Hem > Religioner och trosuppfattningar > Judendomen sedd genom islam > Muhammed i Toran
Koranen hävdar att Muhammed "finns omnämnd" i Tora (7:157). Verserna muslimerna läser däri: profeten som Mose, Ismaels välsignelse, Deuteronomium 34:10, Jesaja 42 och Kedar. Texter och två läsningar, ärligt.
Koranen lär att Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse) beskrivs i de tidigare böckerna: "den icke läs– och skrivkunnige profeten, som de finner omnämnd hos sig i Tawrāt och Injīl" (Koranen 7:157).
Muslimer läser däri profeten "från bröderna" till israeliterna och lik Mose (frid vare med honom) (Deuteronomium 18:15-18), Ismaels välsignelse (Genesis 21:13-18), slutsatsen att ingen profet lik Mose mer rest sig i Israel (Deuteronomium 34:10), och glädjen utlovad hos Kedar (Jesaja 42:11). Judar läser dessa texter annorlunda: de båda läsningarna presenteras här med sina källor.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 5 min lästidDen muslimska utgångspunkten är en uttrycklig koranisk hävdan: "de som följer sändebudet; den icke läs– och skrivkunnige profeten, som de finner omnämnd hos sig i Tawrāt och Injīl" (Koranen 7:157).
Koranen tillägger att Israels barns lärda erkände Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse) "känner till detta lika väl som de känner till sina egna barn", vissa döljande vad de visste (Koranen 2:146). Det återstår alltså för muslimerna att visa var och hur Tora tillkännager Profeten, och materialet är rikt: ett löfte om profetia utanför Israel, en välsignelse åt Ismael, berg som berättar om tre uppenbarelser och en tjänare utlovad hos Ismaels söner.
Mose (frid vare med honom) återger löftet: "Herren, din Gud, ska låta en profet som jag träda fram hos dig, ur dina bröder. Honom ska ni höra" (Deuteronomium 18:15, Rabbinbibeln för det hela), och vers 18 preciserar: "Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska säga dem allt vad jag befaller honom". Den muslimska läsningen noterar tre saker: "dina bröder" betecknar de folk som är släkt med israeliterna, alltså ismaeliterna;
"en profet som Mose" förutsätter en lagstiftare av samma profil; och sammanhanget (folket hade bett om att inte behöva höra Gud direkt) kungör en medlare som ska förmedla en lag.
Men Muhammed liknar Mose i alla dessa punkter: födelse av far och mor, äktenskap, flykt undan en tyrann, ny lag, politisk auktoritet, naturlig död. Jesus skiljer sig, enligt evangelierna, från Mose i nästan alla (mirakulös födelse, ingen civil lag, ingen kung). Anmärkningsvärt: i Johannes 1:19-21 frågar prästerna Johannes Döparen om han är "Kristus", "Elia" eller "Profeten": tre väntade gestalter, varav en tredje åtskild från Messias.
Den kristna läsningen identifierar gestalterna, den muslimska läsningen ser däri väntan på en tillkännagiven senare profet.
Deuteronomiums sista kapitel sluter boken med denna konstatering: ingen profet lik Mose har mer rest sig i Israel (Deuteronomium 34:10).
För muslimen är versen en nyckel: om den utlovade profeten skulle likna Mose men inte väntades "i Israel" står dörren öppen åt brödernas håll, Ismaels söner. Det är exakt den utredning Ibn al-Qayyim utvecklar i Hidayat al-Hayara, då han fogar denna vers till de tre bergens vers (detaljen i argumentet Sinai, Seir och Paran läses i sidan Muhammed i Bibeln).
Tora välsignar Ismael (frid vare med honom) oberoende av Isak: "Jag ska välsigna honom ... jag ska göra honom fruktsam och låta honom bli mycket talrik; han ska föda tolv furstar, och jag ska göra honom till ett stort folk" (Genesis 21:13-18, Rabbinbibeln för idén). Ismaels släkt, arabernas fader, bär alltså sitt eget gudomliga löfte, och det är från denna släkt den siste Profeten, enligt islam, härstammar.
Argumentet är enkelt: ett av Gud välsignat "stort folk" kan inte vara ett folk utan profet, och hos det placerar den muslimska läsningen Deuteronomium 18:s löfte.
Jesajas kapitel 42 kungör en Guds tjänare som för en ny lag till folken: "en ö ska vänta på hans lag" (Jesaja 42:4), och texten kallar till glädje "de städer och byar som Kedar bebor" (Jesaja 42:10-11). Kedar nämns emellertid i Genesis bland Ismaels söner (Genesis 25:13): det är nordvästra Arabien.
Den muslimska läsningen: en tjänare som bär en ny lag, firad hos Kedars invånare, motsvarar profeten från Hijaz;
den kristna läsningen ser däri Kristus tjänaren.
De båda läsningarna presenteras här såsom de är, vardera med sina texter.
Ett populärt argument anför Höga Visan 5:16, där hebreiskans "machamaddim" (högt eftertraktansvärd) tycks bära Muhammeds namns rot. Ärligheten kräver: det är ett omdiskuterat apologetiskt argument, den hebreiska formen är en intensitetsplural som betecknar det älskvärda i allmänhet, och översättningarna återger det med "helt eftertraktansvärd". Det hör inte till de centrala bevisen: Koranen stöder aldrig tillkännagivandet på lexikografin, utan på den direkta hävdan i Koranen 7:157 och 61:6.
Denna sida har presenterat texterna såsom de är, och de båda läsrastern såsom de är: juden läser en avslutad profetia och en återupprättande Messias, kristen läser däri Kristus, muslimen läser däri Muhammed tillkännagiven och bekräftad (Koranen 5:48).
Oenigheten är verklig, dokumenterad, och diskuteras utan fientlighet och folklore, såsom Koranen själv begär: "Debattera endast med skriftens folk på det mest respektfulla sätt" (Koranen 29:46). För fortsättningen: sidor judendomen sedd genom islam, sidan Tora i islam och systersidan Muhammed i Bibeln för evangeliet och parakleten.
Nej, och islam lär det inte: Ibn al-Qayyim påminner om att ingen lärd någonsin sagt att namnet skulle ha skrivits ner och sedan raderats överallt. Vad Koranen hävdar (7:157) är att Profeten beskrivs däri genom sina egenskaper och sina tecken, vilket är mer precist än ett namn.
Deras kriterier väntar en Messias kung från Davids släkt som återupprättar Israel, och en profetia avslutad vid den bibliska tiden. Muslimen svarar genom Koranen, som hävdar tillkännagivandet och det tidigare erkännandet (Koranen 2:146). Varje tradition läser med sitt eget raster, och dialogen förblir möjlig (Koranen 29:46).