frånvaro

Medan Musa vistades vid sin Herres utlovade möte formade as-Samiri av Israels barns smycken en rytande kalv och kastade i den en handfull av Jibrils hästs spårspillra, och folket tillbad den och sade: « detta är er gudomlighet och Musas gudomlighet, han har glömt ». Harun förbjöd dem den förgäves; när Musa kom tillbaka vredgad kastade han tavlan och brann kalven och kastade den i havet. De tillbedjandenas ånger godtog inte förrän genom dräpandet, sjuttio tusen dödade på en enda förmiddag, och av de sjuttio notablerna blev de som bad om att se Allah öppet blixtrat; sedan godtog Allah ångern och Musas vrede stillades.

« OCH SEDAN Moses lämnat dem satte folket upp en bild, till formen lik en kalv, [tillverkad] av deras guldsmycken, en kropp som lät höra ett bölande ljud. Märkte de inte att den varken talade till dem eller gav dem vägledning? De tillbad den [som gud] och gjorde därmed sig själva svår orätt. Och när de [sedan], beklämda och ångerfulla, insåg sitt fel, sade de: "Om inte vår Herre förbarmar sig över oss och ger oss Sin förlåtelse, är vi bestämt ohjälpligt förlorade."

Och när Moses återkom till sitt folk utbrast han, i vrede och sorg: "Avskyvärt är det som ni har gjort i min frånvaro! Har ni [helt] satt er över er Herres befallning?" Och han kastade [Lagens] tavlor på marken och grep om sin broders huvud och drog honom till sig. [Aron] sade: "Du son av min moder! Folket visade öppet sitt förakt för mig och de hade så när dödat mig. Låt inte mina fiender glädjas över min olycka och betrakta mig inte som en av [dessa] syndare!" [Moses bad till Gud och] sade: "Herre, förlåt mig och min broder och ha förbarmande med oss - Du är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga!"

De som tog sig för att dyrka [den gyllene] kalven skall drabbas av sin Herres vrede och av förnedring och förödmjukelse i denna värld. Så lönar Vi dem som uppfinner lögner [om Gud]. De som begår dåliga handlingar men sedan [genomsyras] av ånger och äkta tro skall efter denna [sinnesändring få erfara att] din Herre förvisso är ständigt förlåtande, barmhärtig. Och när Moses vrede stillats tog han upp lagtavlorna, och ur det skrivna [strömmade] vägledning och nåd över dem som stod i bävan inför sin Herre. »

« [GUD SADE:] "Moses! Vad har förmått dig att lämna ditt folk med sådan brådska?" Han svarade: "De följer i mina spår; och jag har skyndat till Dig, Herre, för att vara Dig till lags." [Gud] sade: "I din frånvaro har Vi satt ditt folk på prov, och samariern har lett dem vilse." » Sura 7, 148-154 ; Sura 20, 83-85

Sedan Musa kom tillbaka till sitt folk vredgad och besviken sade han: « o mitt folk, har er Herre inte givit er ett skönt löfte? Är tiden er för lång, eller ville ni att er Herres vrede skulle drabba er, och har ni brutit mitt förbund? » De sade: vi har inte brutit ditt förbund av egen vilja, men vi bar bördor av folkets smycken och kastade dem; så gjorde as-Samiri, och en kalv med ett rytande kom fram åt dem. De sade: detta är er gudomlighet och Musas gudomlighet, han har glömt.

Ser de inte att den inte svarar dem med ett ord och varken kan skada dem eller gagna dem? Harun hade ju redan sagt till dem: o mitt folk, ni är frestade genom den, och er Herre är den Nådige; följ mig därför och lyd min befallning. De sade: vi kommer inte att hägra vid den förrän Musa kommer tillbaka till oss. Han sade: o Harun, vad hindrade dig när du såg dem gå vilse, att du inte följde mig? Har du olytt mig?

Han sade: min moders son, ta inte i mitt skägg och mitt huvud; jag fruktade att du skulle säga: du har delat Israels barn och inte avvaktat mitt ord. Han sade: och vad är din sak, o Samiri? Han sade: jag såg det de inte såg och grep en handfull av sändebudets spår och kastade den, och så frestade mig min själ. Han sade: gå då, du har i livet att säga: rör mig inte, och du har en utlovad tid du inte skall gå miste om, och se till din gudomlighet som du hägrade vid; vi skall bränna den och sedan sprida den i havet i utdrivning.

Er gudomlighet är ingen annan än Allah, som ingen gudomlighet finnes utom Han; Han har omfattat allt med vetande. » Den Upphöjde nämner vad som blev av Israels barn när Musa gick till sin Herres utlovade möte och vistades på berget i hemlighet med sin Herre, och Musa frågade Honom om många ting, och Han den Upphöjde svarade honom om dem.

As-Samiri tog vad de hade fått låna av smycken och formade därav en kalv och kastade i den en handfull jord som han hade tagit från Jibrils hästs spår, den dag han såg honom när Allah genom hans hand drunknade Farao; när han kastade den i den ryttade den som den äkta kalven ryter; den blev en kroppslig kalv, det vill säga av kött och blod, levande och ryttande. Qatada och andra sade: snarare var det vinden som, när den gick in genom dess bakdel, kom ut ur dess mun och ryttade som kon ryter. De dansade därför runt den och gladde sig och sade: detta är er gudomlighet och Musas gudomlighet, han har glömt, det vill säga han har glömt Musa sin Herre oss till godo och har gått för att söka honom, och här är den. Allah är upphöjd över vad de säger, upphöjd i hög grad, och välsignade vare Hans namn och Hans egenskaper, och mångfaldiga vare Hans förunnelser och gåvor. Allah den Upphöjde sade, när Han gjorde dem klart hur intet deras gudomlighet var och vad de satt sitt hopp till: « ser de inte att den inte svarar dem med ett ord och varken äger förmåga att skada dem eller gagna dem?

» Och Han sade: « ser de inte att den inte talar med dem och inte leder dem till en väg? De togo den och gjorde orätt »; han nämnde att detta djur varken talar eller svarar och varken äger förmåga att skada eller gagna eller leder till räthärad, och de togo den och gjorde orätt mot sig själva och visste i sina själar att det de i sin okunskap och vilsenhet höll sig till var intet. « Och när den föll i deras händer », det vill säga de ångrade vad de gjorde och insåg att de hade gått vilse: « sade de: om vår Herre inte förbarmar sig över oss och förlåter oss, blir vi helt visst förlorare. »

När Musa kom tillbaka till dem och såg det de höll på med av kalvtillbedjan och hos sig hade tavlan med Toran, kastade han den och sönderslog den; och så är det hos Skriftens folk, och Allah gav honom i utbyte en annan. Det finns i Koranens text inget som anger detta, annat än att han kastade den när han iakttagit vad han iakttag. Och enligt Skriftens folk var det två tavlor, och det som Koranen antyder är att det var flera tavlor.

Och han drabbades inte av bara Allah den Upphöjdes berättelse om kalvtillbedjan: han befalldes att göra iakttagelsen. Därför har det kommit i den hadith som imam Ahmad och Ibn Hibban har återgivit att Allahs sändebud (fred och Allahs välsignelser vare med honom) sade: att höra berättelsen är inte som att se den. Sedan vände han sig till dem och förebrådde dem och klandrade dem och gjorde dem skamfilade inför sin gärning, denna fula gärning: « vi bar bördor av folkets smycken och kastade dem; så gjorde as-Samiri »; skämmen över att ni ägde Farao-släktens smycken och ni folk, och Allah hade befallt dem att ta dem och gjort dem tillåtna för dem, och de skämmde inte för sin okunskap och sitt ringa vetande och förstånd när de tillbad den kroppsliga kalven med rytandet, vid Den Ene, den Ensamma, den Självförsörjande, den Reglerande. Sedan vände han sig till sin broder Harun: « han sade: o Harun, vad hindrade dig när du såg dem gå vilse, att du inte följde mig?

» det vill säga varför, när du såg vad de gjorde, följde du inte mig och underrättade mig inte om vad de gjorde. « Jag fruktade att du skulle säga: du har delat Israels barn », det vill säga lämnat dem och kommit till mig, och du lämnade mig som efterträdare över dem. « Han sade: Herre, förlåt mig och min broder och för in oss i Din barmhärtighet, du är den mest barmhärtige av de barmhärtiga. » Och Harun hade förbjudit dem denna monstruösa gärning på det mest enträgnade sätt och förebrått dem den på det fullständigaste sättet: « Harun hade ju sagt till dem: o mitt folk, ni är frestade genom den », det vill säga Allah har beslutat att denna kalv ryter, som frestelse och provning åt er, « och er Herre är den Nådige », det vill säga det är inte denna kalv, « följ mig därför », det vill säga i vad jag säger, « och lyd min befallning. » De sade: « vi kommer inte att hägra vid den förrän Musa kommer tillbaka till oss.

» Allah vittnar till Haruns förmån, och Allah är tillräckligt som vittne, att han förbjöd dem och förebrådde dem detta och att de inte lydde honom och inte följde honom. Sedan vände Musa sig till as-Samiri: « han sade: och vad är din sak, o Samiri? », det vill säga vad drev dig till det du gjorde. « Han sade: jag såg det de inte såg », det vill säga jag såg Jibril bestigande en häst, « och grep en handfull av sändebudets spår », det vill säga av Jibrils hästs spår. Vissa har nämnt att han såg honom och att vart hans hovar sattes på en plats grönade den och slog ut; han tog alltså av hans hovs spår, och när han kastade den i den av guld formade kalven blev dess sak som den blev: « och kastade den, och så frestade mig min själ.

» « Han sade: gå då, du har i livet att säga: rör mig inte », och det är en bön emot honom, att ingen skall röra honom genom att straffa honom med en beröring; det är ett straff åt honom i denna värld, « och du har en utlovad tid du inte skall gå miste om. » Läst: Musa gick då till denna kalv och brann den i elden, såsom Qatada och andra har sagt, med yxorna såsom 'Ali och Ibn 'Abbas och andra har sagt, och det är Skriftens folks text; och kastade den i havet och befallde Israels barn att dricka, och den som hörde till dess tillbedjare fick fastna på läpparna av dess aska det som angav det; snarare gulgula deras ansiktsfärger.

« Er gudomlighet är ingen annan än Allah, som ingen gudomlighet finnes utom Han; Han har omfattat allt med vetande. » Och den Upphöjde sade: « de som tog kalven skall drabba deras Herres vrede och förnedring i det liv som är i denna värld, och så belönar Vi de som hittar på lögner », och så skedde det. Och vissa av de äldre har sagt: « och så belönar Vi de som hittar på lögner », förtecknad för var och en av villolärans anhängare till uppståndelsens dag.

Sedan underrättade den Upphöjde om Sin tålamod och Sin barmhärtighet mot Sin skapelse och Sin godhet mot Sina tjänare i att godta ångern hos den som ångrar: « och de som gjorde de onda gärningarna och sedan ångrade dem efteråt och trodde: din Herre är efter den visst förlåtande, barmhärtig ». Men Allah godtog inte kalvtillbedjarnas ånger annat än genom dräpandet: « och när Musa sade till sitt folk: o mitt folk, ni har gjort orätt mot er själva genom er kalvtillbedjan, ångrar er därför till er Skapare och dödar er själva; detta är bättre för er hos er Skapare. Han godtog er därför; Han är den som tager emot ånger, den Barmhärtige. » (Sura 2, 54) De vaknade därför en dag, och Allah hade lagt svärden i händerna på dem som inte tillbad kalven, och Allah lät en dimma falla över dem, så att den nära inte kände den nära och släkten inte släkten; sedan kastade de sig över dess tillbedjare och dödade dem och skördade dem: på en enda förmiddag dödade de sjuttio tusen.

« Och när Musas vrede stillades tog han tavlan, och i dess skrift fanns en vägledning och en barmhärtighet åt dem som frukta sin Herre. » Vissa har hävdat av Hans ord « och i dess skrift » att den hade blivit bruten, och av det argumentet finns något att undersöka, och i texten finns inget som anger att den hade blivit bruten, och Allah vet bättre. Ibn 'Abbas har nämnt i prövningens hadith, såsom det skall komma, att deras kalvtillbedjan skedde på spåren av deras utgång ur havet, och det ligger inte långt borta, ty när de kom ut sade de: « o Musa, gör oss en gudomlighet såsom de har gudomligheter. » Och så är det hos Skriftens folk: deras kalvtillbedjan skedde innan de kom till Bayt al-Maqdis länder; det beror på att när de befalldes att döda den som tillbad kalven dödade de den första dagen tre tusen; sedan gick Musa för att be om förlåtelse åt dem, och Han förlät dem, på villkor att de gick in i det heliga landet.

« Och Moses utsåg bland folket sjuttio män som vid en av Oss utsatt tid [skulle be om förlåtelse för deras synd]. Och då de [i sin ängslan] började skaka och skälva, bad han: "Herre! Om det hade varit Din vilja skulle Du för länge sedan ha låtit dem gå under och mig [med dem]. Vill Du [nu] förgöra oss på grund av det som galningarna i vår mitt har gjort sig skyldiga till? Det [som skett] var ingenting annat än en prövning som Du har låtit oss genomgå, och därmed låter Du den Du vill gå vilse och vägleder Du den Du vill. Du är vår Beskyddare; förlåt oss och förbarma Dig över oss. Du är den Bäste av dem som förlåter!

Låt gott komma oss till del i detta liv och i det eviga livet. Ja, Vi vänder tillbaka till Dig [i djup ånger]." [Gud] svarade: "Jag låter Mitt straff drabba den Jag vill; men Min nåd och Min barmhärtighet når överallt och Min nåd skänker Jag dem som fruktar Gud och ger åt de behövande och som tror på Mina budskap;

som följer Sändebudet, den olärde Profeten, som de kan finna omnämnd i sina egna [Skrifter], i Tora och i Evangeliet; och han skall anbefalla dem det som är rätt och förbjuda dem det som är orätt och förklara tillåtna för dem alla goda och nyttiga ting och otillåtet allt som är ont och skadligt och befria dem från deras bördor och lösa dem från de bojor som har bundit dem. De som tror på honom och ärar honom och stöder honom och låter sig ledas av det ljus som åtföljer honom - dem skall det gå väl i händer." » Sura 7, 155-157

As-Suddi och Ibn 'Abbas och andra har nämnt att dessa sjuttio var Israels barns lärda, och hos dem Musa och Harun och Youcha' och Nadab och Abihou; de gick med Musa för att be Allah om ursäkt för Israels barn för kalvtillbedjan hos den av dem som tillbad kalven, och de hade befallts att sala sig och rena sig och bada. När de gick med honom och kom nära berget och över det molnet och den skinande ljuspelaren, besteg Musa berget, och Israels barn nämnde att de hörde Allahs tal, och en grupp exegeter bekräftade detta. Och det fanns en del av dem som hörde Allahs tal och sedan förvanskade det sedan de hade förstått det, och de visste: « Jag fick honom att höra ända till att han hörde Allahs tal », det vill säga på närthåll; och så hörde dessa det på Musas närthåll.

Och de hävdade också att de sjuttio såg Allah: « och när ni sade: o Musa, vi tror inte på dig förrän vi ser Allah öppet, och blixtnedslaget tog er medan ni sågo på. Sedan uppväckte Vi er efter er död, kanske ni tackar. » (Sura 2, 55-56)

Musa utvalde av Israels barn sjuttio män; de drog iväg till Allah: ångrar er därför till Honom för vad ni har gjort och begär för dem förlåtelse för dem av edert folk som ni lämnat efter er: fasta och sala er och rena edra kläder. Han gick med dem till Sinaberg till den utlovade tid som var hans hos sin Herre, och dit kom han inte utan Hans tillstånd och Hans vetande. De sjuttio bad honom att få höra Allahs tal; gör det. När Musa närmade sig berget föll över det molnpelaren tills den täckte hela berget, och Musa närmade sig och gick in i molnet: träden fram.

Och Musa, när Allah talade med honom, föll över hans panna ett skinande ljus, och ingen av Adams söner förmådde se honom; han slöjade sig därför för dem med slöjan. Och folket närmade sig, och när de gick in i molnet föll de i tillbedjan och hörde honom medan han talade med Musa och befallde och förbjöd honom: gör, och gör inte. När Allah hade fullgjort sin order: « vi tror inte på dig förrän vi ser Allah öppet », tog dem bävningen, och det är blixtnedslaget, och deras själar löstes upp och alla dogo. Och Musa reste sig och vädjade till sin Herre och åkallade Honom och riktade sig till Honom: « Herre, om Du hade velat, skulle Du ha förgjort dem förut och mig; förgjör Du oss för vad de dåraktiga bland oss gjorde?

» det vill säga straffa oss inte för vad de dåraktiga bland oss som tillbad kalven gjorde, ty vi förnekar vad de gjorde. Och Ibn 'Abbas och Mujahid och Qatada sade: bävningen tog dem bara därför att de inte förbjöd sitt folket kalvtillbedjan. « Detta är inget annat än Din frestelse », det vill säga Din provning och Din prövning och Din undersökning. Ibn 'Abbas och Sa'id ibn Jubayr och Abu al-'Aliya och ar-Rabi ibn Anas och mer än en av de äldres och de senares lärda sade: Du som har beslutat detta och skapat det som blev av kalvens sak, som ett test varmed Du prövar dem: « o mitt folk, ni är visst frestade genom den », det vill säga frestade genom den, « Du för-villar med den den Du vill och leder den Du vill », det vill säga den Du vill för-villar Du med Din prövning av honom, och den Du vill leder Du; åt dig tillhör domen och viljan, och ingen hindrar eller återkallar vad Du har beslutat och dömt: « Du är vår Beskyddare; förlåt oss därför och förbarmar dig över oss, du är den bäste av de förlåtande.

»

« och föreskriv åt oss i denna världen det goda och i det kommande; till dig vänder vi oss tillbaka », det vill säga vi återvänder till dig och återgår och bekänner det där. Ibn 'Abbas och Mujahid och Sa'id ibn Jubayr och Abu al-'Aliya och Ibrahim at-Taymi och ad-Dahhak och as-Suddi och Qatada och mer än en har sagt: och detta finns också i språket. « Han sade: Mitt straff drabbar jag den jag vill, och min barmhärtighet har omfattat allt », det vill säga jag straffar den jag vill med det jag vill av de sakerna jag skapar och beslutar, och min barmhärtighet har omfattat allt, såsom det fastställts i Allahs sändebuds (fred och Allahs välsignelser vare med honom) hadith: Allah skrev när Han hade fullbordat himlarnas och jordens skapelse en bok: Min barmhärtighet övervinner Min vrede. « Och jag skall visst föreskriva den åt dem som fruktar och ger allmosan, och dem som är troende på Våra tecken », det vill säga jag föreskriver den visst åt den som pryder sig med dessa egenskaper, « dem som följer sändebudet, den olärde profeten »: versen.

Detta innefattar att Allah den Upphöjde ägnade Muhammed och hans gemenskap omsorg medan han talade i hemlighet med Musa och underrättade honom och lät honom känna till bland det varmed Han tog honom, och vi har behandlat denna vers och det som följer den i dess kommentar tillräckligt och övertygande, och Allah tillhör lovet och tacken. Musa sade: o Herre, jag finner i tavlan en gemenskap, den bästa gemenskap som har frambringats åt människorna; de befalla det goda och förbjuda det klandervärda; Herre, gör dem till min gemenskap. Det är Ahmads gemenskap. O Herre, jag finner i tavlan en gemenskap: de är de sista i skapelsen och de första som går in i Paradiset; Herre, gör dem till min gemenskap.

Det är Ahmads gemenskap. O Herre, jag finner i tavlan en gemenskap: deras evangelierna i deras bröst reciterar de, och före dem reciterades deras bok utifrån, så till den grad att när de höjde den memoriserade de ingenting av den och kände den inte. Och Allah har gett er, o gemenskap, av memorerandet något Han inte har gett någon av folken; Herre, gör dem till min gemenskap. Det är Ahmads gemenskap.

O Herre, jag finner i tavlan en gemenskap: de tror på den första boken och den sista boken och strider mot överflödet av vilsenhet, till dess de strider mot den enögda lögnaren; gör dem därför till min gemenskap. Det är Ahmads gemenskap. O Herre, jag finner i tavlan en gemenskap: deras allmosor äter de i sina bukar och skördar belöningen därav, och före dem när någon gav allmosa och den godtog åt honom sände Allah över den en eld och den åt den, och om den kom tillbaka åt honom lät han den vara, och den åto de vilda bestarna och fåglarna; Herre, gör dem därför till min gemenskap. Det är Ahmads gemenskap.

O Herre, jag finner i tavlan en gemenskap: när någon av dem har en god gärning och inte fullgör den, skriver Jag honom en god gärning; och fullgör han den, skriver Jag honom tio liknande upp till sjuhundrafalt; Herre, gör dem till min gemenskap. Det är Ahmads gemenskap. O Herre, jag finner i tavlan en gemenskap: de är de förbönande och de som man förböner för; gör dem därför till min gemenskap. Han sade: det är Ahmads gemenskap.

Han underrättade oss alltså att Musa sade: o Allah, gör mig till en av Ahmads gemenskap. Många har nämnt vad som blev av Musas hemliga samtal och har återgivit mycket utan grund, och vi nämner det av haditherna och atharerna som är möjligt att nämna, med Allahs hjälp och bistånd och Hans sköna vägledning och Hans hjälp och stöd.

Al-Hafiz Abu Hatim, Muhammad ibn Hatim ibn Hibban, har sagt i sin Sahih: berättelse om frågan från den som samtalade med sin Herre om den ringaste av Paradisets folk och den förnämsta i rang: Omar ibn Sa'id at-Ta'i underrättade oss i Manbij: Hammad ibn Yahya al-Balkhi underrättade oss: Sufyan underrättade oss: Mufrif ibn Tarif och Abd al-Malik ibn Abjar, två förtjänta äldre: jag har hört al-Mughira ibn Shu'ba säga från predikstolen: Musa frågade sin Herre: vem av Paradisets folk är den ringaste i rang? En man som kommer sedan Paradisets folk har gått in i Paradiset. Han går in i Paradiset: hur skall jag komma in i Paradiset nu när folken har tagit sina bostäder och tagit sina delar? Vill du ha av Paradiset såsom en kung av denna världens kungar hade? Ja, o Herre: åt dig detta, och dess like, och dess like: ja, o Herre, jag är nöjd: åt dig detta, och tio gånger dess like: o Herre, jag är nöjd: åt dig med detta allt vad din själ begär och ditt öga gläds åt: o Paradisets folk, den förnämste i rang?

Jag skall underrätta dig om dem: Jag har planterat deras förnämhet med Min hand och förseglat över den; inget öga har sett och inget öra har hört och inget människohjärta har gått igenom det. Och dess motsvarighet i Allah den Upphöjdes bok: « ingen själ vet vad som för dem förborgats av en glädje för ögonen » (Sura 32, 17). Och så återgav Muslim och Tirmidhi det, båda från Ibn Abi Omar, från Sufyan som är ibn Ouyayna, just så: man skall säga till honom:nöjer du dig med att ha såsom en kung av denna världens kungar har? Jag är nöjd, Herre: åt dig detta, och dess like, och dess like, och dess like, och dess like: jag är nöjd, Herre: åt dig detta, och tio gånger dess like, och åt dig allt vad din själ begär och ditt öga gläds åt: jag är nöjd, Herre: Herre, vem är då av dem den förnämste i rang?

De åt vilka Jag har velat: Jag har planterat deras förnämhet med Min hand och förseglat över den; inget öga har sett och inget öra har hört. Och dess motsvarighet i Allahs bok: « ingen själ vet vad som för dem förborgats av en glädje för ögonen som lön för vad de gjorde » (Sura 32, 16-17). Och Tirmidhi sade: hassan, sahih. Och vissa av ach-Cha'bi återgav det från al-Mughira och lade det inte i marfou-form, och marfou-formen är riktigare.

Berättelse om frågan från den som samtalade med sin Herre om sju egenskaper: Abdallah ibn Muhammad ibn Salm har återgivit åt oss i Bayt al-Maqdis: Hurmala ibn Yahya har återgivit åt oss: Ibn Wahb har återgivit åt oss: underrättade mig Amr ibn al-Harith: att Abu as-Samh återgav åt honom från Ibn Hujayra, från Abu Hurayra, från Profeten (fred och Allahs välsignelser vare med honom): Musa frågade sin Herre (Hans varelse vare upphöjd) om sex egenskaper som han trodde var förbehållna honom ensam: o Herre, vilken av Dina tjänare är den mest gudsfruktande? Den som nämner Mig utan att glömma Mig. Och vilken av Dina tjänare är den bäst ledsagade? Den som följer vägledningen.

Och vilken av Dina tjänare är den riktigaste i dom? Den som dömer åt folket såsom han dömer åt sig själv. Och vilken av Dina tjänare är den mest vetande? En lärd som inte mättas av vetandet och lägger folkens vetande till sitt eget.

Och vilken av Dina tjänare är den starkaste? Den som, när han är mäktig, förlåter. Och vilken av Dina tjänare är den rikaste? Den som är nöjd med det han får.

Och vilken av Dina tjänare är den fattigaste? Den som lider brist. Allahs sändebud (fred och Allahs välsignelser vare med honom) sade: rikedom består inte i egendom, rikedom är ingenting annat än själens rikedom; när Allah vill en tjänare väl, lägger han hans rikedom i hans själ och förvarar honom i hans hjärta, och när Han vill en tjänare illa, lägger han hans fattigdom mellan hans två ögon. Hans ord: den som lider brist: han menar med det den vars ställning är förminskad, som föraktar det man har gett honom och begär mer.

Och Ibn Jarir har återgivit den i sin tafsir, från Ibn Humayd, från Yaqub al-Qumi, från Harun ibn Antara, från hans far, efter Ibn 'Abbas: Musa frågade sin Herre, och han nämnde detsamma. Han sade: o Herre, vilken av Dina tjänare är den mest vetande? Den som söker folkens vetande till sitt eget; kanske når honom ett ord som leder honom till vägledningen eller vänder honom från olyckan. O Herre, finns det på jorden någon som vet mer än jag? Ja: Khidr. Musa begärde därför vägen till honom, och det var såsom vi skall nämna sedan, om Allah den Upphöjde vill: och det är det säkra.

Berättelse om en annan hadith i samma riktning som det Ibn Hibban nämnde: Yahya ibn Ishaq har återgivit åt oss: Ibn Lah'a har återgivit åt oss: från Durraj, från Abu al-Haytham, från Abu Sa'id al-Khudri, från Profeten (fred och Allahs välsignelser vare med honom): Musa sade: o Herre, Din troende tjänare är hård ansatt i denna världen. Han öppnade honom därför en port till Paradiset och han lät blicken vila mot den: o Musa, detta är det jag har iordningställt åt honom. O Herre, vid Din makt och Din majestät, om man högg av honom händer och fötter och han slepas på sitt ansikte från den dag jag skapade honom till uppståndelsens dag, och detta vore hans lott, skulle han aldrig ha sett någon nöd. Sedan sade han: o Herre, Din otrogna tjänare, man giver honom välfärd i denna världen.

Han öppnade honom därför en port mot Elden: o Musa, detta är det jag har iordningställt åt honom. O Herre, vid Din makt och Din majestät, om han hade denna världen från den dag jag skapade honom till uppståndelsens dag, och detta vore hans lott, skulle han aldrig ha sett något gott. Det är bara Ahmad som återgav den till denna punkt, och om dess riktighet finns något att undersöka, och Allah vet bättre.

Berättelse om frågan från den som samtalade med sin Herre, ära vare Hans namn och Hans upphöjning, om att Han skulle låta honom känna en sak varmed han kan nämna Honom: Ibn Salm har återgivit åt oss: Hurmala ibn Yahya har återgivit åt oss: Ibn Wahb har återgivit åt oss: underrättade mig Amr ibn al-Harith: att Durraj återgav åt honom från Abu al-Haytham, från Abu Sa'id, från Profeten (fred och Allahs välsignelser vare med honom): sade Musa: o Herre, lär mig en sak varmed jag kan nämna Dig och åkalla Dig. Säg: o Musa, ingen gudomlighet finnes utom Allah. O Herre, alla Dina tjänare säger detta. Säg: ingen gudomlighet finnes utom Allah.

Jag vill hellre en sak varmed Du skiljer mig åt. O Musa, om de sju himlarnas och de sju jordarnas folk vore i en vågskål och ingen gudomlighet finnes utom Allah i en vågskål, skulle ingen gudomlighet finnes utom Allah väga tyngre. Och för detta hadith vittnar det tillhörande hadithet; och det som närmar sig mest dess mening är den hadith som återgivits i Sahih från Profeten (fred och Allahs välsignelser vare med honom) att han sade: den bästa åkallan är åkallan på Arafas dag: ingen gudomlighet finns utom Allah ensam utan delare, Hans är kungadömet och Hans är lovet, och Han är över allt mäktig.

Och Ibn Abi Hatim sade: Ahmad ibn al-Qassim ibn Atiya har återgivit åt oss: Ahmad ibn Abd ar-Rahman ad-Dachtaki har återgivit åt oss: min far har underrättat mig från hans far: Ach'ath ibn Ishaq har återgivit åt oss: från Jafar ibn Abi al-Mughira, från Sa'id ibn Jubayr, efter Ibn 'Abbas: kan er Herre somna? Frukten Allah. O Musa, de har frågat dig om din Herre kan somna: ta därför två glaskärl i din hand och stå upp på natten. Musa gjorde det, och när natten hade gått en tredjedel däckade han och föll på sina två knän och ryckte sedan upp sig,

och behärskade dem ända till att vid nattens slut däckade han och de två glaskärlen föll och slogs i kross. O Musa, om Jag sov, skulle himlarna och jorden falla och förgås såsom de två glaskärlen i din hand förgås. Och Allah lät på Sin sändebud Tronens vers komma ned.

Isaac ibn Abi Isra'il har återgivit åt oss: Hisham ibn Yusuf har återgivit åt oss: från Umayya ibn Chabl, från al-Hakam ibn Aban, från Ikrima, från Abu Hurayra: jag har hört Allahs sändebud (fred och Allahs välsignelser vare med honom) berätta från predikstolen om Musa: det gick Musa i tankarna: kan Allah somna? Allah sände honom därför en ängel som väckte honom tre gånger och gav honom sedan två kärl, i var hand ett kärl, och befallde honom att förvara dem. Han föll därför i sömn, och så snart hans två händer närmade sig varandra vaknade han och höll den ena över den andra, tills han somnade en sömn; då stötte hans två händer emot varandra. Allah gav åt honom en liknelse: att om Han sov, skulle himlen och jorden inte hålla. Och denna hadith är gharib och marfou; det troligaste är att den är mawquf och att dess ursprung är israelitiskt.

« Och när Vi tog edert förbund och höjde berget över er: ta vad Vi har gett er med kraft och minns vad som finns i det, kanske ni fruktar. Sedan vände ni er ifrån det efteråt, och om inte Allahs nåd mot er och Hans barmhärtighet, hade ni varit förlorare. » (Sura 2, 63-64) « Och när Vi lyfte berget över dem såsom det vore en baldakin och de trodde att det skulle falla på dem: ta vad Vi har gett er med kraft och minns vad som finns i det, kanske ni fruktar. » (Sura 2, 93) Ibn 'Abbas sade: när Musa kom till dem med tavlan som innehöll Toran, befallde han dem att ta emot den och ta den med kraft och beslutsamhet.

Lägg den framför oss; är dess befallningar och dess förbud lätta, ta vi emot den. Ta den hellre med vad som finns i den. De återförde honom den därför flera gånger. Allah befallde då änglarna att lyfta berget över deras huvuden, tills den var som en baldakin, det vill säga ett moln över deras huvuden: om ni inte tar emot den med vad som finns i den, skall detta berg falla på er.

De tog emot den därför och befalldes att kasta sig ned och kastade sig ned och började med halva sina ansikten låta blicken vila mot berget, och detta blev en sed för judarna till i dag: de säger: ingen tillbedjan är större än tillbedjan därifrån straffet för oss lyftes. Och Sanid ibn Dawoud har sagt, efter Hushaym ibn Muhammad, efter Abu Bakr ibn Abdallah: när han lade den framför dem återstod på jordens yta inget berg och inget träd och ingen sten utan att det bävade; på jordens yta finns därför ingen jude, ung eller gammal, åt vilken Toran läses utan att han bävar och rör på sitt huvud för den.

« Sedan vände ni er ifrån det efteråt », det vill säga sedan, efter iakttagelsen av detta oerhörda förbund och den allvarliga ordern, bröt ni era åtaganden och era förbund, och om inte Allahs nåd mot er och Hans barmhärtighet, i att Han räckte er efter med att sända till er och låta Boken komma ned över er, hade ni varit förlorare.