Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Apostasi i islam
Debattens mest omdiskuterade fråga: Koranen föreskriver inget jordiskt straff för att byta religion, hadithen om brottet som straffas med döden riktar sig mot en bestämd ram, och de klassiska rättskolorna har behandlat den offentliga apostasinen kombinerad med fientlighet. Texterna och positionerna, utan att dölja något.
Koranen föreskriver inget jordiskt straff för att byta religion: den förkunnar "Den som vill tro på den må göra det, och den som vill förkasta den må göra det." (Koranen 18:29) och "Det ska inte finnas något tvång i [att acceptera] tron." (Koranen 2:256). Hadithen som föreskriver straffet ("den som byter religion, döda honom", al-Bukhari 6922) tillämpades av Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) på fall av offentlig apostasin kombinerad med svek i krigstid, och de klassiska rättskolorna inramade den så.
De samtida lärda är oeniga om dess räckvidd i dag: texterna presenteras här i sin helhet, med båda läsningarna.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 4 min lästidKoranen nämner apostasin många gånger och föreskriver aldrig straff i denna värld. Den förkunnar fullständig frihet: "Och säg: ”Sanningen [har uppenbarats] från er Herre. Den som vill tro på den må göra det, och den som vill förkasta den må göra det.”" (Koranen 18:29).
Den beskriver till och med upprepade återgångar till tvivlet utan att förkunna någon sanktion: "De som antar tron och sedan förkastar den, och därefter återvänder till den för att sedan förkasta den igen, och vars otro sedan tilltar" (Koranen 4:137), där den enda förkunnade konsekvensen är i livet efter detta: "kommer Gud inte att förlåta och inte leda på rätt väg."
De lärda som försvarar samvetsfriheten stödjer sig också på "Det ska inte finnas något tvång i [att acceptera] tron." (Koranen 2:256), på undantaget för tvång som beviljades Ammar (Koranen 16:106), och på versen som behandlar till och med Israels ohörsamhet, "och därefter vek de av", utan jordiskt straff.
Sidan varför judarna inte erkänner Muhammed illustrerar samma lyssningsfrihet som beviljas invändningen.
Den autentiska hadithen finns: "den som byter religion, döda honom" (al-Bukhari 6922).
Det de klassiska rättskolorna kodifierade är precist: straffet riktade sig mot offentlig och uppenbar apostasi, med en frist given för återvändandet, aldrig den dolda innerliga övertygelsen, och Koranen själv beviljar undantaget för det tvungna hjärtat (Koranen 16:106). Det dossieret också dokumenterar: Profetens (frid vare med honom) återgivna tillämpningar är fall av apostasi kombinerad med väpnad fientlighet, och samtida lärda diskuterar på denna grund en begränsning av straffets räckvidd till apostasi-strid.
De samtida lärda är oeniga om tillämpningen i dag: vissa behåller den klassiska läsningen inom en statlig ram, andra begränsar den till apostasi kombinerad med uppror, och alla är ense om en punkt som sidan att dölja sin konvertering utvecklar: den innerliga övertygelsen är aldrig straffbar, och ingen har rätt att sondera hjärtan.
Profethistorien bekräftar distinktionen: människor har lämnat islam utan att förföljas när deras avgång var privat, och traditionen återger till och med exemplet med en man som kom för att konvertera och sedan bad om att få resa till Bysans, utan att Profeten (frid vare med honom) höll honom kvar med tvång, nöjd med att säga: "varje stad luktar illa när de som befinner sig där är orena".
Det som bestraffades historiskt var avgångar kombinerade med militärt svek eller sabotage: fallet med mannen som hade blivit avfällig och sedan skurit halsen av en herde och stulit hjorden (enligt al-Bukhari): ett blods- och rånbrott, inte en åsikt. Den regel som framgår av källorna är dubbel och klar: tron tvingas inte på någon (Koranen 2:256), och väpnat svek döms som svek, oavsett sveklingens religion.
Detta dossier döljer inte diskussionen: den klassiska läsningen (straffet för den fientliga offentliga apostasinen) och den samtida läsningen (straffet riktade sig mot kombinationen med svek, inte mot tron) samexisterar hos de lärda, och de här citerade texterna kommer från båda lägren.
Det som däremot inte är omdiskuterbart: Koranen har aldrig fastställt något straff för att byta religion, ingen har rätt att döma hjärtan, och att döda en oskyldig människa är uttryckligen förbjudet (Koranen 5:32): även när han heter Ahmed och inte längre tror, liksom när han heter Johan och inte tror. Sidan islam och religionsfriheten behandlar rätten att tro i sin helhet.
Nej: Koranen nämner apostasin många gånger (4:137 beskriver till och med en återgång till det upprepade tvivlet) utan något jordiskt straff, och den förklarar "den som vill förkasta den må göra det." (Koranen 18:29). Den enda vedergällning som förkunnas är i livet efter detta: "De som blir otrogna efter att ha varit troende ... kommer aldrig att få sin ånger godtagen." (Koranen 3:90).
"Den som byter religion, döda honom": en autentisk hadith vars föreskrift Profeten (frid vare med honom) tillämpade i sammanhang där apostasinen åtföljdes av svek eller strid mot gemenskapen, de klassiska rättskolorna kodifierade straffet för offentlig apostasi med en frist för ånger, och samtida lärda diskuterar en ytterligare begränsning till apostasi-strid.