Salihs kamelsto, ett tecken för Thamud

Salih (fred vare med honom) kallade Thamud att tillbedja Allah ensam och vända om till Honom. De krävde ett tecken, och han anropade sin Herre, och den utpekade klippan sprängdes av ett jättelikt kamelsto, fullt av en lång dräktighet, enligt den beskrivning de hade uppgett; det hade sin tur att dricka och de sin, en känd dag. Han varnade dem: « detta är Allahs kamelsto, ett tecken för er. » Uppiggade av två kvinnor smiddes nio män råden om slaktandet: Qudar ibn Salif slogo den med svärdet och slaktade den, med sitt folks samtycke, och drog därmed Thamuds utlovade straff över dem.

Salihs kamelsto, ett tecken för Thamud

Det gäller nu att omtala deras historia, vad som hände dem, på vilket sätt Allah räddade Sin profet Salih (fred vare med honom) och dem som trodde på honom, och på vilket sätt Han gjorde slut på det orättfärdiga folkets existens för deras otrogen, deras tyranni och deras motstånd mot Sin sändebud. Vi har omtalat att de var araber, som kom efter 'Ad, och att de inte drog någon lärdom av vad som hände dem. Därför sade deras profet till dem: « Tillbedjen Allah, ni har ingen gud utom Honom. Det har kommit er ett bevis från er Herre: detta är Allahs kamelsto, ett tecken för er.

Låt henne beta på Allahs jord och gör henne inte något ont, annars skall ett smärtsamt straff gripa er. Och minns när Han satte er som efterträdare efter 'Ad och lät er bosätta er på jorden: ni uppför palats på dess slätter och huggar ut boningar i bergen. Kom därför Allahs välgärningar i minnet och så inte förstöring på jorden. Han har satt er som efterträdare efter dem för att ni skall dra lärdom av vad som hände dem och handla tvärtom mot deras gärningar, och Han har gett er jorden till förfogande: ni bygger palats på dess slätter och huggar ut i bergen konstfullt utförda boningar, det vill säga skickliga i sin tillverkning och i sin fullkomlighet. Tag därför emot Allahs välgärningar med tacksägelse, goda gärningar och tillbedjan av Honom ensam, utan medhjälpare, och vaka över att inte vara Honom ohörsam och vända er från Hans lydnad, ty slutet därav blir eländigt.

Därför förmanade han dem: « Skall ni lämnas i trygghet här, bland trädgårdar och källor och åkrar och palmer med täta klasar? » det vill säga tätt hopsittande, rika, vackra, strålande, mogna. « och ni huggar ut i bergen boningar med konst och skicklighet. Fruktan därför Allah och var mig lydiga. Varohörsam inte de överdådares befallning som sår förstöring på jorden och inte förbättrar den.

»

Han sade också till dem: « O mitt folk, tillbedjen Allah, ni har ingen gud utom Honom. Det är Han som har skapat er av jorden och låtit er bo där för att förädla den », det vill säga: Det är Han som har skapat er och låtit er uppstå ur jorden och gjort er till dess invånare, och gett er den med allt vad den innehåller av grödor och frukter. Han är Skaparen och Försörjaren, och därför är det endast Han som förtjänar tillbedjan, till undantag av allt annat. « Begiven därför Honom förlåtelse och vänden sedan om till Honom »: överge det ni befinner er i och vänd er till att tillbedja Honom, så skall Han ta emot er och förlåta er.

« Min Herre är nära och svarar. » De sade: « O Salih, du var bland oss den man hade störst förhoppningar om, innan detta », det vill säga: vi hoppades att ditt förstånd skulle vara fullkomligt före dessa ord, din kallelse till oss att tillbedja Allah ensam och överge det vi tillbad av medgudar, och övergivandet av fädernas och föräldrarnas religion. Därför sade de: « Förbjuder du oss att tillbedja vad våra fäder tillbeder? Vi är i ett smärtsamt tvivel till det du kallar oss till.

» Han sade: « O mitt folk, betänk: om jag står på ett klart bevis från min Herre och Han har gett mig av Sin nåd från Sig, vem skall då hjälpa mig mot Allah om jag är Honom ohörsam? Ni skulle bara tillfoga mig förlust. » Det är från hans sida en ömhet i uttrycket, en mildhet i umgänget och ett vackert sätt att kalla till det goda: vad menar ni, om saken är sådan som jag säger er, och om jag kallar er till den? Vad skulle er ursäkt vara inför Allah, och vad skulle rädda er inför Honom, medan ni begär av mig att överge min kallelse till Hans lydnad?

Det är mig omöjligt, ty det är en skyldighet som vilar på mig: om jag övergav den, kunde ingen av er, inte heller någon annan, skydda mig mot Honom eller hjälpa mig. Jag skall därför inte upphöra att kalla er till Allah ensam, utan medhjälpare, till det att Allah dömer mellan mig och er. De sade också till honom: « du är blott en av de besvärjade », det vill säga: bland de besvärjade. De siktar på en besvärjad man som inte vet vad han säger i sin kallelse att tillbedja Allah ensam och att kullkasta allt annat än Honom av medgudar. Det är den uppfattning som flertalet har valt: de besvärjade betecknar de besvärjade.

Man har sagt: blott en av dem som har ett sihr, som är lungan; liksom de sade: du är blott en människa drabbad av ett sihr. Och den första uppfattningen är den mest uppenbara, med tanke på deras ord därefter: « du är blott en människa som vi. » Deras ord: « låt oss då få se ett tecken, om du hör till de sanningsenliga »: de bad honom låta dem se något övernaturligt som bevisade sanningsenligheten i det han förde till dem. Han sade: « här är ett kamelsto: det har sin tur att dricka, och ni har er tur att dricka, en känd dag.

Gör henne inte något ont, annars skall en stor dags straff gripa er. » Och han sade: « det har kommit er ett bevis från er Herre: detta är Allahs kamelsto, ett tecken för er. Låt henne beta på Allahs jord och gör henne inte något ont, annars skall ett smärtsamt straff gripa er. » Och den Högste har sagt: « Vi gav Thamud kamelstoet till synes, men de gjorde det orätt.

»

Exegeterna har omtalat att Thamud en dag hade samlats i sin församling, och att Allahs sändebud Salih kom till dem, kallade dem till Allah, påminde dem, varnade dem, förmanade dem och befallde dem. De sade till honom: om du låter en kamelsto komma ut ur denna klippa, och de pekade på en klippa som fanns där, med en sådan och sådan beskrivning, och de uppräknade hennes egenskaper, beskrev henne och blev trätgoda: att hon skulle vara full av en lång dräktighet, med den och den egenskapen. Profeten Salih (fred vare med honom) sade till dem: se: om jag uppfyller det ni begär, på det sätt ni anhåller om, kommer ni då att tro på det jag kommer till er med och bekräfta mig i det jag har sänts för? De sade: ja.

Han tog då deras löften och deras förbindelser härom, och han begav sig till sin böneplats och bad Allah det som bestämdes för Honom, och anropade sin Herre om att besvara dem i det de bad om. Allah befallde klippan att sprängas av en jättestor kamelsto, full av en lång dräktighet, enligt det begärda sättet och den uppräknade beskrivningen. När de såg henne så, såg de en jättelik sak, en skräckinjagande syn, en strålande makt, ett skärande bevis och ett lysande klargörande: många av dem trodde, men de flesta av dem höll fast vid sin otrogen, sin villfarelse och sitt envig. Därför har Han sagt: « men de gjorde henne orätt », det vill säga: de förnekade henne och följde inte sanningen tack vare henne; det avser de flesta av dem.

Anföraren för dem som trodde var Junda' ibn Amr ibn Mikhlat ibn Lubayd ibn Jawwas, som hörde till deras notabler, den sista av deras ädlingar inom islam. De drogs bort därifrån av Du'ab ibn Omar ibn Lubayd, av al-Hubab, deras avgudars herre, och av Rabab ibn Sam'ar ibn Jahlas. Junda' kallade sin kusin Shihab ibn Khalifa, som hörde till deras ädlingar och böjde sig mot islam, men dessa hindrade honom därifrån, och han vände sig till dem. Härvid sade en man av de troende med namnet Mihrash ibn Ghanma ibn ad-Dumayl en dikt: « Det fanns en skara av Amrs folk som kallade Shihab till Profetens religion.

Thamuds notabler, alla i en kropp, han böjde sig mot att svara dem; och om han hade svarat, hade Salih blivit ärad bland oss; men de föredrog inte sin kamrat framför Du'ab. Vad gastarna bland al-Hijrs folk beträffar, vände de sig, efter sin ledning, mot vargar.»

Därför sade Salih till dem: « detta är Allahs kamelsto, ett tecken för er »: han förband henne med Allah genom en förbindelse som ärar och förhärligar, liksom Hans ord: Allahs hus, Allahs tjänare. « Ett tecken för er », det vill säga ett bevis på sanningsenligheten i det jag kommer till er med. « Låt henne beta på Allahs jord och gör henne inte något ont, annars skall ett nära förestående straff gripa er. » Man var enig om att detta kamelsto skulle stanna bland dem och beta var det ville på deras mark, och att det kom till vattnet varannan dag; när det kom till vattnet drack det brunnens vatten den dagen, och de hämtade sitt vattenbehov den dagen för morgondagen.

Man säger att de drack av dess mjölk vad som räckte till deras behov. Därför har han sagt: « den har sin tur att dricka, och ni har er tur att dricka, en känd dag. » Och därför har den Högste sagt: « Vi skall sända dem kamelstoet som ett prövotillfälle », det vill säga för att pröva dem: kommer de att tro på det eller förneka det? « Akta dem då », det vill säga: vänta vad som skall hända dem, « och ha tålamod » med det onda de gör dig; underrättelsen skall nå dig på ett tydligt sätt.

« Underrätta dem om att vattnet är delat mellan dem och att varje tur att dricka är bestämd. »

Slaktandet av Salihs kamelsto

När detta tillstånd hade varat länge för dem samlades deras notabler, och deras uppfattning blev enig om att slakta detta kamelsto för att bli av med det och se sitt vatten i överflöd. Djävulen gjorde deras gärningar sköna. Den Högste Allah har sagt: « de slaktade kamelstoet och varohörsammade sin Herres bud, och de sade: o Salih, låt komma över oss det du har lovat oss, om du hör till de sända » (Sura 7, 77). Den av dem som tog på sig dess dödande var deras notabel Qudar ibn Salif ibn Junda', som var rödaktig i hyen, blåögd och av liten växt; man sade att han var son till en horisk kvinna, född i Salifs säng, av en man vid namn Siban. Och denna gärning skedde i samförstånd med alla, varför gärningen tillskrevs alla.

Ibn Jarir och andra bland de lärda exegeterna har omtalat att två kvinnor av Thamud, av vilka den ena hette Saduf bint al-Muhayya ibn Zuhayr ibn al-Muhayya, en kvinna av högt påbrå och rikedom, hustru åt en man av Aslam, övergav honom och kallade sin kusin med namnet Misda' ibn Mihraj ibn al-Muhayya och bjudit honom sig själv om han slaktade kamelstoet. Den andra hette Unayza bint Ghunaym ibn Mijlaz, känd under kunyan Umm Uthman; hon var en gammal otrogen kvinna som hade döttrar med sin man Du'ab ibn Amr, en av hövdingarna; hon bjudit sina fyra döttrar åt Qudar ibn Salif om han slaktade kamelstoet: vilken av hennes döttrar han ville. Dessa två unga män utsågs alltså till slaktandet, och de sökte i sitt folk stöd därför; sju andra svarade, och de blev nio: det är de som nämns i den Högstes ord: « i staden fanns nio män som sår förstöring på jorden och inte förbättrar den. » Därefter sökte de resten av stammen, gjorde slaktandet skönt hos dem, och de svarade därpå och böjde sig därför.

De gick alltså ut för att ligga i bakhåll för kamelstoet: när det kom tillbaka från sin vattenplats sköt Misda' en pil mot det som genomskar benet i dess ben. Stamens kvinnor kom för dess dödande, blottande sina ansikten för att eggja dem. Qudar ibn Salif störtade sig över den, slog den med svärdet och skar av dess senor; den föll till marken och gav ifrån sig ett enda stort klagan som varnade sin unge. Därefter slog han mitten av dess kropp och slaktade den, och dess unge kom ut, som klättrade upp på ett brant berg och gav ifrån sig tre rytanden.

Abd al-Razzaq har berättat, från Ma'mar, från den som hörde al-Hasan, att han sade: ungen sade: o Herre, var är min moder? Därefter gick den in i en klippa och försvann i den. Man säger: snarare följde de efter den och slaktade den också. Den Högste har sagt: « de kallade sin kamrat, som tog sig an saken och slaktade den. Hur var Mitt straff och Min varning! » Och den Högste har sagt: « när den mest olyckliga av dem reste sig. Allahs sändebud sade till dem: Allahs kamelsto och dess tur att dricka », det vill säga: akta er för den; de kallade honom lögnare och slaktade den, och deras Herre krossade dem för deras synd, och fördärvet kom över dem.

Imam Ahmad sade: Abdallah ibn Numayr har berättat för oss, Hisham, det vill säga ibn Urwa, har berättat för oss, från sin fader, från Abdallah ibn Zamma'a, som sade: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelse vare med honom) höll ett tal och omtalade kamelstoet och omtalade den som hade slaktat det, och han sade:

« När den mest olyckliga av dem reste sig: en man reste sig för den, vild, mäktig, lydd i sitt folk, lik Abu Zamma'a. »

Rapporterad av Ahmad

De båda författarna av Sahih har hämtat den ur hadithen från Hisham. « Vild » betyder hård, « mäktig » betyder notabel och « lydd » betyder följd i sitt folk.

Muhammad ibn Ishaq sade: Yazid ibn Muhammad ibn Khuthaym har berättat för mig, från Muhammad ibn Ka'b, från Muhammad ibn Khuthaym Abu Yazid, från Ammar ibn Yasir, som sade: Allahs sändebud (Allahs fred och välsignelse vare med honom) sade till Ali:

« Skall jag inte underrätta dig om människornas mest olyckliga? Två män: den ene Uhaymir av Thamud, som slaktade kamelstoet, och den som skall slå dig, o Ali, här, till dess att detta dränks därav », pekande på hans tinning och sedan hans skägg.

Rapporterad av Ibn Abi Hatim

Den Högste har sagt: « de slaktade kamelstoet och varohörsammade sin Herres bud, och de sade: o Salih, låt komma över oss det du har lovat oss, om du hör till de sända » (Sura 7, 77). I dessa ord samlades en djup otrogen på flera sätt: de gick emot Allah och Hans sändebud genom att bryta den bestämda föreskriften emot slaktandet av kamelstoet som Allah hade upprättat för dem som tecken, och de tillstörtade straffets nedstigning över sig och drog det över sig på två sätt: det villkor som vilade på dem i Hans ord: « gör henne inte något ont, annars skall ett nära förestående straff gripa er », i en vers « stort », i en annan « smärtsamt », allt detta sant, och deras hastighet däri. Och också detta: de kallade sändebudet lögnare, fastän det skärande beviset för hans profetsskap och sanningsenlighet hade fastställts, och de visste det med fullkomlig visshet; men otrogen, villfarelse och envig drev dem att förstöta sanningen och straffets nedstigning över dem.