Var Kaba ett hedniskt tempel?

Den koranska traditionen framställer Kaba som den helgedom som Abraham och Ismael byggde för dyrkan av den ende Guden (Koranen 2:127) och som därefter vanhelgades av kureishiterna, som placerade omkring 360 avgudar i den. Islam antog alltså inte ett hedniskt tempel: det återställde platsen till sin ursprungliga monoteistiska funktion och förstörde avgudarna år 630, utan strid. Den svarta stenen tillbeds inte: Umar, den andre kalifen, sade att han aldrig hade kysst den utan Profetens (må Allah ge honom frid och välsignelse) exempel, eftersom den varken hör eller skadar.

Den koranska traditionen: Abraham som byggde Huset

Koranen berättar om grundläggningen: Abraham placerar sin son Ismael vid helgedomen, och de 2 reser grunderna medan de ber: "när Abraham och Ismael lade grunden för helgedomen: ”Herre! Acceptera detta från oss”" (Koranen 2:127).

Samma kapitel befaller att rena Huset för de som gör sina varv där (Koranen 2:125) och knyter hajjen till Abraham som kallade människorna till vallfärden (Koranen 22:26-27). Det är denna berättelse som ger hela polemiken dess mening: för muslimen blev Kaba inte stulen från hedendomen, den byggdes för monoteismen och berövades sedan av den.

Hedningarnas vanhelgande av helgedomen

Kureishiterna, platsens ärftliga väktare, gjorde den till Arabiens panteon: omkring 360 avgudar runt om och i templet, där varje stam tillbad sin gudom, med spådomsbruk och vallfärdsmarknader.

Koranen fördömer detta system i sin helhet: att sätta avgudar vid Allahs sida, avgudar som inte skapar något, inte ser något och inte svarar något. Berättelsen om Abraham som krossade sitt folks avgudar (Koranen 21:58) ger tolkningsnyckeln: bildedyrkan är en omvänd dyrkan av Skaparen, och Huset som bär Hans namn kan inte förbli fyllt av den.

Restaurationen år 630

Vid erövringen av Mekka år 630 går Profeten (frid vare med honom) in i staden utan strid och utför den centrala gesten: de 360 avgudarna förstörs, och helgedomen återlämnas till dyrkan av den ende Guden. Ibn Hishams Sira dokumenterar händelsen och den allmänna nåd som åtföljer den (amnesti för invånarna). Det rätta ordet är alltså inte adoption utan restauration: platsen, den abrahamiska riten av varv och vallfärd bevaras, gudarna tas bort, innebörden återges sin grundare enligt den koranska traditionen.

Den svarta stenen är ingen avgud

Det starkaste argumentet mot anklagelsen kommer från den andre kalifen själv. Umar, inför den svarta stenen, sade offentligt: "Jag vet att du är en sten som varken skadar eller gagnar, och om jag inte hade sett Profeten (frid vare med honom) kyssa dig, hade jag inte kysst dig" (överlämnad av al-Bukhari).

Scenen är kanonisk: den störste av kaliferna förkunnar inför vallfärdsskaran att stenen inte är något i sig, ett riktmärke som följs av trohet mot Profetens (frid vare med honom) rit. En avgudsdyrkande religion skriver inte in den uttryckliga avsakraliseringen av sitt mest synliga föremål i sin egen tradition.

Vad jämförelsen avslöjar

Anklagelsen om hednisk återvinning skulle gälla varje historisk restauration: ett tempel som återges sin ursprungliga användning ärver inte den dyrkan som bodde i det. Muslimen ställer sig bakom den anspråkta kontinuiteten med Abraham, precis som den judiska och kristna traditionen gör anspråk på samma patriarker: frågan är inte att ha ett gemensamt förflutet, utan att veta vilken dyrkan som idag bebor platsen.

Sedan 630 är svaret enigt och fysiskt: ett tempel tömt på sina avgudar, en bön utan bild, och en kalif som sade till en sten att den inte hör något. Sidan är muslimernas Gud månen? svarar på den närliggande anklagelsen.