Är muslimernas Gud månen?

Nej: det är en teori från 1990-talet utan varje grund. "Allah" är det arabiska ordet för Gud, släkt med det hebreiska Eloah och det arameiska Alaha: de arabisktalande kristna ber till Allah redan före islam, och den arabiska Bibeln kallar honom Allah.

Halvmånen på flaggorna daterar sig från osmanerna (1400-talet), långt efter uppenbarelsen. Och Koranen förbjuder uttryckligen att tillbe månen: "Fall inte ner i tillbedjan inför solen eller månen, utan fall ned inför Gud som har skapat dem" (Koranen 41:37).

Ordet Allah i de semitiska språken

Språkvetenskapen avgör debatten: Allah är det arabiska ordet för "Guden" (al-Ilah sammandraget), av samma rot som hebreiskans Eloah och Elohim och arameiskans Alaha, språket som den historiske Kristus talade.

De arabiska Biblarna, tryckta av kristna för kristna, har översatt Gud med Allah i sekler, och de tiotals miljonerna arabisktalande kristna (Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Palestina) ber till Allah varje söndag. Om Allah vore en arabisk mångud vore man tvungen att förklara varför de arabiska kyrkorna åkallar honom: ordet tillhör språket, inte en avgud.

Teorin om Hubal och dess förstörelse

Teorin om månguden, som spreds på 1990-talet av en amerikansk pastor, utgår från en avgud med namnet Hubal, närvarande i Kaba före islam, av vissa historiker ibland förknippad med astrala traditioner. Problemet: Hubal är en avgud bland omkring 360, och Koranen befaller att alla förstörs, Hubal inbegripen, vilket Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) gjorde år 630.

En religion som förstör avguden antar den inte: argumentet vänder sig till ett bevis. Och den förislamiska arabiska religionshistorien känner haniferna, monoteister som sökte Abrahams Gud och som Koranen hedrar: marken var inte uteslutande polyteistisk.

Halvmånen: en sen symbol

Halvmånen på de muslimska flaggorna daterar sig från osmanerna (1400-1500-talet), som gjorde den till en militär och dynastisk symbol efter erövringen av Konstantinopel; de moderna staterna gjorde den generell på 1900-talet (flaggor, Röda Halvmånen som svar på Röda Korset).

700-talets islam hade ingen grafisk symbol: varken halvmåne eller dyrkans fana. En sen politisk symbol definierar inte en teologi, och Koranen förbjuder precis tillbedjan av himlakropparna: "Till hans tecken hör natten och dagen, solen och månen. Fall inte ner i tillbedjan inför solen eller månen, utan fall ned inför Gud som har skapat dem" (Koranen 41:37).

Den koranska definitionen: 4 verser som stänger frågan

Koranen definierar Allah i en hel sura på 4 verser: "Säg: ”Han är Gud, den Ende. Gud är den Suveräne [som alla varelser behöver]. Han har varken fött eller blivit född, och ingen är hans like.”" (Koranen 112:1-4).

Ingen mångud förekommer där: en unik Skapare, utan avkomma, utan like, som skapar himlakropparna och inte är bland dem. Koranen förfäster till och med att himmelens sändebud själva bävar inför Honom och att "Ingen syn kan omfatta honom" (Koranen 6:103): den islamiska teologin är den mest antiastrodyrkande av monoteismerna, den som reformerade en hel stad av astrodyrkare på en enda dag av helgedomens rening.

Hur teorin cirkulerar

Teorin om månguden cirkulerar genom repostkedjorna utan att någonsin möta metoden: den ignorerar den semitiska språkvetenskapen, de arabiska kristnas bruk av ordet, Hubals dokumenterade förstörelse och själva den koranska texten. De akademiska orientalisterna, bland dem de mest kritiska mot islam, stödjer den inte: den hör till internets polemik, inte till forskningen.

Muslimen svarar på den med språkliga och historiska fakta, och med versen som stänger allt: Koranen förbjuder att tillbe månen och befaller att tillba Honom som skapade den. Sidan Allah och Jahve jämför den ende Gudens namn mellan traditionerna.