Hem > Religioner och trosuppfattningar > Kristendomen sedd genom islam > Förebådar Bibeln Muhammed?
De texter muslimerna anför: tillkännagivandet av Ahmed (Koranen 61:6), profeten som Mose (Deuteronomium 18:18), Johannes paraklet, och de kristna läsningarna av samma texter.
Islam lär att ja: Koranen återger att Jesus tillkännagav "ett sändebud som ska komma efter mig, vid namn Ahmed" (Koranen 61:6), och hävdar att Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse) är "omnämnd" i Tora och evangeliet (Koranen 7:157). Muslimer läser således Deuteronomium 18:18 (profeten "som Mose" från israeliternas bröder) och Johannes 14-16s paraklet som tillkännagivanden om Muhammed; kristna tillämpar dem på Jesus och den heliga Anden.
Sidan presenterar de två läsningarna, texter i hand.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 5 min lästidDen muslimska utgångspunkten är koranisk, inte exegetisk: Isa (frid vare med honom) själv tillkännagav honom som skulle komma efter honom.
"Israeliter! Jag är Guds sändebud, [som kommit] till er för att bekräfta Tawrāt, som uppenbarades före mig, och för att ge det glädjande beskedet om ett sändebud som ska komma efter mig, vid namn Ahmed." (Koranen 61:6). Koranen hävdar också att Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse) beskrivs i de föregående böckerna: "den icke läs– och skrivkunnige profeten, som de finner omnämnd hos sig i Tawrāt och Injīl" (Koranen 7:157).
Det återstår för muslimerna att finna dessa tillkännagivanden i texterna, och två kandidater dominerar: Deuteronomium 18:18 och Johannes evangeliums paraklet.
Gud lovar där Mose (frid vare med honom): "Jag ska låta en profet som du träda fram ur deras bröder, och jag ska lägga mina ord i hans mun" (Deuteronomium 18:18).
Det muslimska argumentet: "deras bröder" betecknar de folk som är besläktade med israeliterna, det vill säga ismaeliterna, och "som du" kan inte tillämpas på Jesus, genomgripande skild från Mose (mirakulös födelse, utan civil lag, utan makt), medan Muhammed liknar Mose i de stora dragen: far och mor, äktenskap, flykt undan en tyrann, ny lag, politisk auktoritet, naturlig död.
Anmärkningsvärt: i Johannes 1:19-21 frågar prästerna Johannes Döparen: "Är du Kristus? (...) Är du Elia? (...) Är du Profeten?": frågandet åtskiljer tre gestalter, däribland den väntade "Profeten", åtskild från Messias, vilket den kristna läsningen löser genom att identifiera gestalterna, och den muslimska läsningen genom att se väntan på en tredje profet.
Versen Deuteronomium 33:2 är ett av Ibn al-Qayyims favoritargument i Hidayat al-Hayara: "Herren kom från Sinai, reste sig från Seir och lyste upp från Parans berg" (Rabbinbibeln, Deuteronomium 33:2).
Med Ibn Qutayba läser han tre uppenbarelser i tidens ordning: Sinai är Tora given åt Mose; Seir, Bethlehemstrakten där Jesus föddes, är evangeliet; och Paran, om vilket ingen bestrider att det är Mekkas berg där Abraham (frid vare med honom) bosatte Hagar och Ismail (frid vare med honom) (Genesis 21:21), är Koranen given åt Muhammed.
Texten själv ger den kronologiska ordningen, noterar Ibn al-Qayyim: Tora "kom och visade sig" som den gryende dagen, evangeliet "reste sig" som den upplysande solen, och Koranen "lyste upp" som solen i zenit, det ljus som Koranen ger Profeten: "och som en skinande lykta" (Koranen 33:46).
Och suran Fikonträdet förenar samma tre heliga platser: fikonet och olivträdet (Jerusalem, Isa), berget Sinai (Musa (frid vare med honom)) och "och vid denna trygga stad" (Mekka, Muhammed) (Koranen 95:1-3). Argumentet är kraftfullt därför att det utgår från en text som judar och kristna erkänner, för att däri läsa tillkännagivandet av den tredje uppenbarelsen.
Jesus lovar: "Jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan tröstare (parakletos), för att han ska vara hos er i evighet" (Johannes 14:16), och: "När tröstaren kommer, sanningens Ande, ska han leda er in i hela sanningen; ty han ska inte tala av sig själv, utan säga allt vad han har hört" (Johannes 16:13). Den kristna läsningen: det är den heliga Ande som kom vid pingsten.
Den muslimska läsningen: "en annan tröstare" är ett väsen som Jesus, alltså en människa.
han "ska inte tala av sig själv" men för vidare vad han hör, precis den koraniska definitionen av profeten som tar emot uppenbarelsen; och han "ska leda er in i hela sanningen", det vill säga föra en fullständig uppenbarelse. Gamla muslimska författare, som Ibn Ishaq i sin sira, identifierade denna paraklet med Muhammed. Det kompletterande lexikala argumentet (parakletos nära periklytos, "den prisade", Ahmad motsvarighet) finns i den apologetiska traditionen men förblir sekundärt och omdiskuterat: för muslimen är det avgörande tillkännagivandet Koranen 61:6.
Denna dossiers Tora-del har sin egen sida, med verserna utvecklade: Muhammed i Tora.
Varje tradition läser texterna med sitt eget raster: kristen läser Bibeln genom sina koncilier, muslimen läser den genom Koranen, som hävdar tillkännagivandet och namnger den utlovade. Oenigheten om tolkningen hindrar varken den respektfulla diskussionen (Koranen 29:46) eller Koranens gemensamma förslag: "Låt oss enas kring ett gemensamt uttalande mellan oss och er: att vi inte dyrkar någon annan än Gud" (Koranen 3:64).
Därför att deras läsning är kristologisk: varje löfte i Gamla testamentet uppfylls, enligt deras kyrkor, i Jesus. Muslimen utgår från Koranen, som hävdar tillkännagivandet av Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse) i de föregående böckerna (Koranen 7:157). Två läsraster tillämpas på samma texter.
Det är ett gammalt apologetiskt argument hos muslimer (grekiskans parakletos, tröstare, skulle ligga nära periklytos, den prisade, översättningen av Ahmad). Det är språkligt omdiskuterat och hör inte till de centrala bevisen: Koranen stöder inte tillkännagivandet på grekisk lexikografi, utan på den direkta hävdan i Koranen 61:6.
Det är det klassiska muslimska argumentet: båda födda med far, gifta, på flykt undan en tyrann, bärare av en ny lag, politiska och militära ledare, döende en naturlig död, lydda av sitt folk. Jesus skiljer sig, enligt evangelierna, från Mose (frid vare med honom) på nästan alla dessa punkter: mirakulös födelse, ingen civil lag, ingen etablerad legitim kung.