Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Säger Koranen att solen går ner i en lerig källa?
Versens fullständiga text, de klassiska exegeternas perseptuella läsning, Koranens observationsspråk och den polemiska argumentets svaghet.
Versen 18:86 beskriver vad Dhul-Qarnayn såg från sin färds västligaste punkt: "tills han nådde den plats där solen går ned, och han fann att den gick ner i en mörk och gyttjig källa" (Koranen 18:86).
Verbet "han fann" (wajada) markerar perceptionen från en plats: människan vid en maritim horisont ser solen dyka ner i vattnet, på alla mänskliga språk. Koranen använder samma observationsspråk om soluppgången (Koranen 18:90), och ingen muslimsk lärde har någonsin undervisat att jorden slutar i gyttja: de klassiska exegeterna läser versen som en beskrivning av resenärens synvinkel.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidVersen 18:86 läses i sitt sammanhang: Dhul-Qarnayn, resanden som Koranen framställer som en rättvis härskare, "han fann att den gick ner i en mörk och gyttjig källa. Där fann han ett [otroget] folk". Och kapitlet fortsätter symmetriskt: "tills han nådde den plats där solen går upp, och han fann att den gick upp över ett folk som vi inte hade skyddat från solens strålar." (Koranen 18:90).
Paret solnedgång-soluppgång behandlas i samma språk: en man som färdas till de västra ytterligheterna längs sin väg och ser solen från dessa punkter. Texten säger inte att jorden slutar i vattnet: den säger vad resanden fann från sin synvinkel, liksom kapitlet säger att han fann ett folk vid uppgången.
De klassiska kommentatorerna behandlade versen med samma läsning, århundraden före den moderna polemiken: Dhul-Qarnayn nådde den västligaste punkt som hans expedition kunde nå, en havskust, och därifrån syntes solen honom dyka ner i vattnet.
Verbets wajada ("han fann, han erfor") stöder denna läsning: det markerar subjektets perception, inte den kosmologiska assertionen. Inget klassiskt tafsiruttalande har någonsin undervisat att solen fysiskt plöjer ner i en gyttja: den moderna polemiken tillskriver versen en läsning som 14 århundradens exeges aldrig producerat.
Koranen talar som människorna talar: solen "på sin färd mot sitt bestämda mål" (Koranen 36:38), natten "låter natten svepa in över dagen" (Koranen 39:5), solen "går upp" och "går ner".
Detta fenomenala språk är alla mänskliga språks: svenskan i dag, svensk fysikundervisning och läroböckerna säger fortfarande att solen går upp. Att kräva av Koranen en förklädd astronomitraktat och sedan anklaga den för att inte vara en, är det vanliga cirkelargumentet: Skriften framställer sig som en moralisk påminnelse för människorna, inte som en kosografisk handbok, och dess språk följer dess mission.
Argumentet förutsätter att versen intygar en kosmologi (solen plöjer ner i en jordisk gyttja) för att därav sluta sig till det vetenskapliga felet. Men textens intygande är berättande: Dhul-Qarnayn fann sålunda solen från sin vägs yttersta väst.
Argumentet faller också genom det inre absurda: samma kapitel beskriver uppgången på samma sätt, och ingen anklagar Koranen för att tro att solen föds ur ett folk. De 2 versernas symmetri är tecknet på att scenen beskrivs från marken, sedd av människan, vilket exegeterna alltid sagt. Sidan innehåller Koranen motsägelser? behandlar den allmänna anklagelsen mot texten, och sidan säger Koranen att jorden är platt? fortsätter den kosmologiska delen.
Nej: texten beskriver vad han såg från sin expeditions yttersta väst, inte en kosmografi. En resande vid en västlig väldig ocean ser solen dyka ner i den: det är vad "han fann den" uttrycker, och de klassiska kommentatorerna säger det sedan 14 århundraden, utan någonsin att sluta sig till en jord som tar slut i gyttja.
Därför att texten inte har något att laga: den perseptuella läsningen är den klassiska läsningen, belagd hos de äldsta exegeterna. Att skriva om uppenbarelsen för att nöja polemiker som alltid kommer läsa fel vore att förråda texten och erkänna ett fel som inte finns.
Ja, överallt: solen på sin färd mot sitt bestämda mål (Koranen 36:38), månen beskriven som ljus, jorden utbredd för människan. Det är hela mänsklighetens språk: svenskan i dag säger att solen går upp utan att någon anklagar svenska språket för att tro att jorden är platt.