Profeten Isa

Messias Isa ibn Maryam föddes utan fader: Allah inblåste i Maryam av Sin ande, och de äldre berättar att Jibril blåste in genom hennes klänningsöppning. Sändebud till Israels barn med evangeliet formade han av lera en fågelfigur som fick liv, botade den blinda från födseln och den spetalska och uppväckte de döda med Allahs tillstånd; ett dukat bord kom ned från himlen åt hans lärjungar. Judarna ville döda honom: « de dödade honom inte och korsfäste honom inte, utan det gjordes dem likt », och Allah upphöjde honom till sig. Vid tidernas slut skall han stiga ned, döda den lögnaktige Dajjal och godta endast islam.

Berättelse om Isa ibn Maryam, över honom den bästa av böner och hälsning.

Allah den Upphöjde har sagt i sura Al 'Imran, av vilkens början uppenbarades, och det är 83 verser av den, i besvarande av de kristna, över dem Allahs förbannelse, dem som påstår att Allah har ett barn; må Allah vara högt upphöjd över vad de säger, högt upphöjd. Och det hade kommit till Allahs sändebud ett sändebud från Najran bland dem, och de började upprepa sin lögnaktighet: treenigheten i hypostaserna, och de hävdade, enligt sitt påstående, att Allah är den tredje av tre, nämligen den heliga essensen, och Isa, och Maryam, enligt deras sekters oenigheter. Allah uppenbarade därför i denna suras inledning en klar redogörelse som visar att Isa är en tjänare bland Allahs tjänare: Han skapade honom och formade honom i moderlivet, såsom Han formade Sina andra skapelser, och att Han skapade honom utan fader; var, och han var.

Den Upphöjde redogjorde också för uppkomsten av hans moder Maryams födelse, och hur hennes berättelse var, och hur hon blev havande med sin son Isa; likaså utvecklade Han detta i sura Maryam, såsom vi skall tala om allt detta, med Allahs hjälp och den sköna framgång Han förunnar och Hans vägledning:

« GUD har utvalt Adam och Noa och Abrahams ätt och `Imrans ätt [och upphöjt dem] över världens alla människor; de stammar [alla] från varandra. Gud hör allt, vet allt. Och `Imrans hustru bad till Gud och sade: "Herre! Jag viger vad jag bär i mitt sköte åt Din tjänst. Tag emot mitt [offer], Du som hör allt, vet allt. Och då hon fött barnet sade hon: "Herre, jag har fött en dotter - fastän Gud noga visste vad hon hade framfött; ett gossebarn är inte som ett flickebarn - och jag har gett henne namnet Maria och jag ber Dig skydda och bevara henne och hennes efterkommande mot Djävulen, den utstötte."

Och hennes Herre tog nådigt emot henne och lät henne växa upp och arta sig väl och uppdrog åt Sakarias att vaka över henne. Var gång Sakarias besökte henne i helgedomen, fann han henne försedd med föda. Och när han frågade henne: "Maria, varifrån har du fått detta?" svarade hon: "Det är från Gud; Gud skänker Sitt goda i överflöd till den Han vill." » Sura 3, 33-37

Den Upphöjde nämner att Han utvalde Adam, hans avkommas elit, dem som följer hans lag och förblir städseaktiga i hans lydnad, såväl som Ibrahims släkte, i vilket gick in Ismaels söner och Isaks söner. Sedan nämnde han förtjänsten hos detta rena och förträffliga hus, nämligen Imrans släkte. Den Imran som här är avsedd är Maryams fader, och det är Imran ibn Bashim ibn Amoun ibn Misha ibn Hizqiya ibn Ahziq ibn Mawthim ibn Azarya ibn Amsiya ibn Yawish ibn Ahzihu ibn Yaram ibn Yahfashat ibn Ayish ibn Aban ibn Rahbaam ibn Sulayman ibn Dawud.

Maryam bint Imran ibn Matan ibn Laya'zar ibn al-Yud ibn Ajban ibn Saduq ibn 'Aya'zur ibn al-Yaqim ibn Aybud ibn Zarba'il ibn Shaltan ibn Yuhinya ibn Birstiya ibn Amoun ibn Micha ibn Hazqil ibn Ajaz ibn Yutham ibn 'Azriya ibn Buram ibn Busafat ibn Asa ibn Abya ibn Rakhi'am ibn Sulayman ibn Dawud. Där finns en oenighet med vad Muhammad ibn Ishaq har återgivit, och det råder ingen oenighet om att hon är av Dawuds släktled. Hennes fader Imran var den som förestod Israels barns bön på hans tid, och hennes moder, Hanna bint Faqoud ibn Qubayl, hörde till de andaktens kvinnorna. Zakariya, denna tids profet, var make åt Maryams syster enligt majoritetens uppfattning, eller make åt hennes moster. Allah vet bättre.

Muhammad ibn Ishaq och andra har återgivit att Maryams moder inte blev havande. En dag såg hon en fågel som matade sin unge, och hon önskade få ett barn. Hon avgav därför ett löfte åt Allah: om hon blev havande skulle hon helga sitt barn åt det Heliga Husets tjänst, det vill säga att hon skulle avskilja det i Bayt al-Maqdis tjänst. Hennes regel kom genast, och när hon renats förenade sig hennes man med henne, och hon blev havande med Maryam.

När hon fött henne sade hon: min Herre, jag har fött henne, en flicka; och Allah vet bättre vad hon har fött, och hanen är inte som honan, läsning med ta som bär damma; det vill säga till det Heliga Husets tjänst. På denna tid avgav folken löfte om att tjäna det Heliga Huset med vissa av sina barn. Och jag har kallat henne Maryam; av detta har man härlett seden att namnge barnet den dag det föds, såsom är fastställt i Sahih efter Anas, när han gick med sin broder till Allahs sändebud och hans broder nyps och namngavs Abd Allah. Varje gosse hålls kvar av sin aqiqah: man slaktar åt honom den sjunde dagen, man namnger honom och rakar hans huvud.

Återgivit av Ahmad och Sunan-författarna och äktat av Tirmidhi; Tirmidhi har anfört en variant därav, och andra har äktat den. Allah vet bättre. Vad beträffar: och jag sätter henne under Ditt beskydd, hon och hennes avkomma, emot den stenade djävulen, är åkallan honom bönhörd i detta. Abd ar-Razzaq har återgivit åt oss: Ma'mar har återgivit åt oss: från az-Zuhri: från Ibn al-Musayyib: från Abu Hurayra som säger: inget nyfött undgår djävulens beröring i det ögonblick det föds, som får det att skrika av djävulens beröring, utom Maryam och hennes son.

Sedan sade Abu Hurayra: läs, om ni vill: och jag sätter henne under Ditt beskydd, hon och hennes avkomma, emot den stenade djävulen. De båda har återgivit det i Abd ar-Razzaqs överlämning. Och Ibn Jurayj har återgivit det: från Ahmad ibn al-Faraj: från Baqiyya: från az-Zubaydi: från az-Zuhri: från Abu Salama: från Abu Hurayra, från Profeten, i en närliggande betydelse.

Ismael ibn Omar har återgivit åt oss: Ibn Abi Dhi'b har återgivit åt oss: från Ajlan, al-Musham'alls frigivne: från Abu Hurayra som säger: varje nyfött av Adams söner berörs av djävulens finger, utom Maryam bint Imran och hennes son Isa. Han är ensam om att ha återgivit den på detta sätt. Och Muslim har återgivit den: från Abu at-Tahir: från Ibn Wahb: från Omar ibn al-Harith: från Abu Yunus: från Abu Hurayra, från Profeten, i en närliggande betydelse.

Haytham har återgivit åt oss: Hafs ibn Maysara har återgivit åt oss: från al-Ala': från hans far: från Abu Hurayra som säger: varje människa, när hennes moder har fött honom, nyps av djävulen i sina båda armar, utom Maryam och hennes son. Ser du inte det späda barnet, när man nedlägger det, hur det skriker? Ja, o Allahs sändebud. Det är i det ögonblick djävulen nypar det i dess båda armar. Denna hadith är enligt Muslims villkor, men de har inte återgivit den på detta sätt.

Och Qays har återgivit den: från al-A'mash: från Abu Salih: från Abu Hurayra som säger: ingen nyfött åt vilken djävulen inte har given en tryckning, en eller två, utom Isa ibn Maryam, på grund av: och jag sätter henne under Ditt beskydd, hon och hennes avkomma, emot den stenade djävulen. Likt har Muhammad ibn Ishaq återgivit den: från Yazid ibn Abd Allah ibn Qusayt: från Abu Hurayra, från Profeten, med hadithens äkthet.

Abd al-Malik har återgivit åt oss: al-Mughira ibn Abd Allah al-Hizami har återgivit åt oss: från Abu az-Zinad: från al-A'raj: från Abu Hurayra som säger: djävulen sticker i sidan på varje Adams son i det ögonblick han föds, utom Isa ibn Maryam; djävulen gick för att sticka honom och steg bara slöjan. Denna hadith är enligt de båda shejkernas villkor, men de har inte återgivit den på detta sätt.

Din Herre godtog honom alltså med en skön godtagning, och lät honom växa med en skön tillväxt, och anförtrodde honom åt Zakariya. Många exegeter har nämnt att hennes moder, när hon fött henne, svepte henne i sitt svep och sedan gick ut med henne mot moskén och överlämnade henne åt de andaktens män som bodde där, och hon var deras imams dotter och den som förestod deras bön, och de tvistade om henne. Det framstår att hon inte överlämnade henne åt dem förrän hon hade ammat henne och efter ett liknande hennes persons förvar under hennes späda barndom; sedan, när hon anförtrodde henne åt dem, tvistade de om vem av dem som skulle ta hand om henne, och Zakariya var deras profet på den tiden och ville ta henne ensam åt sig och utesluta de andra, därför att hans hustru var hennes syster, eller hennes moster, enligt de båda uppfattningarna. De satte sig emot detta och begärde att han skulle luta med dem, och ödena hjälpte honom: hans lott kom som segrare över dem, och det är därför att mostern har moderns rang.

På grund av hans seger över dem vid lottningen är det en del av det fördoldas nyheter: detta har uppenbarats åt dig, och du var inte hos dem när de kastade sina pennor för att avgöra vem av dem som skulle ta hand om Maryam, och du var inte hos dem när de tvistade. Det beror på att var och en av dem kastade sin penna, känd för honom, och sedan togo de den och lade den på en plats och befallde en yngling som inte hade nått myndig ålder att ta ut en av dem, och Zakariyas penna framträdde. De begärde att luta en gång till, genom att kasta sina pennor i floden: den vars penna skulle sjunka emot vattnets ström vore segraren. De gjorde så, och Zakariyas penna var den som sjönk emot vattnets ström, medan deras pennor drog bort med vattnet.

Sedan begärde de av honom att luta en tredje gång: den vars penna skulle sjunka med vattnet, medan resten av pennorna skulle få sin bana omvänd och stiga mot strömmen, vore segraren. De gjorde så, och Zakariya blev segraren över dem, och han tog hand om henne, som den mest berättigade åt henne enligt lagen och enligt beslutet, av många skäl. Varje gång Zakariya gick in till henne i helgedomen fann han hos henne en föda. Han sade: o Maryam, varifrån kommer dig detta?

Hon sade: det är från Allah; sannerligen förser Allah den Han vill utan räkning. Exegeterna har sagt: Zakariya hade förbehållit henne en förnäm plats av moskén, som ingen annan än hon gick in i, och hon dyrkade där Allah och fullgjorde det som åvilade henne av Templets vakthållning när hennes tur kom och ägnade sig åt tillbedjan natt och dag, till dess man kom att citera hennes exempel på tillbedjan bland Israels barn, och hon blev känd för de förnäma stånden och de förnäma egenskaper som framträdde hos henne, till den grad att Allahs profet Zakariya, varje gång han gick in till henne i hennes tillbedjans plats, fann hos henne en föda främmande utom säsong: han fann hos henne sommarens frukter på vintern och vinterns frukter på sommaren. Varifrån kommer dig detta?

Hon sade: det är från Allah, det vill säga en föda som Allah har försett mig med. Sannerligen förser Allah den Han vill utan räkning. Då begärde Zakariya att få ett barn av sitt eget släkte, fastän han hade åldrats och blivit gammal. Han sade: o Du som förser Maryam den frukten utom säsong, förunna mig ett barn, vore det också utom säsong.

Vad beträffar hans berättelse är det vad vi redan har nämnt i hans berättelse.

« [MINNS] änglarnas ord till Maria: "Gud har utvalt dig och renat dig [och upphöjt] dig över alla världens kvinnor! Maria! Förrätta din andakt inför din Herre med ödmjukhet; fall ned på ditt ansikte [inför Honom] och böj ditt huvud tillsammans med dem som böjer sina huvuden [i bön]." Detta hör till de [för dig, Muhammad] okända ting, som Vi [nu] uppenbarar för dig; du var inte med dem när de kastade lott om vem som skulle ha ansvar för Maria; och du var inte med dem när de tvistade [om detta] med varandra.

Och änglarna sade: "Maria! Gud tillkännager för dig det glada budskapet om ett ord från Honom [varigenom du skall föda den] vars namn skall vara Kristus Jesus, Marias son, ärad och lovprisad i denna värld och i det kommande livet och en av dem som skall vara i [Guds] närhet. Han skall tala till människorna i vaggan och i mogen ålder och han skall vara en av de rättfärdiga." Maria sade: ”Herre! Hur skulle jag kunna få en son, då ingen man har rört mig?” [Ängeln] sade: ”Så [skall det bli]; Gud skapar vad Han vill. Om Han vill att något skall vara, säger Han endast till det: 'Var!' - och det är.

Han skall undervisa din son i Skriften, [skänka honom] visdom och [ge honom] Tora och Evangelium och [sända honom] till israeliterna som Sitt sändebud." [Och Jesus sade:] "Jag har kommit till er med ett tecken från er Herre. Jag skall forma åt er i lera något som liknar en fågel och jag skall andas på den och med Guds tillåtelse skall den bli en fågel. Och jag skall bota de blinda och de spetälska och med Guds vilja skall jag väcka de döda till liv. Och jag skall säga er vad ni äter och vad ni lägger upp som förråd i era hus. I detta ligger ett tecken för er - om ni är [sanna] troende.

Och [jag har kommit] för att bekräfta vad som ännu består av Tora och för att förklara tillåtet något av det som var förbjudet för er. Och jag har kommit till er med ett tecken från er Herre. Frukta därför Gud och följ mig. Gud är min Herre och er Herre; det är därför Honom ni skall dyrka! Detta är en rak väg." » Sura 3, 42-51

Den Upphöjde nämner att änglarna förkunnade åt Maryam det glada budskapet om Allahs utvalande av henne, bland alla hennes tids världars kvinnor, i det att Han hade valt henne till att föda en son av henne, utan fader, som under sin späda barndom skulle kalla dem att dyrka Allah ensam utan delare och likaså i mognadens ålder, vilket antyder att han skulle nå mogen ålder och kalla till Allah under den. Och hon befalldes att mången gång dyrka, hengiva sig, kasta sig ned och böja sig, för att vara värdig denna ädelhet och tacka för denna förunnelse. Hon stod i bönen till dess hennes fötter svullnade, och må Allah förbarmar sig över henne och över hennes moder och hennes fader. O Maryam, sannerligen har Allah utvalt dig, det vill säga utvällt och föredragit dig. Och renat dig, det vill säga från laster, och gett dig de sköna egenskaperna.

Och utvalt dig över världarnas kvinnor: detta kan syfta på hennes tids världar, såsom i: jag har utvällt dig över folken, och Hans ord om Israels barn: och Vi utvalde dem visst, med vetande, över världarna. Det är bekant att Ibrahim är bättre än Musa och att Muhammed är bättre än dem båda, och likaså är denna gemenskap bättre än alla gemenskaper som föregick den, mer talrik, mer vetande och av gärningar fruktbarare än Israels barn och de andra. Och utvalt dig över världarnas kvinnor: dess allmänhet är bevarad; hon vore alltså världens bästa kvinna, av dem som var före henne och dem som kom efter henne, därför att, om hon var profetissa, enligt den som hävdar hennes profetiska värdighet och Sakas, Isaks moder, och Musas moders, stödd på änglarnas tal och uppenbarelsen åt Musas moder, såsom påstår Ibn Hazm och andra, så är: och utvalt dig över världarnas kvinnor, eftersom ingen annan föredragits framför henne.

Och Allah vet bättre. Vad majoritetens uppfattning beträffar, såsom Abu al-Hasan al-Ash'ari och andra av sunnans folk och konsensus har återgivit, är den profetiska värdigheten förbehållen åt männen, och ingen profetissa finns bland kvinnorna; då är Maryams högsta grader: Messias ibn Maryam är inget annat än ett sändebud, och sändebud har passerat före honom, och hans moder var en sannfärdig. Enligt detta hindrar inget att hon är den bästa av de kända sannfärdiga, av dem som var före henne och dem som kommer efter henne. Och Allah vet bättre.

Hennes namn har kommit förknippat med Asiya bint Muzahim och med Khadija bint Khuwaylid och med Fatima bint Mohamed, må Allah godta dem.

Abd ar-Razzaq har återgivit åt oss: Ma'mar har underrättat oss: från Qatada: från Anas: Allahs sändebud sade: fyra kvinnor skola nog för dig bland världarnas kvinnor: Maryam bint Imran och Asiya, Faraos hustru, och Khadija bint Khuwaylid och Fatima bint Mohamed. Tirmidhi har återgivit den: från Abu Bakr ibn Zanjawayh: från Abd ar-Razzaq, och har äktat den.

Ibn Mardawayh har återgivit den i kedjan från Abd Allah ibn Abi Ja'far ar-Razi, och Ibn Asakir i kedjan från Tamim ibn Ziyad, båda från Abu Ja'far ar-Razi: från Thabit: från Anas: Allahs sändebud sade: världarnas bästa kvinnor är till antalet fyra: Maryam bint Imran och Asiya, Faraos hustru, och Khadija bint Khuwaylid och Fatima bint Mohamed, Allahs sändebud.

Abd ar-Razzaq har återgivit åt oss: Ma'mar har återgivit åt oss: från az-Zuhri: från Ibn al-Musayyib: Abu Hurayra återgav att Profeten sade: de bästa kvinnorna som bestego kamelerna är Qurayshs kvinnor: den ömmaste emot ett barn i dess späda barndom och den friaste åt en make med knappa tillgångar. Abu Hurayra sade: och Maryam besteg aldrig en kamel. Och Muslim har återgivit den i sin Sahih.

Zayd ibn al-Hubab har återgivit åt oss: Musa ibn Ali har berättat åt mig: jag har hört Abu Hurayra säga: Allahs sändebud sade: de bästa kvinnorna som bestego kamelerna är Qurayshs kvinnor: den ömmaste emot ett barn i dess späda barndom och den medlidande emot en make med knappa tillgångar. Abu Hurayra sade: och Allahs sändebud visste att Imrans dotter inte hade bestigit kamelerna. Han är ensam om att ha återgivit den så, och den är enligt Sahihs villkor. Och denna hadith har andra kedjor, efter Abu Hurayra.

Zuhayr har återgivit åt oss: Yunus ibn Mohamed har återgivit åt oss: Dawud ibn Abi al-Furat har återgivit åt oss: från 'Ilba ibn Ahmar: från Ikrima: från Ibn 'Abbas: angående: på jorden finns fyra drag: han sade: veten ni vad det är? Allah och Hans sändebud vet det bäst: Paradisets folks bästa kvinnor: Khadija bint Khuwaylid och Fatima bint Mohamed och Maryam bint Imran och Asiya bint Muzahim, Faraos hustru. Och an-Nasai har återgivit den i flera kedjor, från Dawud ibn Abi al-Furat.

Ibn Asakir har återgivit den i kedjan från Abu Bakr Abd Allah ibn Abi Dawud Sulayman ibn al-Ash'ath: Yahya ibn Hatim al-Askari har återgivit åt oss: Bishr ibn Mihran ibn Hamdan har underrättat oss: Muhammad ibn Dinan har återgivit åt oss: från Dawud ibn Abi Hind: från ach-Cha'bi: från Jabir ibn Abd Allah: Allahs sändebud sade: fyra av dem skola nog för dig: Fatima bint Mohamed och Khadija bint Khuwaylid och Asiya bint Muzahim och Maryam bint Imran.

Abu al-Qasim al-Baghawi sade: Wahb ibn Baqiyya har återgivit åt oss: Khalid ibn Abd Allah al-Wasiti har återgivit åt oss: från Muhammad ibn Amr: från Abu Salama: minns du när du lät dig vila mot Allahs sändebud och grät och sedan log? Han underrättade mig att han skulle dö av denna sjukdom, och jag grät; sedan lät jag mig vila mot honom och han underrättade mig att jag vore den första av de hans att honom följa, och att jag vore Paradisets folks kvinnors husmor, utom Maryam bint Imran, och jag log. Och denna hadiths ursprung finns i Sahih, och denna kedja är enligt Muslims villkor; däri ligger att de två omnämnda är de bästa av de fyra.

Likaså hadithen som imam Ahmad har återgivit: Uthman ibn Mohamed har återgivit åt oss: Jarir har återgivit åt oss: från Yazid, som är Ibn Abi Ziyad: från Abd ar-Rahman ibn Abi Nu'm: Allahs sändebud sade: Fatima är Paradisets folks kvinnors husmor, utom Maryam bint Imran. God kedja, äktad av Tirmidhi, men de har inte återgivit den, och det har återgivits en närliggande betydelse av hadithen från Ali ibn Abi Talib, men dess kedja rymmer en svaghet.

Ämnet är att detta antyder att Maryam och Fatima är de bästa av dessa fyra, och uteslutningen kan betyda att Maryam är bättre än Fatima eller att de är jämlika i förtjänst; men det har nått en hadith som, om den är äkta, fastställer den första möjligheten. Abu al-Hasan ibn al-Farra', Abu Ghalib och Abu Abd Allah, al-Bannas båda söner, har underrättat oss: Abu Ja'far ibn al-Muslima har underrättat oss: Abu Tahir al-Mukhallis har underrättat oss: Ahmad ibn Sulayman har återgivit åt oss: az-Zubayr, som är Ibn Bakkar, har återgivit åt oss: Muhammad ibn al-Hasan har återgivit åt oss: från Abd al-Aziz ibn Mohamed: från Musa ibn Uqba: från Kurayb: Allahs sändebud sade: Paradisets folks kvinnors husmor är Maryam bint Imran, sedan Fatima, sedan Khadija, sedan Asiya, Faraos hustru.

Om denna text bevaras med « sedan » har Abu Hatim ar-Razi också återgivit den: från Dawud al-Ja'fari: från Abd al-Aziz ibn Mohamed, som är ad-Darawardi: från Ibrahim ibn Uqba: från Kurayb: från Ibn 'Abbas, uppstigen till Profeten, med omnämnandet av namnen med ett « och » av samordning och inte med ett « sedan » av ordning, och dess kedja och dess text skiljer sig alltså från honom. Och Allah vet bättre.

Vad den hadith beträffar som Ibn Mardawayh har återgivit, i hadithen från Shu'ba: från Mu'awiya ibn Qurra: från hans far: Allahs sändebud sade: många män har nått fullkomligheten, men endast tre kvinnor har nått den: Maryam bint Imran och Asiya, Faraos hustru, och Khadija bint Khuwaylid, och Aishas förtjänst över kvinnorna är såsom tharidens förtjänst över all annan föda.

Likaså hadithen som Gruppen har återgivit, utom Abu Dawud, i flera kedjor: från Shu'ba: från Amr ibn Murra: från Murra al-Hamdani: från Abu Musa al-Ash'ari: Allahs sändebud sade: många män har nått fullkomligheten, men endast Asiya, Faraos hustru, och Maryam bint Imran har nått den, och Aishas förtjänst över kvinnorna är såsom tharidens förtjänst över all annan föda. Det är en äktad hadith som du ser; de båda shejkerna har kommit överens om att återge den, och dess text kräver att inskränka kvinnornas fullkomlighet till Maryam och Asiya, men kanske syftade det på deras tid, eftersom var och en av de två fostrade en profet i hans späda barndom: Asiya fostrade Musa, den som Allah talade med, och Maryam fostrade sin son, Allahs tjänare och Hans sändebud; detta utesluter alltså inte de andras fullkomlighet i denna gemenskap, såsom Khadija och Fatima: Khadija tjänade Allahs sändebud femton år före profetiska uppdraget och mer än tio år efter det, och hon var för honom en sanningsminister genom sin person och sin förmögenhet, och Allah godtog henne.

Vad Fatima, Allahs sändebuds dotter, beträffar utmärktes hon av en ytterligare förtjänst över hennes systrar, därför att hon drabbades av Allahs sändebuds död, medan resten av hennes systrar dog under hans livstid. Vad Aisha beträffar: hon var den mest älskade av Allahs sändebuds hustrur, och han gifte sig inte med någon oskuld annat än henne, och det är inte känt bland denna gemenskaps andra kvinnor, inte ens annorstädes, någon mer vetande eller mer klarsynt än hon; Allah blev vred för hennes skull när lögnens folk sade vad de sade, och Han uppenbarade hennes renhet från de sju himlarna. Och hon levde efter Allahs sändebud nära femtio år, förmedlande Koranen och sunnan från honom, avgivande rättsliga utlåtanden åt muslimerna och försonande delade människor; hon är de troendes mödrars ädelaste, inbegripet Khadija bint Khuwaylid, döttrarnas och sönernas moder, enligt en grupp äldre och senare lärda, men bäst är att stanna emellan de två.

Och: Aishas förtjänst över kvinnorna är såsom tharidens förtjänst över all annan föda kan vara allmänt i förhållande till de nämnda kvinnorna och de andra, och kan vara allmänt i förhållande till det som är utanför de nämnda kvinnorna. Och Allah vet bättre.

Ämnet här är omnämnandet av det som rör Maryam bint Imran: Allah har renat henne och utvällt henne över hennes tids världars kvinnor, och det är möjligt att hennes företräde är allmänt över alla kvinnor, såsom vi har framfört. Det har nått i en hadith att hon skulle vara, hon och Asiya bint Muzahim, bland Profetens hustrur i Paradiset. Vi har nämnt i tafsiren angående: av hustrur och av barn: hustrun är Asiya, och av barn Maryam bint Imran. Och vi har nämnt det vid slutet av sura at-Tahrim. Och Allah vet bättre.

Abd Allah ibn Najiya har återgivit åt oss: Muhammad ibn Sa'd al-Awfi har återgivit åt oss: vår far har återgivit åt oss: vår farbror al-Husayn har återgivit åt oss: Yunus ibn Nufay' har återgivit åt oss: från Sa'd ibn Junada, som är al-Awfi: Allahs sändebud sade: sannerligen har Allah gift mig i Paradiset med Maryam bint Imran och Faraos hustru och Musas syster.

Ibrahim ibn 'Ar'ara har återgivit åt oss: Abd an-Nur ibn Abd Allah har återgivit åt oss: Yunus ibn Shu'ayb har återgivit åt oss: Allahs sändebud sade: vet du att Allah har gift mig med Maryam bint Imran och Asiya bint Muzahim och Kalthum, Musas syster? Ibn Ja'far al-'Uqayli har återgivit den i hadithen från Abd an-Nur, och han sade: skynda dig, o Allahs sändebud. Och denna hadith är inte bevarad.

Muhammad ibn al-Hasan har berättat åt mig: från Ya'la ibn al-Mughira: från Ibn Abi Dawud: Allahs sändebud gick in hos Khadija under hennes sjukdom som förorsakade hennes död: vilken svaghet jag ser hos dig, o Khadija, och Allah kan lägga i svagheten mycket gott; vet du inte att Allah har gift mig med dig i Paradiset, o Khadija, med Maryam bint Imran och Kalthum, Musas syster, och Asiya, Faraos hustru? Har Han gjort detta åt dig, o Allahs sändebud? Ja, sade hon, med lättnaden och sönerna. Ibn Asakir har återgivit, i hadithen från Muhammad ibn Zakariyya al-Ghallabi: al-Abbas ibn Bakkar har återgivit åt oss: Abu Bakr al-Hudhali har återgivit åt oss: från Ikrima: från Ibn 'Abbas: Allahs sändebud gick in hos Khadija i dödsagon: o Khadija, när du möter dina prövningar, förmedla dem min hälsning. O Allahs sändebud, har du gifvit dig före mig? Nej, men Allah har gift mig med Maryam bint Imran och Asiya bint Muzahim och Kalthum, Musas syster.

Ibn Asakir har återgivit, i kedjan från Suwayd ibn Sa'id: Muhammad ibn Salih ibn Omar har återgivit åt oss: från ad-Dahhak och Mujahid: Jibril steg ned till Allahs sändebud med det han var utsänd med, och han satte sig i samtal med Allahs sändebud, när Khadija passerade: vem är denna, o Muhammed? Det är en sannfärdig av min gemenskap. Jibril sade: jag har hos mig, åt henne, ett budskap från Herren, att Han hälsar henne och förkunnar henne det glada budskapet om ett hus i Paradiset av qasab, fjärmad från elden, utan nöd och utan tumult; Allah är Hälsningen, och från Honom kommer hälsningen, och hälsningen över er båda, och Allahs barmhärtighet och Hans välsignelser. O Allahs sändebud, vad är detta hus av qasab?

En ihålig pärla, emellan Maryam bint Imrans hus och Asiya bint Muzahims hus, och de båda är mina hustrur på uppståndelsens dag. Ursprunget till hälsningen riktad till Khadija ifrån Allah och till meddelandet åt henne om ett hus i Paradiset av qasab utan tumult eller nöd finns i Sahih, men denna berättelse med dessa tillägg är mycket märklig, och alla dessa hadither har kedjor som förtjänar undersökning.

Ibn Asakir har återgivit, i hadithen från Abu Zur'a ad-Dimashqi: Abd Allah ibn Salih har återgivit åt oss: Mu'awiya har återgivit åt mig: från Safwan ibn Amr: från Khalid ibn Ma'dan: från Ka'b al-Ahbar: Mu'awiya frågade honom om klippan; han menade Bayt al-Maqdis klippa: klippan står på en palm, och palmen står på en flod av Paradisets floder, och under palmen finns Maryam bint Imran och Asiya bint Muzahim, som väva Paradisets folks rep till dess Uppståndelsen reser sig. Sedan återgav han den i kedjan från Ismael ibn Ayyash: från Tha'laba ibn Muslim: från Mas'ud: från Abd ar-Rahman: från Khalid ibn Ma'dan: från Ubada ibn as-Samit, från Profeten, i en liknande berättelse. Och denna berättelse är klanderfärdig på detta sätt, den är till och med förfalskad.

Abu Zur'a återgav den sedan: från Abd Allah ibn Salih: från Mu'awiya: från Mas'ud ibn Abd ar-Rahman: från Ibn 'A'idh: Mu'awiya frågade Ka'b om Bayt al-Maqdis klippa, och han beskrev den. Att detta yttrande vore av Ka'b al-Ahbar är sannolikare, och detta yttrande av Ka'b al-Ahbar möter du bara bland de israelitiska berättelserna, varav en del är tillverkad lögn, smidd av vissa av deras villolärare eller okunniga, och denna hör till dem. Och Allah vet bättre.

Tjänarens och sändebudet Isa ibn Maryams, den rena, födelse.

« OCH MINNS [vad] denna Skrift [har att säga om] Maria. Hon drog sig ifrån de sina till ett [avskilt] rum i öster och lät dem förstå att hon ville vara i ostördhet genom [att anbringa] ett förhänge. Och Vi sände till henne Vår ingivelses ängel som uppenbarade sig för henne i en välskapad mans skepnad. Då ropade hon: "Jag ber om den Nåderikes beskydd mot dig! [Kom inte nära mig] om du fruktar Gud!" [Ängeln] sade: ”Jag är ingenting annat än en budbärare från din Herre [med hälsningen:] 'Jag skall skänka dig en son, ren och rättfärdig.'”

Hon sade: "Hur skulle jag, som ingen man har rört, kunna få en son? Jag har aldrig fört ett lösaktigt liv!" [Ängeln] svarade: ”Det skall bli [som jag har sagt]. Din Herre säger: 'Detta är lätt för Mig och [det sker] för att han skall bli ett tecken för människorna och [en symbol för] Vår nåd. Så har [Vi] beslutat!'” Och hon blev havande och drog sig undan med sin börda till en avlägsen trakt. Och [när hennes tid var inne] drev henne födslovåndorna [att ta stöd] mot en palmstam och hon utbrast: "Ack om jag hade fått dö och överlämnas åt glömskan innan detta [skedde]!"

Då [hörde hon någon] som ropade nedifrån [palmens rot]: "Sörj inte! Din Herre har låtit en bäck rinna upp under dina [fötter]; och ruska på palmstammen så skall mogna och saftiga dadlar falla ner omkring dig. Ät och drick och var vid gott mod! Och om du skulle bli varse en mänsklig varelse, låt honom då veta att du har avlagt ett löfte till den Nåderike att avhålla dig [från tal], och att du därför i dag inte skall tala till någon människa." I sinom tid återvände hon till de sina med barnet på armen. Då sade de: "Maria, du har gjort något oerhört!

Du Arons syster! Din fader var inte en dålig människa och din moder var inte en lösaktig slampa!" Då pekade hon på barnet. [Men] de svarade: "Hur skulle vi kunna tala till ett spädbarn [som ligger] i sin linda?" [Då talade] han [till dem]: "Jag är Guds tjänare. Han har gett mig uppenbarelsen och kallat mig till profet; Han har välsignat mig, var jag än befinner mig, och befallt mig att så länge jag lever förrätta bönen och ta mig an de fattiga och att älska min moder och visa henne aktning - och Han har inte gjort mig till en eländig tyrann.

[Guds] fred var med mig den dag jag föddes och skall vara med mig den dag jag dör och den dag då jag skall uppväckas från de döda." DETTA ÄR med sanna ord Jesus, Marias son, om vars [natur] de tvistar. Guds [majestät] förbjuder att Han skulle ha en son; stor är Han i Sin härlighet! När Han beslutar att något skall vara, säger Han endast till det: "Var!" - och det är. Och [Jesus själv sade:] "Gud är min Herre och er Herre - Honom skall ni dyrka! Detta är en rak väg."

Men de sekter [som uppstod genom splittringen bland efterföljarna av äldre uppenbarelser] är sinsemellan oense [om Jesus]. Varna dem som förnekade sanningen! En olycksdiger Dag kommer de att få bevittna fruktansvärda ting! » Sura 19, 16-37

Den Upphöjde nämnde denna berättelse efter Zakariyas berättelse, som är som dess inledning och föregående ansats, likaså som Han nämnde den i sura Al 'Imran genom att binda dem i samma sammanhang, och såsom Han har sagt i sura al-Anbiya:

« OCH [MINNS] Sakarias, som ropade till sin Herre: "Herre! Låt mig inte [dö] barnlös! Men [om Du inte skänker mig en arvinge vet jag att] Du är den bäste Arvtagaren!" Och Vi bönhörde honom och skänkte honom [sonen] Johannes - Vi gjorde nämligen hans hustru fruktsam. - De var alltid beredda att göra gott och ödmjukade sig inför Oss med hopp och fruktan och visade stor undergivenhet. OCH [MINNS] henne som bevarade sin jungfrudom. Vi andades in i henne något av Vår ande och Vi gjorde henne och hennes son till ett tecken för alla folk. » Sura 21, 89-91

Det har redan sagts att Maryam, sedan hennes moder hade helgat henne, tjänade det Heliga Huset och att hennes förmyndare var maken åt hennes syster, eller åt hennes moster, denna tids profet Zakariya, och att han hade förbehållit henne en helgedom, nämligen moskens förnäma plats som ingen gick in i utom honom och hon, utan hans tillstånd, och att hon, då hon kommit i åldern, ägnade sig åt tillbedjan och att det inte fanns på den tiden hennes like i tillbedjans former, och att det framträdde hos henne stånd som Zakariya avundades henne, och att änglarna förkunnade henne Allahs utvalande av henne och att Han skulle förunna henne en ren son, som vore en förnäm, ren och hedrad profet, understödd av undertecknen. Hon förvånades alltså över en sons födelse utan fader, därför att hon inte hade någon make och inte var av dem som gifta sig. Änglarna underrättade henne alltså att Allah är kapabel till vad Han vill: var, och den är.

Hon böjde sig alltså inför detta, återvände till Allah, underkastade sig Hans befallning och förstod att där fanns åt henne en stor prövning, därför att folken skulle tala om henne på grund av detta utan att känna sakens verklighet och utan att se annat än tingens utseende, utan eftertanke och förstånd. Hon gick inte ut från moskén annat än vid hennes regel eller för ett nödvändigt behov, att hämta vatten eller finna föda. En dag gick hon ut för någon av sina sysslor och drog sig tillbaka, det vill säga isolerade sig ensam, öster om al-Aqsa moskén, när Allah sände henne den trovärdiga anden, som framträdde för henne i gestalt av en fullkomligt formad människa. När hon såg honom sade hon: jag söker den Nådiges skydd emot dig, om du fruktar Allah.

Abu al-'Aliya sade: hon visste att den gudsfruktande mannen är den som vet behärska sig. Och detta motbevisar den uppfattning som hävdade att det bland Israels barn fanns en syndig man, känd för sin syndighet, kallad Taqi, ty det är ett falskt ord, utan bevis, och till de ringaste orden. Jag är bara din Herres sändebud: jag är inte en människa, utan en ängel som Allah har sänt mig åt dig, för att ge dig en ren son, det vill säga ett rent barn. Hur skulle jag ha en son, eller hur skulle mig födas ett barn, medan jag inte har någon make och inte är av dem som begår den skamliga gärningen?

Ängeln svarade hennes förvåning över en sons födelse av henne i detta stånd: så har din Herre sagt, det vill säga Han har lovat att Han skall skapa av dig en son, medan du inte är gift och inte skall vara av dem som bedriva utsvävning, och det är lätt för Honom och lättillgängligt hos Honom: Han är kapabel till vad Han vill. Och för att göra honom till ett tecken åt folken, det vill säga och för att göra hans skapelse i detta stånd till ett bevis för Vår makts fullkomlighet över skapelsernas slagen; ty den Upphöjde skapade Adam utan han och hon och skapade Hawwa av en han utan hon och skapade Isa av en hon utan han och skapade skapelsernas rest av han och hon. Och en barmhärtighet ifrån oss, det vill säga genom honom förbarmar Vi oss över tjänarna, i det att han skall kalla dem till Allah under sin späda barndom och sin mogen ålder, i sin barndom och mognad, genom att mana dem att viga åt Allah ensam dyrkan utan delare och förklara honom ren från varje delare, barn, medtävlare, motsägare och jämlike.

Och det var en beslutad sak; detta kan vara Jibrils tals slut med henne, det vill säga att det är en sak Allah har beslutat, oåterkallelig, förutbestämd och fastställd. Det är betydelsen av Muhammad ibn Ishaqs ord, som Ibn Jarir har valt och som ingen annan har återgivit. Och Allah vet bättre.

Och det var en beslutad sak är en anspelning på Jibrils inblåsning i henne, om Maryam bint Imran, den som bevarade sin kyskhet: Vi inblåste i henne av Vår ande. Mer än en av de äldre har nämnt att Jibril blåste in genom hennes klänningsöppning, och inblåsningen steg ned mot hennes kön, och hon blev genast havande, såsom kvinnan blir havande vid förenandet med sin man.

Vad den som sagt att han blåste i hennes mun, eller att den som talade till henne vore anden som trängde in i henne genom hennes mun, beträffar: detta ord motsäger det som förstås av denna berättelses sammanhang i dess förekomster i Koranen, ty detta sammanhang antyder att den som sändes till henne är en ängel bland änglarna, nämligen Jibril, och att han bara blåste i henne, och ängeln vände inte sitt ansikte mot hennes kön, utan blåste i hennes klänningsöppning, och inblåsningen steg ned till hennes kön och smög sig därit: Vi inblåste i henne av Vår ande antyder att inblåsningen trängde därit, inte i hennes mun, såsom återgivits från Ubayy ibn Ka'b, inte i hennes bröst, såsom återgivits av as-Suddi, med hans kedja, från vissa av Följeslagen. Hon blev havande med honom alltså. Hon blev havande med sin son och drog sig tillbaka med honom på en fjärmad plats. Det beror på att Maryam, när hon blev havande, besväras av havandeskapet och visste att många människor skulle säga ord om henne.

Mer än en av de äldre, bland dem Wahb ibn Munabbih, har nämnt att när havandeskapets tecken framträdde på henne var den förste som märkte det en man av Israels barns andaktens män, Yusuf ibn Yaqub snickaren, som var kusin på modersidan, och han började starkt förvåna sig över det, på grund av vad han visste om henne: hennes gudsfruktan, hennes renhet och hennes tillbedjan, och han såg henne dock havande, utan make. En dag vände han till henne ordet i talet: o Maryam, kan det finnas utsäde utan säde? Ja. Och vem har skapat det första utsädet?

Kan det finnas ett träd utan vatten och utan regn? Ja. Och vem har skapat det första trädet? Kan det finnas ett barn utan han?

Ja, sannerligen skapade Allah Adam utan han och utan hon. Underrätta mig alltså om din berättelse. Allah har förkunnat mig det glada budskapet om ett ord ifrån Honom, vars namn är Messias, Isa ibn Maryam, ansedd i denna världen och i den andra, och av de närstående, och han skall tala till folken i vaggan och i mogen ålder och av de rättfärdiga. Och det återgivits en liknande berättelse om Zakariya: att han frågade henne och att hon svarade honom på samma sätt.

Och Allah vet bättre.

As-Suddi har nämnt, med hans kedja, från Följeslagen, att Maryam en dag gick in hos sin syster: vet du att jag är havande? Och jag känner också att jag är havande? Hon omfamnade henne: jag ser det som är i mitt livmoder kasta sig ned för det som är i ditt livmoder, kommet att bekräfta ett ord ifrån Allah. Och betydelsen av nedkastningen här är ödmjukheten och vördnaden, såsom nedkastningen vid hälsningens möte, såsom det var i de som föregick oss lag och såsom Allah befallde änglarna att kasta sig ned för Adam.

Malik har sagt: det har nått mig att Isa ibn Maryam och Yahya ibn Zakariya var kusiner genom deras mödrar och att deras båda havandeskap var samtidiga: jag ser det som är i mitt livmoder kasta sig ned för det som är i ditt livmoder. Jag ser detta som Isas företräde, därför att Allah den Upphöjde lät honom uppväcka de döda och bota den blinda från födseln och den spetalska. Återgivit av Ibn Abi Hatim. Maryam sade: när jag var ensam talade han till mig och samtalade med mig, och när jag var bland folken prisade han Allah i mitt livmoder.

Sedan framstår att hon bar honom nio månader, såsom kvinnorna bär och föder till sin havandeskaps fulla tid; ty vore det annorlunda, skulle det ha nämnts. Och det återgivits av Ibn 'Abbas och 'Ikrima att hon bar honom åtta månader. Det har sagts: hon gjorde inte annat än blev havande och födde; hon bar honom nio timmar. Hon blev alltså havande med honom och drog sig tillbaka med honom på en fjärmad plats; förlossningssmärta gripo henne vid palmmens stam.

Det riktiga är att varje sak följs av det som räcker åt den, såsom i Hans ord: på morgonen blir jorden grön. Sedan skapade Vi sädjesdroppen till en blodpropp och gjorde av blodproppen en köttbit och gjorde av köttbiten ben och klädde benen med kött, och sedan frambringade Vi honom i en annan skapelse; välsignad vare Allah, den bäste av skapare. Och det är bekant att det emellan varje stånd är fyrtio dagar, såsom är fastställt i den hadith det råder konsensus om.

Sedan spreds hennes historia, och spreds bland Israels barn att hon var havande, och inget hus fick lika många besök som Zakariyas hus. Och vissa villolärare anklagade henne för Yusuf, som dyrkade med henne i moskén. Maryam gömde sig för dem, fjärmade sig från dem och drog sig tillbaka på en fjärmad plats. Förlossningssmärta gripo henne vid palmmens stam, det vill säga att smärtorna ledde henne och tvingade henne mot palmmens stam; och denna stam är, enligt hadithen som an-Nasai har återgivit med en oklanderlig kedja, efter Anas, uppstigen till Profeten, och som al-Bayhaqi har återgivit med en kedja han äktade, efter Shaddad ibn Aws, likaledes uppstigen: det är Bayt Lahm, på vilket vissa av Rumens kungar sedan byggde, såsom vi skall nämna, den oerhörda byggnad som man ser.

Hon sade: ve mig, om jag dog före detta och vore i glömskan, alldeles bortglömd; däri finns ett bevis för tillåtligheten att önska döden i prövningarnas stund, därför att hon visste att folken skulle anklaga henne och inte tro henne, utan snarare kalla henne lögnare när hon skulle komma till dem med ett barn i famnen, medan hon var bland dem en av de fromma andaktens kvinnorna, bosättningar i moskén, fäst vid den, i andaktens tillbakadragenhet i dess sköte, kommande från profetiska uppdragets och gudsfruktanens hus, utan någon anmärkning. Då kallade han henne underifrån henne: sörj inte. Om den som kallade henne underifrån, från den ringaste platsen, finns det två uppfattningar; den ena av dem är att det är Jibril, och det är al-'Awfis uppfattning, efter Ibn 'Abbas. Och Isa talade inte annat än inför folken.

Likt har sagt Sa'id ibn Jubayr och Amr ibn Maymun och ad-Dahhak och as-Suddi och Qatada, och sagt Mujahid och al-Hasan och Ibn Zayd och Sa'id ibn Jubayr: det är hennes son Isa. Och Ibn Jarir har valt det. Sörj inte: din Herre har lagt under dig en bäck.

Det har sagts att det är floden, och det är vad majoriteten riktas mot; det har nått en hadith därom återgiven av at-Tabarani, men den är svag, och Ibn Jarir har valt det, och det är det riktiga. Och det återgivits av al-Hasan och ar-Rabi ibn Anas och Ibn Aslam och andra att det är hennes son. Och skaka åt dig palmmens stam; färsk mogna dadlar skola falla över dig. Han nämnde födan och drycken: ät alltså och drick och gläd ditt öga.

Sedan har det sagts att palmmens stam var torr, och det vore en fruktbärande palm. Och Allah vet bättre. Och det är möjligt att det vore en palm men att den inte vore fruktbärande i det ögonblicket, därför att hans födelse skedde på vintern, som inte är frukternas säsong, och detta kan förstås av den Upphöjdes ord: färsk mogna dadlar skall falla över dig. Amr ibn Maymun har sagt: inget är bättre åt barnsburar än färska dadlar och dadlar.

Sedan lästes detta ord.

Ali ibn al-Husayn har återgivit åt oss: Shayban har återgivit åt oss: Masrur ibn Sa'id at-Tamimi har återgivit åt oss: Abd ar-Rahman ibn Amr al-Awza'i har återgivit åt oss: från Urwa ibn Ruwaym: från Ali ibn Abi Talib: Allahs sändebud sade: hedra er moster, palmen, ty den skapades av leran av vilken Adam skapades. Han sade också: mata era barnsburar av färska dadlar, och om det inte finns färska dadlar, då dadlar, och det finns inget träd ädlare hos Allah än det under vilket Maryam bint Imran steg ned. Likt har Abu Ya'la återgivit det i sin Musnad: från Shayban ibn Farrukh: från Masruq ibn Sa'id: Masrur ibn Sa'id at-Tamimi. Ibn 'Adi har återgivit denna hadith från honom, från al-Awza'i, och han är känd för klanderfärda hadither, och jag har inte hört talas om honom annat än i denna hadith: han återger från al-Awza'i de många taqyerna som det inte är tillåtet att åkalla.

Följaktligen: och om du ser någon människa, säg: jag har avgivit den Nådiges fastan; jag skall i dag inte tala till någon människa, det tillhör den som kallade henne underifrån hennes tals slut. Ät alltså och drick och gläd ditt öga, och om du ser någon människa, det vill säga om du ser någon av folken, säg till honom: jag har avgivit den Nådiges fastan, det vill säga en tystnad, och deras lags fasta innefattade avhållsamhet från tal och föda; det är Qatadas och as-Suddis och Ibn Aslams uppfattning. Jag skall i dag inte tala till någon människa; vad vår lag beträffar är det klandervärt för den som fastar att förbliva tyst en hel dag.

Hon kom alltså till sitt folk och bar honom. De sade: o Maryam, du har kommit med något avskyvärt. O Haruns syster: din fader var inte en ond man, och din moder var inte en tös. Många av de äldre, som återger Skriftens folk, har nämnt att när de märkte hennes frånvaro bland dem gick de ut för att söka henne och passerade framför hennes plats med ljusen runt omkring henne, och när de mötte henne och fann hos henne hennes barn: o Maryam, du har kommit med något avskyvärt, det vill säga en stor och klanderfärdig sak. Och deras yttrande förtjänar undersökning, mer med hänsyn till att det är ord vars början motbevisar slutet, därför att Koranens sammanhangs tydlighet antyder att hon bar honom själv och kom till sitt folk bärande honom, och detta sedan hon rest sig från barnsbörd efter fyrtio dagar.

Ämnet är att när de såg henne bärande hos sig hennes barn sade de: o Maryam, du har kommit med något avskyvärt, och friya är den klanderfärdiga och stora gärningen bland gärningar och ord. O Haruns syster: det har sagts att de jämförde henne med en andaktens kvinna av deras tid som hon jämli tillbedjan, och som hette Harun; de jämförde henne med en ogudaktig man av deras tid kallad Harun, och det är Sa'id ibn Jubayrs uppfattning. De menade med Harun Musas broder och jämförde henne med honom i tillbedjan.

Muhammad ibn Ka'b al-Qurazi hade fel när han hävdade att hon var Musas och Haruns syster genom blodet, ty emellan dem finns långa epoker som inte ens de lärda mest okunnige kan förbise, vilket motbevisar detta ohyggliga ord, och det är som om Toran hade vilselett honom, i vilken det står att Maryam, Musas och Haruns syster, slog trumman den dag Allah räddade Musa och hans folk och dränkte Farao och hans folk; han trodde alltså att denna vore den, och det är av det mest falska och motsägelsefulla mot den äkta hadithen och mot Koranens text, såsom vi har fastställt utförligt i tafsiren; Allah tillhör lovet och förunnelsen. Det har nått den äkta hadithen som antyder att hon hade en broder kallad Harun, och ingenting i berättelsen om hennes födelse och hennes moders helgande antyder att hon inte skulle ha någon annan broder än honom. Och Allah vet bättre.

Abd Allah ibn Idris har återgivit åt oss: jag har hört min fader nämna den: från Simak: från Alqama ibn Wa'il: från al-Mughira ibn Shu'ba: Allahs sändebud sände mig: ni ser vad ni läser: o Haruns syster, och att Musa var långt före Isa med så och så mycket. Jag återvände alltså och förmedlade detta till Allahs sändebud, som sade: har du inte sagt åt dem att de namngivas efter de profeter och rättfärdiga som föregick dem? Likt har Muslim och an-Nasai och Tirmidhi återgivit den i hadithen från Abd Allah ibn Idris: en god och äktad, sällsynt hadith, som vi inte känner av någon annan än honom. Har du inte sagt åt dem att de namngivas efter sina rättfärdiga och sina profeter? Och Qatada och andra har nämnt att de ofta namngavs efter Harun: han närvarade vid vissa av deras begravningar och såg en stor skara människor kallade Harun: fyrtio tusen. Och Allah vet bättre.

O Haruns syster: och hadithen antyder att hon hade en broder genom blodet kallad Harun. Din fader var inte en ond man, och din moder var inte en tös, det vill säga du är inte av detta hus vars karaktär detta är, inte av deras släkte, varken din broder eller din moder eller din fader. De anklagade henne alltså för den stora skamlösheten och tillmätte henne olyckornas olycka. Ibn Jarir har nämnt i sin tafsir att de misstänkte Zakariya i detta och ville döda honom; han flydde framför dem, och de hann upp honom, ett träd öppnade sig åt honom och han gick in i det, och Iblis grep kanten på hans klädnad och de slets med den, såsom vi redan har sagt.

Bland hycklarna finns det som anklagade henne för moderskusinen Yusuf ibn Yaqub snickaren. När ställningen blev trång och fältet trångt och talet omöjligt, växte förtroendet till den Evige: vänd er till honom, tala till honom, ty edert svar är hos honom, och det ni söker av ord är hos honom. Hur skola vi tala till ett spädbarn i vaggan? Det vill säga hur skall du utysa oss genom att vända svaret emot ett spädbarn som inte förstår talet och som fortfarande är ett spädbarn i sin vaggan, som inte skiljer den rena från sin orenhet?

Det är från din del bara hån och ironi, förringelse och förakt, eftersom du inte svarar oss med ett artikulerat ord utan utysar oss genom att vända svaret emot den som var i vaggan, ett spädbarn. Då sade han: jag är Allahs tjänare; Han har givit mig Skriften och gjort mig till profet och gjort mig välsignad var jag än är och anbefallt mig bönen och allmosan så länge jag lever. Det är den första orden Isa ibn Maryam uttalade; den första sak han sade var: jag är Allahs tjänare. Han erkände inför sin Herre den Upphöjde tjänarskapet och att Allah är hans Herre; han förklarade alltså Allah ren från de orättvisas ord som påstår att han är Allahs son; han är Hans tjänare och Hans sändebud och Hans tjänarinnes son.

Sedan frikände han sin moder från det de okunniga tillmätte henne, genom att smäda henne och tillmäta henne otukt: Han gav mig Skriften och gjorde mig till profet, ty Allah ger ingen den profetiska värdigheten som är sådan som de påstår; må Allah förbanna dem och göra dem fula, och på grund av deras otro och deras ord om Maryam, en ohygglig anklagelse, att hon skulle ha blivit havande av otukt i regelstid; må Allah förbanna dem. Allah frikände alltså henne från detta och underrättade att hon var sannfärdig och gjorde av hennes son en utsänd profet, en av de fem stora med beslutsamhet. Och gjorde mig välsignad var jag än är, det är därför att var han än var kallade han till att dyrka Allah ensam utan delare och förklarade Hans härlighet från varje brist och felaktighet, delare och barn, högt upphöjd och hög helig vare Han.

Och anbefallt mig bönen och allmosan så länge jag lever: det är tjänarnas ämbete, att fullgöra den Eviges, den Lovvärdiges rätt, genom bönen och godhet emot skapelsen genom allmosan, som innefattar själarnas rening från laster och de överflödande egendomarnas rening genom gåva åt behövande av alla slag, gästfrihet åt gäster, utgifter åt hustrur, trälar, föräldrar och resten av lydnadarna och gudsfruktanens former. Och god emot min moder och gjorde mig inte en tyrann, olycklig, det vill säga och Han gjorde mig god son emot min moder, och det är därför att hennes rätt på honom bekräftades på grund av ensamheten på hennes sida, ty han har ingen fader utom henne. Härlighet alltså åt den som skapade skapelsen och formade henne och gav varje själ sin vägledning. Jag är inte hård inte grov, inget ord eller handling emot Allahs ordning och Hans lydnad skulle komma från mig.

Och fred över mig den dag jag föddes, den dag jag skall dö och den dag jag skall uppväckas levande; detta är de tre stunderna vars tal framskreds i Yahya ibn Zakariyas berättelse. Sedan, när den Upphöjde nämnde hans historia klart, redogjorde för hans sak, ljste den och utvecklade den: detta är Isa ibn Maryam, sanningens ord, om vilket de tvivlar. Det ankommer inte Allah att ge sig ett barn; härlighet vare Honom; när Han beslutar en sak, säger Han den bara: var, och den är, likaså som Han har sagt efter omnämnandet av hans historia: detta är, Vi läser för dig: tecken och av Vishetens fulla åminnelse.

Sannerligen är Allah min Herre och er Herre; dyrka Honom alltså; detta är en rät väg. Sedan delade sig partierna emellan sig; ve alltså åt dem som var otrogna åt åsynen av en förskräcklig dag. Det ankommer inte Allah att ge sig ett barn; härlighet vare Honom; när Han beslutar en sak, säger Han den bara: var, och den är, likaså som den Upphöjde har sagt efter omnämnandet av hans historia: detta är Isa ibn Maryam, Vi läser för dig med sanning.

« Inför Gud är Jesus till sin natur att likna vid Adam. Han skapade honom av jord och sade till honom: "Var!" och han är. [Det är] sanningen från din Herre; hys inte minsta tvivel om detta! Om någon vill tvista med dig om detta, sedan du tagit emot den kunskap som har kommit dig till del, säg då: "Låt oss kalla våra söner och era söner, våra kvinnor och era kvinnor, ja, låt oss alla samlas och ödmjukt be Gud att Han avkunnar Sin dom, och låt oss nedkalla Guds fördömelse över alla som ljuger." Ja, detta är sanningen - det finns ingen gud utom Gud, och Gud är förvisso den Allsmäktige, den Vise. » Sura 3, 59-62

Därför att när Najran sändebud kom, och den räknade sextio ryttare, av vilkas sak till fjorton, och allas sak till tre, som var deras förnäma och deras ledare: al-'Aqib och as-Sayyid och Abu Haritha ibn 'Alqama, började de tvista om Messias. Allah uppenbarade alltså sura Al 'Imran inledning i detta ämne, redogjorde för Messias sak och för hans skapelses början och hans moders skapelse före honom, och befallde Sitt sändebud att utmana dem till mubahala om de inte besvarade hans kall och inte följde honom. När de såg hans ögon och hans öron sjönk de ihop, avstod från mubahalan och vände sig mot samförstånd och fred. Deras talesman sade: o kristenhetens församling, ni vetar att Muhammed är en utsänd profet och att han har kommit åt er med er kamrats historias redogörelse, och ni vetar att inget folk någonsin har utmanat med förbannelsen en profet; den store av dem kvarstår och den lille föds inte, och där skall förgöring vare åt er om ni gör det.

Om ni alltså envist håller fast vid er religion och vid den ställning ni intar i er kamrats sak, överge då denne man och återvänd till edert land. De begärde detta av Allahs sändebud och bad honom att pålägga dem jizyan och sända med dem en betrodd man; han sände dem Abu Ubayda ibn al-Jarrah. Vi har redogjort för detta i Al 'Imran tafsir, och denna saks utveckling skall komma i denna buks profetiska sira, om Allah den Upphöjde vill; hos Honom är förtroendet.

Ämnet är att Allah den Upphöjde, när Han redogjorde för Messias sak: detta är Isa ibn Maryam, sanningens ord, om vilket de tvivlar, det vill säga att han är en tjänare skapad av en kvinna bland Allahs tjänare. Det ankommer inte Allah att ge sig ett barn; härlighet vare Honom; när Han beslutar en sak, säger Han den bara: var, och den är, det vill säga att inget får Honom att misslyckas och varken belastar Honom eller tröttar Honom: Han är den Kapable, den Handlande enligt vad Han vill; Hans befallning, när Han vill en sak, är bara att säga den: var, och den är. Och: omnämn i Skriften Musa; han var visst utvald och han var ett sändebud, en profet; detta tillhör Isa tal till dem i vaggans slut, och han underrättade dem att Allah är hans Herre och deras Herre, hans gudomlighet och deras gudomlighet, och att detta är den räta vägen.

Sedan delade sig partierna emellan sig; ve alltså åt dem som var otrogna åt åsynen av en förskräcklig dag, det vill säga att denna tids folk delade sig och dem som kom efter dem om hans sak: han är en Otrohetens barn. Och de envist de fastställde i sin otro och sin envishet: han är Allah. Han är Allahs son.

Han är Allahs tjänare och Hans sändebud och Hans tjänarinnes son, och Hans ord som Han kastade mot Maryam och en ande ifrån Honom. Dessa är de räddade, de lönade, de understödda och de hjälpta, och den som motsäger en enda av dessa egenskaper är av de otrogna, de orättvisa, de vilseleda och de okunniga, och den Evige, den Oerhörde, den Vise, den Allvetande har hotat dem: ve alltså åt dem som var otrogna åt åsynen av en förskräcklig dag.

Sadaqa ibn al-Fadl har återgivit åt oss: al-Walid har underrättat oss: al-Awza'i har återgivit åt oss: Umayr ibn Hani' har berättat åt mig: Junada ibn Abi Umayya har berättat åt mig: från Ubada ibn as-Samit som säger: den som vittnar att ingen gudomlighet finns utom Allah ensam utan delare och att Muhammed är Hans tjänare och Hans sändebud och att Isa är Allahs tjänare och Hans sändebud och Hans ord som Han kastade mot Maryam och en ande ifrån Honom, och att Paradiset är sanning och Elden är sanning, honom skall Allah låta gå in i Paradiset genom en av de åtta portar Han vill. Och Muslim har återgivit den: från Dawud ibn Rashid: från al-Walid: från Ibn Jabir, med denna text, och genom en annan kedja från al-Awza'i med denna text.

Allah den Upphöjde är ren från varje barn

« Och de säger: "Den Nåderike har [avlat] en son!" Ni har här yttrat något oerhört, något som skulle kunna spränga himlarna i stycken och få jorden att rämna och bergen att störta i djupet! Att [människor går så långt att] de tilldelar den Nåderike en son! Föreställningen att den Nåderike har [avlat] en son är oförenlig [med Hans gudomliga majestät]! Ingen av de varelser [som befolkar] himlarna och jorden kan nalkas den Nåderike annat än som [Hans] tjänare; Han vet deras antal - var och en är räknad - och var och en skall på Uppståndelsens dag stiga fram ensam inför Honom. » Sura 19, 88-95

Det blir klart att det Upphöjda inte ankommer barnet, ty Han är allttings skapare och dess ägare, och alltting är fattigt inför Honom, underkastat och förödmjukat hos Honom, och alla himlarnas och jordens invånare är Hans tjänare och Han är deras Herre; ingen gudomlighet finns utom Honom och ingen Herre utom Honom. Och de gjorde jinn till delare åt Allah medan Han skapade dem och smidde åt Honom söner och döttrar utan vetande; härlighet vare Honom, och må Han vara högt upphöjd över vad de beskriver. Himmelarnas och jordens skapare: hur skulle Han ha ett barn, medan Han inte har någon delare? Han har skapat allting och Han vet alltting. Sådan är Allah, er Herre; ingen gudomlighet finns utom Honom, alltings skapare; dyrka Honom alltså; Han är allttings förvaltare. Blikken kan inte nå Honom, medan Han når blikken; Han är den Subtila, den Underrättade.

Det blir klart att Han är allttings skapare, hur skulle Han ha ett barn? Och barnet kommer bara från två proportionsvisa varelser, och Allah den Upphöjde har ingen like, ingen jämlike, ingen jämlik och ingen delare; Han har alltså inget barn.

« SÄG: "Han är Gud - En, Gud, den Evige, den av skapelsen Oberoende, av vilken alla beror. Han har inte avlat och inte blivit avlad, och ingen finns som kan liknas vid Honom." » Sura 112, 1-4

Det är alltså fastställt att Han inte har någon like i Sitt väsen, inte i Sina egenskaper och inte i Sina gärningar, den Ogenomträngliga, nämligen Herren som har nått fullkomlighet i Sitt vetande, Sin vishet, Sin barmhärtighet och alla Sina egenskaper; Han har inte barnat och har inte barnats av något före Honom, och Han har ingen jämlik, ingen motsvarighet och ingen like; Han har alltså förnekat liken, jämliken och motsvarigheten, och det är på så sätt uteslutet att Han har ett barn, eftersom barnet bara kommer från två jämlika eller närstående varelser, och må Allah vara högt över detta, högt upphöjd.

Och Han är hög helig. O Skriftens folk, överskrid inte gränserna i er religion och säg om Allah annat än sanningen. Messias, Isa ibn Maryam, är bara Allahs sändebud och Hans ord som Han kastade mot Maryam och en ande ifrån Honom; tro alltså på Allah och Hans sändebud och säg inte: tre; upphör, det vore bättre åt er; Allah är bara en enda gudomlighet; härlighet vare Honom, att Han skulle ha ett barn! Honom tillhör det som är i himlarna och det som är på jorden, och Allah är nog som förläning.

« Kristus har inte hållit sig för god att vara Guds tjänare, inte heller änglarna som har sin plats i Hans närhet. [På den Yttersta dagen] skall Han inför Sig samla dem vars högmod hindrade dem att tjäna Gud. Då skall Han ge dem som hade tron och levde rättskaffens deras fulla lön och i Sin nåd ge dem mer, men de högmodiga skall Han låta utstå ett plågsamt straff och de skall varken finna beskyddare eller hjälpare vid sidan av Gud. » Sura 4, 172-173

Den Upphöjde förbjuder Skriftens folk och dem som liknar dem överdriften och smickrandet i religionen, som är gränsens överskridande; de kristna, må Allah förbanna dem, har gjort överdrift och smickrande i Messias sak till att överskrida gränsen: det åvilade dem att tro att han är Allahs tjänare och Hans sändebud och Hans rena, kyska tjänarinnes son som bevarade sin kyskhet; Allah sände alltså ängeln Jibril till henne, som blåste i henne, på Allahs befallning, en inblåsning av vilken hon blev havande med sin son Isa, och det som nådde henne av ängeln är anden, tillerkänd Allah med en tillerkännelse av ära och adel, och den är skapad bland Allah den Upphöjdes skapelser, såsom Allahs hus och Allahs kamelsto och Allahs tjänare.

Allahs ande tillerkändes honom i ära och adel, och Isa namngavs efter den, därför att han var genom den, utan fader, och den är också ordet varmed han skapades och tack vare vilken han tillkom: sannerligen är Isas liknelse hos Allah lik Adams; Han skapade honom av stoft och sade sedan till honom: var, och han var. Och: de sade: Allah har gett sig ett barn; härlighet vare Honom; snarare, Honom tillhör det som är i himlarna och på jorden, alla är Honom hängivna. Himmelarnas och jordens skapare, och när Han beslutar en sak, säger Han den bara: var, och den är. Och judarna sade: Uzayr är Allahs son, och de kristna sade: Messias är Allahs son; det är deras ord med deras munnar, de efterapa dem som var otrogna före dems ord; må Allah bekämpa dem, hur förblindade de är.

Den Upphöjde underrättade att judarna och de kristna, över dem Allahs förbannelse, var och en av de båda grupperna påstod om Allah en övermod och hävdade att Han har ett barn, må Allah vara högt upphöjd över vad de säger, högt upphöjd, och underrättade att de inte har någon grund i vad de påstår eller i vad de improviserar, annat än det blotta ordet och efterapandet av dem som föregick dem till detta vilseledande ord; deras hjärtan liknar varandra. Vad filosoferna beträffar, må Allah förbanna dem, hävdade de att det första intellektet utgår från den nödvändiga existensen, som de kallar orsakernas orsak och det första principen, och att av det första intellektet utgår ett andra intellekt och en själ och en sfär, och sedan av det andra likaledes, till dess intellekten når tio, själarna nio och sfärerna nio, enligt falska betraktelser de nämnde och pömsiga val de framförde, och för att utveckla talet med dem och visa deras okunnighet och svagheten av deras förstånd finns det en annan plats.

Och likaså vissa grupper av arabernas delare: de hävdade, av sin okunnighet, att änglarna är Allahs döttrar och att Han hade bundit sig i äktenskap med jinnens kvinnor och att änglarna föddes av dem båda, må Allah vara högt upphöjd över vad de säger. Och de gjorde änglarna, som är den Nådiges tjänare, till honor; de var närvarande vid deras skapelse; deras vittnesbörd skall skrivas och de skola förhöras.

Och: de sade: den Nådige har gett sig ett barn; härlighet vare Honom; snarare är de förnäma tjänare; de föregår inte Hans ord och handlar enligt Hans befallning. Han vet vad som är framför dem och bakom dem, och de gör förbön för ingen annat än den Han godtar, och de bävar av Hans fruktan. Och den som av dem säger: jag är en gudomlighet utom Honom, honom lönar Vi med Gehenna; så lönar Vi de orättvisa. Och den Upphöjde har sagt i sura al-Kahfs inledning: lov vare Allah, som lät åt Sin tjänare Boken komma ned och inte gjorde den krokig, stadig, för att varna ifrån Honom en hård häftighet och förkunna de troende som gör goda gärningar det glada budskapet att det finns åt dem en skön lön, där de skall förbliva evinnligen, och för att varna dem som sade: Allah har gett sig ett barn; de har i ämnet ingen vetskap, inte de och inte deras fäder; vilket oerhört ord som kommer ur deras munnar; de säger bara lögn.

De sade: Allah har gett sig ett barn; härlighet vare Honom; Han är den Självförsörjande; Honom tillhör det som är i himlarna och på jorden. Ni har inget bevis i detta ämne; säger ni om Allah vad ni inte vetar? Säg: sannerligen skall de som smida lögn emot Allah inte lyckas; njutning i denna världen, sedan är deras återkomst till Oss, och sedan skall Vi låta dem smaka det stränga straffet på grund av deras otro.

Dessa ädla mekkaniska verser omsluter svaret på alla de otrogna sekterna, av filosofer, av arabernas delare, av judar och av kristna, som hävdade utan vetskap att Allah har ett barn, härlighet vare Honom, och må Han vara högt upphöjd över vad de orättvisa överträdarna säger, högt upphöjd.

De kristna, över dem Allahs förbannelse, som är de mest framträdande i detta ord och fastställande till uppståndelsens dag, omnämndes mången gång i Koranen, för att besvara dem, visa deras motsägelse, svagheten i deras vetande och den stora mängden av deras okunnighet, och deras ord om deras otro mångfaldigades, därför att det falska skramlar omkring, är divergerande och motsägelsefullt, medan sanningen inte divergerar och inte vacklar, och om den kom från annat än Allah, skulle de finna däri en rik divergens. Det framstår alltså att sanningen förenas och överensstämmer och att det falska divergerar och vacklar. En grupp av deras vilseleda och okunniga hävdade att Messias är Allah, må Allah vara högt upphöjd. Han är Allahs son, må Allah vara ädel. Han är den tredje av tre, må Allah vara höjd. Allah den Upphöjde har sagt i sura al-Maïda inledning:

« De förnekar sanningen som säger: "Gud är Kristus, Marias son." Säg: "Vem kan hindra Gud, om Han vill låta Kristus, Marias son, hans moder och alla på jorden förgås? Guds är herraväldet över himlarna och jorden och allt som finns däremellan. Han skapar vad Han vill. Han är allsmäktig." » Sura 5, 17

Den Upphöjde underrättade om deras otro och deras okunnighet och visade att Han är Skaparen, kapabel till allt och förvaltande allt, och att Han är allttings Herre, dess Konung och dess gudomlighet. De är visst otrogna som säger: sannerligen är Allah Messias, ibn Maryam. Och Messias sade: o Israels barn, dyrka Allah, min Herre och er Herre; sannerligen, den som sätter Allah en delare, förbjuder honom Allah Paradiset, och hans hemvist vare Elden, och de orättvisa har inga hjälpare. De är visst otrogna som säger: sannerligen är Allah den tredje av tre, medan ingen gudomlighet finns utom den enda gudomligheten; och om de inte upphör med vad de säger, skall ett smärtsamt straff drabba dem av dem som var otrogna.

Vända de sig alltså inte till Allah och be de inte Honom om förlåtelse? Allah är den stora Förlåtaren, den Barmhärtige. Messias, ibn Maryam, är bara ett sändebud, och sändebud har passerat före honom, och hans moder var en sannfärdig; båda åt de föda; se hur Vi klarlägger för dem tecknen, och se sedan hur de förblindas.

Den Upphöjde dömde dem otrogna enligt lagen och beslutet och underrättade att detta utgick från dem, medan sändebudet emot dem, nämligen Isa ibn Maryam, hade visat dem att han är en försörjd, skapad tjänare, formad i moderlivet, kallande till att dyrka Allah ensam utan delare, och hotade dem för motsatsen av detta med Elden och att misslyckas i vistelsehemmet och vanära i den andra bostaden och förakt och skam: sannerligen, den som sätter Allah en delare, förbjuder honom Allah Paradiset, och hans hemvist vare Elden, och de orättvisa har inga hjälpare. Sedan sade Han: de är visst otrogna som säger: sannerligen är Allah den tredje av tre, medan ingen gudomlighet finns utom den enda gudomligheten.

Ibn Jarir och andra har sagt: vad detta syftar på är deras ord om de tre hypostaserna, hypostasen av Fadern, hypostasen av Sonen och hypostasen av ordet utgått från Fadern mot Sonen, enligt deras oenigheter mellan den melkitiska sekten, det vill säga melkitiska, och jakobiterna och nestorianerna, över dem Allahs förbannelse; vi skall visa sättet för deras oenigheter i ämnet och deras tre konciler på Qustantin ibn Qastas tid, som var trehundra år efter Messias och trehundra år före Muhammeds utsändning. Och: medan ingen gudomlighet finns utom den enda gudomligheten, det vill säga att ingen gudomlighet finns utom Allah ensam utan delare, utan like, utan jämlik och utan delare, utan barn. Och om de inte upphör med vad de säger, skall ett smärtsamt straff drabba dem av dem som var otrogna. Sedan kallade Han dem, genom Sin barmhärtighet och Sin mildhet, till ångern och till att be om förlåtelse för dessa grova och oerhörda saker som förtjänar Elden: vända de sig alltså inte till Allah och be de inte Honom om förlåtelse?

Allah är den stora Förlåtaren, den Barmhärtige. Sedan redogjorde Han för Messias och hans moders stånd: att han är en tjänare, ett sändebud, och att hans moder är en sannfärdig, det vill säga att hon inte är otuktskvinna, såsom judarna säger, må Allah förbanna dem, och däri finns ett bevis för att hon inte är profetissa, såsom en grupp av våra lärda har hävt. Båda åt de föda: anspelning på att de båda utgår, såsom resten av folken utgår, och den som är på denna rang, hur skulle han vara en gudomlighet? Må Allah vara högt upphöjd över deras ord och deras okunnighet, högt upphöjd.

Vad Hans ord syftar på: de är visst otrogna som säger: sannerligen är Allah den tredje av tre, är deras påstående om Isa och hans moder att de vore två gudomligheter med Allah, såsom den Upphöjde har visat genom att döma deras otro med Hans ord vid denna ädla suras slut:

« OCH GUD skall säga: "Jesus, son av Maria! Är det du som uppmanade människorna att dyrka dig och din moder som gudomliga väsen vid sidan av Gud?" [Jesus] skall svara: "Stor är Du i Din härlighet! Hur skulle jag kunna säga vad jag inte hade rätt att säga? Om jag hade sagt detta skulle Du helt visst ha vetat det. Du vet vad som är i mitt innersta men jag vet inte vad som är i Ditt innersta; Du känner allt det som är dolt för människor.

Vad jag har sagt dem är det som Du har befallt mig [att säga]: 'Dyrka Gud, min Herre och er Herre.' Jag var vittne till deras handlingar så länge jag levde bland dem, men sedan Du kallade mig till Dig är det Du som vakar över dem; Du är vittne till allt som sker. Om Du straffar dem är de ju Dina tjänare; och om Du förlåter dem är Du den Allsmäktige, den Vise." » Sura 5, 116-118

Den Upphöjde underrättar att Han skall förhöra Isa ibn Maryam på uppståndelsens dag på sätt att hedra honom och håna och förebrå Sina dyrkare, dem som har ljugit om honom, smidit och påstått att han är Allahs son, eller att han är Allah, eller att Han är Hans delare, må Allah vara högt upphöjd över vad de säger. Han skall alltså förhöra honom, medan Han vetar att intet däri förhåller sig: var det du som sade till folken: ta mig och min moder till två gudomligheter utom Allah? Han skall säga: härlighet vare Dig; det vill säga Du är för högt upp för att ha en delare, detta förtjänar ingen annan än Dig. Om jag hade sagt det, skulle Du ha vetat det; Du vetar vad som finns i mig, och jag vetar inte vad som finns i Dig; sannerligen är Du den stora Kännaren av det fördolda, och det är en stor artighet i förhör och svar.

Jag sade inte till dem annat än vad Du befallde mig, när Du sände mig till dem och uppenbarade över mig Boken som man läste för dem: dyrka Allah, min Herre och er Herre, det vill säga min skapare och er skapare, min försörjare och er försörjare. Du höjde mig till Dig när de ville döda mig och korsfästa mig; Du förbarmade dig över mig och räddade mig från dem och kastade min bild på en av dem, till dess de hämnades på honom. När detta var, var Du Du deras iakttagare, och Du är vittne till allting. Sedan sade han, på sätt att överlämna åt Herren: om Du straffar dem, är de Dina tjänare, det vill säga och de förtjänar det.

Och om Du förlåter dem, sannerligen är Du den Evige, den Vise, och denna överlämning och detta hänvisande till viljan, förenade med villkoret, kräver inte att det sker; sannerligen är Du den Evige, den Vise, den stora Förlåtaren, den Barmhärtige.

Vi har nämnt i tafsiren vad imam Ahmad återgav, efter Abu Dharr, att Allahs sändebud sade: om Du straffar dem, är de Dina tjänare, och om Du förlåter dem, sannerligen är Du den Evige, den Vise, och han sade: jag bad min Herre om förbönen åt min gemenskap och Han förunnade den mig; den skall nås, om Allah vill. Och: Vi har inte skapat himlen och jorden och det som är emellan dem i lek; om Vi hade velat taga oss en förströelse, skulle Vi ha tagit den ifrån Oss själva, om Vi vore förfarare; snarare kastar Vi sanningen mot det falska och det krossar det, och det är förgått, och ve åt er för vad ni beskriver. Och Honom tillhör det som är i himlarna och på jorden, och dem som är hos Honom blåser inte upp i högmod i Hans tillbedjan och tröttas inte; de prisar Honom natt och dag utan att vackla.

Hade Allah velat ge sig ett barn, skulle Han ha utvällt av det Han skapar vad Han vill; härlighet vare Honom; Han är Allah, den Ende, den Övervinnaren. Han skapade himlarna och jorden med sanning: Han rullar natten över dagen och rullar dagen över natten, och Han underordnade solen och månen; var och en löper mot ett namngivet mål; är Han inte den Evige, den stora Förlåtaren? Säg: om den Nådige hade ett barn, vore jag den förste av dyrkarna. Härlighet åt himlarnas och jordens Herre, Tronens Herre, över vad de beskriver.

Och: säg: lov vare Allah, som inte har gett sig ett barn och inte har någon delare i kungadömet och inte har någon allierad av förödmjukelse, och pris Hans storhet med storhet. Säg: Han är Allah, den Ende; Allah, den Ogenomträngliga; Han har inte barnat och har inte barnats, och ingen finns Hans jämlik. Och det är fastställt i hadithen, efter Allahs sändebud, att han sade: Allah den Upphöjde sade: Adams son smädade Mig, medan det inte åvilade honom; han påstår att Jag har ett barn, medan Jag är den Ende, den Ogenomträngliga, som inte har barnat eller barnats och inte har någon jämlik. Och det finns i Sahih likaledes, efter Allahs sändebud: ingen är mer tålamodig än Allah emot det onda han hör; de sätta Honom ett barn, medan Han försörjer dem och botar dem.

Men det är fastställt i Sahih likaledes, efter Allahs sändebud: sannerligen låter Allah den orättvisa löpa, och det är din Herres grepp när Han griper de orättvisa städerna; sannerligen är Hans grepp smärtsamt, strängt. Och hur många städer Vi lät löpa medan de var orättvisa, och Vi grep dem sedan, och till Oss är återkomsten. Vi skall låta dem njuta en tid, och sedan tvingar Vi dem till ett hårt straff. Säg: sannerligen skall de som smida lögn emot Allah inte lyckas; njutning i denna världen, sedan är deras återkomst till Oss, och sedan skall Vi låta dem smaka det stränga straffet på grund av deras otro.

Låt alltså de otrogna vare, och överlämna åt dem en långsam överlämning.

Isa ibn Maryams ursprung och redogörelse för uppenbarelsens början till honom ifrån Allah den Upphöjde.

Det har redan sagts att han föddes i Bayt Lahm, nära Bayt al-Maqdis, och Wahb ibn Munabbih hävdade att han föddes i Egypten och att Maryam reste hon och Yusuf ibn Yaqub snickaren, bestigande en ånin. Ingenting skiljer dem från den skamlösa anklagelsen, och detta håller inte, och den nämnda hadithen ovan är ett bevis för att hans födelse var i Bayt Lahm, såsom vi har sagt, och vad som motsäger honom är falskt.

Wahb ibn Munabbih har nämnt att när han föddes föll avgudbilderna samma dag till jordens orient och dess occidenter, och att djävularna förvirrades av det, till dess Iblis den store avslöjade dem Isas sak; de fann honom i hans moders sköte, med änglarna som omslöt honom, och att en stor stjärna framträdde på himlen och att Persiens konung skrämdes av dess framträdande och frågade spåmännen om det; de svarade honom att det var en stors födelse på jorden. Han sände alltså sina budbärare, med guld och myrra och rökelse, som gåva åt Isa. När de kom till Syrien frågade dess konung dem om vad som förde dem, och de berättade det åt honom; han frågade om tiden, och det är i denna som Isa ibn Maryam föddes i Bayt al-Maqdis, och hans sak spreds på grund av hans tal i vaggan. Han sände dem alltså till honom med vad de hade och sände med dem någon som skulle känna igen honom åt honom, för att nå till att döda honom när de hade fjärmats från honom.

När de kom till Maryam med gåvorna och återvände, sade den som hade sänts: sannerligen har Syriens konungs budbärare inte kommit annat än för att döda din son. Hon bar alltså honom och gick med honom till Egypten och bodde där till dess hans ålder nådde tolv år, och undertecknen och underverk framträdde av honom i hans späda barndom. Hon nämnde bland dem att den jordiske herre hos vilken de bodde miste en egendom av hans hus, och hans hus beboddes bara av fattiga, svaga och behövande; han visste inte vem som hade tagit den, och det vägde på Maryam och var smärtsamt för folken och för husets herre, och hans sak tröttade dem. När Isa såg detta vände han sig till en blind man och till en annan förlamad bland dem som frekventerade platsen: bär denna förlamade och hjälp honom upp.

Jag kan inte göra det. Jo, likasom ni båda gjorde när ni tog denna egendom från denna husets grotta. När han sade detta bekräftade de hans ord och återvände med egendomen, och Isa blev stor i folkens ögon fastän han var mycket liten.

Bland detta också: jordiske herrens son beredde en gästfrihet åt folken på grund av sina barns renhet. När folken samlades och han matade dem ville han sedan give dem en dryck; han menade vin, såsom de gjorde på den tiden, och han fann ingenting i sina krukor. Det var smärtsamt för honom, och när Isa såg detta hos honom reste han sig och började passera framför dessa krukor och hans hand gick över deras öppningar, och han gjorde inte detta vid någon kruka utan att den fylldes av en dryck av de bästa dryckerna. Folken förvånades mycket däröver, förhärligade honom och erbjöd honom och hans moder en rik egendom; de vägrade och gick mot Bayt al-Maqdis. Och Allah vet bättre.

Uthman ibn as-Saji och andra har underrättat oss: från Musa ibn Wardan: från Abu Nadra: från Abu Sa'id, och från Makhul: den första gång Allah lös Isa ibn Maryams tunga, efter talet han uttalade som barn, prisade han Allah med en prisande som öronen aldrig hade hört en like av: Allah, du är den Nära i din höjd, den Höjde i din närhet, den Höjde över allt av Din skapelse; du är den som har skapat sju himlar i luften genom Dina ord, harmoniska valv; jag såg dem medan de vore rök av Din spricka; de komde lydiga till Din befallning, och i dem är Dina änglar som prisar Din helighet åt Din helgning, och du lade där en ljus över mörkrets svarthet och en klarhet av solens ljus på dagen, och du lade där åskvädret prisande genom lovet; genom Din ädelhet, skingra Ditt ljus av Ditt mörker, och du lade där lampor varigenom den förvillade orienterar sig i mörkret; välsignad vare du, o Allah, i vad du utspänt av Dina himlar och i vad du utjämnat av Din jord; du utjämnade den på vattnet, du gjorde den fast på den djupa vågens ström, och du underkastade den såsom det renande vattnet underkastat sig; dess hårda mjuknade åt Din lydnad och dess sak modererades åt Din befallning och dess vågor underkastade sig Din ädelhet.

Du lät utflöda i den, efter haven, floderna, och efter floderna de små kanalerna, och efter kanalerna de rikliga brunnarnas källor, och sedan lät du därav komma ut floder, träd och frukter, och sedan lade du på dess rygg bergen och fäste dem som pålar på vattnets rygg, och dess stenar och dess klippor lydde; välsignad vare du, o Allah; vem når, genom sin beskrivning, Din beskrivning, eller vem når, genom sin kvalitet, Din kvalitet?

Du utspäder molnet och löser upp nätten och dömer sanningen, och du är den bäste av domare; ingen gudomlighet finns utom Dig, härlighet vare Dig; du har befallt att vi ber Dig om förlåtelse för varje synd; ingen gudomlighet finns utom Dig, härlighet vare Dig; du har slöjat himlarna för folken; ingen gudomlighet finns utom Dig, härlighet vare Dig; bland Dina tjänare fruktar Dig bara de klarsynta; vi vittnar att du inte är en gudomlighet vi har uppfunnit, inte en Herre vars omnämnande slocknar, och att det inte var med Dig delare som döma med Dig, så att vi åkalla dem med Dig, och att ingen har hjälpt Dig åt oss att skapa oss, så att vi tvivla på Dig; vi vittnar att du är En, Ogenomtränglig; du har inte barnat och inte barnats och du har ingen jämlik.

Ishaq ibn Bishr har sagt, från Juwaybir och Muqatil, från ad-Dahhak: Isa ibn Maryam höll sig tillbaka från att tala, sedan han hade talat till dem som barn, till dess han nådde ynglingarnas ålder, och Allah lät honom sedan tala med vishet och vältalighet. Judarna sade mycket om honom och hans moder, de kallade honom tösens son, och på grund av deras otro och deras ord om Maryam, en ohygglig anklagelse. När han nådde sju år placerade hans moder honom i skolan; läraren undervisade honom ingenting utan att han föregick honom. Han undervisade honom: Abu Jad. Vad är Abu Jad? Jag vetar inte. Hur skulle jag undervisa dig det jag inte vetar? Undervisa mig det då. Res dig från din plats. Fråga mig om det. Vad är Abu Jad? Alifen: Allahs nådeförunnelser; ba:en: Allahs prakt; djimen: Allahs glädje och Hans skönhet. Läraren förvånades däröver och var den förste att förklara Abu Jad.

Sedan nämnde han att Uthman frågade Allahs sändebud om detta och att han svarade honom om varje ord, ord för ord, i en lång hadith, förfalskad, obetvivelaktig och obestridlig.

Likaså Ibn 'Adi återgav, i hadithen från Ismael ibn Ayyash: från Ismael ibn Yahya: från Ibn Mulayka: från den som hade berättat åt honom: från Ibn Mas'ud, och från Mis'ar ibn Kidam: från 'Atiyya: från Abu Sa'id, uppstigande hadithen om Isas inträde i skolan och lärarens undervisning av Abu Jads bokstävers mening: en lång hadith som man inte gläds åt. Sedan sade Ibn 'Adi: denna hadith, med denna kedja, är falsk; ingen annan än Ismael återger den.

Ibn Lahi'a återgav: från Abd Allah ibn Hubayra: Abd Allah ibn Salam sade: Isa ibn Maryam, som barn, lekte med barnen: jag vill underrätta dig om vad din moder har fördolt åt dig. Ja. Din moder har fördolt så och så åt dig. Giv mig att äta av det du har fördolt åt mig. Och vad har jag fördolt åt dig? Så och så. Vem har underrättat dig om det? Isa ibn Maryam. Vid Allah, om ni lämnar dessa barn hos Maryams son, skall han visst fördärva dem. De samlade dem alltså i ett hus och stängde in dem, och Isa gick ut och sökte dem och fann dem inte; han hörde deras oljud i ett hus och förhörde sig: detta är inga andra än apor och svin. Allah, låt det ske så. Och det skedde så. Ibn Asakir har återgivit det.

Ishaq ibn Bishr har sagt, från Juwaybir och Muqatil, från ad-Dahhak, från Ibn 'Abbas: och Isa såg undertecknen i hans barndom genom en ingivelse ifrån Allah, och detta spreds hos judarna, och Isa blev känd, och Israels barn tänkte på honom. Hans moder fruktade för honom: Och Vi gjorde Maryams son och hans moder till ett tecken och gav dem skydd på en höjd, lugn och rik på vatten.

De äldre och exegeterna delade sig om vad denna höjd som Allah beskrev genom att säga att den är lugn och rik på vatten syftar på, och det är en märklig beskrivning till formen, nämligen att den är en höjd, det vill säga jordens upphöjda plats, vars topp är plan och fast, upphöjd och rymlig, och upphöjd finns däri en källa av levande vatten som löper fritt på jordens yta. Den avsedda platsen är där Messias föddes, och det är Bayt al-Maqdis plats, därför kallade han henne underifrån henne: sörj inte, din Herre har lagt under dig en bäck, vilket är den lilla floden enligt de äldres majoritet.

Och det återgivits av Ibn 'Abbas, med en skön kedja, att det är Damaskus floder; kanske ville han jämföra denna plats med Damaskus floder, i Egypten, såsom hävdat den som hävdat det bland Skriftens folk och den som tog emot det av dem, och Allah vet bättre. Det är ar-Ramla.

Idris berättade åt oss, från hans farfar Wahb ibn Munabbih: när Isa nådde tretton år befallde Allah honom att återvända från Egyptens land mot Bayt Ilya. Yusuf, hans moders moderskusin, kom till honom och bar dem på en åsna till dess han förde dem till Ilya, och han bodde där till dess Allah uppenbarade honom evangeliet och undervisade honom Toran och förunnade honom de dödas uppväckelse och sjukdomarnas botande och de fördoldas vetande, om vad de gömmer i sina hus. Folken talade om hans ankomst och hastade mot undertecknen som kom från honom, och de började förvåna sig över dem, och han kallade dem alltså till Allah, och hans sak spreds bland dem.

Redogörelse för de fyra Böckernas uppenbarelse och deras tider.

Abd Allah ibn Salih har återgivit åt oss: Mu'awiya ibn Salih har berättat åt mig: Toran uppenbarades åt Musa under sex förflutna nätter av Ramadan månaden, och Zabur kom ned över Dawud under tolv förflutna nätter av Ramadan månaden, och det fyrahundraåttio två år efter Toran, och evangeliet uppenbarades åt Isa ibn Maryam under arton förflutna nätter av Ramadan månaden, tusen och femtio år efter Zabur, och Furqan uppenbarades åt Muhammed, över honom bönen och hälsningen, under tjugofyra nätter av Ramadan månaden. Vi har nämnt i tafsiren, vid ordet: månaden Ramadan, i vilken Koranen uppenbarades, de hadither som nått i ämnet, och bland dem är att evangeliet uppenbarades åt Isa ibn Maryam under arton förflutna nätter av Ramadan månaden.

Ibn Jarir har nämnt i sin tafsir att den uppenbarades över honom medan han var trettio år och att han förblev till dess han höjdes mot himlen medan han var trettiotre år, såsom redogörelsen skall komma, om Allah den Upphöjde vill.

Sa'id ibn Abi Aruba underrättade oss: från Qatada, och Muqatil: från Qatada: från Abd ar-Rahman ibn Adam: Allah uppenbarade åt Isa ibn Maryam: o Isa, var nitisk i Min ordning och var inte svag; hör och lyd, o den rena, kyska flickans son; du är av en hon utan han, och jag har skapat dig, ett tecken åt världarna; dyrka Mig alltså och lägg ditt förtroende till Mig; ta Boken med kraft; förklara den åt Syriens folk; förmedla åt dem som är före dig att jag är den Levande, den Stadige, som inte försvinner; tro på den arabiska, olärda profeten, kamelbäraren och kronans bärare, som är turbanen, och av stav och de båda sandalerna och av gångstaven, som är vassen, med vida ögon, med höga kindben, med klara kinder, med krulligt hår, med tät skägg, med sammanvuxna ögonbryn, med fin näsa, med skinande tänder, med framträdande haka, vars hals syns en silverkrus, och som om guldet flöt i hans båda nyckelben; han har hår gående från nacken till naveln, utrinnande som en vass; det finns inte på hans mage eller hans bröst annat hår än det, bred av handflator och fötter; när han vänder sig vänder han sig hel, och när han går syns han lossa sig från klippan och stiga ned från en sluttning; hans svett finns på hans ansikte såsom pärlor, och av det utandas myskens doft; man har aldrig sett före honom eller efter honom någon like.

Skön av gestalt, av behaglig doft; gifvande sig med kvinnor, knappt avkomma; hans avkomma är bara av en välsignad kvinna, vars hus i Paradiset är av qasab, utan nöd eller tumult; du skall höja dig, o Isa, vid tidernas slut, såsom Zakariya höjde din moder, och hon har av sig två små martyrer, och han har hos Mig en rang ingen av människorna har; hans ord är Koranen och hans religion islam, och jag är Hälsningen; lycka åt den som når hans tid, ser hans dagar och hör hans ord.

Redogörelse för vad Touba trädet är.

O Herre, och vad är Touba? Det är ett träd jag har planterat med Min hand; det är åt alla trädgårdarna; dess rot är av den gudomliga behagandet, dess vatten av Tasnim, dess svalka är kamferns svalka, dess smak ingefära smaken, dess doft myskens doft; den som dricker av det en klunk skall aldrig mer törsta efteråt. O Herre, giv mig att dricka av det. Det är förbjudet åt profeterna att dricka av det till dess denna profet dricker, och det är förbjudet åt gemenskaperna att dricka av det till dess denna profets gemenskap dricker. O Isa, jag skall höja dig till Mig. O Herre, varför skulle du höja mig? Jag skall höja dig och sedan låta dig stiga ned vid tidernas slut, för att se den här profetens gemenskaps underverk och för att bistå dem emot den förbannade Dajjals strid. Jag skall låta dig stiga ned vid en bönens tid, och sedan skall du inte bedja med dem, ty det är en gemenskap åt vilken man har förbarmat sig, och det finns ingen profet efter deras profet.

Hisham ibn Ammar har sagt: från al-Walid ibn Muslim: från Abd ar-Rahman ibn Zayd: från hans far: O Herre, underrätta mig om denna gemenskap åt vilken man har förbarmat sig. Det är Ahmads gemenskap; de har lärda och vise såsom om de vore profeter; de nöja sig med Mig av ringa gåva, och jag är nöjd med dem av ringa gärning, och jag skall låta dem gå in i Paradiset; ingen gudomlighet finns utom Allah. O Isa, de skall vara Paradisets flertaligaste invånare, ty en folks tungor har aldrig förnedrats av: ingen gudomlighet finns utom Allah, såsom deras tungor förnedrades, och en folks halsar har aldrig förnedrats av nedkastningen såsom deras halsar förnedrades. Ibn Asakir har återgivit det.

Och det återgivits i kedjan från Abd ibn Badil al-'Uqayli: från Abd Allah ibn Awsaja: Allah uppenbarade åt Isa ibn Maryam: o Isa, o den rena flickans son, gråt över dig själv livets dagar; gråt såsom gråter den som skiljer sig från sin familj och vars värld är fattig, som lämnar behagen åt sina nära och vars önskan stiger emot det som är hos hans Allah, och var i detta mild av tal och utströmmande hälsning, och var vaken när de rättfärdigas ögon sova; tag vara på det som kommer av återkomstens sak och av hårda prövningars ryckningar innan varken familj eller egendom är till nytta mer, och sminkat ditt öga med sorgens smink när de sysslolösa skratta, och var i detta tålmodig och satt ditt hopp till Allah; lycklig vare du om det jag har lovat de tålmodiga kommer dig; smaka av det som flytt dig, var är dess smak? Och det som inte kom dig, vad är dess sötma?

Tag alltså av världen vad som räcker och låt det grova och hårda räcka åt dig; du har sett vart man går; handla för en räkning; du blir förhörd; om ditt öga såg vad jag har iordningställt åt Mina rättfärdiga allierade, skulle ditt hjärta smälta och din själ förgå.

Abu Dawud har sagt i sin bok: Muhammad ibn Yahya ibn Faris har återgivit åt oss: Abd ar-Razzaq har återgivit åt oss: Ma'mar har återgivit åt oss: från az-Zuhri, och från Ibn Tawus: från hans far: Isa ibn Maryam mötte Iblis: vetar du inte att bara det skall nå dig som är skrivet åt dig? Bestig alltså detta bergs topp och kasta dig, du skall se om du lever eller inte. Ibn Tawus sade: då sade Isa: vetar du inte att Allah har sagt: Min tjänare frestar Mig inte, ty jag gör vad jag vill? Tjänaren prövar inte sin Herre, utan det är Allah som prövar Sitt tjänare.

Ahmad ibn 'Abda har återgivit åt oss: Sufyan har underrättat oss: från Amr: djävulen kom till Isa ibn Maryam: påstår du inte att du är sannfärdig? Kom alltså hit och kasta dig. Ve åt dig! Har han inte sagt: o Adams son, förhör Mig inte om din själs förgörande, ty jag gör vad jag vill?

Abu Tuba ar-Rabi ibn Nafi' har återgivit åt oss: Husayn ibn Talha har återgivit åt oss: jag har hört Khalid ibn Yazid säga: djävulen dyrkade med Isa tio år eller två år, och en dag ställde han sig på ett bergs rand: ser du, om jag kastade mig, skulle bara det som är skrivet åt mig nå mig? Jag är inte den som prövar min Herre, men min Herre, om Han vill, skall pröva mig. Och han förstod att det var djävulen och lämnade honom.

Surayj ibn Yunus har återgivit åt oss: Ali ibn Thabit har återgivit åt oss: från al-Khattab ibn al-Qasim: från Abu Uthman: Isa, när djävulen sade till honom: är du den som hävdar att allt är genom beslut och förutbestämning? Ja. Kasta alltså din själ från detta berg och säg: beslut över mig. O förbannade: Allah prövar tjänarna, och tjänarna prövar inte Allah.

Al-Fadl ibn Musa al-Basri har återgivit åt oss: Ibrahim ibn Bashshar har återgivit åt oss: Isa ibn Maryam mötte Iblis: o Isa ibn Maryam, är du den vars herrevärdighet var så stor att han talade i vaggan som barn, och att ingen före honom hade talat där? Herrevärdigheten är snarare åt den gudomlighet som lät mig tala och sedan skall låta mig dö och sedan uppväcka mig. Är du den vars herrevärdighet var så stor att han uppväcker de döda? Herrevärdigheten är snarare åt Allah som låter leva och dö, och om Du uppväcker, är det Han som uppväcker.

Vid Allah, du är en gudomlighet på himlen och en gudomlighet på jorden. Jibril slog honom med ett vingslag, och han nådde inte mindre än solens horn, och sedan slog han honom med ett andra vingslag och han nådde inte mindre än det bevarande ögat, och sedan slog han honom med ett tredje och förde honom in i den sjunde haven och doppade honom däri till dess han smakte det kokande vattnet: ingen har någonsin mött av någon det jag har mött dig, o Maryams son.

Abu al-Hasan ibn Rizqawayh har underrättat mig: Abu Bakr Ahmad ibn Sindi har underrättat oss: Abu Mohamed al-Hasan ibn Ali al-Qattan har återgivit åt oss: Ismael ibn Isa al-'Attar har underrättat oss: Ali ibn 'Asim har underrättat oss: Abu Salama Suwayd har berättat åt mig: från vissa av hans kamrater: Isa bad i Bayt al-Maqdis och vände sedan tillbaka, och när han var på en sluttning framträdde Iblis för honom och höll honom kvar: det ankommer dig inte att vara tjänare. Han sade mycket om honom, och Isa ansträngde sig att bli av med honom utan att nå det: det ankommer dig inte, o Isa, att vara tjänare. Isa bad alltså sin Herre, och Jibril och Mikail kom; när Iblis såg dem stannade han, och när de hade ställt sig med honom på sluttningen omgav de Isa, och Jibril slog Iblis med sin vinge och kastade honom i dalens botten.

Iblis återvände till honom, vetande att de inte hade fått någon annan order: jag har underrättat dig att det inte ankommer dig att vara tjänare; din vrede är inte en tjnares vrede; du har sett vad jag fick av dig när du blev vred, men jag kallar dig till en sak som är åt dig; jag befaller djävularna, lyd honom alltså; när människan ser att djävularna lyder honom, skall han dyrka honom; jag säger inte att du vore en gudomlighet som inte skulle ha någon annan gudomlighet med sig, men Allah skall vara en gudomlighet på himlen och du skall vara en gudomlighet på jorden. När Isa hörde detta från honom bad han sin Herre och skrek av ett häftigt skrik, och se, Israfil steg ned, och Jibril och Mikail såg på honom, och Iblis stannade; och när han hade ställt sig med dem slog Israfil Iblis med sin vinge och skickade honom mot solens öga, och slog honom sedan ett andra slag, och Iblis började falla och passerade framför Isa som stannat på sin plats: o Isa, jag har idag fått av dig en intensiv trötthet.

Han kastade honom mot solens ögat och han fann sju tusen änglar vid det bevarande ögat, och de höljde honom; varje gång han gick ut höljde de honom med detta kokande vatten, och vid Allah återvände han inte mer till honom.

Ismael al-'Attar har återgivit åt oss: Abu Hudhayfa har återgivit åt oss: hans djävular samlades hos honom: vår husbonde, du har fått av trötthet. Det är en bevarad tjänare; jag har ingen väg på honom, och jag skall förvilla genom honom många människor och sprida bland dem divergerande föreställningar och göra dem till sekter; de skall göra honom och hans moder till två gudomligheter utom Allah.

Och Allah lät komma ned, bland det varmed Han understödde Isa och bevarade honom från Iblis, en Koran som nämner Hans nåd emot Isa: o Isa ibn Maryam, omnämn Min nåd emot dig och din moder, när jag understödde dig med helighetens ande, det vill säga när jag befäste dig med helighetens anden, som är Jibril; du skall tala till folken i vaggan och i mogen ålder, och när jag undervisade dig Skriften, det vill säga evangeliet och Toran och visheten, och när jag höll tillbaka Israels barn från dig, och när jag gjorde åt dig de fattiga till anförvanter, kamrater och hjälpare med vilka du är nöjd, kamrater och hjälpare som är nöjda med dig, ledsagade och förda mot Paradiset.

Veten alltså: här är två oerhörda karaktärer, och den som möter Mig med dem möter Mig med de renaste och behagligaste skapelserna hos Mig: vi har fastat och du godtog inte vår fasta; vi har bedjt och du godtog inte vår bön; vi har givit allmosa och du godtog inte våra allmosor; vi har gråtit, såsom kamelen ljommar, och du förbarmade dig inte över vår gråt. Och varför det? Och vad hindrar mig däri, att Min hand har blivit fattig? Är det himlarnas och jordens skatter inte i Min hand? Jag spenderar av dem såsom jag vill.

Och sträcker snålheten sig emot Mig? Är jag inte den friaste när man ber och den rymligaste när man ger? Eller har Min barmhärtighet krympt? De barmhärtiga förbarmar sig inte annat än genom Min nåd.

Men dessa människor, o Isa ibn Maryam, räknade sig själva genom visheten som sår i deras hjärtan det de skaffade sig av världen, med företräde emot den andra världen; de visste inte varifrån de kom, och då hade de vetat att deras själar är de mest fientliga av fiender emot dem. Och hur skulle jag godta deras fasta, medan de befäster sig över det med de otillåtna födorna? Och hur skulle jag godta deras bön, medan deras hjärtan luta emot dem som bekämpar Mig och gör Mina förbud tillåtna? Och hur skulle jag godta deras allmosor, medan de rycker dem från folken och tar dem på ett otillåtet sätt?

O Isa, jag lönar bara sin egen; och hur skulle jag förbarmar mig över deras gråt, medan deras händer droppa av profeternas blod? Jag har ökat mig i vrede över dem. O Isa, jag har beslutat den dag jag skapade himlarna och jorden att den som dyrkar Mig och säger om dig enligt Mitt ord, jag gör honom till din granne i hemvisten och din kamrat i bostäderna och din delare i ädelheten. Och jag har beslutat den dag jag skapade himlarna och jorden att den som tar dig och din moder till två gudomligheter utom Allah, jag ställer honom på Eldens ringaste grad.

Och jag har beslutat den dag jag skapade himlarna och jorden att jag fastställer denna ordning genom Min tjnares Muhammeds händer, genom vilken jag skall försegla profeterna och sändebuden: hans födelse är i Mekka, hans utvandring i Tayba och hans kungadöme i Syrien; han är inte hård inte grov, inte pratig på marknaderna, inte prydd av fulheten, inte lat i smädelsen; jag rätar honom åt varje skön sak och förunnar honom varje ädel karaktär; jag gör gudsfruktan hans avsikt och visheten hans förstånd och troheten hans natur och rättvisan hans vandel och sanningen hans lag och islam hans religion; hans namn är Ahmad; jag ledsagar genom honom efter vilsenheten och undervisar genom honom efter okunnigheten och gör rik genom honom efter fattigdomen och höjer genom honom efter förödmjukelsen; jag ledsagar genom honom och öppnar genom honom mellan döva öron och slöjade hjärtan och divergerande och skingrade föreställningar; jag gör hans gemenskap den bästa gemenskapen utgången åt folken; de befalla det lämpliga och förbjuda det klandervärda, uppriktiga i Mitt namn och bekräftande av vad sändebuden har förvärvat; jag ingiver dem prisandet, enhetens förklaringen och helgandet i deras moskéer, deras församlingar, deras hus, deras återkomster och deras bostäder; de bedja Mig stående, sittande, böjda och nedkastade.

Och de strider i Min väg i täta led; deras offer är deras blod, och deras evangelierna finns i deras bröst, och deras offer i deras bukar; munkar på natten, lejon på dagen; detta är Min nåd, jag förunnar den åt den jag vill, och jag är den oerhörda nådens Innehavare.

Vi skall nämna vad som bekräftar mycket av denna berättelse, med det vi skall framföra av Al 'Imran och an-Nisa surorna, om Allah den Upphöjde vill; hos Honom är förtroendet. Abu Hudhayfa, det vill säga Ishaq ibn Bishr, har återgivit med sina kedjor: från Ka'b al-Ahbar och från Wahb ibn Munabbih och från Ibn 'Abbas och från Salman al-Farisi, vars hadither sammanflätas: när Isa ibn Maryam var utsänd och kom till dem med bevisen, vad åt den och så i går afton? Och vad har han gömt i sitt hus? Han underrättar dem alltså, och de troende växer i tro och de otrogna och hycklarna i tvivel och otro.

Och Isa, trots detta, hade ingen bostad att fly till; han strövade på jorden utan vistelse och utan känd plats; den första av de döda han uppväckte var en dag han passerade en kvinna sittande vid en grav och gråtande: vad har du, o kvinna? Min dotter har dött; jag hade inget annat barn än henne, och jag har lovat min Herre att inte lämna min plats till dess jag smaker det hon har smakat av döden, eller Allah uppväcker henne åt mig och jag ser på henne. Ser du, om du såg på henne, vore du nöjd? Ja.

Han bad alltså två raka och kom sedan och satte sig nära graven: o så och så, res dig med den Nådiges tillstånd och kom ut. Graven rörde sig, och sedan ropade han en andra gång, och graven öppnade sig med Allahs tillstånd, och sedan ropade han en tredje gång, och hon kom ut och skakade stoffet av huvudet: varför lät du mig vänta? När det första ropet kom mig, sände Allah mig en ängel som rekonstruerade min skapelse; sedan kom det andra ropet, och min ande kom mig tillbaka; sedan kom det tredje ropet, och jag fruktade att det vore Uppståndelsens rop; jag ryckte mig huvudet, ögonbrynen och ögonfransarna av rädsla för Uppståndelsen. O min moder, vad drev dig till att jag smakar dödens nöd två gånger?

O min moder, var tålmodig och satt ditt hopp till Allah; jag har inget behov av världen. O Allahs ande och Hans ord, be din Herre att föra mig tillbaka till den andra världen och lätta åt mig dödens nöd. Han bad alltså sin Herre, som tog henne till sig, och jorden slöts över henne. Detta nådde judarna, och deras vrede mot honom växte.

Vi har redan sagt, i Nuhs berättelse, att Israels barn bad honom att uppväcka åt dem Sam, Nuhs son; han åkallade Allah och bad åt dem, och Allah uppväckte honom åt dem; han talade åt dem om arken och dess historia och åkallade sedan och blev stoft igen.

As-Suddi har återgivit, från Abu Salih och Abu Malik, från Ibn 'Abbas, i en berättelse han nämnde, att en kung av Israels barns kungar dog och bars på sin tron; Isa kom och åkallade Allah, och Allah uppväckte honom åt honom, och folken såg ett oerhört ting och en förvånansvärd syn.

Och när Allah sade: o Isa ibn Maryam, omnämn Min nåd emot dig och din moder, när jag understödde dig med helighetens ande: du skall tala till folken i vaggan och i mogen ålder, och när jag undervisade dig Skriften, visheten, Toran och evangeliet, och när du skapar av lera, med Mitt tillstånd, till fågelns gestalt, du skall blåsa i den och den skall vara, med Mitt tillstånd, en fågel, och du skall bota, med Mitt tillstånd, den blinda från födseln och den spetalska, och när du skall låta komma ut, med Mitt tillstånd, de döda, och när jag höll tillbaka Israels barn från dig, när du kom till dem med bevisen, och dem av dem som var otrogna sade: detta är bara en tydlig trolldom, och när jag uppenbarade åt lärjungarna: tro på Mig och på Mitt sändebud, sade de: vi tror, och vittna att vi är undergivna.

Den Upphöjde erinrar honom Sin nåd emot honom och Sin godhet emot honom, i att skapa honom utan fader men av en moder utan han och göra honom till ett tecken åt folken och ett bevis för Hans upphöjda makts fullkomlighet, och sedan Sin utsändning av honom efter allt detta. Och din moder, i Hans utvalande av henne och Hans utvällande av henne åt denna oerhörda nåd: när jag understödde dig med helighetens anden, som är Jibril, genom att kasta hans ande mot hennes moder och hans närvaro hos honom under hans utsändning, kallande folken till Allah under din späda barndom i din vaggan och din mognad. Och när jag undervisade dig Skriften och visheten, det vill säga skriften och förståendet. Du skall formera därav lerans gestalt efter fågelns figur, på Min befallning.

Den Upphöjde bekräftar genom att nämna det tillståndet, för att häva tvivlet. Du skall bota den blinda från födseln: vissa äldre har sagt att det är den som föds blind utan att någon av de vise kan vårda honom, och den spetalska: den åt vilken det inte finns någon bot, men som har drabbats av spetalskan och vars bot har blivit sträv. Och du skall låta komma ut de döda, det vill säga från deras gravar, levande, med Mitt tillstånd; det vi redan har nämnt innehåller antydan om att det skedde flera gånger, av vilka det räcker. Och när jag höll tillbaka Israels barn från dig, när du kom till dem med bevisen, och dem av dem som var otrogna sade: detta är bara en tydlig trolldom, och det när de ville korsfästa honom; Allah höjde honom till sig och räddade honom från mitt ibland dem, i skydd av Hans ädla väsen emot det onda och i räddning av honom från döden.

Och när jag uppenbarade åt lärjungarna: tro på Mig och på Mitt sändebud, sade de: vi tror, och vittna att vi är undergivna. Det har sagts att denna uppenbarelse är en ingivelsens uppenbarelse; Allah ledsagade dem till honom och visade dem; din Herre uppenbarade åt bina, och Vi uppenbarade åt Musas moder: amma honom, och om du fruktar för honom, kasta honom i havet; det är fråga om en uppenbarelse genom en sändebuds mellanhand; vi tror, och vittna att vi är undergivna.

Bland Allahs nåder emot Hans tjnare och Hans sändebud Isa ibn Maryam är att Han gav honom hjälpare och medhjälpare som understödde honom och kallade med honom till att dyrka Allah ensam utan delare: Han är det som har understött dig med Sitt bistånd och med de troende och gjort samförstånd mellan deras hjärtan; om du spenderade allt som är på jorden, skulle du inte göra samförstånd mellan deras hjärtan, men Allah gjorde det; Han är den Evige, den Vise. Och: han skall undervisa honom Skriften och visheten, Toran och evangeliet, och han skall vara ett sändebud åt Israels barn: jag har kommit åt er med ett tecken från er Herre; jag skapar åt er av lera till fågelns gestalt och blåser sedan i den, och den skall vara en fågel med Allahs tillstånd, och jag botar den blinda från födseln och den spetalska och uppväcker de döda med Allahs tillstånd, och jag förkunnar er vad ni äter och vad ni gömmer i era hus; däri finns åt er ett tecken, om ni är troende.

Och kommet att bekräfta vad som finns före mig av Toran och för att göra åt er tillåten en del av det som förbjöds er, och jag har kommit åt er med ett tecken från er Herre; frukten alltså Allah och lyd mig; sannerligen är Allah min Herre och er Herre; dyrka Honom alltså; detta är en rät väg. När Isa kände deras otro sade han: vilka är mina hjälpare mot Allah? Lärjungarna sade: vi är Allahs hjälpare; vi tror på Allah, och vittna att vi är undergivna. Herre, vi har trott på det du har låtit komma ned och vi har följt sändebudet; inskriv oss alltså bland vittnena.

Och de smidde anstiftningar, och Allah smidde, och Allah är den bäste av smidare.

Varje profets undertecken på hans tid överensstämmer med denna tids folk; de har nämnt att Musas undertecken överensstämde med hans tids folk; de var listiga trollkarlar, och han sändes alltså med tecken som bländade blikken och inför vilka nätterna underkastade sig, och när trollkarlarna var experter i trolldomens konster och det den leder till och beskådade denna glänsande och oerhörda sak, som bara kan utgå från någon understödd av Allah och på vars händer Allah lät det utomordentliga ske i bekräftelse av honom, övergick de hastigt till islam utan tvekan. Likaså sändes Isa ibn Maryam på naturfilosofernas och de vises tid, och han sändes alltså med undertecknen de inte kunde företaga och inte riktade sig emot; hur skulle en vis kunna bota den blinda från födseln, som är sämre i tillstånd än den blinda, den spetalska och den svarta spetalskan, och den som har en kronisk sjukdom? Och hur skulle någon av skapelsen kunna nå till att resa den döde från hans grav?

Det tillhör det var och en vetar vara ett undertecken som bevisar sanningen hos den som företar det och makten hos den som har sänt honom. Likaså sändes Muhammed, över honom Allahs böner och Hans hälsning, och över dem alla, på de vältaligas och retorikernas tid, och Allah lät därför över honom Koranen komma ned, den oerhörda som det falska inte kommer att nå, inte från föregång och inte från efterföljd, uppenbarelse av en Vise, lovprisandevärdig; hans ord är underverk, och han utmanade människor och jinn att föra dess like, eller tio suror av dess like, eller en sura, och skar dem av, och de förmådde inte, inte nu och inte i framtiden; om de inte gör det, och de gör det aldrig, och det är därför att det är Skaparens ord, och Allah den Upphöjde, ingenting liknar Honom, inte i Hans väsen, inte i Hans egenskaper och inte i Hans gärningar.

Ämnet är att när Isa hade rest framför dem bevisen och argumenten envist de de flesta av dem fastställde i sin otro, sin vilsenhet, sin envishet och sin tyranni, och Allah utvällde därför åt honom av dem en rät grupp, som vore åt honom hjälpare och medhjälpare, åtagande sig att följa honom, understödja honom och rådge honom uppriktigt. Detta när Israels barn tänkte på honom och anmälde honom till vissa av denna tids kungar, och de beslöt att döda honom och korsfästa honom; Allah räddade alltså honom från dem och höjde honom till sig från mitt ibland dem och kastade hans bild på en av hans kamrater; de tog honom, dödade honom och korsfäste honom i tron att det var Isa, och de hade fel i detta och envist de sig emot sanningen, och många kristna godtog åt dem vad de hade påstått, och de båda grupperna hade fel i detta. Och de smidde anstiftningar, och Allah smidde, och Allah är den bäste av smidare. Och den Upphöjde har sagt:

« Och [minns] Jesus, Marias son, som sade: "Israeliter! Jag är sänd till er av Gud för att bekräfta vad som ännu består av Tora och för att förkunna för er det glada budskapet att ett sändebud skall komma efter mig vars namn skall vara Ahmad." Men när han kom till dem med klara tecken och vittnesbörd, sade de: "Detta är uppenbart vältalighet som bländar och förhäxar!" Vem är mer orättfärdig än den som, när han får kallelsen att underkasta sig Guds vilja, finner på lögner om Gud? Gud vägleder inte dem som begår [sådan] orätt.

De vill släcka ut Guds ljus med sina ord, men Gud skall låta Sitt ljus lysa med full styrka, hur förhatligt detta än måste vara för förnekarna av sanningen. Det är Han som har sänt Sitt Sändebud med vägledningen och [för att förkunna] den sanna tron som skall föras till seger över all [annan form av] gudstro, hur förhatligt detta än kan vara för dem som sätter medhjälpare vid Guds sida. » Sura 61, 6-9

« TROENDE! Bli Guds medhjälpare! Liksom Jesus, Marias son, sade till de vitklädda: "Vem vill bli min medhjälpare [i arbetet] för Guds sak?" och de svarade: "Vi vill vara Guds medhjälpare!". Bland Israels barn kom några att tro [på Jesus och hans budskap] medan andra förnekade [honom]. Men Vi stödde dem som trodde på honom mot deras fiender, och de [troende] avgick med segern. » Sura 61, 14

Isa är alltså Israels barns profeters sigill; han reste sig bland dem som förkunnare och förkunnade dem det glada budskapet om profeternas sigill som skulle komma efter honom; han nämnde hans namn och beskrev dem hans egenskaper, för att de skulle känna igen honom och följa honom när de såg honom, genom att resa beviset emot dem och genom Allahs godhet emot dem: dem som följer sändebudet, den olärda profeten, dem de finner skrivna hos sig i Toran och evangeliet; han befaller dem det lämpliga, förbjuder dem det klandervärda, gör dem tillåtna de goda tingen, förbjuder dem de onda och lossar dem deras bördor och de kedjor som var på dem; dem alltså som skola tro på honom, understödja honom, bistå honom och följa det ljus som kommit ned med honom, de är de lyckosamma.

Thawr ibn Yazid har berättat åt mig: från Khalid ibn Ma'dan: de sade: o Allahs sändebud, underrätta oss om dig själv: min fader Ibrahims åkallan och Isas glada budskap, och min moder, när hon bar mig, såg såsom om ett ljus utgick från henne, upplysande Busra palats i Syriens land. Det återgivits av al-Irbad ibn Sariya och av Abu Umama, från Profeten, en närliggande berättelse: min fader Ibrahims åkallan: vår Herre, och väck bland dem ett sändebud, av dem. Och versen. Och när den profetiska värdigheten hos Israels barn fullbordades i Isa reste han sig bland dem som förkunnare och underrättade dem att den profetiska värdigheten hade skurits av åt dem och att den efter honom vore hos den arabiska olärda profeten, profeternas sigill utan inskränkning, Ahmad, som är Muhammad ibn Abd Allah ibn Abd al-Muttalib ibn Hashim, av Ismael ibn Ibrahim den förtrognas släktled: när han kom till dem med bevisen sade de: detta är en tydlig trolldom.

Det pronomens återkomst kan syfta på Isa och den kan återgå till Muhammed. Sedan manade den Upphöjde Sina troende tjänare att understödja islam och dess folk och understödja Hans profet och försvara honom och hjälpa honom att upprätta religionen och sprida kallet: o ni som har trott, varen Allahs hjälpare, likasom Isa ibn Maryam sade till lärjungarna: vilka är mina hjälpare mot Allah? Det vill säga vem av er bistår mig i kallet emot Allah? Lärjungarna sade: vi är Allahs hjälpare, och detta var i en by kallad an-Nasira, och de kristna namngavs därför efter det.

En grupp av Israels barn trodde alltså och en grupp var otrogen, det vill säga att när Isa kallade Israels barn och de andra till Allah den Upphöjde, trodde vissa av dem och andra var otrogna. Bland dem som trodde på honom: Antiokias folk i sin helhet, såsom mer än en av sirans och historiernas och tafsirens författare har nämnt; han sände dem tre sändebud, en av dem var Sham'un as-Safa; de trodde och besvarade, och dessa är inte de som nämns i sura Yasine, såsom är fastställt i stadsfolksberättelsen. Och andra av Israels barn var otrogna, de är judarnas majoritet; Allah understödde alltså dem som trodde på honom emot dem som var otrogna sedan, och de blev segrare över dem, dominerande dem: när Allah sade: o Isa, sannerligen skall jag kalla dig till Mig och höja dig till Mig och rena dig från dem som var otrogna och ställa dem som följde dig över dem som var otrogna till uppståndelsens dag. Och versen.

Den som är närmare honom blev alltså segrare över den som är under, och såsom muslimernas ord om honom är sanningen utan tvivel, nämligen att han är Allahs tjänare och Hans sändebud, blev de alltså segrare över de kristna som gjorde överdrift i hans sak och smickrade honom och ställde honom över vad Allah hade ställt, och såsom de kristna i helhet är närmare sanningen om honom än vad judarna, över dem Allahs förbannelse, riktade sig emot, dominerade alltså de kristna judarna i de trängselns tider, till islams och dess folks tid. Och Allah den Upphöjde vetar bäst.

Berättelsen om det dukade bordet

« Och de vitklädda sade: "Jesus, son av Maria! Kan din Herre låta ett bord [dukat till måltid] sänka sig ned till oss från himlen?" [Och Jesus] svarade: "Frukta Gud, om ni har sann tro!" De sade: "Vi vill smaka [en sådan måltid], så att våra hjärtan får ro och vi får veta att det som du har sagt oss är sanningen, och så att vi kan vara dina vittnen." Och Jesus, Marias son, sade: "Gud, vår Herre! Låt en måltid från himlen sänka sig ned till oss; den skall bli en högtid för oss, för den förste och den siste, och ett tecken från Dig. Och försörj oss [med det som vi behöver]! Du är den bäste Försörjaren."

Gud svarade: "Ja, Jag skall låta denna [måltid] sänka sig ned till er, men om efter detta någon av er förnekar [tron] skall Jag låta honom utstå ett straff som ingen i hela världen fått utstå." » Sura 5, 112-115

Vi har nämnt i tafsiren de atharer som nått om bordets nedkomst, efter Ibn 'Abbas och Salman al-Farisi och Ammar ibn Yasir och andra av de äldre: deras innehåll är att Isa befal lärjungarna att fasta trettio dagar, och när de hade fullgjort dem begärde de av Isa att låta komma ned från himlen ett dukat bord, för att äta av det och för att deras hjärtan skola lugnas däri, i vetskap om att Allah hade godtagit deras fasta och bönhört deras begäran, och att det vore åt dem en fest där de skulle bryta fastan på dess brytandets dag, och att det skulle räcka åt deras förste och siste, åt den rike som åt den fattige. Isa manade dem alltså i ämnet och fruktade åt dem att de inte skulle tacka och inte fullgöra rättens villkor; de uppmanade honom att begära den åt dem av hans Herre.

När de inte gav upp reste han sig mot sin bönens plats, klädd i en ulltäcke, stående på sina båda fötter, sänkt huvud, ögon rinnande av tårar, ödmjukande sig emot Allah i åkallan och begäran att de skola bönhöras emot vad de hade begärt. Allah den Upphöjde lät alltså bordet komma ned från himlen, och folken såg honom komma ned mellan två moln; han närmade sig litet efter litet, och varje gång han närmade sig bad Isa sin Herre att göra honom till en barmhärtighet, inte ett straff, och göra honom till en välsignelse och en räddning. Han upphörde inte att närma sig till dess han ställde sig framför Isa, täckt av en näsduk. Isa reste sig och blottade honom: i Allahs namn, den bäste av försörjare. Det fanns på honom sju fiskar och sju bröd och vinäger och granatäpplen och frukter, och han hade en mycket stor doft.

Han sade: var, och den var, och befällde dem sedan att äta av honom: vi äter inte så länge du inte äter; ni är dem som började begära honom. De vägrade att äta av honom först, och han befällde alltså de fattiga, de behövande, de sjuka och de förlamade, som var nära tretton hundra, och de åt av honom, och botades den som hade någon lytes, eller förbannelse, eller kronisk sjukdom. Folken ångrade att inte ha ätit av honom, vid åsynen av dessa tillstånds botande. Han kom ned varje dag en gång, och folken åt av honom; den siste av dem åt såsom den förste åt, och han mattade omkring sju tusen.

Sedan kom han ned en dag om två, likt Salihs kamelsto vars mjölk de drack en dag om två. Sedan befällde Allah Isa att inskränka honom åt de fattiga eller åt de behövande, till uteslutande av de rika, och det var smärtsamt åt många människor, och deras hycklare talade om det, och han borttogs alltså helt, och dem som talade om honom förvandlades till svin.

Ibn Abi Hatim och Ibn Jarir har återgivit honom tillsammans: al-Hasan ibn Qaza'a al-Bahili har återgivit åt oss: Sufyan ibn Habib har återgivit åt oss: Sa'id ibn Abi Aruba har återgivit åt oss: från Qatada: från Khilas: från Ammar ibn Yasir som säger: det dukade bordet kom ned från himlen, av bröd och kött, och de befalldes att inte svika, inte gömma och inte lägga upp åt morgondagen; de svek, gömde och lade upp, och de förvandlades till apor och svin. Sedan återgav Ibn Jarir det: från Bundar: från Ibn Abi 'Adi: från Sa'id: från Qatada: från Khilas: från Ammar, i en avbruten kedja, och detta är riktigare, och likaledes återgav han den i kedjan från Simak: från en man av Bani 'Ijl: från Ammar, i en avbruten kedja, och det är det riktiga, och Allah vet bättre. Och Khilas, om Ammar, är en avbruten kedja; vore denna hadith äktad, uppstigen, vore hon avgörande i denna berättelse, ty de lärda har delat sig om bordet: kom han ned eller inte?

Majoriteten hävdar att han kom ned, såsom dessa atharer antyder och såsom man förstår av Koranens sammanhangs tydlighet: sannerligen skall jag låta honom komma ned över er, såsom Ibn Jarir har fastställt, och Allah vet bättre. Ibn Jarir har återgivit, med en äktad kedja till Mujahid och till al-Hasan ibn Abi al-Hasan al-Basri: han kom inte ned; de tvang i hans nedkomst: den av er som är otrogen sedan skall jag straffa med ett straff jag inte skall straffa någon bland världarna med.

De kristna känner inte berättelsen om det dukade bordet; den nämns inte i deras bok, medan hans berättelse tillhör det som motiven driver till att förmedla, och Allah vet bättre. Vi har detaljerat talet i ämnet i tafsiren, att det skrives härifrån, och den som vill revidera det ser det där; Allah tillhör lovet och förunnelsen.

De ord som återgivits av Isa

En man vars namn gått förlorat har återgivit åt oss: Hajjaj ibn Mohamed har återgivit åt oss: Abu Hilal Muhammad ibn Sulayman har återgivit åt oss: från Bakr ibn Abd Allah al-Muzani: lärjungarna miste sin profet Isa; han hade begivit sig mot havet, och de gick ut för att söka honom, och när de kom till havet gick han på vattnet; vågen höjde honom en gång och ställde honom ner en annan, och han var täckt av en klädnad, hälften draperad och den andra hälften anpassad, till dess han kom till dem. En av dem, som jag tror vara av deras bästa, sade: får jag komma till dig, o Allahs profet? Ja. Han lade en av hans båda fötter på vattnet: ve mig, jag drunknar, o Allahs profet.

Visa mig din hand, o lille i tron; om Adams son hade vissheten av en korn av agn vikt, skulle han gå på vattnet. Abu Sa'id ibn al-A'rabi har återgivit den: från Ibrahim ibn Abi al-Jahm: från Sulayman ibn Harb: från Abu Hilal: från Bakr, i en närliggande betydelse. Sedan sade Ibn Abi ad-Dunya: Muhammad ibn Ali ibn al-Hasan ibn Shaqiq har återgivit åt oss: Ibrahim ibn al-Ash'ath har återgivit åt oss: det sades till Isa ibn Maryam: o Isa, med vad går du på vattnet? Med tron och vissheten.

Vi har trott såsom du har trott och vi har haft vissheten såsom du har haft vissheten. Gå då. De gick alltså med honom i vågen och drunknade. Vad har ni? Vi fruktade vågen. Har ni inte fruktat vågens Herre? Han lät dem gå ut och slog sedan jorden med sin hand; han grep den och öppnade den sedan; i en av hans händer fanns guld och i den andra lera eller småstenar: vilken av de två är mjukare i edra hjärtan? Guldet.

De är alltså för mig jämlika. Vi har redan sagt, i Yahya ibn Zakariyas berättelse, efter vissa av de äldre, att Isa bar kläder av ull och åt av trädens blad och flydde inte till någon bostad, inte hos en familj och inte med en egendom, och gömde ingenting åt morgondagen. Han åt av hans moders spinnet; över henne Allahs böner och hälsningen.

Ibn Asakir har återgivit, från ach-Cha'bi: när Uppståndelsen omnämndes inför Isa ropade han: det ankommer inte att man omnämner Uppståndelsen inför Maryams son och att han tiger. Och från Abd al-Malik ibn Sa'id ibn Abjar: när Isa hörde väckelsen ropade han kvinnans rop åt vilken hennes barn har dött.

Ma'mar har underrättat oss att Isa sade: Allah, jag har kommit på morgonen utan att kunna avvärja det jag hatar och utan att äga nyttan av det jag hoppas, och saken är i en annans hand än min, och jag är engagerad av min gärning; det finns ingen fattigare fattig än jag. Allah, gläd inte min fiende av mig och sörj mig inte genom min vän och gör inte min prövning i min religion och underkasta mig inte den som inte har någon medkänsla med mig. Ingen når trons verklighet så länge han inte bryr sig om att äta av världen. Och Isa sade: jag har reflekterat över skapelsen och funnit att den som inte har skapats är mer avundad hos mig än den som har skapats.

Ishaq ibn Bishr har sagt: från Hisham ibn Hassan: från al-Hasan: sannerligen är Isa de asketernas anförare på uppståndelsens dag, och dem som flyr av sina synder skall samlas på uppståndelsens dag med Isa. Och medan Isa en dag sov på en sten han hade till huvudkudde och hade funnit sömnens sötma passerade Iblis nära honom: o Isa, påstår du inte att du inte vill något av världens tillbehör? Här är denna sten av världens tillbehör. Isa reste sig, tog stenen och kastade den på honom: här åt dig, med världen.

Isa gick ut till sina kamrater, klädd i en ullmantel, en klädnad och en turban, barfota, gråtande, härjat av hår, gul av hungerfärg, torr på läpparna av törst: hälsningen över er, o Israels barn; jag är den som har sänkt världens plats, med Allahs tillstånd, utan förvåning och utan högmod; veten ni var mitt hus är? Var är ditt hus, o Allahs ande? Mina hus är moskéerna, och min parfym vattnet, och min krydda hungern, och min lampa månen på natten, och min bön på vintern solens orienter, och min rosenträdgård jordens örter, och min klädnad ullen, och min elegans Herrens av ädelheten fruktan, och mina kamrater de förlamade och de fattiga; jag kommer på morgonen utan något och jag kommer på kvällen utan något, och jag är i hjärtat rent, rikt och riktigt; vem är då rikare än mig och mer gagnande? Ibn Asakir har återgivit det.

Det återgivits i Muhammad ibn al-Walid ibn Aban ibn Habbans biografi, Abu al-Hasan al-'Uqayli al-Misri: Hani' ibn al-Mutawakkil al-Iskandarani har återgivit åt oss: Haywa ibn Shurayh har återgivit åt oss: al-Walid ibn Abi al-Walid har berättat åt mig: från Shufayy ibn Mati': från Abu Hurayra, från Profeten: Allah den Upphöjde uppenbarade åt Isa: o Isa, flytta från plats till plats, av rädsla att vara känd och tagen; vid Min ädelhet och Min storhet skall jag gifta dig med tusen hurier och ge dig fyrahundra år. Och det är en märklig hadith, uppstigen, och den kan vara avbruten, från Shufayy ibn Mati' överlämning från Ka'b al-Ahbar, eller andra av de israelitiska. Och Allah vet bättre.

Abd Allah ibn al-Mubarak har sagt: från Sufyan ibn Uyayna: Isa sade till lärjungarna: likasom kungarna har lämnat er visheten, lämna dem världen.

Isa sade: fråga mig, ty jag har hjärtat milt och jag är liten i mina egna ögon. Ismael ibn Ayyash har sagt: från Abd Allah ibn Dinan: Isa sade: ät kornbrödet och drick det klara vattnet och kom ut ur världen sund och oskadd; sannerligen är världens sötma den andra världens bitterhet, och sannerligen är världens bitterhet den andra världens sötma, och Allahs tjänare är inte tillmötesgåendet folk; den sämste av er är den lärde som föredrar sin kapris före sitt vetande; han vill att alla människor skola vara såsom han. Och en närliggande betydelse har återgivits av Abu Hurayra.

Abu Mus'ab har sagt: det har nått honom att Isa sade: o Israels barn, tagen er till det klara vattnet, till de vilda örterna och till kornbrödet, och akta er för vetebrodet, ty ni skulle inte förmå tacka.

Ibn Wahb har sagt: från Sulayman ibn Bilal: från Yahya ibn Sa'id: Isa sade: passera världen och bebodden den inte; världskärleken är varje fel huvud, och blicken sår i hjärtat begärligheten. Och Wahb ibn al-Ward har återgivit likaledes: och hur mycket begärlighet har låtit sina folk ärva en lång sorg. Och av Isa: o svage Adams son, frukta Allah var du än är, och var i världen en gäst och ta moskéerna till bostad och undervisa ditt öga gråten och din kropp tålamodet och ditt hjärta eftertanken, och bry dig inte om morgondagens föda, det är ett fel. Och av Isa: såsom det inte är möjligt åt dig att bygga en bostad på havets vågor, ta inte världen till vistelse.

Ni har hus vid överflödenas rand, och hur skulle en bostad vars grundvalar är av lera förbliva på vattnet?

Isa ibn Maryam har sagt: världskärleken och den andra världens kärlek förblivar inte i en troendes hjärta, likasom vattnet och elden inte förbliva i ett kärl. Ibrahim al-Harbi har sagt: från Dawud ibn Rashid: från Abu Abd Allah sufien: Isa har sagt: den som söker världen är lik den som dricker av havets vatten; ju mer han dricker, desto mer törstar han, till dess den dödar honom. Och det återgivits av Isa: djävulen är med världen, och hans ränk med det goda, och hans förskönande med kaprisen, och hans grepp vid begärligheterna. Al-A'mash har sagt: Isa tillagade födan åt sina kamrater och reste sig åt deras tjänst; gör så med era förnäma.

En kvinna sade till Isa: lycka åt det livmoder som bar dig och åt det bröst som ammade dig. Lycka åt den som läser Allahs bok och följer den. Lycka åt den som gråter vid omnämnandet av hans fel och vakar över sin tunga och låter sitt hus räcka åt honom. Lycka åt ögat som sov utan att dess själ berördes av olydnaden och vaknade emot något annat än synden.

Och av Malik ibn Dinar: Isa och hans kamrater passerade ett kadaver: vilken stink är dess doft. Och såsom dess tänder är vita. Han ville förbjuda dem bakbitandet. Al-Husayn ibn Abd ar-Rahman har återgivit åt oss: från Zakariya ibn 'Adi: Isa ibn Maryam har sagt: o lärjungarnas församling, nöj er med världens lilla med religionens räddning, likasom världens folk nöjde sig med religionens lilla med världens räddning. Och om detta sade dikten: jag ser män som har nöjt sig med religionens lilla, och jag ser dem inte nöjda med det lägre i livet.

Var alltså rik av världskungarnas religion, likasom kungarna blev rika av sin värld emot religionen.

Abu Mus'ab har sagt: Isa ibn Maryam har sagt: tala inte mycket utan Allahs omnämnande, edra hjärtan skulle förhärda, och det förhärdade hjärtat är fjärmad från Allah, men ni vetar inte; och betrakta inte tjänarnas synder såsom om ni vore herrar, utan betrakta dem såsom om ni vore tjänare; skonad och prövad, förbarmar er alltså åt prövningens folk och tackar Allah för hälsan.

Jag har hört min fader säga: från Ibrahim at-Taymi: Isa sade till sina kamrater: sannerligen säger jag er: den som söker Firdaws, kornbrödet är åt honom, och att sova i ruinerna med hundarna är i mängd.

Isa har sagt: sannerligen är att äta av korn med askan och att sova på ruinerna med hundarna litet åt Firdaws sökande.

Sufyan har underrättat oss: från Mansur: från Salim ibn Abi al-Ja'd: Isa har sagt: arbeta för Allah och arbeta inte för edra bukar; se på dessa fåglar; de går på morgonen och återvänder på kvällen; de plöjer inte och skördar inte, och Allah försörjer dem; vi har bukar större än fåglarna. Se på dessa bestar och dessa åsnor; de går på morgonen och återvänder på kvällen, plöjer inte och skördar inte, och Allah försörjer dem.

Safwan ibn Amr har sagt: från Shurayh ibn Ubayd: från Yazid ibn Maysara: lärjungarna sade till Messias: o Allahs Messias, se på Allahs moské, såsom den är skön. Amen, amen; Allah skall inte lämna av denna moské en sten stående utan att förgöra den av dess folks synder; sannerligen behöver Allah inte guldet inte silvret inte dessa stenar som behaga er; Allah behagligare än de är de räta hjärtana, och genom dem låter Allah jorden bestå, och genom dem förgör Allah jorden när de är annorlunda.

Hafizen Abu al-Qasim Ibn Asakir har nämnt: Abu Mansur Ahmad ibn Mohamed as-Sufi har underrättat oss: A'isha bint al-Hasan ibn Ibrahim al-Warkaniyya har underrättat oss: Abu Mohamed Abd Allah ibn Omar ibn Abd Allah ibn al-Haytham har återgivit åt oss genom diktering: al-Walid ibn Aban har återgivit åt oss genom diktering: Ahmad ibn Ja'far ar-Razi har återgivit åt oss: Suhayl ibn Ibrahim al-Hanzali har återgivit åt oss: Abd al-Wahhab ibn Abd al-Aziz har återgivit åt oss: från al-Mu'tamir: från Layth: från Mujahid: från Ibn 'Abbas, från Profeten: Isa passerade en stad i ruiner och förvånades över byggnaden: o Herre, låt denna stad besvara mig. Allah uppenbarade åt staden: o förstörda stad, besvara Isa. Staden ropade mot Isa: min älskade, och vad vill du av mig? Vad har dina träd gjort?

Och dina floder? Och dina palats? Och var är dina invånare? Min älskade, din Herres löfte, sanningen, har kommit; mina träd har uttorkat, mina floder har torkat ut, mina palats ligger i ruiner och mina invånare har dött.

Och var är deras egendomar? De har samlat dem av det tillåtna och det otillåtna, deponerade i mitt livmoder; åt Allah är himlarnas och jordens arv. Isa ropade: jag har förvånat mig över tre personer: den som söker världen, medan döden söker honom, och den som bygger palatsen, medan graven är hans hemvist, och den som skrattar med hela munnen, medan Elden är framför honom. Adams son, du skall inte mättas av överflödet och inte nöja dig av det lilla; du samlar din egendom åt den som inte ska lovsjunga dig, och du beger dig emot en Herre som inte ska ursäkta dig; du är bara din buks och din begärlighets tjänare; du fyller din buk bara när du går in i din grav, och du, Adams son, ser din egendoms massa i en annans vågskål.

Det är en mycket märklig hadith, och den innehåller en skön väckelse, och vi har därför skrivit den.

Sufyan ath-Thawri har sagt: från hans far: från Ibrahim at-Taymi: Isa har sagt: o lärjungarnas församling, lägg edra skatter på himlen, ty människans hjärta är där hans skatt är. Thawr ibn Yazid har sagt: från Abd al-Aziz ibn Dhabyan: Isa ibn Maryam har sagt: den som lärer, undervisar och arbetar skall kallas oerhörd i himmelsriket. Det återgivits att Isa sade: det finns inget gott i en vetskap som inte passerar med dig dalen och inte gör dig bosatt med dig moskén.

Ibn Asakir har återgivit, med en märklig kedja, från Ibn 'Abbas, uppstigen: Isa sade: o lärjungarnas församling, tala inte om visheten åt dem som inte är värda den, eller ni skall vara orättvisa emot den, och håll den inte tillbakahållen från dess värda, eller ni skall vara orättvisa emot dem; en sak vars räthet framträder, följ den, och en sak vars vilsenhet framträder, undvik den, och en sak ni delar er om, hänvisa dess vetande till Allah. Abd ar-Razzaq har sagt: Ma'mar har underrättat oss: från en man: från Ikrima: Isa sade: kasta inte pärlorna åt svinen, ty svinet gör ingenting av pärlorna, och given inte visheten åt den som inte vill den, ty visheten är bättre än pärlan, och den som inte vill den är sämre än svinet. Likaså Wahb och andra har återgivit den av honom. Ni är jordens salt; om ni alltså fördärvas, finns det ingen bot åt er; skrattet utan förvåning och blekheten utan vaka.

Vem är de mest prövande av folken? Den lärdas fel, ty när den lärde felar, felar av hans fel en lärd multitude. O ondas lärda, ni har gjort världen till edra huvudens topp och den andra världen till edra fötters undersida; edert ord är bot, och edert verk är ondt; ert exempel är oleanderträdets exempel; det lockar den som ser det och dödar den som äter det. Isa sade: o ondas lärda, ni har suttit vid Paradisets portar, och inte går ni in i det och inte lämnar ni de fattiga gå in i det; den sämste av folken hos Allah är den lärde som söker världen genom sitt vetande.

Yahya och Isa möttes, och Isa tryckte hans hand skrattande, och han sade till honom: o min moderskusin, vad har jag för att se dig skratta, som om du vore i trygghet? Och vad har jag för att se dig mörk, som om du hade förlorat hoppet? Den behagligaste av er båda hos mig är den bäste tillkännagivaren åt sin kamrat.

Isa, han och hans kamrater, stannade framför en grav, vars herre kastats däri, och de började omnämna graven och dess trånghet: ni var i det som är trängre än den, i edra mödrars bröst; när Allah vill vidga, vidgar Han. Det har nått mig att Isa, när han omnämnde döden, droppade hans hy av blod.

Och atharerna av detta slag är mycket talrika; hafizen Ibn Asakir har återgivit en god del av dem; vi har inskränkt oss till denna måttstock, och Allah den Upphöjde är den som låter lyckas emot det riktiga.

Isas upphöjning mot himlen och judarnas och de kristnas förnekande

« och för deras ord: "Vi har dödat Kristus Jesus, Marias son, [som påstod sig vara] Guds sändebud!" Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så. De som är av annan mening är inte säkra på sin sak; de har ingen [verklig] kunskap om detta utan stöder sig på antaganden. Det är med visshet så att de inte dödade honom. Nej, Gud upphöjde honom till Sin [härlighet]; Gud är allsmäktig, vis. Och bland efterföljarna av äldre tiders uppenbarelser finns ingen som inte före sin död tror på honom [som Guds Profet] och han skall vittna mot dem på Uppståndelsens dag. » Sura 4, 157-159

Den Upphöjde underrättade att Han höjde honom mot himlen, sedan Han hade kallat honom till sig genom sömnen, enligt det riktiga, oåterkalleligt, och räddade honom från dem bland judarna som ville taga honom, som hade anmält honom till vissa av denna tids otrogna kungar. Al-Hasan al-Basri har sagt: han kallades Dawud ibn Nura; han befallde hans dödande och korsfästelse, och de omgav honom alltså i ett hus i Bayt al-Maqdis, och det på fredagens kväll, lördagens natt, och när deras inträdes stund kom kastades hans bild på vissa av hans kamrater närvarande hos honom, och Isa höjdes från ett av detta hus tak mot himlen, medan husets folk såg på. Poliserna gick in och fann denna yngling på vilken hans bild hade kastats, och de tog honom i tron att det var Isa och korsfäste honom och lade törnena på hans huvud till förödmjukelse åt honom. Och de flesta av de kristna som inte närvarade vid Isas sak godtog åt judarna att han korsfästes, och de går alltså fel däri i en tydlig, rik, grov och fjärmad vilsenhet.

Och det finns ingen av Skriftens folk utan att de skola tro på honom före hans död, det vill säga efter hans nedstigning mot jorden vid tidernas slut, före Uppståndelsens resning, ty han skall stiga ned, döda svinet, krossa korset, pålägga jizyan och godta bara islam, såsom vi har visat detta med det som nått däri av hadither vid denna ädla vers i sura an-Nisas tafsir, och såsom vi skall framföra i detalj i boken om Messias Dajjals nyheter; vi skall nämna vad som nått om Messias Mahdis nedstigning ifrån den Evige, för att döda Messias Dajjal, lögnaren som kallar till vilsenhet. Och här är omnämnandet av vad som nått i atharerna om sättet för hans upphöjning mot himlen.

Ahmad ibn Sinan har återgivit åt oss: Abu Mu'awiya har återgivit åt oss: från al-A'mash: från al-Minhal ibn Amr: från Sa'id ibn Jubayr: från Ibn 'Abbas: när Allah ville höja Isa mot himlen gick han ut till sina kamrater, och i huset fanns tolv män av dem, nämligen av lärjungarna; han gick ut till dem från en källa i huset: sannerligen, bland er den som är otrogen emot mig tolv gånger, efter att ha trott på mig, och den på vilken min bild skall kastas skall dödas i min ställe och vara med mig i min rang. En yngling, den yngste av dem i ålder, reste sig: sätt dig. Sedan upprepade han åt dem, och ynglingen reste sig: sätt dig. Sedan upprepade han åt dem, och ynglingen reste sig: det är jag.

Du är den. Isas bild kastades alltså på honom, och Isa höjdes från husets tak mot himlen. Judarna kom för att söka honom, och de tog bilden, dödade honom och korsfäste honom sedan, och vissa av dem blev alltså otrogna tolv gånger, efter att ha trott på honom, och de delade sig i tre sekter: Allah var bland oss såsom Han ville, och han steg sedan upp till himlen; dessa är jakobiterna.

Han var bland oss Allahs son såsom Han ville, och Allah höjde honom sedan till sig; dessa är nestorianerna. Han var bland oss Allahs tjänare och Hans sändebud, såsom Allah ville, och Allah höjde honom sedan till sig; dessa är muslimerna. De båda otrogena förbund sig alltså emot den muslimska, de dödade henne, och islam förblev utplånad till dess Allah sände Muhammed. Och det är den Upphöjdes ord: Vi understödde dem som trodde emot deras fiende, och de blev då segrare.

Och denna kedja är äktad till Ibn 'Abbas, enligt Muslims villkor, och an-Nasai har återgivit den: från Abu Kurayb: från Abu Mu'awiya, i en närliggande betydelse, och Ibn Jarir har återgivit den: från Salm ibn Junada: från Abu Mu'awiya, och så har mer än en av de äldre nämnt. Bland dem som nämnde den utförligt är Muhammad ibn Ishaq ibn Yasar; han gjorde Isa till den som bad Allah att uppskjuta hans tid, det vill säga för att förmedla budskapet och fullborda kallet och låta folken gå mycket in i Allahs religion. Och han hade, bland lärjungarna, tolv män: Butrus och Ya'qub ibn Zabdi och Yahna, Ya'qubs broder, och Andrawus och Filiqqus och Abarthalma och Matta och Tumas och Ya'qub ibn Halqiya och Taddawus och Fata' och Yudus Zakariyya Yawta, och denne är den som ledsagade judarna emot Isa. Ibn Ishaq sade: och det fanns bland dem en annan man kallad Sarjis; de kristna gömde honom, och det är han på vilken Messias bild kastades; han korsfästes i hans ställe.

Och vissa av de kristna hävdar att den som korsfästes i Messias ställe och på vilken hans bild kastades är Yudus Zakariyya Yawta. Och Allah vet bättre.

Ad-Dahhak sade: Isa lämnade som arvinge Sham'un, och judarna dödade Yudus Zakariyya Yawta, på vilken bilden kastades. Muhammad ibn al-Jahm har återgivit åt oss: jag har hört al-Farra' säga om Hans ord: och de smidde anstiftningar, och Allah smidde, och Allah är den bäste av smidare: Isa var frånvarande från hans moster en tid, och sedan kom han till henne, och den judiske Goliathens anförare reste sig och slog emot Isa, till dess de samlades vid hans hus port, och de bröt dörren och Goliathens anförare gick in för att ta Isa: jag har inte sett honom. Han hade hos sig ett naket svärd: är det du, Isa? Allah kastade Isas bild på honom, och de tog honom, dödade honom och korsfäste honom sedan: de dödade honom inte och korsfäste honom inte, utan det gjordes dem likt.

Ibn Jarir sade: Ibn Humayd har återgivit åt oss: Ya'qub al-Qummi har återgivit åt oss: från Harun ibn Antara: från Wahb ibn Munabbih: Isa kom, med sjutton av lärjungarna, i ett hus, och de omgav dem; när de gick in till dem formade Allah dem alla till Isas bild: ni har besvärjat oss; visa oss Isa, eller vi döda er alla. Han sade: vem av er köper sin själ idag i Paradiset? Det är jag. Han gick alltså ut emot dem: jag är Isa, och Allah hade formatorn honom till Isas bild, och de tog honom, dödade honom och korsfäste honom sedan; därifrån gjordes dem honom likt, och de trodde att de hade dödat Isa, och de kristna trodde likaledes att det var Isa, och Allah höjde Isa denna dag.

Al-Muthanna har återgivit åt oss: Ishaq har återgivit åt oss: Ismael ibn Abd al-Karim har återgivit åt oss: Isa ibn Maryam, när Allah lärde honom att han skulle gå ut ur världen, var bedrövad av döden och det var smärtsamt för honom: samlaren mig denna natt; jag har behov av er. När de samlades hos honom på natten tjänade han dem, och när de hade slutat äta började han tvätta deras händer och rena dem med sin hand och torka deras händer med sina kläder, och de fann detta mycket allvarligt och satte sig emot det: den som återger mig något denna natt av vad jag gör, han är inte av mina och jag är inte av hans. Vad jag har gjort hos er denna natt, av att ha tjänat er vid födan och tvättat edra händer med min hand, låt det vare er ett exempel emot mig, eftersom ni ser att jag är den bäste av er, att ingen av er skall blåsa upp sig över den andra och att en av er utställer åt den andra sin själ, såsom jag har utställt min själ åt er.

Vad mitt behov för vilket jag har begärt er hjälp beträffar, åkalla Allah åt mig och ansträng er i åkallan att Han skjuter upp min tid. När de började åkallan och ville anstränga sig tog sömnen dem till dess de inte kunde åkalla mer: härlighet åt Allah; kunna ni inte vara tålmodiga åt mig en enda natt och hjälpa mig i den? Vid Allah vetar vi inte vad vi skall få, och vid Allah vakade vi och talade mycket, och denna natt förmår vi inte föra ett samtal, och vi vill inte åkalla annat än att något smyger sig emellan oss och honom: herden förskaffas bort och hjorden skingras. Han började säga ord liknande detta, under beklagande av sin själ: sannerligen skall en av er bli otrogen emot mig innan tuppen gall tre gånger, och en av er skall sälja mig för några dirhamer, och en av er skall äta min åttondel.

De gick alltså ut och skingrade sig, och judarna sökte honom, och de tog Sham'un, en av lärjungarna: denne är av hans kamrater. Jag är inte hans kamrat, och de lämnade honom; sedan tog andra honom, och han förnekade honom likaledes; sedan hörde han en tupp röst och grät och det sörjde honom. När morgonen kom kom en av lärjungarna till judarna: vad skall ni give mig om jag ledsagar er emot Messias? De fastställde åt honom trettio dirhamer, och han tog dem och ledsagade dem emot honom.

Och hans bild hade gjorts dem likt före detta; de tog honom och tog hans engagemang och band honom med repet och började föra honom: du uppväckte de döda och du förebrådde djävulen och du botade den förvirrade, skulle du inte veta rädda dig från detta rep? Och de spottade på honom och kastade honom törnena till dess de kom med honom till virket på vilket de ville korsfästa honom; Allah höjde honom till sig, och de korsfäste det som gjorts dem likt; han förblev sju timmar. Sedan kom hans moder och kvinnan som Isa vårdat, som Allah botade från vanvettet, gråtande dit där den korsfäste var, och Isa kom till dem: varför gråter ni? För dig.

Sannerligen har Allah höjt mig till sig, och mig har bara det goda hänt, och detta är en sak som gjorts dem likt; befall alltså lärjungarna att finna mig på så och så plats. De fann honom på den platsen, elva, och saknades den som hade sålt honom och ledsagat honom emot judarna; han ångrade vad han hade gjort och ströp sig och dödade sig. Hade han ångrat, hade Allah ångrat emot honom. Yahna: han är hos er; gå alltså, varje människa bland er skall resa sig på morgonen talande en folks tunga, låt honom varna dem och kalla dem.

Och detta är en märklig, förvånansvärd kedja, och den är riktigare än vad de kristna, må Allah förbanna dem, nämnde, att Messias kom till Maryam medan hon satt i gråt vid sin stamm och visade henne spikarnas platser i hans kropp och underrättade henne att hans ande höjdes och att hans kropp korsfästes; det är ärekränkning, lögn, uppfinning, förfalskning, förändring och falskt tillägg i evangeliet, emot sanningen och emot förmedlingens krav.

Hafizen Ibn Asakir har återgivit, i kedjan från Yahya ibn Habib, vad som nått honom: Maryam begärde av konungens hus, sedan den korsfäste hade korsfästes sju dagar och hon trodde att det var hans son, att hans kropp nedtas; de besvarade det och han begravdes där. Skall du inte komma med oss besöka Messias grav? De gick alltså, och när de närmade sig graven: skall du inte fördölja dig? Vem skulle fördölja sig?

Av denna man som är nära graven. Jag ser ingen. Maryam hoppades att det vore Jibril, medan hennes förbund med honom var fjärmad, och hon frågade Yahyas moder, och denne gick mot graven; när hon närmade den sade Jibril till henne: o Maryam, vart vill du gå? Jag besöker Messias grav och hälsar honom och förnyar ett förbund med honom.

O Maryam, det är inte Messias; Allah har höjt Messias och renat honom från dem som var otrogna, men denna yngling på vilken hans bild kastades korsfästes och dödades i hans ställe, och tecknet på det är att hans folk har mist honom; de vetar inte vad det blev av honom, och de gråter över honom; när det vare så och så dag, kom vid så och så tid, du skall möta Messias. Hon återvände till sin syster, och Jibril steg, och hon underrättade henne om Jibril och om vad han hade sagt henne om tiden. När den dagen kom gick hon och fann Isa vid tiden, och när han såg henne skyndade han emot henne, lät sig vila över henne, kysste hennes huvud och började åkalla åt henne, såsom han brukade göra: o min moder, folken har inte dödat mig, men Allah har höjt mig till sig och Han har tillåtit mig att möta dig, och döden skall komma dig snart; var alltså tålmodig och omnämn Allah. Sedan steg Isa, och hon mötte honom inte mer, till sin död.

Och det nått mig att Maryam levde efter Isa fem år och dog medan hon var femti fem år, och Allah godtog henne.

Isas ålder på hans upphöjningens dag var tretti fyra år. Sannerligen skall Paradisets folk gå in i det utan hår, utan skägg, sminkade med kohl, om Isas födelse och Yusufs skönhet. Likt har Hammad ibn Salama sagt: från Ali ibn Zayd: från Sa'id ibn al-Musayyib: Isa höjdes medan han var trettiotre år.

Vad den hadith beträffar som al-Hakim återgivit i Sahih och Ya'qub ibn Sufyan al-Fasawi i Sahih: från Sa'id ibn Abi Maryam: från Nafi' ibn Yazid: från Umara ibn Ghaziyya: från Muhammad ibn Abd Allah ibn Amr ibn Uthman, att hans moder Fatima bint al-Husayn underrättade mig: Fatima underrättade mig att Allahs sändebud underrättade henne att ingen profet har funnits efter vilken det kom en profet utan att den senare levde hälften av den förras liv; Isa ibn Maryam levde hundra tjugo år, och jag ser bara mig på väg mot sextionas början. Det är al-Fasawis text; det är en märklig hadith.

Det riktiga är att Isa inte nådde denna ålder, och det som detta syftar på är varaktigheten av hans vistelse hos sin gemenskap, såsom Sufyan ibn Uyayna har återgivit: från Amr ibn Dinan: från Yahya ibn Ja'da: Fatima sade: Allahs sändebud sade åt mig: sannerligen vistades Isa ibn Maryam hos Israels barn fyrtio år, och det är en avbruten kedja. Jarir och ath-Thawri sade: Isa vistades bland sitt folk fyrtio år. Och det återgivits från de troendes befälhavare Ali att Isa höjdes Ramadans tjugonde andra natten, och denna natt, till dess like, dog Ali, fem dagar efter hans sår. Ad-Dahhak har återgivit, från Ibn 'Abbas, att Isa, när han höjdes mot himlen, kom honom ett moln som närmade sig honom till dess han satte sig på det, och Maryam kom till honom och tog avsked av honom och grät: detta är ett tecken emellan dig och mig på uppståndelsens dag.

Han kastade sitt imamat åt Sham'un, och hans moder började ta avsked av honom med sitt finger, och hon pekade emot honom till dess han försvann ur hennes åsyn, och hon älskade honom av en intensiv kärlek, ty hans kärlek emot henne var total, av faderns och moderns båda sidor, ty han har ingen fader, och hon lämnade honom inte, varken på resa eller i vistelse.

Jag såg som döden mellan en timme, och hur med det intervall samlningen har till möte.

Ishaq ibn Bishr har nämnt, från Mujahid ibn Jabr, att judarna, när de korsfäste denna man som gjorts dem likt, i tron att det var Messias, och att de flesta av de kristna godtog dem det av sin okunnighet, grep sig på hans kamrater genom mord, slag och fängslande, och deras sak nådde Rumens husbonde, som var Damaskus konung på den tiden: sannerligen har judarna gripit sig på en mans kamrater som förmedlade dem att han var Allahs sändebud och som uppväckte de döda, botade den blinda från födseln och den spetalska och gjorde undervärken; de kastade sig över honom och dödade honom och de har förödmjukat hans kamrater och fängslat dem.

Han sände alltså, och de fördes tillbaka, bland dem Yahya ibn Zakariya och Sham'un och en grupp, och han förhörde dem om Messias sak, och de underrättade honom om det; han följde deras religion och höjde deras ord, och sanningen besegrade judarna och de kristnas ord segrade över dem; han sände emot den korsfäste och han togs bort från sin stam, och man förde tillbaka stammen på vilken denne man korsfästes och han förhärligade den; därifrån förhärligade de kristna korset och därifrån gick kristendomens religion in hos Rum. Och däri finns, från flera sidor, ämne till undersökning; den ena av dem är att Yahya ibn Zakariya är en profet; han skulle inte erkänna att den korsfäste är Isa, ty han är bevarad och vetar vad som skedde enligt sanningen. Den andra är att Rum inte gick in i Messias religion före trehundra år, och det på Qustantin ibn Qastas tid, byggaren av staden åt vilken den är tillerkänd, såsom vi skall nämna.

Den tredje är att judarna, när de korsfäste denne man och kastade honom sedan med hans virke, gjorde honom till en plats av ruiner och orenheter och av dödas kadaver och smuts, och det förblev så till den nämnda Qustantins tid; hans moder Helena, härstammande från Harran, romerska, tog sig an det och tog bort det därifrån i tron att det vore Messias, och de fann virket på vilket den korsfäste korsfästes, och de nämnde att ingen bärare av lytes rörde vid det utan att botas. Allah vetar alltså bäst om det skedde eller inte, och om det är därför att denne man som utställde sin själ vore en rät man, eller om det är en prövning och en frestelse åt de kristnas gemenskap denna dag, till dess de förhärligade detta virke och svepte det i guld och pärlor, och därifrån tog de korsen, välsignade sig genom deras form och kysste dem; må Allah förbanna dem.

Konungens moder Helena befällde, och dessa ruiner borttogs alltså, och man byggde på deras plats en oerhörd kyrka, smyckad av alla slags utsmyckningar, och den är den kända idag i Bayt al-Maqdis land: al-Qumama, efter vad som var däri, och de kallar den al-Qiyama, menande den från vilken Messias kropp skall resa sig. Sedan befällde Helena att landets ruiner, dess stoft och dess smuts deponeras på klippan som är judarnas qibla, och det förblev så till dess Omar ibn al-Khattab erövrade Bayt al-Maqdis och svepte bort dess ruiner med sin klädnad och renade den från orenheterna och smutsen, och han ställde inte moskén bakom sig utan framför sig, där Allahs sändebud bad, på den nattliga resans natt, med profeterna, och det är al-Aqsa.

Isas egenskaper, hans förtjänster och hans förtjänstfullheter.

Messias ibn Maryam är inget annat än ett sändebud, och sändebud har passerat före honom, och hans moder var en sannfärdig. Det har sagts att Messias namngavs så för jordens nötning, nämligen hans strövande på den och hans flykt med sin religion från prövningarna på den tiden, på grund av judarnas förnekandes intensitet emot honom och deras ärekränkning emot honom och hans moder, eller därför att hans båda fötter var nötta. Vi stannade deras spår genom Isa ibn Maryam, bekräftande vad som är före honom av Toran, och Vi gav honom evangeliet, i vilket vägledning och ljus. Och den Upphöjde har sagt: och Vi gav Isa ibn Maryam bevisen och understödde honom med helighetens ande.

Och verserna i ämnet är mycket talrika. Det har redan sagts vad som är fastställt i Sahih: det finns inget nyfött utan att djävulen sticker hans höft i det ögonblick han föds, och han skriker av beröringen, utom Maryam och hans son; djävulen gick för att sticka honom och steg bara slöjan. Och Umayr ibn Hani's hadith, från Junada, från Ubada, från Allahs sändebud, har redan nämnts: den som vittnar att ingen gudomlighet finns utom Allah ensam utan delare och att Muhammed är Hans tjänare och Hans sändebud och att Isa är Allahs tjänare och Hans sändebud och Hans ord som Han kastade mot Maryam och en ande ifrån Honom, och att Paradiset är sanning och Elden är sanning, honom skall Allah låta gå in i Paradiset för vad det var av gärning, återgivet av al-Bukhari, och det är hans text, och av Muslim.

Al-Bukhari och Muslim har återgivit, i hadithen från ach-Cha'bi: från Abu Burda ibn Abi Musa, från hans far: Allahs sändebud sade: när en man gifter sig med sin trälinna och uppfostrar henne väl och undervisar henne väl och frigiver henne sedan och gifter sig med henne, har han två löner, och när en man tror på Isa ibn Maryam och sedan tror på mig, har han två löner, och trälen, när han fruktar sin Herre och lyder sina herrar, har han två löner. Det är al-Bukharis text.

Ibrahim ibn Musa har återgivit åt oss: Hisham har underrättat oss: från Ma'mar, och Mahmud har berättat åt mig: Abd ar-Razzaq har återgivit åt oss: Ma'mar har underrättat oss: från az-Zuhri: Sa'id ibn al-Musayyib har underrättat mig: från Abu Hurayra: Profeten sade, på natten han fördes på den nattliga resan: jag mötte Musa, och han beskrev honom: och här är en man som jag tror är av blandad hy, huvudet av slätt hår, såsom om han vore av Shanu'as män. Och jag mötte Isa, och Profeten beskrev honom: av medelhög växt, röd, såsom om han steg ur baden; han menade hammarens bad, och jag såg Ibrahim, och jag liknar mest hans son. Och hadithen har redan sagts i Ibrahims och Musas berättelse. Muhammad ibn Kathir har återgivit åt oss: Isra'il har underrättat oss: från Uthman ibn al-Mughira: från Mujahid: från Ibn Omar: Profeten sade: jag såg Isa och Musa och Ibrahim; vad Isa beträffar är han röd, av krulligt hår, bred av bröst, och vad Musa beträffar är han brun, kraftigt byggd, rak av midja, såsom om han vore av az-Zutts män. Al-Bukhari är ensam om att ha återgivit den.

Ibrahim ibn al-Mundhir har återgivit åt oss: Abu Damra har återgivit åt oss: Musa ibn Uqba har återgivit åt oss: från Nafi': Abd Allah ibn Omar sade: Profeten nämnde en dag, mitt ibland folken, Messias Dajjal: sannerligen är Allah inte enögd, men Messias Dajjal är enögd av höger ögat, och hans öga syns en drivande druvfläs, och Allah visade mig denna natt nära Kaaba i en dröm, och här är en man brun, bland de vackraste man kan se av bruna män, och hans hårs lingar faller emellan hans skuldror, slätt hår, hans huvud droppande av vatten, läggande sina händer på två mäns skuldror, och han kretsade runt Huset: vem är denne? Det är Messias ibn Maryam. Sedan såg jag bakom honom en man med krulligt, fjunigt hår, enögd av höger ögat, den mest liknande av dem jag har sett av Ibn Qatan, läggande sin hand på en mans skuldra och kretsande runt Huset: vem är denne? Det är Messias Dajjal.

Och Muslim har återgivit den i hadithen från Musa ibn Uqba. Sedan sade al-Bukhari: Ubayd Allah ibn Nafi' har bestyrkt den, och sedan återgav han den i kedjan från az-Zuhri: från Salim: från Ibn Omar. Och Ibn Qatan är en man av Khuzay'a, död i jahiliyyan. Han visade alltså, över honom Allahs böner och hälsningen, de båda Messiasernas egenskaper, vägledningens Messias och vilsenhetens Messias, för att denne skall känna igen när han stiger ned och de troende skola tro på honom och att den andre skall känna igen och enhetens folk skall bevaka sig emot honom.

Abd Allah ibn Mohamed har återgivit åt oss: Abd ar-Razzaq har återgivit åt oss: Ma'mar har underrättat oss: från Hammam ibn Munabbih: från Abu Hurayra som säger: Isa ibn Maryam såg en man stjäla och han sade till honom: har du stulit? Nej, vid den som ingen gudomlighet finns utom Honom. Jag har trott på Allah och jag har kallat mitt öga lögnare. Likt har Muslim återgivit den: från Muhammad ibn Rafi': från Abd ar-Razzaq.

'Affan har återgivit åt oss: Hammad ibn Salama har återgivit åt oss: från Humayd at-Tawil: från al-Hasan och andra: från Abu Hurayra, och jag känner den inte annat än av Profeten: Isa såg en man stjäla och han sade: o så och så, har du stulit? Nej, vid Allah, jag har inte stulit. Jag har trott på Allah och jag har kallat min syn lögnare. Och detta antyder en ren vishet, ty han lät denne man svära, i tron att ingen svär vid Allahs storhet som lögnare om det han hade sett honom vittna synligt, och han godtog alltså hans ursäkt och återkom på sig själv: jag har trott på Allah. Du har sagt mig sanningen, och jag har kallat min syn lögnare, på grund av din ed.

Muhammad ibn Yusuf har återgivit åt oss: Sufyan har återgivit åt oss: från al-Mughira ibn Nu'man: från Sa'id ibn Jubayr: från Ibn 'Abbas: Allahs sändebud sade: såsom Vi har påbörjat den första skapelsen skall Vi upprepa den, ett löfte ifrån oss; sannerligen är Vi förfarare: den förste av skapelsen som skall klädas är Ibrahim, och sedan tager man män av mina högra och vänstra kamrater: dessa är mina kamrater; de upphör inte att komma tillbaka på sina hälar sedan jag har lämnat dem, och jag var vittne över dem så länge jag var bland dem, och sedan när Du hade kallat mig till Dig var Du Du deras iakttagare, och Du är vittne till allting. Om Du straffar dem, är de Dina tjänare, och om Du förlåter dem, sannerligen är Du den Evige, den Vise. Muslim är ensam om att ha återgivit den på detta sätt.

Abd Allah ibn az-Zubayr al-Humaydi har återgivit åt oss: Sufyan har återgivit åt oss: Ubayd Allah ibn Abd Allah har underrättat mig: från Ibn 'Abbas: jag har hört Allahs sändebud säga: exagerera inte mig, såsom de kristna har exagererat Isa ibn Maryam, ty jag är bara en tjänare, Allahs tjänare och Hans sändebud.

Muslim ibn Ibrahim har återgivit åt oss: Jarir ibn Hazim har återgivit åt oss: från Muhammad ibn Sirin: från Abu Hurayra, från Profeten: det talade i vaggan bara tre: Isa och Jurayj, och han bede när hans moder kom till honom och kallade honom: besvarar jag henne eller ber jag? Allah, låt honom dö utan att han ser de omoraliska kvinnornas ansikten. Jurayj var i hans eremitage, och en kvinna framträdde för honom och talade till honom, och han vägrade, och hon gick alltså till en herde och gav honom sig själv, och hon födde en gosse: av vem? Av Jurayj.

De kom alltså till honom, bröt hans eremitage, lät honom komma ned och smädade honom, och han gjorde sin reningsbadning och bede: vem är din fader, o gosse? Så och så, herden. Bygg om ditt eremitage av guld? Nej, om inte av lera.

Och en kvinna ammade sin son hos Israels barn, och en ryttare bärande en piska passerade framför henne, och hon sade: Allah, gör min son lik honom. Hon lämnade sitt bröst och vände sig emot ryttaren: Allah, gör mig inte lik honom, och det var som om jag såg Profeten suga hans finger, och sedan passerade en trälinna, och hon sade: Allah, gör inte min son lik henne. Hon lämnade sitt bröst: Allah, gör mig lik henne.

Varför det? Ryttaren är en tyrann av tyrannerna, och du har stulit och begått otukten. Och jag har inte gjort det.

Abu al-Yaman har återgivit åt oss: Shu'ayb har återgivit åt oss: från az-Zuhri: Abu Salama har underrättat mig: jag har hört Allahs sändebud säga: jag är folken närmaste av Maryams son, och profeterna är söner av olika fäder, och det finns inte emellan mig och honom någon profet. Al-Bukhari är ensam om att ha återgivit den på detta sätt, och Ibn Hibban har återgivit den i Sahih, i hadithen från Abu Dawud al-Hafari: från ath-Thawri: från Abu az-Zinad: från al-A'raj: från Abu Salama: från Abu Hurayra.

Waki' har återgivit åt oss: Sufyan, som är ath-Thawri, har återgivit åt oss: från Abu az-Zinad: från al-A'raj: från Abu Hurayra: Allahs sändebud sade: jag är folken närmaste av Isa, och profeterna är bröder, söner av olika fäder, och det finns inte emellan mig och Isa någon profet, och det är en äktad kedja enligt deras båda villkor, och de har inte återgivit den på detta sätt.

Ahmad har återgivit den: från Abd ar-Razzaq: från Ma'mar: från Hammam: från Abu Hurayra, från Profeten, i en närliggande betydelse, och Ibn Hibban har återgivit den i hadithen från Abd ar-Razzaq, i en närliggande betydelse.

Yahya har återgivit åt oss: från Ibn Abi Aruba: Qatada har återgivit åt oss: från Abd ar-Rahman ibn Adam: från Abu Hurayra, från Profeten: profeterna är bröder, söner av olika fäder, och deras religion är en och deras mödrar är olika, och jag är folken närmaste av Isa ibn Maryam, därför att det inte finns emellan mig och honom någon profet, och han skall stiga ned, och när ni ser honom, känna igen honom; han är en man av medelhög växt, lutande emot rött och vitt, av hy såsom om hans huvud droppade, även om fuktigheten inte når honom, mellan de båda sugande; han skall krossa korset och döda svinet och pålägga jizyan och upphänga religionerna, till dess vid hans tid alla religioner förgås utom islam, och Allah skall förgöra vid hans tid Messias Dajjal lögnaren, och tryggheten skall vila på jorden, till den grad att kamelerna skola beta med lejonen tillsammans och tigrarna med korna och vargarna med fåren och barnen och de unga leka med ormarna utan att de skada varandra; han skall förbliva då så länge Allah vill att han förbliver, och sedan skall han dö, och muslimerna skola bedja över honom och begrava honom.

Ahmad har återgivit den sedan: från 'Affan: från Hammam: från Qatada: från Abd ar-Rahman: från Abu Hurayra, och han nämnde en närliggande betydelse: han skall förbliva fyrtio år och sedan skall han dö och muslimerna skola bedja över honom. Abu Dawud har återgivit den: från Hudba ibn Khalid: från Hammam ibn Yahya, i en närliggande betydelse. Hisham ibn Urwa har återgivit: från Salih, Abu Hurayras frigivne, från honom, att Allahs sändebud sade: han skall förbliva på jorden fyrtio år, och hans nedstigning vid tidernas slut redogörelse skall komma i boken, såsom vi har utvecklat också i tafsiren, vid den Upphöjdes ord i sura an-Nisa: och det finns ingen av Skriftens folk utan att de skola tro på honom före hans död, och på uppståndelsens dag skall han vara vittne över dem, och Hans ord: och sannerligen är han en vetskap åt Uppståndelsen. Och versen.

Han skall stiga ned på Damaskus vita minaret, medan morgonbönen skall vara inställd: träd fram, o Allahs ande, och bed. Nej, vissa av er är över andra, av emirer, i den ära Allah förunnar denna gemenskap. Isa skall säga till honom: bönen har inte inställts annat än åt dig. Han skall bedja alltså bakom honom och stiga sedan med muslimerna emot sökandet av Messias Dajjal och han skall nå honom vid Ludds port och döda honom med sin ädla hand.

Vi har nämnt att hoppet stärktes när denna östra minaret av Damaskus byggdes, som är av vita stenar, och den byggdes också med de kristnas egendomar när de brände den som revs och dess omgivningar; Isa ibn Maryam skall alltså stiga ned på den, döda svinet, krossa korset och godta av ingen annat än islam, och han skall göra faq vallfärden av ar-Rawha, i vallfärd eller i omra eller för båda, och han skall vistelas fyrtio år och sedan dö, och han skall begrävas, enligt vad som sägs, i den profetiska kammaren, hos Allahs sändebud och hans båda kamrater. Och det har nått därom en hadith, nämnd av Ibn Asakir vid slutet av Messias biografi i hans bok, efter A'isha, uppstigen, att han skall begrävas med Allahs sändebud och Abu Bakr och Omar i den profetiska kammaren, men dess kedja håller inte.

Zayd ibn Akhzam at-Ta'i har återgivit åt oss: Abu Qutayba, det vill säga Salm ibn Qutayba, har återgivit åt oss: Abu Mawdud al-Madani har berättat åt mig: Uthman ibn ad-Dahhak har återgivit åt oss: från Muhammad ibn Yusuf ibn Abd Allah ibn Salam: från hans far: från hans farfar: det är skrivet i Toran Muhammeds beskrivning, och Isa ibn Maryam skall begrävas hos honom, och i Huset kvarstår en tomgravs plats. Det är en god hadith, sade han så. Och den riktige är ad-Dahhak ibn Uthman al-Madani. Denna hadith håller inte enligt min uppfattning och den är inte bestyrkt.

Al-Bukhari har återgivit: från Yahya ibn Hammad: från Abu Awana: från 'Asim al-Ahwal: från Abu Uthman an-Nahdi: från Salman: intervallet emellan Isa och Muhammed är sexhundra år. Femhundra sextio år. Femhundra fyrti fyra år. Fyrahundra tretti och några år. Och det kända är sexhundra år, sexhundra tjugo år enligt den månföljande kalendern, som gör sexhundra enligt den soliga, och Allah vet bättre.

Ibn Hibban har sagt i Sahih: omnämnande av varaktigheten under vilken Isas gemenskap förblev på hans vägledning. Abu Ya'la har återgivit åt oss: Abu Hammam har återgivit åt oss: al-Walid ibn Muslim har återgivit åt oss: från al-Haytham ibn Humayd: från al-Wadhin ibn 'Ata': från Nasr ibn 'Alqama: från Jubayr ibn Nufayr: från Abu ad-Darda: Allahs sändebud sade: Allah tog Dawud mitt bland hans kamrater, och de blev inte prövade och inte förändrade, och Messias kamrater förblev på hans sunna och hans vägledning tvåhundra år. Och det är en mycket märklig hadith, även om Ibn Hibban har äktat den. Ibn Jarir har nämnt, från Muhammad ibn Ishaq, att Isa, innan han höjdes, anbefallde lärjungarna att kalla folken till att dyrka Allah ensam utan delare, och han tilldelade var och en av dem en grupp av folken, i ett klimat av Syriens och orientens klimater och av occidentens land, och de nämnde att varje människa av dem började på morgonen tala dem som Messias hade sänt honom tills tunga.

Luka och Matta och Murqus och Yuhanna. Och emellan dessa fyra evangelier finns mycket oenighet, för vart och ett exemplar och exemplar, och många tillägg och borttagningar emot de andra, och bland dessa fyra finns två som nått Messias och sett honom, nämligen Matta och Yuhanna, och bland dem två av hans kamraters kamrater, och Allah vet bättre, och de båda är Murqus och Luka.

Dina, och han gömde sig i en grotta inom den östra porten, nära den Korsfästes kyrka, av rädsla för Boulus juden, som var orättvis, plundrande och hatande emot Messias, och när han förde honom tillbaka. Och han hade rakat nevöns huvud när han trodde på Messias och han kretsade runt honom i staden och stenade honom sedan till hans död. Sedan när Boulus hörde att Messias hade begivit sig emot Damaskus förberedde han sitt svärd och gick ut för att döda honom, och han mötte honom i Kawkaba, och när han mötte Messias kamrater kom honom en ängel och slog hans ansikte med sin vinges rand och bländade honom, och när han såg detta fastställdes tron på Messias i hans själ; han kom alltså till honom och ursäktade sig för vad han hade gjort och trodde på honom, och han godtog av honom, och han bad honom att nötta hans ögon för att Allah skall återge honom hans syn: gå emot Dina, han är i Damaskus, vid den östra utsträckta marknadens slut, han åkallar åt dig.

Han kom alltså till honom, och han åkallade, och hans syn återgavs honom, och Bouls tron på Messias, nämligen att han är Allahs tjänare och Hans sändebud, blev skön, och en kyrka byggdes i hans namn, och det är den kända Bouls kyrka i Damaskus, sedan tiden för dess erövring av Följeslagen, till dess den förstördes på den tid vi skall framföra, om Allah den Upphöjde vill.

Kapitel.

Messias kamrater delade sig efter hans upphöjning mot himlen om honom, enligt ord, såsom Ibn 'Abbas och andra av de äldres imamer har sagt: Vi understödde dem som trodde emot deras fiende, och de blev då segrare. Ibn 'Abbas och andra sade: grupper av dem sade: han var bland oss Allahs tjänare och Hans sändebud och han höjdes sedan mot himlen. Han är Allah. Han är Allahs son.

Den första är alltså sanningen, och de båda andra orden är en oerhörd otro, och sedan delade sig partierna emellan sig; ve alltså åt dem som var otrogna åt åsynen av en förskräcklig dag.

Och de delade sig i evangeliernas förmedling enligt fyra ord, emellan tillägg, borttagning, förfalskning och förändring, och sedan trehundra år efter Messias ägde den oerhörda olyckan och den stora prövningen rum, och de fyra patriarkerna delade sig och alla biskoparna, prästerna, diakonerna och munkarna om Messias, enligt många ord som inte räknas och inte avgränsas; de samlades och skiljde rätt hos konungen Qustantin, Konstantinopels byggare, och de vore det första konciliet, och konungen vände sig alltså emot den största gruppens ord som hade enats om ett ord av dessa åsikter, och de namngavs Malaika, och han motbevisade och avvisade dem som motsade dem, och sekten som följer Abd Allah ibn Adyus förblev ensam, han som fastställde stadigt att Isa är en tjänare bland Allahs tjänare och ett sändebud bland Hans sändebud; de bebodde alltså slätterna och öknarna och byggde eremitage, kloster och celler och nöjde sig med det asketiska livet och blandade sig inte i dessa religioner och sekter, och Malaika byggde de oerhörda kyrkorna, och de lånade vad som var av grekernas byggnad och vände sina nischer emot öst, medan de vore emot norr, emot Väduren.

Redogörelse för Bayt Lahms och al-Qumamas byggande.

Och konungen Qustantin byggde Bayt Lahm på Messias födelses plats, och hans moder Helena byggde al-Qumama, det vill säga på den korsfästes grav, som de godtar åt judarna att han vore Messias, medan dessa och dessa var otrogna, och de fastställde lagarna och reglerna, bland vilka en emot den urgamla religionen, som är Toran, och de gjorde tillåtna ting som är förbjudna enligt Torans text, bland dem svinet, och de bede emot öst, medan Messias inte bede annat än emot Bayt al-Maqdis klippa, och likaledes alla profeterna efter Musa, och Muhammed, profeternas sigill, bede emot den sexton eller sjutton månader efter hans utvandring emot Medina, och den flyttades sedan emot Kaaban som Ibrahim den förtrogne byggde, och de smyckade kyrkorna, som inte var smyckade före det, och de fastställde trosbekännelsen som deras barn, kvinnor och män bevarar och som de kallar Amana, och som i verkligheten är den största av otro och svek.

Och alla melkiterna och nestorianerna är Nestorius folk, det andra konciliet folk, och jakobiterna är Ya'qub al-Barad'i folk, det tredje konciliet folk; de tror denna trosbekännelse och delar sig i dess tolkning, och här är att jag återger den, och den som återger otro är inte otrogen för vad han förmedlar, enligt vad den innehåller, av ordens märkvärdigheter och av otro och ondt i mängd, förande sin innehavare emot Eldens flammor; de säger alltså: vi tror på en enda gudomlighet, som reglerar allt, himlarnas och jordens skapare, av allt som syns och av allt som inte syns, och på en enda Herre, Yashu' al-Masih Allahs son, den ende, barnad av Fadern före epokerna, ljus av ljus, sannings gudomlighet, av sannings gudomlighet, barnad, inte skapad, jämlik Fadern i väsen, genom vilken allt skedde, på grund av oss, vi människorna, och för vår räddning steg han ned från himlen och inkarnade sig av helighetens ande och av den rena Maryam och mänskoligades och korsfästes på Malatis den nabateiske tid och led och begrävades och uppstod den tredje dagen, såsom i böckerna, och steg upp till himlen och satte sig till Faderns högra sida, och likaledes skall han komma i sin kropp för att döma de levande och de döda, vars kungadöme inte har något slut.

Och helighetens ande, den livgivande Herren, utgången från Fadern, med Fadern och Sonen dyrkas han och i den talarandes härlighet i profeterna, i en enda, samlande, heliga, katolska relation, och han erkänner ett enda dop åt syndaförlåtelsen och väntar de dödas uppståndelse och det kommande evinnelsens liv; må det ske så, amen.