Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Banu Qurayza
Det mest citerade fallet bland polemikerna: dödet av Banu Qurayzas män efter förräderiet under slaget vid vallgraven. Vad källorna säger, domen av Sa'd ibn Mu'adh som stammen själv valde, och de verkliga siffrorna.
Efter förräderiet från Banu Qurayza under slaget vid vallgraven (år 5) kapitulerade stammen och begärde att Sa'd ibn Mu'adh, en förbundsallierad som den själv hade valt, skulle avkunna sin dom. Denne tillämpade Torans lag för förräderi under belägring: de stridande männen avrättades, kvinnorna och barnen skonades. Källorna rapporterar mellan 400 och 900 man.
Kvinnorna och barnen var alla i livet, och några konverterade. Det är en avrättning enligt krigsrätt, inte ett folkmord.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 2 min lästidÅr 5 efter hijra marscherade en koalition på 10 000 man (quraysh, ghatafan och de landsförvisade judarna från Banu al-Nadir) mot Medina för att utrota muslimerna.
Eftersom staden bara kunde försvaras av en vallgrav, grävd på Salman al-Farisis råd, blev slaget en belägring. Under belägringen svek Banu Qurayza-stammen: hittills förbundsallierad genom Medina-pakten: den öppnade förhandlingar med fienden för att angripa muslimerna bakifrån, i ögonblicken då deras familjer stod utan skydd (Koranen 33:26: "Gud lät dem från skriftens folk, som hade allierat sig [med de otrogna], drivas ut ur sina fästningar").
Efter kapitulationen begärde Banu Qurayza att få dömas av Sa'd ibn Mu'adh, en förbundsallierad från deras egen stam (aws), som de kände som en före detta konvertit från judendomen. Sa'd tillämpade Torans lag för förräderi under belägring, densamma som Femte Moseboken föreskriver (Femte Moseboken 20:12-14): de stridande männen avrättades, kvinnorna och barnen togs under skydd. Källorna rapporterar siffror mellan 400 och 900 man: at-Tabari anger 600-700, Ibn Hisham rapporterar desamma.
Ingen siffra om "utrotning av en hel stam" finns i källorna: kvinnorna och barnen var alla i livet, några konverterade fritt, andra återlöstes eller integrerades.
Anklagarna utelämnar systematiskt tre element. För det första: förräderi under belägring var belagt med dödsstraff i alla världens rättssystem, inklusive Torans lag som stammen själv erkände. För det andra: det var stammen själv som valde domaren (Sa'd, dess tidigare förbundsallierade), inte ett påtvunget beslut.
För det tredje: domen är en krigsrättslig dom, inte en religiös doktrin: islam lär inte ut att judarna ska dödas, och Medinas judar som hade hållit pakten rördes inte. Sidan islam och religionsfriheten utvecklar den allmänna regeln: "Det ska inte finnas något tvång i [att acceptera] tron" (Koranen 2:256), och rättvisan mot alla icke-stridande (Koranen 60:8).
Den krigslag Sa'd tillämpade (Torans, som han kände som konvertit från judendomen) skilde de stridande från de icke-stridande: bara de män som hade stridit och svekit dömdes, kvinnorna och barnen skonades och togs under skydd.
Nej: stammen hade undertecknat Medina-pakten med muslimerna och svek sedan genom att alliera sig med armén på tiotusen man som kommit för att utrota muslimerna under belägringen vid vallgraven (Koranen 33:26). Förräderi under belägring var belagt med dödsstraff i alla tidens rättssystem.