Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Vad är en otrogen enligt islam?
Etymologin, vem som förtjänar ordet och vem som inte har rätt att uttala det, den otrognes öde enligt Koranen, och samlevnaden som verserna fastställer.
Ordet kafir ("otrogen") kommer från det arabiska verbet kafara, "att täcka över": det betecknar den som täcker över en sanning han känt igen, inte automatiskt varje icke-muslim. Koranen lägger den slutliga domen i ensam Allahs hand, förbjuder människornas exkommunikation (takfir) och fastställer samlevnaden: "Det ska inte finnas något tvång i [att acceptera] tron" (Koranen 2:256), "Ni har er tro, och jag har min tro" (Koranen 109:6). Den som aldrig tagit emot det klara budskapet döms inte som den som förkastat det med full kännedom.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidPå arabiska betyder kafara täcka över: bonden som gräver ner sitt utsäde kallas kafir i Koranens agrara ordförråd. Den religiösa kafiren är den som täcker över en känd sanning, liksom ett lock täcker en brunn: definitionen förutsätter kännedom och vägran.
Därför skiljer de lärda mellan förkastandet med full kännedom och den blotta icke-tron till följd av bristande tillträde: den som aldrig mött det klara budskapet, född i en skog eller uppvuxen i en sluten lära, behandlas inte som den som sett och medvetet avvikit. Dessa falls exakta öde tillhör domedagens Herre, inte människornas ordförråd.
Koranen fördömer det slarviga bruket av ordet mellan troende: Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) har sagt att den som kallar sin broder "otrogen" låter anklagelsen falla tillbaka på en av de två (återgivet av al-Bukhari).
De moderna extremistgrupperna har gjort takfir, massexkommunikationen, till sitt krigsvapen: de bannlyser hela samhällen för att bättre kunna döda dem, en sedvänja fördömd av islamens lärda och stridande mot Profetens (frid vare med honom) metod, som bad bakom ofullkomliga män och levde sida vid sida med hycklare som ensam Allah kunde namnge.
Koranen tillkännager straffet för den som envist förkastar sanningen som kommit till honom, och den reserverar domen till den sista dagen: ingen människa öppnar registren.
På jorden är regeln kontraktet och freden: "Om din Herre velat hade alla på jorden trott, alla utan undantag. Ska du då tvinga folk att bli troende?" (Koranen 10:99). Sidan hatar islam icke-muslimer? redogör för den påbjudna välgörenheten mot fredliga grannar, och sidan jizya och dhimmi de icke-muslimskas medborgerliga ställning i den klassiska staten.
De samtida polemikerna använder "otrogen" för att bevisa att islam delar upp världen i fiender: de citerar ordet och döljer dess ramar.
Samma Skrift som använder kafir föreskriver: "Ni har er tro, och jag har min tro" (Koranen 109:6), den tillåter bordet och äktenskapet med skriftfolket och skyddar deras gudstjänstlokaler genom kontrakt. Ett ordförråd för åtskillnad är inget ordförråd för krig: varje civilisation har sina ord för att klassificera trosuppfattningar, och islam lägger därtill en gräns som andra inte alltid haft: den slutliga domen tillhör ingen annan än Allah.
Ordet betecknar teoretiskt den som förkastar den enda tron sedan han känt igen den, och den klassiska islamiska lagen har åtskilda kategorier: skriftfolket, de skyddade medborgarna, de som aldrig tagit emot budskapet. Varje hjärtas inre dom tillhör ensam Allah: en uppriktig kristen granne är inte liktydig med den fientliga propagandisten, och muslimen har varken rätt eller makt att avgöra enskilda öden.
Det är förbjudet och farligt: Profeten (frid vare med honom) har sagt att den som kallar sin broder "otrogen" låter anklagelsen falla tillbaka på en av de två (återgivet av al-Bukhari). Människornas exkommunikation (takfir) är extremistgruppernas avart, fördömd av de lärda: den tillhör endast de fall som uppenbarelsen fastställt, aldrig den personliga vreden.
De stränga styckena siktar på bestämda grupper i krig mot församlingen under uppenbarelsens tid, med deras gärningar beskrivna i texten själv. Koranen svarar också alla genom inbjudningen: "Ni har er tro, och jag har min tro" (Koranen 109:6). Textens stränghet följer uppträdandet, aldrig blodet eller ursprunget.