Talut och Jalut

Trötta på krigen bad Israels barn sin profet Shamwil att utse en kung åt dem; Allah upphöjde Talut, en fattig man ur Binyamins stam, utsedd genom att smörjelseoljan ur Helgedomen flödade över honom och genom arken som fördes tillbaka av änglarna som vittnesbörd. Vid prövningen vid floden passerade bara trehundratretton män över med honom. Inför Jalut och hans trupper åkallade de uthållighet och seger, och Allah sade dem på flykten med Hans tillstånd: Dawud klyvde Jaluts huvud med ett kast av sin slunga, gifte sig med Taluts dotter och fick kungadömet och visdomen.

Shamwil och utnämningen av Talut

Detta är berättelsen om Shamwil, i vilken Dawuds (fred vare med honom) angelägenhet tog sin början. Det är Shamwil, som man också kallar Ashmawil, ibn Bali ibn Alqama ibn Yarkham ibn Alyahw ibn Tahw ibn Suf ibn Alqama ibn Mahith ibn Amusa ibn Izriya. Muqatil sade: han är ättling till Harun. Mujahid sade: det är Ashmawil ibn Halfaqa. Hans släktled har inte fastställts högre än så, och Allah vet bäst.

As-Suddi har överfört, på sin kedja, från Ibn Abbas, Ibn Masud och män bland sällskapet, liksom ath-Tha'labi och andra: när amalekiterna från Gaza och Asqalans trakter hade besegrat Israels barn, dödat många av dem och gjort deras barn till ett stort antal fångar, avbröts profetskapet i Lawis stam, och av den återstod hos dem bara en gravid kvinna. Hon slutade inte åkalla Allah att Han skulle ge henne en son; hon födde en pojke och gav honom namnet Ashmawil, som på hebreiska betyder samma sak som Ismael: Allah har hört min åkallan. När han växte upp sände hon honom till moskén och anförtrodde honom åt en from man som fanns där, så att han skulle lära av hans egendom och hans tillbedjan; han blev kvar hos honom. När han nådde sin fulla styrka hörde han, en natt medan han sov, en röst från moskéns sida.

Han vaknade rädd och trodde att den gamle kallade på honom; den gamle frågade honom: ropade du på mig? Och eftersom han inte ville skrämma honom sade han: ja, sov. Han sov. Sedan kallade rösten på honom en andra gång, sedan en tredje: det var Djibril som kallade på honom.

Han kom till honom, och Djibril sade: din Herre har sänt dig till ditt folk. Av hans angelägenhet med dem blev det som Allah har berättat i Sin Bok.

Och den Upphöjde har sagt i Sin mäktiga Bok: « Har du inte sett de bland Israels barn som sade till en profet bland dem, efter Musa: utse en kung åt oss, så att vi skall strida på Allahs väg. Han sade: och om striden föreskrevs för er, skulle ni då inte strida? De sade: varför skulle vi inte strida på Allahs väg, när vi har fördrivits från våra bostäder och våra barn har tagits från oss? Men när striden föreskrevs för dem vände de ryggen åt, utom en liten del av dem.

Och Allah känner väl de orättfärdiga. Och deras profet sade till dem: Allah har upphöjt Talut till kung över er. De sade: hur skulle han kunna härska över oss? Vi har större rätt än han till att härska, och han har inte fått rikedom i överflöd.

Han sade: Allah har sannerligen utvalt honom framför er och ökat hans andel i kunskap och i kroppsbyggnad. Allah ger makten åt den Han vill, och Allah är Allomfattande, Allvetande. Och deras profet sade till dem: tecknet på hans kungadöme är att arken skall komma till er, i vilken det finns ro från er Herre och en rest av vad Musas familj och Haruns familj lämnade efter sig, bärad av änglarna. I detta finns ett tecken för er, om ni är troende.

Och när Talut bröt upp med trupperna sade han: Allah skall pröva er med en flod: den som dricker av den är inte längre min, och den inte smakar av den är min, utom den som öser en håndfull med sin hand. Och de drack av den, utom en liten skara av dem. Och när han hade passerat över, han och de som trodde med honom, sade de: vi förmår idag ingenting mot Jalut och hans trupper. De som var övertygade om att möta Allah sade: hur ofta har inte en liten skara besegrat en stor skara, med Allahs tillstånd!

Och Allah är med de uthålliga. Och när de stod framför Jalut och hans trupper sade de: Herre, utgjut uthålligheten över oss, fäst våra steg och ge oss seger över detta förnekande folk. Och de sade dem på flykten, med Allahs tillstånd. Och Dawud dödade Jalut, och Allah gav honom kungadömet och visdomen och lärde honom vad Han ville.

Om Allah inte avvärjde människorna genom varandra skulle jorden säkert förstöras. Men Allah äger gunst åt världarna» (al-Baqara, 246-251).

Flertalet exegeter har sagt: detta folks profet som nämns i denna berättelse är Shamwil. Man har sagt: Shamun. Man har sagt: de två är en och samma. Man har sagt: Yusha. Och detta är avlägset, på grund av det som imam Abu Ja'far ibn Jarir har nämnt i sin Historia: mellan Yushas död och Shamwils utsändande förlöpte fyrahundrasextio år. Och Allah vet bäst.

Saken är att detta folk, när krigen utmattade dem och fienderna krossade dem, bad Allahs profet i den tiden att utse en kung åt dem, under vars lydnad de skulle stå, för att strida bakom honom, med honom och framför honom mot fienderna. Han sade till dem: « och om striden föreskrevs för er, skulle ni då inte strida? » De sade: « varför skulle vi inte strida på Allahs väg, när vi har fördrivits från våra bostäder och våra barn har tagits från oss? », det vill säga: vad skulle hindra oss från att strida, när vi är berövade och plågade? De sade: det ankommer på oss att strida för våra barn som ryckts, trälats och hållits fångna hos dem. Den Upphöjde sade: « Men när striden föreskrevs för dem vände de ryggen åt, utom en liten del av dem. Och Allah känner väl de orättfärdiga », såsom Han nämner i slutet av berättelsen: bara de fåtaliga passerade floden med kungen, och de övriga återvände och undandrog sig från striden.

Deras profet sade till dem: « Allah har upphöjt Talut till kung över er. » Ath-Tha'labi sade: det är Talut ibn Qays ibn Abil ibn Saru ibn Nahurata ibn Abih ibn Anis ibn Binyamin ibn Ya'qub ibn Ishaq ibn Ibrahim al-Khalil. Ikrima och as-Suddi sade: han var vattenbärare. Wahb ibn Munabbih sade: han var garvare. Man har sagt annat, och Allah vet bäst. Därför sade de: « hur skulle han kunna härska över oss? Vi har större rätt än han till att härska, och han har inte fått rikedom i överflöd. »

Man har nämnt att profetskapet var i Lawis stam och kungadömet i Yahudas stam; och eftersom denne var av Binyamins stam vände de sig ifrån honom och bestridde hans styre över dem: vi har större rätt än han till kungadömet. Och de nämnde att han var fattig, utan rikedom i överflöd: hur skulle en sådan bli kung? Han sade: « Allah har sannerligen utvalt honom framför er och ökat hans andel i kunskap och i kroppsbyggnad. » Man har sagt: Allah hade uppenbarat för Shamwil att den av Israels barn vars längd förmådde den av denna stav skulle vara deras kung, och att när denne ställde sig framför honom skulle hornet som innehöll Helgedomens smörjelseolja flöda över: han skulle vara deras kung.

De trädde därför fram och mätte sig mot staven, och ingen av dem hade dess längd utom Talut. När han trädde framför Shamwil flödade hornet över; han smorde honom med dess olja och utnämnde honom till kung över dem och sade till dem: Allah har sannerligen utvalt honom framför er och ökat hans andel i kunskap: man har sagt, krigskonstens kunskap; man har sagt: hellre utan inskränkning. Vad beträffar kroppsbyggnaden: man har sagt, längden; man har sagt: skönheten. Och vad som framgår av sammanhanget är att han var den skönaste bland dem och den lärdaaste efter deras profet.

« Och Allah ger makten åt den Han vill »: Hans är domen, Hans är skapelsen och ordningen. « Och Allah är Allomfattande, Allvetande. »

« Och deras profet sade till dem: tecknet på hans kungadöme är att arken skall komma till er, i vilken det finns ro från er Herre och en rest av vad Musas familj och Haruns familj lämnade efter sig, bärad av änglarna. I detta finns ett tecken för er, om ni är troende. » Detta hör också till nåden av denne fromme mans beskydd över dem och av hans godhet: Allah gav dem tillbaka arken som hade ryckts från dem och över vilka fienderna hade vunnit övertaget, medan de själva var segrande över sina fiender genom den. « I vilken det finns ro från er Herre »: man har sagt, en skål av guld i vilken man tvättade profeternas bröst; man har sagt: roen är som en vind som blåser; man har sagt: dess gestalt liknar en katts: när den skrek vid kriget var Israels barn säkra på segern.

« Och en rest av vad Musas familj och Haruns familj lämnade efter sig »: man har sagt att det fanns där bitar av tavlor och en del av mannans som i öknen föll ned på dem. « Bärad av änglarna », det vill säga: änglarna skall föra den till er medan de bär den, och ni skall se det med era ögon, så att den blir ett tecken från Allah över er, ett lysande bevis på sanningen av vad jag säger er och på giltigheten av denne fromme kungs beskydd över er; därför sade han: « I detta finns ett tecken för er, om ni är troende. »

Man har också sagt: när amalekiterna hade besegrat denna arken, i vilken det fanns roen och den välsignade rest som nämns, och man säger att Torah också fanns i den, och när den kom i deras händer ställde de den under en avgud de hade i sitt land. Följande dag, och se, arken låg ovanpå avguden; de satte den åter under; den andra dagen, och se, arken låg ovanpå avguden. När detta upprepades förstod de att det var Allah den Upphöjdes beslut; de förde den ut ur sin stad och lade den i en av sina byar, och en sjukdom grep dem i deras nackar. När detta dröjde länge lade de i hast arken på en kärra som de spände för två kor och släppte dem.

Man säger att änglarna ledde dem tills de kom till Israels barns notablar, inför deras ögon, såsom deras profet hade underrättat dem. Allah vet bäst på vilket sätt änglarna bar den; det som är uppenbart är att änglarna själva bar den, såsom man förstår av versen. Och Allah vet bäst. Och den första berättelsen har nämnts av många, om inte flertalet, exegeter.

Prövningen vid floden och segern över Jalut

« Och när Talut bröt upp med trupperna sade han: Allah skall pröva er med en flod: den som dricker av den är inte längre min, och den inte smakar av den är min, utom den som öser en håndfull med sin hand. » Ibn Abbas och många exegeter har sagt: denna flod är Jordanfloden, den som kallas ash-Shari'a. Talut höll sin armé vid denna flod, på Allahs profets order, på Allahs order, som prövning och test: den som drack av denna flod den dagen skulle inte följa honom på detta fälttåg, och endast den som inte smakade av den skulle följa honom, utom en håndfull i handen. Den Upphöjde sade: « Och de drack av den, utom en liten skara av dem. » As-Suddi sade: armén var på åttiotusen man; sextiosextiotusen drack av den och fyratusen blev kvar hos honom. Så sade han.

al-Bukhari har överfört, i sin Sahih, från Isra'ils hadith, från Zuhayr och ath-Thawri, från Abu Ishaq, från al-Bara ibn Azib:

« Vi, Muhammads (fred och välsignelser vare med honom) sällskapsbröder, sade: antalet av Badrs sällskapsbröder är detsamma som antalet av Taluts män som passerade floden med honom; och det passerade med honom endast en troende man, trehundratretton män. »

Överförd av al-Bukhari

Och as-Suddis ord att armén var på åttiotusen man är föremål för granskning, ty landet vid Bayt al-Maqdis kan inte rymma en krigshär på åttiotusen man. Och Allah vet bäst. Den Upphöjde sade: « Och när han hade passerat över, han och de som trodde med honom, sade de: vi förmår idag ingenting mot Jalut och hans trupper. » De bedömde sig själva som små och bedömde sig oförmögna att stå emot sina fiender, på grund av sitt ringa antal och sitt stora fiendetal.

« De som var övertygade om att möta Allah sade: hur ofta har inte en liten skara besegrat en stor skara, med Allahs tillstånd! Och Allah är med de uthålliga. » De modiga bland dem, trons och säkerhetens kämpar, de uthålliga inför prövningen, kampen och slagen, befäste dem. « Och när de stod framför Jalut och hans trupper sade de: Herre, utgjut uthålligheten över oss, fäst våra steg och ge oss seger över detta förnekande folk.

» De bad Allah att utgjuta uthålligheten över dem, det vill säga att ösa den över dem uppifrån, så att deras hjärtan blev stadgade och inte vacklade; och att fästa deras steg på krigsfältet, vid hjältarnas mötesplats, i stridens gytter och uppmaningen till närkamp. De bad om fasthet både yttre och inre, och om segerns nedkomst över sina fiender och Allahs fiender, de förnekande som förnekade Hans tecken och Hans nådegåvor. Den Allomfattande, den Mäktige, den Hörande, den Seende, den Vise, den Välunderrättade bönhörde dem i vad de bad om och gav dem det de längtade efter; därför sade Han: « Och de sade dem på flykten, med Allahs tillstånd », det vill säga genom Allahs makt, inte genom deras egen, och genom Allahs kraft och Hans hjälp, inte genom deras kraft och deras antal, trots sina fienders mängd och storhet, såsom den Upphöjde har sagt: « Och Allah har redan kommit er till hjälp vid Badr, medan ni var föraktade. Fruktan därför Allah, måhända blir ni tacksamma » (Al Imran, 13).

Dawud dödade Jalut och Taluts slut

Vad beträffar Hans ord: « Och Dawud dödade Jalut, och Allah gav honom kungadömet och visdomen och lärde honom vad Han ville », tyder de på Dawuds (fred vare med honom) mod och på att han dödade honom med en död som förnedrande för hans soldater och som krossade hans armé. Ingenting är större än ett fälttåg i vilket en kung dödar sin fiende: han skördar därigenom enorma rikedomar, tar hjältarna och de modiga till fånga, trons ord segrar över avgudarna, Allahs beskyddade segrar över Hans fiender, och den sanna religionen manifesterar sin seger över lögnen och dess allierade. As-Suddi har överfört i det han bringar vidare att Dawud (fred vare med honom) var den yngste av sin fars söner och att de var tretton söner. Han hörde Talut, Israels barns kung, förmana Israels barn att döda Jalut och hans soldater, medan han sade: den som dödar Jalut, honom gifver jag bort min dotter och knyter till mitt kungadöme.

Dawud (fred vare med honom) slungade slungan på ett beundransvärt sätt. Medan han gick vid sidan av Israels barn kallade en sten på honom: ta mig, ty i mig finns Jaluts död. Han tog den, därefter gjorde en annan sten detsamma, därefter ännu en: han tog de tre i sin väska. När de två lederna möttes trädde Jalut fram och utmanade till duell.

Dawud närmarade sig honom och sade till honom: vänd dig tillbaka, ty jag avskyr att döda dig. Han sade: men jag älskar att döda dig. Han tog dessa tre stenar ur sin väska, lade dem i slungan, snurrade den, och de tre stenarna blev en enda; därefter kastade han den mot Jalut och klyvde hans huvud, och hans armé flydde på flykten. Talut höll honom det han lovat honom: han gav honom sin dotter och lät hans dom gälla i sitt kungadöme.

Dawud (fred vare med honom) växte upp bland Israels barn: de älskade honom och vände sig till honom mer än till Talut. Man har nämnt att Talut blev avundsjuk och ville döda honom och intrigerade för det utan att lyckas. De lärda slutade inte förbjuda Talut att döda Dawud, tills han slog dem och dödade dem, så att endast få återstod. Sedan infann sig ångern, bedrövelsen och det lösgörande från det som föregått; han började gråta mycket och gå ut till kyrkogården, där han gröt tills tårarna fuktade dammet.

En dag, medan han var på kyrkogården, ropades det till honom: Talut, du dödade oss medan vi levde, och du gjorde oss illa medan vi var döda. Hans gråt och hans fruktan ökade därom, och hans rädsla förtätades. Han började söka en lärd som han kunde fråga om sin angelägenhet och om han hade en ånger. Man sade till honom: har du lämnat någon lärd kvar?

Tills man ledde honom till en kvinna bland de tillbedjande. Hon tog honom och förde honom till Yushas (fred vare med honom) grav. Man har sagt: hon åkallade Allah, och Yusha reste sig ur sin grav och sade: har Uppståndelsen inträffat? Hon sade: nej, men se, Talut frågar dig: har han en ånger?

Han sade: ja: att han nedlägger kungadömet och går ut för att strida på Allahs väg tills han dödas. Därefter blev han åter död. Talut överlät då kungadömet till Dawud (fred vare med honom), bröt upp med tretton av sina barn, och de stridde på Allahs väg tills de dödades. Man har sagt: det är då den Upphöjdes ord: « Och Allah gav honom kungadömet och visdomen, och lärde honom vad Han ville.

» Så har Ibn Jarir nämnt det i sin Historia, på as-Suddis väg genom hans kedja. Och i en del av detta finns det föremål för granskning och förvåning. Och Allah vet bäst.

Muhammad ibn Ishaq sade: profeten som utsändes och som underrättade Talut om hans ånger är al-Yasa' ibn Akhtub. Ibn Jarir överförde detsamma. Ath-Tha'labi har nämnt att hon förde honom till Ashmawils grav, som tillrättavisade honom för vad han hade gjort efter honom. Och detta är mer samstämmigt. Kanske såg han honom i en dröm, och inte att han reste sig levande ur graven: ty detta kan bara vara ett profeters mirakel, och denna kvinna var inte profetinna. Och Allah vet bäst. Ibn Jarir sade: Torahs folk påstår att Taluts kungadöme, tills han dödades med sina barn, varade i fyrtio år. Och Allah vet bäst.