Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Säger Koranen att jorden är platt?
Koranens upplevelsespråk, verbet om att svepa in i 39:5, al-Biruni och jordradien på 1000-talet, och läsningen av de verser som polemikerna citerar.
Nej: ingen vers hävdar att jorden är platt. Koranen beskriver jorden i mänskligt upplevelsespråk (en yta under människornas fötter, en plats att vila på) och använder ett verb om att svepa in för natten och dagen: "Han låter natten svepa in över dagen, och dagen svepa in över natten" (Koranen 39:5).
Muslimsk astronomi mätte jordradien redan på 1000-talet (al-Biruni) utan varje lärostrid: jordens sfärform har aldrig varit någon skandal i islam. Anklagelsen förväxlar observationspråket, som är universellt i alla språk, med en kosografisk avhandling.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidKoranen beskriver jorden såsom människan upplever den: en iordningställande för livet. "Sedan bredde han ut jorden" (Koranen 79:30), "Och han har gjort jorden beboelig för allt levande" (Koranen 55:10).
Verbet att breda ut (mahd) beskriver beboeligheten: den yta där människan går, sår och vilar, beskriven ur människans perspektiv, som i alla mänskliga språk. Modern svenska säger att solen går upp utan att någon anklagar språket för att tro på en platt jord: det ärliga kriteriet är om en text hävdar en kosmologi, och det hävdar Koranen inte, den beskriver den mänskliga skalan.
Den vers som ligger närmast en kosmologi är ett verb om att svepa in: "Han låter natten svepa in över dagen, och dagen svepa in över natten" (Koranen 39:5).
Verbet yukawwir beskriver handlingen att svepa in en turban: natten och dagen täcker varandra i en oavbruten och cirkulär rörelse, en exakt bild av rotationen hos en sfär upplyst till hälften. De klassiska kommentatorna läste där växlingarna utan att någonsin dra av en platt jord, och den medeltida muslimska astronomin, enig om sfärformen, fick aldrig denna vers emot sig: en stark indikation på att den historiska läsningen aldrig hade det problem som polemikerna hittar på.
Det historiska rekordet avgör debatten: på 1000-talet mätte al-Biruni jordradien med trigonometri och iakttagandet av horisonten i bergen, med anmärkningsvärd precision, i ett verk skrivet av en from muslimsk lärd, utan varje läroprocess.
Observatorierna från Bagdad till Samarkand räknade på en sfär, de muslimska geograferna kartlade breddgrader och longituder. En civilisation som har framställt dessa instrument har aldrig haft någon lära om en platt jord: anklagelsen projicerar på islam en arkaiskhet som dess egen vetenskapshistoria motbevisar.
De vanliga citaten (den utbredda jorden 88:20, platsen att leva på 78:6, daha 79:30) hör alla till upplevelsespråket: ytan under fötterna, de levandes tillvila, iordningställandet för livet. Inget av dem hävdar en form: att beskriva användningen är inte att rita geometrin.
Den rätta metoden, som tafsirens lärda undervisar, är att läsa varje vers utifrån sitt syfte: Koranen talar om människan, hennes Skapare och hennes bestämning och använder den synliga världens universella språk. Apologeterna som söker i daha beviset för strutsägget begår det symmetriska misstaget: texten är varken platt eller äggformad, den är riktad till människorna.
Den muslimska hermeneutiska regeln är gammal: Koranen talar efter mänskliga förståelser (de lärda uttalar detta sedan början), och observationspråket är inte föremålet för koranens utmaning. Skriftens utmaning ligger annorstädes: dess språkliga oefterhärmlighet, dess inre sammanhang, dess bevarande.
Anklagelsen om den platta jorden flyttar debatten till en mark som texten inte intar och utropar sedan seger där. Den avvägda läsningen står sig: ingen vers säger platt, ett verb säger insvepning, och den islamiska astronomin mätte sfären under böner 5 gånger om dagen. Sidan säger Koranen att solen går ner i en lerig källa? tillämpar samma metod på grannversen.
Verbet daha i versen 79:30 översätts av de flesta exegeter som att breda ut, göra plan för beboelse. En modern läsning har sett bilden av ett strutsägg (dahaha) och söker där jordens sfärform: det är en omdiskuterad apologetik, ingen konsensus. Den avvägda ståndpunkten: versen beskriver jordens iordningställande för livet, och Koranen undervisar om jordens geometri i ingen av riktningarna.
En högljudd minoritet på sociala medier, motsagd av de lärda enighet och av 1 000 år av islamisk astronomi: de klassiska skolorna undervisade om jordens sfärform utan lärostrid, från Andalusien till Samarkand. Tron på den platta jorden är en modern internetfrans, ingen islamisk lära.
För det är så människan upplever den: en yta iordningställd för hennes gång, hennes jordbruk och hennes vila. Samma Skrift sveper in natten och dagen i varandra (Koranen 39:5), en insvepningsrörelse som föreställer en roterande sfär. Uppplevelsespråket motsäger inte vetenskapen: det talar till alla sekler.