Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Är kvinnlig omskärelse islamisk?
Varken Koranen eller någon autentisk hadith föreskriver kvinnlig omskärelse: den citerade hadithen har omdebatterade kedjor, den klassiska fiqhen har aldrig gjort den till någon skyldighet, och de samtida institutionerna stödjer förbudet.
Nej. Kvinnlig omskärelse föreskrivs varken av Koranen eller av någon etablerad autentisk hadith: den hadith som ibland citeras ("var varsam, men skär inte") återges av Abu Dawud med kedjor som specialisterna diskuterar, och den klassiska fiqhen har aldrig gjort kvinnlig omskärelse till en enhällig skyldighet för kvinnan. De civila lagarna förbjuder den överallt som lemlästning, och de samtida religiösa institutionerna följer detta förbud: inget religiöst behov kan rättfärdiga den.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidKoranen innehåller inte en enda vers om omskärelse, vare sig manlig eller kvinnlig.
För mannen är grunden profetisk (Abrahams förbund och Profetens (må Allah ge honom frid och välsignelse) sunna), och de lärdas enhällighet fastställer den. För kvinnan finns det varken vers eller autentisk hadith som föreskriver något: hela diskussionen vilar på en enda hadith, återgiven av Abu Dawud, vars kedjor diskuteras av specialisterna och vars innehåll självt säger "var varsam, men skär inte": den text som mest gynnar praktiken är i själva verket en uppmaning till måtta, inte ett föreskrivet ingrepp.
Berättelsen återger att Profeten (frid vare med honom) talade till en kvinna som utövade denna praktik i Medina och sade till henne: "var varsam, men skär inte; det är ljusare för ansiktet och mer behagligt för maken" (återgiven av Abu Dawud, med kedjor som diskuteras).
Även tagen ordagrant ramar berättelsen in en existerande sed i stället för att instifta den, och dess starkaste ord är begränsningen: skär inte. De klassiska juristerna drog av den skiftande ställningstaganden för kvinnans del (en akt av ära enligt vissa, utan rättslig status enligt andra), aldrig en enhällig skyldighet: jämförelsen med den manliga omskärelsen, som är enhällig, saknar varje grund.
Fiqhens högsta princip är klar: "ingen skada och ingen motsidig skada", återgiven i samlingarna och upphöjd till huvudregel av juristerna. Folkhälsodata om kvinnlig omskärelse (kroniska smärtor, förlossningskomplikationer, trauman) placerar den på den förbjudna skadans sida: det är de samtida lärdas avgörande argument, och de stödjer det lagliga förbudet utan förbehåll. En praktik vars religiösa nytta inte är fastställd och vars skada är fastställd faller under den allmänna regeln: den dras tillbaka.
Lagen i alla Europas länder och i många afrikanska och mellanösternländer betecknar kvinnlig omskärelse som en lemlästning som straffas enligt strafflagen, och muslimen lyder denna lag fullt ut: sidan vill sharia tvinga sig på västvärlden? redogör för ramen för medborgarkontraktet.
De stora samtida religiösa institutionerna följer samma linje: kvinnlig omskärelse har förklarats förbjuden som skada, och de religiösa kampanjerna mot praktiken är aktiva i Afrika liksom i diasporan. Den sed som överlever gör det genom förväxlingen mellan kultur och tro, inte genom någon religiös föreskrift: muslimen som skyddar sin dotter följer sin religion till punkt och pricka.
Nej: den manliga omskärelsen är enhällig (en vers fastställer den för Abraham, Profeten (frid vare med honom) praktiserade den och rekommenderade den), medan Koranen i kvinnans fall tiger och de omdiskuterade texterna talar om en akt av ära utan att någonsin föreskriva den. Jämförelsen är en polemisk genväg: de två juridiska frågorna saknar samband.
Genom en kulturell tradition, ärvd från förislamska sedvänjor i Afrika och Mellanöstern och vidmakthållen genom förväxlingen mellan sed och religion. De muslimska institutionernas kampanjer, i Afrika liksom i Europa, riktar sig just mot denna förväxling: religionen begär den inte, lagen förbjuder den, och familjen som avstår från den avstår inte från något av sin tro.
Frågan kan inte uppstå: äktenskapet i islam beror inte på någon kroppslig praktik av detta slag, och att göra den till ett villkor vore att hitta på en regel som fiqhen inte känner till. Äktenskapskontraktet vilar på samtycke, förmyndare och vittnen, ingenting annat.