Salih

Allah sände till Thamud, araber av al-Hijr som kom efter Ad, deras bror Salih, som kallade dem att tillbe Allah ensam. Utmanad lät han klippan framföda en dräktig kamelsto, ett lysande tecken: vattnet delades mellan henne och folket. Nio förderade män, uppeldade av två kvinnor, slaktade henne; hennes unge klättrade upp på bergstoppen och utstötte tre rop. Salih gav dem tre dagar, sedan grep jordbävningen dem: de stannade på morgonen liggande i sina boningar, utom Abu Righal, straffad så snart han lämnat Allahs helgedom.

Salihs historia, Thamuds profet

Thamud är en berömd stam, namngiven efter deras anfader Thamud, bror till Jadis, båda två söner till Abir ibn Iram ibn Sam ibn Nuh. De voro araber bland stam araberna, bosatta vid al-Hijr, mellan Hijaz och Tabuk, och Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) passerade denna plats, på väg till Tabuk med de muslimer som följde honom, såsom hans redogörelse skall komma. De kom efter Ads folk, och tillbado avgudarna likasom dessa. Allah sände därför bland dem en man av dem, Allahs tjänare och Hans sändebud, Salih ibn Abd ibn Masikh ibn Ubayd ibn Hajar ibn Thamud ibn Abir ibn Iram ibn Sam ibn Nuh. Han kallade dem till att tillbe Allah ensam, utan medhjälpare, att störta avgudarna och jämställarna, och att inte föra Honom något till medhjälpare. En del av dem trodde på honom, men deras flertal förnekade; de gjorde honom illa i ord och i handling, ville döda honom, och dödade kamelston som Allah hade upprättat som bevis emot dem. Allah grep dem därför med en Väldig Allmäktigs grep.

Berättelsen om Salih och Thamud i Koranen

Den Högste har sagt i sura al-A'raf: « Och till Thamud, deras bror Salih. Han sade: O mitt folk, tillbe Allah: ni äga ingen gudom utöver Honom. Ett bevis har kommit till er från er Herre: det är Allahs kamelsto, ett tecken åt er. Låten henne beta på Allahs jord och gjör henne inte något illa, annars skall ett plågsamt straff gripa er.

och minns när Han upprättade er som efterföljare efter Ad och gav er jorden till bol: ni uppföra palats på dess slätter och hugga ut hus i bergen. Kom er Allahs nåder till minnas och sprid inte fördärv på jorden. Folkets uppblåsta furstar sade till dem som räknades svaga, till dem av dem som hade trott: veten ni att Salih är utsänd från sin Herre? De sade: vi tro på det han är utsänd med.

De som blåste upp sig sade: vi förneka det ni tror på. Sedan slaktade de kamelston och bröt mot sin Herres befallning, och de sade: o Salih, låt komma över oss vad du lovar oss, om du är bland de utsända. Jordbävningen grep dem: de stannade på morgonen liggande i sina boningar. Han vände sig ifrån dem och sade: o mitt folk, jag har förmedlat er min Herres budskap och rådgett er, men ni älska inte de rådgivande » (al-A'raf, 73-79).

Och den Högste har sagt i sura Houd: « Och till Thamud, deras bror Salih. Han sade: o mitt folk, tillbe Allah: ni äga ingen gudom utöver Honom. Det är Han som har skapat er av jorden och låtit er besätta den, för att ni skall odlar den. Bed Honom därför om förlåtelse och vänd sedan tillbaka till Honom: min Herre är närvarande, Han besvarar.

De sade: o Salih, du var bland oss den man hoppades (det mesta av) före detta. Förbjuder du oss att tillbe det våra fäder tillbade? Vi äro i en plågsam tvivelsamhet om det du kallar oss till. Han sade: o mitt folk, se: om jag står på ett klart bevis från min Herre och om Han har låtit mig komma från Sin sida en nåd, vem skulle då undsätta mig mot Allah om jag var Honom olydig?

Ni skulle blott tillfoga mig förlust. o mitt folk, det är Allahs kamelsto, ett tecken åt er. Låten henne beta på Allahs jord och gjör henne inte något illa, annars skall ett förestående straff gripa er. De slaktade henne, och han sade: njuten i era boningar tre dagar: det är ett löfte som inte kan besvaras som lögn.

Sedan, när Vår befallning kom, räddade Vi Salih och dem som hade trott med honom, av en nåd från Vår sida, och från den dagens vanära: din Herre är den Starke, den Mäktige. Och dem som hade begått orättfärdigheter grep ropet: de stannade på morgonen liggande i sina boningar, såsom om de aldrig hade mått väl där. Thamud förnekade sin Herre: må Thamud vara långt bort! » (Houd, 61-68).

Och den Högste har sagt i sura al-Hijr: « al-Hijrs folk kallade de utsända för lögnare. Vi gav dem Våra tecken, men de vände sig ifrån dem. De huggo ut hus i bergen, i trygghet. Ropet grep dem på morgonen: det de förtjänade gagnade dem ingenting » (al-Hijr, 80-84).

Och Han sade: « Vi sända inte tecknen, utom för att skräcka; och Vi gav Thamud kamelston, synbar, men de gjorde henne illa. Vi sänder inte tecknen annat än för att skräcka » (al-Isra, 59).

Och den Högste har sagt i sura ash-Shu'ara: « Thamud kallade de utsända för lögnare, när deras bror Salih sade till dem: skulen ni inte frukta? Jag är åt er ett sändebud, pålitligt. Fructa därför Allah och var mig lydiga. Jag begär för detta ingen lön av er: min lön åvilar blott världarnas Herre.

Skolen ni lämnas i trygghet i det som här finns, bland trädgårdar, källor, åkrar och palmer med täta klasar? Ni hugga i bergen ut hus med konst. Fructa därför Allah och var mig lydiga. Varen inte lydiga de översittares befallning som sprida fördärv på jorden och inte förbättra den.

De sade: du är blott bland de förtrollade; du är blott en människa såsom vi: låt därför komma ett tecken, om du hör till de sanningsenliga. Han sade: här är en kamelsto: hon har sin drickstid, och ni äga en drickstid, en känd dag. Gjör henne inte något illa, annars skall en stor dags straff gripa er. De slaktade henne: de ångrade det på morgonen.

Straffet grep dem: i detta finns tecken, men de flesta av dem voro inte troende. Din Herre är den Mäktige, den Nåderike » (ash-Shu'ara, 141-159). Och den Högste har sagt i sura an-Naml: « Vi sände till Thamud deras bror Salih: tillbe Allah. De blevo då två grupper som tvistade.

Han sade: o mitt folk, varför hastar ni med det onda före det goda? Badden inte Allah om förlåtelse, för att ni skall visas nåd? De sade: vi se i dig och i dem som äro med dig ett dåligt varsel. Han sade: ert varsel är hos Allah; ni äro snarare människor som prövas.

I staden fanns nio män som sprida fördärv på jorden och inte förbättra den. De sade: svära vi vid Allah på att döda honom om natten, honom och hans familj, och sedan säga till hans skyddande: vi bevittnade inte hans familjs förintande, och vi säga sanningen. De smidde en list, och Vi smidde en list, utan att de anade det. Se därför vad deras lists slut blev: Vi lät dem och hela deras folk förgås.

Se deras hus övergivna, till lön för deras orättfärdighet: i detta finns tecken för människor som veta. Och Vi räddade dem som trodde och fruktade » (an-Naml, 45-53).

Den Högste har sagt i sura Fussilat: « Vad Thamud beträffar lät Vi dem rättledas, men de förkärade blindheten framför rättledningen; det förnedrande straffets blixtrand grep dem för vad de förtjänade. Och Vi räddade dem som trodde och fruktade » (Fussilat, 17-18). Och den Högste har sagt i sura al-Qamar: « Thamud kallade varningarna för lögn. De sade: skola vi följa en enda man bland oss?

Vi skulle då vara i villfarelse och galenskap. Skulle just han bland oss ha förtrodd Väckelsen? Han är snarare en övermodig lögnare. I morgon skola de veta vem som är den övermodiga lögnaren.

Vi skall låta dem kamelston komma som prövning: se dem därför och var tålamodig. Underrätta dem om att vattnet är delat mellan dem, och att varje drickstid är bestämd. De kallade på sin kamrat, som tog sig an det och slaktade henne. Hur var Mitt straff, och Min varning!

Vi släppte emot dem ett enda rop: de blevo såsom det trampade fodret. Vi ha gjort Koranen lätt påminnelsens skull: finns det någon som låter sig påminnas? » (al-Qamar, 23-32). Och den Högste sade: « Thamud kallade för lögn genom sitt övermod, när den eländigaste av dem reste sig.

Allahs sändebud sade till dem: Allahs kamelsto, och hennes drickstid. De kallade honom för lögnare och slaktade henne: deras Herre krossade dem för deras synd, och Han gjorde den till ruiner » (ash-Shams, 11-15).

Allah förenar ofta i Sin Bok nämningen av Ad och den av Thamud, såsom i sura at-Tawba, Ibrahim, al-Furqan, Sad, Qaf, an-Najm och al-Fajr. Det sägs att dessa två folk är okända för Bokens folk, och att det för dem inte finns någon nämning i deras Tora; men Koranen antyder att Musa har underrättat om deras sak, såsom den Högste har sagt i sura Ibrahim: « Och Musa sade: om ni förneka, ni och alla dem som äro på jorden, är Allah visst den Rike, den Lovprisade. Har inte er nått budskapet om dem före er: Nuh folk, Ad och Thamud, och dem som kommo efter dem? Ingen känner dem utom Allah.

Deras sändebud kommo till dem med de klara bevisen » (Ibrahim, 8-9). Det som är uppenbart är att detta hör till Musas hela tal med sitt folk; men, då dessa två folk voro araber, skrev de inte ner deras berättelse väl och tillmötesgick inte att bevara den, medan dessa två folks berättelse var berömd i Musas tid (fred vare med honom). Vi ha framställt allt detta i sammandrag i Tafsiren, och Allah tillhör lovet och nåden.

Salihs kamelsto, ett tecken för Thamud

Ämnet är nu nämningen av deras historia, av vad som skedde med dem, av sättet på vilket Allah räddade Sin profet Salih (fred vare med honom) och dem som trodde på honom, och hur Han avgjorde det orättfärdiga folkets tillvaro genom deras förnekelse, deras tyranni och deras motstånd emot sin sändebud. Vi ha nämnt att de voro araber, komna efter Ad, och att de inte drog någon lärdom av vad som skedde med dem. Därför sade deras profet till dem: « tillbe Allah: ni äga ingen gudom utöver Honom. Ett bevis har kommit till er från er Herre: det är Allahs kamelsto, ett tecken åt er.

Låten henne beta på Allahs jord och gjör henne inte något illa, annars skall ett plågsamt straff gripa er. och minns när Han upprättade er som efterföljare efter Ad och gav er jorden till bol: ni uppföra palats på dess slätter och hugga ut hus i bergen. Kom er Allahs nåder till minnas och sprid inte fördärv på jorden »: Han upprättade er som efterföljare efter dem för att ni skola dra lärdom av vad som skedde med dem och handla i motsats till deras gärningar; Han tillät er denna jord: ni bygga palats på dess slätter och hugga i bergen ut hus med konst, det vill säga skickliga i deras utförande och deras fullkomning. Ta därför emot Allahs nåd med tacksamheten, den goda gärningen och tillbedjan av Honom ensam, utan medhjälpare; akta er för att vara Honom olydiga och vända er från Hans lydnad, ty utgången däraf vore dödlig.

Därför manade han dem: « Skolen ni lämnas i trygghet i det som här finns, bland trädgårdar, källor, åkrar och palmer med täta klasar? », det vill säga hopade, riktiga, vackra, lysande, mogna; « ni hugga i bergen ut hus med konst. Fructa därför Allah och var mig lydiga. Varen inte lydiga de översittares befallning som sprida fördärv på jorden och inte förbättra den.

»

Han sade också till dem: « o mitt folk, tillbe Allah: ni äga ingen gudom utöver Honom. Det är Han som har skapat er av jorden och låtit er besätta den, för att ni skall odlar den », det vill säga: det är Han som har skapat er och låtit er framgå av jorden, och gjort er till dess invånare, givande er den med allt den inrymmer av odlad och frukter. Han är Skaparen, Försörjaren, det är alltså Honom ensam som tillkommer tillbedjan, till uteslutande av allt annat. « Bed Honom därför om förlåtelse och vänd sedan tillbaka till Honom »: övergiven det ni är upptagna av och vänden er till Hans tillbedjan; Han skall taga emot er och förlåta er.

« Min Herre är närvarande, Han besvarar. » De sade: « o Salih, du var bland oss den man hoppades (det mesta av) före detta », det vill säga: vi hoppades att ditt förnuft skulle vara fullkomligt före detta tal, din kallelse till oss att tillbe Allah ensam och överge det vi tillbade av jämställare, och fädernas och förfädernas religions övergivande. Därför sade de: « Förbjuder du oss att tillbe det våra fäder tillbade? Vi äro i en plågsam tvivelsamhet om det du kallar oss till.

» Han sade: « o mitt folk, se: om jag står på ett klart bevis från min Herre och om Han har låtit mig komma från Sin sida en nåd, vem skulle då undsätta mig mot Allah om jag var Honom olydig? Ni skulle blott tillfoga mig förlust. » Det är från hans sida en ömhet i uttrycket, en mildhet i sätten och en vacker sätt att kalla till det goda: vad tycken ni, om saken förhåller sig så som jag säger er, och jag kallar er till den? Vad skulle vara er ursäkt inför Allah, och vad skulle rädda er inför Honom, medan ni begär av mig att överge min kallelse till Hans lydnad?

Detta är mig omöjligt, ty det är en skyldighet som vilar på mig: om jag övergav den skulle ingen av er, eller någon annan, kunna skärma mig från Honom eller undsätta mig. Jag skall därför inte upphöra att kalla er till Allah ensam, utan medhjälpare, till dess Allah dömer mellan mig och er. De sade också till honom: « du är blott bland de förtrollade », det vill säga: bland de förtrollade; de sikta på en förtrollad man som inte vet vad han säger i sin kallelse att tillbe Allah ensam och att störta allt annat än Honom av jämställare. Det är den åsikt flertalet har valt: de förtrollade betecknar de förtrollade.

Det har sagts: bland dem som har en sihr, som är lungan; såsom om de sade: du är blott en människa drabbad av en sihr. Och den första åsikten är den mest uppenbara, med tanke på deras ord därefter: « du är blott en människa såsom vi. » Deras ord: « låt därför komma ett tecken, om du hör till de sanningsenliga »: de begärde av honom att han skulle låta dem komma en övernaturlig sak som bevisar sanningen i det han förde dem. Han sade: « här är en kamelsto: hon har sin drickstid, och ni äga en drickstid, en känd dag.

Gjör henne inte något illa, annars skall en stor dags straff gripa er. » Och han sade: « ett bevis har kommit till er från er Herre: det är Allahs kamelsto, ett tecken åt er. Låten henne beta på Allahs jord och gjör henne inte något illa, annars skall ett plågsamt straff gripa er. » Och den Högste sade: « Vi gav Thamud kamelston, synbar, men de gjorde henne illa.

»

Exegeterna ha nämnt att Thamud en dag hade samlats i sin församling, och att Allahs sändebud Salih kom till dem, kallade dem till Allah, påminde dem, varnade dem, manade dem och bjöd dem. De sade till honom: om du låter oss denna klippa framföda, och de pekade på en klippa som fanns där, en kamelsto av det och det slaget; de uppräknade dess egenskaper, beskrev den och envistades: må den vara dräktig av en långdragen dräkt, med detta och det egenskaper. Profeten Salih (fred vare med honom) sade till dem: se: om jag besvarar er i vad ni begär, på det sätt ni anhålla om, skolen ni tro på det jag kommer er med, och bestyrka mig i det jag är utsänd för? De sade: ja.

Han tog då deras löften och deras förbindelser härom, och begav sig till sin böneplats, bad Allah vad som blevo honom dekretat, och åkallade sin Herre om att besvara dem i vad de begärde. Allah befallde denna klippa att sprängas av en väldig kamelsto, dräktig av en långdragen dräkt, enligt det begärda sättet och den uppräknade beskrivningen. När de sågo henne så sågo de en väldig sak, en skrämmande skådespel, en lysande makt, ett genomborrande bevis och ett lysande bevisförevisande: många av dem trodde, men de flesta av dem uthärdade i sin förnekelse, sin villfarelse och sin envishet. Därför sade Han: « men de gjorde henne illa », det vill säga: de förnekade henne och följde inte sanningen tack vare henne; detta gäller de flesta av dem.

Den av dem som trodde var Junda' ibn Amr ibn Mikhlat ibn Lubayd ibn Jawwas som anförde, som var bland deras furstar, resten av de ädle i islam. De voro avledda härfån av Du'ab ibn Omar ibn Lubayd, av al-Hubab, deras avgudars herre, och av Rabab ibn Sam'ar ibn Jahlas. Junda' kallade sin kusin Shihab ibn Khalifa, som var bland deras ädle och böjde sig mot islam; dessa hindrade honom härfån, och han vände sig mot dem. Härom sade en man av muslimerna med namn Mihrash ibn Ghanma ibn ad-Dumayl i vers: « Det fanns en skara av Amrs folk som kallade Shihab till Profetens religion.

Thamuds furstar, alla i samlad hop, han böjde sig mot att besvara dem; och om han hade besvarat hade Salih blivit bland oss hedrad; men de föredrog inte sin kamrat framför Du'ab. Vad al-Hijr folks ghuler beträffar vände de sig, efter sin rättledning, till vargar. »

Därför sade Salih till dem: « det är Allahs kamelsto, ett tecken åt er »: han knöt henne till Allah med ett knytande som ärar och förhärligar, såsom Hans ord: Allahs Hus, Allahs tjänare. « Ett tecken åt er », det vill säga ett bevis på sanningen i det jag kommer er med. « Låten henne beta på Allahs jord och gjör henne inte något illa, annars skall ett förestående straff gripa er. » Läget överenskom om att denna kamelsto skulle förbliva bland dem, beta vart hon ville i deras land, komma till vattnet varannan dag; när hon kom till vattnet drack hon brunnens vatten den dagen, och de ösade sin vattenbehov den dagen för morgondagen.

Det sägs att de drucko av hennes mjölk vad som räckte till deras behov. Därför sade han: « hon har sin drickstid, och ni äga en drickstid, en känd dag. » Och därför har den Högste sagt: « Vi skall låta dem kamelston komma som prövning », det vill säga för att pröva dem: skola de tro på henne eller förneka de? « Se dem därför », det vill säga: vänta vad som skall ske med dem, « och var tålamodig » inför det illa de gör dig; underrättelsen skall nå dig på ett klart sätt.

« Underrätta dem om att vattnet är delat mellan dem, och att varje drickstid är bestämd. »

Slaktandet av Salihs kamelsto

När detta läge bestod på dem samlade deras furstar sig, och deras åsikt överenskom om slaktandet av denna kamelsto för att bli kvitt den och se sitt vatten riktigt. Djävulen förskönade deras gärningar. Allah den Högste sade: « de slaktade kamelston och bröt mot sin Herres befallning, och de sade: o Salih, låt komma över oss vad du lovar oss, om du är bland de utsända » (al-A'raf, 77). Den av dem som tog sig an hennes livtagande var deras furste Qudar ibn Salif ibn Junda', som var röd, med blå ögon, av små växt; man sade att han var son av en otuktens kvinna, född på Salifs bädd, av en man med namn Siban. Och denna gärning skedde med allas samtycke, därför tillskrevs gärningen alla.

Ibn Jarir och andra bland de lärda exegeterna ha nämnt att två kvinnor av Thamud, av vilka den ene hette Saduf bint al-Muhayya ibn Zuhayr ibn al-Muhayya, kvinna av hög börd och rikedom, gift med en man av Aslam; hon övergav honom och kallade sin kusin med namn Misda' ibn Mihraj ibn al-Muhayya, och bjöd honom sin person om han slaktade kamelston. Den andra hette Unayza bint Ghunaym ibn Mijlaz, känd under kunyan Umm Uthman; det var en gammal förnekare som hade döttrar från sin man Du'ab ibn Amr, en av anförarna; hon bjöd sina fyra döttrar åt Qudar ibn Salif om han slaktade kamelston: den av sina döttrar han ville. Dessa två unga män utsågos därför till slaktandet, och de sökte i sitt folk någon att stödja dem; sju andra svarade, och de blevo nio: det är dem som nämns i den Högstes ord: « i staden fanns nio män som sprida fördärv på jorden och inte förbättra den. » De sökte därefter stammens rest, förskönade slaktandet hos dem, och de svarade härtill och böjde sig därunder.

De gingo därför för att ligga i bakhåll för kamelston: när hon återvände från sin vattenplats sköt Misda' en pil mot henne som genomsnitt benet i hennes fot. Stammens kvinnor kommo för hennes livtagande, blottande sina ansikten för att eggna dem. Qudar ibn Salif kastade sig över henne, högg henne med svärdet och genomsnitt hennes has; hon föll till marken, utstötande endast en stor klagan som varnade hennes unge. Sedan högg han mitten av hennes kropp och slaktade henne, och hennes unge kom ut, som klättrade på en brant berg och utstötte tre rop.

Abd al-Razzaq har överfört, efter Ma'mar, från den som hörde al-Hasan, att han sade: den unge sade: o Herre, var är min moder? Sedan gick han in i en klippa och försvann i den. Det sägs: snarare följde de honom och slaktade även honom. Den Högste sade: « de kallade på sin kamrat, som tog sig an det och slaktade henne. Hur var Mitt straff, och Min varning! » Och den Högste sade: « när den eländigaste av dem reste sig. Allahs sändebud sade till dem: Allahs kamelsto, och hennes drickstid », det vill säga: akta er för henne; de kallade honom för lögnare och slaktade henne: deras Herre krossade dem för deras synd, och Han gjorde den till ruiner.

Imam Ahmad sade: Abdallah ibn Numayr har överfört till oss, Hisham, det vill säga ibn Urwa, har överfört till oss, efter hans fader, efter Abdallah ibn Zamma'a, som sade: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) höll ett tal och nämnde kamelston, och nämnde den som hade slaktat henne, och han sade:

« När den eländigaste av dem reste sig: en man reste sig för henne, vild, mäktig, lydd bland sitt folk, lik Abu Zamma'a. »

Överfört av Ahmad

De båda Sahihernas författare ha uttagit den från Hishams hadith. « Vild » betyder djärv; « mäktig » betyder furste; « lydd » betyder följdd i sitt folk.

Muhammad ibn Ishaq sade: Yazid ibn Muhammad ibn Khuthaym har överfört till mig, efter Muhammad ibn Ka'b, efter Muhammad ibn Khuthaym Abu Yazid, efter Ammar ibn Yasir, som sade: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade till Ali:

« Skall jag inte underrätta dig om människornas eländigaste? Två män: den ene, Uhaymir Thamud, som slaktade kamelston; och den som skall slå dig, o Ali, här, till dess detta suger sig in i detta », syftande på hans tinning, och sedan hans skägg.

Överfört av Ibn Abi Hatim

Den Högste sade: « de slaktade kamelston och bröt mot sin Herres befallning, och de sade: o Salih, låt komma över oss vad du lovar oss, om du är bland de utsända » (al-A'raf, 77). I dessa ord förenades en djup förnekelse på flera sätt: de motsatte sig Allah och Hans sändebud genom att begå den fasta förbjudelsen av slaktandet av kamelston som Allah hade upprättat åt dem som tecken; och de hastade med straffets nedstigande över sig, tilldragn det sig på två sätt: villkoret vilande på dem i Hans ord: « gjör henne inte något illa, annars skall ett förestående straff gripa er »; i en vers « stor », i den andra « plågsam », allt detta sant; och deras hast härför. Och detta också: de kallade sändebuden för lögnare medan hans profetskaps och hans sanningsenlighets genomborrande bevis hade fastställts, och de visste det med absolut visshet; men förnekelsen, villfarelsen och envisheten drev dem att stöta bort sanningen och straffets nedstigande över dem.

De tre dagarna och Salihs folks straff

Den Högste sade: « De slaktade henne, och han sade: njuten i era boningar tre dagar: det är ett löfte som inte kan besvaras som lögn. » De ha nämnt att när de hade slaktat kamelston kastade sig Qudar ibn Salif först över henne: Allah förbannade honom och genomsnitt hans has, och hon föll till marken. Sedan kastade de sig över henne med sina svärd, styckande henne. Hennes unge, när han såg det, flydde från dem, klättrade till bergstoppen där borta och utstötte tre rop.

Därför sade Salih till dem: « njuten i era boningar tre dagar »: utom denna dag. De bestyrkte honom inte heller i detta fasta löfte; snarare smidde de, när natten kom, att döda honom, och ville, enligt sin hävdan, förena honom med kamelston. De sade: « svära vi vid Allah på att döda honom om natten, honom och hans familj, och sedan säga till hans skyddande: vi bevittnade inte hans familjs förintande, och vi säga sanningen », det vill säga: vi skola begrava honom i sin boning med sin familj, vi skola döda honom, och sedan förneka hans livtagande och förnekas honom om hans skyddande begära hans blod. Därför sade de: « och sedan säga till hans skyddande: vi bevittnade inte hans familjs förintande, och vi säga sanningen.

» Och den Högste sade: « De smidde en list, och Vi smidde en list, utan att de anade det. Se därför vad deras lists slut blev: Vi lät dem och hela deras folk förgås. Se deras hus övergivna, till lön för deras orättfärdighet: i detta finns tecken för människor som veta. Och Vi räddade dem som trodde och fruktade.

» Allah den Högste kastade på denna grupp som siktade på Salihs livtagande stenar som krossade dem i förväg, före deras folk. Thamud vaknade på torsdagen, sursitsens första dag, med gula ansikten, såsom Salih (fred vare med honom) hade varnat dem. När natten kom ropade de alla i samförstånd: en dag av fristen är förfluten. Sedan gick de över till sursitsens andra dag, fredagen, med rödaktiga ansikten; när natten kom ropade de: två dagar av fristen äro förflutna.

Sedan gick de över till njutningens tredje dag, lördagen, med svärtade ansikten; när natten kom ropade de: fristen är förfluten. På söndagens morgon smorde de sig med balsam och gjorde sig i ordning, sittande för att iaktta vilket straff och vilken pinning som skulle gripa dem, i okunnighet om hur de skulle behandlas, eller från vilken sida straffet skulle komma. När solen gick upp kom ett rop åt dem från himlen, från ovanför dem, och en våldsam jordbävning underifrån: själarna utgöto sig, andarna svimmade, rörelserna teg, rösterna utplånades, sanningarna fullbordades; de stannade på morgonen liggande i sina boningar, lik utan själ eller rörelse. De ha sagt: det återstod av dem ingen, utom en förlamad flicka med namn Kalba bint as-Salq, som också kallades az-Zuray'a; hon var av intensiv förnekelse och av fientlighet emot Salih (fred vare med honom).

När hon såg straffet blevo hennes ben lösta; hon reste sig, springande som det snabbaste, kom till en stam av araber, underrättade dem om vad hon hade sett och vad som hade fallit över hennes folk, och bad dem om vatten; när hon drack dog hon. Den Högste sade: « såsom om de aldrig hade mått väl där », det vill säga: de förblevo aldrig där i gynnad, försörjning och rikedom. « Thamud förnekade sin Herre: må Thamud vara långt bort! »: ödets tunga ropade detta på dem.

Imam Ahmad sade: Abd al-Razzaq har överfört till oss, Ma'mar har överfört till oss, Abdallah ibn Uthman ibn Khuthaym har överfört till oss, efter az-Zubayr, efter Jabir, som sade: när Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) passerade al-Hijr sade han:

« Begär inte tecknen, ty Salihs folk har begärt dem. » Han siktade på kamelston som kom till vattnet genom denna passage och utgick genom denna andra passage. « De bröt mot sin Herres befallning och slaktade henne. Hon drack deras vatten en dag, och de drucko hennes mjölk en dag.

Sedan slaktade de henne, och ett rop grep dem: Allah släckte vem som helst som befann sig under himmelens skinn, utom en man som befann sig i Allahs helgedom. » Det sägs: vem är han, o Allahs sändebud? Han sade: « det är Abu Righal. När han utgick från helgedomen nådde honom det som hade nått hans folk.

»

Överfört av Ahmad; enligt Muslims villkor, saknad i de sex böckerna

Profetens passage genom Salihs land

Abd al-Razzaq sade också: Ma'mar har underrättat mig: Ismael ibn Umayya har underrättat mig att Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) passerade förbi Abu Righals grav och sade: veten ni vem denne är? De sade: Allah och Hans sändebud veta bäst. Han sade: « det är Abu Righals grav, en man av Thamud som befann sig i Allahs helgedom: Allahs helgedom höll honom kvar från Allahs straff. När han utgick nådde honom det som hade nått hans folk; han begravdes här, och en guldkvist begravdes med honom. » Människorna stego av, kastade sig över graven med sina svärd, grävde och tog ut kvisten. Abd al-Razzaq sade: Ma'mar sade: az-Zuhri sade: Abu Righal är Abu Thaqif. Detta är mursal på denna väg. Och det har kommit kedjat på en annan väg, såsom Muhammad ibn Ishaq har nämnt i Siran, efter Ismael ibn Umayya, efter Bujayr ibn Abi Bujayr: jag har hört Abdallah ibn Amr: jag har hört Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) säga:

« Medan vi utgåvo med honom till Ta'if passade vi förbi en grav, och han sade: det är Abu Righals grav, och det är Abu Thaqif; han var av Thamud, och han befann sig i denna helgedom som höll honom kvar. När han utgick därifrån nådde honom den pinning som hade nått hans folk på denna plats; han begravdes på denna plats, och tecknet på det är att en guldkvist begravdes med honom: om ni grävar skolen ni finna den med honom. » Människorna kastade sig över graven och tog ut kvisten.

Överfört av Abu Dawud, efter Muhammad ibn Ishaq; al-Mizzi sade: hadith hasan aziz

Jag säger: endast Bujayr ibn Abi Bujayr har överfört den på detta sätt, och han är känd blott genom denna hadith, och ingen annan än Ismael ibn Umayya har överfört från honom. Vår sheikh har sagt: det är möjligt att han misslyckades i sin återföring till Profeten, och att dessa ord äro av Abdallah ibn Amr själv. Och Allah vet bäst. Jag säger: men den föregående mursalberättelsen, liksom Jabirs hadith, tjäna den som vittnen. Och Allah vet bäst.

Vad Hans ord beträffar: « Han vände sig ifrån dem och sade: o mitt folk, jag har förmedlat er min Herres budskap och rådgett er, men ni älska inte de rådgivande », det är en underrättelse om Salih (fred vare med honom): han tilltalade sitt folk efter deras förintande, medan han hade satt sig i rörelse för att överge deras plats mot en annan, och sade till dem: o mitt folk, jag har förmedlat er min Herres budskap och rådgett er, det vill säga: jag har ansträngt mig för att rightleda er med allt som stod mig till buds, och jag har haft detta till hjärtat genom mitt tal, min gärning och min avsikt; « men ni älska inte de rådgivande », det vill säga: era lynnen tog inte emot sanningen och ville den inte; ni have alltså nått detta plågsamma straff som slår er och varar i evighet; jag äger ingen utväg med er, och inga händer för att stöta bort det ifrån er; vad mig ankom av att förmedla budskapet och rådga er har jag gjort och gett er, men Allah gör vad Han vill.

Och så tilltalade Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) människorna vid Badrs brunn efter tre nätter: han stod över dem, bestigande sin riddbyra, sedan han befallt avfärden vid nattens slut, och han sade: « o brunnens folk, ha ni funnit er Herres löfte sanningsenligt? Jag har funnit min Herres löfte sanningsenligt. » Han sade också till dem: « onda äro de nära profetens: ni kallade mig för lögnare medan människorna bestyrkte mig, ni fördriv mig medan människorna skärma mig, ni bekämpa mig medan människorna hjälpa mig. Onda äro de nära profeten som ni voro för er profet. » Omar sade till honom: o Allahs sändebud, tilltalar du människor som blivit lik? Han sade: « vid Den som äger min själ, ni ären inte mera lyssnande till vad jag säger än de, men de besvara inte. » Hans redogörelse skall komma på sin plats, om Allah vill. Det sägs att Salih (fred vare med honom) bosatte sig i Allahs helgedom och förblev där till sin död.

Imam Ahmad sade: Waki' har överfört till oss, Zam'a ibn Salih har överfört till oss, efter Salama ibn Wahram, efter Ikrima, efter Ibn Abbas, som sade: när Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) passerade Usfandalen under hadj sade han: o Abu Bakr, vad är denna dal? Han sade: Usfandalen. Han sade:

« Houd och Salih ha passerat här, på röda kamelston med näsborrar som palmens fiber, klädda i mantlar och draperade i tyger från Namar, besvarande kallelsen, på vallfärd till det urgamla Huset. »

Överfört av Ahmad; god kedja

Och det har kommit, i Nuhs (fred vare med honom) historia, från at-Tabaranis överföring, en liknande hadith nämning Nuh, Hud och Ibrahim.

Nämning av Profetens (Allahs fred och välsignelser vare med honom) passage genom al-Hijrs dal, Thamuds land, året för Tabuk. Imam Ahmad sade: Abd as-Samad har överfört till oss, Sakhr ibn Juwayriya har överfört till oss, efter Nafi', efter Ibn Omar, som sade: när Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) lade sig till ro med människorna vid Tabuk lade han sig till ro med dem vid al-Hijr, nära Thamuds hus. Människorna ösade ur de brunnar ur vilka Thamud hade druckit, knådade deras deg och satte upp grytorna. Allahs sändebud befallde dem att utgöta grytorna och ge degen åt kamelerna; sedan begav han sig med dem till att lägga sig till ro vid den brunn ur vilken kamelston hade druckit, och han förbjöd dem att inställa sig hos folket som hade blivit straffade, och han sade: jag fruktar att det som nått dem skall nå er; inställer er alltså inte hos dem.

Ahmad sade också: Affan har överfört till oss, Abd al-Aziz ibn Muslim har överfört till oss, Abdallah ibn Dinar har överfört till oss, efter Abdallah ibn Omar: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade, medan han befann sig vid al-Hijr:

« Inställer er inte hos detta straffade folk, utom gråtande; om ni inte gråta, inställer er inte hos dem, av fruktan att det som nått dem skall nå er. »

Överfört av al-Bukhari och Muslim

I vissa överföringar: när han (fred vare med honom) passerade förbi deras boningar täckte han sitt huvud, skyndade sin riddbyra och förbjöd att inställa sig i deras boningar, utom gråtande. I en överföring: om ni inte gråta, då låtsas ni gråta, av fruktan att det som nått dem skall nå er. Allahs böner och Hans fred vare över honom.

Imam Ahmad sade: Yazid ibn Harun har överfört till oss, al-Mas'udi har överfört till oss, efter Ismael ibn Awsta, efter Muhammad ibn Abi Kabsha al-Anmari, efter hans fader, med namn Amr ibn Sa'd, som också säges Amir ibn Sa'd, som sade: under Tabukfälttåget störtade människorna mot al-Hijrs folk för att inställa sig hos dem. Detta nådde Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelser vare med honom), som kallade: bönen skall samlas. Jag kom till Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom): han höll sin kamels töm och sade: vad gören ni hos ett folk emot vilket Allah har blivit vred? En man kallade: vi beundra dem, o Allahs sändebud. Han sade:

« Skall jag inte underrätta er om mera beundransvärt ändå? En man av er underrättar er om vad som var före er och vad som skall vara efter er. Stån alltså raka och väl rightade, ty Allah har ingenting med att straffa er; och ett folk skall komma som inte kan stå emot något för att försvara sig. »

Överfört av Ahmad; god kedja

Salihs folks slut

Det har nämnts att Salih folk hade en lång livslängd: de byggde husen i stampad lera, som förföll innan någon av dem dog; de högg sig därför ut hus i bergen. De ha nämnt att när Salih folk bad honom om ett tecken lät Allah klippan framföda kamelston, och han bjöd dem att respektera henne liksom den unge som befann sig i hennes buk, och varnade dem för Allahs straff om de gjorde henne illa. Han underrättade dem om att de skulle slakta henne, och att det skulle vara orsaken till deras förintande; han beskrev för dem den som skall slakta henne: röd, med blå ögon, blek. De sände därför utkikar i landet: så snart de funnit en nyfödd med denna beskrivning skulle de döda honom.

De förblevo så mycket länge så; ett släkte utslocknade och ett annat kom. Sedan, vid en viss tid, gifte en av deras anförare sin son med en annan lika i anförarskaps dotter; de förenade sig och föddes av dem kamelstons slaktare, Qudar ibn Salif. Utkikarna kunde inte döda honom på grund av hans föräldrars och hans farföräldrars ädelhet bland dem. Han växte fort: han mognade på en vecka såsom andra på en månad, till dess han blev en lydd anförare bland dem.

Hans själ drev honom till kamelstons slaktande, och åtta av deras ädle följde honom häri: det är de nio som ville döda Salih (fred vare med honom). När slaktandet hade skett, och detta nådde Salih (fred vare med honom), kom han till dem gråtande över henne. De tog emot honom med ursäkter till honom, sägande: detta kom inte från en församling från vår sida; det är dessa unga män som har gjort detta bland oss. Det sägs att han bjöd dem att förfölja hennes unge för att väl omgärda honom som ersättning.

De gingo bakom honom: han klättrade ett berg; när de bestego det bakom honom höjde sig berget till att fåglarna inte kunde nå det, och den unge grät till att hans tårar flöto. Sedan vände han sitt ansikte mot Salih (fred vare med honom) och utstötte tre rop; då sade Salih: « njuten i era boningar tre dagar: det är ett löfte som inte kan besvaras som lögn. » Och han underrättade dem om att i morgon tidigt deras ansikten skulle vara gula, sedan att de skulle rodnada den andra dagen, och den tredje dagen skulle deras ansikten svärtas; den fjärde dagen kom ett rop åt dem, innehållande röst av allt blixtrande, som släckte dem: de stannade på morgonen liggande i sina boningar. Och i en del av denna berättelse finns skäl till undersökning, och element motsatta dem man förstår på uppenbart sätt av Koranen om dem och om deras historia, såsom vi har nämnt.

Och Allah vet bäst vad som är riktigt: Han räcker oss och är den bästa garanten.