Varför erkänner judarna inte Muhammed?

Judendomen väntar en Messias från Davids släkt som återupprättar Israel, och placerar ingen profet efter den bibliska tiden: Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse) ryms inte i något av dessa kriterier, därför hans doktrinära förkastande. Koranen svarar att Muhammed var omnämnd i Tora och att Israels lärda erkände honom "känner till detta lika väl som de känner till sina egna barn", vissa av dem döljande denna kunskap (Koranen 2:146). Judar har erkänt och följt honom, i spetsen Abdullah ibn Salam.

Oenigheten förblir doktrinär: aldrig en dom över ett folk.

De judiska kriterierna: varför Muhammed inte ryms i ramen

Den rabbiniska judendomen har precisa kriterier: den bibliska profetian är avslutad, och den väntade Messias är en kung från Davids släkt som samlar de förvisade, återupprättar templet och installerar Israels lag, sammanfattade senare i Maimonides Mishne Tora (kungarnas lagar).

Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse), arab från Ismaels släkt, bärare av en ny lag för alla folk, ryms inte i någon av dessa ramar: det är förkastandets doktrinära kärna, och den ska återges så, som den är, utan karikatyr. Det är läsrastern som går isär, lika mycket som personerna.

Muhammed och judendomen: vad Koranen svarar

Koranen hävdar först att Muhammed var tillkännagiven och beskriven i böckerna: "den icke läs– och skrivkunnige profeten, som de finner omnämnd hos sig i Tawrāt och Injīl" (Koranen 7:157). Den beskriver sedan tidens paradox: "De som vi tidigare gett skriften känner till detta lika väl som de känner till sina egna barn. Ändå döljer en grupp bland dem sanningen, trots att de vet bättre" (Koranen 2:146).

Formuleringen är precis och nyancerad: ett allmänt erkännande, en doldissning tillskriven "en grupp", inte alla.

Och Koranen anför det omvända exemplet, blivet berömt: Abdullah ibn Salam, judisk lärd i Medina, som tillfrågad förkunnade sin tro offentligt (återgivet i siran), och samfund av skriftens folk som prisas: "Bland skriftens folk finns en grupp som håller fast [vid den sanna tron] och reciterar Guds verser under nattens timmar" (Koranen 3:113).

En precisering av Ibn al-Qayyim bevarar muslimen från en vanlig polemisk överdrift: islam lär inte att namnet "Muhammed" skulle ha raderats ur alla texter, överallt, genom en hemlig överenskommelse.

I Hidayat al-Hayara (de vilselednas vägledning) skriver han att ingen muslimsk lärd någonsin hävdat denna version: Koranen säger att Profeten "som de finner omnämnd hos sig" hos skriftens folk (Koranen 7:157) genom sina beskrivningar, sina tecken och sina egenskaper, vilket är mer uttrycksfullt än ett enkelt namn, ett namn som kan bäras av flera personer. Preciseringen förändrar allt: oenigheten behandlas genom texterna och deras beskrivningar, aldrig genom teorin om en allmän radering (Ibn al-Qayyim, Hidayat al-Hayara, den tredje frågan).

Debatten judendom-islam: utan fientlighet och folklore

I detta ämne mer än något annat är den redaktionella disciplinen absolut: man diskuterar kriterier, texter och tidens återgivna gärningar, aldrig dagens personer eller folk.

Ingen polemisk folklore (påhittade talmudiska anklagelser, konspirationer) har någon plats här: Koranen argumenterar genom texten, inte genom smäde, och befaller dialogen "på det mest respektfulla sätt" (Koranen 29:46) med rättvisa mot varje icke-stridande (Koranen 60:8). Sidor judendomen sedd genom islam presenterar den judiska religionen i dess helhet, och sidan Tora i islam preciserar dess ställning i islam.