Nuhs ark och syndafloden

Nuhs folk kallade honom lögnare tills han åkallade mot dem sin Herre, och Allah befallde honom att bygga arken, en farkost utan like. Notablarna gjorde sig lustiga över honom; han tog ombord de troende, sin familj utom sin förnekande son Yam, och ett par av varje art. « Och Vi öppnade himmelens portar med ett vatten som öste ned », jorden sprutade fram källor, och arken seglade « på vågor såsom berg ». Den son som flydde upp på ett berg drunknade. När vattnet sjönk installerade sig arken på Djoudi: « bort med det orättfärdiga folket ».

Nuhs byggande av arken

« Och bygg arken under Våra ögon och Vår uppenbarelse, och för inte talan till Mig för dem som förtryckt: de skall drunkna. »

Och det är för att Nuh (fred vare med honom), när han hade förlorat hoppet om att de skulle förbättra sig och blomstra, och såg att inget gott fanns i dem, och att de hade nått fram till att skada honom, motsätta sig honom och kalla honom lögnare, på alla sätt av handlingar och ord, åkallade mot dem en åkallan av vrede för Allah. Allah bifall därför hans åkallan och svarade hans begäran: « Och Nuh åkallade Oss sannerligen, vilka utmärkta bönhörare Vi är! Och Vi räddade honom och hans familj från den stora nöd. » « Och Nuh, när han kallade på Oss förr, svarade Vi honom och räddade honom och hans familj från den stora nöd. » « Herre, mitt folk har kallat mig lögnare; döm därför mellan mig och dem med en dom, och rädda mig och de troende som är med mig. » Han åkallade därför sin Herre: « jag är besegrad, bringa Mig hjälp.

» « Herre, kom mig till hjälp, eftersom de kallar mig lögnare. » « För sina synder drunknade de och fördes in i en Eld, och de fann ingen hjälp mot Allah. » « Och Nuh sade: Herre, lägg inte på jorden någon av de förnekande bland bostäderna; om Du lämnar dem förleder de Dina tjänare och avlar bara syndiga förnekare.

» Samlades därför mot dem deras synder, från deras förnekande och deras ondska, och deras profets åkallan mot dem. Allah den Upphöjde befallde honom då att bygga arken, som är den stora farkosten som inte hade sin like före henne och inte skall få någon like efter henne; och Allah den Upphöjde kungjorde i förväg att när Hans ord skulle komma och Han kastade sig över dem med Sin attack, som inte kan avvärjas av det brottsliga folket, skulle han inte återvända till dem i den frågan och inte föra talan, ty möjligen skulle vid åsynen av straffet som kom ner över dem en ömhet för hans folk gripa honom, ty underrättelsen är inte åsynen: « och för inte talan till Mig för dem som förtryckt: de skall drunkna. »

« Och han byggde därför arken, och varje gång som notablar av hans folk passerade förbi honom gjorde de sig lustiga över honom. » Det vill säga: de hånade honom och ansåg det omoderligt vad han hotade dem med. Han sade: « om ni gör sig lustiga över oss, gör vi oss också lustiga över er, såsom ni gör er lustiga; vi är dem som gör sig lustiga över er och förundrar sig över er i er envishet i ert förnekande och er envishet som kräver att straffet skall valla ned över er och inträffa; då skall ni få veta vem ett förödmjukande straff kommer över, och på vem ett bestående straff kommer att valla ned. » Och deras egenskaper var tungt förnekande och ytterst envishet i denna världen, och likaså i nästa, ty de förnekar också att ett sändebud från Allah har kommit till dem. Musa ibn Ismail berättade för oss: Abd al-Wahid ibn Ziyad berättade för oss: al-A'mash berättade, från Abu Salih: Allahs sändebud (fred och välsignelser vare med honom) sade: « Nuh (fred vare med honom) skall komma: Har du förmedlat? Ja.

Herre, har han förmedlat det åt dem? Nej, ingen profet har kommit till oss. Vem vittnar för dig? Muhammad och hans umma.

» « Och så har Vi gjort er till ett samfund av mittenvägen, så att ni skall vittna över människorna och sändebudet skall vittna över er. » (al-Baqara, 143)

Rättvisan: detta samfund vittnar om vittnesbördet av sin sanningsenliga och bekräftade profet, att Allah sände Nuh med sanningen och lät sanningen falla över honom och befallde honom i den, och att han förmedlade den till sitt samfund på det mest fullkomliga och fullständiga sättet, och inte lämnade något av det som är nyttigt för dem i deras religion utan att befalla dem det, och inget av det som kan skada dem utan att förbjuda dem det och varna dem för det; och så är alla sändebuds ställning, till den grad att han varnade sitt folk för den vilseledande Antikrist, fastän han inte förväntade att denne skulle träda fram i deras tid, av hänsyn till dem och av omsorg och barmhärtighet mot dem. Abdan berättade för oss: Abdallah berättade, från Yunus: Ibn Omar sade: Allahs sändebud (fred och välsignelser vare med honom) reste sig bland människorna, prisade Allah såsom Han förtjänar och nämnde därefter Antikrist: « Jag varnar er för honom, och det finns ingen profet som inte har varnat sitt folk; Nuh varnade sitt folk, men jag säger er om honom ett ord som ingen profet har sagt sitt folk: ni vet att han är enögad och att Allah inte är enögad.

» Och denna hadith finns också i de två Sahiherna, från Shayban ibn Abd ar-Rahmans hadith, från Yahya ibn Abi Kathir, från Abu Salama ibn Abd ar-Rahman, från Abu Hurayra: han sade: « Skall jag inte berätta för er om Antikrist en historia som ingen profet har berättat för sitt folk? Han är enögad, och han skall komma med skenavbildningen av paradiset och av elden: denna är paradiset och denna är elden; och jag varnar er såsom Nuh varnade sitt folk. » al-Bukharis formulering.

När Allah svarade hans ord att plantera ett träd för att göra farkosten av det, planterade han det därför och väntade på det i hundra år, snidade det sedan ytterligare hundra år, på fyrtio år, och Allah vet bäst. Muhammad ibn Ishaq sade: och det var av saj-trä, av furu, och det är Torahs text; och han befallde honom att göra dess längd till åttio alnar och dess bredd till femtio alnar och att bestryka dess utsida och insida med beck och att sätta på den en stäv som genomträngde vattnet. Och det har sagts: « Dess längd var tre hundra alnar på femtio alnars bredd, och det är vad som finns i Torah, enligt vad jag har sett; sex hundra på tre hundra alnars bredd, tusen två hundra alnar på sex hundra alnars bredd.

» Och det har sagts: dess längd var tusen alnar, och dess bredd hundra alnar och dess höjd trettio alnar; och den hade tre våningar, var och en av tio alnar: den undre för boskapen och de vilda djuren, den mellersta för människorna och den övre för fåglarna; och dess dörr fanns i dess bredd, och den hade ett lock över sig, anpassat på den.

« Herre, kom mig till hjälp, eftersom de kallar mig lögnare. » « Och Vi uppenbarade för honom: bygg arken under Våra ögon och Vår uppenbarelse. » Det vill säga: på Vår order till dig och Vår åsyn av ditt byggande och Vår bevakning av det, för att leda dig till det rätta i dess byggande: « Och när Vår ord kommer och ugnen kokar, ta in i den av varje art ett par och din familj, utom den mot vilken ordet redan gått före bland dem, och för inte talan till Mig för dem som förtryckt: de skall drunkna.

» Det kom honom därför genom Sin stora och upphöjda order att när Vår ord skulle komma och Hans anfall valla ned skulle han ta in i denna farkost av varje art ett par, av djuren och av allt som har en själ i sig, av ätliga ting och annat, för artens överlevnad, och sin familj, utom den mot vilken ordet redan gått före bland dem, det vill säga utom den som var förnekare, ty den oåterkalleliga åkallan hade där fullbordats och straffet som inte kan avvärjas hade blivit den hans; och han befallde honom att inte föra talan för dem när det stora straff som Han beslutat över dem skulle nå dem, Han som gör vad Han vill, såsom vi redan har framställt förklaringen därav.

« Ugnen » är enligt flertalet lärda jordens yta, det vill säga att jorden skulle spruta fram från alla sina sidor, tills ugnarna spruta fram, vilka är eldens platser. « Ugnen är en källa i Indien, i Kufa, i al-Jazira. » Vad som avses med ugnen är morgonens uppgång, dess glans och ljus, det vill säga: i det ögonblicket, ta då in i den av varje art ett par; och det är en märklig åsikt.

« Tills dess att, när Vår ord kom och ugnen kokade, Vi sade: ta in i den av varje art ett par och din familj, utom den mot vilken ordet redan gått före, och de som trodde; men de som trodde med honom var bara få. » Det är en andra order, vid straffets vallande ned över dem, att han tar in i den av varje art ett par; och i Skriftfolkets Bok står att det befalldes att ta in av allt som äts sju par och av det som inte äts ett par, hanne och honne: « två », om vi gör det till verbets objekt; och vad beträffar att vi gör det till en förstärkning av « ett par » och att objektet är underförstått, finns det ingen motsägelse, och Allah vet bäst.

Och vissa har nämnt att den första fågeln att träda in var papegojan och det sista av djuren var åsnan, och att Iblis trädde in genom att hålla fast i åsnans svans. Min far berättade för oss: Abdallah ibn Salih berättade för oss: al-Layth berättade för mig: Hisham ibn Sa'd berättade för mig, från Zayd ibn Aslam: han sade: när Nuh tagit in i farkosten av varje art ett par sade hans kamrater: « Hur skall vi skydda oss, och hur skall boskapen skydda sig, medan lejonet är med oss? » Allah underkastade honom därför febern, och det var den första feber som kom ned på jorden. « Och musen förstör vår föda och våra angelägenheter. » Allah uppenbarade därför för lejonet, och han nysade, och katten kom ut ur honom, och musen gömde sig för henne.

Det är ett rapport utan kedja. « Och din familj, utom den mot vilken ordet redan gått före », det vill säga den av dem vars åkallan hade bifallits, bland de förnekande, och det var bland dem hans son Yam, som drunknade; « och de som trodde; men de som trodde med honom var bara få. » Detta trots tidens längd och hans närvaro bland dem och deras fasta åkallan, natt och dag, med alla sorters tal och former av ömhet, av hot och varning ena gången och av uppmaning och löfte den andra.

Och det har rått olika meningar om antalet av dem som var med honom i farkosten. Från Ibn Abbas: de var åttio själar med sina kvinnor; och från Ka'b al-Ahbar: de var sjuttio två själar; och det sägs: de var tio; de var bara Nuh och hans tre söner och deras fyra hustrur, utom Yams hustru, som avvek sig, isolerade sig och följde en annan väg än frälsningens väg; hon var därför inte rättfärdig när hon avvek sig, och detta yttrande om henne motsäger versens uppenbara mening. Men det är en text att med honom reste ut, från hans familj, en grupp av dem som hade trott på honom: « och rädda mig och de troende som är med mig »; de var sju. Vad beträffar Nuhs hustru, som är alla hans söners moder, och de är Ham, Wisam, Yafith och Yam, och Skriftfolket kallar honom Kanaan, och det är han som drunknade, och 'Abir, som dog före syndafloden: hon drunknade med de drunknade och var av dem mot vilka ordet gått före, på grund av sitt förnekande; och hos Skriftfolket: hon var i farkosten; det är möjligt att hon förnekade därefter, eller att hon skjuts upp till Uppståndelsens dag: « lägg inte på jorden någon av de förnekande bland bostäderna.

»

« Och när du har installerat dig, du och de som är med dig, i farkosten, säg: pris vare Allah som räddade oss från det orättfärdiga folket; och säg: Herre, landa mig på en välsignad plats, och Du är den bäste som landar. » Han befallde honom att prisa sin Herre för det Han underkastade honom av denna farkost, med vilken Han räddade honom och öppnade mellan honom och hans folk, och gladdade hans öga av dem som motsatte sig honom och kallade honom lögnare, Han som skapade alla par: « och som har gett er farkoster och boskap att ni rider på, för att ni skall installera er på dem och sedan erinra er er Herres nåd när ni har installerat er på dem och säga: ära vare den som underkastade oss detta, vi hade inte förmått det, och till vår Herre skall vi återvända.

» (az-Zoukhrouf, 12-14) Och så befallas att åkalla i tingens början att de vare till det goda och till välsignelsen, och att deras utgång vare prisad, när han utvandrade: « Säg: Herre, låt mig träda in genom en ingång av sanning och låt mig träda ut genom en utgång av sanning, och ge mig från Din sida en bistående myndighet. » (al-Isra, 80)

Och Nuh (fred vare med honom) verkställde denna rekommendation och sade: « Gå ombord i den; i Allahs namn skall dess färd vara och dess läggas till; min Herre är sannerligen Förlåtande, Barmhärtig. » Det vill säga: i Allahs namn är dess färds början och dess slut; « min Herre är sannerligen Förlåtande, Barmhärtig », det vill säga och ägare av ett plågsamt straff, genom att vara Förlåtande, Barmhärtig; Hans anfall avvärjs inte av det brottsliga folket, såsom Han drabbade jordens folk som förnekade honom. « Och den seglade med dem, på vågor såsom berg. » Och det är för att Allah den Upphöjde sände från himlen ett regn som jorden aldrig hade känt före honom och inte skall låta falla efter honom, som vattenläderpåsar, och Han befallde jorden, och den sprutade fram från alla sina dalar och från alla sina sidor. Han åkallade därför sin Herre: « jag är besegrad, bringa Mig hjälp.

Syndafloden och Nuhs folk

» « Och Vi öppnade himmelens portar med ett vatten som öste ned, och Vi lät jorden spruta fram källor, och vattnet möttes på en redan beslutad ordning, och Vi bar honom på en farkost av brädor och av spik. » Spiken: « seglande under Våra ögon », det vill säga genom Vårt beskydd, Vår hjälp, Vår vakt och Vår bevakning av den, « som belöning åt den som förnekades. »

Ibn Jarir och andra har nämnt att syndafloden inträffade den trettonde i månaden Ab, i sommarens hetta. « Vi bar er därför, när vattnet steg, i den flytande farkosten », det vill säga farkosten, « för att göra den till en påminnelse åt er och för att den ett mottagligt öra skall behålla. » Vattnet steg femton alnar över jordens högsta berg, och det är vad som finns hos Skriftfolket; åttio alnar; och det täckte hela jorden, dess längd och dess bredd, dess slätter och dess dalar, dess berg och dess öknar och dess sand, och det återstod på jordens yta av dem som var på den av levande varelser inte ett enda öga som blinkade, varken litet eller stort. Imam Malik sade: « Detta tidsålders folk hade fyllt slätten och berget; det fanns inte en plats på jorden utan att den hade en innehavare och en ägare. » Ibn Abi Hatim har överfört de båda.

« Och Nuh kallade på sin son, som höll sig på avstånd: min son, gå ombord med oss och var inte med de förnekande. Han sade: jag skall söka skydd på ett berg som skall beskydda mig från vattnet. Han sade: idag finns det ingen beskyddare mot Allahs ord utom den som Han visar barmhärtighet; och vågen skilde dem åt, och han hörde till de drunknade. » Och denna son är Yam, bror till Sam och Ham och Yafith; hans namn är Kanaan, och han var förnekare och icke dygdig aktör, motsägande sin far i hans religion och hans skola; han förgick därför med dem som förgick.

« Och det sades: jord, sug i dig ditt vatten, och himmel, håll tillbaka; och vattnet sjönk och ordningen fullbordades, och den installerades på Djoudi; och det sades: bort med det orättfärdiga folket. » Det vill säga: när Han hade gjort slut på jordens folk och ingen återstod av den som tillbad annat än Allah (Han vare upphöjd), befallde Allah jorden att suga i sig sitt vatten och befallde himlen att hålla tillbaka, det vill säga att avstå från regnet; « och vattnet sjönk », det vill säga minskade från vad det var; « och ordningen fullbordades », det vill säga de tillstötte vad som i Hans vetande och Hans öde gått före, att de skall drabbas av det som drabbade dem; « och det sades: bort med det orättfärdiga folket », det vill säga man ropade till dem med maktens röst att de skall vara långt från barmhärtigheten och förlåtelsen. « De kallade honom därför lögnare, och Vi räddade honom och dem som var med honom i farkosten, och Vi drunknade dem som förnekade Våra tecken; de var ett blint folk.

» « De kallade honom därför lögnare, och Vi räddade honom och dem som var med honom i farkosten, och Vi gjorde dem till arvingar, och Vi drunknade dem som förnekade Våra tecken; se därför vad de var för slut som de som varnades fick. »

« Och Vi bistod honom mot folket som förnekade Våra tecken; de var ett illa folk, och Vi drunknade dem alla. » « Och Vi räddade honom och dem som var med honom i den fyllda arken, och Vi drunknade sedan resten; där finns sannerligen tecken, men de flesta av dem var inte troende; och din Herre är sannerligen den Mäktige, den Barmhärtige. » Och den Upphöjde sade: « Och Vi räddade honom och farkostens folk, och Vi gjorde det till ett tecken åt världarna. » « Sedan drunknade Vi de övriga.

» Och Han sade: « Och Vi lämnade sannerligen detta som tecken; finns det då någon som erinrar sig? Hur var då Mitt straff och Min varning? Och Vi har sannerligen gjort Koranen lätt att erinra; finns det då någon som erinrar sig? » « För sina synder drunknade de och fördes in i en Eld, och de fann ingen hjälp mot Allah.

» « Och Nuh sade: Herre, lägg inte på jorden någon av de förnekande bland bostäderna; om Du lämnar dem förleder de Dina tjänare och avlar bara syndiga förnekare. » Och Allah den Upphöjde bifall hans åkallan, Hans vare loven och nåden, och det återstod av dem inte ett enda öga som blinkade.

Abu Ja'far ibn Jarir och Abu Muhammad ibn Abi Hatim har överfört i sina båda Tafsir, på Musa ibn Ya'qub az-Zam'is väg, från Fayd, Ubaydallah ibn Abi Rafi's klient, att Ibrahim ibn Abd ar-Rahman ibn Abi Rabi'a underrättade honom att Aisha, de troendes moder, underrättade honom: « Om Allah hade visat barmhärtighet mot en enda av Nuhs folk, av hänsyn till den nyföddes moder. » « Nuh (fred vare med honom) blev kvar bland sitt folk tusen år minus femtio år, och han planterade trädet i hundra år; det växte och spred sig i alla riktningar; därefter högg han det och gjorde sedan en farkost av det, och de passerade förbi honom och gjorde sig lustiga över honom: du bygger en farkost på land, hur skulle den segla? » « Ni skall få veta.

» När han hade fullbordat och vattnet sprutade fram och tog sig in i vägarna fruktade den nyföddes moder för den, och hon älskade honom med en intensiv kärlek; hon gick ut med honom mot berget, tills hon nådde dess tredjedel; när vattnet nådde henne gick hon ut med honom tills hon installerat sig på berget; när vattnet nådde hennes hals lyfte hon upp honom med sina båda händer, och de drunknade båda två. « Om Allah hade visat barmhärtighet mot en enda av dem, av hänsyn till den nyföddes moder. » Och det är en hadith gharib; och det har överförts från Ka'b al-Ahbar och Mujahid och mer än en annan något som liknar denna historia; och det är riktigare att denna hadith är en avbrytelse, mottagen av sådana som Ka'b al-Ahbar, och Allah vet bäst.

Målet: att Allah inte lämnade förnekare i bostäderna. Att Awj ibn Anaq, son till Anaq, fanns från före Nuh till Musas tid, och de säger att han var förnekare, rebell, tyrann, envissen, ur riktigheten; hans moder Anaq, Adams dotter, födde honom genom otukt; och att han tog av sin längd fisken ur havens botten och rostade den i solen; och att han sade till Nuh: « Vad är för den lilla stolen du har? » och gjorde sig lustig över honom; och de nämner att hans längd var tre tusen tre hundra trettiotre alnar och en tredjedel, och annat av dessa lögner. Om den inte förtecknats i många tafsirböcker och andra historier och folkens dagar, skulle vi inte ha utsatt oss för den, för dess urartning och dess medelmåttighet; och därtill strider den mot förnuftet och mot det överförda.

Vad beträffar förnuftet: hur skulle det vara tillåtet att Allah förgör Nuhs son för hans förnekande, medan hans far är ummans profet och de troendes ledare, och att Han inte förgör Awj ibn Anaq, som är den orättfärdigaste och den mest rebeliska, enligt vad de har nämnt? Och hur skulle Allah inte visa barmhärtighet mot någon av dem, vare sig mot den nyföddes moder eller mot den nyfödde, och lämna denna påstådda tyrann, envissen, lastbar, härdad förnekare, rebellisk djävul, enligt vad de har nämnt? « Sedan drunknade Vi de övriga. » « Herre, lägg inte på jorden någon av de förnekande bland bostäderna. » Och denna längd de har nämnt strider mot vad som finns i de två Sahiherna från Profeten (fred och välsignelser vare med honom), att han sade: « Allah skapade Adam, och hans längd var sextio alnar, och sedan har skapelsen inte upphört att förkrympa, till idag.

» Och det är den sanningsenlige bekräftades text, bevarad från synd, som inte talar av passion; det är bara en uppenbarelse som uppenbarats: « sedan har skapelsen inte upphört att förkrympa, till idag », det vill säga människorna har inte upphört att vara i förkrympning i sin längd sedan Adam, till den dag han underrättade om detta, och till idag, till Uppståndelsens dag.

Och detta kräver att av Adams avkomma inte har funnits någon som var större än han; hur skulle man då överge detta och utelämna det och ta till de förnekande lögnarnas yttranden, Skriftfolkets, som har förvanskat Allahs uppenbarade Böcker, förvrängt dem, tolkat dem och flyttat dem från sina platser? Vad tycker du då om det de gör anspråk på att överföra, eller som man håller dem ansvariga för, dem som är lögnare och förnekare, över dem fortsätter Allahs bestående förbannelse till Uppståndelsens dag? Och jag anser inte att denna underrättelse om Awj ibn Anaq är annat än en uppfinning av några av deras zindiqs och deras lastbara, som var profeternas fiender, och Allah vet bäst.

Sedan nämnde Allah den Upphöjde Nuhs åkallan till sin Herre rörande hans son och hans fråga om hans drunknande, genom förfrågan och utforskning: « och din familj, utom den mot vilken ordet redan gått före bland dem »; denne var av dem mot vilka ordet gått före bland dem, i att han genom sitt förnekande skulle drunkna, och därför ledde ödena honom till att avlägsna sig från de troendes krets; han drunknade därför med sitt parti, förnekelsens och upprorets folk. « Det sades: Nuh, landa med fred från Oss och välsignelser över dig och över samfund av dem som är med dig och samfund åt vilka Vi skall ge njutning; sedan skall de tillstöta från Oss ett plågsamt straff.

Nuhs arks landstigning

Och imam Abu Ja'far ibn Jarir har nämnt, på Ali ibn Zayd ibn Jud'ans väg, från Yusuf ibn Mihran: lärjungarna sade till Isa ibn Maryam: « Skall du sända till oss en man som har sett farkosten, för att han skall berätta för oss om den? » Han bröt därför upp med dem, tills de kom till en jordhög; han tog en näve av denna jord i sin handflata: « Vet ni vad detta är? » « Allah och Hans sändebud vet. » « Det är Ham ibn Nuhs häl.

» Och han slog högen med sin stav: « Res dig med Allahs tillstånd. » Och se: han står upp och skakar jorden av sitt huvud; han hade blivit gammal. « Isa (fred vare med honom): således har du dött? » « Nej, men jag dog medan jag var ung; men jag trodde att det var Uppståndelsen, det är därför jag har blivit gammal.

» « Berätta för oss då om Nuhs farkost. » « Dess längd var tusen två hundra alnar och dess bredd sex hundra alnar; den hade tre våningar: en våning i den för boskapen och de vilda djuren, en våning i den för människorna och en våning i den för fåglarna. När boskapens exkrementer blev många uppenbarade Allah (Han vare upphöjd) för Nuh (fred vare med honom): stick på elefantens svans; han stack därför på den, och det föll från honom en galt och en sugga, som anföll gödseln; och när musen borrade hål i farkosten genom att gnaga den med sin tand uppenbarade Allah (Han vare upphöjd) för Nuh (fred vare med honom): slå mellan lejonets båda ögon; det kom därför från hans nos en hanne-katt och en honkatt, som anföll musen. » « Hur visste Nuh (fred vare med honom) att landområdena hade drunknat?

Han sade: Han sände korp, för att han skulle bringa honom underrättelsen; och han fann ett lik och lät sig falla på det; han åkallade därför mot honom rädslan, och det är därför han inte blir hemmastadd i husen; därefter sände han duvan, och hon kom tillbaka med ett olivblad i näbben och med lera på sina båda fötter; och han förstod att landområdena hade kommit i dagen; han omgav därför hennes hals med den gröna färg som finns på dess hals och åkallade för den att vara i vänskap och i trygghet; det är därför den blir hemmastadd i husen. » De sade: « Allahs sändebud, skulle vi inte fara med honom till våra familjer, för att han skall sitta med oss och berätta? » « Hur skulle följa dig den som inte har försörjning? » Han sade därför till honom: « Återvänd med Allahs tillstånd », och han blev därför åter jord; och det är en mycket märklig athar.

Och Ilba ibn Ahmar har överfört, från Ikrima: åttio män var med Nuh i farkosten med sina familjer, och de var i farkosten ett hundra femtio dagar, och Allah ledde farkosten mot Mecka, och den kretsade kring Huset i fyrtio dagar; därefter ledde han den mot Djoudi, och den installerade sig där. Nuh (fred vare med honom) sände därför korpen, för att han skulle bringa honom underrättelsen om jorden; han gick därför iväg och lät sig landa på liken och dröjde vid dem; han sände därför duvan, och hon kom till honom med olivbladet och smutsade sina båda fötter av lera. Nuh förstod därför att vattnet hade dragit sig tillbaka; han steg därför ned vid Djoudis fot och byggde en by och kallade den Thamaneen; de reste sig en morgon och deras tungor hade blandats i åttio tungor, av vilka en är det arabiska språket, och vissa av dem förstod inte de andras tal, och Nuh (fred vare med honom) tolkade för dem.

De steg ombord i farkosten den tionde dagen i månaden Rajab, och de seglade ett hundra femtio dagar, och den installerade sig med dem på Djoudi en månad, och deras utgång ur farkosten var på Ashura-dagen i Muharram; och Ibn Jarir har överfört en underrättelse som återgår till Profeten, överensstämmande med detta, och att de fastade den dagen. Shibl berättade för oss: Profeten (fred och välsignelser vare med honom) passerade förbi folk bland judarna; de sade: « Denna dag är den dag då Allah räddade Musa och Israels barn från drunknandet och drunknade Farao, av tacksamhet gentemot Allah (Han vare upphöjd). » Profeten (fred och välsignelser vare med honom) sade: « Vi är mer förtjänta av Musa än ni, och vi fastar denna dag. » Och denna hadith har ett vittne i Sahih, på en annan väg; och det förvånande är nämnden av Nuh också, och Allah vet bäst.

Man nämner att de åt av överflödet av sina förråd och av säden som var med dem och som de hade fört med sig, och att de malde säden denna dag och kholade sina ögon med antimon, för att stärka deras syn när den hade bländats av ljuset, sedan de hade varit i farkostens mörker; och allt detta finns inget fastställt i, och det nämns bara avbrutna atharer från Israels barn, på vilka man inte stödjer sig och inte tar föredömlig av, och Allah vet bäst.

När Allah ville avsluta denna syndaflod sände Han en vind över jordens yta; vattnet lugnade sig därför och jordens källor stängdes, och vattnet började minska och sjunka och flyta tillbaka. Och farkostens installation på Djoudi var, enligt Torahfolkets påstående, i den sjunde månaden, på dess sjuttonde dag; och på den första dagen i den tionde månaden sågs bergens toppar; och sedan fyrtio dagar hade förlöpt efter detta öppnade Nuh farkostens lucka som han hade gjort där, sände därefter korpen för att han skulle betrakta åt honom vad vattnet hade gjort; han kom inte tillbaka till honom; därefter sände han duvan, och hon kom tillbaka till honom och fann inte för sina båda fötter en plats; han räckte därför handen till duvan, tog den och tog in den; därefter förlöpte sju dagar; därefter sände han den för att den skulle betrakta åt honom; hon kom tillbaka på kvällen med ett olivblad i näbben. Nuh förstod därför att vattnet hade minskat från jordens yta; därefter blev han kvar sju dagar; därefter sände han den, och hon kom inte tillbaka till honom. Nuh förstod därför att jorden hade kommit i dagen; när året blev fullständigt, mellan det att Allah sände syndafloden och det att Nuh sände duvan, och det trädde in en enda dag av den första månaden i det andra året, kom jordens yta i dagen och det torra framträdde, och Nuh tog av farkosten locket.

Och i den andra månaden i det andra året, i dess tjugosjätte nätter: « Det sades: Nuh, landa med fred från Oss och välsignelser över dig och över samfund av dem som är med dig och samfund åt vilka Vi skall ge njutning; sedan skall de tillstöta från Oss ett plågsamt straff. » « Gå ut ur farkosten, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur med dig, och vart och ett av djuren som är med dig, och föröka er och mångfaldiga er på jorden.

» De gick därför ut, och Nuh byggde ett altare för Allah (Han vare upphöjd) och tog av vart och ett tillåtet djur och av den tillåtna fågeln och slaktade dem som offergåva till Allah (Han vare upphöjd); och Allah lovade att inte upprepa syndafloden över jordens folk och gjorde erinringen om löftet till honom till den båge som finns i molnet, som är regnbågen. Vi har redan överfört från Ibn Abbas att den är en garanti mot drunknandet; och det finns i det en indikation på att det är en båge utan sträng, det vill säga av detta moln skall det inte komma en syndaflod, såsom den första gången, och Allah vet bäst.

Och en del av persernas och Indiens folks okunnighet har förnekat att syndafloden inträffade, och andra av dem har erkänt den: « Den har bara inträffat på Babylons land, och den har inte nått oss, och har vi inte nedstigit och ärvt kungadömet, den äldste av den äldste, sedan Kayoumorth », de menar Adam, « till denna vår tid. » Och det är yttrandet av den av magernas zindiqs som har sagt det, eldsdyrkare och djävulens följare; och det är från deras sida en sofism och en fasansvärd förnekelse och en ytterst okunnighet, ett utmanande av sinneliga ting och ett förnekande av jordens och himlarnas Herre; och religionernas folk, som överför sändebud från den Allbarmhärtige, med massöverföringen bland människorna, i alla tidsåldrar, har varit ense om att syndafloden inträffade och att den täckte alla länder; och Allah lämnade ingen av de förnekande vid tillbedjan, i svar på Hans profets åkallan, bistådda, bevarad från synd, och i verkställande av vad som i ödet gått före, oåterkalleligt.