Yahya, son till Zakariya

Yahya son till Zakariya (fred vare med honom) erhöll fem ord att fullfölja och att befalla Israels barn: att dyrka Allah utan att lägga något vid Hans sida, bönen, fastan, allmosan och att ofta åminnas Allah. Han förkunnade dem i Bayt al-Maqdis och levde ett ensamt asketiskt liv och grät av fruktan för Allah. Han dödades på begäran av en kvinna vars äktenskap han hade förbjudit för en kung i Damaskus, och halshöggs medan han bad i sin böneplats. Berättelsen redogör också för Zakariyas dödande, och den divergerar om platsen där Yahya dödades: al-Aqsa-moskén eller Damaskus, där hans blod kokade ända till dess att Bukht Nassar kom.

De fem ord som befalldes åt Yahya

« Allah beföll Yahya ibn Zakariya fem ord att fullfölja och att befalla Israels barn att fullfölja; han dröjde nästan. Isa (fred vare med honom) sade till honom: du har fått befallning om fem ord att fullfölja och att befalla Israels barn att fullfölja: antingen du förmedlar dem, eller jag förmedlar dem. Han sade: O min broder, jag fruktar, om du går mig förbi, att straffas eller att uppslukas. Yahya samlade då Israels barn i Bayt al-Maqdis till dess att moskén var full; han satte sig på upphöjningen, lovprisade Allah och prisade Hans härlighet och sade sedan: Allah har befällt mig fem ord att fullfölja och befäller er att fullfölja dem: den första är att ni dyrkar Allah utan att lägga något vid Hans sida: bilden därom är den som köper en träl av sitt rena släkamp, i silver eller guld, sedan låter honom arbeta och låter honom utbetala hans lön åt någon annan än hans herre: vilken av er skulle tycka om att hans träl gjorde så?

Allah har skapat er och försörjt er: dyrka då Honom och lägg ingenting vid Hans sida. Och jag befaller er bönen: Allah vänder Sitt ansikte mot Sin tjänare så länge han inte vänder sig ifrån; när ni ber, vänder er då inte ifrån. Och jag befaller er fastan: bilden därom är den av en man som bär en flaska myska i fickan: alla känner dess doft; och fastarens andedräkt är mildare hos Allah än myskans parfym. Och jag befaller er allmosan: bilden därom är den av en man som tas till fånga av fienden: man knyter hans hand vid hans hals och för honom bort för att hugga av honom huvudet, och han säger: skulle ni godta att jag köper fritt det mitt liv?

Han börjar köpa det av dem, litet och mycket, till dess att han befriar sitt liv. Och jag befaller er att ofta åminnas Allah: bilden därom är den av en man som fienden hastigt förföljer på hans spår, som når en ointaglig fästning och söker skydd där: och tjänaren är bäst skyddad mot djävulen när han är i Allahs åminnelse. » Och Allahs sändebud (må Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: « och jag befaller er fem ting som Allah har befällt mig: gemenskapen, åhörandet, lydnaden, utvandringen och jihad på Allahs väg: den som ger sig ifrån gemenskapen en handsbredd har lossat från sin hals islams rep, utom om han återvänder; och den som kallar till Djahiliyyans kall är bland de ihopkrupna i Gehenna. » De sade: O Allahs sändebud, även om han fastar och ber?

Han sade: « även om han fastar, ber och utger sig vara muslim: kalla muslimerna vid de namn med vilka Allah har kallat dem: muslimer, troende, Allahs tjänare. »

Överfört av Ahmad, Abu Ya'la, Tirmidhi, Ibn Majah och al-Hakim

Så har Abu Ya'la överfört det, efter Hudba ibn Khalid, efter Aban ibn Yazid, efter Yahya ibn Abi Kathir; så Tirmidhi, i hadithen från Abu Dawud at-Tayalisi och från Musa ibn Ismael, båda efter Aban ibn Yazid al-Attar; så Ibn Majah, efter Hisham ibn Ammar, efter Muhammad ibn Shu'ayb ibn Sabur, efter Muawiya ibn Salam, efter hans broder Zayd ibn Salam, efter Abu Salam, efter al-Harith al-Ash'ari; så al-Hakim, på Marwan ibn Muhammad at-Tataris väg, efter Muawiya ibn Salam, efter hans broder; och han sade sedan: Marwan at-Tatari ensam har överfört det från Muawiya ibn Salam. Jag säger: det är inte såsom han har sagt. Och at-Tabarani har överfört det, efter Muhammad ibn Abda, efter Abu Tawba ar-Rabi' ibn Nafi', efter Muawiya ibn Salam, efter Abu Salam, efter al-Harith al-Ash'ari, med nämning av liknande ord: nämningen av Zayd ibn Salam faller bort i denna överföring.

Därefter har hafizin Ibn Asakir överfört, på Abdallah ibn Abi Ja'far ar-Razis väg, efter hans fader, efter ar-Rabi' ibn Anas, som sade: det har nämnts oss från Allahs sändebuds (må Allahs fred och välsignelser vare med honom) följeslagare vad de hade hört av Israels barns lärda: Yahya ibn Zakariya sändes med fem ord. Och han nämnde ord liknande det föregående.

Yahyas askes och gudsdyrkan

De har nämnt att Yahya (fred vare med honom) ofta var ensam, fjärran från folket: han ägnade sig blott åt ödemarker, åt trädens löv, drack flodernas vatten, näringssatte sig vissa tider av gräshoppor och sade: vem är mer fylld än jag, o Yahya. Ibn Asakir har överfört att hans föräldrar gick ut för att söka honom och fann honom vid Jordans sjö; när de förenades med honom fick han dem gråta intensiva gråtar, genom det i honom som var dyrkan och fruktan för Allah. Ibn Wahb sade, efter Malik, efter Humayd ibn Qays, efter Mujahid: Yahya ibn Zakariyas föda var örtväxterna, och han grät av fruktan för Allah, så att om det hade funnits beck på hans ögon skulle det ha bränt. Muhammad ibn Yahya adh-Dhuhli sade: Abu Salih har överfört till oss, al-Layth har överfört till oss, Uqayl har överfört till mig, efter Ibn Shihab, som sade: jag satt en dag hos Abu Idris al-Khawlani medan han berättade, och han sade: skall jag inte underrätta er om den man som hade den finaste födan?

När han såg att folket betraktade honom sade han: Yahya ibn Zakariya hade den finaste födan: han åt blott med de vilda djuren, på grund av motvilja att blanda sig med folket i deras födoämnen. Ibn al-Mubarak sade, efter Wuhayb ibn al-Ward, som sade: Zakariya miste sin son Yahya i tre dagar, gick ut för att söka honom i vildmarken, och där befann han sig, som hade grävt en grav och stod upprest i den och grät över sig själv. Han sade: O min son, jag har sökt dig i tre dagar, och du är i en grav som du har grävt, stående och gråtande i den? Han sade: O min fader, var det inte du som sade mig att mellan Paradiset och Elden ligger en vildmark som blott de gråtandes tårar passerar?

Han sade till honom: gråt då, o min son. Och båda grät. Wahb ibn Munabbih och Mujahid har överfört liknande ord. Ibn Asakir har överfört från honom: Paradisets folk sover inte, för det behag de finner av salighet; så skall det vara med de sannfärdiga: att inte sova, på grund av det deras hjärtan innefattar av salighet i kärleken till Allah.

Sedan sade han: hur skiljer de två saligheterna, och hur skiljer dem båda. De har nämnt att han grät mycket, så att gråten lämnade spår på hans kinder, av hans tårars mångfald.

Dödandet av Yahya och Zakariya

Redogörelse för orsakerna till Yahyas (fred vare med honom) dödande. De har nämnt om honom många orsaker; den mest berömda är att en av denna tids kungar, i Damaskus, ville gifta sig med en av hans mahram, eller en kvinna vars äktenskap inte var honom tillåtet: Yahya (fred vare med honom) hindrade honom därför, och hon bar därefter agg mot honom. När hon hade vunnit kungens gunst bad hon honom i gåva om Yahyas blod, och han beviljade det. Hon sände den som dödade honom, och han kom med hans huvud och hans blod i en skål till henne; det sägs att hon dog i samma ögonblick. Man har sagt: snarare älskade denna kungs kvinna honom och skrev till honom, men han vägrade; när hon hade förlorat hoppet om honom rafsade hon ihop att be kungen ge honom åt henne; kungen vägrade, och svarade sedan därtill; hon sände den som dödade honom och lät hans huvud och hans blod komma till sig i en skål.

Dess innebörd har kommit i en hadith som Ishaq ibn Bishr har överfört i sin Bok al-Mubtada, där han sade: Yaqub al-Kufi underrättade oss, efter Amr ibn Maymun, efter hans fader, efter Ibn Abbas: Allahs sändebud (må Allahs fred och välsignelser vare med honom) såg, på uppstigningens natt, Zakariya i himlen, hälsade honom och sade till honom: o Abu Yahya, underrätta mig om ditt dödande: hur gick det till, och varför dödade Israels barn dig? Han sade: o Muhammad, jag underrättar dig om att Yahya var den bästa av sin tid, den skönaste av dem, den mest lysande av ansikte, och att han var såsom Allah den Högste har sagt: en herre och en renlevnadsman; han behövde inte kvinnorna. Israels barns kungs kvinna begärde honom; hon var en skökona; hon sände honom ett budskap, men Allah beskyddade honom, och Yahya behärskade sig och vägrade. Hon beslöt Yahyas dödande.

De hade en fest då de samlades varje år, och kungens sedvänja var att lova utan att vika eller ljuga. Kungen gick ut till festen, och hans hustru reste sig för att ta avsked av honom, vad hon aldrig förut hade gjort och varav han var smickrad. När hon tog avsked av honom sade kungen: begär av mig: allt vad du begär av mig skall jag bevilja dig. Hon sade: jag vill ha Yahya ibn Zakariyas blod.

Han sade till henne: begär av mig något annat. Hon sade: det är det. Han sade: det tillhör dig. Hon sände sina vakter mot Yahya, som var i sin böneplats och bad, jag badande vid hans sida.

Han slaktades i en skål, och hans huvud och hans blod fördes till henne. Allahs sändebud (må Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade: huru långt nådde din uthärdning? Han sade: aldrig gick jag i sönder i min bön. När hans huvud förts till henne och lagts framför henne, och de hade tillbringat natten, uppslukade Allah kungen, hans husfolk och hans här.

På morgonen sade Israels barn: Zakariyas gud har blivit vred för Zakariyas skull; kom, vred oss för vår konungs skull och döda Zakariya. De gick ut för att söka mig för att döda mig; Den Varslande kom till mig, jag flydde undan dem, och Iblis gick framför dem och pekade ut mig åt dem. När jag fruktade att inte kunna undkomma dem framträdde ett träd för mig och kallade på mig: till mig, till mig; det sprängdes för mig och jag trädde in i det. Iblis kom ända till att ta i kanten av mitt kläde, och trädet slöts, medan klädets kant förblev utanför trädet.

Israels barn kom, och Iblis sade: har ni inte sett honom träda in i detta träd? Här är kanten av hans kläde: han trädde in i det genom sin trolldom. De sade: vi bränner detta träd. Iblis sade: såga det med en såg.

Jag sågades alltså med trädet av sågen. Profeten (må Allahs fred och välsignelser vare med honom) sade till honom: kände du beröring eller smärta? Han sade: nej; blott trädet kände det: Allah hade lagt min ande i den. Detta är ett sällsamt sammanhang, en häpnadsväckande hadith, och dess tillskrivning åt Profeten är beklaglig, och den innehåller vad som är beklagligt i varje fall.

Vi har inte sett, i något av uppstigningshaditherna, någon nämning av Zakariya (fred vare med honom) utom i denna hadith. Det som är bevarat, i vissa av Sahihens formuleringar av uppstigningshadithen, är: « jag gick förbi den maternella mosterns två söner: Yahya och Isa », som är kusiner på moderns sida enligt de flesta, såsom hadithen antyder: Yahyas moder, Ashiya' bint Imran, är Maryam bint Imrans syster. Man har sagt: snarare är Ashiya', Zakariyas hustru och Yahyas moder, syster till Hanna, Imrans hustru och Maryams moder, vilket gör Yahya till Maryams kusin på moderns sida. Och Allah vet bäst.

Platsen för Yahya ibn Zakariyas död

Därefter har man divergerat om platsen för Yahya ibn Zakariyas dödande: var det i al-Aqsa-moskén, eller annorstädes? Två uppfattningar. ath-Thawri sade, efter al-A'mash, efter Shimr ibn Atiyya: på Bayt al-Maqdis klippa dödades ett antal av sjuttio profeter, bland dem Yahya ibn Zakariya (fred vare med honom). Abu Ubayd al-Qasim ibn Sallam sade: Abdallah ibn Salih har överfört till oss, efter al-Layth, efter Yahya ibn Sa'id, efter Sa'id ibn al-Musayyib, som sade: Bukht Nassar kom till Damaskus och fann Yahya ibn Zakariyas blod kokande; han undersökte saken, man underrättade honom, och han dödade vid detta blod sjuttio tusen människor; då blev det tyst. Detta är en autentisk kedja ända till Sa'id ibn al-Musayyib, och detta antyder att han dödades i Damaskus, och att Bukht Nassars historia var efter Messias, såsom 'Ata' och al-Hasan al-Basri har sagt. Och Allah vet bäst.

Hafizin Ibn Asakir har överfört, på al-Walid ibn Muslims väg, efter Zayd ibn Waqid, som sade: jag såg Yahya ibn Zakariyas huvud när de ville bygga moskén i Damaskus: det togs fram under en av pelarna på qiblas sida, den som gränsar till mihraben, åt öster; och hans hud och hans hår var i sitt skick, oförändrade. I en överföring: som om han hade dödats samma stund. Det har nämnts, om moskén i Damaskus byggande, att den lades under den pelare som är känd som Sakasika-pelaren. Och Allah vet bäst.

Hafizin Ibn Asakir har överfört, i sin Bok om samlingen av al-Aqsas förtjänster, på Abbas ibn Subhs väg, efter Marwan, efter Sa'id ibn Abd al-Aziz, efter Qusaym, Muawiyas frigivne, som sade: denna stads, alltså Damaskus, kung var Hadad ibn Hadad, som hade gift sin son med sin kusin Arila, Saydas drottning. Jag säger: bland dess regenter fanns konungarnas marknad i Damaskus, den gamla myntenheten. Han hade svurit vid sin tredubbla skilsmässa att inte ta henne tillbaka, och ville sedan ta henne tillbaka: han rådfrågade Yahya ibn Zakariya, som sade: hon blir inte tillåten för dig förrän hon har gift sig med en annan man. Hon bar agg mot honom därför och begärde av kungen Yahya ibn Zakariyas huvud, på sin moders angivande.

Han vägrade, och svarade sedan därtill, och sände mot honom, medan han stod och bad i Jayrun-moskén, den som kom med hans huvud i en balja; och huvudet började säga: hon blir inte tillåten för honom, hon blir inte tillåten för honom, förrän hon har gift sig med en annan man. Kvinnan tog fatet, bar det på sitt huvud till sin moder, huvudet ännu sägande detta; när det lagts framför hennes moder uppslukade jorden henne till fötterna, sedan till vaderna; hennes moder började skrika och tjänsteflickorna gråta och slå sig på ansiktena; sedan uppslukades hon till skuldrorna. Hennes moder befallde bödeln att hugga av hennes hals, för att trösta sig med hennes huvud; han gjorde det, och jorden kastade ut hennes lik. De föll då i förödmjukelse och förgängelse, och Yahyas blod upphörde inte att koka till dess att Bukht Nassar kom och dödade vid det sjuttiofem tusen människor.

Sa'id ibn Abd al-Aziz sade: det är varje profets blod. Det upphörde inte att koka till dess att Armiya (fred vare med honom) trädde fram vid det och sade: o blod, du har förgjort Israels barn: var tyst, med Allahs tillstånd. Då blev det tyst. Svärdet höjdes, och de av Damaskus folk som flydde gick till Bayt al-Maqdis; han följde dem dit, dödade en räknelös mångfald, tog dem till fånga och vände sedan tillbaka.