Varför säger Koranen att Jesus inte korsfästes?

Koranen hävdar att de som påstod sig ha dödat Jesus "de varken dödade eller korsfäste honom; det bara tedde sig så för dem", och att Gud upptog honom till sig (Koranen 4:157-158). För islam har korsfästelsen alltså inte ägt rum: en annan gjordes lik Jesus, och Gud räddade sitt sändebud.

Det är en av de tydligaste historiska motsättningarna med kristendomen, som grundar frälsningen på korset (1 Korinthierbrevet 15:3);

för islam bär ingen annans börda (Koranen 6:164).

Korsfästelsen: vad förnekelsens vers säger

Koranen riktar sig till Israels barn om deras påstående: "De har sannerligen inte dödat honom. Nej, Gud lyfte upp honom till sig." (Koranen 4:157-158)

Versen fastställer tre saker: korsfästelsen har inte ägt rum; en skenbild förledde vittnena; Isa (frid vare med honom) upptogs till Gud.

Den islamiska läsningen av korsfästelsen

De klassiska tafirerna förklarar att Gud gjorde en människa lik Isa, som togs i hans ställe medan Isa upptogs. Om denna människas identitet har de lärda föreslagit flera läsningar utan att göra det till en trosartikel: den islamiska vissheten gäller förnekandet av Isas korsfästelse, inte den som utsattes för denna skenbilds identitet. Hans levande upptagande förklarar, i den muslimska tron, hans återkomst vid tidens slut (återgiven av al-Bukhari och Muslim): ett sändebud som lever i himlen kan återvända för att fullborda sitt jordeliv.

Även innebörden av tawaffa ("Jag kommer att ta dig", Koranen 3:55) har diskuterats av de klassiska exegeterna: själets tagande (döden) följt av upptagandet, eller ett uppvaknande varvid Isa upptas; i båda läsningarna dör han inte på korset, och Isa ska säga på domedagen: "efter att du tog mig upp är det du som har haft uppsikt över dem" (Koranen 5:117).

Vad kristna tror

Korset är den kristna frälsningens centrum: "Kristus dog för våra synder, enligt Skrifterna" (1 Korinthierbrevet 15:3). Katolska kyrkans katekes framställer Kristi död som det enda offer som förlossar mänskligheten.

Att bemöta korsfästelsen är alltså, i kristnas ögon, att röra vid deras trots hjärta;

islam antar konsekvensen: för det finns ingen förlossning genom en oskyldigs blod, ty "ingen syndare ska bära någon annans syndabörda" (Koranen 6:164).

Förlåtelsen tas emot direkt av Gud genom ångern, såsom han förlåter den som vänder om till honom (Koranen 39:53).

Korsfästelsen: det historiska debattläget

De gamla källorna (Tacitus, omnämnandena hos Josefus) återger avrättningen av en man vid namn Jesus under Pontius Pilatus, och det är det som historieverken upprepar. Tre preciseringar från den islamiska sidan: för det första skiljer sig passionsberättelsen inom evangelierna själva (korsfästelsens timme: "det var den tredje timmen" hos Markus 15:25, "omkring den sjätte timmen" hos Johannes 19:14; de sista orden skiljer sig mellan synoptikerna och Johannes), vilket visar en rekonstruerad berättelse, inte en krönika.

För det andra är idén om substitution ingen uppfinning från 600-talet: gamla riktningar, som 100-talets basilidianer, lärde att en annan korsfästts i hans ställe, såsom Irenaeus återger (Mot villoläror).

För det tredje, och framför allt: muslimen behöver inte att historikerna bekräftar sin tro. Koranen är för honom Guds ord, som vet vad som ägde rum bättre än varje rekonstruktion. Tron avgörs inte genom majoritetsomröstning bland källor.

Korsfästelsen: vad motsättningen förändrar

Den förändrar allt, i praktiken: ingen ärvd arvsynd att förlossa, inget nödvändigt offer, ingen mellankomst. Var och en föds ren, svarar för sina egna handlingar och vänder om till en Gud som förlåter direkt (Koranen 39:53). Korset är inte islams centrum: Guds barmhärtighet och tawhid är det.