Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Varför kräver Allah att bli prisad?
Anklagelsen föreställer sig en gud hungrig efter komplimanger. Koranen svarar textualt: Allah är oberoende av allt, lovprisningen och tacksamheten upphöjer den som riktar dem, och den troendes lovprisning är en övning i sanning och ödmjukhet, aldrig en tribut.
Han kräver den inte för Sin skull: "Den som är tacksam vinner själv på det, och den som är otacksam [bör veta att] Gud är Oberoende, Lovprisad." (Koranen 31:12). Lovprisningen och tacksamheten förklaras nyttiga för mannen som utövar dem, och Allah förklarar sig rik utan dem: den troende utfodrar inte sin Gud, han tränar sitt eget hjärta till sanning, tacksamhet och ödmjukhet.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 2 min lästidKoranen svarar på anklagelsen i själva tacksamhetsversen: "Den som är tacksam vinner själv på det, och den som är otacksam [bör veta att] Gud är Oberoende, Lovprisad." (Koranen 31:12). Strukturen är klar: den tacksamme gagnar sig själv, den otacksamme förlorar sig, och Allah, Han, vinner varken eller förlorar något. Vers 35:15 säger det igen: "Det är ni som ständigt behöver Gud, medan han är den Oberoende, den Lovprisade." : ingen gudstjänst utfodrar Gud, ingen lovprisning berikar honom.
Den islamiska lovprisningen är en övning i sanning och orientering: att namnge det som är sant (barmhärtigheten, rättvisan, Allahs visdom) leder den troende tillbaka till den levande tacksamheten och ödmjukheten, de två dygder som glömskan förstör. Den dagliga åminnelsen (dhikr) har sin förkunnade funktion: att stilla hjärtana, strukturera dagen, hålla tacksamheten aktiv.
Den samtida tacksamhetspsykologin dokumenterar vad traditionen utövar sedan 14 århundraden: den som systematiskt tackar lever bättre, lugnare och rättvisare. Lovprisningen är ingen tribut betalad till den gudomliga fåfängan: det är människans inre gymnastik, och texten förkunnar det textualt.
Korpusen dokumenterar: "Allah är Vacker, Han älskar skönheten" (återgivet av Muslim och al-Hakim 70): islam grundar en estetik där skönheten älskas för sig själv, och lovprisningen beskriver fullkomligheter (barmhärtigheten, rättvisan, visdomen) som den troende söker återspegla i sitt liv. Ingenstans hotar texten den som inte prisar: den otacksamme berövar sig själv, och Allah förblir den Oberoende.
Jämförelsen med de antika mytologiernas hungriga gudar, som måste utfodras och smickras under hot om vrede, belyser skillnaden: Koranens Gud förklarar sig fri från varje behov, och hans dyrkan är en gåva som människan gör åt sig själv. Sidan förbjuder islam all njutning? behandlar den angränsande anklagelsen om Guden fiende till glädjen.
Koranen utesluter behovet textualt: "Gud är Oberoende, Lovprisad" (Koranen 31:12), och vers 35:15 formulerar det rakt på sak: "Det är ni som ständigt behöver Gud, medan han är den Oberoende, den Lovprisade.". Lovprisningen lägger ingenting till Allah och tar ingenting från honom: den förvandlar den som uttalar den, genom att förbinda honom med källan till det han prisar. En kung som befaller sina undersåtar att andas behöver inte deras andedräkt: befallningen är för dem.
Koranen ger funktionen: "det är i åminnelsen av Gud som hjärtan finner ro": den dagliga lovprisningen (som i verkligheten är en åminnelse och en tacksamhet) strukturerar den troendes inre liv, håller tacksamheten levande och ödmjukheten aktiv. De samtida psykologiska studierna om tacksamhet dokumenterar vad traditionen utövar sedan 14 århundraden: den som tackar dagligen lever bättre än den som aldrig tackar.
Hadithen dokumenterar: "Allah är Vacker, Han älskar skönheten" (återgivet av Muslim och al-Hakim 70): att älska skönheten och prisar den är ingen fåfänghet, det är definitionen av en gudomlig estetik som den troende delar. Den islamiska lovprisningen beskriver vad Allah är (den Barmhärtige, den Rättvise, den Vise) för att den troende ska genomträngas av det: den prisade egenskapen blir den eftersträvade egenskapen.