Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Är islam en antisemitisk religion?
Koranens heder åt Israels barn, Profetens äktenskap och fördrag, de stränga versernas verkliga mål och varför rasistisk antisemitism är oförenlig med Boken.
Nej. Den rasistiska antisemitismen dömer efter blodet: islam dömer efter tron och levnadssätt (Koranen 49:13).
Koranen hedrar Israels barn som förmerade bland sin tids folk (Koranen 2:47), Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) gifte sig med judinnan Safiyya och levde medborgarfördrag med Medinas judiska stammar. De stränga verserna siktar på bestämda grupper i krig mot gemenskapen, aldrig på ett folk efter ursprung: det rasistiska hatet mot judarna, liksom mot vem som helst, strider mot islam, och att döda eller förnedra en oskyldig är förbjudet utan undantag.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 4 min lästidKoranen ger Israels barn en status av heder som antisemitismanklagelsen måste förklara: "Israeliter! Minns mina välsignelser som jag har skänkt er, och att jag tidigare gav er företräde över alla andra folk" (Koranen 2:47).
Boken ger dem de mest namngivna profeterna (Abraham, Isaac, Jakob, Josef, Mose, Aron, David, Salomo), helgar det förlovade landet i sin skildring och ber muslimerna att inte tvista med dem på orätt sätt utan att påminna om det gemensamma arvet (Koranen 29:46). En antisemitisk text bygger inte sin profetiska genealogi hos dem den hatar: Koranen gör Israels barn till uppenbarelsens äldsta familj.
I Medina beseglade Profeten (frid vare med honom) grundlagen som förenade muslimer och judiska stammar till en enda stad med gemensamt försvar och uttrycklig religionsfrihet.
Hans eget hus hedrar dem: Safiyya bint Huyayy, av Haruns släkt, blev hans hustru, och han sade till henne: din härkomst är en utmärkelse (dotter till en profet, brorsdotter till en profet, hustru till en profet), överlämnat i samlingarna. Judar i Medina förblev hans grannar, handelspartner och skyddslingar efter konflikterna med de krigförande stammarna: den klassiska muslimska historien känner judiska gemenskaper som blomstrade under islamisk lag, från Bagdad till Kairo och Fès, medan Europa utfärdade utvisningar.
De verser som polemikerna citerar för att bevisa den koranska antisemitismen skildrar bestämda krig: Banu Qurayza dömd för förräderi under belägring, Banu Nadir förvisad efter mordförsök, brutna fördrag.
Koranen klandrar namngivna grupper för gärningar, liksom den klandrar arabiska polyteistiska stammar och namngivna muslimska hycklare. Och samma Bok ställer regeln som förbjuder den rasistiska utvidgningen: "Alla är dock inte likadana. Bland skriftens folk finns en grupp som håller fast [vid den sanna tron]" (Koranen 3:113), och det yttersta kriteriet: "Vi har skapat er från en man och en kvinna och gjort er till folkslag och stammar så att ni ska lära känna varandra. Den ädlaste av er hos Gud är den med störst gudsfruktan" (Koranen 49:13).
Döm efter blodet, så motsäger du Boken; döm efter gudsfruktan, så följer du den. Sidan Banu Qurayza behandlar det mest citerade historiska fallet.
Den islamiska lärorna fördömer den rasistiska antisemitismen utan tvetydighet: att döda en oskyldig är förbjudet utan undantag (Koranen 5:32), att förnedra, håna eller beröva en fredlig granne är en synd, och Profeten (frid vare med honom) lade sitt ansikte mot en död jude tills hans följeslagare påminde honom om att den döde var dödlig: budbärarens medkänsla med en icke-muslim finns i samlingarna.
Rörelserna som svingar eskatologiska texter för att hata samtida judar, fredliga medborgare, använder religionen mot sin egen metod: islams lärda, från alla rättskolor, har fördömt de antisemitiska attentaten som de har fördömt alla terrorhandlingar. Sidan jihad och terrorism behandlar denna ram.
Den historiska jämförelsen är talande när den är ärlig: de judiska gemenskaperna levde sekler under islamisk rätt som skyddade medborgare (med dhimmi-statusen och dess bördor: sidan jizya och dhimmi detaljerar den), och frambringade lärda, läkare och ministrar, medan det kristna Europa genomled utvisningar, getton och pogromer.
Detta konstaterande bjuder varken till triumfalism eller till att maskera historiens verkliga spänningar, det placerar läran: en Bok som hedrar Israels barn, en Profet som gifter sig med en av dem och skyddar sina grannar, och en regel som dömer levnadssätt, aldrig blod. Antisemitismen har ingen plats i denna ram, och muslimen som ger efter för den sviker sin egen text.
Dessa texter hör till eskatologins litteratur (tecknen på tidens slut, där alla gemenskaper är i krig) och till bestämda historiska sammanhang av förräderi i krig. Ingen av dem är en order om rasförföljelse: den islamiska rättens ständiga regel skyddar den fredlige juden liksom varje medborgare. Miliserna som citerar dessa texter för att hata sviker Profetens (frid vare med honom) metod.
Koranen ger regeln: "De troende, judarna, de kristna och sabierna – de av dessa som tror på Gud och den yttersta dagen och handlar rättfärdigt kommer att få sin belöning från sin Herre" (Koranen 2:62). De lärda diskuterar räckvidden (före eller efter det slutliga budskapets ankomst), och den slutliga domen tillhör ensam Allah: muslimen har ingen makt att döma personer.
Nej: den skildrar bestämda krig med bestämda stammar som hade brutit fördrag i krigstid, som den gör för arabiska polyteistiska stammar eller hycklare. Den koranska skildringens mål är en förrädisk krigsföring, inte en etnicitet: Boken hedrar i samma andetag de rättfärdiga bland samma folkslag (Koranen 3:113-114).