Hem > Religioner och trosuppfattningar > Kristendomen sedd genom islam > Är Jesus Gud?
Frågan som skiljer islam och kristendomen, granskad med båda traditionernas texter: den kristna positionen, den islamiska positionen, och verserna på båda sidor.
Enligt islam nej: Jesus (Isa (frid vare med honom)) är en profet och ett sändebud åt Gud, mirakulöst född av Maria, ärad, upptagen till Gud, men en människa som äter, ber och underkastar sig (Koranen 5:75, 43:59). Evangelierna framställer honom också som åtskild från Gud: "Fadern är större än jag" (Johannes 14:28), "inte min vilja utan din" (Matteus 26:39).
Jesus gudomlighet är de två religionernas centrala motsättning;
här granskas den med vardera traditionens texter.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 5 min lästidKristna tror att Jesus är Gud inkarnerad: "sann Gud och sann människa" enligt konciliet i Chalcedons definition, återgiven av Katolska kyrkans katekes (KKK, punkt 464). Gud blev människa för att frälsa människorna från deras synder genom sin död och uppståndelse. Denna dogm framställs inte som en sen uppfinning utan som Skrifternas fulla innebörd, utarbetad vid 300- och 400-talens konciliera.
Denna position återges här ärligt: det är inte en halmgubbe.
Föreningsläran har för övrigt formulerats med precision i den kristna traditionen, och Ibn al-Qayyim diskuterar den i al-I'lam (kapitlet om unionen och inkarnationen): vissa kristna läsningar gör de tre hypostaserna till beteckningar på handlingar hos en och samma essens, skapelsen förd på Fadern (Makten), förmaningen på Sonen (Ordet), livet på den heliga Anden (Viljan), och endast Ordet skulle ha förenats med Kristi kött, enligt evangeliet: "Ordet blev kött och bodde bland oss" (Johannes 1:14).
Hans svar ryms i en logisk fråga: om de tre är en och samma odelbara essens, varför verkade då föreningen endast på Sonen och inte på Fadern och Anden? Att förena det odelbara, delvis och inte helt, motsäger läran själv (Ibn al-Qayyim, al-I'lam, kapitlet om unionen och inkarnationen).
Koranen lär att Isa är en tjänare och ett sändebud åt Gud: "Han var inget annat än en tjänare som vi välsignade och gjorde till ett tydligt tecken för israeliterna." (Koranen 43:59).
Den förnekar Messias gudaförklaring (Koranen 5:72) och ger ett enkelt mänsklighetskriterium: "Messias, Marias son, var endast ett sändebud; före honom hade sändebud redan kommit och gått. Hans mor var en sanningsenlig kvinna, och de åt båda föda." (Koranen 5:75): den som äter är beroende, och Skaparen beroer av ingenting. För islam är Isas egen tro monoteismen: han kallar till dyrkan av Gud ensam (Koranen 3:51), och att tro på honom som tjänare och sändebud är en pelare i den muslimska tron (al-Bukhari 3435).
Ibn Taymiyya ägnar sitt stora jämförelseverk, al-Jawab al-sahih li-man baddala din al-Masih, åt denna debatt, och hans svar om versen 4:171 förtjänar att citeras: de kristna påstår att versen bekräftar föreningen mellan gudomligheten och mänskligheten i Kristus; han svarar att versen säger motsatsen, "en människa som vi", bärare av Guds ord och av en ande från honom, "allt långt ifrån att Guds ord, som skapar, skulle likna oss, skapelser" (Ibn Taymiyya, al-Jawab al-sahih, kapitlet om ordet och anden).
De är många och utgår från samma Nya testamente: "Fadern är större än jag" (Johannes 14:28); "om den dagen eller stunden vet ingen, inte heller änglarna i himlen, inte heller Sonen, utan bara Fadern" (Markus 13:32); "varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, Gud" (Matteus 19:17).
"jag stiger upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud" (Johannes 20:17); "att de ska känna dig, den ende sanne Guden, och den du har utsänt, Jesus Kristus" (Johannes 17:3); "inte min vilja utan din" (Matteus 26:39).
T och och med Paulus skriver: "en enda medlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus" (1 Timotheosbrevet 2:5), och Petrus framställer Jesus som "en av Gud godkänd man inför er genom underverken" (Apostlagärningarna 2:22).
För islam samstämmer denna textlinje med monoteismen: Isa dyrkade sin Herre, och begärde aldrig att hans person skulle dyrkas.
Därför att allt annat följer av den: om Isa är ett sändebud är hans budskap tawhid, och ingen behöver en gudomlig medlare för att bli förlåten; gör man honom till Gud följer treenigheten, korset och dyrkan av hans person. Islam avgör genom Koranen, som muslimerna håller för Guds ord som bekräftar och bevarar de tidigare budskapen (Koranen 5:48): det koraniska avgörandet är att den som vissa har gudaförklarat "inte är något annat än en tjänare", och att vägledningen tillhör Gud ensam.
Kristna avgör genom sina kyrkors läsning.
Skillnaden är doktrinär och verklig; aktsamheten står aldrig ifråga (Koranen 5:82, 29:46).
Ja, och det är en trosplikt: ingen är muslim utan att vittna om att Isa är Guds tjänare och hans sändebud (al-Bukhari 3435). Koranen kallar honom Messias, Guds ord, ärad i denna värld och i den kommande (Koranen 3:45).
Nej. Titeln "{171b}" (Koranen 4:171) anger hans mirakulösa skapelse: Gud skapade honom genom sitt ord, utan far. En kungs ord gör honom inte till kung: Koranen använder denna titel samtidigt som den hävdar att Isa åt föda och var en tjänare (Koranen 5:75).
Ingen mening av det slaget förekommer i evangelierna. Koranen låter Isa (frid vare med honom) säga: "{351a}" (Koranen 3:51), och evangelierna visar honom be och underkasta sig Gud (Matteus 26:39).